Australien   
tillbakablick     

Antipodiskt Toffelhjältar och tyranner i fåglarnas familjeliv

artikel i Göteborgs Handels och sjöfartstidning 1926-04-03

Åtföljd av en uraustralisk jägare hade jag gått ut tidigt i den röda morgonstunden. Vi voro rustade för en dagsmarsch, jag med bössa över ena axeln och en vattensäck på den andra, han med sitt runda kastträ, sina spjut och bumeranger i händerna. Steppen brann i solens första strålar, som likt långa eldstungor slickade sanden och dränkte gräset i en flod av ljus. Ett bra stycke hade vi hunnit utan att se någonting, då infödingen hastigt stannade och pekade på marken. I den sneda belysningen avtecknade sig tydligt svaga, märken, tre och tre tillsammans. De voro alldeles färska och antydde, att någon tvåbent varelse nyss gått fram i vår väg. Spåren voro stora som känguruns men liknade dem icke. Det fanns, en tå för mycket (ty känguruns tredje och fjärde tå ha förkrympt och vuxit ihop till en räfsa, som han bara kliar sig i huvudet med), men två för litet för att vara av en människofot.
Jag hade följaktligen icke sett det spåret förut och blev ivrig. På det ekvilibristiska språket, d.v.s. med rörelser av armar och ben, meddelade jag vilden, att jag icke visste vad detta var, att jag var övermåttan nyfiken och ville tala genast ur mitt svarta rör.

Min följeslagare

Han blev mig icke svaret skyldig. Mitt sätt inspirerade. Han började också röra på extremiteterna och förklara saken på ett betydligt uttrycksfullare australiskt teckenspråk. Förståendet var ömsesidigt, och denna livliga konversation slöts med, att vi skyndsamt sprungo upp på en höjning i terrängen - och se! Där ute i det lysande landskapet lupo i sicksack två som jag tyckte svarta kroppar med långa halsar och vaggande gång. Det var ett par emustrutsar. Trots det klara ljuset och min goda kikare kunde jag icke se, om de hade ungar i följe. De små glida förträffligt in i steppens vegetation tack vare sitt mörkgrådaskiga dun och de svarta och ljusa strimmorna på ryggen. Jag tänkte ej då, att eftersom paret höll ihop, tydde det på, att familjelivet ännu icke hade börjat.
Man kan göra denna egendomliga strutsarts bekantskap var som helst i zoologiska trädgårdar i Australien. Men sannerligen är det icke så, att ett levande ting aldrig blir vad det är utom i dess "perspektiviska" frihet, antingen det beror på det för ögat ohämmade i den vidd, vari man ser det och där varje rörelse får ett nytt uttryck och en annan betydelse, eller på fantasins förmåga att göra mer än bara sinnesintryck av alltsammans. Nog av - jag är stolt över att ha sett honom i hans rätta omkrets. Han är måhända den
ålderdomligaste av alla fåglar, en ödemarkens uppenbarelse, nuförtiden förskjuten till otillgängliga nejder och i utdöende på jorden (hans utrotning är utrotning redan verkställd på Tasmanien och andra öar).
Någon förföljelse blev det icke av. Infödingens pantomim, som återgav parningsleken, har emellertid kommit mig i tankarna vid läsningen av de motsägande bokuppgifter som föreligga om fåglarnas frieri. Det är ingen hemlighet, att strutsarna äro dåliga exempel på äktenskaplig samlevnad - men goda, om det gäller den emanciperade formen av den. Detta är dock inget framsteg på naturplanet, det syftar tvärtom bakåt mot reptilvärlden. För min del håller jag också före och har givit skäl för det (i naturforskarmötet i Göteborg 1923), att betydelsen av detta kallblodiga drag alldeles förbisetts som förklaring till vissa mycket anmärkningsvärda men outredda förhållanden i fåglarnas familjeliv. För tillfället ger oss emellertid själva sakförhållandena tillräckligt att syssla med.
Ty det gäller ingalunda några enstaka fall. I Antipoderna synes fenomenet på olika sätt återkomma inom så skilda fågelgrupper, att man kunde vara böjd för att tro på en hemortsrätt här borta även för dessa frimodigheter.
Förbindelsen tar honan sålunda lättvindigt nog. I vissa fall tvingar hon hanen både att ruva, kläcka och uppfostra ungarna. Längre tycker man ju att det icke gärna kan gå. Men det kan det likväl. Före äktenskapet nämligen.
Vad blir det då av karlstackaren? En tofflad, hängiven men underdånig varelse, som finner sig i alla en moders plikter - det är bara äggen han ännu inte kunnat tvingas att lägga. Emancipationen har verkligen tagit den vändningen i de otvetydigaste fallen. För att betvinga hannens veka känslor och vinna ynnest utvecklar honan alla den galanta stilens konstarter. Härför har hon blivit utrustad alldeles som sig bör. Hon bildar både det starka och det dekorativa könet. I djurvärlden är det ju eljest hannarna, som i lysande dräkter under yra lekar och strider tävla om föremålet. Här göra honorna det. De äro dekorerade för ändamålet och sätta kronan på verket genom att uppsöka varandra och leverera ordentliga bataljer. Såsom de större och starkare äro de äntligen Skapelsens Herrar.
Undra sedan på att den manliga kontrahenten känner sig, övertrumfad och blygt och försagt går till detta kostliga möte för att göra sitt val.
Vad emu strutsen angår hade jag ingen anledning att förmoda något sådant. T.o.m. Brehm säger ingenting härom (i det till svenska översatta första bandet av fåglarna hade man för övrigt kunnat vänta åtskilligt mera om den australiska regionen enligt den utlovade bearbetningen).
"The living animals of the world" upplyser emellertid, att det är emu strutsens hona, som bär på ett instrument, avsett att tjusa till hannen med. Det är en strupsäck, som sannolikt hjälper till att framkalla det bölande läte, varmed hon kallar honom. Hon har även ett musikaliskt läte, som liknar en gonggongs. Hannen, snabbfotad, mindre i växten och av ett mildare lynne, är fullkomligt stum.
Jag hörde icke infödingen uppge något ljud, när han härmade emuns rörelser. Det skulle eljest antytt, att han iakttagit honans frieri och att hon även trakterar hannen med dessa danslika språng.
Nästan otrolikt förefaller det, att det delikataste exemplet på denna form för erövring exemeras av en grupp hönsfåglar. Könen äro varandra här i regel så olika som tänkas kan - tuppens paryr jämförd med hönans enkelhet! - och denna åtskillnad sträcker sig ej minst till storleken, styrkan, stridslystnaden, temperamentet och läggningen åt det; regelbundna familjelivet. Hos ett vaktelliknande släkte (Turnix) i Indien och Australien är likväl en arts hönor nära dubbelt större än tupparna och bland de andra arterna äro de åtminstone vackrare och oftast storvuxnare. De blott ropa och kalla, de blott strida, säger en författare, tills den ena är övermannad, Medan tuppen ligger på äggen eller ser efter ungarna, samla sig hönorna i flockar och bullra, skrika och kämpa med varandra utan att bry sig om boet eller sina lydiga herran. Att styra om hemmet och göra ett riktigt rede hinna de förresten ej heller med. Det beskriver som en uppsparkad grop endast, i vilken hönan deponerar äggen åt maken. Sedan beger hon sig omedelbart till sina sammankomster eller drar ut till nya fejder och upptåg.

Hos en australisk vaktel är honan dubbelt så stor som hanen

Man kan från höns och strutsar vända sig snart sagt vart man vill och finna den tyranniserade toffeltypen mer eller mindre fullkomligt utformad. Närmast hos vadarfåglarna. Här förhärskar det feminiserade draget bland flera och stora släkten. Ibland kan dock förhållandet mellan könen inskränka sig till hannens, mindervärdighet i storlek, kanske också endast därtill, eller till en skillnad i dräktutstyrsel utan att familjelivets vanliga ordning synes rubbad därav. Faderskapets starkare karaktär och släktbevarelsedrift visar sig å andra sidan ofta dessa kännetecken förutan, då hannen trots sin fagrare dräkt och större styrka ändå skiftat hamn och icke blott är ett hembiträde vid ruvningen utan tagit både den och uppfostrarkallet omhand. Radikalt har det skett bland vadarna också. Med förbigående av nog så nämnvärda exempel här borta föredrar jag att för omväxlings skull välja ett från Antipodernas Antipod, vårt eget land! Det är den lilla näpna simsnäppan, som bor uppe i de kalla fjälldalarna. Hannen har mycket dunklare färger än motparten. Utmanande simma honorna omkring den tillbedde, höja sig med korta vingslag i luften, utstöta gälla visslingar och ge sig ingen ro, förrän han, skenbart likgiltig till sinnes, mottagit deras frieri. Till gengäld får han sköta om frukterna av denna underkastelse och ligga ut äggen och vårda de små.
Att något av samma anda smugit sig in även bland de minsta bland småfåglarna i de australiska gummiskogarna, kan man misstänka på grund av de yttre arrangemangen. Jag sköt en gång en, gökart (Centropus), vars hona var avsevärt överlägsen sin sämre hälft, om också icke fagrare för det. Men här må det förträffliga tillägget göras, att denna gök gått ifrån sitt släktes traditioner och bygger eget bo, kläcker ägg och matar ungar, alldeles som vanliga fåglar. Om det är den starkare honan, som framtvingat detta fördelaktiga förhållande genom att överlåta det mesta åt sin herre är ännu icke utrett.

Ett triumvirat. En trädkrypare (Climactis), Sitellan och mistelfågeln förande gemensamt zigenarliv

Till sist en liten historia för sig. De heta på, latin Climacteris dessa små trädspringare, ej större än sparvar och knappt det, som också kunna nämnas i detta sammanhang. Honan har nämligen ett par stora, starka rostbruna fläckar i kostymen, vilka hannen saknar, utan att man här heller rätt vet, om det betyder emanciperad undergivenhet. De dra emellertid uppmärksamheten till sig för en annan saks skull. Dessa små trädpickare skola göra skogarna samma tjänster som andra länders hackspettar. De äro ett verksamt medel mot trädens ohyra och hugga sig maten ur gamla maskstungna torrspiror. Tillgången på sådana är tillräckligt rik för att man kan tycka att det dock är eget, att de skola räcka till för uppgiften, att en hel kontinent icke fått mer framstående experter på området. De äro nämligen icke några timmermärkare i en hackspetts mening. De likna mest vår lilla trädkrypare, men de ha starkare färger och gällare stämma. Något originellt ha de icke heller funnit upp i yrket. Deras liv är som de andras ett evigt klättrande uppåt. Jag blev dock rätt överraskad av två saker, ett par likhetsförhållanden, vari de genom sina sympatier och sitt samliv med andra fåglar på ett nästan komiskt sätt upprepade vad vissa småfåglar hos oss hittat på.
Den som känner till våra trädkrypares, nötväckors och mesars sällskaplighet om vintern, då de gemensamt, till en flock samlade, ströva genom skogen i insektsförgörande syfte, vet, att detta vänskapsförhållande kan upprätthållas, emedan var och en sköter sitt och tar sin bärgning bokstavligen efter sin näbb. Ingen går på detta sätt den andre i vägen. Två bland dem skulle göra det i detalj, eftersom de praktisera i samma gren av yrket, om de icke funnit på att se världen från skilda synvinklar, så att säga, den ene nerifrån, den andre uppifrån. De leva båda på trädets stam, men samsas på så vis, att den ene löper endast mot toppen, den andre oftast mot roten. Fackföreningen, som i sin helhet inrymmer även mesarna med verksamheten förlagd till grenverket, är i sitt slag enastående, men har dock som sagt sin fullständiga motsvarighet bland det följe i de heta nordväst australiska gummiskogarna, som Climacteris arterna tillhöra. Sitellan spelar nötväckans roll, mistelfågeln kan jämföras med mesarna. Denna levnadslikhet säger, tycker jag, mer om upprepningens lag, om orsak och verkan, än många förklarliga och gärna påpekade skiljaktigheter i de antipodiska zonernas fågelliv.
Toffelhjältens roll tillkommer många fågelhannar i olika delar av jorden. Här mötes det täcka könet från alla väderstreck i samförståndets tecken. De fåtaliga fall, som riktigt lyckats, visa endast, att naturen överallt sett dem som ett skämt och för sitt nöjes skull givit dem sitt egna lilla spelrum på den äktenskapliga vädjobanan.