Fågellandet    

Nordvästra Australien är ännu idag ett land "out of the way". Det är icke mycket känt. Dess ogästvänliga kuster är föga besökta och anses alltjämt tillhöra de minst utforskade delarna av världsdelens kartkonturer. De vidsträckta ödemarkerna i det inre äro ytterst glest befolkade med resterna av den urgamla australiska stenåldersrasen och endast i närheten av havet eller vid floderna finnes pionjären för det slags kultur; som landet dock synes skapat för; squotters
(Saknas två urrivna blad)
Detta innebär dock ej att; att inte representanter finnes för vitt spridda fågelsläkten; som förekomma i de flesta länder. Australien saknar egentligen endast hackspettar, gamar och fasaner. Rikedomen på inhemskt material utgör emellertid här som annorstädes den största lockelsen för en resande fågelforskare. Och då som sagt så många fall kunna framvisas på mycket säregna former, är det nog berättigat att tillerkänna Australien nyssnämnda rangbeteckning. Som typprov i nämnda hänseende må erinras om de i prydnads och byggnadskonsten märkligaste av alla fåglar; lek eller lövsalsfåglarna; en egendomlig kontrast till de i fråga om häckningsvanor ursprungligaste av alla, storfotshönsen, den på grund av sina utomordentligt vackert utbildade stjärtpennor som oförliknelig ansedda lyrfågeln; vidare jordens praktfullaste varelser, paradisfåglarna, de flesta dock hemmahörande på Nya Guinea, ett otal duvor; papegojor och kakaduor i snart sagt alla färger och nyanser; den lustiga skrattfågeln, den hjälmprydda kasuaren, den svarta svanen; den ålderdomliga emu strutsen, många andra att förtiga.
Gamla Brehm (första upplagan i svensk översättning utkom i mitten av 1870 talet) är säkerligen är säkerligen glömd av den, vars barndoms djurbilderbok den blev. De förträffliga teckningarna av Kretssommer, Mützel, Specht m.fl. återgåvo icke blott de karakteristiska hos fågelarten och den natur den levde i. Här fanns ofta ett konstnärligt stoff med ett värde; som skänkte fantasin näring och gav rum för mer än en endast ett ögonblicks intryck av fågelns liv – detta; som ett fågelfotografi dock trots allt sällan eller aldrig förmå ge. Där fanns också en australisk lövsalsbyggare; den s.k. kragfågeln utanför sitt lusthus. Det är klart; att den bilden framför andra skulle fängsla ett barns inbillning. Den glömdes ej heller.
När jag omsider begav mig till främmande land för fågelstudier, föll valet utan tvekan på Australien. Och där återsåg jag i verkligheten detta under av fåglars byggnadsdrift och prydnadsbehov.
Följande skildring grundar sig huvudsakligast på erfarenheter av australiskt fågelliv under färder i nordvästliga Australien.
Ofta hörde jag landet kallas the Never Never, ett namn som man numer kan påträffa i den vetenskapliga litteraturen. Allt levande har här att kämpa och lida under brännande tropiksol (en tid hade vi upp till 45-47° i skuggan), som uttorkat marken och på dessa bredder skapat ett väldigt övergångsområde mellan monsunregnens vegetationsrika kustbälte i norr och de stora öknarna söderut. Det oaktat visade sig just dessa trakter vara i hög grad intressanta ur naturforskningssynpunkt och ej minst ornitologisk synpunkt.
Det kan förtjänas att nämnas, att åtskilliga samlare och resande fågelforskare vistades längre eller kortare tid även häruppe. Den förste var en ung ornitolog Mr H B Bower. Han hopbragte omkring 1885 en samling av 700 fågelskinn, av vilka dock de flesta gingo förlorade i en stor präriebrand. Året härefter hemförde han J Cairn en vacker kollektion, ehuru han blev spjutad av en inföding och måste avbryta sin resa. Calverts expeditionen är en av de ej så få olyckliga; som helt eller delvis gått under på uppgiften till följe av vattenbrist. Två av medlemmarna dogo av törst, och en mycket värdefull samling djur måste överges. I början av 1900 talet synes intresset för dessa trakters fågelliv stimulerats. Flera ornitologer fara hit. Sist åren 1924 – 1925 har Mr Larsson Whitlock besökt samma trakter som den svenska expeditionen halvtannat årtionde före honom. Vårt år var ett torrt år; hans ett regnigt. Detta gör en skillnad; som blott den kan riktigt föreställa sig, vilken upplevat de fruktansvärda willy-willies åskstormarna; vilka bilda en skarp övergång mellantorrtid och regntid inne i de västnordiska savannskogarna.
Professor (en tysk); som också nyligen besökt de nordvästra delarna av kontinenten men undsluppit denna naturrevolution - man kan gott kalla den så – framhåller, att dessa ytterst häftiga cykloner göra marken framkomlig därigenom; att en mängd vattendrag eller creeks plötsligt uppstå och skär ut sina fåror i sanden. Det är dock enligt min erfarenhet knappast dessa som ställa till svåraste hindret, utan det upplösningstillstånd vari marken råkar ett par meter och kanske mera under ytan. Det vatten; som icke samlar sig ovan jord ej avdunstar eller rinner bort; sugs hastigt upp; men ytlagret torkar ihop till en fast skorpa; dock icke hårdare än att – vad som hände mig och en bushman - den på en hästrygg en förande med risk att förlora mer än sin häst när som helst kan sjunka ner i sörjan därunder.
Men Whitlock skildrar uppehållet vid Fritzroyfloden som en svår tid; den besvärligaste han haft under sina vidsträckta färder i olika delar av Australien.
Vi måtte haft något bättre tur. Torrtiden var inne, då färden begynte längs Fitzroyflodens uttorkade ravin. Den bildade nu en grund, av trädens grönska kantad erosionsdal, som vindlade inåt den glesa sandiga savannskogen. Vattenbristen är något, som man snart förstår vara det dagliga bekymret i en västaustralisk bush. I hål vid kanten av flodravinen, där solen ej kommer åt att verka mer än en kortare tid v dagen, kan man knappast finna det. Och ofta är det kakaduor; papegojor eller andra fåglar; som med sina skrik och sitt oväsen varsko vatten sökaren.
Australien där torde ej ge skugga; blommorna icke nu icke dofta; fåglar icke sjunga heter det ju – en överdrift; vari finnes en kärna av sanning. Det trädslag; man i olika former möter överallt som de skogsbildande; vare sig det gäller savannen i nordväst eller urskogarna i sydost, är det s.k. gummiträdet, eukalypten. Det är ett äkta australiskt skogsträd. Det kan här västerut uthärda en hetta och torka; som räcker oavbrutet ni månader av året, ja vissa år måste det praktiskt taget undvara atmosfärisk fuktighet. Ändå står det evigt grönt utan några märkbara tecken till avtyning.
Man har t.o.m. iakttagit, att träden överleva i Australien särskilt vanliga och ödeläggande skogseldarna. Under stammarnas yttre förkolnade del bevaras livskraften; och trädens ovanjordiska delar skjuta liksom de underjordiska snart blad bärande skott. Träden är anpassade även till eldens härjningar!
Riktigt grön är dock aldrig den västaustraliska bushen. Bladens tjocka hud har ett hartsartat överdrag, som förlänar skogen en blåaktig; violett stötande färgton. Himlen är för övrigt i Västaustralien till följd av den ringa molnbildningen eller kanske genom bristen på vattenånga i luften blåare icke av så vit ljuskraft som eljest i tropikerna. Detta att hela naturen här får ett egendomligt violett skimmer över sig.
På de gamla fullvuxna eukalyptusträden äro bladen som ställda på kant för att ej träffas så hårt av solens pilar. Frånvaron av skugga fann jag dock icke bero på mycket härpå som på bladverkens knippvis kringströdda placering i periferinav en trädkrona med mycket vresig och oregelbunden förgrening. Denna sönderdelade bladmassa i förening med trädens spridda förekomstsätt samt brister på buskig undervegetation spelade, som jag senare skall framhålla, tydligtvis stor roll för fågellivets exponering. Dock fanns det även täta, enhetliga buskage, "pindan" som de kallades, bildande av Acasia arter, varav också välbekanta australiska scubbs till dels bestå.
Ständigt stötte vi på skelettet av ett utpinat eller utlevat eukalyptusträd, som blott väntade stormarna för att störta omkull och begravas i sanden. Vid ett tillfälle såg jag ett större område uppfyllt endast av torrspiror, träd, som troligen dödats av uppträngande saltvatten. Karakteristiskt för denna naturtyp, d.v.s. savannskogen, var för övrigt dess utomordentliga enformighet. Blott de sparsamma Billabonger, vattensamlingar, som kvarstod efter regnen; förmådde ibland genom sin något rikare växlighet bryta intrycket av naturens ytterligare njugghet och utarmning. Bommor voro en sällsynthet. Marken täcktes dels av ett högt gulnat gräs, dels av ökända piggsvinstuvor (Triodia) fulla av långa nålvassa taggar. Överallt låg stora ytor av den röda lateritsanden nakna. Det enda mer glädjande inslaget utgjorde trädens vita stammar. Vid floden och Billabongerna bildade Prandanus palmer och närmare kusten de lustiga, omfångsrika flaskträden (Adamsonia) en mer välkommen omväxling i vegetationen. När vi uppnått ökentröskeln på omkring 300 m över havet; vidtog ett fruktansvärt öde land, en fantastiskt söndervittrad bergplatå av röd ökensandsten, där blott enstaka taggiga buskar sköto upp över piggsvinsgräsets kringspridda tuvsamlingar.
Efter denna kortfattade framställning av naturförhållanden skulle man ej vilja vänta sig ett fågelliv, omväxlande såväl vad formrikhet som färgprakt angår. Och likväl måste man säga, att tillfällen erbjöd sig, då man också här uppe i nordväst fick erfara, att Australien är ett fågelland. Detta påstående får emellertid tagas med reservationen att sådana tillfällen yppade sig endast där vatten kvarstod under torrtiden och en växtlighet av ganska gynnsam beskaffenhet behöll sig frisk och grön. Eljest kunde savannskogen te sig livlös och ödslig nog för att intrycket skulle bli det motsatta.
Härmed är emellertid icke förklaringen given till närvaron härstädes av så många i bokstavlig mening lysande representanter för tropikfågelliv. Och brokiga färgskalorna på exotiska fåglars dräkter. Dessa ytterst starka och brokiga färgskalor på exotiska fåglars dräkter ställa vi ju riktigt nog i samband med urskogens ödsligaste rikedom på olika trädslag med praktfulla blommor.
I savannskogen fanns ingenting härav. Förklaringen får delvis sökas i relativt riklig tillgång på näringsämnen. Marken erbjuder faktiskt mer än den friska västligheten ett förråd av frön; frukter och rotknölar; och en mängd lägre livsformer; ligga under torrtiden nergrävda och vänta på regn stormarna.
Man kan emellertid lätt föreställa sig, vilken sensation det blev för öga och öra; när lyckan var en huld och man en dag upptäckte en sådan "fågelbillabong". Den kunde ha samlat till sig sällskap av rödvingade papegojor (Ptistes erythroperus); den färggladaste arten i den kulörta familjen Tricoglossidae, rosen kakaduan (Cacadua rosencapilla); mångformade papegojor; snövita kakaduor, somliga prydda med svavelgula tofsar (Cacatua galerita); flockar av praktflinkar, (Mumia Poephila mf), biätare (Merops ornatus); kungsfiskare och skrattfåglar (Dacelo) för att ej tala om skedstorkarna (Platale Regia); ibisarna och hägrar (Ardea)
Jag har sett alla dessa arter och flera till vid en begränsad vattensamling ini landet, där trädens öppna; soliga bladverk lät livet och färgprakten framträda i fullt mått. Jag har också njutit en lika ståtlig anblick nära kusten är Beaglebay, och här efter det nattens temperatur sjunkit tre grader under fryspunkter. Det härskade också en obeskrivlig naturens ostördhet över sådana avskilda platser i bushen, vilken blott ökades genom tystnaden och livlösheten, eljest rådde. Till följd av frånvaron av stora däggdjur i Australien, ej minst av rovdjuren, liknande Indien och Afrikas, vore det här mer än någonsin berättigat att tala paradisiska förhållanden. Aldrig har jag heller förnummit ett sådant intryck av mänsklig oberördhet som här mitt i ett rörligt och färgmättat fågelliv vid en billabong i Nordvästaustralien.
Det kan dock bli oro i lägret, det är när de av allt levande fruktande willy – willies draga härjande fram i den australiska savannskogen. En sådan undgingo vi ej heller som jag redan sagt. För den, som reser i en naturforskares ärenden, är det också ganska nödvändigt att ha upplevat den. Det är nämligen knappast troligt, att någonstädes i världen ett par tre dagars skyfall kan vända upp och ner på snart sagt alla förhållanden så som de i de trakter jag här skildrar.
Torrtiden hade i november nått sin kulmen; och sommaren stod för dörren. Sanden brände; den vid sanden upphettade luften sved i våra ögon och vi hade all möda att hålla dem fria från rykande sand, då virvlade vindkårar lyfte den i pelarlika tromber högt över våra huvuden. Så synes en dag mörka molnväggar stiga upp vid horisonten. Snart antog de en olycksbådande kopparröd färg. Vinden som först stoftvis med långa. tunga sandflak i släptåg, vilka sönderslets och fyllde luften med sand, tills hela trakten var inhöljd i moln härav; som solen ej längre mäktade genomtränga. Nu urladdade sig ett fruktansvärt åskväder under oavbrutna skrällar och blixtar, vinden övergick till orkan och slagregnet öste ner. Först mot midnatt mattade cyklonens häftighet. När dagen kom hade ovädret dragit förbi.
Det landskap, vi nu skådade omkring oss, kände vi knappast igen. Platsen låg vid Jurgarry Creek inne vid foten av ökenbergen. Det förut fullständigt uttorkade landet liknade närmast ett väldigt träsk, varur piggsvinsgräsets tuvor stucko upp och de kringspridda låga eukalyptusträden speglade sig i den ena vattensamlingen bredvid den andra. Efter blott ett par dagar fylldes luften dygnet om av tusentals grodors skrik och ett ännu mycket större antal syrsor och cikador började spela upp på sina knarriga; gnisslande instrument. De hade alla som genom ett trollslag lockats fram ur markens gömslen och trädens ihåligheter, utan att vi förut haft en aning om deras närvaro.
Denna förvandling hos landskapet tog sig en tid framåt även andra uttryck. Vattnet sögs omsider upp av sanden eller rann i porlande bäckar och fåror ner till Jurgarry creek. På de fuktiga ytorna började gräs sticka upp och en och annan blomma vågade sig fram t.o.m. en näckros höjde sin långa stängel ur billabongernas vatten och vecklade ut en ovanligt täck och lysande blå blomkalk med härlig doft.
Fåglar kommo farande, Gud vet vari ifrån. Svärmar av vita kakaduor slogo larmande ned på marken, där de grävde efter rotknölar och skott men också den ramsvarta förnämliga tofsprydda korpkakaduan den största arten av familjen; svävande med gåslik flykt under ett melodiskt, nästan jämrande läte i små sällskap från träd till träd. Jämte papegojorna bildade dessa fåglar det livfullaste och färgrikaste inslaget; ehuru ingalunda det intressantaste. Man tröttnar på deras enformiga liv och form, även om man icke kan undgå att beundra deras granna fjädrar. Skrattfågeln har däremot alltid den resandes öra; allrahelst när någon förtretlighet som ofta nog; hänt honom på färden och fågeln låter upp sitt stora gap och med ett skrattande skratt ger uttryck åt sin munterhet. Det förlåtes honom gärna, hans glada uppsyn och nyttiga liv ha gjort allmänt omtyckt varför han också blivit kårad till Australiens nationalfågel.
Vanlig som han är bidrar han nämligen till att minska de allestädes närvarande ödlornas och ormarnas antal. Han slukar den hela förutsatt att de få rum i hans mage. Ej sällan ser man honom sitta med en reptil stjärt, som han dock ej rått med att svälja, hängande ur mungipan.
Naturligtvis är detta närmast vattentillgången, som möjligt gör att; fåglarna vid regnets ankomst kanske inåt den under torrtiden mer eller mindre obeboeliga savannskogen. Överhuvud föra dock de flesta fåglar ett kringströvande liv i dessa trakter. Vi särskilt före regnen nästan alltid flockar eller sällskap av dem kring vattensamlingarna. Efter cyklonstormarna såg man den snart fördelade parvis, ty häckningstiden var mer inne. Någon bestämt tillmätt sådan kan man likväl knappast tala om här, åtminstone ej med den begränsning vi bruka ftta en fågels äggläggningstid e.t.c. Ett fågelpar står sig nog också ner var som helst under sina strövtåg för att bygga och bo till skillnad mot förhållandet hos oss; där regeln synes vara; att hemtrakten uppsöks härför.
Det vore emellertid ett alltför stort förbiseende att icke omnämna en annan omständighet än vattenbristen som ytterst betydelsefull för den antydda rörligheten hos fågelfaunan. Det är eukalyptusträdens blomning. Denna är ej heller inskränkt endast till någon kortare period, över om antalet blommande träd är störst under sommaren, då nederbörden faller.
Det dröjde ej heller länge, innan förhållandet stor klart för mig. Där blomknopparna hunnit till utveckling; där kunde jag finna fåglar samlade, ofta flera arter i samma träd. En liten honungssugare fäste genom sitt ivriga arbete särskilt min uppmärksamhet. Hans lätta kropp bågböjda ehuru korta näbb påminde om en afrikansk honungssugares. De exemplar jag sköt hade hela framdelen av huvudet inpudrat med frömjöl. Och ej nog härmed. Då jag skrapade bort det; fann jag, att frömjölsskärmen vid övernäbbens bas packat ihop sig till en klump, som satt inklämd i ett naket urholkat partid; uppkommit därigenom att fjädrarna bortnötts på hela detta ställe under fågelns honungssök i blommorna; Dessa bjuda emellertid inte bara nektar. Många större fågelarter uppsöka dem helt enkelt för att äta frömjöl.
Däremot anses de små insekter, brukar finnas i blommorna ha skäligen litet värde för födosökarnas skull.
Man har givetvis länge insett att även i Australien blompollination sker genom fåglar (det är förövrigt endast i Europa, som den icke äger rum). Men först under senare årtiondet är förhållandet i hela dess omfattning klart påvisat. Botanisten professor O Porsch i Wien kommer sålunda till den rätt överraskande slutsatsen, att på grund av eukalypeternas allmännelighet utbytet i nyssnämnda avseende mellan fåglar och blommor säkerligen ingenstädes på jorden är vanligare och mera utbrett än i Australien. Det råder, påstår han, tydligen ofta hunger men i synnerhet törst i detta torra heta land även bland de blombesökande fåglarna.
Eukalypternas nektargömmen ståndarkransar har rikligt med honung och frömjöl. Två stora fågelfamiljer äro också anpassade för detta näringsfång, nämligen en australiska honungsfåglarna (fam Melephaidae) samt de penseltungade papegojorna (den förut nämnda familjen Trihoglichidae). De ha alla en därför avsedd utrustning. Tungan är hos de förra kluven i spetsen och häruti rikt besatt med borst samt bakåt rörformigt hopvikt, ett verktyg för honungssugning som till och med överträffar kolibriernas och de afrikanska honungsfåglarnas. Deras näbb är smal och bågböjd och deras kropp liten och lätt, lämpas för klättring bland blommorna. Papegojorna har väl en stor och tjock tunga; men den är försedd med en borstpensel (därav deras familjenamn) och näbben är jämförelsevis klen för att vara en papegojas. När man får någon av dem i handen; rinner honungen ur munnen på den, så överflöden tillgången här på denna för litet varstädes i världen uppskattade läckerhet. Med exotiskt fågelliv förbinda vi, som jag nyss framhöll, föreställningen om naturens mest slösande färgprakt. Våra vanligaste tropiska burfåglar, till vilka de australiska kakaduorna; papegojorna och praktfinkarna också höra, ge goda prov härpå. Färgsammansättningen hos deras dräkter verkar ofta bisarr för vårt öga. Den roar oss men väcker också vår undran som en produkt där de tropiska urskogarnas drivhus. Här, där fuktigheten och solens strålar äro starkare än hos oss och belysningen återkastas från ett blänkande bladverk; äro dessa skarpa färgmotsättningar nödvändiga för att fylla sitt ändamål. Så föreställa vi oss saken. Det har också framhållits, att röda och gula färgtoner hos blommorna äro de vanligaste, de blå mera sällsynta. De senare skulle smälta bort bland detta tropiska lövverks djupa blå skuggor. Hos fåglarna träffa vi dock utom rött och gult ofta även blått och grönt. Dessa färger kunna således här få en skyddande uppgift. Det lönar för övrigt föga att ge sig in på förklaringar eller tydningar. En fågel i handen betyder i tropikerna långt mer än tio i skogen. Jag har emellertid omnämnt dessa fjäderkoloristiska förhållanden, emedan verkan av dem faktiskt var en annan i Nordvästaustralien. I den öppna, på lysande färger alldeles blottade gummiskogen med dess matta, glesa bladverk spelade de utomordentligt färgrika papegojorna, de bländvita kakaduorna och brokiga finkarna; vilka alltid förekomma flockvis, en verklig roll som färgstoff till landskapet, låt vara att det endast kan bli tal om tillfälliga och kringspridda värden.
En gång hade omständigheterna så fogat det, att jag fick se ett mycket flagrant exempel härpå. Det var i Beagle bay. En natt bröt in med överraskning ett temperaturfall från nära 40°C i skuggan till 3° under fryspunkten. Detta hade vi inte upplevat förut, och efter vad jag kan finna är en så stark köld här uppe alldeles vid kusten icke heller iakttagen. Dessa vinternätter upprepades dock inte mer än några gånger under juli månad (årstiderna äro ombytta våra). De medförde emellertid erfarenheter och sensationer av rätt egendomligt slag. På morgonen låg dimma på öppna platser, det gulnade gräset var vitt av tjock rimfrost och vattengölarna tillfrusna av centimetertjock is. Något annat roade mig emellertid ännu mera. När jag kom ut strax efter soluppgången; hade trädens fåglar; som efter nattfrosten trädde till den hastigt stigande solvärmen; redan kommit mangrant fram ur gummiträdens kronor. De sågo burriga och frusna ut och sutto insögo solsken, exponerade högt uppe i trädtopparna. Deras glänsande granna fjädrar tedde sig ännu mer strålande än vad blommorna skulle gjort; ty de stärkte en mängd olika färger över lövverket.
Jag har aldrig sett samlat ett tropiskt fågelliv i så fri och öppen belysning. En festlig fröjd för ögat. Allrahelst det på en gång bjöds vad jag just var kommen hit för att se.
Västaustraliens fågelvärld har som jag förut berört betecknats som djurgeografiskt intressant. Även artrikedomen i denna ytterst torra och enformiga natur är egendomlig. Den beror på invandring från de yppiga regnskogarna i östra Australien längs två vägar; norrifrån och från söder, alltså runt den stora västaustraliska öknen, som däremellan når ända fram till kusten. Jag har förut antytt; att landet erbjuder matnyttiga ting d.v.s. livsmöjligheter för rörliga arter. Det gör dem ock för dem; som kunna uthärda intorkning och vattenbrist. Det sistnämnda är särskilt beskärt den krälande tillvarelseformen. Dessa djurarter överflöda också i detta land i ökentrakter så väl som i floder och skogar där de gärna bli trädklättrare. Sistnämnda omständighet har satt sin prägel på vissa förhållanden i fåglarnas liv. I detta fall få vi att göra med mycket uttrycksfulla skyddsfärger och ändamålsenliga anordningar hos fåglarnas bobyggnad. Reptilen har varit den levande kraft; som tvingat en mängd av Australiens småfåglar att flytta sitt bo ut i lövverkets periferi. Detta har hos några givit upphov åt den mognare; slutna botyp, som likt en frukt hänger i själva grenspetsen. En vacker konstprodukt, överlägsen alla de andra bobyggnads; även däruti; att den bygga ut från en enda punkt och stundom får sin på sidan anbragta dörröppningen försedd med en ingångstub. De australiska småfåglarna lägga färre ägg än våra tättingar 2-3; varför boet aldrig kommer att frestad av någon övermäktig tyngd, som det annars skulle göra. Det finns emellertid vissa småfåglar som heroiskt trotsat den trädklättrande reptilen och flyttat i motsatt riktning, så att säga; eller kanske rättare; har förstått sig att hålla sig kvar vid medelpunkten. Vågstycket har lyckats; men endast tack vare en alldeles särskild uppfinningsrikedom. Kampen blev hetsig och framtvingade konstskicklighet på ett annat område. Det gäller nu att dölja nästet invid stammen på någon gren eller annat fäste. För det ändamålet ha två vägar funnits. Den ena ledde till boformens anslutning så nära som möjligt till att likna en utväxt på trädets stam, den andra till att maskera dess yttre väggar genom att härma barkens färg och struktur. Jag kan här endast något uppehålla mig vid en liten törnskatas ganska enastående imitationskonst i dessa hänseenden. Hon föredrar att bygga i grenklykor av Banksiaträdet. Bladen hos detsamma äro smala och naggade i kanten. Fågeln anskaffar barkstycken av samma form och utseende; fäster dem i fritt hängande ställning på boets väggar och gör därigenom tillställningen lika likgiltig för främmande blickar som vilken vissen bladknippa som helst.
Det vore som sagt lätt att fortsätta denna axplockning. Låt mig i stället få relatera en händelse; det gäller en fågels fjädrar, som gav ett ännu mer slående prov på härmningsdriften Jag hade givit mig ut med en inföding för att jaga kängurur. Den svarte var ju född jägare, fastän han nu hade tagit steget direkt från australierns vapen av sten och trä till det civiliserade skjutvapnet . Vi hade kommit nära ett mycket, grått och sönderspruckit träd. Min följeslagare stannade plötsligt och stod orörlig som han brukade, när han upptäckt något. Plötsligt sträckte han ut armen och pekade på en bestämd punkt uppe i trädet. Jag ansträngde mig för att få klarhet om vad saken gällde. Jag lade märke till varenda utväxt, varenda tapp, vartenda kvistärr, men det lyckades icke. Jag tog prismakikaren till hjälp och flyttade mig ett tiotalsteg bakåt. Efter en god stund såg jag en fågelnäbb i profil och uppfångade i nästa ögonblick konturen av en fågel kallad. Med blottat öga hade jag gång på gång halkat förbi denna "naturliga" ändning hos en avbruten gren.
BILD
Det var mycket förklarligt. Fågeln, som sett oss för länge sedan, hade nämligen intagit en förrädisk ställning. Näbben hade han riktat och tillslutit de stora gula ögonen så när som en smal springa, och satt alldeles stel och orörlig, som om han varit fullt medveten om sin list. Jag lät infödingen nalkas trädet och iakttog härunder fågeln noggrant. Icke en rörelse, icke en blinkning, styv och stel som av trä förblev han i si ställning, tills den svarte var nära att fånga honom med blotta handen. På den grå dräkten kunde jag liksom avläsa trädstammens teckning på ett påfallande sätt. Där funnos stammens torrsprickor som svarta streck, strödda i ett oregelbundet mönster över kroppen i fjädrarnas längdriktning. Fågeln ruvade sina ägg, vilka kritvita till färgen lågo i ett alldeles öppet rede.
På grund av nyss skildrade vana återkommer ständigt en villfarelse om denna fågels liv (såsom i nordisk Familjebok Podargidae, och i nyaste upplagan av Brehm). Härtill har medverkat fågelns ugglelika huvud, de stora giftigt gula ögonen, den spöklikt grå dräkten och hans om dagen tysta och stillasittande levnadssätt. Det har alltsammans onekligen lockat till fantastiska tydningar. Framförallt har hans egendomliga vana att inta en stel ställning och uppföra sig som ett dött ting dagen i ända givit upphov till påståendet, att hon sover så hårt, att han icke ens låter störa sig därav, att den ena av makarna nedskjutes ur det träd, vari de sitta bredvid varandra (NF).
En författare tillägger, att om fågeln störes, flyttar han barn till nästa gren och faller där ånyo i sömn. Mina iakttagelser ge i stället vid handen, att här föreligger ett fallav "mimirry", en handling med samma syfte uti som spindelns , då han spinner ner sig till marken, drar in benen under sig och härigenom får utseendet av ett sandkorn.
Ugglesvalan, som är en vaken och påpasslig fågel, har i stället en minutiös likhet med en trädstams sprickiga bark. Det är hela hemligheten. Då hon slår sig ner i ett träd, sätter hon sig längs med grenen och behöver blott tillsluta de lysande ögonen och trycka sig intill den i den ställning jag förut skildrat för att försvinna som bortblåst. Och det vet hon om. Det sker av självbevarelse, icke av sömnlust, som vore det rakt motsatta. Hon vet vad hon gör och iakttar allt.
Om den australiska naturen genom frånvaron av våra moderna, högt organiserade varelser givit den åldriga djurvärld, vars spetsar här utgöres av pungdjur och äggläggande däggdjur vissa fördelar i kampen för tillvaron, har denna eftergift dock knappast varit av livsfrämjande art. Striden blev icke blodig men kuvade till följd av landets ogästvänliga och tryckande naturförhållanden.
Man kan dock icke misstaga sig på att kampen förenklats. På denna väg har livet kunnat konservers. Ett friare spelrum har däremot erbjudit sig för de varelser, vilka icke varit beroende av isoleringen, nämligen för fåglarna.
För däggdjursvärldens vidkommande avstannade utvecklingen dock icke fullständigt. Det märkliga är, att den begränsats till vad man vore frestad kalla skenet av en sådan. Naturen har roat sig med att bättra upp Australiens åldriga och utdömda djurtyper, pungdjuren, genom att stöpa om dem i en yttre form, som erinrar om våra djurarter ekorrar, möss, mårdar, björnar, vargar, harar e.t.c
Inom fågelvärlden har som sagt helt andra möjligheter yppat sig. En frigörelse från de hämmande inflytelser intelligenta rovdjurs närvaro alltid måste orsakat – och kanske en andra skäl även - synas hos de lusthusbyggande fåglarna en instinkt kunnat nå fullkomning till vilken vi blott se antydningar bland närsläktade fåglar i andra delar av jorden. Ett prydnadsbehov, en konstdrift manifesterar sig här i så egenartade former, att något dylikt saknar motstycke inom hela djurvärlden. Inom insektsvärlden förekommer dock åtminstone ett tale dom har likhet med fåglarnas …
Jag syftar här på den märkliga "animala industri" som kallas lövsalar, lövhyddor lusthus. Det är hos vissa fågelarters hannar nått sin utveckling. Lusthusen som uppföras på marken prydas med allehanda lysande ting såsom blommor, fjädrar, snäckor, blad, stenar frukter e.t.c och äro till för frieriets skull, ty de ha intet med bobyggnadsbestyren eller äggläggningen att skaffa. De visa utan tvivel hän på ett verkligt gryende skönhets sinne hos djuren. Vi måste som jag sökt klarlägga i annat sammanhang inrangera dessa livsyttringar bland förestetiska verksamhetsformer och jämföra dem med vissa konstprestationer bland de lägst stående människoraserna.