Stenåldern runt Sjön Leif Arvidsson berättar

Leif Arvidsson berättar här om sina fynd vid Falbygdens Museum och han lovar att på denna sida återkomma med mer information om sina iakttagelser om stenåldern runt Hornborgasjön, vilket aldrig upphör att förvåna då nya fynd ständigt fångas av skarpa ögon.

En skäppa flintflis om att fynda på Falbygdens Museum

Karlebyområdet öster om Falköping med Kinnekulle och Hornborgasjön med Västgötabergens nya dekoration,

Söder om Hornborgasjön i Västergötland ligger en stad som heter Falköping, belägen på den kambrosilurplatå som kallas Falan och omgiven av omkring 250 gånggrifter, På Falbygdens museum som ligger på orten har det under årens lopp samlats fynd från närliggande områden och däribland flintfynd från åkrarna. Under hösten 2006 fick jag möjlighet att gå igenom en del av museets fynd från Karleby socken (sogn). Bland annat fanns en fyndbeteckning märkt Karleby 205 som bestod av tio fyndbackar med diverse olika flintfynd, insamlat av en viss skolläraren Netzén och hans skolbarn. På fornsakskortet på museet har museichefen E. Magnusson år 1927 antecknat följande:
Inlämnat i museet. Fyndsamlingen (Karleby 205) jämt andra fynd (202 – 204) har ungefär vid tiden för museets start, osorterat inlämnats i en stor trälår i museet utan att ens fyndsocken angivits. Först långt senare erhölls uppgifter från folkskollärare Klas Gottfrid Netzén, som varit lärare i Karlebo, att fynden var från honom.

Sedan dess har det sorterats ut en del tydliga artefakter, men ingen har orkat sortera två fyndbackar fyllda med avslag. I fyndförteckningen beskrivs det hela kort och koncist som ”en skäppa flintflis”. En skäppa är ett gammalt svenskt volymmått som motsvarar 20,936 liter, en liter flintavfall väger ca 1,2 kg vilket skulle motsvara omkring 25 kg i skäppan.

Då jag tidigare har erfarenhet av mesolitiskt fyndmaterial vid Hornborgasjön, fick jag här möjlighet att sortera neolitiskt fyndmaterial och att leta efter tidiga artefakter. Under hösten 2006 gick jag igenom de två fyndbackarna med flintavslag. När jag var klar med de båda fyndbackarna kunde jag konstatera att materialet vägde totalt 24,5 kg – min uppskattning om uppskattningsvis 25 kg flinta i Netzéns skäppa visade
sig vara ganska korrekt. Under 2007 gjorde jag ett uppehåll i genomgången av materialet. Hösten 2008 återupptog jag arbetet med att gå igenom resterande fynd, och i början av februari 2009 var jag helt klar. Sammanlagt visade sig materialet bestå av total 50 kg, fördelat på 44 kg sydskandinavisk flinta, 154 gr kambrisk flinta

Kambrisk flinta

från området vid Hornborgasjön

och cirka 5 kg bestående huvudsakligen av olika sorters kvartsit. Den sammanlagda tiden för att sortera materialet var runt 150 timmar (knappt fyra arbetsveckor). Vissa delar av fynden tvättades för att kunna se retuscher och en lupp med 2½ gångers förstorning användes för att skilja ut kvartsiten från flintan.

Kvartsit och kvartsitlika bergarter rengjordes med vatten. Det finns olika sorter av kvartsit från helt finkornig svart till mörkblå – ljusblå – vita - rosafärgad – chokladfärgad – smalbandad kvartsit,

Smal bandad

kvartsit.

men även en grövre typ med små kvartskristaller. De artefakter som hittades var en utsökt fin svart och vit tvärpil och en liten mejsel med slipspår. Av kärnorna fanns både oregelbundna och bipolära. Vidare fanns en del spånlika avslag samt ett fåtal avslag med retuscher.

Tvärpil av finkornig kvartsit ( Nærbillede af tværpil af finkornet kvartsit. Foto Hans Göran Johansson) och till höger mejsel med slipspår.

Tvärpilen och mejseln med den slipade eggen under Leif Arvidssons ögon.

Kambrisk flinta, färg blå – grå. Av kärnor fanns sex bipolära varav två med mikrospånärr, två stycken mikrospånkärnor samt fem oregelbundna kärnor.

Endast fem mikrospån och sex vanliga spån, vidare hittades fyra avslag med retusch. Två stycken linjaler samt en misstänkt stickel påträffades också

Sydskandinavisk flinta. Färgen är svart – grå av varierande kvalité, en del av flintan är vitpatinerad

Vitpatinerad syd-

skandinavisk flinta

Omkring 25 % av flintan är bränd vilket är en högre siffra än vid Hornborgasjön där motsvarande siffra är ca 10-15%. Avslag m.m. som har slipspår är 8%. För den som gillar att lägga pussel finns här 3,5 kg att pussla ihop. De yxfragment som är utsorterade är mest från tunnackade yxor men det finns även fragment från tjocknackade och håleggade yxor. Kärnorna består till största delen av oregelbundna (ca 300 stycken) samt bipolära (ca 500 stycken) i olika former; avlånga, stora, små och flata. De minsta kärnorna är endast centimeterstora. Jag hittade även tre stycken ”mikrospånkärnor” varav två med slipspår! Av mikrospån
finns ett 25-tal men bara ett fåtal är ”äkta”. Antalet avslagsskrapor är omkring 180 och antalet avslagsborr 33, vidare fanns nio skivborr och tolv spån/avslagsknivar. Jag fann också en tångeliknade spets

tidig

skafttungepis (tångeliknande).

som är gjord av ett oregelbundet spån som är vitpatinerat, där retuscherna bedöms vara sekundära. Den är retuscherad från dolarsidan, slagbulan är kvar och tången endast lite retuscherad. Vikten på spetsen är tre gram. Ett fragment av spånpil samt två spånborr som är gjorda av avbrutna spånpilar hittades också. Totalt hittades 49 tvärpilar (varav elva med slipspår) samt sju misstänkta förarbeten.

Tvärpilar

foto Göran Johansson

Av flathuggna artefakter finns fragment av skäror, dolkar och spetsar samt två eldslagningsstenar, de sistnämnda från bronsåldern. Slutligen hittades också en linjal (se faktaboks) och en lancett.

Helhetsintrycket av det genomgångna materialet är att flintan tidvis varit utnyttjad till max, många kärnor är
små och avslag med slipspår från yxor fanns i materialet, men det finns också en del stora avslag, som man
kan misstänka är senneolitikum eller bronsålder.

Den fina kvartsiten som har används är sannolikt importerad från andra platser då den inte är så lätt att hitta i fast berg i området.

Att det insamlade materialet huvudsakligen är tidigneolitikum - senneolitikum var väntat, men jag saknar
det tidiga inslaget. Från tidigmesolitikum fanns en lancett (Karleby 20566:1) som tidigare var känd samt en ensidig tvåpolig kärna (Karleby 1138:7). Dessa båda är de enda säkra från tidigmesolitikum, men inte en enda mikrostickel är hittad! Från mellanmesolitikum – senmesolitikum är det få fynd i materialet; endast de tre linjalerna (se faktaboxen), enstaka mikrospån samt kambriska mikrospånkärnor, men inga koniska kärnor eller handtagskärnor. Jag saknar också avslag av kvarts i fin kvalité. Den högplatå som utgör nuvarande
Falan låg efter att inlandsisen lämnat området ovanför såväl Västerhavets som Baltiska isjöns yta. Det var med andra ord mycket tidigt ett isfritt landområde. Om man vill söka efter mycket tidiga fynd så finns de troligen här på kambrosilurområdet. Man kan tillägga att på 1930- och 40-talet hittade man på Falbygden fynd av ren, bestående av horn och ben, som tyvärr aldrig har daterats med hjälp av t.ex. C₁₄-metoden. Det återstår fortfarande att hitta de allra tidigaste spåren efter de första mänskliga besökarna efter isens avsmältning – man får ge sig ut och leta.
Tack till Peter Jankas på Falbygdens museum som gav mig tillfälle att gå igenom fynden.


Linealen fra Farum. Man mener, at linealer er en art stikler beregnet til at ridse lange furer i benndolke og benspyd, så man kan fastsætte flintskærper i furerne. Foto N.B.Thomsen	Lineal fra Farum, ca. 3 cm. Den rundslebne æg er tydelig. Foto N.B.Thomsen Fig.8. Skraber af flint Faktaruta ”linjaler”

En linjal består oftast av ett kort spånfragment som har fått de vassa eggarna avslipade. Ibland är de slipade på båda sidor ibland endast på en. När man betraktar den genom en lupp med 2½ gr förstorning så syns det tydligt att de är slipade längs med spånet:
Bredden på spånet kan variera från mikrospån och uppåt.

Den som först gav namn åt artefakten var Knut Kjellmark *1866-10-26, †1944-06-24. År 1944, sid. 257-79, publicerades en artikel postumt i Fornvännen, Stenåldersboplatser inom Mörrumsåns vattenområde där han beskriver olika typer av redskapsflintor såsom linjaler, rivflintor och slingerflintor. År 1903 kom han ut med en doktorsavhandling, Stenåldersboplatser vid Järavallen vid Limhamn, i den skapade han artefaktbenämningen ”limhamnsyxa” och den används fortfarande.
Efter efterlysning av ”linjaler” i Aktuel Arkeologi fick jag 2004 kontakt med Arne Sjöström och Björn Nilsson på Lunds universitet som också hade uppmärksammat denna bortglömda artefakt. I Irland hölls The Seventh International Conference on the Mesolithic in Europe, Belfast 2005. Här presenterade Arne och Björn “Rulers of southern Sweden: technological aspects of a rediscovered tool”.
År 2009 hittades den eventuellt första linjalen i Danmark av Erni Lundberg, Farum se ovan.