Rond Två    

och vindtäkt av Hornborgasjön och Bolum enligt Kulturminneslagen

  [ Rond Ett ] [ Rond Två ] [ Rond Tre ] [ Rond Fyra ] [ Utrikes ] [ Rond Fem ]
  [ Start ] [ Uppåt ] [ Debatter KML ] [innehåll]

Under våren pågick en affischkampanj i Broddetorp med omgivning, med den påföljden att affischer revs ner av sympatisörer för vindkapitalet. Efter polisanmälan och notis i tidningen tar ledningen för vindkraftsverket avstånd från dessa odemokratiska trakasserier, varför de upphör.

   Länsrättens dom 

i mål nr 23 10 - 01  

Mariestad 2002 05 14

Klagande AgriVind AB Lundsbrunn.
Motpart  Länsstyrelsen Västra Götaland Miljöavdelningen Kulturmiljöenheten Mariestad.
Överklagat beslut: Länsstyrelsens beslut 2001-12-03

SAKEN 

Tillstånd enligt 2 kap 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. att uppföra vindkraftverk inom fornlämningsområde.

Agrivind AB ansökte den 7 september 2001 hos länsstyrelsen om tillstånd enligt kulturminneslagen att uppföra ett vindkraftverk på fastigheten Bolum 4:2 i Broddetorp, Falköpings kommun.

Länsstyrelsen avslog ansökan i beslut den 3 december 2001. Länsstyrelsens beslut har överklagats till länsrätten dels av sökanden, Agrivind AB, den 14 december 2001, dels av ägaren till fastigheten Bolum 4:2, den 20 december 2001. De har var för sig yrkat att det sökta tillståndet skall beviljas. Agrivind AB har även yrkat ekonomiskt skadestånd dels för reducerat statsbidrag, dels för intäktsbortfall, räknat fr.o.m. 13 augusti 2001. 

Länsrätten har den 11 april 2002 hållit muntlig förhandling och syn på platsen för det planerade vindkraftverket.

DOMSKÄL

Länsstyrelsen har i målet ifrågasatt markägarens rätt att föra talan mot beslutet att inte bevilja tillstånd. Länsrätten gör i denna fråga den bedömningen att markägaren även om han inte varit sökande i ansökningsärendet hos länsstyrelsen och inte självständigt kan överklaga ett beslut om avslag med hänsyn till vad 2 kap 12 § fjärde stycket lagen om kulturminnen innehåller om ägares ställningstagande till ansökan, skall anses vara i målet berörd part (jämför RA 1995 not. 279).

Av handlingarna i målet framgår att Agrivind AB av miljö- och byggnadsnämnden i Falköpings kommun den 19 april 2001 beviljats bygglov för nybyggnad av vindkraftverk på fastigheten Bolum 4:2. I nämndens beslut anges följande förutsättningar: Området omfattas inte av detaljplan eller områdesbestämmelser. Översiktsplanen för Falköpings kommun anger ett sammanhängande område av riksintresse för natur, kultur och rörligt friluftsliv. Aktuell plats är belägen på en platå något ovanför vägen mellan Broddetorp och Varnhem. Marken är jordbruksmark och är inte särskilt utpekad i den av riksintresse preciserade redovisningen.

Agrivind AB har, sedan länsstyrelsens kulturmiljöenhet tagit upp ärendet, ansökt om tillstånd enligt lagen om kulturminnen för att uppföra vindkraftverket.

Länsstyrelsen har i det nu överklagade beslutet angett följande skäl för att inte bevilja det sökta tillståndet: Fornlämningarna i området vid Hornborgasjön vittnar om ett obrutet utnyttjande ända sedan stenåldern. I flera fall förekommer koncentrationer av fornlämningar som bildar tydligt avgränsbara fornlämningsmiljöer. Särskilt gäller det järnålderns lämningar, som förekommer rikligt längs med avsatserna på Hornborgasjöns östra sida. Järnålderns gravar utgörs mest av s.k. stensättningar, vilka ofta har en relativt flack form. Gravtypen är sällan särskilt framträdande i landskapet till skillnad från monumentalt utformade gravar, t.ex. gånggrifter och rösen. Detta gör att det kan vara svårt att på håll urskilja de enskilda lämningarna. Ett vindkraftverk i en fornlämningsmiljö med ovanstående innehåll inverkar i första hand på fornlämningarnas upplevelsevärde. Vindkraftverket är en modem, teknisk företeelse av industriell art. Konstruktionen präglas av den stela vertikalen och rotorbladens roterande. Den vertikala linjen kommer i sådant fall att markant kontrastera mot den omkringliggande miljön och tillsammans med rotorbladens rörelse dra till sig uppmärksamheten i landskapet. Möjligheten att uppleva, läsa av och ta till sig fornlämningsmiljöns värde försämras därmed påtagligt. Ett vindkraftverk kan, (vilket redovisats i Delrapport från Vindkraftsutredningen, SOU 1998:152, sid. 26), beroende på verkets höjd och landskapets karaktär ha en dominerande inverkan flera hundra meter bort från anläggningen. I detta fall kommer ett vindkraftverk, enligt Länsstyrelsens uppfattning, att betydligt dominera över den berörda fornlämningsmiljön. Till en fast fornlämning hör enligt 2 kap 2 § lagen om kulturminnen ett så stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. Med en fornlämnings betydelse avses dess samlade värden, t.ex. vetenskapliga, fysiska, pedagogiska och upplevelsemässiga liksom dess betydelse för bygden. Bestämmelserna i lagen om kulturminnen gäller även inom fornlämningsområdet. Länsstyrelsen anser i detta fall att fornlämningarnas rumsliga samband och den omgivande topografin motiverar ett stort fornlämningsområde. Länsstyrelsen bedömer vidare att samtliga fornlämningar inom den berörda fornlämningsmiljön är belägna inom ett och samma fornlämningsområde. Enligt Länsstyrelsens mening råder vidare ingen tvekan om att den plats där man avser att uppföra det aktuella vindkraftverket ligger inom detta fornlämningsområde och att den planerade åtgärden således skall prövas enligt bestämmelserna i lagen om kulturminnen. Enligt 2 kap 12 § lagen om kulturminnen får länsstyrelsen lämna tillstånd till att rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. I förarbetena till lagen om kulturminnen anges att utgångspunkten vid bedömningen bör vara "att tillstånd till ingrepp i en fast fornlämning kan komma ifråga bara om det vid en noggrann intresseavvägning kan finnas skäl för ingreppet som är mycket tunga i förhållande till fornlämningens betydelse" (prop. 1987/88: 104 sid. 39). Tillstånd får ges "endast om exploateringsintresset väsentligt väger över bevarandeintresset" (prop. 1987/88:104 sid. 79). Vid avvägningen får vid bedömningen av exploateringsintresset beaktas arbetsföretagets betydelse både ur enskild och allmän synpunkt. Exploateringsintresset bedöms enligt beprövad praxis i första hand i förhållande till företagets nytta för samhället. Ett företags allmännytta skall således i detta sammanhang utgöra den ram inom vilken man bedömer den enskildes intresse att genomföra en förändring. Samhällsnyttan bör bedömas i relation till exempelvis kommunala översikts - och detaljplaner. Beträffande den aktuella lokaliseringen framgår det av utredningen att det saknas av kommunen eller statliga myndigheter tillkännagivna planer där området i fråga pekas ut som lämpligt för vindkraftverk. Kulturlandskapet som fornlämningarna ligger i är föga påverkat av senare tiders strukturomvandling. Tidsdjupet bakåt är därför mycket tydligt. Till detta bidrar inte minst koncentrationen av fornlämningar. Med hänsyn till landskapets ringa förändring över tiden utgör dessa lämningar en sammanhängande förhistorisk miljö, som sällsynt väl belyser landskapets utnyttjande under järnåldern. Länsstyrelsen bedömer mot den bakgrunden att den berörda fornlämningsmiljön i sin helhet har högsta bevarandevärde. Ett vindkraftverk skulle, enligt Länsstyrelsens mening, allvarligt skada möjligheten att förstå och uppleva det fornhistoriska landskapsutnyttjande som fornlämningarna återspeglar. I prövningen av detta ärende skall intresset ur enskild och allmän synpunkt av att Agrivind AB lämnas tillstånd vägas mot intresset av att fornlämningarna bevaras. Av vad som ovan anförts framgår även att prövningen i fråga om tillstånd till ingrepp i fast fornlämning skall vara restriktiv. Sammantaget finner Länsstyrelsen att intresset av att det planerade vindkraftverket uppförs inte kan anses väga över bevarandeintresset. Tillstånd skall därför inte lämnas. 

Agrivind AB har åberopat den lämplighetsprövning ur bl.a. miljösynpunkt som gjorts av miljö- och byggnadsnämnden i Falköpings kommun därigenom att bygglov beviljats. Agrivind AB:s överklagande innehåller sammanfattningsvis i huvudsak följande uppgifter som stöd för bolagets talan. Projekteringen av vindkraftverket sker på uppdrag av Broddetorps Vind AB, som har en grupp Broddetorpsbor som ägare. Agrivind AB har gjort en inventering av möjliga placeringar i Broddetorp med omnejd med beaktande av normen för bullerstörningar. Av de ytor som inte spärras av bullernormen 40 dBA är endast tre byggbara medan de övriga är uteslutna på grund av terräng och grundförhållanden. Beträffande ett av de tre aktuella lägena, på fastigheten Bolum 2:5 väster om väg 2687, har samråd skett med företrädare för länsstyrelsen under oktober - november 1999. Länsstyrelsen har den 13 april 2000 förbjudit uppförande av vindkraftverk på denna fastighet. Ett av områdena har bedömts vara för litet och dessutom för nära Bolum 2:5. På fråga till de vid samrådet närvarande tjänstemännen från länsstyrelsen om de kunde peka ut ett område som var "mindre kontroversiellt" föreslog en av dessa att man skulle flytta projektet utanför området med landskapsbildskydd och i riktning mot den plats för vilken nu bygglov beviljats. Det fortsatta arbetet med projekteringen har således skett i tron att det fanns en från länsstyrelsens synpunkt lämplig plats, nämligen det tredje då återstående området, beläget på fastigheten Bolum 4:2. Fråga om tillstånd enligt lagen om kulturminnen har aktualiserats först efter det att länsstyrelsen fått kännedom om att bygglov beviljats. Den 22 november 2001 besöktes platsen av representant från länsstyrelsen, Agrivind AB och representanter för Broddetorpsborna. Vid detta tillfälle kunde konstateras att det är svårt att urskilja de enskilda fornlämningarna. Till det fornminne som skulle komma närmast vindkraftverket (Raä nr 74), är det cirka 100 meters avstånd. Fornminnet är dolt av en stenmur och omgiven av väl plöjd och brukad mark och kommer inte heller att beröras av den planerade transportvägen till vindkraftverket. Nästa närliggande fornlämning (Raä nr 189) är i likhet med de övriga, längre bort liggande fornlämningarna, svår att identifiera i sitt nuvarande skick. Det framstår enligt bolagets mening som mycket anmärkningsvärt att länsstyrelsen hävdar att ett vindkraftverk skulle inverka menligt på fornlämningarnas upplevelsevärde.

Agrivind AB har vidare anfört bl.a. följande. "Området är för Broddetorpsborna, markägaren och Agrivind AB helt främmande i den skepnad länsstyrelsen framställer det i skälen för sitt beslut. Det är heller inget erkänt område som kulturintresserade människor dras särskilt till eller besöker och upplever. Har man svårigheter såväl på långt som på mycket nära håll att se de flesta av utpekade fornlämningar i området så kan heller inte den upplevelse infinna sig som länsstyrelsen befarar skall bli störd. Det får anses vara en omöjlighet att ett vindkraftverk kan påverka något som man svårligen kan identifiera, uppleva eller känna i detta område. Ett vindkraftverk kan heller inte i ett område som detta utgöra hinder för det rörliga friluftslivet." ”Ett vindkraftverk är heller ingen evig installation, efter cirka 30 år beräknas det ha tjänat ut och kommer då att monteras ner för återvinning. Betongfundamentet kapas av en bit under den omgivande åkerns markyta så att normalt brukande av åkermarken, där vindkraftverket stått, nu åter kan ske. Vill man uppföra ett nytt vindkraftverk på samma plats kommer detta att ha helt andra mått och dimensioner som föranleder en helt ny bygglovsansökan."

Agrivind AB har vidare i överklagandet sammanfattningsvis anfört följande: "Den av länsstyrelsen åberopade omständigheten rörande vindkraftens avsaknad av behandling i kommunens översiktsplan utgör inte en omständighet som styrker avsaknaden av allmänintresse. En övervägande majoritet av landets kommuner med hög vindenergitillgång saknar i dag en översiktsplan som behandlar vindkraft, trots att kommersiell vindkraftsutbyggnad pågått under en 10 - års period. Avsaknaden av utsedda områden för vindkraftsetableringar skulle således generellt innebära ett etableringshinder vilket ej torde finna stöd i praxis. - Enligt Agrivind AB: s uppfattning finns det ett tungt vägande allmänintresse som talar för ett tillstånd till etablering. En etablering av vindkraft medför ofta att enbart påverkan på närområdet bedöms och andra samhälleliga vinster förbises. I förevarande fall är det således av största vikt att företagets tillåtlighet även bedöms utifrån ovannämnda miljömål vinster. - Agrivind AB har följt de rekommendationer som Länsstyrelsen vid samråd gett uttryck för och därmed gjort avsteg från ursprunglig placering till den aktuella alternativa placeringen. Byggnadsföretaget kommer inte heller att riskera fornlämningens bevarande för framtiden eftersom den inte förstås i direkt anslutning till fornlämningen. Etableringen kan istället medföra en kunskapsbyggnad genom att en undersökning av platsen företas, vilket med hänsyn till nuvarande markanvändning (plöjd åker) borde vara att föredra. - Eftersom exploateringsintresset på intet sätt hotar vare sig rester av fornlämningar eller det område de befinner sig i finns heller ingen konflikt. Skulle ändå bevarandeintresset behöva vägas in så får det som främjar bevarandet av såväl lämningar som möjligheter till fortsatt mänskligt liv anses väga tyngst. Båda dessa intressen får anses väl tillgodosedda med ett vindkraftverk i Broddetorp."

Agrivind AB har till överklagandet även bifogat och åberopat en skrivelse från Broddetorp Vind AB vari närmare utvecklas den ekonomiska och ekologiska betydelsen för bygden och de boende i Broddetorp av att ett vindkraftverk kan uppföras.
Markägaren har i sin skrivelse till länsrätten benämnd "Överklagan" förklarat sig biträda Agrivind AB:s ansökan och överklagande samt anfört som sin mening att vindkraftverket skall få byggas med hänsyn till att det ger stor samhällsekonomisk nytta och att intrånget i området blir ringa.

Länsstyrelsen har i yttrande, inkommet den 5 mars 2002, anfört bl.a. följande. Med fornlämningsområde enligt 2 kap 2 § lagen om kulturminnen avses det område, på marken eller sjöbotten, som hör till den fasta fornlämningen, och som inte utgör själva anläggningen. Området skall enligt lagtexten vara så stort som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Med en fornlämnings art avses dess typtillhörighet och tidsmässiga bestämning. En fornlämnings betydelse avser dess samlade arkeologiska, antikvariska och folkliga värden, d.v.s. från både vetenskaplig, pedagogisk och upplevelsemässig synpunkt. - I förarbetena till kulturminneslagen konstateras att i lagens föreskrift om fornlämningsområdets storlek ligger inte enbart att området skall dimensioneras efter vad som behövs för fornlämningens omedelbara skydd. När det talas om tillräckligt utrymme ligger däri också ett krav på att fornlämningen skall bevaras i en lämplig miljö (prop. 1987/88:104 sid. 73). Den nuvarande synen på fornlämningsområden har sin grund i betänkandet Kulturminneslag - sammanförd och bearbetad lagstiftning om kulturminnen (Ds U 1987:9). I betänkandet framhölls följande. 'Det ligger i sakens natur att omfattningen av det s.k. § 3 - området (avser 3 § i lagen om fornminnen, SFS 1942:350) måste uppfattas högst olika, bl.a. beroende på minnesmärkets karaktär och övriga egenskaper (art och betydelse) samt på den omgivande topografin och eventuell bebyggelse. Det har därför inte ansetts möjligt att precisera eller ange en generell storlek för ett "normalt" § 3 - område, ens för specifika fornlämningstyper. Områdets omfattning måste i stället bedömas utifrån förhållandena på den enskilda fornlämningsplatsen. Som allmän regel kan sägas att bestämmelserna 13 § avser att fornlämningar för framtiden skall behålla ett så fritt läge, att det i görligaste mån motsvarar de ursprungliga förhållandena. Vid bedömningen av skyddsområdets storlek anses därför de topografiska gränserna avgörande. Det normala förfarandet är att man i första hand söker ansluta till befintliga, naturliga gränslinjer i landskapet, såsom ett vattendrag, en höjdrygg eller en siktlinje från fornlämningen Av fornlämningar spridda över ett större område är det ibland inte tillfyllest att de olika fornlämningsområdena bedöms var för sig. Hänsyn tas då i stället till fornlämningarnas inbördes kulturhistoriska sammanhang och deras läge i kulturlandskapet. Det tillhörande området avser principiellt den mark kring lämningarna som i samband med deras tillkomst torde ha nyttjats på visst sätt och som därför bedöms ha betydelse för förståelsen av fornlämningen. Ett ingrepp genom byggande i ett område beläget mellan olika fornminnen kan således vara olämpligt även om avståndet till de enskilda fornlämningarna är relativt stort. Skyddsområdets storlek bedöms också med hänsyn till de eventuella åtgärder för fornlämningens skydd och vård som kan behöva vidtas, t.ex. ge tillräckligt utrymme för en lämplig vegetation' (Ds U 1987:9, sid. 59f). - Ovanstående uttalanden har varit vägledande för Länsstyrelsen då den konstaterat att det planerade arbetsföretaget berör fornlämningsområde enligt 2 kap 2 § lagen om kulturminnen. Likaså har de, på sätt som framgår av det överklagade beslutet, varit vägledande vid Länsstyrelsens prövning. De aktuella fornlämningarna har såväl rumsligt som tidsmässigt samband och utgör en förtätad fornlämningsmiljö, där järnålderslandskapet lyfts fram av det nuvarande odlingslandskapet med dess ålderdomliga prägel och sparsamma bebyggelse.
Till stöd för sin bedömning att området vid Bolum har en mycket känslig kulturmiljö har länsstyrelsen i sitt yttrande återgett skälen för sitt beslut den 13 april 2000 att - efter samrådsförfarande - förbjuda uppförande av vindkraftverk på den då föreslagna fastigheten Bolum 2:5 enligt följande: "Området är ett av länets tidigast befolkade med lämningar av bebyggelse ända sedan äldre stenålder, och uppvisar ett ålderdomligt kulturlandskap som även återspeglar laga skiftet med stenmurar och utskiftade gårdar. Många inslag av ålderdomlig bebyggelse finns i området, såsom typiska ekonomibyggnader av sten och skiftesverk med vasstak. - Från kulturmiljösynpunkt är placeringen central i riksintresset, inom det område som hör till fast fornlämning och nära gränsen för naturreservatet. Vindkraftverkets storlek i kombination med landskapets öppna karaktär gör att det kommer att påverka ett mycket stort område. Länsstyrelsen bedömer därför att den planerade anläggningen skulle innebära en påtaglig skada på riksintresset för kulturmiljövård."

Länsrättens bedömning

Lagen om kulturminnen, som trädde i kraft den 1 januari 1989, innehåller samlade bestämmelser för kulturmiljövården. Av 1 kap 1 § i lagen framgår att skyddet och vården av vår kulturmiljö är en nationell angelägenhet och att ansvaret för detta delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. Denna paragraf är den enda i lagen som innehåller begreppet kulturmiljö, medan lagen i övrigt avser kulturminnen. Med kulturmiljö avses ett vidsträckt begrepp, som syftar på hela landskapsavsnitt eller en serie lämningar från olika tider, medan kulturminne är den enskilda byggnaden, gravhögen, runstenen eller liknande (jämför uppräkningen av fasta fornlämningar i 2 kap 1§) Skyddet för kulturminnen är enligt lagen i huvudsak ett skydd mot fysiska åtgärder som minskar det kulturhistoriska värdet hos egendomen i fråga eller, i vissa fall, hos omgivningen. Vad som är skyddad egendom föreskrivs antingen direkt i lagen (vissa kategorier av fornminnen och kyrkliga fasta kulturminnen) eller genom förvaltningsbeslut grundade på lagen (byggnadsminnen och kyrkliga inventarier). Verkställighetsföreskrifter finns i förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.

Enligt 2 kap 1 § lagen om kulturminnen är fasta fornlämningar skyddade. Innebörden av skyddet framgår av bestämmelserna i 2 kap 6 och 10 - 15 § § i lagen. Skyddet erfordrar inte något tillkommande förvaltningsbeslut utan uppstår direkt genom lagens bestämmelser. Det är således enligt 6 § förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. Enligt 12 § skall sådant tillstånd sökas hos länsstyrelsen, som får lämna tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Som framgår av bestämmelsen skall i tillståndsärendet göras en intresseavvägning mellan intresset av att få göra ingreppet och intresset av att bevara fornlämningen. Endast om exploateringsintresset väsentligt väger över bevarandeintresset får tillstånd ges. Bevarandet av fornlämningen får alltså medföra hinder eller olägenhet men inte i orimlig grad. Vid avvägningen får vid bedömningen av exploateringsintresset beaktas arbetsföretagets betydelse både ur enskild och allmän synpunkt. (Prop. 1987/88:104 sid.79.)

Enligt 2 kap 2 § lagen om kulturminnen hör till en fast fornlämning även ett så stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och ge den tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1987/88:104 sid. 73) ligger i föreskriften om fornlämningsområdets storlek inte enbart att området skall dimensioneras efter vad som behövs för fornlämningens omedelbara skydd. I begreppet tillräckligt utrymme ligger också ett krav på att fornlämningen skall bevaras i lämplig miljö. Det finns alltså inte någon närmare definierad zon, uttryckt i ett visst avstånd från den synliga fornlämningen, som är skyddad. Länsstyrelsen kan emellertid enligt 2 § andra stycket fastställa gränserna för ett fornlämningsområde och enligt 9 § meddela särskilda skyddsföreskrifter även för område som inte hör till fornlämningen.

Av länsstyrelsens utredning i ärendet framgår bl.a. även följande omständigheter. Ansökan avser uppförande av ett vindkraftverk med en högsta höjd av 91 meter inklusive rotorblad cirka 300 meter öster om väg 2687 på en lätt kuperad platå som utbreder sig mellan södra Billingen i öster och sluttningen ner mot Hornborgasjön. Platsen ligger i kulturbetesmark på västra sidan av en mindre sänka, som sträcker sig från Bolums by mot nordost. Sänkan ger topografin en svagt konkav form vilken bidrar till upplevelsen av ett avgränsat landskapsrum. Landskapets karaktär präglas fortfarande av markanvändningen sedan slutet av 1700 - talet med de förändringar som skett till följd av laga skiftet 1850 - 52 och har en riklig förekomst av stenmurar. Lokaliseringen berör enligt länsstyrelsens beskrivning en omfattande fornlämningsmiljö bestående av 12 fornlämningslokaler. Fornlämningarna utgörs av ett gravfält, 14 gravar (s.k. stensättningar) såväl ensamma som i grupp samt en stensträng. Närmast den föreslagna placeringen av vindkraftverket ligger ett gravfält (Riksantikvarieämbetets beteckning Raä nr 72), en ensamliggande stensättning (Raä nr 74), en grupp om två stensättningar (Raä nr 187) samt en stensträng (Raä nr 189). Över stensättningen Raä nr 74 löper en stenmur. Norr och söder om stenmuren är stensättningen skadad till följd av odling. Stensträngen Raä nr 189 är delvis starkt nedsjunken i den sanka marken och därför delvis otydlig. Avståndet från dessa fornlämningar till det planerade vindkraftverket varierar från 50 till 250 meter. Gravfältet ligger cirka 150 meter öster om föreslagen lokalisering. Avståndet mellan den sydligast och den nordligast belägna fornlämningen inom fornlämningsmiljön är cirka 750 meter.

Nu nämnda förhållanden stämmer i huvudsak överens med vad länsrätten kunnat iaktta vid syn på platsen den 11 april 2002. Länsrätten har härjämte kunnat konstatera att merparten av de berörda fasta fornminnena är omarkerade i terrängen och i flera fall svåra att identifiera utan förkunskaper om deras läge och utbredning.

I länsstyrelsens utredning uppges vidare följande angående miljöförhållandena. "Den beskrivna fornlämningsmiljön ligger inom ett område som är av riksintresse för kulturminnesvården. Av motiveringen till riksintresseområdet framgår att detta utgör en kulturhistorisk region kring de västgötska platåbergen vars breda innehåll speglar väsentliga skeden i landets agrara och förindustriella landsbygdshistoria från jordbrukande stenålderskulturer till 1700 - talets och 1800 - talets agrara revolution. Vidare konstateras att gynnsamma naturgeografiska förhållanden bidragit till en landskapsutveckling av rent kontinentala mått med bl.a. ovanligt stora byar liksom att området har mycket höga pedagogiska och vetenskapliga värden som är tydligt avläsbara genom landskapets öppenhet och speciella topografiska egenskaper. Som uttryck för riksintresset anges bl.a. fornlämningsmiljöer med ofta spridda gravanläggningar i landskapet från brons - och järnålder. Området Bolum - Broddetorp - Sätuna - Hornborga har av dåvarande länsstyrelsen i Skaraborgs län, i samband med framtagandet av riksintresseområden, pekats ut som ett kärnområden inom riksintresset." 

Områden av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet regleras i 3 kap 6 § miljöbalken (1998:808) som innehåller att områdena skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur - eller kulturmiljön. Att ett område är av riksintresse betyder således att miljön är skyddsvärd ur ett nationellt perspektiv, men inte att miljön är automatiskt skyddad. 

Några särskilda skyddsbestämmelser för det område inom vilket platsen för det planerade vindkraftverket är belägen har inte meddelats av länsstyrelsen eller annan myndighet. Den i målet aktuella ansökan avser tillstånd enligt 12 § lagen om kulturminnen och länsrättens prövning av överklagandet är således begränsad till arbetsföretagets tillåtlighet enligt bestämmelserna i nämnda lag. Det kan därvid först konstateras, vilket vinner stöd bl.a. av vad länsrätten kunnat iaktta vid syn på platsen, att fråga är om en industriell etablering inom ett område, som med hänsyn till den stora koncentrationen av kända fasta fornlämningar inom ett begränsat område, bör anses utgöra ett sammanhängande fornlämningsområde enligt 2 kap 2 § lagen om kulturminnen. Fornlämningsområdets utbredning sammanfaller därvid med den av länsstyrelsen angivna "fornlämningsmiljön" om 12 fornlämningslokaler, förtecknade och beskrivna av riksantikvarieämbetet. Beträffande uppförandet av vindkraftverket är det i målet utrett att detta inte innebär eller medför något fysiskt ingrepp som direkt skadar någon av de kända fasta fornlämningarna inom området. Dessa lämnas således orubbade och i oförändrat skick. Fråga uppkommer därefter om någon annan omständighet till följd av vindkraftverkets uppförande utgör sådant förhållande som medför förbud enligt 2 kap 6 § lagen om kulturminnen. Länsstyrelsen har härvid åberopat att den visuella upplevelsen och förståelsen av fornlämningsmiljön och den historiska miljön försämras och allvarligt skadas av ett vindkraftverk på denna plats. Länsrätten gör härvidlag den bedömningen att en byggnad av detta slag i regel utgör ett markant och - i vissa fall ? dominerande inslag i landskaps - och naturbilden, även inom ett större område. Den direkta påverkan på den yttre miljön och upplevelsen av denna inom ett begränsat och - som i detta fall - i förhållande till omgivningen inte särskilt framträdande markområde, framstår emellertid inte som uppenbar. Fornlämningsområdet åtnjuter emellertid samma skydd som själva fornlämningen (jämför kommentaren till förslaget till lag den 12 juni 1942 om fornminnen, SFS 1942:350 i NJA 1942 avd 11 sid. 562). Ingreppet i fornlämningsmiljön är därför av den art att det omfattas av tillståndsplikten enligt 2 kap 6 § lagen om kulturminnen. Sammantaget finner emellertid länsrätten - mot bakgrund av det ovan anförda - att fornlämningsområdets betydelse inte utgör hinder mot att lämna tillstånd enligt 2 kap 12 § lagen om kulturminnen. Markägaren har inte motsatt sig bifall till ansökan. Agrivind AB:s överklagande skall således bifallas.

Agrivind AB:s yrkande om skadestånd för produktionsbortfall mm. utgör sådan fråga som det inte ankommer på allmän förvaltningsdomstol att pröva. Yrkandet skall därför avvisas.

Domslut

Länsrätten bifaller överklagandet och beviljar, med upphävande av länsstyrelsens beslut, Agrivind AB det sökta tillståndet. Länsrätten avvisar Agrivind AB:s yrkande om skadestånd.

Rådmannen i Länsrättens avvikande mening 

Rättens sammansättning och skiljaktiga mening. I länsrättens avgörande av målet har deltagit rådmannen samt tre nämndemän. Från domen anmäler ordföranden skiljaktig mening och anför.

Lika med majoriteten finner jag att uppförandet av ett vindkraftverk på fastigheten Bolum 4:2 är tillståndspliktigt enligt 2 kap 6 § lagen om kulturminnen. Vid länsrättens syn på Holmagården framkom att målet är svårbedömt i så måtto att möjligheterna att rätt uppfatta och värdera ifrågavarande kulturlandskap och fornlämningsmiljö i hög grad är beroende av betraktarens kunskaper inom sakområdet. Därför måste i enlighet med allmän förvaltningspraxis stor vikt fästas vid de sakkunniguttalanden om fornlämning som nu finns tillgängliga, låt vara att det sent omsider må sägas att också Riksantikvarieämbetet kunnat tillföra en del värdefulla synpunkter om de hörts. Även om intrycken vid länsrättens syn på Holmagården inger tvivel ansluter jag mig således till de sakkunnigas uppfattning om dessa fornlämningars stora betydelse och skyddsvärde samt om miljöns sällsynta karaktär. Vidare uppfattar jag de sakkunnigas uttalanden som så att fornlämningsmiljön resp. det säregna kulturlandskapet i stort ingår i en helhet där varje del förstärker den andra, varför bedömningen av fornlämningsmiljöns betydelse får göras utifrån en helhetssyn. Jag anser att sakkunniguttalandenas tyngd inte förminskas av att den aktuella fornlämningsmiljön för närvarande inte verkar särskilt uppmärksammad och välbesökt och att behov av skyddsföreskrifter därför förmodligen inte påkallats. Fornlämningsmiljön ligger i det turisttäta området öster om Hornborgasjön som bl.a. är en välbekant rastplats för tranor. De i förarbetena till kulturminneslagen omtalade prioriterade insatserna för ökad kunskap och förståelse av kulturlandskap och fornlämningsmiljöer bör tillsammans med närheten till alla turister innebära en möjlig utvecklingspotential. Tänkbara insatser är bl.a. ökad information, ytterligare gångvägar och fler skyltar (Större skylt avseende fornlämningar finns bland annat ca 4,5 km norr om Holmagården).

Ett vindkraftverk utgör i en fornlämningsmiljö onekligen ett främmande och inte tidstypiskt inslag. Detta kan, beroende bl.a. på betraktarens kunskaper, värderingar och intresseinriktning, vara irriterande, störande eller rent av upprörande och göra det mindre lockande att besöka området enbart för fornlämningsmiljöns skull, hur sällsynt denna miljö än må vara. Vid bedömning av störningseffekten noterar jag att vindkraftverket avses få betydande dimensioner och att det, till skillnad mot de flesta andra slags anläggningar, också har en stor och mycket iögonfallande rörlig del. Därmed kommer vindkraftverket sannolikt att inom ett vidsträckt område tilldra sig oproportionerligt stor uppmärksamhet i förhållande till fornlämningsmiljön. Något förhållande som innebär att miljön redan är påtagligt störd - vilket ibland är fallet särskilt där större vindkraftverk uppförs - föreligger inte här utan fråga är om ett fridfullt kulturlandskap av säreget slag. Mot bakgrund av det anförda och med särskilt beaktande av vad de sakkunniga i fornlämningsfrågor uppgett, måste antas att vindkraftverket kommer att medföra att fornlämningarna inte längre bevaras i en sådan lämplig miljö som avses i 2 kap. 2 § lagen om kulturminnen jämfört med bestämmelsens förarbeten.

Mot intresset att bevara fornlämningarna i en lämplig miljö står de intressen som vill att vindkraftverket uppförs. Beträffande vindkraftverkets nytta för samhället har i målet inte framkommit att anläggningen skulle ha någon betydelse för kommunens elförsörjning, ekonomi eller sysselsättning i stort. Om en lokal elproduktion är att föredra har i målet inte visats att vindkraftverket skulle vara ett ekonomiskt påtagligt fördelaktigare alternativ än en del andra elproduktionsanläggningar som kan placeras så att skador på kulturmiljön undviks. I ett svårbedömt fall som detta finns också anledning till stor försiktighet vid intresseavvägningen när det saknas någon av stat eller kommun tillkännagiven planering där området i fråga pekas ut som lämpligt för vindkraftverk. Även om vindförhållandena vid Holmagården skulle vara gynnsamma kan bortfall av en eller annan sådan plats för uppförande av vindkraftverk knappast antas ha någon nämnvärd betydelse i ett läns - eller riksperspektiv eller anses stötande med tanke på det viktiga ansvaret för en ren miljö och förnybar energi. Vidkraftverk kan ju, oavsett deras förtjänster och det stora symbolvärde de har för många människor, inte rimligen uppföras överallt. Att vindkraftverket skulle medföra att ett enskilt jordbruk får ett viktigt löpande ekonomiskt tillskott på några tiotusental kronor är visserligen mycket bra men framstår ändå i sig som ett alltför tunt argument när större nationella intressen står på spel. Mot denna bakgrund kan jag vid en avvägning mellan ovannämnda motstående intressen inte se att exploateringsintresset väsentlig skulle väga över intresset att bevara fornlämningarna i en lämplig miljö. Därmed är väsentlighetskravet (Jfr förarbetena till 2 kap. 12 § lagen om kulturminnen) inte uppfyllt och följaktligen saknas förutsättningar för att ge tillstånd till vindkraftverkets uppförande. Jag anser således för egen del att överklagandet skall avslås.

Debatt efter länsrättens dom går ut till Svensk Press och Radio TV. Hoppet ute för Hornborgasjön Skampålen får byggas.

Länsstyrelsens Kulturmiljöenhetens överklagande.

Länsstyrelsen Kulturmiljöenheten Överklagande

Överklagande av Länsrättens i Mariestad dom den 14 maj 2002. Mål nr 2310-01

Länsstyrelsen i Västra Götalands län får härmed överklaga Länsrättens i Mariestad dom meddelad den 14 maj 2002 i mål nr 23 10-01 angående tillstånd enligt 2 kap. 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. i ärende avseende uppförande av vindkraftverk inom fornlämningsområde. Länsstyrelsen får som stöd för begäran om prövningstillstånd anföra följande fyra huvud skäl, vilka också utvecklas nedan.

1. Länsrättens dom, från vilken ordföranden anmält skiljaktig mening, är vagt formulerad. Den oklara tillämpningen av 2 kap. 12 § lagen [SFS 1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) är olycklig med hänsyn till hanteringen av andra likartade ärenden.

2. Länsrätten har, genom att avstå från att inhämta yttrande från Riksantikvarieämbetet, inte i tillräcklig grad låtit utreda fornlämningarnas betydelse.
3. Länsrätten har genom att bevilja det sökta tillståndet även indirekt tagit ställning till planerad väg fram till vindkraftverket. Såväl vindkraftverket som den föreslagna vägen kommer att medföra ingrepp i det sammanhängande fornlämningsområde som hör till de berörda fasta fornlämningarna och särskilt beröra fornlämning Raä nr 74.

Enligt förarbetena till lagen om kulturminnen, särskilt avseende 2 kap. 12 § vilka utgör grund för Länsstyrelsens beslut den 3 december 2001, måste exploateringsintresset väsentligt väga över bevarandeintresset för att tillstånd skall få ges. Vikten av att tillämpa väsentlighetskravet har också klart understrukits i den skiljaktiga mening som anmälts av rättens ordförande. I domskälen har dock denna aspekt lämnats därhän och det saknas därför en klart formulerad avvägning mellan de motstående intressena. Istället hävdar Länsrätten att den direkta påverkan av ett vindkraftverk inte framstår som uppenbar "på den yttre miljön och upplevelsen av denna inom ett begränsat och - som i detta fall - i förhållande till omgivningen inte särskilt framträdande markområde". Enligt Länsstyrelsens mening saknar ett sådant uttalande grund och Länsstyrelsen hänvisar till sin bedömning av vindkraftverkets negativa inverkan på fornlämningsmiljön sedd i ett helhetsperspektiv, så som den redovisats i Länsstyrelsens beslut den 3 december 2001 och yttrandet till Länsrätten den 28 februari 2002.

Länsstyrelsen anser det vara en allvarlig brist att domen saknar en tydlig intresseavvägning mellan uppförandet av ett vindkraftverk och bevarandet av en opåverkad fornlämningsmiljö. Att Länsrätten har haft möjlighet att genomföra en sådan intresseavvägning framgår av ordförandens, med analytisk skärpa utformade skiljaktiga mening. Att rättens ordförande delar Länsstyrelsen bedömning att det saknas förutsättningar att ge tillstånd talar för att Länsrättens dom i denna del är felaktig. Länsstyrelsen anser därför det vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas.

Beträffande det i domen uppmärksammade förhållandet att berörda fornlämningar saknar särskilda skyddsföreskrifter, varmed torde avses föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 9 § KML finner Länsstyrelsen anledning påpeka att därmed avses ordningsföreskrifter till skydd för en fornlämning (prop. 1987/88:104 s. 77). Det är därför inte brukligt att använda nämnda paragraf annat än undantagsvis och då som en följd av att det föreligger ett reellt hot.

Yttrande från Riksantikvarieämbetet

Länsrätten har i sin bedömning konstaterat att "merparten av de berörda fasta fornminnena är omarkerade i terrängen och i flera fall svåra att identifiera utan förkunskaper om deras läge och utbredning". Att rätten under sådana förhållanden, i synnerhet mot bakgrund av att man avsåg att bifalla överklagandet inte sökt förbättra kunskapsunderlaget inför målets slutliga avgörande genom att inhämta yttrande från Riksantikvarieämbetet, ter sig förvånande. Riksantikvarieämbetet bör i sin egenskap av central myndighet med överinseende över kulturminnesvården i landet, enligt Länsstyrelsens mening, vara en självklar sakkunnigpart i ett uppenbarligen svårbedömt fall som detta. Det lämpliga i att höra Riksantikvarieämbetet har även antytts i ordförandens skiljaktiga mening, även om där inte framgår skälen till att så inte har skett.

Beviljande av tillstånd

Länsrätten har ansett det utrett att vindkraftverket "inte innebär eller medför något fysiskt ingrepp som direkt skadar någon av de kända fasta fornlämningarna inom området". Något resonemang kring eventuell förekomst av okända fornlämningar utan synligt märke ovan jord har inte förts. Genom att bevilja det sökta tillståndet utan att beröra frågan om villkor enligt 2 kap. 13 § KMI, har Länsrätten undantagit Länsstyrelsen från att undersöka det senare förhållandet. Länsrätten har vidare, enligt Länsstyrelsens mening, genom att bevilja det sökta tillståndet även indirekt tagit ställning till planerad väg fram till vindkraftverket. Den föreslagna lokaliseringen av vägen kommer att medföra ingrepp i det sammanhängande fornlämningsområde som hör till de berörda fasta fornlämningarna och särskilt beröra fornlämning Raä nr 74.

Enligt Länsstyrelsens mening bör ett tillstånd enligt 2 kap. 12 § KMI, till ingrepp i fornlämningsområdet i detta fall samordnas så att det omfattar såväl vindkraftverket som väg fram till detta. Inför en sådan samlad prövning anser Länsstyrelsen att det med hänsyn till arbetsföretagets storlek bör utföras en särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KMI, då fornlämningsbild och topografi antyder att det även kan finnas okända fornlämningar, t.ex. boplatser eller överplöjda gravar inom området. Länsrättens dom synes dock ha omöjliggjort Länsstyrelsens vidare prövning av ärendet.

Riksantikvarieämbetets yttrande.

Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöavdelning Landskapsenheten 2002 08 09

Yttrande i mål angående tillstånd enligt 2 kap 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) att uppföra vindkraftverk inom fornlämningsområde på fastigheten Bolum 4:2 i Falköpings kommun, Västra Götalands län

Yttrande

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har den 11 juni 2002 av kammarrätten i Jönköping anmodats att inkomma med skriftligt yttrande i ärendet. RAÄ tillstyrker bifall till länsstyrelsens överklagande och utvecklar sitt yttrande enligt följande.

Utredning i ärendet

Länsrätten i Mariestad har bifallit Agrivind AB:s överklagande av länsstyrelsens beslut den 14 mal 2002. I beslutet avslår länsstyrelsen företagets ansökan om att anlägga vindkraftverk inom ett område med fornlämningar på fastigheten Bolum 4:2, Bolum socken i Falköpings kommun. Länsrättens ordförande anmälde skiljaktig mening och ansåg att överklagandet skulle avslås.
Riksantikvarieämbetet utförde besiktning den 4 juli 2002. Närvarande var tvenne I:e antikvarier.

Det aktuella vindkraftverket är planerat att anläggas i ett område med fasta fornlämningar huvudsakligen i form av förhistoriska, gravar, strax norr om Bolums by, på Billingens västra sluttning, med milsvid utsikt över Hornborgasjön och det öppna landskapet.

Kulturlandskapet här har så höga historiska värden att det är av riksintresse för kulturmiljövården enligt 3 kap 6 5 Miljöbalken. De sentida ingreppen och moderna inslagen är ringa. I motiveringen till riksintresseområdet framgår att miljön ingår i en kulturhistorisk region kring de västgötska platåbergen vars breda innehåll speglar väsentliga skeden i landets agrara och förindustriella landsbygdshistoria från stenålder fram till 1800 - tal. Som uttryck för riksintresset anges fornlämningsmiljöerna. Den aktuella fornlämningsmiljön ingår i ett av kärnområdena inom riksintresset, och är därmed av stor betydelse för detta.

Fornlämningarna har i RAÄ:s fornminnesregister över Bolum socken registrerats med nr 53, 54, 55, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 186, 187, 188 och 189. Gravarna är anlagda på naturliga förhöjningar dels kring kanten av en sänka i Billingens sluttning, dels centralt i sänkans botten. De gravar som flankerar sänkan är flacka högar eller rösen, s.k. stensättningar. Gravarna är mestadels c:a 15 m i diameter. Några är dock mycket stora med en diameter på mellan 20 och 30 meter. Den största samlingen av gravar har anlagts på ett impediment på sänkans botten.

Gravarna har uppförts på utvalda platser i terrängen för att markera en medvetet anlagd begravningsplats i och kring sänkan. Fornlämningsmiljön i sin helhet är fornlämningsområde enligt 2 kap 2 5 KML, vilket länsstyrelsen tidigare definierat, och omfattas i sin helhet av bestämmelserna i 2 kap KML.

De synliga gravarna indikerar också att det finns ytterligare, idag okända, lämningar efter samtida boplatser dolda under markytan inom och intill det aktuella området. Av erfarenhet vet man också att området rymmer fler gravar, ej synliga ovan mark.

Enligt 2 kap 12 5 KML, får länsstyrelsen lämna tillstånd till ingrepp i eller förändring av fast fornlämning endast om den medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. I samband med prövning av en ansökan om att få förändra eller göra ingrepp i fast fornlämning skall därför exploateringsintresset vägas mot bevarandeintresset. Tillstånd till exploatering kan lämnas endast om detta intresse väsentligen överväger intresset av att bevara fornlämningen.
Länsrätten har i det aktuella fallet funnit att fornlämningsområdets betydelse inte utgör hinder mot att lämna tillstånd enligt 2 kap 12 § KML Länsrätten redovisar dock i sin dom varken explicit vägning av de motstående intressena eller ställningstagande till kravet på skydd för fornlämningsområdet i förhållande till de synliga delarna av fornlämningen. 
Bestämmelserna i 2 kap 2 5 KML syftar till att fornlämningar skall bevaras i lämplig miljö. Fornlämningsområde är därför en såväl logisk som nödvändig del av en fornlämning, och detta syftar till ett meningsfullt bevarande av fornlämningen. Fornlämningsområdes gränser utgör således fornlämningens hela utsträckning på marken och därmed det område inom vilket 2 kap KML gäller. Fornlämningar belägna nära varandra kan ha ett gemensamt fornlämningsområde. Länsstyrelsen fastställer fornlämningsområdes gränser med hänsyn till fornlämningens eller fornlämningarnas art och betydelse.

Bedömning

I detta fall har flera nära varandra belägna gravanläggningar ett gemensamt fornlämningsområde. Gravarna är av central betydelse för upplevelsen av och förståelsen för det forntida samhället, då de utgör de fysiska tecknen på ett socialt betydelsefullt och helgat landskapsrum, skapat i och kring den naturgivna sänkan. Miljön är välbevarad och fri från moderna inslag och ingrepp. Detta gör att förutsättningarna för upplevelser av och förståelse för den historiskt betydelsefulla miljön ytterligare förstärks. Läget för fornlämningarna är både storslaget och avskilt genom gravarnas placering och sänkans form, beroende på om man upplever miljön från krönet av sänkan eller från gravfältet i dess botten.
Ett vindkraftverk i det aktuella läget, inom det av såväl länsstyrelsen som länsrätten och RAÄ konstaterade och för gravarna gemensamma fornlämningsområdet, innebär ett fysiskt ingrepp i fornlämningarna. Vindkraftanläggningen skulle inte bara starkt förändra och dominera fornlämningsmiljön, utan den skulle också genom sin höjd och sin höga placering i terrängen utgöra ett dominant och främmande inslag i det omgivande landskapet, vilket genom sina historiska miljövärden är av riksintresse.
Det står utom allt tvivel att vindkraftverket skulle ha direkt och olämplig påverkan på fornlämningarna. En etablering inom fornlämningsområdet innebär att fornlämningarna av denna art och betydelse inte bevaras i en lämplig miljö, vilket står i strid mot bestämmelserna i KML. Det ursprungliga och avskilda, men ändå monumentalt belägna landskapsrummet bör även framgent få vara opåverkat av moderna och dominanta inslag.

I motsats till länsrätten anser RAÄ med bestämdhet att betydelsen av de rasta fornlämningarna, vars sammanlagda utsträckning på marken utgörs av det av länsstyrelsen definierade fornlämningsområdet, utgör hinder mot lämnande av tillstånd till vindkraftetableringen.
RAÄ anser att intresset av att anlägga vindkraftverk inte väsentligen överväger intresset av att bevara fasta fornlämningar.
RAÄ tillstyrker därför bifall till länsstyrelsens överklagande och delar också länsstyrelsens uppfattning angående tillståndsfrågan enligt punkterna 3 och 4 i länsstyrelsens överklagande till kammarrätten.
Beslut i detta ärende har fattats av t.f. avdelningschefen efter föredragning av 1:e antikvarien. Vid den slutliga handläggningen har även jurist deltagit.

Kammarrättens Dom 2002-11-19

Dom 2002-11-19 Meddelad i Jönköping

Klagande Länsstyrelsen i Västra Götalands län
Motpart Agrivind AB Erikstorp Ledsjö 533 92 Lundsbrunn

Överklagat avgörande Länsrättens i Mariestad dom den 14 maj 2002 i mål nr 2310-01

Saken Tillstånd enligt 2 kap 12 § lagen om kulturminnen med mera att uppföra vindkraftverk inom fornlämningsområde.

Länsstyrelsen överklagar länsrättens dom och yrkar att kammarrätten skall upphäva länsrättens beslut att lämna tillstånd enligt 2 kap. 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen, m.m. (KML). Om kammarrätten inte skulle bifalla förstahandsyrkandet yrkar länsstyrelsen att målet skall återförvisas till länsstyrelsen för utredning enligt 2 kap. 11 § KML samt därefter tillståndsgivande med eventuella villkor enligt 2 kap. 13 § KML.

Agrivind AB och fastighetsägaren motsätter sig ändring länsrättens dom.

Kammarrätten har den 10 juni 2002 meddelat prövningstillstånd i målet och har den 1 oktober 2002 hållit syn på ifrågavarande fastighet.

Domskäl

Tillämpliga lagrum och relevanta förarbetsuttalanden framgår av underinstansernas avgöranden.

Länsstyrelsen har anfört bland annat följande. Länsrättens dom är vagt formulerad och den oklara tillämpningen av 2 kap. 12 § KML är olycklig med hänsyn till hanteringen av andra likartade ärenden. Länsrätten hade inte i tillräcklig grad låtit utreda fornlämningarnas betydelse. Ställning har indirekt tagits till planerad väg fram till vindkraftverket. Även den föreslagna vägen kommer att medföra ingrepp i det sammanhängande fornlämningsområdet. En allvarlig brist i länsrättens dom är att den saknar en tydlig intresseavvägning mellan uppförandet av ett vindkraftverk och bevarandet av en opåverkad fornlämningsmiljö. Exploateringsintresset måste väsentligt väga över bevarandeintresset för att tillstånd skall få ges. Länsrätten, som konstaterat att "merparten av de berörda fasta fornminnena är omarkerade i terrängen och i flera fall svåra att identifiera utan förkunskaper om deras läge och utbredning" borde ha sökt förbättra kunskapsunderlaget genom att inhämta yttrande från Riksantikvarieämbetet. Länsrätten anser det utrett att vindkraftverket "inte innebär eller medför något fysiskt ingrepp som direkt skadar någon av de kända fasta fornlämningarna inom området". Något resonemang kring eventuell förekomst av okända fornlämningar utan synligt märke ovan jord har inte förts. Genom att bevilja tillstånd utan att beröra villkor enligt 2 kap. 13 § KMI, har länsstyrelsen undandragits från att undersöka dessa förhållanden. Ett tillstånd enligt 2 kap. 12 § KML till ingrepp i fornlämningsområdet bör samordnas så att det omfattar såväl vindkraftverk som väg fram till detta. Inför en sådan prövning bör utföras en särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KMI, då fornlämningsbild och topografi antyder att det även kan finnas okända fornlämningar, t.ex. boplatser eller överplöjda gravar inom området.

Kammarrätten har inhämtat yttrande från Riksantikvarieämbetet som har anfört (se här) såvitt avser väg fram till vindkraftverket och återförvisning till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.

Agrivind AB har anfört bland annat följande. Den mark, belägen på fastigheten Bolum 4:2, som avses bli ianspråktagen för vindkraftverket och anslutningsvägen utgörs av brukad åkermark, för tillfället betesmark för hästar. Ianspråktagandet medför inte något fysiskt ingrepp i eller förändring av någon fast fornlämning. Om det funnits fasta fornlämningar är dessa borta genom brukandet av marken. Står man på plats kan man inte tro att det rör sig om samma område som RAÄ beskrivit i sitt yttrande. RAÄ har i sin intresseavvägning ställt etableringen av ett vindkraftverk isolerat mot bevarandeintresset. Detta är inte korrekt. Brukningsenheterna i området är inte tillräckligt stora för att ge tillräcklig avkastning till sina ägare. Detta gäller för fastigheten. En förutsättning för att vara kvar och därmed vidmakthålla ett öppet landskap är att binäringar kan etableras. Anläggandet av ett vindkraftverk på fastigheten har blivit en hela bygdens angelägenhet. Verket skall ägas och drivas av Broddetorps Vind AB, vars ägare utgörs av bybor och fastighetsägare i området. De boende har ett mycket starkt engagemang för etableringen och rätten att kunna använda sin egen mark på ett sätt som ger förutsättningar för en tillräcklig utkomst. Broddetorpsbygdens människor har under många år genom en intresseförening verkat för detta mål och under devisen "Framtidsbygd på forntidsmark" byggt en affär och sett till att det finns skola, daghem och bibliotek i bygden. Vindkraftverket har blivit en viktig symbol för de boendes mål om en levande och livskraftig bygd. Dessutom garanterar uppförandet av verket ett öppet landskap och tillgänglighet under verkets livslängd på ca 30 år.

Kammarrätten gör med stöd av utredningen och efter observationer på platsen följande beskrivning av området kring det tilltänkta vindkraftverket. Holmagården i Bolum ligger på en höjdplatå vid Billingens sydsluttning. Området är ett öppet jordbrukslandskap. Åt väster med en milsvid utsikt sluttar marken mot Hornborgasjön. Några kilometer åt öster syns Brunnhemsberget, en höjdkam med trädridå. Åt söder fortsätter ett lätt kuperat jordbrukslandskap med trädridåer och spridd bebyggelse. Holmagården synes vara en i samband med laga skifte omkring 1850 från Bolums by utflyttad gårdsbildning. Inägorna är rektangulärt formade och avgränsade med stenmurar. I östra delen av fastigheten finns ett sankt område genomdraget av ett vattenförande dike. Vegetationen på inägorna utgörs huvudsakligen av betesvall med enstaka träd eller buskar intill stenmurarna. På den sanka marken är det mest buskar och kärrväxter. Det finns en naturlig sänka mellan Holmagårdens brukningscentrum, Bolumstorp i nordost och Bältaregården i sydost genom vilken nämnda dikesflöde och längre öster därom Bjärsjöbäcken rinner. För en person stående vid det tilltänkta verket är den synliga sänkan ca 700 m i nordsydlig riktning och ca 500 m i väst-östlig riktning. Synfältet avgränsas av en åskam, stenmurar, busk- eller trädridåer. På olika platser i området kan uppmärksammas avsiktligt placerade stenformationer, som en antikvarie/arkeolog omgående uppfattar som fornlämningar. Vid synen närvarande antikvarie utpekade särskilt tre fornlämningar. Raä 74 är en rest av en stensättning, som syns som en förhöjning ca 30 cm över marknivån under en stenmur. Den grästorvtäckta förhöjningen under muren är ca 12 m lång, vilket anger stensättningens sannolika diameter. Stensättningen syns från betesvallen, då stenarna anlagts på annat sätt och kan antas med annan avsikt än att som stenmur skilja två inägor. Denna fornlämning ligger ca 80 m nordväst om platsen för tänkt vindkraftverk etableringsplatsen. Raä 72 är ett gravfält med stensträngar och runda gräsövertäckta stensättningar på en mindre kulle i sankmarksområdet 200 till 300 m öster om etableringsplatsen. Stensättningarnas diameter varierar från ca 5 m till över 20 m. De höjer sig ca 30 cm över marknivån och det förekommer tydliga kantkedjor. Stensträngar - resta eller fallna stenar placerade i linje - är svårare att identifiera. Raä 189 är en stensträng i öst-västlig riktning i sankmarken mellan etableringsplatsen och gravfältet (Raä 72). Den kan inte tydligt lokaliseras, men ett antal resta eller fallna stenar kan uppmärksammas. Inom 500 m från etableringsplatsen finns ytterligare minst sju synliga fornlämningar, mest stensättningar.

Vid syneförrättningen uppgav länsstyrelsens företrädare att det inte fastställts gränser för ifrågavarande fornlämningsområde och anförde bland annat följande. I denna bygd, som är av riksintresse för kulturmiljön, går fornlämningsområdena i varandra. I området finns ett antal järnåldersgravar och fornlämningarna måste tolkas i ett dåtida landskap. Det från etableringsplatsen synliga området, den naturliga sänkan, avgränsas i väster av åskammen vid Holmagården.

Kammarrätten gör följande bedömning.

Kammarrätten prövar först om en etablering av ett vindkraftverk på avsedd plats skulle innebära att en fornlämning skulle rubbas, ändras eller tas bort, dvs. om tillstånd enligt 2 kap. 12 § KML krävs för åtgärden. Det är inte klarlagt om ett fundament för ett vindkraftverk eller en anlagd väg fram till verket skulle innebära att fast fornlämning fysiskt skulle rubbas, ändras eller tas bort. Arkeologisk undersökning av just den marken har inte skett. Den rika förekomsten av fornlämningar i det närmaste grannskapet talar för att det kan finnas fornlämningar även där verket avses bli uppfört. Detta antagande ger dock inte skäl till en prövning enligt 2 kap. 12 § KML utan mer till en presumtion för att det kan behövas en särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KML. Länsstyrelsen och RAÄ hänvisar dock till att en fornlämningsmiljö i sin helhet utgör fornlämningsområde enligt 2 kap. 2 § KML och därför omfattas av övriga bestämmelser i 2 kap. KML. Detta bör innebära att förändringar i fornlämningsmiljön - även om särskilt utpekad fornlämning inte fysiskt ändras, rubbas eller tas bort - skall prövas enligt 2 kap. 12 § KML. Det är bilden av ett skyddsvärt landskap som skall bevaras. Med denna tolkning, som kammarrätten biträder, är det uppenbart att etableringen av ett vindkraftverk på avsedd plats förändrar bilden av ett kulturlandskap. Stensättningar utgörande gravar från järnåldern men även stenmurslandskapet från 1800- talet visar och påminner om att människor i forna tider bott i och brukat detta landskap. Fornlämningsområdets gränser är visserligen inte bestämda. Men avsedd förändring av fornlämningsmiljön är ändå så uppenbar att kammarrätten finner att prövning enligt 2 kap. 12 § KML krävs inför en etablering.

Lagtexten i 2 kap. 12 § KML innehåller en beskrivning av hur avvägningen mellan bevarandeintressen och andra intressen skall göras. Beskrivningen kan uppfattas som en presumtion för att ingrepp eller förändring inte skall tillåtas om inte mycket starka skäl talar för ingreppet. Å andra sidan skall också fornlämningens betydelse vägas in.

Kammarrätten finner att fornlämningsområdet har stora värden för nutida och framtida människors förståelse av människors förhållanden under gångna tider. I området - den naturliga sänkan mellan åsryggen vid Holmagården samt stenmurar och vegetationsridåer vid Bolumstorp och Bältaregården - kan iakttagare väl se åtminstone två olika tidsepoker. För det första kan stensättningar och andra stenformationer skönjas som rester av ett landskap från järnåldern. För det andra är 1800- talets och det tidiga 1900 - talets jordbrukslandskap mycket tydligt. Sedan utflyttningen av brukningscentra till enstaka gårdar och inägornas indelning och avgränsning genom stenmurar har det öppna jordbrukslandskapet fått karaktär av de nya brukningsenheterna, åkrarna och betesmarkerna. Till detta har från 1800- talet även tillkommit de inom jordbruket sedvanliga bostads- och ekonomibyggnaderna. lador, ladugårdar och bostadshus syns från alla punkter i den nu aktuella naturliga sänkan. I området kan inte uppfattas några enheter med stora sammanhängande och landskapspåverkande arronderingar. Med hänsyn härtill är såväl järnålderns landskap som det småskaliga jordbrukslandskapet av kulturhistoriskt intresse. Fornlämningsområdet och dess bevarande är således av stort allmänt intresse. Mot detta står exploateringsintresset, som bör bedömas vara av såväl enskilt som allmänt intresse. Det enskilda intresset är i första hand ekonomiskt för markägaren och för intressenterna i det bolag som avser att etablera vindkraftverket.

Sammanfattningsvis finner kammarrätten följande.

Eftersom fråga är om åtgärder inom ett fornlämningsområde krävs särskilt tillstånd av länsstyrelsen för den aktuella åtgärden. Förutsättningen för ett sådant tillstånd är att det finns skäl som är mycket tunga i förhållande till fornlämningens betydelse. Exploateringsintresset måste således väga över bevarandeintresset. Vid bedömningen av detta måste såsom framhållits i länsstyrelsens beslut och RAÄ:s yttrande - beaktas att miljön är välbevarad och fri från moderna inslag och ingrepp. Något som enligt RAÄ medför att förutsättningar för upplevelsen av och förståelsen för den historiskt betydelsefulla miljön ytterligare förstärks. Kammarrätten har vid sin syneförrättning kunnat konstatera att den tilltänkta placeringen av vindkraftverket på ett avgörande sätt skulle påverka förutsättningarna att uppleva den forntida miljön. Fornlämningarnas betydelse måste mot denna bakgrund anses vara så stor att det inte finns förutsättningar att bevilja tillstånd att anlägga ett vindkraftverk på den aktuella platsen.

DOMSLUT

Kammarrätten bifaller överklagandet och fastställer länsstyrelsens beslut.

Avvikande mening

Protokollsbilaga nr 1839-2002 Rotel 11

Från domen är XX skiljaktig och anför följande:

Lika med majoriteten anser jag att etablering av vindkraftverk på avsedd plats är ett ingrepp i en fornlämning. Prövning bör därför ske enligt 2 kap. 12 § KML.

Jag anser att fornlämningsområdet har stora värden för nutida och framtida människors förståelse av människors förhållanden under gångna tider. I området - den naturliga sänkan mellan åsryggen vid Holmagården samt stenmurar och vegetationsridåer vid Bolumstorp och Bältaregården - kan iakttagare väl se åtminstone två olika tidsepoker. För det första kan stensättningar och andra stenformationer skönjas som rester av ett landskap från järnåldern. För det andra är 1800- talets och det tidiga 1900- talets jordbrukslandskap mycket tydligt. Detta jordbrukslandskap är visuellt långt mer framträdande än järnålderslandskapet. Sedan utflyttningen av brukningscentra till enstaka gårdar och inägornas indelning och avgränsning genom stenmurar har det öppna jordbrukslandskapet fått karaktär av de nya brukningsenheterna, åkrarna och betesmarkerna. Till detta har från 1800- talet även tillkommit de inom jordbruket sedvanliga bostads- och ekonomibyggnaderna. lador, ladugårdar och bostadshus syns från alla punkter i den nu aktuella naturliga sänkan och dessa byggnader ger tillsammans med stenmurar och vegetationsridåer den landskapsbild som iakttagaren uppmärksammar. I området kan inte uppfattas några enheter med stora sammanhängande och landskapspåverkande arronderingar. Med hänsyn härtill är såväl järnålderns landskap som det småskaliga jordbrukslandskapet av kulturhistoriskt intresse. Fornlämningsområdet och dess bevarande är således av stort allmänt intresse. Mot detta står exploateringsintresset, som bör bedömas vara av såväl enskilt som allmänt intresse. Det enskilda intresset är i första hand ekonomiskt för markägaren och för intressenterna i det bolag som avser att etablera vindkraftverket. En etablering på avsedd plats på en höjdrygg i området mellan Billingen och Mösseberg kan vara en av de bättre från energisynpunkt och därför rent privatekonomiskt motiverad. Agrivind AB har med stöd av intressenten Broddetorps Vind AB särskilt angivit det intresse som en stor del av bygdens befolkning hyser för ett vindkraftverk. Det finns inte skäl att mäta opinionsyttringarnas antal, men det finns skäl att väga in de boendes visade förhoppningar och arbete för vad man kallar en levande landsbygd. Även i en rättsprocess som den nu aktuella bör således "allmänhetens" värderingar kunna vägas in. Även det småskaliga jordbruket har en utvecklingspotential. Etablering av vindkraftverk kan vara ett sätt att utveckla jordbruket som areell näring. Vindkraft har även tidigare utnyttjats inom jordbruket, särskilt i väderkvarnar men även vid markavvattning. Vindkraften kan därför anses utgöra en del av de areella näringarnas naturliga kraftkällor. Försäljning av elström kan dessutom ge ett betydelsefullt ekonomiskt tillskott för ett företag i närområdet.

Jag anser därför sammanfattningsvis att fornlämningen är av stor betydelse samt att etableringen av ett vindkraftverk, som också är av stor betydelse, inte såvitt nu är känt på annat sätt än visuellt ändrar, rubbar eller tar bort fornlämningen. Någon avsikt att fysiskt förändra fornlämningen finns inte. Tillstånd till vindkraftsetablering på platsen skall ges endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Vindkraftetableringens ingrepp i fornlämningen är inte så tungt vägande att tillstånd bör vägras.

Med ett tillstånd enligt 2 kap. 12 § KML bör i ett fall som detta följa vilka villkor som enligt 2 kap. 13 § KML bör ställas. Det är heller inte utrett hur ett fundament för ett vindkraftverk eller en väg fram till etableringsplatsen kommer att påverka fornlämningsområdet. I målet tillgänglig utredning besvarar inte frågan om det behövs särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KML. Jag anser därför att länsstyrelsens andrahandsyrkande bör bifallas och att kammarrätten i huvudsaken bör fastställa länsrättens dom.

tillbaka till vintäkt debattens innehåll sida

Överklagandet

Agrivind och Centern överklagar till regeringsrätten och skriver till Regeringsrätten Box 2293 Stockholm Mål nr 6821 2002 rotel 1

AgriVind

Som ombud för Agrivind AB får jag härmed utveckla bolagets talan.

1. Yrkanden

Agrivind yrkar att Regeringsrätten beviljar prövningstillstånd.
Agrivind yrkar vidare i första hand att Regeringsrätten fastställer länsrättens dom; och i andra hand fastställer det domslut som redovisats som skiljaktig mening i kammarrättens dom.

2. Skäl för prövningstillstånd

Agrivind hävdar att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas. Bolaget menar också att det föreligger synnerliga skäl till en prövning.

Anläggandet av enstaka vindkraftverk med en effekt understigande 1 MW prövas med stöd av bestämmelserna i plan och bygglagen. Den som vill anlägga ett verk av denna storleksordning skall dessutom enligt förordningen 1998:899 om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd göra en anmälan till tillsynsmyndighet, normalt den kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden. 

l vissa fall finns en skyldighet enligt speciallagstiftning att utöver bygglov inhämta tillstånd från annan myndighet innan arbeten påbörjas. En sådan särskild lagstiftning är kulturminneslagen.

En utgångspunkt för Agrivind resonemang är att de allmänna intressen, som skyddas av kulturminneslagen är att jämställa med de riksintressen som finns upptagna i 3 och 4 kap miljöbalken. Vid en prövning enligt plan- och bygglagen skall dessa riksintressen beaktas. Denna intresseavvägning har skett i samband med bygglovprövningen med resultatet att etableringen godtagits.

Därmed återstår en intresseavvägning att göra.

Det finns inga särskilda skyddsföreskrifter utfärdade för området, varför intresseavvägningen skall ske direkt med utgångspunkt i lagens bestämmelser om hur denna skall gå till. Tillämpligt lagrum är 2 kap 12 § kulturminneslagen, KML.

Kammarrättens majoritet har enligt Agrivind vägt in för få omständigheter för att åstadkomma en korrekt avvägning av de motstående intressena. Majoritetens intresseavvägning inleds med ståndpunkten att fornlämningsområdet har stora värden för nutida och framtida människors förståelse av människors förhållanden under gångna tider. Iakttagare kan, enligt majoriteten, väl se två olika tidsepoker. För det första kan stensättningar och andra stenformationer skönjas som rester av ett landskap från järnåldern. För det andra är 1800-talets och det tidiga 1900-talets jordbrukslandskap mycket tydligt.

Vid kammarrättens redovisning av landskapet anges att det på olika platser i området kan uppmärksammas avsiktligt placerade stenformationer, som en arkivarie/ arkeolog omgående uppfattar som fornlämningar.

Andra avsiktligt placerade stenformationer som kan uppfattas av alla är stengärdsgårdar som skiljer olika åkrar.

Större delen av majoritetens analys av bevarandeintresset upptar en beskrivning av det ovan angivna jordbrukslandskapet. Agrivind uppfattning är att denna del av intresseavvägningen redan är gjord inom ramen för bygglovprövningen. KML skyddar inte dessa intressen.

Det mot bevarandeintresset stående exploateringsintresset bedöms enligt den överklagade domen vara av såväl enskilt som allmänt intresse.

Motstående allmänna intressen redovisas emellertid inte alls trots att de är beskrivna i utredningen. Sålunda har Riksdagen lagt fast ett nationellt planeringsmål för vindkraft till en årlig produktionskapacitet på 10 TWh/år 2015. Det utgör en precisering av den ekologiska dimensionen på hållbar utveckling. I detta planeringsmål ligger att vindkraften skall främjas.

Lokaliseringen av vindkraftverket har skett i ett från energisynpunkt lämpligt område. Området är emellertid exploaterat varför det varit svårt att hitta en plats som klarar bullerkraven. Bilaga III till Agrivinds överklagande till länsrätten visar att det bara finns två områden som innehåller kravet på högst 40 dBA vid närmaste bostadsbebyggelse. Det alternativa läget är beläget väster om vägen och höjdkammen mot Hornborgasjön. Alternativet avfördes tidigt på grund av landsskapspåverkan.

Som dissidenten, tillika referenten, i kammarrätten framhållit finns det också skäl att väga in de boendes visade förhoppningar och arbete för en levande landsbygd.

Det ekonomiska intresset för markägaren skall också vägas in på ett tydligare sätt än vad kammarrättens majoritet gjort. Vindkraften är en binäring till jordbruket av stor betydelse som skapar ekonomiskt utrymme för en fortsatt drift och därmed också för ett vidmakthållande av det öppna landskapet.

Vad som är fast fornlämning definieras uttömmande i 2 kap 1 och 2 §§ KML. Etableringen av vindkraftverket på avsedd plats medför inget fysiskt ingrepp i någon fast fornlämning. I det planerade verkets närhet finns ett antal fornlämningar som knappt är skönjbara för andra än arkivarier och arkeologer. Det planerade vindkraftverkets påverkan på fornminnesområdet kan, med hänsyn till svårigheterna att upptäcka fornlämningarna i jordbrukslandskapet, inte anses vara av betydelse. I vart fall står de skyddsintressen, som kammarrättens majoritet företrätt inte i rimlig proportion till intrånget i markägarens intresse av att nyttja sin mark på ett ändamålsenligt och ekonomiskt gynnsamt sätt. Detta gör sig särskilt gällande när majoriteten i sin intresseavvägning i allt väsentligt uppehållit sig vid skyddsvärdet av jordbrukslandskapet. Detta intresse skyddas inte, som ovan framhållits, av KML.

Vid bedömning av fornminnesområdets betydelse måste också vägas in den rikliga förekomst av fasta fornlämningar som präglar bygden kring Skara, Varnhem och Hornborgasjön. Det är då fråga om fornlämningar som studerats och dokumenterats. Det finns vägvisning och beskrivning till dessa varför intresset att hos nutida och framtida människor skapa förståelse för människors förhållanden under gångna tider är väl tillgodosett.

En intresseavvägning som tar hänsyn till fler relevanta intressen än dem som kammarrättens majoritet beaktat leder till den slutsats som dissidenten och referenten i kammarrätten kommit till, nämligen att vindkraftetableringens ingrepp i fornlämningsområdet inte är så tungt vägande att tillstånd bör vägras.

Tillåtligheten av att etablera ett vindkraftverk prövas, som inledningsvis framhållits, på flera olika sätt. Gemensamt för prövningarna är att en intresseavvägning skall ske som skall belysa motstående allmänna och enskilda intressen. Som fundament vid dessa intresseavvägningar ligger regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd.

Ifrågavarande vindkraftverk har prövats enligt plan- och bygglagen och anmälan har gjorts enligt miljöbalkens regelverk. Därvid har prövats om vindkraftverket är lokaliserat till lämplig plats med hänsyn till bebyggelse, landskapsbild, motstående riksintressen enligt 3 och 4 kap miljöbalken, lokala föreskrifter om markanvändning och inverkan på den yttre miljön.

När nu samma vindkraftverk prövas enligt speciallagstiftning är det av vikt till ledning av rättstillämpningen att veta

- vilka motstående intressen som skall ingå i avvägningen 
- om alla åberopade intressen skall ingå 
- om intresseavvägningen får innefatta andra intressen än dem speciallagstiftningen anger
- i vilken mån prövningar som vunnit laga kraft har betydelse för senare prövning enligt speciallagstiftning.

Det föreligger också synnerliga skäl för en prövning, eftersom kammarrätten lagt stor vikt vid vindkraftverkets inverkan på landskapsbilden och då särskilt det speciella jordbrukslandskapet. Det är Agrivinds uppfattning att KML:s regler inte skyddar dessa intressen och att andra myndigheter redan gjort denna prövning och att frågan är rättskraftigt avgjord. Kammarrätten har inte heller beaktat samtliga åberopade motstående intressen i sin intresseavvägning.

3. Prövning i sak

Agrivind hävdar att en intresseavvägning enligt KML i förevarande fall som beaktar alla motstående intressen inte kan leda till annat resultat än att tillstånd skall lämnas. De omständigheter som redovisats ovan under punkt 2 och utredningen i övrigt visar att fornlämningen inte har sådan betydelse att skyddsintresset står i rimlig proportion till det intrång i den enskilde markägarens intresse att bruka och nyttja sin mark på ett ändamålsenligt och ekonomiskt gynnsamt sätt. Det av riksdagen uttalade målet om vindkraftens utveckling har också betydelse.

Göteborg den 19 december 2002 XX Advokatfirman Vinge KB

Regeringsrätten inget prövningstillstånd

Regeringsrätten ger inte prövningstillstånd till detta vansinniga angrepp på Hornborgasjön och vårt kulturlandskap. Vi skall avvakta den officiella texten så snart den kommer i min hand. Förhoppningsfullt kommer Falköpings byggnadsnämnd, Centern och Agrivind rätta sig därefter. 

Regeringsrätten ger sjön, tranorna och turisterna sitt stöd

Tran och kulturupplevelser hotas
Debatt De la Gardie och vindtäkt. 
Debatt till internationella organisationer finns på Debatter 

    Wind power station at Lake Hornborga.      Windkraftverke Hornborga See