Björling

Efter Fredrik Berggren

På lägenheten Stenkrogen i Broddetorps församling levde för omkring ett femtiotal år sedan en gammal snickare vid namn Björling. Denne var i många hänseende ett utpräglat original, vars egenheter i uppträdande och levnadsvanor nästan torde sakna motstycke.
Sålunda brukade han varje morgon då marken var betäckt med snö, gå direkt från sängen och ut på förstugutrappan, där han tog av sig skjortan, som han kastade i en snödriva på gården. Härpå tumlade han omkring i snön tills kroppen blev alldeles eldröd. Därefter tog han på sig skjortan, nu vederbörligen luftad och dessutom befriad från en mängd varelser av släktet Pulex irritans, vilka i hast blivit husvilla. En trettondedagsafton kom han spatserande barfota till Broddetorps station, dit han hade över en fjäderdels mil. Detta oaktat det var flera graders köld och fotsdjupt med snö. Varje julafton brukade han gå ned till den ett stycke från hans hem förbiflytande Hornborgaån och hugga en vak i isen, där han visste det var lagom djupt. Här tog han sig sedan ett bad eller, som han uttryckte sig, ”kallpiskade” kroppen. En gång blev han likväl så stel efter en sådan ”jullögning” att han ej förmådde taga på sig kläderna själv, utan måste den bredvid boende mjölnarens hustru hjälpa honom på med både skjortan och byxorna.
Ja, Björling var en varm vän av kallvattenskurer ”á la tattare”. Därför rekommenderade han ävenledes alltid sådana som ”kurabla” medel mot alla möjliga slags sjukdomar.
Så exempelvis var han en gång i Dala by och gjorde möbler åt en bonde, vars ene son hade blivit sinnesrubbad. Då detta förhållande med sonen vid ett tillfälle kom på tal och föräldrarne beklagade sig, sade han : ”Låt bara mig få behandla karlen ett tag, så skall jag snart kurera honom”. –
Björling fick tillåtelse därtill, och fast det var i februari månad och 20 grader kallt, sutade han ej för, att taga ynglingen med sig till en å i grannskapet och ge honom en ”doppning” – på det han måtte få sitt förstånd tillbaka. Efter att ha huggit en vak i isen, klädde han av både sig själv och galningen – ”delikventen”, vilken han därpå tog i armen och drog med sig ned i det iskalla vattnet, där han lusteligen svängde om med honom. Detta trots alla protester från den vansinnige, vilken stretade emot av alla krafter. Hur det sedan gick med den stackars ynglingen förtäljer icke den citerade författaren. Om Björling däremot säges, att han på kuppen fick en duktig lunginflammation, som höll honom fjättrad vid sjuksängen i över fyra månader. Dock ville han ej medgiva, att det var badet som förorsakat inflammationen. Nej, visst inte. Det hade varit för varmt i stugan där han arbetade, påstod han.
I sättet att kläda sig var han lika egen. Då han gick på auktion eller till något annat ställe, där han särskilt ville framhålla sin originalitet, klädde han sig i en hög sockertoppsformig mössa, förfärdigad av fyra stycken ludna olikfärgade kalvskinn – ett svart, ett vitt, ett brunt och ett spräckligt -, en kort fårskinnspäls med den ludna sidan vänd utåt och sydd av tvenne skinn, det ena svart och det andra vitt. Vidare bar han knäbyxor av svartgarvat fårskinn, vita ullstrumpor och skor med stora mässingsspännen. Stundom begagnade han även ”damasker” eller snosockar av ludna hundskinn, den ena ljusgrå och den andra gulbrun.
Ävenså var han oftast försedd med en förfärligt grov, spiralformig knölpåk. Pipa och tobakspung med vidhängande piprensare av mässing. Ett gammalt kohorn, ur vilket han framlockade de gräsligaste toner, fullbordade kostymen.
Sålunda utstyrd uppträdde han en gång vid en större auktion i grannskapet och väckte där allmänt uppseende bland såväl folk som fä. Inom några få ögonblick var vår mäster omringad av en talrik människomassa, som nyfiket begapade honom, under det minst ett tjog hundar eller så kallade ”byrackor” trängdes omkring hans fortkomstledamöter, var och en sökande att komma dem så nära som möjligt för att – sin natur likmätigt – komma i tillfälle att offra några tårar på sina hädangångna anförvanters forna livmundering.
I en avkrok på gården stod en häst bunden vid ett åkdon. Denne, en gammal spattkamp, som troligen aldrig gick att få i lunk utan med piskans tillhjälp, och som syntes ha livligare ögon än ben, slet sig i ett nu lös och skenade av utåt landsvägen i fullaste fart. En stut, som råkat slita sig lös och komma ut, hade man en lång stund förgäves sökt att få in. Men så fick han syn på Björling. Därav ändrade han så sitt motsträviga sinnelag att han helt hastigt gjorde helt om och satte av som en raket direkt in i fähuset, där han bland gubbar och kärringar anställde ett förskräckligt nederlag. Så fick en gammal gumma helt oförhappandes syn på Björling och i tro att han var själve ”Parkel”, som hon tack vare vår salighetslära hade en stadig tro på, damp hon bums i backen och dånade. Samtidigt rusade även ett halvt dussin ”parvlar i kåpkjortel” in i förstugan med sådan fart, att de höllo på at slå omkull bordet för auktionsförrättaren, som där satt och förde protokollet. Under hela tiden detta försiggick, stod vår mäster stum och orörlig på sin plats, varifrån han med ena handen i sidan och den andra stödd mot sin käpp, kastade stolta blickar omkring sig, under det en annan ”klassik”, iklädd gredelin skinnrock och papegojgröna byxor, med händerna i byxfickorna, mössan på nacken och halvgapande mun, förgäves sökte hålla balansen inom en yta av 50 kvadratfot.
En pingstdag kom han till kyrkan, iklädd vita vadmalskläder och med en gammaldags, toppformig, svart tovhatt på huvudet, samt med tobakspungen och pipränsaren hängande i ena byxknappen och pipan i bakfickan på rocken. Sådan satte han sig på läktaren. Vare sig att han innan han gick hemifrån tagit sig en duktig ”uddevalla”, högtiden till ära, eller under vägen blivit bjuden på något dylikt, eller ock – vilket är ännu sannolikare – arbetat till sent på natten; allt nog : han somnade, drog några riktiga ”släpestockar” och ropade därpå ”Hva!” så det hördes över hela kyrkan och han själv vaknade. Dock insomnade han snart igen. Detta upprepades åtskilliga gånger, så att slutligen alla som sutto i närheten hade svårt att hålla sig för skratt. För att icke nödgas störa andakten i kyrkan måste även flera personer lämna kyrkan.
En midsommardag bevistade han gudstjänsten i Högagärdets (St Bjurums) kyrka, belägen omkring en mil från hans hem. Då han befann sig på hemvägen började det hällregna, detta till något bryderi för Björling, som var uppsträckt i splitters nya blårandiga bomullskläder. Han var dock ej rådlös för det, inte då. Han tog helt sonika av sig kläderna, dem knöt han i den likaledes avtagna skjortan, varefter han med hatten på huvudet och stövlarna på benen, klädknytet i ena handen och kyrkkäppen i den andra, helt ogenerat fortsatte sin vandring landsvägen fram. Det är givet att han skrämde på flykten så många barn och kvinnspersoner som kommo i hans väg. De trodde nämligen att karlen var splitters galen, som så mitt på ljusa dagen och därtill en högtidsdag, uppträdde i så att säga paradisisk kostym.
En gång var han hos en lantbrukare i orten och reparerade ett tröskverk. Efter slutat arbete satte han sig på vandringshjulet, kastade verktygen i backen, slog armarne i kors över bröstet och höll följande harang, vilken må tjäna som prov på hans omdömesförmåga och sätt att uttrycka sig : - ”Dä ä märkvärdit va vidskepelsen vidlåder folk nu för tia. Först hade di Bel i Babel å Tor å Frigga, sen feck di Belsibub, å nu, nu vell di jära vår herre te bå lögnare å mördare; men, si dä ä di förbannade järnvägsarbetara; bara dä blir slut på järnväga, sen blir lä kavalleri å alltihopa”. Härvid hoppade han ned på backen med en min som ej kan beskrivas, men som ville han hava sagt : ”Har du nånsin hört på maken?”
En mängd så kallade huskurer begagnade han även och meddelade dem åt andra på sitt eget originella sätt. Så till exempel ordinerade han urin som medel mot gickt och latringödsel mot vägglöss – allt under uttrycket : ”Man tager av sin egen nation”, o s v Jag vill minnas att det även var han, som ordinerade 15 stycken färska daggmaskar i ett kvarter söt grädde, att tagas på fastande mage för att bota en gammal torpare mot annandagsfrossa. – I sanning kunde man inte få frossa för mindre än så!

Originella matsedlar.

Med mat och dryck hade han också sina egenheter. Någon egentlig smak påstod han sig ej hava. Hur därmed förhöll sig är ej gott att säga, men kräkmagad var han i alla händelser inte. Han fångade igelkottar, flådde och stekte dem samt förtärde köttet. På samma sätt förfor han med ormar, fyrfotor och ”hoppetåssor”. De sistnämnda brukade han hälst halstra, men kunde även förtära dem i ”rått” tillstånd. Han tog upp hopptåssan som hon hoppade på marken, stoppade henne i munnen med huvudet före och bakbenen hängande ut, ett i vardera mungipan, kittlade henne sedan med tänderna under magen så att hon pep, och åt sedan upp henne livs levande, med ben och skinn.
De senare, som han benämnde ”hoppenfisk”, brukade han med förkärlek även ”steka på glöa”. Och i stället för smör eller flott använde han såpa. Potatisen t ex stekte han alltid i den varan.
Om han hittade stora gula maskar i träet, som han snickrade av, tog han och åt upp dem!
Det enda han ej kunde få sig att förtära var ägg. Orsaken härtill sade han vara den, att han som pojke brukade fågelbon på ägg och ”dricka ur” dessa. En gång hade han emellertid råkat på ett ugglebo med mer än halvlegade ägg, tre till antalet. Han hade i hastigheten råkat sluka innehållet i ett av dessa ägg, och från den stunden kunde han aldrig äta några ägg.
Björling var – om man så vill – allätare.
På den tiden måtte han synbarligen varit utrustad med smakorgan.
Varmt kaffe var hans älsklingsdryck. Till detta begagnade han dock varken socker eller grädde, utan lade i dettas ställe en försvarlig dosis starkpeppar i koppen, såvida han ej hade tillgång på brännvin eller polersprit, då han drack så kallad ”gök” eller ”uddevalla”.
- Ä de’ spritat å pepprat så smakar de’ le’, sa Björling om peperhalva; har man efter honom till ordstäv.
Han dog också vid kaffekoppen. Det var dagarna före jul 1877. En gumma kallad ”sånnlisa”, boende i den närliggande lägenheten Sandliden, hade kommit för att hjälpa honom med ”julastöket”. Han var vid dennas ditkomst fisk och kry och stod å arbeta i sin verkstad. Strax efter gumman kom en frusen tiggare till stugan och Björling vill bjuda denne på något värmande i vinterkylan. Han ber därför gumman sätta på kaffe. När detta är kokat och ”halvan” – på doppe bjöds ej – tagits, föll Björling plötsligt ned från stolen, på vilken han satt sig för att själv dricka, och dog, ” knall och fall”.

En gång medan hustrun ännu levde skulle han ha hem en del virke och bränsle från skogen och gjorde till detta ändamål en s k ”körehjälp”. På kvällen voro, enligt den tidens sed, utom de i hjälpen deltagande männen även hustrurna till dessa inbjudna till Björlings på ”körehjälpakalas”. När dessa kommo hade de med sig ”förninger”, bestående av brunostar, äggostar och annat dylikt.
Bondhustrun ”Hökesa” medförde till förning en stor, grann brunost, som väckte allas beundran. Vad man emellertid inte visste i förväg var, att denna ost, som såg så gul och god ut, i själva verket inte var så god, som den såg ut. Den var nämligen pårörd med väl mycke’ ärtmjöl. Och sådant till en sådan anrättning lär endast förläna en vacker yta.
Denna brunost öppnade kalaset – och deras ögon som åto den. Alla karlarne togo väl för sig av den ögonfröjdande läckerheten. Även Björling, som just är i färd med att servera ”pannkaksvändare”, får sig i hast en duktig sjok på sin tallrik. I den mån ”supesbollen” vandrar laget runt sitta männen ”stortuggande” på sina platser. Och när Björling fullgjort sitt värdskap kommer turen till hans ”hopptåsskittlare” att göra bekantskap med brunosten. Men han har knappast fått in första biten i mun och smakat därpå, förr’n han räcker tallriken till gumman sin och säger :
- De’ häringa most du, mor, de’ får du allt loven steka i mett flôt’ först.
Vad verkan dessa ord hade särskilt på den hustru, som med kännedom om Björlings smak efter bästa förmåga hade anrättat brunosten, lämnas här till läsarens eget omdöme. – Nämnas bör dock, att vår mästers missnöje den gången delades även av de andra vid kalaset närvarande, ty från den dagen har man fått ett ordspråk i bygden som lyder : ” De’ ä’ stirt som Hökes pannekaka.” - Hör man detta användas av fullt allvar kan man slå sig i backen på, att vederbörande fått en seg biff att köra gaffeln i.
Han var i alla avseenden en ordentlig och arbetsam man och med honom bortgick förvisso en av bygdens sista verkliga bärare av en svunnen tids kultur, måhända den märkligaste av dem alla. Åtminstone att döma av alla om honom gängse berättelser, varav de viktigaste av medskrivaren till denna teckning kända härovan meddelats efter personer, som själva stodo i beröring med den omskrivne.
Björling efterlämnade en efter sin ställning ganska vacker sparpenning till sina efterlevande.

Sagesmän :
August Hedberg, Stommen, Bolum
August Friberg, Frimansgården, Broddetorp
Hallberg, Hakåsen, Hornborga
Johan Ringberg, Björkelund, Segerstad
Bröderna Rask, Stommen, Sätuna
Johan Stenvall, fru Nyberg, Stenkrogen med flera

En kall marsdag något av de första åren på 1870-talet, kom Björling, med skor och strumpor hängande på armen, barfota till en auktion i Botorp. Dåvarande kyrkoherden i Broddetorp, Kullberg, som närvar vid auktionen, förehöll då Björling hans tilltag och sade :
”Min käre, mäster Björling, du skall inte trotsas med Allmakten!”
”Dä jär-a ente häller, körkeharen – dä ä just Allmakten ja respäkterar”, svarade härtill Björling, som ej blev svar skyldig.
// Dahlqvist 1931

SnickareBjörling

Folkminnesstudier kring ett Broddetorpsoriginal av H. J-n.

Snickare Anders Björling var en ur kulturhistorisk synpunkt sett synnerligen märkvärdig individ, vars många egenheter i såväl uppträdande som levnadsvanor nästan torde sakna motstycke. Han var – med få ord – ett verkligt bygdeoriginal, och som sådant lever också hans minne i den bygd, som sett honom födas och där, för nu nära femtio år sedan, hans hjärta slog för sista gången – ett kraftigt slag.

Anders Björling var född 1809 i Bolums socken, där hans far Nils Björling från samma år tjänade som soldat för en rote i Bolumstorp. Under sin tjänstetid var soldat Björling med i kriget mot Napoleon åren 1813-1814; sistnämnda år även i Norge. Han hade därunder blivit sårad av en kula i högra handen, vars pekfinger småningom blev något stelt, så att han inte riktigt kunde sköta geväret, varför han också senare blev utmönstrad.

Efter avskedet flyttade soldaten till Sätuna socken. Här bodde han på Bytån i en stuga, som låg intill den vid nuvarande Stommen stående milstolpen. Han försörjde sig nu uteslutande genom snickeriarbete och levde tills i mitten av sextiotalet.

Rörande soldat Björlings hustru har man sig intet nämnvärt bekant utom det, att hon nästan jämt satt och rökade kummin – läkemedel mot moderfall – och att hon var gränslöst rädd för frisk luft och gnällde och jämra sig, så ofta någon gläntade på dörren i ärende till hennes man, som hade sin verkstad i motsatta ändan av byggnaden med ingång från stugan eller dagligrummet.

Utom sonen Anders hade makarne ännu ett barn, en dotter, som var gift med en soldat i Rådene socken, och hos vilken modern efter mannens död bosatte sig.

Sedan Anders Björling grundligt lärt faderns yrke, finsnickeriet, och omsider funnit ”dän han sulle ha”, nämligen Kajsa från Dikatorp i Sätuna, uppförde han åt sig en stuga vid Stenkrogen i Broddetorps socken, i vilken han efter det den tiden obligatoriska anlitandet av församlingens själasörjare tillsammans med henne inflyttade och sedan till sin död bodde.

Sitt blod och anor trogen hade Björling under uppväxtåren först tänkt, att bli soldat liksom fadern, men som han aldrig uppnådde den härför erforderliga kroppslängden av fem fot, så fick han leva sitt liv som menig man. Detta grämde honom emellertid mycket, ty han hade stark smak för det militära – särskilt beträffande klädseln. Också skulle han helt visst ha blivit en oförfärad och fosterlandet hängiven soldat, uppfostrad som han var av en far, som själv varit med i krig och därtill – efter vad det sägs – alltid blott alltför gärna berättade sina minnen från slagfälten.

Men när nu så illa var, att han inte kunde bliva soldat och ”vinna sin ära i strid”, så sökte han, att på annat sätt utmärka sig i folks ögon. Ja, man tror, att det var av denna orsak, som han lade sig i vinn om att vara den originella människa, om vilken här nedan närmare skall berättas. ---

Det var bara ett sådant högmod hos honom, han ville inte vara lik andra, säges det också om hans sätt att vara. Av yttre omständigheter eller medmänniskor lät han sig ingalunda påverkas. Och någon ”dumminge” var han inte.

Det mäst iögonfallande draget av Björlings originalitet var det egendomliga sätt, varpå han klädde sig. Då han gick till kyrkan, på auktion, kalaser – till ställen, där han särskilt ville framhålla sin person, iklädde han sig som oftast ”hunnjefurmen”, som både han själv och andra (skämtsamt) brukade benämna den närmast uniformsliknande kostym, i vilken han med förkärlek uppträdde. Denna utgjorde hans stolthet och må här ägnas en närmare beskrivning.

Huvudbonaden utgjordes av en hög sockertoppsformig ”lôamössa”, som förfärdigats av omväxlande vita, svarta och bruna kalvskinn. I stället för denna bar han under sommartiden och vid mera högtidliga tillfällen – dock endast när så föll honom själv in – en gammaldags s k ”tovhatt” av svart tyg.

Livklädnaden bestod av en kort ”jacka” eller rock av hemmavävt svart vadmalstyg. Denna var sydd i gammalt snitt med ganska stora slag och med fickor på sidorna samt fordrad med tvenne fårskinn, varav det ena var efter ett vitulligt och det andra efter ett svartulligt djur. Vilket senare väl kom till synes, då han av aktsamhet – såsom under regn – uppträdde med den ludna sidan vänd utåt.

Underkläderna bestodo sommartiden av vit linneskjorta med dubbel och ganska hög krage samt – öppen väst av tunt tyg med slag; vintertiden utom av skjorta, som saknade krage, av en av olika färgat ullgarn bunnen bröstlapp eller också av en av tjockare tyg sydd helväst, bådadera plaggen med hög halslinning. Härtill användes dessutom yllehalsduk.

Benkläderna utgjordes av knäbyxor av samma sorts tyg som jackan, eller också sådana av svartgarvat fårskinn. Såväl de förra som de senare voro sydda med läm. Båda uppbars av ”hängslebånn” och voro nedtill  vid knäna försedda med sprund och liningar. Sprunden voro avsedda att underlätta vid på- och avklädningen. Dessa knäpptes igen med knappar av mässing. Liningarne sammanfästes med spännen av samma gula metall och tjänade att hålla ihop byxorna nedanför knäna så att dessa ej kanade upp. Vidare bar han vita ullstrumpor, som räckte till ovan knäna och där upphölls av strumpband med tofsar, vilka efter att ha virats kring låret och knutits, fritt fingo hänga ned under byxlingarne.

Fotbeklädnaden utgjordes av lågskor med stora, blanka mässingsspännen, vartill han under vintertiden nyttjade s k snösockar, den ena förfärdigad av ett ljusgrått och den andra av ett gulbrunt hundskinn.

När nu Björling fått på sig allt detta var han äntligen färdigklädd. Men inte riktigt! Ett gammalt ”kohorn” av mässing, varur han pläga framlocka de gräsligaste toner, en ”spanskrörskäpp” med svarvad knot (ibland utbytt mot en bastant, spiralformig knölpåk), långpipa och tobakspung med vidhängande piprensare av mässing, hörde vidare till utrustningen, utan vilken han ej kände sig riktigt väl till mods.

Fullt så underlig som den möjligen kan förefalla en nutida människa var nog denna kostym i och för sig inte. Man behöver bara – betraktande fotografiet – frånse från brokigheterna och höjden i mössan så har man här framför sig allmogemansdräkten i Broddetorpsbygden under början av förra århundradet. Enligt uppgift av bl a ”Björlingens hovskräddare” bars denna dräkt ännu vid mitten av 1850-talet av en och annan äldre. Från början av 60-talet var den emellertid fullkomligt ur bruk utom vad Björling beträffar. Det torde därför icke vara ägnat att förvåna om denne iklädd densamma redan då och än mer under därpå följande decennium väckte en viss uppmärksamhet.

Efter vad ovan sagts veta vi, att Björlings rock var i ena halvan fodrad med vitt och i den andra med svart skinn; liksom ock att ena snösocken var ljusgrå medan den andra var mörkbrun. Dessa kontraster kunde när de ibland kommo på tal, väcka dispyt om vilkendera sidan av pälsen som hade svart eller vitt foder eller vilkendera snösocken, som bars på den eller den foten. Det kom också stundom därhän, att tvisten avgjordes medelst vad och att gubbarne därefter vandrade hän till vederbörande för att erfara hur därmed verkligen förhöll sig. Naturligtvis skulle de ej vara tomhänta. Vanligen medfördes av de tvistande kvantumet av den vara, varpå den av parterna som förlorade enligt sedvänjan skulle bestå och vilken enligt samma sed skulle tömmas av de tvenne tvistande gemensamt och den eventuellt domgivande tredje parten. Och sådan förekom givetvis i detta fall, då ändå en tredje part, nämligen Björling, måste inblandas såsom varande lycklig ägare till de så omtvistade plaggen.

Björling var emellertid – såsom Pehr Tham ett halvt sekel förut – i tillfälle att ge båda parterna rätt, när de kom till honom med sina tvister rörande hans klädedräkt.

-          De ä’ inte me’ min som me’ ”släp-Saras päls”, han går å vränga, resonerade han och

 förklarade resolut, att båda parterna vunnit och ingen tappat och att de därför gemensamt skulle bestå. I ty som en var vet blir högra och vänstra sidan av en rock den vänstra och högra om man vänder den och rakt motsatt om man låter bli.

Detta beträffande rocken, och vad snösockarne anbelangar var förhållandet enahanda. Dessa voro nämligen sydda fullkomligt lika varandra och nyttjades växelvis till båda fötterna.

Samma var också förhållandet med en väst i vilken han ibland ståtade. På denna var ena sidan vit och röd och den andra röd och vit. D v s halva västen var sydd av rött tyg med vitt foder och omvänt. Förstås kunde också den efter behag användas rät eller avig.

Iklädd sin ovan omskrivna habit å dess ludnaste form kom Björling en vinterdag till en auktion i grannskapet och väckte då en våldsam uppståndelse bland såväl folk som fä. – Där stod i en avkrok av gården, vilken han skulle förbi, en gammal spattkamp bunden vid ett åkdon. Denne såg ut som om han inte på många år skulle ha kunnat fås i rörelse annat än med piskans tillhjälp. Vakna ögon hade han emellertid,  och han var den förste av ”auktionsbesökandena”, som fick se den annalkande. Och när denne kom mitt för, fick hästen plötsligen sitt ungdomsmod igen och började – ett, tu, tre – att, slående sig till höger och vänster, släpa undan med vagnen för att slutligen komma lös och i fullt sken sätta av utåt landsvägen, förföljd av ägaren och andra, dem honom hjälpa ville att taga fatt den illbåtiga kraken. Allt medan Björling så gott som oberörd stannade kvar.

Nu kom Björling fram till fägår’n. Här höll man just på, att söka få in i ladugården en stut, som råkat slita sig lös och komma ut, och vilken man en lång stund förgäves sökt att åter få in i sitt bås. Men Björling kommer helt sävligt och säger bara : ”Buhn, in mä däk!” – och detta har till följd att stuten villigt ändrar sinnelag och genast rusar rakt in i fähuset, där han anställer ett förskräckligt nederlag bland de gubbar och gummor, som dit tagit sin tillflykt undan den rådande vinterkylan.

Så vandrar Björling vidare fram till gårdsplanen, där auktionen som bäst pågår. Men han har knappast hunnit fram dit, förrän en gammal enfaldig gumma från någon av nästsocknarne helt oförvarnandes får syn på honom. Vad som i hastigheten kom åt gumman, när hon fick se Björling, är ju ej got att säga, men antagligtär, att hon tog honom för, att ibland bruka skrämma godtroget folk för, ty hon föll pladask i backen och dånade. Samtidigt härmed rusade även ett halvt dussin koltklädda småttingar förskräckta in i förstugan och detta med sådan fart, att de höllo på att slå omkull bordet för auktionsförrättaren, som där satt och förde protokollet.

Sålunda nådde Björling omsider auktionen, och där stod han sedan under tiden denna pågick lugn och orörlig på sin plats, varifrån han, med ena handen i sidan och den andra stödd mot sin käpp, kastade segerstolta blickar på den omkring stående, honom begapande auktionspubliken.

Såg sig Björling som nu vid detta tillfälle uppmärksammad var han även vid bästa lynne och man kunde ha hjärtans roligt i hans sällskap. Något ont fanns i grund och botten icke hos honom, ehuru han kanche mer än äldre ha för vana kunde vara på sina tricks och upptåg. I sitt yrkes utövande var han duktig och arbetsam och de möbler han förfärdigade var enligt den tidens anspråk ’de bästa som fanns att få ’ , ehuru även i dessa hans originalitet gjorde sig gällande beträffande snidningar och dylikt.

På slåtterhjälper, kalas och andra tillställningar var Björling ofta en gärna sedd gäst – kanche främst för sin uppsyns och beteendens skull. Det var han som skulle hjälpa till att hålla ron vid makt – dock knappast mataron, ty den förstörde han vanligen genom sina påfund med hopptåssor och annat.

-          Han kunde taga en tåssa, där hon hoppade på marken, säga : ”Vell du släppa te livet, ja

släpper te halsen!” och därpå hokus pokus äta upp henne. Eller också kunde han med tåssan i munnen och med ett av dennas bakben hängande i vardera mungipan gå fram till någon flicka, sträcka på huvudet som för att taga en kyss och samtidigt kittla henne med tänderna under buken så att hon pep, och – hokus pokus livs levande med ben och skinn och allt.

En gång var han på ett kalas hos kaplans. Man fick då en ko som kalvade. När Björling fick veta detta, bad han att få lite av efterbörden på ett fat. Han fick det och ….. sedan kom han aldrig dit mera på kalas.

Ingen kunde heller göra sådana löjliga miner som Björling. Han var i stånd att förvända sitt anlete på det anskrämligaste. Med förkärlek brukade han göra sina ”majjer” för små barn i avsikt att roa dessa – ofta dock med det omenade resultatet, att dessa förskräckta sprungo undan eller gråtande börja ropa på sina mammor.

Vid ett tillfälle var han också nära att få ”plikta för ful uppsyn”. Han hade kommit att stå bakom en flicka i konfirmationsåldern, då lagt sin hand på henne, så att hon vänt sig om, och i detsamma gjort en så fulfaselig grimas, att hon svimmat och sedan inte kommit sig på flera da’r.

Björling var även i sitt tal mycket krokordig – ”kringtänter”, som man brukar säga. Sällan sade han riktigt ut vad han tänkte och var därför av mången svår att förstå. Lovade han någon av sina kunder något, skedde detta ganska ofta i sådant ordalag, att han utan att direkt ljuga kunde ändra sig. Detta såvida han inte fann löftets infriande av behov påkallat eller nödvändigare saker kommo emellan. Frågade så t ex någon när han fick hämta en beställd sak, kunde väl hända att han fick till svar : ” Näst i sista vecka!” Var då icke den spörjande nog vaken utan till freds med sådant svar, så hade ju Björling just inte lovat någonting, även om hans svar i kundens öron låtit som ”Sist i nästa vecka!”

En dag träffades Björling och en hans granne ”Jaen i Kloa” ute på vägen och för att nu något säga så tar den sistnämnde till orda :

”- Du hade främmat hemma te dett i sönda’s så’ ja’?

_ Ne’ – ja! – svarar den tilltalade. – De’ va’ bara bror min å doter mi Lars å mina söner, som va’ hemma å titta te söster mi, ho ä lite’ skraler nu sum du vet.

I egenskap av mångårig granne kände Janne Björling och förstod, att det var dennes syster, son och döttrar, som varit och hälsat på hans då sjuka hustru.

Som nämnts var Björling en i hemmen gärna sedd gäst. Han hade också sina vänner, dem han ibland brukade hälsa på. En sådan bodde i Bolum och sonen till denne berättar : ”En sönda’ va’ han hemma å hälsa på far. Då feck han se gässa gå där på går’n.

’Diar di däre?’ fråga han. Så krokordig å på sina huss va’ han.”

Björlings hustru dog omkring 1870. De hade i sitt äktenskap tre barn. Av dessa tjänade sonen Lars under några år som soldat för Skattegår’n i Hornborga socken. Döttrarna hette Anna-Greta och Inga-Maja. Den förra blev gift med en soldat Hen borta vid Skultorp; den senare med soldat Blixt under Arvedsgår’n i förenämnda socken.

Av barnen har endast den sistnämnda dottern efterlämnat ett i detta sammanhang nämnvärt minne. Hon var nämligen spåkunnig. Många voro på sin tid de ungdomar, vilka besökte ”Blexesa”, som hon efter mannen benämndes, för att få veta något om sin blivande ledsagarinna genom livet. Hon var mycket närsynt, men hade i desto rikare mått av försynen begåvats med skarpsinne och talförmåga. Lutad över kortleken kunde hon också väl redogöra för ett och annat.

Huruvida Inga-Majas spådomskonst, som även utsträckte sig till återskaffandet av tjuvgods, till någon del var ett ”arv” från hennes anhöriga får här vara osagt, då motsägande uppgifter härom föreligga. Omöjligt är det likväl inte, enär Björling själv både för egen del och för att hjälpa andra sysslade med härmed i äldre tider sammanfallande ”klokskap”.

Han var nämligen en smula hemmadoktor – ibland visserligen av det mera ignoranta och skämtsamma slaget men i alla fall doktor. ”Naturläkekonsten” var av honom den mäst omhuldade, men han ratade för all del ej häller mera animaliska kurer och s k huskurer. Det av honom i olika fall oftast ordinerade läkemedlet var urin. Sådan brukade han föreslå såväl till yttre som invärtes bruk, bl a mot gikt, håravfall och lungsot – allt under uttrycket : Man tager av sin egen nation.

Till en gammal torpare ordinerade han en gång som medel mot s k annandagsfrossa : femton stycken färska daggmaskar i ett kvarter söt grädde, att tagas på fastande mage.

Ja, hjälpte inte det så …. så voro väl medel som exempelvis detta åtminstone – närande. Såvida nu inte därav i stället uppkom någon annan slags frossa, så att medicinen ”kräla dädan”.

Utom av förut nämnda var Björling en varm vän av kallvattens- och vinterkurer och rekommenderade jämväl sådana som medel mot alla möjliga slags sjukdomar. På sig själv praktiserade han också dylika i snart sagt både tid och otid och sade sig ha desamma att tacka för den järnhälsa, varmed hans vid alla påfrestningar vana och härdade kroppshydda var utrustad.

Det kan anmärkas att han en gång var nära, att få stanna kvar i det kalla blå. Det var vid en ”lögning” i Södra Snikens kvarndamm, företagen på själva julafton. Han greps då av kramp och förmådde ej taga sig upp, förrän på hans rop om hjälp mjölnarhustrun kom till städes och hjälpte honom. Efter att ha fiskat upp Björling ur vaken och fått på honom det nödvändigaste av kläderna, tog den resoluta och för sitt kön modiga kvinnan med honom in i stugan, där han framför en påtänd brasa snart återfick sin gamla vigör.

Som erkänsla för den erhållna hjälpen fick mjölnarfamiljen Pettersson kort härefter av Björling en präktig säng i present. Denna originella gåva sammanställd med berättelsen här ovan gav emellertid onda och försmädliga tungor åtskilligt att babbla om – men vad behöver väl den rättfärdige bry sig om världens dom …..

Då Björlings närmaste granne på hinsidan vägen, den på sitt sätt lika originelle ”Fot-Olle”, hade avlidit, fick han av kommunen i uppdrag att göra kistan till denne. Han brydde sig emellertid ej om att taga ett ordentligt mått av den döde utan plåstrade efter ögonmått ihop en låda av virke, som han tyckte kunde passa, och spara på bräderna så mycket som möjligt. Härav kom sig att kistan blev något för liten.

När ett par karlar, sedan kistan var färdig, kom och hämta densamma, bådo dessa Björling om hjälp att lyfta i liket. Han följde med. Men hur man vände och vred och bar sig åt med den i livstiden lille och kutryggige mannen, var och förblev han – för lång.

Härav lät sig emellertid Björling inte frapperas, fast det nog kunde komma att bli en nesa för honom som yrkesman. Han rev sig bara ett tag i nacken och yttrade, vänd mot den döde, något om vad denne i livstiden varit för en ”kisterikul”, fråga honom, varför han nu efter döden skulle ställa till en sådan förargelse, och sade sig slutligen skola taga huvudet av honom.

(Se ”Andeskådare och gengångare”). Härpå grep han hastigt den medförda yxan – som det syntes de andra i avsikt, att sina ord trogen göra den döde ett huvud kortare – och börja skräda av bräderna på kistans insida framme vid den hotade kroppsdelen. När han till ungefär halva kistbrädernas tjocklek hållit på därmed försökte man återigen att få i Olle i kistan. Och nu lyckades det.

---------------------

Det skulle kunna tänkas, att Björlings hotfulla yttranden och uppträdande vid den dödes kista ettdera var ett groft skämt eller att han bokstavligen mena vad han sade. Men så torde ej ha varit fallet. Hans ord och åthävor i detta fall avsågo enligt sagesmannen endast att ”skrämma den dö’e så att han sulle krupa ihop”. – Enligt gammal föreställning troddes människorna efter döden såsom i livet ha förnimmelser av vad som tilldrog sig omkring dem. De kunde väl således följaktligen också ”skrämmas”.

Även botandet av den sinnessjuke ynglingen hade sin grund i gammal folktro. Genom hastig skrämsel troddes förståndet kunna återkomma.

Soldaten Björling

Under 1813-1814 års krig tjänade för roten n:r 341 vid Höjentorps kompani av Skaraborgs regemente en soldat vid namn Nils Björling, vilket namn han förmodligen tagit efter Essbjörnsgården, det största stamrotehemmanet.
När Björling i mitten av 1860-talet avled, var han enligt uppgift den siste i orten kvarlevande av den stam, som tjänade och varit med ”sista kriget”, i vilket han uppgav sig ha deltagit både i Tyskland och i Norge. Av hans kamrater hade några efter hemkomsten tagit livet av sig och andra hade blivit tokiga. Detta senare lär bl a varit fallet med Björlings kompanikamrat n:r 325Grotte, som tjänade för Grottesgården i samma socken. Denne uppförde åt sig en jordkula utanför byn, där han framlevde resten av sitt liv, folkskygg och tidvis fullkomligt galen.
Av en så vek natur var emellertid icke Björling, fast han varit med om och sett lika mycket, som de andra.
Han t o m talade gärna om sina upplevelser och sågs icke det ringaste berörd ut. Han berättade, att han ”flere gånger hade vart mä, där li kridde summ alla varst”, och han hade varit med vid ”Läpsis i Tuskelann å kastat iväj Bonnapoliån”. Till det sista var han med och ”tok in Nôrjet”.
I en av de strider, vari Björling varit med, hade han också blivit sårad, väl icke allvarligare men dock så pass, att han blivit stridsoduglig. Den trupp eller fana, han tillhörde, hade vid det tillfället blivit satt att bevaka en bro mot fienden. Denna hade också kommit och sökt erövra densamma, fast detta tack vare honom icke lyckats. Ty det var han, som den gången stod för fanan, i stället för vederbörande officer, som så snart fienden visat sig hade ”gått å betäkt säk” och sedan inte synts till förrän faran varit överstånden.
Björling var stolt över sitt krigiska äreminne, ärret efter kulskada på högra handens tumsida, och talade gärna om den förtjänst, han nedlagt vid brons försvarande. Fast sårad, hade han icke lämnat sin plats.

Björling

Uppgifter om B:s tjänstgöring för Olof Essbjörnsg soldatrote har icke fullt kontrollerats. Han står emellertid i församlingsböckerna antecknad som inflyttad från Sandlid i Håkentorp 1813 samt utflyttad år 1818 till Sätuna.
Då Björling var korpral kan det vara möjligt att han vid sin befordran överflyttas från annan (eller ingen) rote till sagda, varest han dock icke blivit så gammal utan vid en följande generalmönstring utslagen.
Sandlid, som ligger på numera Kåkstorps mark, har så vitt känt aldrig varit soldattorp. Här bodde dock Björlings svärföräldrasläkt – ”Danjelerna” – även senare. Möjligt är därför att hans bostad här endast varit tillfällig.

Vid ett tillfälle omtalade Björling för husmodern i Ryckla Mikaelsgården, Håkentorp, där han då var och snickrade, hur hett det gått till, när han blev sårad, och tillfrågades av henne, om han inte var rädd då.
”Nä, för all del!” svarade han på äkta soldatmaner.
”Jak bara sto å svor fôr-a ente kunne sjuta”.
Björling var gift och hade i sitt äktenskap två barn, en son och en dotter, varav sonen blev en mycket originell herre, som efterlämnat djupa spår i folkminnet. Efter mannens död flyttade hustrun till dottern, som var gift med en snickare i Rådene.