Penningkrukan i Bessgården.

Ur Skara Tidning den 17/1 1874.

Från Walle härad skrives den 7 dennes: ”I Bessgården, Bjellum, bodde tvenne bröder, vilka gemensamt strävade till samma mål – samlandet av guld. Då de härutinnan hyst lika åsikter och för resten hörde till de fredliga naturerna i verlden, föreflöt deras liv stilla, lugnt och arbetsamt. Men nu kom skördemannen med lien, och den äldre bortrycktes av honom. Då nu bouppteckningen förrättades efter den aflidne, framtog den efterlevande brodern Lars in kopparkittel, vilken under 16 års tid utgjort deras gemensamma sparbössa och i vilken man såg en brokig samling av silver och kopparmynt samt sedlar om varandra, upptagande en stor plats i den rymliga kitteln. Då man sammanräknade dessa för världens ögon fördolde, men nu uppenbarade skrinlagda skatter uppgick summan till närmare 9000 rdr, till icke ringa glädje för de närvarande släktingarna. Detta är ett efterföljansvärt exempel, ty sparsamhet och klok hushållning lämna alltid goda frukter”. Vi för vår del instämmer gärna däri att exempel av sparsamhet är efterföljansvärt, men tillråda dock att som sparbössa använda sparbank eller ränteförsäkringsanstalt framför varje förvaringskärl. (S.T.)

Ting hölls i Skärv den 15/1 1874.

Penningkrukan. I arvskiftet efter Gustaf Andersson i Borregården Varnhem i mars 1874 säges: ”Lars Andersson i Bessgården Bjellum, har vid bouppteckningen anmält en fordran till ett belopp av 1166 kronor och 67 öre, som skulle utgöra mellangift vid fastighetsbyte med hans avlidne broder Gustaf Andersson men kravet bestrides nu såväl av änkan som förmyndaren av skälet att det är för gammalt och obestyrkt, varförutom änkan anförde att hon vägrar att betala av nämnda fordran på den grund, att hon icke kan erhålla någon giftorätt i den fastighet avlidne mannen tillbytt sig innan de sammanvigdes”. Originalet (defekt) tillhör Hilmer Mattsson, Annelund 2, Skövde, 1945. //Mattson.

Gustafs i Borregården dotterson kommunalarbetare Hilmer Mattsson, Annelund 2, Skövde äger i behåll ett par blad av arvskiftet efter morfadern, som upptager värdet av penningkrukan.

Penningkrukan.

Bouppteckning efter Gustaf Andersson å Borregården, Varnhem, hölls den 21 nov 1873 och utvisar en behållning på 18,475 kr. Därav var Borregården. värderad till 12000 kr. och inneliggande penningar – kontanter – utgjordes av 4353 kr. En hel del lösegendom upptages som gemensam med brodern Lars Andersson i Bissgården, Bjellum men ingenting nämnes om den omskrivna penningkrukan. Såsom bouppgivare stå antecknade den avlidnes änka Kristina Reinholdsdotter och dennes nämnda broder Lars Andersson, men den senare har dock, ehuru detta avsetts och utrymme därtill lämnats, icke underskrivit bouppteckningen. Lars Andersson har av allt att döma vägrat att göra detta och därigenom invecklat saken för både sig och sterbhusdelägarna, så att den utsedda förmyndaren kommit att känna sig osäker för framtida efterräkningar från sina myndlingars, den avlidnes barns, sida och ej absolut vetat vad han skulle tro om förhållandet mellan bröderna. Förmyndaren – en måg till de båda brödernas syster – fann sig på grund härav nödsakad att uttaga stämning till tinget på den efterlevande brodern för att få saken riktigt klarlagd.

Stämningen.

För att genmäla nedanstående stämningspåståenden, varder Lars Andersson i Bissgården, Bjellum, härigenom kallad och stämd till Walle härads nästinfallande ting, som börjar å tingsstället Skärv torsdagen den 12 mars 1874. Stämningen, behörigen delgiven, skall hörsammas vid laga bot. Bolum Slätterödjan den 17 okt. 1874. Å herr domhavandens vägnar Anders Eriksson n. m.
Vid bouppteckning den 21 nov 1873 efter avlidne hemmansägaren Gustaf Andersson från Borregården, Klostret, i närvaro av efterlämnade hustrun och undertecknad såsom ombud för deras tvenne omyndiga barn, sonen August och dottern Maria Kristina, tillstädeskom jämväl den avlidnes broder Lars Andersson i Bissgården, Bjellum, tillkallad för att lämna upplysning om medel, som enligt änkans förmodan vid något tillfälle, då svågern varit tillstädes, blivit sammanräknade och undangömda i boet. På uppmaning till Lars Andersson, den ende, som efter broderns frånfälle ägde kännedom om skatten, framtog han från gömstället bland hjuleke å vinden en kopparkruka med däri förvarade 8262 kronor och 52 öre, bestående till mesta delen av äldre men ännu gångbara sedlar. När vid tillfället medlen skulle delas gjorde Lars Andersson anspråk på och behöll hälvten av beloppet därför att den, enligt hans uppgift, ägdes gemensamt av honom och den avlidne brodern. För egen del har jag ingen anledning att betvivla Lars Anderssons ärlighet, men då jag numera blivit förmyndare för hans förut nämnda broders barn och sålunda är utsatt för framtida anmärkningar från dem, om jag godkänner hans uppgift utan all bestyrkelse, så nödgas jag anhålla om kallelse och stämning till nästa ordinarie ting i Valle härad å bemälte Lars Andersson med yrkande, att om han icke förmår styrka sin äganderätt till de sålunda av honom övertagna medlen, häradsrätten ville ålägga Lars Andersson att till mig genast återbetala myndlingarnas andel därav med tvåtusensextiofem kronor och 63 öre jämte 6 proc. ränta därå från uppgivna bouppteckningsdag till full likvid sker Öppen talan i målet förbehålles och rättegångskostnad begäres. Amundtorp Översteg. den 13 okt. 1874. Gustaf Johansson.
§ 46. Vid upprop tillstädes kom parterna personligen, käranden åberopade stämningsinlagan, å vilken svaranden genmälde, att han vidgick det uppgivna förhållandet men att han, före dennes giftermål i många år haft allt gemensamt med den nu avlidne brodern samt tillsammans med denne sparat och hoplagt den ifrågavarande penningsumman. Denna hade förut förvarats hos svaranden men sedan för några år tillbaka tjuvar vid ett tillfälle gjort inbrott hos brodern, varvid hans chiffonier undersökts, och befarade, att även han kunde vänta ett liknande besök, så beslutade de sig för, att gömma pengarna hos den redan hemsökte brodern på ett ställe, där ingen kunde vänta att finna dem. Svaranden förevisade efter denna förklaring åtskilliga äldre av flera personer till svar. och brodern gemensamt utställda skuldsedlar, vilka av honom fick återtagas och anhöll därjämte om vittnesmål av drängen Petter Andersson- Redig, vilken fick förekomma och, ojävad lämnad, avtogs vittnesed samt skriftligen – uppläst och av honom vidhållet – berättade (se nedan). Därefter anhöll svar. att få med edgång fria sig från kravet, vilket av käranden medgavs, och tillsades parterna, att – för meddelande i målet – tingets slut avvakta.

Vittnesmålet.

Under förrättandet av bouppteckningen efter avlidne hemmansägaren Gustaf Andersson i Borreg., Klostret, frågades mig om jag såsom gammal tjänare på stället väl kände till huset och kunde säga om allt var med i densamma. Jag upplyste då om att en större kopparkruka däri saknades men att denna i flera år varit försvunnen och väl icke stod att återfinna, såvida icke den avlidnes broder, närvarande Lars Andersson, möjligen kunde lämna någon upplysning om vart den tagit vägen. Då därvid bouppteckningsmannen framfordrade krukan och då andra närvarande uppmanat denne, att taga fram densamma gjorde han också detta. Den befanns vara gömd (i en hög hjuleke) uppe på loftet till spannmålsboden och innehöll vid öppnandet penningar, varom jag dock icke äger närmare kännedom, då jag efter ett yttrande av Lars Andersson om att ”det har du mindre med att göra”, avlägsnade mig. Vid min återkomst något senare hade man just delat upp pengarna, som varit i krukan och Lars Andersson tillägnade sig ena hälvten, sägande, att detta var hans ovillkorliga rätt, varpå han gav delningsmännen en krona såsom ersättning för deras besvär. Vid det tillfälle – det var nu några år sedan – då den ifrågavarande krukan försvunnit hade Lars Andersson kommit resande och medfört ett mindre skrin, som inburits, varefter han och brodern stängt sig inne, utan att någon- icke ens hustrun – hade fått veta vad de hade haft för sig, men efter den dagen hade krukan aldrig synts till.

Utslaget.

På grund av vad i saken framkommit och kärandens medgivande förelägges svaranden att, om han förmår, med själv sins ed inför häradsrätten ”vid Gud och hans heliga evangelium” vara och betyga ”att han är rätte ägare av hälften av de penningar av 8262 kronor och 52 öre, som i hans broder Gustaf Anderssons hus förvarats och efter broderns död av svaranden den framtagits och lämnas svaranden tilläggande av denna ed rådrum till första rättegångsdagen av nästa vinterting i häradet, då käranden om han vidare vill vara hörd och svaranden om han ej skulle brustit åt eden skola vid upprop närvara och vill häradsrätten sedan sig visat om svaranden eden går, vidare i saken sig utlåta.

Penningkrukan.

Edgången kom också till stånd vid häradets ting den 24 april 1875 varvid svar. Lars Andersson ”med tre fingrar å bok” fick betyga sin rätt. I det därpå följande utslaget ogillades käromålet och kär. ålades betala rättegångskostnaderna.

Penningkrukan.

Omkring mitten av förra seklet bodde i Bjellum by en efter tidens förhållanden burgen hemmansägare bärande namnet Anders Larsson. Han bodde i Bessgården och kallades aldrig för annat än Anders i Bessgården. När Anders någon gång vid mitten av förra seklet avled, saknade änkan, utom några silversaker, som hon visste skulle finnas i mannens gömmor, en kruka med pengar, som denne en gång visat henne. Man genomletade grundligt hela huset men utan framgång, tills man var övertygad om att det saknade ej stod att finna. Ej heller i uthusen kunde man finna några spår av det saknade och att ge sig till att riva ned husen eller gräva ute i periferin var man nog förståndig att inte bry sig om. Änkan och barnen, sönerna Lars och Gustaf samt dottern Inga, fingo nöja sig med att grubbla på gåtan och gräma sig över förlusten. En dag när familjen var samlad, kom man att återigen tala om det saknade.
Då sade Anders mor: ”Dä ser –nte ut å stå i nôn levanes makt å få rea på, var far har jort å pängakruka, män ente fôr aent än i sa få se –na, um ho finns, å få eran rätt, så sa ja tala ve Anners, när –a blir dör å begraven, å senn sa ja uppenbara mäk fôr er, var ho finns”.
”Dä sa I ente jära, mor! Vi vell ente I sa spöka fôr uss”, sade Inga och sönerna instämde.
Men gumman gav sig inte och till slut måste barnen gå med på, att hon fick göra som hon ville, om detta kunde ske utan att hon visade sig. Detta lovade då modern och bestämde, att om krukan fanns utomhus, så skulle hon trampa en stig i daggen eller snön till stället i fråga, och var det någonstans i stugan, så skulle hon genom knackningar ge detta till känna och skulle de gå ifrån rum till rum tills knackningarna upphörde – där de då voro, där fanns det saknade och de kunde taga reda därpå. Sedan sade hon till sonen Lars: ”Du sum ä älst å stannar ve gårn, du sa ha öja å öra öpna å få veta allt, å du sa sörja fôr, att dina söskun får sin rätt!” Därefter var aldrig mera tal om saken, förrän gumman låg för döden. Då bad hon Lars, att han skulle låta henne ha skorna på sig, när hon begravdes, och att han skulle slå i några stift i bottnarna på dem så att han kände igen spåren. När Anders mor var död och Lars en morgon kom ut på stugutrappan, såg han tydligt, hur en stig trampats i det daggvåta gräset fram till gårdens sädesmagasin och under det han följde stegen såg han på de ställen där inget gräs fanns, spår av skor, vilkas avtryck han väl kände igen. ”Nu har mor talat ve far!” tänkte Lars och förstod, att penningkrukan var att finna i källaren. Efter att ha uträttat morgonsysslorna gick Lars till magasinet för att se, om han kunde finna penningkrukan. Och detta gjorde han också. Inne i en vrå av magasinet fanns en hög med hjuleke och under detta påträffade han krukan och de andra alltsedan faderns död saknade föremålen. Krukan visade sig vara nästan full av mynt av olika valörer, däribland ett stort antal specie riksdaler. De flesta av mynten voro dock icke gångbara. Dessa pengar delade sedan Lars med syskonen men som vanligt är vid skiften uppstod osämja mellan dem och Lars och Gustav besökte varandra ej vidare så länge de levde. Någon glädje av pengarna hade de ej heller. Lars framlevde sitt liv i ensamhet och brodern söp upp det mesta av sin egendom.

Märkvärdigt nog synas de emellertid ha gömt på de från krukan härrörande pengarna, varav betydliga rester såldes på auktionerna efter dem. Enligt en annan version skulle Lars, efter krukans anträffande, först ha gett systern vad han ansåg denna borde ha och därefter tagit krukan med sig och gått till broderns hem, Borregården i Varnhem, för att verkställa delningen sins emellan. Då brodern fått veta, att systern redan fått sin andel och ansett denna för väl tilltagen, hade han blivit arg, kört iväg Lars och behållit krukan. Under hot att bli ihjälslagen hade Lars sedan aldrig vågat besöka brodern, som han dessutom nu föraktade.
En tredje version omtalar, att Gustaf redan före faderns död anammat penningkrukan och sedan behållit denna de andra bodelägarna ovetande, tills modern efter sin död för Lars uppenbarat var krukan fanns. Denne hade då gått till den andre och föreställt honom hans handlingssätt men blivit körd på porten och efter den betan aldrig aktat besöka brodern så länge denne levde. Gustaf å sin sida hade emellertid ej vågat eller – på grund av deras bristande gångbarhet – kunnat göra sig någon nytta med pengarna utan hade dem kvar, men efter broderns död hade Lars infunnit sig och gjort anspråk på sin del i krukan. I avsikt att söka erhålla ytterligare upplysningar rörande penningkrukan och därmed sammanhängande ting hänvände sig upptecknaren av förestående meddelanden till en åttioårig man, som på sin tid varit förmyndare för Inga Andersdotters barn och därför kunde anses sitta inne med till denna sak hörande upplysningar. Missionen lyckades också över förväntan. Denne sagesman kände väl till den nämnda syskontrion och hade många upplysningar i saken att lämna. Av Anders Larssons barn övertog sonen Lars fädernegården. Han var ogift. Lars gjorde sig mycken möda att förhindra bjellumsbyn skiftande och uppehöll genom överklagningar och på annat sätt skiftet, så att det är fråga värt om det ej blev det sist färdiga i länet. Mannen var mycket envis och gav ej vika för någonting i första bukten. (skiftet fastställdes 1871).
Sonen Gustaf köpte Borregården i Varnhem och bodde där tills han lyckades supa ihjäl sig. Han var nämligen mycket begiven på brännvin. Och med sonen, som vid faderns död ännu var omyndig, blev det likadant. Vad fadern ej förmått göra av med, det förvandlade han i starkvaror. Dottern Inga äktades av granngårdssonen August Larsson i Källeg. Han ägde utom denna gård även Bissg., som han inköpte efter Lars död. Makarna dog medan barnen ännu voro små. Även August söp ohejdat och bidrog därigenom till en för tidig död. I förbigående kan nämnas, att August’s ena syster, Stava, var gift med ”Nissen” i Håv och den andra, Beata, med en son till häradsdomaren på Kärrtorp, vilkas män figurera i denna samling upplysningar. Förekomsten av penningkrukan var ingen myt. Huru den kommit i släktens ägo, visste ej sagesmannen, lika litet som han satte tro till de relaterade berättelserna om dess öden, vilka berättelsers förekomst i folkmun han dock icke ville bestrida, fast han, som han sade, aldrig fästat sig vid sådant, som han från barnsben vetat icke finnas till. Men att krukan verkligen existerat, det visste han bestämt.

Krukan hade funnits i Borregården och efter Gustafs död hade Lars infunnit sig där och länge suttit som blott och bart åhörare, tills man mot förrättningens slut skämtsamt frågat honom, om han hade något att anföra till protokollet. Han svarade då: ”Joe, ja å bror har allt nô ihop! Ena kruka mä pänga – um ho finns i behôll?” Detta väckte förvåning hos de närvarande. Någon sådan hade icke uppvisats eller varit omtalad och ingen visste något därom. Man trodde emellertid på Lars ord om dess förekomst, sökte efter den och fann den till slut efter mycket letande uppe på vinden under en massa gammalt skräp, som man förut icke ens aktat värdera. Till vilket värde krukan med innehåll upptogs i vid bouppteckningen är okänt, men sagesmannen hade sig bekant, att Lars kort därefter i närvaro av sagesmannens fader växlat till sig omkring 2000 kr för gamla mynt. En motsvarande summa jämte gamla mynt, fanns vid Lars död i en kruka på vinden. Krukan hade alltså ett värde av minst 4000 kr. Emellertid fick Lars vid häradsrätten avlägga ed på sina vid bouppteckningen lämnade uppgifter. Boet stod under förmyndare och denne kunde ej annat än stämma honom därpå, även om han aldrig så litade på hans ord.
Gustafs sons andel i boet försåldes tillika med Borregården på auktion. Förman var Gustav Johansson, en man kallad ”Bidumen” i Överstegården, N:a Lundby. Även på auktionen efter Lars försåldes en stor mängd mynt, dock mest kopparmynt. Detsamma var även fallet på auktionen efter Bidumen. Vid sagesmannens i egenskap av förmyndare auktion i Källeg. såldes ävenledes en mycket stor mängd mynt, efter förmyndarens eget bedömande och uttryckssätt – ”en hel kappe”, alltså c:a 5 liter. Bland dessa mynt befann sig 11 st. Gustaf III specieriksdalrar, vilka gingo till 12-14 kr/st. Resten bestod av kopparmynt från Karl XII tid och framåt. Sannolikt hade dock en del värdefullare mynt förut försålts av August, som behövt mycket pengar dels för lösen av syskonens andelar i Källeg. och dels till köpet av Bissgården och en gård i Bolumstorp. Det är ju klart, att vad som sipprade ut om penningkrukan på sin tid åstadkom en mängd prat och gissningar i byn och bygden däromkring och att därigenom sägenbildningarna uppstodo. Elaka tungor sökte också, att få vara med, och många rykten spreds. Sålunda t.ex. påstod man, att pengarna skulle varit en del av den genom K. B. till församlingen utbetalade nödårshjälpen av år 1826-1828, vilken ”kom bort” och aldrig utdelades. Huruvida några sådana medel under sagda år verkligen kommit socknen till del, är ovisst. Men av sockenstämmoprotokollen för 1831 framgår, att då sådana medel (50 kr) erhållits. enligt s-s-p var Anders Larsson vald, dels till skiftesgodeman, dels till lanthushållare, varav man kan förstå att han ej saknat duglighet och anseende.

Likkistan.

Vid Anders Larssons i Bissgården död 1848 hade sterbhuset som seden den tiden var låtit förfärdiga kista även till hustrun. Denna kista förvarades sedan tills den behövdes uppe på vinden och användes att förvara bröd uti. // Hilmer Mattsson.

Syndabekännelsen.

När ”andersmor” i Bissgården vart sjuk och väntades skola dö, sändes bud på prästen, att ge henne nattvarden och beredelse för sista färden och hon ombads av denne att läsa syndabekännelsen, men var ej med om den saken under motiveringen, att hon ”varken horat eller stulit” och inte hade något att bekänna, varför hon fick dö utan någon nattvard. // Hilm. Matt.

Penningkrukan.

Anders tre barn voro Lars (d. 1881), Gustaf och Inga (f. 1813). Inga var gift med Lars Johansson i Källegården. Son August samt två döttrar, en g.m. Nissen och en med Per på Kärrtorp, en m. Bidumen. Lars nybyggde alla husen i Bissgården i början av 1840-talet. Krukan hittades i en hjuleka hög på magasinet.// Joh. i Käl. // Jan i Besgården 45.
Efter Lars Anderssons död fanns på vinden en kopparkruka med mynt av gångbar ålder till ett värde av 2000 kronor. // Jan. i Bis. 1945.

Penningkrukan.

I fråga om delningen av krukans innehåll, medd., att före 1845 dotter ärvde hälften mot son. Detta blev anledningen till osämjan mellan Lars och Gustaf. Den senare hade ej velat att Inga skulle haft del efter gamla lagen, men Lars hade gett henne efter nya lagen. // Jan. i Bis. 1945.

Ödmjukt vittnesmål.

Att jag undertecknad var närvarande vid bouppteckning efter avlidne hemmansägare Gustaf Andersson i Borregården Klostret och vid samma bouppteckningstillfälle blev mig tillfrågat om jag såsom gammal tjänare på stället kunde något om huset, då jag därvid upplyste att en större kopparkruka saknades, som ej i bouppteckningen blivit intagen. Då därvid bouppteckningensförrättaren framfordrade samma kruka och i följd därav krukan genom uppmaning av flera närvarande blev överlämnad av häg. Lars Andersson i Bissgården, Bjellum, vilken kruka var stationerad på loftet i spannmålsboden och vid öppnandet av samma kruka måtte den innehållit penningar varom jag ej har någon kännedom och kan ej giva vidare kännedom därom, än att några år förut Lars A. i B. B. kom resande och då medhavde ett litet skrin, då bröderna därefter instängde sig och efter den tid avlägsnades krukan och såg aldrig sig i huset därefter, men vid framfordrandet av samma kruka svarade Lars Andersson, att det har du mindre med att göra. Då jag sedan avlägsnade mig, men vid min återkomst hölls på att fördela pengarna, som voro i krukan, då L. A. tillägnade sig ena hälvten och sade att detta var hans ovillkorliga rätt och vid samma tillfälle gav han båda delningsmännen 1 kr. som ersättning för fördelningen.// Petter Andersson.

Lars Andersson d.y. i Bissgården uppehöll laga skiftet i Bjellum i över 14 år och fick slutligen även grannarna – som till en början varit med på noterna – emot sig, så att man t.o.m. begick nidingsdåd mot honom. En gång hade man ”skallat” av hans häst man och svans, och man frågade varför han gjort så. ”D-ä har –nte jak jortt”, svarade Lars då – ”Gulle har fått ont å skefftet!” // Janne 46.

Lars Andersson d.y. hade som hushållerska en kvinna benämnd ”taskes Maja”. Denna bodde med sina två systrar i en stuga vid Bolums gräns mot Hornborga och trion benämndes av ortsborna för "tretaskerna” eller ”rödbjörnstöserna”, det senare hänsyftande på härstamningen från den rödhåriga brodern till en soldat i orten vid namn Björn. Lars och denna Maja leva ännu i folkminnet. Bouppteckningen efter Lars Andersson d.y. i Bissgården hölls den 21 mars 1881. Som fast egendom upptages ½ mtl AndersGunnarsgården och ¼ mtl SvenBengtsgården, som sambrukades, tax. till 10500 kr., kontant fanns kr. 765:65 och i fordringar kr. 4819:16. Behållning i boet var kr. 17801:80, oräknat osäkra fordringar av bl.a. broderns sterbhus. Bouppteckningen efter föräldrarna hölls den 8 sept. 1858.