Australien   
äventyret     

Fågelfärder och campingliv i Australien

(skrivmaskinsrättad text sannolikt en insändare till tidning)

Australien är ett land för camping. Klimatet är hälsosamt. I de öppna gummiskogarnas har inga stora farliga rovdjur och den fasta sandens jordmån brist på fuktighet, så att säga inbjuda härtill. I de östra och södra delarna har den vita bebyggelsen nu rätt gamla anor. Mången, som för sitt arbetes och sina intressens skull måste vistas i vildmarken, föredrar här ofta att för längre eller kortare tid flytta ut med hela sin familj av duk och väv uppförda bungalow. Den som för sitt nöje vill leva friluftsliv under semester tiden väljer förstås det enklare och flyttbarare tältet till hem och härd.

Andra delar av kontinenten äga mest på grund av hettan och vattenbristen långt ifrån några gynnsamma förutsättningar ens för det mest oförfalskade friluftsliv. Det är här man möter äventyrarna, lycksökare av skilda slag, som fresta tillvaron på gott och ont, som guldsökare, cowboys eller squatters, "förankrade luffare" som de kallas ursprungligen kanske gränsridare eller fårtjuvar. De äro hänvisade till den primitivaste formen för campinglivet.
"Där jag lägger ner min hatt, där är mitt hem" var min följeslagares guldgrävaren Jim Coins uttryck för saken, när jag frågade, om han hade någon stadigvarande bostad. Detta var uppe i de nordvästra delarna, ett område, känt under det betecknande namnet The Never Never - Aldrig Aldrig. I de östliga och sydöstliga regnskogarna är det helt annorlunda. Tänk er en skog av resliga, vita stammar med ett ganska glest lövverk likt pilträdens hos oss, en mark av torr sand, ofta blott sparsamt bevuxen med gräs och mycket egendomliga, röda och gula blommor (den blå färgen är tyvärr mycket sällsynt), ett klimat, jämförligt med Sydeuropas, vilket låter solen nästan varje dag genomstråla den ljusa, doftande eukalyptusskogen, och så först som sist vatten i floder, bäckar eller smärre sjöar - och ni bör ha de flesta av era fordringar uppfyllda på ett passare land för camping. Ni har, som jag redan sagt, ingenting att frukta av stora rovdjur. Era närmaste grunnar äro de ofarliga pungdjuren (Australien har inga andra däggdjur) mera sällan de giftiga ormarna, ehuru de äro vanliga nog.

Men det var inte hit, utan till the Never - Never, jag först styrde kosan till Australien. Det fria livet på hästryggen betyder här, att man i ordets verkliga mening lever utan tak över huvudet. Ett tält, ja, ett träd är överflödigt, det regnar praktiskt taget aldrig. Man sover i kläderna på den varma nakna sanden i en natt temperatur 30°C, gärna vid en eld, som tänts för moskiternas och all annan ohyras skull. Veden av ett gummiträd är det mest idealiska bränsle, som finns. Den brinner och glöder sakta som en cigarr, askan faller som ett vitt pulver.
Regn är överhuvud detsamma som vackert väder i Australien, i synnerhet i denna del av landet. Var finns vatten, är därför den stående frågan, när man skall slå läger. The Never – Nerver är följaktligen inte den del av Australien man skulle vilja rekommendera. Men som det ligger ett par tusen mil från våra kuster, behöver jag icke frukta, att någon skall lockas dit, om jag i det följande mest kommer att tala om de goda sidorna. Det finns sådana också. Jag syftar dock helt och hållit på att hela Australien kallas "fågellandet" på jorden, på vetenskapligt språk Ornitologia.

Under ett av mina första strövtåg i den nordvästaustraliske bushen överraskades jag av mörkret, som föll hastigare, jag var van vid. Jag hade kusten att hålla mig till och behövde icke bli uppslukad av vildmarken, allrahelst en liten, men skinande vit måne hastigt tändes nära nog rakt över mitt huvud. En sådan natt är det bästa dessa trakter ha att bjuda vandraren på.
Sanden mellan de glesa gummiträden liknar en blek väv, på vilken lövverket kastar ett matt skuggspel. Man driver sorglöst genom det öppna savannskogen utan att snava sköljes av vinddraget från havet och andas den uppfriskande doft de hälsosamma träden utsända. Det är tyst, blott då och dåhör man ett främmande ljud borra sig fram. Genom ett bälte av glesa buskar nådde jag omsider havet. Här bröt ett ljus fram ett stycke bort på stranden. Kommen närmare skymtade jag mellan några höga träd en tropisk bungalow. Det var en förnäm bostad för att vara uppe i nordväst, och som jag hört, att en läkare slagit sig nerpå vederbörligt avstånd från guldgrävarebyn, trodde jag mig vara i hans närhet. Ljuset stod och brann bakom en genomskinlig väggyta av finmaskigt nät, och jag såg i kikaren en man resa sig och gå mot utgången. Det var läkaren. En halvtimme härefter stod jag inne i rummet, vars alla fyra väggar voro av väv. Bostaden låg utåt havet och släppte in den svalkande fläkten. Min värd sköt fram en stol i tron att jag sökte hans hjälp. När han fått höra, blev han överraskad, förklarade han att jag kom som efterskickad. Det var i stället min hjälp han behövde just vid denna tid på dygnet. Sedan han så angenämt mottagit mig, tryckte han på en knapp, en annan dörr gick upp, och huset antog fastare former. En ampels röda sken föll över ett bord med en samovar på, en syltburk, russinkaka och rostat bröd. Ännu mer tilldragande var en ung dam, klädd i en japansk rob av rött siden. Hon hälsade behagligt och gav befallning åt en kines, som kom in och tände samovaren.

Vi hade knappt satt oss till bords, förrän ett darrande, vasst skrik skar tvärs genom huset.
- Där hör ni, sade doktorn, varför vi ej gått till kojs än. Nu ha de kommit, plågoandarna. Ni gör oss den största tjänst, om ni kan befria oss från dem. Av det fladdermösslika skriket förstod jag, att trädgården översvämmats av flygande hundar. Efter teet sade jag följaktligen farväl, tog min bössa och gick för att, fresta det hopplösa försöket att jaga de nattliga orosstiftarna på flykten.
När jag kom ut, förnam jag genast en besynnerlig lukt, som ej kunnat märkas förut. Luften var alldeles uppfylld av den. Den hade något tycke av mysk men ägde en särskilt stickande arom. En sandplan gjorde mina steg hörbara. Plötsligt kom en nära halvmeter lång ödla, som synbarligen blivit skrämd, sättande över planen. Men icke på ödlors vanliga vis.

Hon kom på de väldiga bakbenen i upprätt ställning och drog den långa svansen efter sig. Vad som ökade det fantastiska i rörelsen var en väldig krage, som fladdrade kring halsen. Arten är ej sällsynt i dessa nejder, ett fromt djur egentligen, ehuru det ser förfärligt ut. Det klättrar skickligt i träd och livnär sig på fågelägg och fågelungar.
Dessa hörsel- lukt- och synsensationer i förening med intrycken från det främmande landskapet, över vilket månen kastade en mer än vanligt magisk spökglans, gjorde alltsammans till vad jag föreställer mig skulle kunna passa som förberedelser till en spiritistisk seans. Nu drog dessutom då och då dessa besynnerliga flygande hundar förbi mina ögon. Allt emellanåt darrade ett riktigt avgrundsskrik genom luften. Jag tog min skjutställning ute på en plats mellan några träd. Djuren voro ej det ringaste skygga. Nu upptäcker jag ett par stora kantigt skurna vinglappar uppe i en trädkrona, vilka spännas ut mot natthimlen. Något otympligt vidlåder den fladdrande flykten. När jag får bilden fullt klar för ett säkert skott, låter jag det gå. En oformlig kropp tumlar till marken, där den invecklad i sina flygskärmar ser ut som något som rör sig i en skinnpåse. Djuret kryper ovigt fram mot en trädstam, där jag infångar det. Där uppe äta de andra frömjöl i eukalyptusblommorna, vilka just slagit ut och lockat dem hit. Varifrån är icke gott att säga. De hänga i grenarna om dagen med huvudändan neråt likt stora frukter, och infödingarna bruka uppsöka dem och fälla dem till marken med sina bumeranger, ty de äro goda att äta.
Jag uppehöll mig en stund på platsen och störde friden så gott jag kunde red rungande skott. Det bekom dem föga. De voro alltför många, åtskilliga hundratal, konkurrensen för stor och hungern mäktigare än detta buller, som de synbarligen ej hade förstånd att frukta. Nattdjur visa ofta en lättförklarlig nyfikenhet och brist på skygghet.
På väg mot mitt läger blev jag omsvärmad av fåglar, som svängde ut ur ett träd och ställde till med ett milt, men ganska intagande fyrverkeri. De kretsade kring mig under tysta men snabba rörelser, uppenbarligen intresserad av min närvaro.
Utan fruktan slogo sig ner på marken blott några meter från mina fötter. Jag stannande för att betrakta dem. Det var nattskärror och de tycktes leka i månskenet. De funno nöje i att oupphörligt genom väl avpassade rörelser förevisa de vita tofsar och fläckar, de buro på hals och vingpennor. De utsatte dem på bästa möjliga sätt för den sparsamma belysning månen skänkte. Skymning finns ju ej i tropikerna, de finga taga vara på detta bleka ljusstoft för dessa festspel. Som små milda blixtrar blänkte deras vita strålkastare. Det förvånade mig, att verkan var så kraftig den ändå var. Jag skaffade mig några av fåglarna. Deras vita halskrås var inramat i svart för att genom motsatsförhållandet framträda desto skarpare. Effekten berodde åtminstone delvis härpå.

Nattdjur är Australien rikare på än någon annan världsdel. Man skulle nästan kunna säga, att en kontinents däggdjursfauna för ett nattligt uteliv och föredrar månsken framför dagsljus. Detta gör en nattvandring särskilt lockande med en liten tillsats av uppiggande mystik. Man kan därtill avlägga visit hos jordens lägsta människoras, den australiska urinfödingen, och koka sin aftonmåltid på svansen av en känguru, pungdjuret, det första färdiga däggdjuret med barnkammaren på magen. Ur storfotshönans multnande lövhög har man hämtat äggen, som läggas och kläckas på samma sätt som reptilens, ur flodernas slam fiskat upp lungfisk, begåvad med både gälar och lungor, och som skåderätt hemfört näbbdjurets ägg, ur vilket visserligen ett däggdjur, men inte intet diande sådant kryper fram.

Det finns dock ingen trakt av jorden, som kan kallas beboelig, där en jägare får arbeta hårdare än i Australien för sitt livs uppehälle, som han skall leva av jakt. På kängurun duger ej stort mer än svansen, ty filén är torr som läder emedan djuret har så litet fett. Och soppa på känguruskallar ledsnar man fortare på än surkål!

Jag har en kort tid sammanträffat med fyra kängurujägare, vilkas mulåsnespann var lastat med konserverad proviant. De hade ingen tanke på att jakten skulle fylla behovet i den vägen. De jagade, emedan staten betalade skottpengar på kängurur, för att därigenom hindra en här uppe obefintlig konkurrens om mulbetet mellan och stationeras boskapshjordar. I dessa oberörda trakter var yrket inbringande, ty ett par tusen skalper eller mer per månad var ett medeltal för detta lag.
Det är emellertid en enfaldig jakt på ett enfaldigt, villebråd med hund såväl som utan. Detta lag sköt med kula ur smärre, kortripiga rifles.
Brickley, huvudmannen, ägde ett par bitvargar till hundar. Vi jagade på ett ställe nära kusten, där en rad dyner, bevuxna med ett mer än manshögt, tovat gult gräs, drog fram. Marken var som genomplöjd av djupa gångar i sanden som djuren trampat upp. Vi kunde här följaktligen ej se varken varandra, hundarna eller villebrådet. Här höll dock ett stort antal djur till, vilket man hörde av deras varnande slag mot marken med bakfoten - somliga säga svansen - likt harar. Djuren tryckte så hårt, att de stundom ej rusade upp förrän på blott några meters avstånd, varvid de lätt fingo sätta livet till för hundarna. Vi sköto "på strå" efter ljudet och rörelsen i gräset, och det är i längden varken rådligt eller roligt. Nöje fann jag därför aldrig i denna blindbocksjakt. Långt trevligare var det att invänta dem vid deras stigar till vattenhålor eller gå smygjakt under dagen och överraska dem bakom något bredstammigt flaskträd. Där lågo de i skuggan, och man visste precis på vilken sida, emedan de flyttade runt, alltefter solens ställning. Många glada syner och nätta små inblickar i familjelivet erbjödo dessa tillfällen desslikes, och det är ju dem en vanlig jägare i regel sätter största värde på. Roligare var det kanske i varje fall, när en hel flock med ungar satte av i förhistorisk galopp över stäppen, kvarlämnande visionen av en svunnen tid i djurens utveckling på jorden.

Men det är nu mitt i vintern. De fruktansvärda australiska willy-willies fara ej längre härjande fram till lands och vatten, Konservatorn och jag har gått ombord för en vecka sedan på en pärlfiskare i Broome. Ont om pengar gjorde, att vi måste leva ett något för växelrikt och oregelbundet liv bland uteliggare av skilda kvalifikationer och ta dagen som den kom utan många omständigheter till hjälp eller barlast.
Nu hade en pärl- eller rättare snäck- och musselfiskare satt oss iland på kusten av Dampierland. Det hade varit ganska ruggiga dagar ombord. En sjö tog locket av vattentanken redan vid färdens början. Det halvsalta vattnat, nyttjat i betydliga kvantiteter, rev i kroppen värre. På stranden upptäckte vi fyra svarta australier. De lågo på marken och sysslade med, någonting, kikaren sade vid en källa, där de släckte törsten med tomma krabbor som dryckeskärl. Vi rusade utan betänkande på dem, röck skalen ur deras händer och drucko, som man bara kan dricka i tropikerna efter en dylik pers.
Slumpen förde med sig händelser, som vi hade vårt fribytarliv att tacka för. Nu träffade vi även en kurre av mer än vanlig spräcklig extraktion.
Det var en spansk gauchos från Sydamerika med indianskt blod i ådrorna. När eller hur han kommit hit, minns jag icke - han berättade det senare - men han hade skalper av dingos, den vilda hunden, i sitt skjul, varav vi förstod, att han kände bushen. Han passade oss följaktligen och vi slogo oss ner här för att samla.
Det var för övrigt tur att vi gjorde det. Natten bröt in, till vår överraskning med ett temperaturfall av mer än 40°. Tre grader under fryspunkten. Detta hade vi icke upplevt förut och voro föga rustade för ombytet. Att vi fröso obarmhärtigt, behöver jag knappast tillägga, ehuru vi voro inomskjuls i gauchons hydda.
Dessa nätter varade ej längre än under juli (1911) månad. De medförde erfarenheter och sensationer av rätt egendomligt slag. På morgonen låg dimman på öppna platser. Det gulnade gräset var vitt av tjock rimfrost och vattenpölarna tillfrusna med halvcentimetertjock is.
Något annat roade mig ännu mera. När jag kom ut strax efter soluppgången hade trädens fåglar, som efter nattfrosten trådde till den hastigt stigande solvärmen, redan kommit mangrant fram ur eukalyptus trädens kronor, i vars gömslen de eljest höllo sig dolda. Nu sutto de burriga och frusna och sögo solsken, exponerade högt upp i trädtopparna, glänsande granna i sin rikedom på kulörer, ännu mera strålande än blommor skulle varit, ty de stänkte en mängd olika färger över lövverket. Jag har aldrig sett samlat ett tropiskt fågelliv i så fri och öppen belysning, därtill rikt och omväxlande, det senare tack vare vattentillgången.
Det var kakaduor, papegojor, kungsfiskare, biätare, praktfinkar av skilda slag, såsom de strålande amadinerna, gräsfinkar etc., utom snäpporna, sporrviporna och det andra, som hörde vattensamlingarna till. Det har sin rent ögonfröjd att landa på en vilt främmande kust och bli emottagen så festligt. Allrahelst om det bjudes just vad man kommit dit för att se. Och nog kan för övrigt denna färgglädje ge ens uppfattning om det passande en stark och påfrestande knuff. Det är ju en känd sak, att sådana sammansättningar som dessa tropiska färgskalor ha, ej duga i andra fall. De bli onaturliga för vårt öga, disharmoniska i sitt val, skärande och otillfredsställande. Icke så här på det lätta och levande stoff, som heter en fågels fjädrar. Fjädern är likafullt ett dött ting, men den verkar icke så helt och hållet för sina färgers skull. Här kommer vår undermedvetna kunskap om naturen till och anar ett sammanhang. Därför misshaga icke dessa "orgier". Vi finna oss i att tro på dem, emedan de tillhöra det ändamålsenliga i en annan levande värld. Australien är den brokiga förbistringens land härvidlag, märkligt nog i en så färglös omgivning som i en savannskog i nordväst.

Ta vi en närmare titt på föremålen är det ofta de rena färgerna, som frappera. Starka motsättningar har fordrat det. Fläckar äro här ej det karakteristiska. Ej ett smått mönster, men hela ytor och skarpt avgränsade fält. Fläckar sammansätta sig alltid till dunklare eller grumligare skalor, som hos de flesta av våra fåglar, med döljande avsikter, allra mest behövligt bland flyttare och varelser som ofta byta vistelseort. I tropiska urskogar är skriket av våldsamma toner hos blommor och solbegjutet bladverk ett annat element med de skapande motsättningarna till lag. Därtill kommer mörkret, som ligger under alltsammans och markens brist på milda teckningar av lavar och mossor som hos oss.
I det sällskap, som höll till här, fanns det för övrigt ej så få med även för svenska burfågelvänner kända namn. Australien har nämligen i långa tider försett världen med de allmänt spridda, exotiska burfåglarna, omtyckta av skilda skäl. Sångpapegojor, nymfpapegojor, guldtofsade kakaduor, rosellor, zebrafinkar, astrilder, amadiner och andra. De senare äro de s.k. vävarna, uppskattade ej minst för sin praktfullt extravaganta kostymering, livliga, vänliga och sällskapliga som inga andra. Här i sitt vilda hemland förde de ett om möjligt ännu pratsammare liv än som inburade. Därtill hade ett förunderligt spel av kontrasterande färger, klingande friska och läckra som frukter, allrahelst här mitt i den tropiska solglansen, där de böra ses. Jag kan ej ge mig på att beskriva dem. Det skulle tjäna till intet.

gult, rött och grönt i olika skiftningar förhärskade utan sammanblandning eller förvandling. I stället utmanar mig en annan form av deras kärlek för det lysande, ty den hör dock till det originellaste, som kan tänkas i den vägen.
I den otillräckliga dager det vävda boet släpper in, kläckas de 3 - 6 ungarna nakna, blinda och hjälplösa som annat sparvyngel. För föräldrarna måste det vara kinkigt nog att inne i skumrasket hitta rätt på dem alla för att stoppa mat i de gapande munnarna. Men de få hjälp på ett högst beundransvärt sätt av ungarna själva. Små lysande kulor, som de senare bära vid mungiporna, sända ut ett svagt sken. Dessa utväxter lysa icke genom eget ljus, utan reflektera det utifrån, men det oaktat tjänstgöra de som lysbojar för att visa vägen ner till en hungrig mage. Icke nog med detta. Gapet är invändigt gult och försett med svarta fläckar, ställda på ett särskilt sätt; och denna ornamentering begränsas av en rosafärgad strimma – ett arrangemang vars betydelse, även som den ej är fullt så klar dock torde tjäna samma syfte som de lysande kulorna!

Nordvästaustraliens kreekbäddar (uttorkade flodbäddar) äro livets pulsådror även i den meningen, att de den tid de föra vatten, samla till sig det vilda från ofantliga sträckor. Även jägare, fågelfängare och guldsökare mötas här.
På vår väg inåt träffade vi naturligtvis på både det ena och det andra. Fågelfängaren hette Rogers. Han var nu samlare åt British Museum. Av honom, hade vi både nöje och nytta. Under torrtiden återtog han sin egentliga sysselsättning. Vid små gropar, som han fyllde med vatten, gillrade han sina nät. Det var förtjusande att sitta och se dessa små blixtrande ädelstenar i fjäderhamn kasta sig ner ur träden den ena efter den andra för att dricka. En och annan blev en nyhet, ett hemlighetsfullt tecken från skogen, om vad som gömde sig där.

Titt och tätt kommo små och stora kungsfiskare, bland de vanligaste och vackraste av bushens fåglar, togo sig ett dopp och döko in i lövverket igen. De äro minst av allt danade att föra ett instängt liv i bur. Vatten kunna de likval undvara så bra som några andra, ty i denna torrlagda natur ha de slagit sig på att sluka ödlor i stället för fisk, en spis, som det icke heller vore gott att ha till hands åt dem. De sutto dock gärna bredvid en vattengrop, mätta och belåtna med en reptilstjärt hängande ur gapet. Den största arten den s.k. skrattfågeln har betecknande nog blivit Australiens nationalfågel. Han anses både som den roligaste och nyttigaste av alla fåglar. Högst i kurs synas alla fall prakt- eller javafinkarna stå.

Man ser dem överallt i varenda australisk by eller stad. Det finns ju i kontinentens vilda väster inga blommor att sätta i fönstren. I deras ställe har man burar, fulla med denna ögonfägnad. En kalejdoskopisk färgglädje så det förslår. Ofta står redan en väldig bur på var sida om husets ytterdörr. Australien kunde kallas "fågellandet" även av den orsaken, att det är lika rikt på fåglar, lämpade för burar som det är fattigt på blommor, lämpade för trädgårdar.

Men låt oss återvända till bushen. Någon gång har jag tillsports, hur det förhöll sig med djurlivets skygghet eller tillgänglighet gentemot människan ute i de folktomma, australiska vildmarkerna. Exempel på fåglar, som visa stor skygghet och föga eller ingen rädsla finns det synbarligen på platser, där människor bo likaväl som i obebodda trakter. The fanbird, en liten svartmuskig gynnare av flugsnapparnas släkte, var lika närgången i ödemarken som byn. Han slo sig ner på tältstången lika väl som på vår bösspipa, medan vi lurade på kängurun.

En ny form av den vackra inkakakaduan däremot, som jag fann vid jultiden under den hetaste perioden på ökentröskeln i ytterlighet arma trakter, var så misstrogen, att det kostade mig en halv dags möda och väntan, innan jag kom i skotthåll. Och ändå var det en ökenform, som aldrig förr blivit anträffad och således icke kände till vad en bössbeväpnad människa var för någonting.
Det ligger synbarligen i olika fåglars kynne hur de uppföra sig. Vi ha paralleller här hemma. Korsnäbbar, "dumsnutar", lavskrikor och andra. De synas icke ha något inneboende vett att fly människan.
Det hör till deras natur som de fått i de folktomma skogarna.
Det finns även exempel på ökenmarksfåglar, som hysa allt annat än likgiltighet för den obekanta varelsen från okända bygder.

Längs och i grannskapet av färdvägarna skrapas vildmarken alltmer ren från större djurformer, först och främst jaktbara. Verkningarna sträcka sig längre än man tror. Den australiska trappen är numera på stora områden både mindre vanlig och mera skygg än fordom. Rogers sade, att den på tio år minskat avsevärt. Först långt in i landet såg jag den australiska strutsen. För något tiotal år sedan var det ej ovanligt att träffa den litet varstädes ända ut till kusten. Han lär ha avtagit även därför, att squatters draga ut ståltrådsstängsel på stepperna för att underlätta fårens och boskapsflockarnas sammanhållning. Han begriper sig ej på att ta sig ut och blir ett lättåtkomligt byte. Den vilda djurvärlden har kort sagt inom betydande områden till och med i ett så avlägset land som nordvästaustralier ej mer helt sin fulla frihet.

Civilisationen driver in sina kilar, den vites fotspår äro snart alldeles främmande i någon något så när beboelig trakt, människans rovdjur, hunden och katten, följa med och därmed hotas även det glansfulla liv, som den största omväxling åt de enformiga skogarna.
Rudolf Söderberg.

Änder och Svanar i Australien

Vildgäss /av släktet Anser/ finns inte i Australien, men några, som på grund av den yttre likheten kallas så; en av dessa har dock arkaiska anor bland de verkliga gässen, varom benfynd vittna från en utdöd djurvärld på Nya Zeeland- En levandet gåsanden /Anserana/, båda namnen ange mellanställningen / är allmän på stora "svamps" i Arnhems land, men frånvarande i Kimberlay distriktet. Denna lucka liksom åtskilliga andra australiska fåglars, bland dem den svarta svanens, vilken anträffas nordligare, betecknar åter Kimberlays mellanställning som utbredningsområde /mellan yttersta norden och öknen i väster/. Dessa arter förekomma nämligen också längre söderut i denna landsdel; svanen är här ej långt borta, han har förstahandsrätt, ty han upptäcktes redan 1697 av en holländsk expedition, vars män häpnande såg den nere i sydväst - en svan skall ju vara vit! Vi mätte honom på ort och ställe, på Svarsfloden nära Preemantle, där små sällskap drog fram i kvällningen.
Ytterst eget är, att könen hos australiska änder äro lika. Honorna bära samma dräkt som hanarna /"drakarna"/. Många bland inalles 20 äro vackra, om än ej av nordisk skönhet. Hos skedandan t.ex., nog vår främste i det hänseendet, kontrasterar ingen lysande vit buksida mot ett kastanjebrunt bröst, den australiska har enhetligt brun undersida samt ett blekblåaktigt huvud, ej att glänsande grönt.
Av Kimberleys 7 eller 8 andsorter fick jag 5; en liten årta /Nettopus/ hennes huvud skimrade dock metalliskt grönt, vilket honan saknade /ej huvudet!/ detta var grått och svart längdsträckat, hon har alltså verkligen anspråkslösare färger än sin make, två trådänder /Dendrorygna/ med "sittfötter" /låg baktå/ därjämte den trevliga, tätt tvärrandiga zebraanden och så den bruna svartanden, som har bara en liten svart strimma vid ögat.
Självfallet är ändernas varierande utbredning och förekomst i olika delar av jorden beroende av fördelningen av den myllrande mängd sjöar och floder, som finnas.
Vattnets geografi liksom kusternas äro på norra halvklotet en annan än på det södra. De väldiga landmossorna norr om ekvatorn äro ofantligt mycket rikare på sjöar än sydkontinenterna och kustbildningen bruten av talllösa vikar och sund, en motsats till deras. Man vill i dessa förhållanden gärna söka grunden till att änderna i långt övervägande grad äro norra hemisfärens fåglar än den södras och anpassade till ett kallare klimat. Vad dykändernas tal beträffar nästan helt och hållet. För dem har de länderna icke erbjudit några lockelser. Australien har summa två, dykandarter, Afrika precis lika många! Häremot svara i gamla Europa med 30, bland vilka 9 ha hemortsrätt i vårt land.
Dykänderna ha således utbrett sig över den nordliga hemisfären icke minst dess arktiska del. Många av dem utmärka sig för en säregen prydlighet, som tropiska formar icke ha, ja, fråga är, om icke detta kan sägas om nordhalvklotets andarter överhuvud taget.
Jag fäste mig särskilt vid trädänderna. Att se en and röra sig i träd var för mig en nyhet, fastän namnet borgade för att de skulle kunna det. De voro småväxta och livliga och satte sig på vågräta grenar, om vilka de grepo med vanliga simhudsfötter, vilkas baktå dock var väl utvecklad och friställd i jämhöjd med framtårna, vilket säkrade greppet. På grövre grenar promenerade de fram och åter ungefär som ringduvor. och företogo korta utflykter eller hopp genom slag av vingarna, vartill gummiträdens glesa löv- och kvistverk gav rum nog. Lätet var en högljudd vissling. Samfällt, från en större flock, klingade det gällt och underligt för att härleda från dylika fåglar.
De hade anlänt till Mowle Down allmänt på vårflyttningen inåt landet efter de första regnen i november. Vi sågo dem snart titt och tätt sträcka i skymningen från billabongerna, där de vistades och vilade under dagen, till bestämda ställen ute på steppen för att beta i det nyuppkomna gräset.
Äggen fann jag i detta i en vanlig bale fylld av dun, i medlet av december. De skola häcka även i ihåliga träd, där sådana stå till buds.

På återfärden till kusten, vid Pitzroyfloden och ute på steppen, var det dessa änders friska uppflog, varunder de alltid pepo i korus, som muntrade upp det fattiga fågellivet på ensliga vatten.
Svarta svanens Australiska ursprung är icke så allmänt känt som känguruns. Han är dock ett karaktärsdjur för världsdelen liksom denne och har nästan lika vidsträckt utbredning.
Han var den första australiska fågel, som levande fördes till Europa. Numer är han en attraktion i zoologiska trädgårdar överallt. Här har han alltid att utstå jämförelsen med sin vita namne. Hur slår den ut? (Ojämförbara storheter egentligen.) Dekorativa båda, stolt hållning, halsen graciöst S-formigt svängd, vingarna behagfullt något lyftade, bukiga som segel i vind, en omisskännelig värdighet i var minsta rörelse. Den svarta svanens hals är böjligare och mycket smalare, gör därför ett ormlikt intryck, vartill färgen onekligen bidrar, och utsträckt, när han flyger, blir den tranlikt lång. Hans flyktbild är dock ståtlig, om än ej fylld av samma kraft som den vita svanens. Hans röda näbb blänker lika grant som dennes gula eller gulröda, och i hans vingar sitta instuckna lysande vita pennor, vilka höjas upp. Det ligger något oförlikneligt gammaldags förnämt över den mörka gestalten. Så som jag såg honom i hans vilda miljö på Fitzroyfloden vid den träskiga stranden, tyckte jag de där melankoliska drag, som skalder och författare funnit utmärkande för den australiska naturen, passa jämväl för honom.
Han bygger kolonivis i kärren på vattnet ett stort, av allehanda växter hopdraget bo, lägger 8 - 9 smutsgröna ägg med skimrande svanglans och kläcker därur dunungar, som äro vitare än den vites. Kängurun, emustrutsen och den svarta svanen ha tagits till emblem på staternas frimärken. Tydligtvis med prioritets för den sistnämnde i västlandet.