Historisk - Etologisk analys
av Hornborgafrågan efter 1982

Per Olof Swanberg 1994.

Jaktlaget vid Almeö båtplats omkring 1895

Samma plats 1964 med Mösseberg i bakgrunden

Rudolf Söderberg som Vetenskapsakademins stipendiat 1905 på en av blockholmarna utanför Ore Nabb. Foto Emil Lindegren, som samtidigt hade akademins stipendium för botanisk inventering av Hornborgasjön.

På fågeludden (gamla namnet Sketreck) reste Skaraborgs Läns Naturskyddsförening vid sitt femtio års jubileum 1959 en sten vars minnestavla bär inskriptionen:
Rudolf Söderberg 1881-1958. Fil Dr samlade åt eftervärlden oskattbar kunskap till stöd för sjöns bevarande.

Devisen står som rubrik i Per Olof Swanbergs skrift "Hornborgasjöns sänkningar" (1959). Den passar samtidigt perfekt som motto för hela Swanbergs breda och djuplodande forskning.

Med iakttagelseförmågans och logikens skärpa genomskådade han de juridiska falsarier, som ledde till Hornborgasjöns totala förfall - en ytterst komplicerad rättslig och ekonomisk härva, som ingen utom Swanberg visat sig kunna nysta upp och i hela dess vidd behärska. Hans orubbligt rakryggade hållning, omutliga ärlighet och outtröttliga arbete ledde genom oändliga svårigheter fram till det i svenska naturvårdssammanhang enastående beslutet att varaktigt restaurera Hornborgasjön. När slaget formellt hade vunnits, gick detta naturvårdens flaggskepp, restaureringsprojektet Hornborgasjön (enligt Plan/73), efter administrativ felnavigering på grund. I stället för att framstå som "ett hedrande monument över ... kulturansvar inför kommande generationer" (Swanberg 1959) utvecklades projektet till en miljonslukande, ekologiskt ohållbar halvmesyr, i uppenbar strid mot de 1965 givna, mycket klara direktiven för utredningen rörande säkerställande från naturvårdssynpunkt av Hornborgasjöns framtid.

I egenskap av naturvärdenas förkämpe har det för Swanberg varit omöjligt att besviken och stillatigande låta spelet bakom denna utveckling förbli fördolt - ett spel, som bl.a. ledde till ett helt nytt vattenmål. Häpnadsväckande är det, som Swanberg påpekar, att allt i det nya vattenmålet rymdes i det gamla.

Till stort gagn för forskningen kring den säregna hanteringen av Hornborgärendet dokumenterar Swanberg här händelseutvecklingen från och med 1982 och pekar på gemensamma nämnare i det nittioåriga skeendet 1902-1993. Swanbergs klarläggande av att det rättsvidriga agerandet under seklets första decennier av statstjänstemän lett till en tekniskt, ekonomiskt och rättsligt ohållbar situation gav till resultat ett ekologiskt rätlinigt beslut om säkerställandet av Hornborgasjöns framtid enligt Plan/73. Den föreliggande dokumentationen av hur den plan beslutet gällde förvanskades, bör tillsammans med de fortlöpande observationerna över sjöområdets utveckling medföra att Plan/73 med vattenlagens hjälp omsider förverkligas.

Swanbergs väldiga, oegennyttiga arbetsinsats för säkerställandet av Hornborgasjöns framtid är blott en del av hans mycket omfattande naturvårdsverksamhet och biologiska forskning. Som student i Lund upptäckte han Krankesjön och publicerade 1931 boken om "Krankesjön, ett fåglarnas paradis" i syfte "att åt läsaren skänka en föreställning om den vederkvickelse och glädje, som vistelsen vid vår yngsta - och väl tillika finaste - fågelsjö ger en fågelentusiast vid snart sagt alla tider på året". Sextiotvå år senare kom boken "Tranan, studier i den euroasiatiska tranans biologi". Den långa serien av skrifter i naturvård och ornitologisk grundforskning, som publicerats under tiden mellan dessa båda praktverk, har tillsammans med insatserna som naturvårdspionjär förlänat honom många pris och andra hedersbetygelser. Lunds universitet betygade 1970 sin högaktning genom att kreera Per Olof Swanberg till filosofie hedersdoktor.

Lund i juli 1994
Sven Björk professor Limnologi Torsten Malmberg professor Humanekologi

Efter 1983 har föreningarnas styrelser gått in för att stödja den revolt mot Naturvårdsverkets beslutade Hornborgasjö projektet av 1972-73-1982 (Plan/73), vilken inleddes den 9 september 1982. Den dagen beslutade 3 tjänstemän gå in för att hindra naturvårdsverket att få laga kraft till den tillåtelseförklaring, som Vattendomstolen hade givit i februari 1982 (i AM 10/81). Den 11 februari hade Vattendomstolen givit till känna, att fullt återställande av Hornborgasjöns ekosystem till sekelskiftets natur var tillåtligt för Naturvårdsverket.

Inledning

Hornborgasjön har sedan 100 år ansetts ha varit en av landets rikaste fågelsjöar. Denna uppfattning har tidigare delats av Sveriges Ornitologiska Förening och energiskt framhållits av Svenska Naturskyddsföreningen och av alla av frågan intill 1983 berörda myndigheter.

År 1980 gav Ornitologiska Föreningen uttryck för detta genom att ge ut ett temanummer av sin medlemspublikation Vår Fågelvärld, helt ägnat åt planen att adekvat återställa ekosystemet till sekelskiftets natur.

Tre år senare, den 4 mars 1983 anordnade samma förening, SOF, ett våtmarkssymposium i Stockholm. Naturvårdsverkets Hornborgsprojekt av 1972-73-1982 hade då godkänts av Vattendomstolen, och redogörelsen för projektets resultat var det enda anförande, som applåderades av Ornitologiska Föreningens samlade medlemmar. Däremot applåderades inte Tomas Hertzmans redogörelse för sin plan att minska Naturvårdsverkets plans restaureringseffekt med 40 %, sedan han apostroferat sin viljas styrka med beskedet: "styrelsen har inte tagit ställning till detta, men så skall det bli!"

Helomvändningen 1983.

Denna helomvändning genom Sveriges Ornitologiska Förenings (SOF) och Svenska Naturskyddsföreningens (SNF )nuvarande ledningars personligt subjektiva nedvärdering av tillåtelse för Naturvårdsverket att kunna återställa ett värdefullt naturligt ekosystem är så barockt och mot medlemmars värdering så onaturligt, att en historisk-etologisk analys oundvikligen måste ske för att motverka ytterligare mångfaldig historieförfalskning.

Indoktrinering

  Enda rimliga förklaring måste vara, att hela SOF:s ledning blev grundlurad år 1983 och därefter.
  Enda tänkbara förklaring till att SOF:s ledning, liksom SNF:s ledare, 1983-1993 lurats handla blint på detta sätt, utan att kunna förklara sig, är att de blivit utsatta för så ihållande, oavbruten och effektiv indoktrinering, att de med närmast hypnotisk kraft blint bundits vid de önskemål, som restaureringsmotståndare velat att de skulle hjälpa till att företräda, trots att de själva inte kan förklara varför.

De har därigenom förlorat kraft att ta sig ur förtrollningen och förstå, vad de i frågan om Hornborgasjöns varaktiga återställande sedan 1983 hållit på med, så att de fr.o.m. tidskriften Vår Fågelvärlds tredje nummer 1983 inte haft kraft till engagerat objektivt tänkande.

Oförmågan att förstå den egna föreningens handlingssätt framgår av att man under tio år förgäves letat efter saklig, hållbar grund för SOF:s och SNF:s nuvarande ledningars officiella ställningstagande. Deltagarna i besluten har under dessa tio år, samtliga, ständigt vägrat lämna någon vettig, saklig förklaring.

Alla försök att genom förfrågan till var och en i ledningen få fram något, vederhäftigt skäl har varit fruktlösa. Ordföranden i SOF, Sören Svensson, har till slut funnit sig föranlåten att via dagspressen 1988 förklara, att han å SOF:s vägnar föredrar att Hornborgasjöns 30 km2 stora våtmarksekosystem reduceras till ett "surt och räligt träsk" i stället för att låta Statens Naturvårdsverk få mottaga tillåtelse till att efter omkring år 2000 kunna återställa det stora ekosystemet, så som SNV önskade 1973-1982 och Riksdagen beslutade 1977.

Ytligheten och bristen på engagemang i detta landets största och finaste våtmarksprojekt framgår av SOF:s ordförandes samtidiga brev till SNV:s sakkunnige Swanberg, vari han vill tysta detta vittne med frasen "det är inte ovanligt, att det finns olika åsikter". Alltså inte ovanligt att man (SOF) vill bortse från resultat av 30 års på platsen bedriven tvärvetenskaplig, omsorgsfull forskning.

Att SOF:s ledning hela tiden kände dåligt samvete p.g.a. sin bristande förmåga att motivera sitt ställningstagande - sin tvångsföreställning – framgår av följande: När SNV:s sakkunnig, tillika SOF:s hedersmedlem, i personligt brev till SOF:s v. ordförande, för ärlighets och vederhäftighets skull, ställde den enkla frågan, huruvida han kunde bekräfta påståendet, att han i enighet med andra ville stjälpa Naturvårdsverkets av Vattendomstolen godkända tillåtelse att återställa Hornborgasjöns naturresurser, svarade v. ordf. med repliken: "du är inte värdig ett svar". Tydligare kunde inte SOF-ledningens förtvivlan över sin hjälplöshet uttryckas.

Vägen fram till naturvårdsverkets plan (1965)-1973-1982

1948 uppmärksammade Skaraborgs Läns Naturskyddsförening, Svenska Naturskyddsföreningen och Kammarkollegiet, att Hornborgasjön, i flagrant strid mot 1933 års domslut, medvetet hölls urtappad med fullständig igenväxning av den forna och för odling värdelösa sjöbottnen som följd.

Kunskapen härom och ansvaret för samhällets rätt resulterade i att Svenska Naturskyddsföreningen, Kammarkollegiet och 34 markägare 1964 hemställde till Regeringen, att denna måtte föranstalta om en ny och annorlunda plan för förvaltningen av sjöns vatten.

I överensstämmelse med denna hemställan gav Regeringen 1965 till Statens Naturvårdsnämnd uppdraget att utreda och föreslå plan för ny förvaltning av Hornborgasjöns naturresurser.

Kammarkollegiets, Statens Naturvårdsnämnds och Naturskyddsföreningens utredningar visade, att systemet med den nära 50 år gamla tvångssänkningen och dess lagstridiga bihang av 1933 spelat ut sin av lantbruksingenjören 1902 tänkta roll. Det framgick klart, att man med en ny plan och god vilja skulle kunna komma fram till en lösning av dittillsvarande och akuta problem, vilken skulle vara till fördel för alla parter och samtidigt hedra samhället.

Som följd härav beslutade Statens Naturvårdsnämnd 1965, att utredningen skulle ske tvärvetenskapligt med sikte på långsiktigt hållbar förvaltningsform och enligt arbetsregeln att ingen åtgärd skulle föreslås utan föregående prövning av dess konsekvenser. Utformningen av denna grundläggande arbetsregel var följden av det av Kammarkollegiet visade förhållandet, att alla tidigare ingrepp på vattensystemet blivit katastrofer genom att de baserats enbart på okunnigt önsketänkande.

För den skull tillsattes en arbetsgrupp bestående av speciellt sakkunniga från sex olika arbetsområden. Dessa arbetade utan avbrott 1966-1972.
Den limnologisk-ekologiska utredningen skulle i kombination med den hydrologiska ge det grundläggande materialet. Den utfördes av landets främste specialist på våtområdens restaurering, professor Sven Björk. Praktiskt taget varje kvadratmeter av våtområdet blev därigenom undersökt beträffande sina ekologiska förutsättningar.

Det bör här poängteras, att byråingenjören Tomas Hertzman från Länsstyrelsen i Skaraborgs län och biologen Torsten Larsson från SNV förordnades som medhjälpare i projektet först efter det att det grundläggande forskningsarbetet genomförts och restaureringsplanen framlagts och remissbehandlats.

En huvudregel för Statens Naturvårdsnämnds / Statens Naturvårdsverks stora allsidiga planläggning var, att slutresultatet skulle bli för framtiden bestående, alltså ej fordra oöverskådligt underhåll efter nya politiska beslut. Med detta och ekologi som riktmärke kom professor Sven Björk som SNV:s sakkunnig fram till vilken vattensituation, som fordrades för naturlig, varaktig jämvikt. Det befanns, att sådan vattenhushållning i verkligheten skulle motsvara just de vattenstånd, som lantmäteriet uppmätte sommaren 1882.

När de sakkunniga funnit detta, använde man i fortsättningen utåt det för alla och envar lättfattliga sammanfattningsbegreppet "restaurering till nivån före 1902 års (katastrof) tappning".

Med sitt i detalj omsorgsfullt planerade projekt beslutade Naturvårdsverkets styrelse 1972 - 73 att hos Vattendomstolen ansöka om tillstånd att utföra detta projekt, som skulle bli Sveriges finaste våtmarksprojekt och samtidigt Naturvårdsverkets största enskilda naturvårdsprojekt över huvud taget.

Ansökan härom lämnades till Vattendomstolen 1980 (AM 10/81). Sveriges Ornitologiska Förening hade inte haft något att invända, utan hade tvärtom utsett SNV:s sakkunnig till hedersmedlem i SOF som tack för framgången. Svenska Naturskyddsföreningen hade hyllat projektet som det perfekta slutresultatet av föreningens oavbrutna, av alla tacksamt mottagna arbete 1948-1980.

Vattendomstolen behandlade ansökningen genomgående positivt och svarade i målet, att återställande av sjöns naturresurser enligt Naturvårdsverkets Plan/1973 skulle vara tillåtligt.
Vattendomstolens utlåtande lämnades i laga ordning till Regeringen, som förenade sig med Vattendomstolens yttrande om tillåtlighet.

Det är Vattendomstolens och Regeringens tillåtelse till att få lov att på bästa sätt fritt få genomföra landets största och mest föredömliga våtmarksprojekt, vilken SOF:s och SNF:s nya ledningar bokstavligen till varje pris vill förhindra, dock utan att ange vettig förklaring, endast anförande SOF:s ordförandes fras "vi föredrar ett surt och räligt träsk".

Restaureringsmotståndaren Olof Pehrssons (OP) olika skrifter är kända fr.o.m. Vår Fågelvärld 1983 nr 3. Till och med i så avlägset beläget organ som Ölandspublikationen Calidris (1987) har han publicerat sitt hopfantiserade ljugande, att Naturvårdsverkets plan skulle avse att ensidigt tillgodose vattenkraftintressen på bekostnad av andra, positiva intressen. Därför är det min skyldighet som SNV:s sakkunnig och åsyna vittne att framhålla, att Pehrssons sjuka fantasi i detta avseende uppenbarligen inte har annan grund än hans önskan att med konstruerade lögner misstänkliggöra Naturvårdsverkets forskningsresultat av arbetet 1965 - 1972. Denna strävan från OP:s sida har givits "otaliga" uttryck men aldrig givits någon förklaring under åren 1983-1993.

Det sjuka i OP:s vettlösa fabulerande framgår av att han, sedan han av några vid Naturvårdsverket anställda fått ett betalt uppdrag, utformade sina skrifter som besinningslösa angrepp på deras arbetsgivare, som han kallade "den officiella naturvården" (Vår Fågelvärld 1983, 1984, s. 84).

Av nämnda skrifter från OP framgår, att han inte ville sätta sig in i SNV -planen och dess underlag - tydligen skulle kunskap strida mot det uppdrag, för vilket han av tjänstemän fått betalt. Hans ord att SNV syftade till närmast total frånvaro av "övervattensvegetation" är en dåraktig lögn mot bakgrunden av dels de siffror, som Naturvårdsverket presenterat, dels fotografiska dokument från den tid, då vattenståndet var sådant, som Naturvårdsverket avsåg för framtiden.

När OP säger sig åberopa påstådda siffror från Sandegren är detta blott vad Hertzman - Larsson kallar "verbal akrobatik", eftersom Sandegren inte sysslade med samtidens vattenstånd, vilket Sandegren själv antytt. Sandegren sysslade med forntidens torvavlagringar, därtill dessa angivna i 1800-talets nivåsystem, vilket var helt annorlunda än nu tillämpade "system 1900".

Om OP verkligen velat vara vederhäftig, skulle han ha anfört det verkliga sommarvattenstånd, som lantmäteriet avvägde den 9 juni 1882 och som då var 120,36, räknat i nu tillämpat "system 1900". Vid denna vattensituation hade sjöekosystemet den mycket rika vegetation, som betingade dess berömda fågelrikedom.

OP:s fabulerande kritik mot vad han kallar "den officiella naturvården" måste tolkas som ett blint försök att personligen "komma fram" på Naturvårdsverkets ärliga naturvårds bekostnad.

Det färdigplanerade projektet överlämnas till verkställare

Med framgångsrik metodik avslutade Naturvårdsverket år 1972 Regeringens uppdrag om plan för ny förvaltningsform för Hornborgasjöns naturresurser. 1973 fattades beslut om dennas förverkligande. Alla åtgärder var noggrant planlagda och beskrivna.

Som följd härav återstod endast att verkställa Naturvårdsverkets enligt regeringsuppdraget avslutade plan. Naturvårdsverket skulle ansöka om rätt (inte skyldighet!) att höja vattnet i två etapper. Skrivningen av ansökan till Vattendomstolen ansågs kunna överlämnas till en tjänstemannagrupp, bestående av Sven Rosén (SNV, projektledare), Torsten Larsson (SNV, biolog) och Tomas Hertzman (länsstyrelsen i Skaraborgs län, byråingenjör).

Verkställargruppens första uppgift blev att låta författa och till Vattendomstolen lämna en ansökan om tillstånd för Statens Naturvårdsverk att utföra den av verket 1972-1973 projekterade restaureringen av våtområdet.

Under verkställarnas möten angående utformning av ansökan fick de sakkunniga anledning lägga märke till, hur verkställarna projekterade egna, nya skyddsvallan utöver dem, som de sakkunniga medgivit, och att den tekniske konsulten varje gång varnade dem för att projektera vall utan säkerhetskontroll. Personligen frångick de Naturvårdsverkets grundläggande regel, att ingen åtgärd skulle beslutas, förrän dess konsekvenser allsidigt utretts. Man fick intrycket av att de med en axelryckning ansåg, att staten alltid skulle ha resurser att rätta till eventuella missöden.

Samma intryck gav projektledaren Sven Roséns redogörelser i Länsstyrelsens "samrådsgrupp för Hornborgasjön". I denna förklarade han ihärdigt, att han, mot SNV:s projekteringsgrupps regel, avsåg att på osäkert underlag bygga skyddsvallar, som beräknades kosta 10 gånger den sålunda skyddade markens värde.

Samma intryck gav ett telefonsamtal från Rosén till Swanberg den 1 november 1984: SNV:s sakkunnig Swanberg hade per brev föreslagit honom att i samförstånd med resp. markägare överenskomma om långt billigare, miljonbesparande markersättning i stället för orimligt dyra vallar på osäker grund. Svaret under det 40 minuter långa samtalet blev, att han (SR) inte ville diskutera med respektive markägare - han förklarade, att han själv skulle planlägga de åtgärder, han ville, med tillägget: "är det någon markägare som är missnöjd, får han vända sig till sitt juridiska ombud". Projektledaren ville inte lyssna till djupare ansvar.

Ett plötsligt hugskott

För praktisk överläggning rörande starten träffades de verkställande tjänstemännen på Naturvårdsverket den 9 september 1982. Starten borde naturligen ske med att man skickade ut inbjudan till att lämna entreprenadanbud rörande bl.a. skyddsvallar.

Verkställarna blev då av SNV:s tekniske konsult påminda om att de bortsett från hans för SNV:s räkning lämnade anvisning om att i förväg säkerställa hållbarhet (inklusive täthet) hos de nya vallar, de önskade. Verkställargruppen, Rosén-Larsson-Hertzman, insåg då, att innan sådan prövning skett, kunde entreprenader inte vederhäftigt kalkyleras! Utskickandet till elva entreprenörer av redan färdigskriven, ovan nämnd inbjudan uppsköts.

Då återstod att dels låta utföra sådan kontroll, dels eventuellt (!) vidtaga sådan sakkunnig omplanering, som kunde föranledas av försummelse.

Detta befarades både fördyra och fördröja projektet, vilket skulle medföra avslöjande av vårdslös, ogenomtänkt handläggning, vilket i sin tur skulle visa, att man handlat mot Naturvårdsverkets i detta ärende grundläggande regel om att alla beslut om åtgärder skulle ske först sedan konsekvenserna blivit säkert bedömda. Det skulle också visa, att verkställarna, utan att begära sakkunnigas hjälp och styrelsens medgivande, självsvåldigt, allvarligt frångått den väl preciserade uppgift de förelagts, nämligen att verkställa Plan/73.

Det naturliga hade då varit, att de tre verkställarna omedelbart underrättat Naturvårdsverkets sakkunniga om sin försummelse och bett sakkunnigteamet om snabb, erfaren hjälp att lösa det dilemma i vilket de själva försatt sig under hanteringen av det mottagna uppdraget. Sakkunnigteamet 1965-1982 hade bakom sig dels erfarenheten av Kammarkollegiets stora penetrering 1948-1962, dels det sex års specialforskningsarbete, som hade fört Hornborgasjöfrågan från nolläge till landets mest genomarbetade, av Vattendomstolen tillåtligförklarade våtmarksprojekt, vilket av Naturvårdsverket ansågs skola bli ett både svenskt och internationellt föredöme. Teamet hade lyckats med allt tack vare att de som utgångspunkt formulerat reglerna att

A)  ingen åtgärd skall beslutas, innan den allsidigt utretts med hänsyn till sina konsekvenser,
B) skyddsvallsbygge skulle principiellt ej kosta mer än värdet av den mark, som vall avsågs skydda.
De tre tjänstemän, som fått till uppgift att verkställa Plan/73, hade inte deltagit i utarbetandet av planen och hade helt uppenbart inte förmåga att sätta sig in i den grundligt utredda, tvärvetenskapligt komplicerade problemställningen.

Om verkställartrion Rosén-Larsson-Hertzman bett om sakkunnig, opartisk, prestigefri och självklar hjälp att utnyttja domstolens tillåtelseförklaring, hade man kunnat gå vidare och sparat de ofantliga mångmiljonkostnader, som orsakades av att verkställarna, för att dölja sitt tjänstefel, senare fann nödvändigt att öppna ett helt nytt (!!!) vattenmål för att kunna avskriva det av Naturvårdsverket ansökts och av Vattendomstolen - Regeringen 1982 godkända målet.

Snilleblixten - Vattensänkning beställes

Att be de sakkunniga om hjälp att kompensera försummelsen skulle betyda, att denna blev känd som sådan.

Verkställargruppen kom på snilleblixten: om vi sänker den av Naturvårdsverket - arbetsgivaren projekterade vattenhöjningen, kan risk för läckage vid de av dem själva önskade vallarna undvikas.

Om vi gör så, upptäcks alltså inte försummelsen att inte följa de kontrollanvisningar, som arbetsgivarens konsult lämnat.

Återstod endast att utröna hur mycket man skulle behöva reducera den av Naturvårdsverkets sakkunniga angivna vatten restaureringen för att hindra risk för läckage under de av verkställartrion önskade vallarna.

På stående fot, bakom ryggen på Naturvårdsverkets erfarna och för Naturvårdsverket framgångsrika projekteringsteam och utan ekologisk hänsyn, gav tjänstemännen den tekniske konsulten uppdraget att räkna fram, hur mycket man skulle behöva sänka den av Naturvårdsverket projekterade (nödvändiga) vattenhöjningen för att på den vägen helt undvika risk för läckage under de av dem själva projekterade vallarna, om dessa skulle komma till utförande.

De sakkunniga tillfrågades således inte. Någon hänsyn till innebörden i Regeringens uppdrag/1965 och hänsyn till Naturvårdsverkets avsikt och mål med verkställarnas uppdrag gavs ej.

Svaret på Hugskottet

Den tekniske konsulten, Arne Anderssons ingenjörsbyrå, har återgivit beställningen (av 9 september 1982) på följande sätt: "eftersom konsulten anser den sökta nivån så riskfylld, vilken reglering vill konsulten då föreslå? (januari 1983).

Efter att ha fått det av dem själva önskade svaret på sin beställning av den 9 september 1982, borde den naturliga reaktionen varit densamma, som man underlät vid upptäckten (9 september 1982) av brister i kontroll i det egna arbetet: man skulle

1.  Omedelbart beställt kontroll av läckagerisk, och
2. ofördröjligen begärt projekthjälp av Naturvårdsverkets opartiska projekteringsteam, som bakom sig hade 26 års erfarenhet av den problemlösning, som hade fört Hornborgasjöfrågan från nolläge till full och internationellt berömd framgång.

Om man äntligen hade öppet omtalat sitt personliga dilemma och begärt hjälp av det obundna projekteringsteamet, kunde man fått en problemlösning, som inom det pågående vattenmålets tillåtligförklarade ram kunnat förverkliga Naturvårdsverkets av domstolen i februari 1982 godkända projekt. Därmed kunde man ha sluppit hela det mångmiljonkrävande, konstlade nya hugskottsvattenmålet. Det avsänkta vattenståndet rymdes nämligen redan i domstolens godkännande i vattenmålet AM 10/81.

Det nya hugskottsmålet AM 75/88 hade alltså till uppgift att ge sken av att Naturvårdsverkets ansökningsmål 10/81 skulle kunna avskrivas. Det nya hugskottsmålet skulle ge sken av att Naturvårdsverkets i AM 10/81 eftersträvade mål hade uppnåtts med ett nytt ansökningsmål med dess med 40 % reducerade ambition!

På detta sätt skulle man kunna skydda sig mot upptäckten av tjänstefelet att inte beakta Naturvårdsverkets konsults anvisningar. För detta subjektiva önskemål fick man under tio år slösa statens resurser på att vinkla fram en efterhandsmotivering för impulsen att i allra sista stund stoppa Naturvårdsverkets framgångsrika ansökningsmål AM 10181.

Det blev en fruktansvärd kostnad för att försöka hindra upptäckt av att man underlåtit att följa anvisningarna från Naturvårdsverkets konsult.

Resultat av Ingenjörsbyråns svar på verkställarnas den 9 september 1982 lämnade beställning

Den 15 november 1982 svarade konsulten, att om man minskade den av Naturvårdsverket (genom forskning framtagna och) beslutade vattenhöjningen med omkring 60 cm, skulle ingen risk för valläckage behöva befaras.
Projektledaren var så intresserad av nya vallar, att han för länsstyrelsens samrådsgrupp senare upprepat förklarade sig vilja bygga vallar till en kostnad motsvarande 10 gånger värdet av sålunda skyddad mark. Han och hans två medhjälpare brydde sig inte om att rådfråga erfarna sakkunniga eller be styrelsen rådfråga dessa.

De tre verkställande tjänstemännen beslutade själva inte bara att avbryta det nästan färdigbehandlade målet med dess godkända innehåll utan beslutade också egenmäktigt, att med 40 % reducera vattenståndshöjningen i den uppgift, vilken de fått genom Naturvårdsverkets - Riksdagens uppdrag.
De "gick in för", som de uttryckte det, en plan, som tillkommit genom ett hugskott den 9 september 1982 och skulle torrlägga mer än 2 km2 särskilt värdefull våtmark (Vattenbyggnadsbyråns av projektledaren senare begärda beräkning), men de förstod så lite av vad de höll på med, att de för de sakkunniga företedde en tablå, som uppenbarligen var avsedd för Naturvårdsverkets styrelse och som av dem sades visa, att de med 60 cm vattenståndssänkning skulle öka den våta arealen med ½ km2! De ansåg sig kunna ställa Naturvårdsverkets projekteringsgrupp och sin egen styrelse inför fait accompli!

SNV:s sakkunnig underrättas om verkställargruppens personligen fattade beslut att icke verkställa det av deras arbetsgivare och riksdagen givna uppdraget. Naturvårdsverkets sakkunniga underrättas om att verkställarna avser genomföra endast en med 40 % reducerad vattenrestaurering

Efter mottagande av konsultens svar (av den 15 november 1982) på verkställargruppens beställning av ny plan för reducering av uppdraget telefonerade Tomas Hertzman till Naturvårdsverkets sakkunnig Swanberg och bad att få tid för sig och Torsten Larsson till ett besök i dennes bostad.

Ändamålet med det ovanliga besöket omtalades ej. Men naturligtvis fick de själva bestämma tid för detta besök.

De kom den 10 december 1982, således drygt 9 månader efter det att Vattendomstolen till Regeringen uttalat, att fullständigt återställande av naturligt vatten var tillåtligt utan reducering av Naturvårdsverkets plan av 1972/73 (Plan/73), ansökt i vattenmålet AM 10/81. Det visade sig nu, att besöket hos Naturvårdsverkets sakkunnig gick ut på att ställa denne inför fait accompli - som förberedelse till att ställa styrelsen inför deras beslutade hugskott: de förklarade, att de, som de uttryckte det, "gått in för" att inte höja (restaurera) vattensituationen så mycket som Naturvårdsverkets forskning funnit nödvändigt för bestående resultat. De hade alltså frångått Naturvårdsverkets övergripande arbetsregel, att inget förslag skall framläggas för beslut, innan dess konsekvenser allsidigt utretts.

De hade sinsemellan, utan sakkunnig utredning, beslutat frångå det uppdrag, vilket de fått av arbetsgivaren, Statens Naturvårdsverks styrelse, och vilket överensstämde med Riksdagens beslut 1977.

Genom sådan metod, som Torsten Larsson och Tomas Hertzman själva kallar "verbal akrobatik" försökte de övertala Naturvårdsverkets sakkunnig (Swanberg), att de, länsstyrelsens byråingenjör Tomas Hertzman och Naturvårdsverkets biolog Torsten Larsson, vilka inte varit med om Naturvårdsverkets stora utredning och planering, plötsligt, i tysthet, utan att förråda det för Naturvårdsverkets sakkunnigteam, "genom litteraturstudier" skulle ha kommit på, att Naturvårdsverkets stora tvärvetenskapliga forskning under sju år i själva Hornborgaområdet och sjuåriga litteraturstudier vore "fel".

Genom föregivna "egna litteraturstudier", opreciserat vilka, skulle de ha funnit något, som forskarna under sju års vetenskapliga undersökningar beträffande våtmarker av typ Hornborgasjön ej skulle ha upptäckt, nämligen att det skulle "räcka", om man höjde vattnet 60 cm mindre. Sveriges främsta limnologiska sakkunskap skulle alltså under sju års djupt engagerad forskning inte ha känt till de förmenta anonyma "litteraturuppgifter", som de två tjänstemännen i sitt dilemma den 9 september plötsligt skulle ha upptäckt i sin litteratur.

Vilken eller vilka dessa förmenta "litteraturuppgifter" skulle vara, omtalades ej. Dessa har även i fortsättningen alltjämt förblivit anonyma.

Ovederhäftigheten och frånvaron av tanke framgick av att de som övertalningsmedel låtit förfärdiga den ovan nämnda tablå, som sades visa, att de med 60 cm sänkning av vattnet skulle vinna ½ km2 mer våtmark i det flacka sjöbäckenet. I historieskrivnings strävan efter att finna orsakssammanhang bör man dra slutsatsen, att tillverkaren av den barocka vattennivåtabellen haft så nervöst bråttom att förfärdiga något till synes övertygande, att de litade till att Naturvårdsverkets styrelse skulle i brådska godtroget "halka förbi" det uppochnedvända påståendet i deras tabell. Kanske hoppades de, att styrelsen skulle godtroget resonera, som en chefsperson på SNV gjorde med orden "en tjänsteman är skyldig tala sanning - alltså är allt sant, som en tjänsteman sagt".

Någon orsak till att de tre verkställarna den 9 september 1982 kom på idén att mot Naturvårdsverkets forskningsresultat ytterst allvarligt och kortsiktigt stoppa de långsiktiga uppdrag, de fått av arbetsgivaren, gavs inte då.

De bad Swanberg att inte omtala deras personliga beslut, och de undanbad sig att med sina namn i gästboken själva bekräfta sitt besök!

Sedan Swanberg 1948 blev anmodad att bliva sakkunnig åt Kammarkollegiet och 1965 fick motsvarande uppdrag av och åt Statens Naturvårdsnämnd / Naturvårdsverket, hade han i 34 år fungerat som en samhällets trotjänare. Han skulle ha uppträtt som en förrädare mot samhället, om han platt, ointelligent låtit sig som SNV:s sakkunnig förledas att falla undan för tre timmars ovederhäftig "verbal akrobatik".

Swanberg kände väl både Naturvårdsverkets projekts sakliga och rättsliga grunder och de Naturvårdsverkets, Riksdagens och Vattendomstolens beslut, vilkas underlag samhället med hjälp av bästa sakkunskap tagit fram. Han visste alltså väl, att myndigheternas beslut före verkställarnas revolt 1982-09-09 –- 11-15 var höjda över varje tvivel.

För honom var det en självklar plikt att vara ärlig. De två tjänstemännen fick efter sin (tjänste?)resa återvända med oförrättat ärende. De hade inte lyckats att prata omkull SNV:s sakkunnig.

Olof Pehrsson kontaktas

Tydligen kände sig verkställarna oroliga i medvetande om att de ej skulle kunna prata omkull Naturvårdsverkets sakkunniga. De kontaktade då zoologen Olof Pehrsson, som saknade egen erfarenhet av objektet och under en följd av år sökt introducera sig hos Naturvårdsverket. Detta hade han gjort så enträget, att han vid ett särskilt för honom hos SNV ordnat sammanträffande 26 november 1980 sökt propagera för att Naturvårdsverket skulle nöja sig med endast 20 cm höjning av vattnet på den urtappade sjöns botten. Hans totalt verklighetsfrämmande förslag hade avvisats. Han tycktes helt främmande för långsiktig planering, vilken var det självklara målet för samhället.

Nu, efter hugskottet 9 september 1982, gav de revolterande tjänstemännen honom ett arvoderat uppdrag att skriva den artikel, som sedan publicerades i Vår Fågelvärld och gick ut på att med "verbal akrobatik", i de revolterandes intresse kritisera - misstänkliggöra vad Olof Pehrsson kallar "den officiella naturvården" och i synnerhet Naturvårdsverkets aktuella stora utredning och forskningsresultat. Därmed startade en lång serie av publiceringar, som alla har haft det gemensamma syftet att med Pehrssons nidteckningar och "verbala akrobatik" misstänkliggöra Naturvårdsverkets omsorgsfullt framarbetade forskningsresultat, sammanfattade i Plan/73 för Hornborgasjöns varaktiga restaurering.

Tydligen var man mycket knepigt målmedveten i sin marknadsföring med påtryckningar för motståndet mot Naturvårdsverkets forskningsgrundade projekt. Ty redan i februari 1983 framlämnades av Torsten Larsson till Swanberg ett manuskript av Olof Pehrsson med betoning, att det skulle publiceras i Vår Fågelvärld.

Men trots att den sakkunnige omsorgsfullt motiverat svarade Naturvårdsverket, att OP:s manus var ett ur seriös synpunkt unikt pekoral, lät Torsten Larsson det gå in i Sveriges Ornitologiska Förenings medlemspublikation utan försök till korrigering till vederhäftiga förbättringar.

Anmärkningsvärt nog ignorerade även tidskriftens redaktion en varning. Normalt hade annars varit, att redaktionen som villkor begärt, att författaren, som saknade egen erfarenhet av Hornborgasjöns våtmarkssystem och Naturvårdsverkets forskning, skulle gått igenom misstagen med Naturvårdsverkets erfarna sakkunskap. Tydligen hade skriften, liksom Pehrssons många senare skrifter, med sina mot Naturvårdsverket riktade nidteckningar, tillkommit för att skrupelfritt avleda uppmärksamhet från verkställarnas tilltag att - i försök att kringgå egen försumlighet - egenmäktigt reducera sitt uppdrag med 40 %.

Tydligen var redaktören för Vår Fågelvärld allvarligt skrämd till medverkan, ty i en uppsats av Swanberg, som skulle korrigera det värst missvisande, strök redaktionen, tendentiöst, viktiga avsnitt, utelämnade fotografiska dokument och insatte i stället, utan författarens hörande, ovidkommande bilder, som var ägnade att minska intresset för texten.

Svenska Naturskyddsföreningens (SNF) helomvändning

Synkront med detta häpnadsväckande uppträdande mot den ornitologiska föreningens medlemspublikation Vår Fågelvärld och mot föreningens hedersmedlem uppträdde även SNF:s  ledning ytterst egendomligt mot sin hedersmedlem, samme P.O. Swanberg.

Denne hade - när under många år ingen annan kunnat göra något - accepterat att åt Svenska Naturskyddsföreningen offra sig själv för att söka få laglig rätt i "Hornborgaaffären" och en bestående, för alla, god framtid åt samhällsintresset i Hornborgasjöns våtområde. Han hade under 35 år i sträck fungerat som SNF:s trotjänare, som fått utföra nästan allt aktivt arbete och därmed styrt föreningen från vad som av alla betraktades som hopplöst underläge till fullständig framgång med landets yppersta våtmarks - naturvårdsprojekt, projekterat av Naturvårdsverket, godkänt som tillåtligt av Vattendomstolen och Regeringen.

Omedelbart efter det att han fört föreningen och Naturvårdsverket från nolläge till fullständig framgång, uppsöktes han överraskande i sin bostad den 1 november 1983 av ordföranden i Svenska Naturskyddsföreningens lokalavdelning Arne Gunnefur.

Denne förklarade, att SNF:s ordförande Bengt Hamdahl den 23 oktober 1983 infunnit sig vid Hornborgasjön för sammanträffande med Tomas Hertzman och Arne Gunnefur. Gunnefur hade nyligen tillträtt uppdraget som ordförande i länsföreningen i dess egenskap av underavdelning av SNF. Han kände sig tydligen underställd SNF och dess ordförande Bengt Hamdahl och han var föga insatt i föreningarnas 35-åriga Hornborgaärende.

Som resultat av sitt sammanträffande med Hamdahl och Hertzman begärde Gunnefur överraskande, att Naturvårdsverkets sakkunnig, Swanberg, som samtidigt var Skaraborgs läns och Svenska Naturskyddsföreningens förvaltare av Hornborgaärendet skulle avsäga sig sitt då i 35 år perfekt fungerande uppdrag.

Eftersom Gunnefur aldrig själv visat något aktivt intresse för ärendet eller över huvudtaget för Hornborgavåtmarken, måste Swanberg genast meddela honom i hans okunnighet, att Swanberg absolut inte kunde avsäga sig uppgiften, eftersom under alla åren dittills ingen annan velat eller kunnat sätta sig in i affären och kompetent efterträdare saknades.

Två dagar senare, då Gunnefur visste, att Swanberg var upptagen av kallelse till Naturvårdsverket i Solna, passade han på att inför sin styrelse och bakom ryggen på föreningens hedersmedlem ljuga, att Swanberg begärt få lämna sitt arbete med Hornborgaärendet, och Gunnefur bad den intet ont anande styrelsen att "befria" Swanberg från uppgiften att företräda SkNF i Hornborgasjöfrågan. Detta skedde alltså just i det moment, då

A)  allt hade till 100 % lyckats för Swanberg å SkNF:s och SNF:s vägnar och genom samarbetet med Naturvårdsverkets forskningsteam, men

B) Tomas Hertzman och Torsten Larsson ville på grund av deras och Sven Roséns personliga missöde, genom överrumpling, dra ned det dem ålagda projektet med 40 (!) procent.

Detta onaturliga, för att inte säga barocka beteende av Svenska Naturskyddsföreningens ledare visar, att dessa varit utsatta för så hänsynslöst stark indoktrinering, att de förlorat kraft till eget omdöme. Och detta till den grad, att de, utan eget vetande, genast givit efter för önskemålet att avhålla sig från kontakt med erfaren, djup, objektiv sakkunskap.

Att ledarna för SNF - SkNF själva genast fann sitt uppträdande utomordentligt sjukt, framgår av att ingen av föreningarnas styrelser meddelade till sin i båda föreningarna 35 - årige, framgångsrike trotjänare, att han blivit (bakifrån) utsparkad som föreningarnas sakkunnigrepresentant.

När Swanberg, som föreningarnas 35-årige representant, telefonerade till Svenska Naturskyddsföreningen beträffande Hornborgaärendet, låtsade SNF:s talesmän inte om, att han blivit utsparkad.

Inte ett ord till tack för 35 års oändliga uppoffringar av tid och ekonomi yttrades. Om man sagt tack skulle man ju "onödigt tidigt" ha röjt sparken i ryggen och SNF:s helomvändning, som man gjort för att stödja 1982 års plötsliga revolt mot Naturvårdsverkets av Vattendomstolen godkända, av den tidigare SNF-styrelsen önskade och hedrade projekt.

Man överlät åt den utsparkade, att först någon månad senare i officiella papper överraskad upptäcka dels att han blivit utsparkad, dels att Gunnefur bett sin styrelse att placera honom, den i frågan okunnige Gunnefur, i den erfarne sparkades ställe, dels att Naturskyddsföreningens erfarne Swanberg efterträtts av Per Wramner, som dock alltjämt ett helt år senare spontant deklarerade: "Jag (PW) vet (fortfarande) inget om Hornborgasjön"!

Indoktrineringens strategi

Indoktrineringens strategi hade tydligen som en grundläggande metodik att genom förtal till det yttersta utplåna Swanbergs namn, eftersom denne var orubbligt ärlig, hade visat sig kunna - i allmän endräkt - genom ansvarsfull objektivitet bringa fram fullt återställande av Hornborgasjöns naturresurser och var den ende inom Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening, som var grundligt insatt i Hornborgaaffären och i Naturvårdsverkets arbete i den frågan och förmodligen t.o.m. den ende i dessa båda organisationer, som kände innehållet i Vattendomstolens och Regeringens positiva yttrande i Vattenmålet AM 10181, 11 februari 1982. Han var m.a.o. ett "farligt nyckelvittne" till metodiken vid nedbrytningen av Naturvårdsverkets finaste våtmarksprojekt av 1972¬1982.

Det är belysande, att när Swanberg upptäckt, att han blivit utsparkad efter SNF:s ordförandes mörklagda möte med Tomas Hertzman den 23 oktober 1983, begärde Swanberg i tre brev till SNF:s ordförande, att denne skulle förklara den SNF:s styrelses argumentering (23 oktober 1983), som ledde till att Svenska Naturskyddsföreningens ende sakkunnig med en infernaliskt uttänkt lögn och en kamouflerad spark i ryggen kastades ut ur samarbete, just därför att han hade fullt lyckats med landets finaste våtmarksprojekt - till triumf för just Svenska Naturskyddsföreningen.

Det brukar höra till vanlig anständighet att svara på brev, och SNF:s ordförande hade hela SNF:s kansli och övriga deltagare i mötet den 23 oktober till förfogande, och nu gällde det att med några klarläggande ord svara en sällsynt uppoffrande och framgångsrik hedersmedlem. Men inget svar lämnades som förklaring.

I stället för att svara anmodade SNF:s ordförande SNF:s och SNV:s sakkunnige Swanberg att komma till en kvällsmåltid på klubblokalen Sällskapet i Stockholm. Swanberg hade då i 35 år alltid omedelbart efterkommit alla SNF:s önskningar. I yttersta välvilja och i god tro accepterade Swanberg SNF:s ordförandes (=dåvarande JK:s) önskan och offrade en halv dags tidsförlust och en övernattning på hotell i centrala Stockholm, för att tillgodose denna önskan.

I den kulinariska måltiden den 24 september 1984 deltog även Per Wramner (PW).

Under måltiden yttrade SNF:s företrädare inte ett ord till antydan om att de skulle låta Wramner nästa dag, på Naturvårdsverket, utan förklaring rösta ned Naturskyddsföreningens vunna mål, d.v.s. Naturvårdsverkets av domstolen och Regeringen godkända projekt, Sveriges finaste, föredömliga våtmarksprojekt.

Nästa dag förklarade Wramner på Naturvårdsverket, att Svenska Naturskyddsföreningen tagit ställning mot adekvat restaurering och önskade reducera restaureringsåtgärder med 40 %. För SNF:s (=SNV:s) sakkunnige kom detta som en bomb. Observera att SNF:s styrande hade särskilt kallat sin sakkunnige Swanberg till mötet den 24 september 1984 och suttit hela kvällen tillsamman med honom utan att med ett ord förråda, att de nästa dag skulle låta Per Wramner rösta ned slutresultatet av SNF:s under 35 år enastående framgångsrika arbete. Något argument kunde Wramner ej heller på Naturvårdsverket anföra. Men för Swanberg hade Wramner vid den kulinariska måltiden, oprovocerat, anförtrott, att det var han (PW), som "själv anställt" arbetaren Hertzman, därför att han ansåg denne som "en bra kraft".

Tystnaden under måltiden var tydligen avsedd att låta Wramners / SNF:s bomb få bedövande överraskningseffekt med tystnad och hjälp till Hertzman som följd. Bomber kastades just i mötets avslutning. Uppenbarligen hade någon skrupelfri kraft lyckats förmå fåkunniga SNF-ledare att kasta ut sin ende och ärlige sakkunnig, eftersom denne var ett besvärande ärligt vittne till revolten mot Naturvårdsverkets berömda och av domstolen godkända Plan/1973.

Eftersom inte någon i SNF:s styrelse velat förråda, varför man plötsligt bakom medlemmarnas rygg och från bakhåll kastade ut sin ende sakkunnig, får vi söka förklarande tolkning i ett brev från Gunnefur, som uppger "stora samarbetssvårigheter' som orsak.

Man bör beakta följande. Dagen före SNF:s styrelses ominösa besök hos Hertzman vid Hornborgasjön hade SNF:s styrelse sammanträde i Lundsbrunn strax norr om sjön. I styrelsens protokoll finns för den dagen ingen anteckning om att styrelsen beslutade, att Swanbergs då 35-åriga förtroendeuppdrag omedelbart skulle upphöra. Från mötet vid Hornborgasjön nästa dag, 23 oktober 1983, finns heller ingen anteckning om att någon av SNF:s ledare yttrat något (i så fall grundfalskt) om samarbetssvårighet eller avlägsnande av föreningens i denna fråga ende sakkunnig.

I mötet vid sjön 23 oktober 1983 deltog ordförande Bengt Hamdahl, SkNF:s ordförande Arne Gunnefur, Tomas Hertzman och "Roger Olsson från Naturinformation HB. Av dessa hade Roger Olsson eller hans organisation ö.h.t. aldrig sökt kontakt med Swanberg. Roger Olsson kunde alltså inte ha yttrat något om "samarbetssvårighet".

Den ende av de antecknade närvarande, som kan ha fällt de av Gunnefur nedtecknade orden "stora samarbetssvårigheter" är alltså Hertzman. I sin revolt mot arbetsgivaren och Riksdagen hade han, som ovan nämnts, mött "samarbetssvårighet" hos SNV:s sakkunnige Swanberg den 10 december. Han hade självklar anledning att inse, att Swanbergs erfarna kunskap, ärlighet, ansvar och lojalitet mot hans arbetsgivare skulle göra samarbete omöjligt i hans revolt, som gick ut på att med ett hugskott med 40 % reducera den restaureringsåtgärd, som han fått som uppdrag att verkställa.

Han (Tomas Hertzman) insåg, att Per Olof Swanberg efter sitt uppdrag för SNV och sin föredragning av Naturvårdsverkets plan för Riksdagens JoU inte kunde förmås uppträda som förrädare mot beslutande myndigheter.

Det framgick tydligt, att en eller flera påtryckare överenskommit med SNF:s ledare, att som arbetsmetod för mörkläggningen behandla och betrakta (hedersmedlemmen) Swanberg som en mycket enkel, av dem tillintetgjord figur, en paria, som ej längre orkade ta ansvar, som ingen skulle vilja nedlåta sig till att lyssna på och som ej heller skulle våga vittna utan kunde tystas med en kulinarisk måltid.

Vem som indoktrinerat SNF-ledningen är på grund av den kompakta mörkläggningen med bl.a. brist på protokoll okänt för föreningens medlemmar, liksom för SNF:s och SNV:s sakkunniga.

Vi kan till en början konstatera det omöjliga i att någon ärlig och i övrigt seriös SNF-ledare själv skulle kunna ha kommit på iden att (från bakhåll) med en blixtaktion kasta ut föreningens i frågan ende sakkunnig och detta just i det moment, då denne efter 35 års rätlinjigt arbete för SNF lyckats att med hjälp av landets förnämsta sakkunskap styra Sveriges största och finaste våtmarksprojekt till full framgång i Vattendomstolen. Swanberg hade, under sitt 35-åriga, oavbrutna uppdrag för föreningen, dock utfört minst 95 % av SNF:s praktiska och teoretiska förarbete till framgången.

Idén att just i det moment, då denne styrt föreningen till en av dess största framgångar, med en blixtaktion kasta ut en perfekt arbetande trotjänare och därmed kasta all föreningens under 35 år samlade kunskap över bord, är alltför barock för att inte säga grotesk för att komma från någon ansvarsmedveten styrelseledamot.

Strategi för att hindra laga kraft åt domstolens godkännande

Strategin i den indoktrinering, som skrupelfritt ville använda SNF (och SOF) som sitt godtrogna redskap har uppenbarligen varit att genom oavbrutet förtal bakom ryggen bibringa okunniga lyssnare/läsare uppfattningen, att Naturvårdsverkets Hornborga våtmarksprojekt (+Vattendomstolens och Regeringens godkännande av detta) skulle vila på subjektiva fantasier av någon utomstående konstig person, som man inte borde lyssna till.

Läsare lyssnare skulle bringas att ej veta (glömma), att projekteringen 1965-1973-1982 i sin helhet och i detalj tillkommit som resultat av minutiöst noggrann, djup fältforskning av Naturvårdsverkets sakkunniga, bland dem Sveriges främste våtmarksrestaureringsexpert professor Sven Björk som ledare.

Sedan man lyckats inbilla omgivningen, att Swanberg ansågs som en så föraktlig paria, att nuvarande styrelser för Svenska Naturskyddsföreningen och för Sveriges Ornitologiska Förening över huvud taget inte ville ha någon kontakt med föreningens forne hedersmedlem, skulle man vinna, att man slagit ut huvudvittnet. Förtalet skulle alltså ha sådan effekt, som man känner från filmers kriminalpjäser, där man med döden oskadliggör ärliga ögonvittnen, som inte låter sig skrämmas till tystnad.

På sådant sätt kunde man dölja, att tilltaget att hindra SNV att få mottaga lagakraft till Vattendomstolens tillåtelseförklaring av februari 1982, tillkommit enbart för att dölja ett par tjänstemäns personliga tjänstefel, när de skrev ansökan i vattenmålet AM 10/81. Man ville hindra upptäckt av felet. Man dolde därför att man stoppade det nästan färdiga målet AM 10/81 för att kunna börja med ett nytt, reducerat men mångmiljonkrävande vattenmål, som skulle ge sken av att AM 10/81 kunde avskrivas. Med det nya reducerade målet skulle man kunna hindra Naturvårdsverket att verkställa SNV:s och Riksdagens beslut om fullt adekvat återställande av våtmarksekosystemet.

Genom indoktrineringen lurades SNF:s ledning att förneka värdet av den naturvård, som varit SNF:s önskemål 1932-1948, varit SNF:s ledtråd i trettiofem år sedan 1948 och varit SNV:s mål sedan 1972--1973 (i tio år).

Denna indoktrinering skedde med sådan hypnotisk kraft, att SNF:s ledning "över en natt" förmåddes att utan ringaste ärligt skäl och med en infernalisk lögn förnedra den hedersmedlem, som fört SNF och SNV till en av deras största framgångar.

Man kan jämföra med den synkrona inställningen hos vice ordföranden i SOF, som 1988 skrev ett snäsigt meddelande till SNF:s sakkunnige Swanberg: "du är inte värdig ett svar" (omedelbart efter det att denne genom perfekta förberedelser och med myndigheters hjälp hade styrt Hornborgafrågan från nolläge till att bli landets finaste våtmarksprojekt). Indoktrineringen av SNF hade varit så pressande, att SNF:s ledning förmåddes på detta sätt inte bara förnedra sin hedersmedlem utan också den egna föreningen på ett sätt, som förhoppningsvis saknar motstycke. Det måste anses uteslutet, att någon hederlig medlem i Naturskyddsföreningens ledning själv kommit på idén att sätta igång denna aktion, som ingen i ledningen, varken då eller under följande tio år kunnat förklara.

Förklaring till oemotståndligt kraftig indoktrinering

Vem i Naturskyddsföreningens ledning var det, som gjorde sig till redskap för denna indoktrinering? Och som var intresserad av att påverka fåkunniga i Naturskyddsföreningens ledning, så att de skulle blint försöka hindra tillstånd till det adekvata återställande av Hornborgasjöns våtmarksekosystem, för vilket Naturskyddsföreningarna arbetat sedan 50 år, varav 17 år i samarbete med Naturvårdsverket? För förklaring måste man lägga märke till följande.

Naturskyddsföreningens ordförande Bengt Hamdahl hade begärt, att Swanberg skulle infinna sig på klubblokalen Sällskapet i Stockholm den 24 september 1984 till en måltid, som visade sig ha som enda skönjbara syfte att "smörja" Swanberg, så att denne skulle tiga om

	dels att Rosen-Hertzman-Larsson-Wramners hugskott, "den nya planen", skulle minska restaureringseffekten med 40 %,
	dels att detta hugskott flagrant stred mot deras klart definierade, ålagda arbetsuppgift, vilken beskrivits i SNV:s plan av 1972 - 1973 och Riksdagens beslut 1977, och
	dels tiga om att detta hugskott beslutats av de anställda själva utan sakligt skäl och mot Naturvårdsverkets sakkunnigas forskningsresultat,
	dels tiga om att hugskottet tillkommit endast för att dölja, att de verkställande tjänstemännen ville hindra befarad eventuell (!) effekt av en på detta stadium relativt enkel försummelse att underlåta att rätta sig efter Naturvårdsverkets sakkunniga konsults anvisningar.

En förklaring till vem (vilka), som förde indoktrineringen vidare inom Naturskyddsföreningens styrelse gavs, som ovan nämnts, av Per Wramner den 24 september 1984 vid bordssamtalet på Sällskapet i Stockholm. Wramner inledde överraskande med att helt oprovocerat framkasta, att det var han, Per Wramner, som "upptäckt' Hertzman, då denne gick som arbetare i länsstyrelsens arkiv, och att det var Per Wramner "själv", som anställde Tomas Hertzman, därför att Per Wramner tyckte, att Hertzman var "en bra kraft".

Tydligen var det så, att Per Wramner ville framhålla, att Hertzman betraktades som hans protegé, och att andra skulle "rätta sig" efter det.

Per Wramners omdöme framgår av att han vid samma sammanträffande spontant yttrade "jag (PW) vet (fortfarande) inget om Hornborgasjön"! Han hade då mer än ett år tidigare av Naturskyddsföreningen utsetts att som sakkunnig ersätta Swanbergs 35-åriga erfarenhet, men under ett helt års tjänst i sitt nya uppdrag hade han alltså enligt egen utsago helt struntat i att sätta sig in i sin uppgift, Sveriges största, viktigaste och bäst förberedda våtmarksärende.

Han var beredd låta samhället satsa miljoner på att hindra samhällets, d.v.s. Naturvårdsverkets stora, omsorgsfullt förberedda projekt, och detta för att skydda tanklösheten hos sin protegé.

Den systematiska mörkläggningen hindrar oss att veta, om och hur andra krafter deltagit i indoktrineringen. Samtliga styrelsemedlemmar har av Naturskyddsföreningens egen sakkunnig och av Naturvårdsverkets sakkunnige tillfrågats om skäl till att Naturskyddsföreningens ledning efter 1983 velat med 40 % reducera den av Naturvårdsverket beslutade restaureringen, men inte någon enda har velat eller vågat svara och förklara den milt sagt negativa inställningen, som avsetts skola hindra Sveriges förnämsta våtmarksprojekt.

Denna samfällda ovilja att offra någon enda vettig rad som svar till Naturskyddsföreningens mångårige sakkunnig, hedersmedlem och uppoffrande trotjänare omedelbart efter att denne genom bl.a. Naturvårdsverket styrt föreningen till en av dess största framgångar, talar ett språk, som inte kan missförstås.

I enlighet med indoktrineringens policy (se ovan) har alltså ingen enda velat befatta sig med föreningens ende sakkunnig. Man har tydligen haft en känsla av att någon sorts föreningsdisciplin, dikterad av föreningens ordförande, bekvämt befriat styrelsemedlemmar från skyldighet till eget objektivt tänkande.

De har undvikit att sätta sig in i relationen mellan å ena sidan Naturskyddsföreningens arbete och kunskap fram till 1983 och å andra sidan Naturskyddsföreningens över en natt sig tillägnade metod att genom blixtsnabbt utsparkande av föreningens ende sakkunnig den 3 november 1983 gå in för att med 40 % reducera samhällets (Naturvårdsverkets) och föreningens finaste våtområdesprojekt. Efter att ha blivit indoktrinerad att handla utan egen tanke, har styrelsen efteråt nödgats konstatera, att den inte har möjlighet förklara sig.

Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) indoktrineras

Sveriges Ornitologiska Förening var från början icke involverad i Hornborgaaffären. De revolterande inom Naturvårdsverket behövde emellertid stöd för sin hugskotts- och kamouflageidé att reducera Naturvårdsverkets på forskning baserade projekt med 40 %. Då vände man sig till SOF.

Att Sveriges Ornitologiska Förenings styrelse föll för indoktrineringen är något enklare att förklara. Styrelsen hade icke deltagit i ärendet, endast med tacksamhet funnit, att Naturvårdsverket med sitt projekt 1972-1973 skapat planen för Sveriges förnämsta våtmarksprojekt (Plan/73), vilket skulle bli ett föredöme även internationellt. Styrelsen hyllade Naturvårdsverkets Plan/73 med ett temanummer av Vår Fågelvärld. Ur deras synpunkt, som i eget personligt intresse ville reducera SNV:s projekt med 40%, var det följaktligen angeläget att SOF aktivt indoktrinerades.

Under SNV:s projekteringsarbete hade man mottagit en rad av Olof Pehrssons skrifter, som gick ut på att i besserwisserton anmärka på vad författaren kallade "den officiella naturvården". Författarens angrepp på naturvården kulminerade, när ansökan till Vattendomstolen skulle skrivas 1980. Då försökte han förmå Naturvårdsverkets projekteringsgrupp att gå in för att höja vattnet i den urtappade sjön med endast 20 cm. Hans önskan avvisades enhälligt som totalt verklighetsfrämmande (26 november 1980 vid möte på SNV).

Av hans många besserwisserskriverier fick man intrycket av en ung person, som ville skaffa sig uppdrag genom att ge sken av att vara "duktigare" än andra.

Han blev, av förklarliga skäl, ett välkommet mål för dem, som av sina personliga skäl ville reducera och därmed förvanska arbetsgivarens fackmässigt projekterade våtmarksföretag.

Samtidigt som verkställarna skickade en delegation om två personer till Naturvårdsverkets sakkunnige Swanberg, gav man Olof Pehrsson det betalda uppdraget att skriva den ovan omtalade skrift i Vår Fågelvärld, vilken gick ut på att med "verbal akrobatik" falskt nedvärdera och misstänkliggöra Naturvårdsverkets tvärvetenskapliga projektering. Skriften skulle alltså förneka nyttan av adekvat restaurering av våtmarkskomplexet och tänktes därmed gynna / kamouflera hugskottsrevolten.

Hur många av Olof Pehrssons skrifter med den snart allmänt bekanta, falskt påhittade nidteckningen av naturvårdsverksvallar vid Hornborgasjön, som arvoderats, vet man inte. Men vid ett av publiceringstillfällena förklarade en GP-redaktör, att OP brukade få 500 kronor för varje insändare!

Indoktrineringen skedde alltså bl.a. genom Vår Fågelvärld, där den i ärendet oerfarne redaktören själv deltog med strykning av sådana textavsnitt i manus, som kunde stödja Naturvårdsverkets ärliga projekt, och med andra åtgärder för att misstänkliggöra adekvat naturvård.

Det är ovedersägligt belysande, att sedan alla SOF:s styrelsemedlemmar, var och en för sig, tillfrågats om skäl för SOF:s tvära helomvändning, d.v.s. SOF:s plötsliga motstånd mot att ge Naturvårdsverket rätt (enligt Vattendomstolens yttrande 11 februari 1982) att fritt och lege artis återställa värdefull natur, har inte någon enda av föreningens styrande kunnat ge ett sakligt argument för detta motstånd, som förutom förlusten av värdefull natur skulle belasta samhället med hela kostnaden för 10 års fördyring med ett helt nytt vattenmål, vars uppgift endast skulle vara att ge tjänstemän juridisk möjlighet att avskriva Naturvårdsverkets framgångsrika ansökningsmål AM 10/81.

Man måste dra slutsatsen, att Sveriges Ornitologiska Förenings styrelse 1983-1993 tyckt det vara bekvämast att likgiltigt icke svara om orsak till eget negativt ställningstagande och att inte objektivt engagera sig i verkligheten utan följa Pehrssons fabulerande mot landets finaste, mest omsorgsfullt förberedda våtmarksprojekt.

Oblyg indoktrinering

Indoktrineringen har tagit oblyga former, vilka kanske vilar på att man tycker sig kunna förutsätta, att praktiskt taget alla skall

	dels inte vara insatta i verkligheten,
	dels inte ha kraft att vilja sätta sig in i den otroliga affären,
	dels låta sig så fränt indoktrineras, att man skall sky varje kontakt med kunniga, ärligt öppna vittnen (se ovan) och ö.h.t. inte våga visa, att man har kontakt med dem, som med kunskap värdesätter Naturvårdsverkets stora projekteringsinsats 1965-1982.

Sabotörerna har litat till att "omgivningen" skall bekvämt "luta sig" mot det synsätt, som en chef på SNV uttryckte med orden "en tjänsteman är skyldig tala sanning, alltså är det sant allt han säger".

En av de genomgående metoderna att luras framgår av följande:
Man var väl medveten om att den av SNV på ekologisk grund projekterade restaurerande vattenhöjningen befunnits avse en vattensituation, som motsvarar den, som rådde närmast före katastroftappningen från 1902. För att göra åtgärden flerfaldigt lättförståelig för alla och envar hade SNV använt uttrycket, att SNV ville återställa vattenstånden - den naturliga vattenhushållningen - sådan situationen var före 1900-talets sjösänkningar.

Under årens lopp, sedan de självrådiga den 9 september 1982 beslutade hindra Naturvårdsverket att få ta emot Vattendomstolens lagakraftvunna tillåtelse till den projekterade vattenrestaureringen, har de tillämpat följande metod:
Man har undvikit att ärligt omtala, att Rosén-Larsson-Hertzmans hugskott, "den nya planen" (som inte föregåtts av annan planering än ett för stunden bekvämt hugskott), avser att sänka den kommande vattennivån till en halv meter - en synnerligen betydelsefull halvmeter - under den nivå, som

	A) rådde före 1902 års sjösänkning, som
	B) Naturvårdsverket hade projekterat, och som
	C) låg till grund för Riksdagens beslut.

Observera att lantmäteriet i juni 1882 hade avvägt nivån 120,36 i nu tillämpad skala, medan Rosen-Larsson-Hertzman-planen avser medelvattnet ca. 119,85. (Se nedan, "Verkställarnas sammanfattning").

I stället har man vinklat hållit på att tala om vad man kallar "den gamla sjön", utan att förråda, att man därmed menar den fantasiskapelse, som juristen Sven Turén 1933 förmådde tf. vattenrättsdomaren att blint - låt vara under protest - fästa på papperet, den s.k. "Vallsjön" i norra delen. Fantasiskapelsen kunde aldrig fullföljas, blev således aldrig verklighet, blev aldrig "gamla sjön".

Man lurade på sådant sätt omgivningen att jämföra med en helt ointressant fantasi, som enligt juristen Sven Turén utgjorde slutresultatet av hans strävan att definitivt torrlägga Hornborgasjön (se Hornborgaförlikningen handlingar, Riksarkivet).

Genom sin tillkomst i okunnighet, i juridisk fiffighet och bristande moral kom fantasiskapelsen "Vallsjö-projektet" att kosta samhället långt mer än det hundratal miljoner, vilket tjänstemännen nu beräknar. Det är den fantasiskapelsen, som Larsson - Hertzman kallar "gamla sjön".

Naturvårdsverkets verkställares egen sammanfattning

av skillnaden mellan

	A) det projekt, de hade uppdrag att verkställa, nedan kallat "förslag 80", d.v.s. den i Vattendomstolens mål AM 10/81 år 1980-1982 behandlade vattenregleringen, och
	B) hugskottsförslaget, nedan kallat "83:6".

Sammanfattningen, som återges in extenso, hade begärts av Sven Rosén och lämnades av Vattenbyggnadsbyrån 29 september 1983.

4. Sammanfattning
Alternativet 83:6 innebär att medelvattenståndet under året blir +119,85 m och under vegetationstid +119,82 m. Motsvarande värden enligt Förslag 80 är +120,40 resp. +120,35 m och alt 83:6 resulterar således i 55 resp. 53 cm lägre medelvattenstånd.
Högsta högvattenstånd blir +120,81 m, d.v.s. 51 cm lägre än vid Förslag 80 vilket skulle ge ett högsta högvattenstånd av +121,32 m. Alternativ 83:6 ger också någon sänkning av högsta högvattenföringen jämfört med Förslag 80, dock överskrids värdet 20 m3/s under ett antal år liksom vid Förslag 80.
Regleringen får, liksom vid Förslag 80, en gynnsam effekt på kraftproduktionen i nedanför liggande anläggningar eftersom vatten överförs från det högre till det lägre registret vilket utnyttjas i de utbyggda fallen.
VKRI3521006 GED/SHE

Skenet bedrar

Länsmuseet i Skara hade vårvintern 1992 en utställning, som skyltades med titeln "SKENET BEDRAR" tillsamman med fotografi av Hertzmans offentliga skylt vid Hornborgasjön, som sades visa nivåer i "gamla sjön", men i verkligheten återger nivåerna i 1933 års fantasiskapelse.

Museet exemplifierade sålunda, att skyltaren försökte indoktrinera omgivningen att förväxla

	A) Naturvårdsverkets kunskap och plan för återställande av den vid sekelskiftet naturliga sjön med
	B) den fantasi, som på papperet blev surrogatet, när den i denna fråga skrupelfrie juristen Sven Turén 1933 förmådde en tf. vattenrättsdomare (Johansson) att under mild, diskret protest (se Hornborgaförlikningen handlingar, Riksarkivet) förlänga 1902 års sjösänkning med 1933 års juridiskt ohållbara, fiffiga påbyggnad.

Parallellt med detta har man med vackra fraser vid lämpliga tillfällen påstått, att man håller på med att återge sjön dess forna vattenförhållanden, trots att man är fast besluten att inte göra det och trots att man med sammanbiten energi har gått in för att med ofantliga handläggningskostnader reducera vattnets återställande med 40 %, alltså från 100 till 60 % av den av Statens Naturvårdsverk forskningsprojekterade restaureringen av vattnet.
Vid förfrågan har Torsten Larsson i brev 25 augusti 1989 meddelat, att han, å SNV:s vägnar, som våtmark har räknat den mark, som vid medelhögvatten kan vara översvämmad. På sådant sätt säger han sig ha fått fram den kommande "våtmarksarealen" i det flacka sjöbäckenet vid utförande av hugskottsplanen till "33 km2".

Annars brukar man som våtmark benämna sådan mark, som vid medelvattenivå under vegetationsperiod normalt är mer elller mindre vattendränkt / "vattensjuk". Med sådan beräkningsmetod bör våtarealen i hugskottsplanens ekosystem beräknas till 27 km2 (Torsten Larsson 25 augusti 1989).

Genom specifik, personlig extension av innebörden i ordet "våtmark" har vederbörande alltså fått fram, att hugskottsplanen skall ge "33 km2 våtmark" i det område, som tidigare ansetts ha omfattat cirka 30 km2, men efter hugskottsplanens förverkligande beräknas ge 27 km2 areal av sjö och verklig våtmark (Torsten Larsson 25 augusti 1989).

Detta synes vara ett exempel på sådan metod, som Torsten Larsson benämner "verbal akrobatik". Genom att använda en specifik metod har man ansett sig kunna benämna 27 verkliga kvadratkilometer som "33 km2 våtmark", trots 6 km2 differens. Museet illustrerade sin utställning 1992 med återgivande av hugskottsplanens skyltning som illustration till utställningens tema "skenet bedrar".

Man har systematiskt undvikit att meddela, man har alltså mörklagt, att verkställarna själva gick in för att med endast ett hugskott utan utredning reducera det ålagda arbetets mål med 40%.

(Parentes: Antag att Vägverkets specialister räknat ut och beskrivit konstruktionen av en bro över en älv. Antag att tre anställda, som fått uppdraget att verkställa brobygget, i sista minuten upptäckte, att de saknade brobalkar av föreskriven dimension. Skulle det då vara försvarligt att vid upptäckten på stående fot strunta i de erfarna sakkunnigas ritningar och ogenomtänkt bekvämt dölja sin försummelse genom att på eget bevåg i stället montera egna balkar med 40 % lägre bärkraft?)

Försök till efterkonstruktioner

I sitt famlande efter argument, som i efterhand skulle kunna anföras som någon tänkbar fördel med vattensänkning enligt hugskottet av den 9 september 1982, kom verkställarna på metodik, som framgår av följande:

Naturvårdsverkets sakkunnig - projektgrupp hade som arbetsregel, att man kunde acceptera och tillstyrka skyddsvallar, om dessa uppfyllde två villkor:

	1) de skulle läggas på sådan marknivå, att de skyddade god i odling varande mark, d.v.s. mer än en meter högt över våtmark, och
	2) de skulle ej få kosta avsevärt mer än värdet av den sålunda skyddade goda odlade marken.

Naturvårdsverket hade konstaterat, att de skyddsvallar, som ingick i de sakkunnigas projektplanering (Plan/73), uppfyllde första villkoret och nöjaktigt kunde antas motsvara villkor nr 2.

Av någon anledning, troligen i tanken att underlätta för sig själva, ville verkställargruppen, med Sven Rosén i spetsen, anlägga ytterligare vallar utöver de sakkunnigas förslag. Möjligen kan detta ha bidragit till Olof Pehrssons idé med spridande av sina nidteckningar, vilka falskt ville indoktrinera läsare, att om Naturvårdsverket fick tillstånd att utföra Naturvårdsverkets projekt/1972-73-1982, vilket vattenmålet AM 10/81 avsåg, då skulle Naturvårdsverkets tjänstemän okontrollerat anlägga vallar enligt Pehrssons sjuka fantasi.

Med dessa mot Naturvårdsverket elakt konstruerade nidteckningar spridde Olof Pehrsson antirestaureringspropaganda. Denna var (är) sjuk på två avgörande sätt:

	dels avsåg inte Naturvårdsverket att bygga sådana vallar,
	dels skulle ett godkännande av det vattenmål, som Pehrsson för sina personliga uppdragsgivares räkning vill hindra, endast innebära ett tillstånd att efter det sakkunniga övervägande, som man har rätt att fordra av ett statens verk (efter 17 års djupt engagemang), utföra arbetet på bästa möjliga sätt.

Restaureringsmotståndare har falskt, kanske okunnigt (?), försökt hävda, att en godkännande dom skulle medföra tvång att bygga vallar, som då skulle förmodas motsvara O. Pehrssons nidteckningsfantasier.

Personer utan djupare insikt i juridiskt språk och tänkande har, liksom kanske Olof Pehrsson (?), uppenbarligen inte kunnat skilja på "tillstånd" till bästa möjlighet och tvång genom åläggande.

Antirestaureringspropagandan har byggt på att ge läsaren den oreflekterade känslan av att Naturvårdsverket efter år 2000 måste antas styras av tjänstemän, som skulle missbruka ett tillstånd att bygga skyddsvallar.

De av Olof Pehrsson fult påhittade vallsagorna har vidare utnyttjats på ett annat sätt. Man har inbillat läsaren - åhöraren, att Naturvårdsverkets i Plan/73 projekterade vallar skulle avskärma strandängar från sjöns vatten och därigenom torrlägga fuktängar.

Det är dock så, att

för det första är det barockt att förutsätta att Naturvårdsverket skulle utnyttja - missbruka ett tillstånd till att med vallar torrlägga våtmark, som man enligt ansökan i AM 10/81 ville rädda.

För det andra lät projektledare Sven Rosen 1983 Vattenbyggnadsbyrån utföra en beräkning av skillnaden i våtområdets storlek mellan å ena sidan plan enligt Naturvårdsverkets projekt 1972 - 1982 (grundat på Plan/73), tillåtlighetsförklarat av Vattendomstolen i februari 1982, och å andra sidan verkställarnas hugskottsplan med 40 % minskning av den restaurering, som Naturvårdsverket ansökt och Vattendomstolen godkänt i yttrande 1982.

Svaret till och sedan från projektledaren Rosén blev, att den nya hugskottsplanen skulle ge 2,1 km² mindre våtyta än den av Naturvårdsverket 1972-1982 önskade och av domstolen 1982 godkända. Verkställargruppen hade alltså försatt sig i den situationen, att den var beredd att offra mer än 200 hektar av den värdefulla våtmark, som den ålagts att skydda, och göra detta offer för att dölja effekt av att de inte hade rättat sig efter Naturvårdsverkets konsults varning mot eventuell risk för teoretiskt tänkt läcka under skyddsvallar, som verkställarna enligt eget tyckande ville addera till den på grundläggande forskning för varaktig restaurering av Hornborgasjön baserade Plan/73.

För att förstå sammanhangen är det viktigt att framhålla, att när hugskottet initierades av de tre verkställarna den 9 september 1982, hade fram till dess ingen som helst brist påvisats i Naturvårdsverkets sakkunnigas och styrelses projektering. Vattendomstolen hade grundligt genomgått planeringen och godkänt denna den 11 februari 1982. Inget vederhäftigt önskemål om ändring av den allmänt prisade 1973 års plan hade framkommit.

Ännu 1993 hade fortfarande ingen brist påvisats i Vattendomstolens godkännande av Naturvårdsverkets projekt/1972-73.

Verkställarnas egna beslut att följa sin ingivelse av den 9 september 1982, d.v.s. att hindra Naturvårdsverket från att få laga kraft till den i februari uttalade tillåtligheten, dikterades endast av trions farhåga för att om Naturvårdsverket fick önskat tillstånd lagakraftvunnet i vattenmålet AM 10/81, skulle tjänstemän efter år 2000 kunna tänkas höja vattnet så mycket, som Naturvårdsverket avsåg för tiden efter år 2000, och i så fall kanske kunna finna, att trion underlåtit anbefalld säkerhetskontroll.

Sammanfattande jämförelse mellan Naturvårdsverkets forskningsbaserade projekt 1972-1982 och de tre tjänstemännens önskemål initierat genom ett hugskott 9 september 1982

Följande är belysande för hur hugskottsplanen för 40 % reducering av Naturvårdsverkets forskningsbaserade plan 1972-1982 kunde komma till stånd som en plötslig, överraskande revolt mot arbetsgivaren.

I

Under hugskottets inledningsperiod 1982-09-09 – 11-16 hade verkställartrion inget annat skäl för hugskottsplanen, den s.k. "nya planen", än att, utan att rådfråga sakkunniga, undkomma teoretisk risk för eventuellt läckage under de av dem själva önskade vallarna, om Naturvårdsverket finge tillstånd till att efter år 2000 höja vattnet så mycket, som Vattendomstolen i februari samma år förklarat tillåtligt för SNV.

II

När verkställartrion den 10 december 1982 uppsökte Naturvårdsverkets sakkunnige Swanberg i dennes bostad för att meddela sitt personliga beslut att sänka den dem ålagda vattenrestaureringen med 40 %, försökte de övertala Swanberg att som sakkunnig stödja dem i denna deras föresats, som de sade sig ha "gått in för". Då hade de inte något sakligt argument mot att låta Naturvårdsverket höja vattnet efter år 2000, som Naturvårdsverket 1973-1982 enligt sin forskningsbaserade plan beslutat. De kunde alltså inte anföra något naturvårds - eller annat skäl mot att restaurera vattnet till den tidigare nivå, som Naturvårdsverkets forskningsprojekt anvisat och som samtidigt stämde med Lantmäteriets mätningar år 1882. De försökte att med vad de senare kallade "verbal akrobatik" övertala Swanberg, att den Naturvårdsverkets genom 15 års omsorgsfull forskning framtagna och beslutade planen vore "fel" och att det skulle "räcka" med 60 % av den vattenhöjning, som Naturvårdsverket hade beslutat för restaureringen. Vari det förmenta "felet" skulle bestå, ville de inte redovisa. Ännu 1988 nödgades Torsten Larsson i Naturvårdsverkets publikation Miljöaktuellt förklara, att verkställargruppen under 6 år förgäves letat efter argument för att utbyta det framgångsrika vattenmålet AM 10/81 mot en mycket starkt reducerad ansökan för att tillgodose niondeseptemberhugskottet av 1982.

III

Alla de önskemål /argument, som verkställarna senare letade fram som stöd för ansökan i ett nytt vattenmål, AM 75/88, var redan tillgodosedda och godkända i vattenmålet AM 10/81.

För att nå de positiva avsikterna hade vattenmålet 10/81 varit ojämförligt bäst som utgångspunkt, och det var dessutom redan av domstolen tillåtlighetsförklarat.

Att öppna ett helt nytt, tioårigt, mångmiljonkrävande vattenmål var alltså ur seriös, ärlig synpunkt meningslöst och ur både naturvårds-, ekonomiska och andra samhälleliga synpunkter förkastligt. Det nya vattenmålets, AM 75/88, uppgift var alltså att hindra Naturvårdsverket att få laga kraft till Vattendomstolens godkännande av Naturvårdsverkets projekt i AM 10/81.

IV

Projektledare Sven Rosén var djupt intresserad av skyddsvallar. Han begärde konsultutlåtande om läckagerisk beträffande de vallar, han önskade. Sådan framställning riktades till 4 skilda konsulter, nämligen Vattenbyggnadsbyrån (med 5 decenniers erfarenhet av arbete med Hornborgasjön), Arne Anderssons Ingenjörsbyrå (med 3 decenniers erfarenhet från SNV - uppdrag rörande Hornborgasjön), SGU och konsulten Ingvar Andersson, Örebro (som av SNV presenterades som "Sveriges vallbyggare nr 1"). Alla fyra svarade, var och en för sig, att man skulle kunna bortse från risk för läcka vid planerade skyddsvallar. Enligt dessa av Rosén inhämtade besked skulle alltså motivet för niondeseptember-hugskottsplanen ha bortfallit.
Då hade emellertid verkställargruppen låst sig för ("gått in för", som Larsson & Hertzman uttryckte det) hugskottsplanen och kände sig tydligen oförmögen att erkänna att motiveringen för hugskottet bortfallit.

V

Under 6 år, 1983-1988, har verkställargruppen förtvivlat letat efter andra (svep)skäl för niondeseptember-hugskottet men inte lyckats finna något annat än sådant, som redan hade tillgodosetts genom Vattendomstolens tillåtlighetsförklaring av februari 1982 (d.v.s. den tillåtelse till Naturvårdsverket, som verkställarna ville undandra sig). Se Torsten Larsson i Miljöaktuellt 1989/1.

Hugskottsvattenmålets enda uppgift blev sålunda, att genomdriva ett separat, nytt tillstånd till endast den av de tre tjänstemännen personligen önskade lägre vattenförbättringen för att därmed kunna ge falskt sken av att man genom tillstånd till en viss förbättring tillgodosett det uppdrag, de ålagts av SNV:s styrelse (och indirekt av Riksdagen). Bakom sådan dimridå skulle de sedan kunna avskriva det av Naturvårdsverket dittills avsedda vattenmålet och därmed hindra Naturvårdsverket att höja vattnet så mycket, som Naturvårdsverkets forskargrupp, och Riksdagen avsett. Sådan avskrivning begärdes också av verkställarna. Den beviljades, naturligt nog, eftersom den sökande själv bör ha möjlighet dra tillbaka sin egen ansökan. Därmed hade verkställarna tryggt avskurit Naturvårdsverket från förverkligande av dess mångårigt och omsorgsfullt framarbetade tvärvetenskapliga plan att återställa det naturliga ekosystemet.

VI

Motståndare till full, adekvat restaurering av naturen har, mot bättre vetande, konsekvent underlåtit att meddela det förhållandet, att niondeseptember-hugskottet skall, enligt Roséns begärda utlåtande, minska våtmarkens areal med mer än 200 hektar jämfört med Naturvårdsverkets forskningsbaserade Plan/73 (1972-1982).
Man har i stället låtit läsare tro på Olof Pehrssons sjuka fantasi och nidteckningar, som går ut på att lura läsare att tro, att Naturvårdsverket skulle för framtiden förvandla det forna våtmarkssystemet till endast något som kunde betraktas som klarvattendamm omgiven av branta jordvallan - om Naturvårdsverket finge motta laga kraft till Vattendomstolens tillåtelse att återställa naturen. Det var den Pehrssons vision, med vilken han ville lura omgivningen.

VII

Att domstolen accepterat ansökan i det nya vattenmålet innebär inte, att den tagit ställning mot sitt tidigare godkännande i 1981-1982 års vattenmål. Sådan jämförelse har Vattendomstolen ej gjort. Och ej behövt göra.

VIII

Observera den enorma skillnaden:

	A) Naturvårdsverkets projekt 1972-73-82 baserade sig på omsorgsfull, allsidig forskning av Naturvårdsverkets tillkallade, landets främsta sakkunskap. Under forskning växte detaljerat säkerställd, långsiktig plan fram under 15 års oavbrutet arbete 1965-1980.
	B) Hugskottsplanen 1982-1992 däremot tillkom som en plötslig ingivelse utan utredning om väntad effekt. Den lanserades som ett personligt tyckande av tjänstemän, som inte hade deltagit i Naturvårdsverkets djupgående forskning och som av personligt skäl ville hindra Naturvårdsverket från att få laga kraft till Vattendomstolens tillåtelseförklaring av 11 februari 1982

IX

En rad uppseendeväckande, frampropagerade avståndstaganden från ärlig kunskap och erfarenhet visar vart och ett för sig och sammantaget, att verkställarna var väl medvetna om sina aktioners fel mot samhällsintresset:

	A) Genast efter niondeseptember-hugskottet avskedade de den tekniske konsulten efter hans 16-åriga, engagerade, skickliga tjänst. De motiverade detta med att konsulten meddelat, att han inte kunde ha ansvarsfull omräkning färdig till det av verkställarna önskade, helt nya företaget, ett helt nytt vattenmål, förrän om två år. Detta var ett av verkställarna ofattbart konstruerat "skäl", eftersom de inte hade någon annan konsult att tillgå och följaktligen i verkligheten inte kunde ha någon egen ny plan klar förrän fyra år senare.
	B) Som nästa svepskäl anfördes, att konsulten anställts utan "sedvanligt upphandlingsförfarande": således skulle konsulten med sin sextonårigt djupa erfarenhet av aktuell problematik avskedas på grund av att verkets tjänstemän 15 år tidigare skulle ha gjort ett formellt fel. En sådan horribel brist på logik förefaller osannolik i ett statligt verk. Uppenbarligen tillgrep man avskedet av Naturvårdsverkets perfekte trotjänare, därför att denne kunde, liksom andra, vittna om att han vid varje arbetsmöte förgäves varnat tjänstemännen för det misstag, som utlöste niondeseptember-hugskottet.
	C) Vid Naturvårdsverkets informationsmöte 25 september 1984 påstods, att avskedet skulle ha berott på att ingen finge anlitas för tjänst åt staten mer än 15 år. Efteråt påpekade SNV:s revisor, att detta påstående var en bluff.
	D) För demonstration den 22-24 augusti 1988 hade Naturvårdsverket inbjudit en rad internationella naturvårdsorganisationer. Ett förslag att Naturvårdsverket skulle till denna demonstration inbjuda sin viktigaste sakkunnig professor Sven Björk avvisades. Björk hade, under uppdrag för Naturvårdsverket, under mer än 10 år förvärvat överlägsna kunskaper i och om Hornborgasjöns ekosystem, tagit fram metoderna för våtmarksområdets varaktiga säkerställande och utarbetat den ekologiska restaureringsplanen. Han ansågs icke önskvärd, därför att det nya, ej faktastödda hugskottsarbetet var oförenligt med hans åt Naturvårdsverket under mer än 10 år forskningsmässigt förvärvade kunskaper (jfr SNV dnr 227-2705-88N)

X

Hugskottsplanens ivrare har systematiskt sökt vilseleda genom att i olika sammanhang använda uttrycket "gamla sjön" för den surrogatskapelse, som juristen Sven Turén och tf. vattenrättsdomaren (under den senares diskreta invändning) kreerade i 1932-33 års vattenmål, men som aldrig förverkligades.

De som gjorde revolt mot Naturvårdsverkets plan 1973-1982, visste, att den då gällande planen - Naturvårdsverkets och Riksdagens - hade som slutmål en överensstämmelse med sjöns vattensituation strax före sekelskiftet. Men själva ville de i personligt intresse stanna vattenförbättringen med 40 % reduktion av Naturvårdsverkets färdiga, av Vattendomstolen godkända Plan/73.

Därför införde de hugskottsförsvarets opreciserade benämning "den gamla sjön" för 1933 års artificiella pappersskapelse (den skapelse, som av juristen Sven Turén var avsedd att hindra förverkligande av bestämmelserna i Högsta Domstolens dom 1932).

De ville därmed och med otaliga intervjuuttalanden etcetera vilseleda läsare med flera, att tro, att de med sin hugskottsplan skulle återställa sekelskiftets vattenförhållanden, trots att deras personliga, nytillkomna plan tvärtom tillkommit (som ett hugskott) just för att hindra, att Naturvårdsverket finge rätt att återställa sekelskiftets naturliga vattensituation.

När länsmuseet i Skara i december 1992 anordnade en utställning med titeln "Skenet Bedrar" använde man Hertzmans offentliga skyltning om "gamla sjön", pappersskapelsen, som symbol för utställningen!

XI

den påkostade utställningen i Naturvårdsverkets anläggning på Fågeludden har revoltörerna (mot verkets avsedda återställande av naturen) sökt tillämpa den gamla metoden "härska genom att söndra". Man vill med en stor monter ge intryck av att verkställarna med SNV Plan/73 (1972-1982) hade att kämpa mot en rad olika intressen, jordbrukare, fiskare, vattenkraftintressenter, ornitologer och limnologer.

I verkligheten var det så, att alla de olika samhällsintressena var förenade i Naturvårdsverkets tvärvetenskapligt projekterade Plan/73. Och "limnologer" har inget annat särintresse än att med sin ekologiska kunskap vara rådgivare åt positiva intressen.

Det var alltså så, att förnyelsen av Hornborgasjöns naturresursers tillvaratagande hade, väl samordnat och i ingens enskilda specialintresse, begärts av de skilda intressenterna. Naturvårdsverkets plan och projekt 1972-1982 hade tacksamt uppskattats av alla.

Det var verkställargruppen Rosén-Larsson-Hertzman som bröt denna enighet genom sina ogenerade aktioner för niondeseptember-hugskottet, vilket hade tillkommit för att hindra Naturvårdsverkets forskningsbaserade plan 1972-73-82.

XII

När de av Hornborgasjön beroende intressenterna - enligt ett initiativ av lantbruksdirektören - 1964 hemställde hos Regeringen, att denna måtte ge Hornborgasjön ett nytt, annorlunda förvaltningssystem, utgjordes tyngdpunkten av en begäran, som gick ut på att som grundläggande ändamål avlägsna de verklighetsfrämmande fördomar och för samhället förnedrande juridiska oförrätten och allmänt resursslöseri, som inbyggts i Hornborgasjöns tvångssänkningsföretag.

Naturvårdsverkets projektering fram till 1972 syftade till att undanröja eller neutralisera dessa orimligheter.

När handlingarna / förarbetena från hänvändelsen till Regeringen 1964 överlämnades till Statens Naturvårdsnämnd, utgjorde det mer än 70 sidor. 1980-talets nye projektledare hos Naturvårdsverket, Sven Rosén, sade sig emellertid bara återfinna 8 sidor. Han gjorde sig, trots årliga påminnelser, ej besvär att leta fram de 90 %, som lagts undan men dock med god vilja skulle ha varit lättanskaffade. I stället skrev han frankt: "sänkningsföretaget skall vara kvar och betala", alltså att mer än 100 tvångskommenderade markägare skall fortsätta att betala till tvångsföretagen av 1902 och 1933, sedan dessa totalt förlorat möjligheten att fullgöra de uppgifter, som de påtvingats i respektive domar. Den nye projektledaren tycktes varken förstå Regeringens uppdrag eller meningen med det SNV - projekt, han satts att förverkliga. Med sin passivitet lyckades han bekvämt glida undan själva den långsiktiga grunden i hänvändelserna till Regeringen 1964. Detta undanglidande fortsatte alltjämt trettio år senare.

XIII

Medvetenheten om det ansvarslöst felaktiga i att stoppa Naturvårdsverkets på tio års forskning baserade vattenmål och medvetandet om avsaknad av trovärdighet visades 1987 med bl.a. följande exempel på restaureringsmotståndares metodik och förmåga att skaffa internt solidariska medhjälpare.

Torsten Larsson skickade från SNV ett uppretat brev till redaktionen för Skaraborgsnatur, i vilket han kryddade sin obehärskade vrede med hånfull kritik mot att redaktionen publicerat skickligt tagna, värdefulla fotodokument från 1905, vilka efter 15 års sökande under arbete för Naturvårdsverket till slut påträffats i Vetenskapsakademiens arkiv. Fotografierna visade ovedersägligt den relation mellan växtlighet och vatten, som utgjorde grunden för det Naturvårdsverkets ställningstagande, vilket niondeseptember-hugskottet ville upphäva.

Synkront med Larssons maktdemonstration skrev Bertil Ström från länsstyrelsen ett fränt, naivt obalanserat brev till redaktionen, i vilket han uttryckte sin vrede över att föreningens årsskrift lämnat en ärlig sammanfattning av naturskyddsföreningarnas mål sedan 1948 och Naturvårdsverkets mål 1965-1982. Med dessa brev, vittnande om förtvivlat dåligt samvete, lyckades restaureringsmotståndare tysta ytterligare två djupt kunniga funktionärer.

De två redaktörerna, erfarna, djupt ärliga trotjänare, lämnade omedelbart sina förtroendeuppdrag. De ville inte kommenderas till mörkläggning. En naturskyddsförening måste agera öppet och ärligt. De två redaktörerna var lektor Sven Kilander, Uppsala, och kamrer Arne Stagen, Lidköping. Nyssnämnda brev är arkiverade. (Vi skall leta och publicera! webbmaster)

XIV

Regeringens uppdrag 1965 avsåg avsevärt bättre och långsiktigt tillvaratagande av Hornborgasjöns naturresurser. Genom Naturvårdsverkets Plan/1972-1982 skulle sjöns vattenmagasin bibehållas dubbelt större än vad som skall bli fallet med hugskottsplanen. Naturvårdsverkets Plan/1972-1982 skulle därmed på bästa sätt tillvarata både ideella och materiella intressen. Detta har man konsekvent mörklagt i hugskottsplanen.

Denna mörkläggning av nyckeldata antyder bestämt, att man är medveten om det ansvarslösa i att byta ut Naturvårdsverkets framgångsrika vattenmål AM 10/81 mot ett hugskottsinitierat vattenmål utan föregående vederhäftigt ställningstagande av erfarna sakkunniga.

XV

Hornborgasjön är sedan begynnelsen upptagen i den av Sverige ratificerade CW konventionen. Initiativet till detta hade tagits 1962. Jämför:

A) Naturvårdsverkets Plan/1972-1982 avsåg restaurering helt enligt den ratificerade konventionens grundregler.

B) Verkställarnas egen hugskottsplan bryter mot två av konventionens grundregler: den ena regeln säger, att landet (Sverige) förbinder sig att inte skära bort något av våtområdet. Verkställarna vill med sitt hugskott torrlägga 2,1 km2 (Rosén 21 november 1983). Den andra regeln säger, att biotoperna ej skall förändras. Verkställarnas vattensänkning jämförd med plan A medför omfattande förändring av ekosystemet. Då brotten mot konventionens regler påtalades i Länsstyrelsens samrådsgrupp, svarade projektledare Sven Rosén genast: "Det gör inget" att bryta mot ratificerat avtal (underförstått: om vi tre tjänstemän har personligt intresse av att göra så).

XVI

Medvetande om total avsaknad av hållbara skäl för förverkligande av niondeseptemberhugskottet demonstrerades nästan dramatiskt, då Larsson & Hertzman gjorde tjänsteresa till Lund dagen före Riksdagens jordbruksutskotts nya resa till sjön i augusti 1988. De hade trummat ihop sex naturvetare, studerande och andra, dock icke den överlägset kunnige Björk. Enligt Larssons protokoll saknade alla sex egen erfarenhet av problematiken. Protokollet (skrivet 2 månader senare och utan dnr) visar, att Torsten Larsson och Tomas Hertzman förgäves försökte provocera fram ord, som skulle kunna inflikas i egen text som förment efterhandsstöd för den sex år gamla niondeseptemberhugskottsidén. Vid samma tid, augusti 1988, hade Naturvårdsverket pressvisning vid Hornborgasjön, och Sveriges Ornitologiska Förenings ordförande karakteriserade då hugskottsplanen som en plan, som syftade till att förvandla det CW listade ekosystemet till "ett myggigt, surt och räligt träsk", enligt dagspressen.

XVII

År 1983 och 1984 hade Svenska Naturskyddsföreningen övertalats att stödja hugskottsplanen (Per Wramner, förklaring hos Naturvårdsverket 25 september 1984, 2 år efter verkställarnas hugskott). Men varken då eller senare under åren har någon enda i SNF:s styrelse - trots mångåriga uppmaningar - kunnat motivera, varför man ville stödja planen att avskriva det av Vattendomstolen i februari 1982 preliminärt godkända målet för att slopa detta och ersätta den av Riksdagen anbefallda "fullständiga restaureringen" med ett med 40 % reducerat vattenförbättringsförslag. Avsaknaden av respektabelt motiv visar, att styrelsen blivit försvarslöst indoktrinerad. Försvarslösheten åstadkoms genom att aktörerna inledde indoktrineringen med att förmå SNF:s ledare att med en blixtaktion bakom medlemmarnas rygg kasta all föreningens under 30 år samlade kunskap överbord. Detta verkställdes den 23 oktober och 3 november 1982.

Som exempel på indoktrineringens diktatoriska styrka kan nämnas, att när zoologen Olof Pehrsson i Ölandspublikationen Calidris 1987 på 10 rader lyckats förtala Naturvårdsverket på 4 rader, förklarade redaktören tre gånger, att han absolut inte vågade låta Naturvårdsverkets sakkunniga vittnen korrigera förtalet i tidskriften. Jämför med punkt XIII ovan, hur två naturskyddsföreningsredaktörer på grund av sin ärliga objektivitet fann sig tvingade att avsäga sig sina mångåriga förtroendeposter och på grund därav även avsade sig sitt hedersmedlemskap. Därmed hade tre nyckelpersoner nödgats avsäga sig sina respektive hedersmedlemskap p.g.a. av sin ärliga vägran att delta i vilseledning.

Naturskyddsföreningens nuvarande styrelse har till synes fanatiskt motsatt sig rätt för Naturvårdsverket att få på bästa sätt återställa naturen i Sveriges förnämsta våtmarksprojekt. Den har enhälligt vägrat uppge respektabelt skäl till detta. Den har med en mörklagd blixtaktion kastat ut sin ende sakkunnig. Den har därmed visat, att dess röst under 1980-talets ledning ur samhällssynpunkt är sämre än värdelös i detta ärende.

Ledningen har blivit så indoktrinerad, att den inte ens vågat sätta sig in i önskemålet om föreningens helomvändning och skaffa sig en egen mening - i motsats till tidigare styrelser i naturskyddsföreningarna.

XVIII

Fram till 1980-talet hade Sveriges Ornitologiska Förening hyllat Naturvårdsverkets forskningsgrundade plan som föredömlig. Detta manifesterades med ett helt temanummer av föreningens medlemspublikation Vår Fågelvärld (1980/6), helt ägnat åt Naturvårdsverkets våtmarksprojekt 1972-73(-1982). Sedan ledningen för föreningen utsatts för starka påtryckningar, förklarade ordföranden för dagspressen 1988, att han å föreningens vägnar föredrog, att Hornborgasjöns ekosystem reducerades till ett "surt och räligt träsk" framför adekvat restaurering av naturen i det 30 km² stora våtmarksområdet, vilket tidigare hade allmänt hyllats, även av SOF-ledningen.

Samtliga SOF-styrelsemedlemmar har personligen skriftligt tillfrågats om orsaken till att föreningen med en helomvändning föredrog att med 40 % reducera åtgärder i Naturvårdsverkets projekt.

När under tio år inte någon enda i riksföreningens styrelse kunnat i bifogat frankerat svarskuvert anföra något sakligt grundat, realistiskt skäl, måste man dra slutsatsen, att alla blivit så hjälplöst indoktrinerade, att Sveriges Ornitologiska Förenings röster saknar annat värde än som tecken till omvändelse genom själlösa intryck av indoktrinering.

XIX

Observera att Vattendomstolens godkännande av hugskottsmålet AM 75/88 inte innebär, att Vattendomstolen jämfört hugskottsplanen med Naturvårdsverkets ansökan 1981 (vilken godkändes i februari 1982). Eftersom det rörde sig om ett ansökningsmål saknades sådan anledning och dessutom hade tillstånd till de reducerade vattenförbättringarna redan medgivits i det tidigare målet AM 10/81.

XX

Man bör, för undvikande av missförstånd, nämna, att när Naturvårdsverket i mars 1994 skröt med att man fått beröm för "restaurering av Hornborgasjön", var det inte verkställandet av hugskottsplanen som ersättning för full restaurering som berömts, utan det förhållandet att Naturvårdsverket nu genomför åtminstone 60 % av sin plan för full restaurering, beslutad 1972-73.

Naturvårdsverkets projekt/1972-73 hade redan 1974 vid Bonns universitet hedrats med det internationella Van-Tienhoven-naturvårdspriset.

XXI

Under de tio åren från 1983 har inget dokument framkommit, som kan visa, att de styrande i Naturskyddsföreningen och i Sveriges Ornitologiska Förening sett och läst och satt sig in i det ansökningsmål vid Vattendomstolen AM 10/81 och den domstolens tillåtelseförklaring av 11 februari 1982, som de i tio år sammanbitet bekämpat. De har inte på något sätt visat, att de satt sig in i tillkomsten av och innebörden av hugskottsplanen av 9 september 1982.

De har inte visat sig kunna skilja mellan å ena sidan ansökningsmål med tillstånd och valfrihet, å andra sidan stämningsmål med fastlåst tvång. Restaureringsmotståndare har utnyttjat detta genom att dels påstå, att tillåtelse till en åtgärd skulle vara ett långtgående, orubbligt åläggande, dels samtidigt ge en förfalskad bild av vart Naturvårdsverkets ansökan syftade.
De har från och med 1983 i sista stund och med enträgen beslutsamhet gått in för att hindra Naturvårdsverkets under 7 års forskning framtagna, av Riksdagen beslutade och av domstolen och Regeringen tillåtlighetsförklarade framtidsprojekt, Sveriges finaste våtmarksprojekt.

Naturskyddsföreningens ledare har, liksom Ornitologiska Föreningens ledare, trots talrika uppmaningar, inte kunnat lämna någon, saklig förklaring. På sådant sätt har de handlat blint och låtit sig övertalas att för den skull, med en blixtaktion i mörkläggningssyfte bakom alla medlemmars rygg, kasta ut den forskare - trotjänare, vilken styrt svensk naturvård till den enastående framgång, vilken tidigare inte trotts vara möjlig. Med detta har man låtit sig övertalas att till revoltörernas hjälp blint kasta ut allt sitt under 35 års mödosamt samlade vetande för det enda ändamålet att göra föreningen försvarslös.

Det finns bara en förklaring. Naturskyddsföreningens styrelse har genom mycket hård indoktrinering låtit sig överrumplas och pressats så hårt, att ingen ens velat/vågat ta den "personliga risken" att sätta sig in i den unika hugskottssituationen, utan i stället blint kastat all ärlig kunskap överbord. Hos Naturskyddsföreningen innebar detta dessutom, att även den hedersmedlem, som med ärlighet och kunskap som verktyg, styrt föreningen till en av dess finaste framgångar, från bakhåll sparkades ut, enär han för revoltörerna var ett "alltför" ärligt vittne. Det sistnämnda belyser bristen på både eftertanke och ansvar.

1980-talets föreningsstyrelser har efter niondeseptemberhugskottet och utan föreningsmedlemmarnas vetskap handlat tvärt emot tidigare styrelsers värdering. Dessa nya styrelsers agerande under de senaste tio åren är en slående parallell till juristen Sven Turéns agerande 1932-1933, då han på begäran av en person och utan egen kunskap-i-sak gick in för att hindra verkställighet av åtgärder enligt Högsta Domstolens dom/1932 genom:

	1. Vrängning av vattenlagens paragraf 7.59, låtsande att 1933 års nya sjösänkning vore inbegripen i 1902 års förrättningstillstånd,
	2. tillåtelse till 1933 års sjösänkning utan i lag föreskriven noggrann utredning,
	3. åläggande mot/för mer än 120 markägare att utan utredning om saken bekosta den nya sänkningen,
	4. att döma dem ohörda till oöverskådliga belopp,
	5. att medvetet åsidosätta lagen även däri, att nya sjösänkningen skulle medföra förlust (jfr förlikningshandlingarna, Riksarkivet),
	6. att avfärda Kammarkollegiets lagliga naturskyddskrav med tomma fraser i brev till vattenrättsdomaren, t.ex. "nu gäller det människors väl eller ve".

Kammarkollegiet nödgades senare sammanfatta med orden. "hela handläggningen av vattenmålen 1932-1933 var olaglig".

Historiskt Etiskt

är det mycket lärorikt att ta ut ett antal gemensamma nämnare i

Det nittioåriga skeendet 1902-1993

1902

Lantbruksingenjören förklarade i sin förrättning, att tidigare sjösänkningar svårt misslyckats men att nu skulle han visa, hur en sjösänkning skulle gå till. Han skulle vinna både prestige och inkomst. Han fattade inte sin egen begränsning, när han i sin person förenade både konstruktör, kontrollant, åklagare och domare mot 286 ovetande rättsägare kring sjön och ett tjugotal likaledes ovetande vattenfallägare utmed Flian. Resultatet blev katastrofalt med nittio års processande.

1932-1933

Juristen Sven Turén åtog sig 1932 att förhindra, att Högsta Domstolens visa dom av 1932 skulle verkställas. Den skulle annars ha medfört en motsvarighet till sådan vattenhushållning, som nu önskas i Naturvårdsverkets ansökningsmål 75/88.
För detta ändamål gick han i en rad avseenden vid sidan av lagen. Tjugo år senare frågades, hur man kunde förklara, att en tjänstemannajurist kunde tillåta sig att handla så. Svaret på Kammarkollegiet blev med ett småleende: det skulle väl vara en merit! Han gick vid sidan av både lagen och rättsinnehavarna, bland dem samhället.
Genom okunnighet och självtillräcklighet vållade han den skada, som av Naturvårdsverket nu värderas till långt över 100 miljoner kronor.

1933-1950

Bertil Ekberg, nämndeman i Häradsrätten, hade med sju rader i ett brev begärt, att "statsmakterna" som han uttryckte det, skulle hindra verkställandet av Högsta Domstolens dom, given 1932. Han fick, genom juristen Sven Turéns fantasiskapelse, sin önskan uppfylld i dom 1933. Bertil Ekberg nöjde sig ändå inte med domsluten, åtlydde inte domens föreskrifter, tog lagen i egna händer, trots att han som nämndeman i Häradsrätten var väl medveten om vad ohörsamhet mot dom innebär.

1982-1993

Inledning: Genom 17 års oavbrutet forsknings- och planläggningsarbete hade Naturvårdsverket en välgenomarbetad, färdig plan för Hornborgasjöns framtida förvaltning klar 1973-1982. Torsten Larsson anförde i domstolen att Naturvårdsverket konstaterat, att endast denna plan kunde ge en varaktig framtidslösning. Planen hade godkänts i Vattendomstolen i februari 1982 och av Regeringen i september 1982.

Den 9 september 1982 samlades den tjänstemannagrupp om tre personer, som hade uppdraget att praktiskt verkställa arbetet enligt Naturvårdsverkets av Vattendomstolen och Regeringen godkända plan. Rosén-Hertzman-Larsson gjordes då uppmärksamma på att de, när de författade ansökan till Vattendomstolen, underlåtit en säkerhetskontroll, som konsulten enträget anbefallt.

För att skydda sig själva mot eventuella bakslag, innebärande eventuell upptäckt av tjänstefelet, beslutade de tre tjänstemännen med ett hugskott att själva stoppa Naturvårdsverkets praktiskt taget färdigbehandlade ansökningsmål AM 10/81. För att formellt möjliggöra avskrivning (d.v.s. dödande av Naturvårdsverkets godkända ansökningsmål), vilket annars befarades förråda tjänstefelet, öppnade triumviratet ett nytt vattenmål, AM 75/88, som skulle reducera den i AM 10/81 godkända restaureringseffekten med 40 %.

De hade alltså begagnat sin tjänsteställning till att med ett förment bekvämt hugskott

	dels desavouera arbetsgivarens sedan 1965 gällande arbetsregel att - till skydd mot ohållbara hugskott - åtgärd inte skall beslutas förrän efter noggrann, allsidig prövning av dess konsekvenser,
	dels desavouera arbetsgivarens perfekta framtidsplan och beslut,
	dels desavouera Vattendomstolens och Regeringens godkännande, givet 1982, dels omöjliggöra Sveriges finaste våtmarksprojekt, framarbetat genom trettio års oavbrutet arbete av sakkunniga hos Kammarkollegiet, Naturskyddsföreningen och Statens Naturvårdsverk,
	dels har de för detta ändamål låtit sin styrelse tro, att detta skulle "räcka", trots att verkets sakkunniga och Torsten Larsson skrivit motsatsen i inlaga till domstolen,
	dels har de, för att "neutralisera" Vattendomstolens godkännande av 1982, begärt att styrelsen skulle acceptera öppnande av ett nytt, mångmiljonkrävande vattenmål, som skulle reducera Vattendomstolens 1982 givna godkännande med 40 % och alltså hindra Naturvårdsverket att få laga kraft till Vattendomstolens och Regeringens godkännande av 1982.

Allt detta negativa med sina oöverskådliga konsekvenser, bl.a. tioårigt fördröjande, har alltså gjorts för att kunna avskriva Naturvårdsverkets ansökningsmål AM 10181, därför att ett utnyttjande av Vattendomstolens godkännande i detta mål befarades kunna förråda tjänstefelet vid skrivning av ansökan 1979-1980.

Historien lär oss

Genom nittio år har tjänstemän av olika dignitet frestats och fallit för frestelsen att underlätta för sig själva genom att okontrollerat styra vattentillgångar genom subjektiv maktutövning på andras och samhällets bekostnad.

De må gärna antagas ha deltagit i den allmänna rättsuppfattningen om vad som fordras av elementär sanningsprövning, vederhäftighet och ansvar, men de har bortsett från detta, när det tyckts vara opportunt och enklast så.

Personer i förtroendeställning i ideella föreningar kan vara mycket värdefulla medhjälpare för sådana krafter, som egentligen strävar mot den ideella föreningens intresse. Detta därigenom att de genom sin position i den ideella föreningen inger förtroende samtidigt som de i deras brist på tid, djupare kunskap och därigenom otillräcklig moralisk styrka kan tyckas vara relativt lätta mål för negativ indoktrinering från motståndare till idealitetens ansvar och sanningssträvan.

Om motståndare ser till, att de ingenting vet, kan han tydligen räkna med, att de ej behöver känna dåligt samvete, om de vänligt ger efter för påstridig indoktrinering.

Den bekväma okunnigheten kan stödjas genom att vända ryggen till all ärlig sakkunskap och objektivitet.