Striden vid Kungslena enligt Falbygdens Jul
Att ge en klar bild över en händelse som timade för 750 år sedan kanske för mången tycks vara en omöjlig uppgift. Tillgången på skriftliga källor och gamla urkunder är mycket sparsam. Vad som sägs i dessa om själva slaget ger oss ingen klar bild om hur detta strategiskt utvecklade sig. De ger oss däremot en ganska tydlig bild om det politiska förspelet och intrigerna emellan de agerande parterna. I korthet kunde orsakerna till detta blodiga slag rubriceras som en maktkamp emellan de Erikska och Sverkerska ätterna, en maktkamp om herraväldet över det dåtida Sverige. Vad som brister i den historiska uppteckningen av slagets utformning har så mycket klarare kommit till uttryck i den folkliga traditionen. Helt naturligt har en sådan händelse i släktled efter släktled bevarats i minne, och just de enskilda detaljerna har fångat lyssnarnas intresse.
Alltsedan konungarna Inges och Blot Svens dagar hade det varit strid om makten i Sverige emellan de Sverkerska och Erikska ätterna. Sverker II Karlsson var sonsons son av Blot Sven och Erik X Knutsson var sonson till Erik IX (den helige). När Sverker tillträdde regeringen trodde han sig kunna befästa sin makt genom att döda de fyra bröderna. Vid Älgarås kungsgård ägde en strid rum år 1205 och i denna stupade tre av bröderna men en fjärde, Erik Knutsson, sedermera Sveriges konung, räddades av en riddare Fale Bure, som förde den unge prinsen till Medelpad och vidare till Norge. Senare återkom Erik till Sverige och vann här mycket folk på sin sida. Sverker måste då se sig om efter folk för att kunna rädda sitt rike och han sökte denna hjälp hos konung Valdemar Sejr i Danmark. I Danmark lyckades han samla en väldig här för att med den infalla i Sverige och återtaga detta. Hären anfördes av Sverkers svärfader Ebbe Suneson jämte dennes bröder Lars, Jakob och Peder Suneson. Erik samlade sin här huvudsakligen bland uppsvearna. Den danska uppmarschen skedde söderifrån på östra sidan om Varvsberget, förbi Dimbo och »granne påle» vid Varv mot Lena By. Hären grupperade sig i slagordning mellan byn Kungslena och Plantaberget, med Varvsberget i ryggen, en ur strategisk synpunkt mycket ofördelaktig ställning. Den svenska hären kom norrifrån och hade högra flygeln vid Borgatorp och Kungshögen, stödd mot norra Plantaberget, som flankskydd, och västra flygeln mot Kivatorp och Kungslena Mad. Den samlade styrkan av båda härarna uppgick till 27.000 man, varav 18.000 utgjordes av Sverkers danska trupper. Den 31 januari år 1208 satte sig de stridsberedda trupperna i rörelse och drabbade samman på slätterna vid foten av Varvs - och Plantabergen. Kung Eriks baner fördes i striden av sedermera lagmannen i Västergötland Eskil, broder till Birger jarl. För visad tapperhet i striden erhöll Eskil sedermera banéret som gåva. Den danska hären anföll med stor tapperhet, men möttes av svenskarna med ett så häftigt och stritt pilregn, som »föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar». Härar nå drabbade våldsamt samman, man mot man, ryttarna i sina glänsande rustningar och fotfolket i djupa kolonner. Det blev ett vimmel av spjut, slagsvärd, klubbor och stridsyxor, ingen pardon gavs och inga fångar togs. När striden rasade som vildast vid »Jämmersled» och de svenska leden började svikta, fingo de stridande se en syn som vi aldrig fått se sedan. Uppe på Plantaberget kom Oden »thin gamble» ridande på sin åttafotade häst Sleipner de svenske till undsättning. Vid åsynen av stridsguden med det högt lyftade spjutet, uppgåvo svenskarna vilda härskrin och anföllo med förnyad styrka. Den vänstra flygeln trängde fram mot byn och därmed var återvägen för danskarna stängd. Sakta men säkert pressades danskarna tillbaka mot dalgången emellan Varvs - och Plantaberget, på den tiden trång och med sumpig och oländig terräng utan vägar. Här utspelades sista akten i förintelseslaget då hela den danska hären nedgjordes. Sankmarken kallas än i dag för »Helveteskärret». Enligt traditionen skulle endast 50 danska ryttare hava undkommit med livet. Kung Sverker, som med knapp nöd kunde rädda sig till livet, återvände till Danmark. Han ruvade emellertid på hämnd och återkom två år senare 1210 med en ny krigshär. Han mötte då svenskarna vid Gestilren i Varv. men blev då ånyo i grund besegrad samt stupade själv.
Det är förvånansvärt att den muntliga traditionen kunnat bibehålla en så detaljerad skildring under seklernas lopp. Man pekar än i dag ut platser i terrängen som haft samband med slaget: Kungshögen vid Dalagränsen, där kung Erik med sin stab uppehållit sig, Ryttarbackarna vid Källegården, vägen från Brunnsgården kallas »Knivabytet», vilket tyder på handgemäng. Jämmersled, där den hetaste striden stod, Helveteskärret, där slutstriden stod. Den danske överbefälhavaren Harald Hvide har sin gravhög strax invid den gamla kungsgården.
Till minne av slaget restes ett ståtligt monument vid landsvägen invid kyrkan och bär följande inskription: »Till minne af slaget vid Lena den 31 januari 1208 restes stenen 1894 af Västergötlands fornminnesförening och ortens befolkning. Svenskar, vörden fädrens minne!»
Må vi, sena tiders barn, ej förglömma hur våra förfäder kämpat och blött för vår frihet. Vi har aldrig böjt vår nacke för främmande inkräktares ok. Vårt dyrbara arv från fordom förpliktar. Må det väl förvaltas av kommande släkten.
Åter till de medeltida krigen.
Striden vid Ettak
Slaget vid Ettak
Efter slaget vid Hova blev svears och göters land delat mellan Valdemar Birgersson och hans upproriske broder Magnus. Den senare förbehöll sig värdigheten såsom sveakonung, under det Valdemar fick nöja sig med endast en tredjedel av riket med Västergötland som huvuddel.
Västgötarna voro icke nöjda med denna delning. Deras land var av gammalt tummelplatsen för krig i Norden och därför ville de ha en riktig riddarkonung, som kunde föra dem an i striden och icke en vekling sådan som Valdemar. Denne var givetvis också misslynt över utgången av tronstriden. I stället för att tillträda sitt nya konungarike, reste han till Danmark för att av sin svåger, konung Erik Klipping, utverka hjälp mot den segerrike Magnus.
På ett möte i Varnhem hösten 1277 sammanträffade västgötarna med konung Magnus. De ställde sig under honom, Axevalla hus överlämnades av dem och gemensamt försvar beslutades mot Valdemars och Erik Klippings befarade anfall. Försvarsanordningarna blevo emellertid otillräckliga och när de förbundna konungarna på förvintern samma år inbröto i Västergötland, kunde de utan större svårighet framtränga ända till Axvall eller Absawald, som borgen hette på den tiden.
Birger Jarls fäste var då ännu blott omkring trettio år gammalt, men anlagt efter utländska förebilder, som redan blivit föråldrade. Ett kvadratiskt torn i några våningars höjd med en omgivande ringmur imponerade icke på främlingarna, som sett större borgar på andra sidan sunden. Den tillfrusna Husesjön utgjorde intet hinder och med murbräckor slogos murarna i kras. Efter en kort belägring var Axvall i danskarnas händer.
På tredjedag jul, säger traditionen, togo konungarna sitt kvarter i borgen. Segerglad steg Valdemar med sin bundsförvant uppför stegen till den högt över marken belägna porten. Hovmännen lyste dem med osande törestickor uppför en trång trappa i muren till deras enda gemensamma rum, där väggfasta bänkar och ett bord utgjorde hela inredningen. Men stockvedsbrasan, som flammade i spisen, lyste upp de kala stenväggarna och glödgat öl stod framme på bordet. Sorlet från borgstugan inunder, där deras män togo in, hördes som ett svagt surr genom bjälklaget.
Genom luckan i borgstugans golv vräktes fångarna handlöst ned i källarhålan djupast i tornet. Här hörde de hur de främmande ryttarna gjorde sig hemmastadda. Sporrar klirrade i stentrapporna. Isiga brynjor spändes av och hängdes skramlande upp på tränaglar i väggarna. Svärjande över mörker och köld i detta barbariska land tinade danskarna så småningom upp framför brasan och började ansa sår och kylskador. Sedan bänkade de sig till skrovmål och dryckeslag. Så firades julen på Axevalla hus anno 1277.
De förbundna konungarna stannade kvar på Axvall. Innan helgen ännu var över redo deras män ut på vidsträckta rövartåg och snart stodo byarna i brand horisonten runt. Vilda strövpartier drogo från by till by med hästarna dignande under rövat gods. Skräckslagna människor flydde i vinterkölden med barn och boskap att söka skydd i skogarna eller inom kyrkornas murar. Över domkyrkan i Skara flaxade den röde hanen och röken drev skrämmande grå över bygden.
Under resan till Västergötland föregående höst hade konung Magnus sjukdom blivit förvärrad. Hans värkande händer förmådde icke föra tyglar eller svärd och då han trampade ned i stigbyglarna, gjorde det så ont i fötterna, att kallsvetten pärlade under hjälmen. Han kunde icke själv föra de sina till strid. Även andra bekymmer plågade honom. Fullgoda riddare voro sällsynta i Sverige denna tid beroende på att ridkonsten stod lågt, men också på bristen på lämpliga hästar. De lurviga svenska skogshästarna voro visserligen flinka travare och tålde ett bistert klimats alla vedervärdigheter, men som stridshästar voro de för låga och lätta. Det blev ingen tyngd i stöten, när de lätta ryttarna med fällda lansar redo till attack. De slogo brakande mot den levande muren av tungt beridna utlänningar. Hästar och ryttare störtade omkull och trampades ned.
Trots alla motigheter lyckades Magnus ställa upp en användbar ryttartrupp av västgötar, förstärkta med hans egna hovmän och ett par danska riddare, som gått i hans tjänst. I januari drog sig denna styrka inåt Västergötland för att rensa landskapet från danskarna.
En betydande del, omkring 200 ryttare, av de danska stridskrafterna hade slagit sig till ro på kungsgården Ettak i Velinge socken. Här kände sig främlingen i säkerhet och gjorde det bekvämt åt sig. Hästarna bundos under tak, rustningarna spändes av och man bänkade sig vid fyllda fat och ölstånkor. På gårdsplanen vajade danakonungens banér Allt andades stilla frid till dess en utkikspost i ett träd upptäckte en svensk trupp komma ridande över de snöhöljda fälten utmed ån Tidan. Posten gav hals och det blev plötsligt livligt i danska lägret.
Med fällda lansar störtade svenskarna genast till anfall och nu uppstod en strid, som i många år kom att vara ett kärt samtalsämne vid brasan och ölet.
Åter om Du inte är poetiskt intresserad
Ögonvittnens berättelser om medeltida fältslag äro ytterst sällsynta. Men slaget vid Ettak är livfullt och målande skildrat i Stora Rimkrönikan, vilkens författare fått berättelsen av en, som var med den dagen, nämligen riddaren Ulf Karlsson. Han får själv berätta sin spännande saga för oss så som han gjorde för andra västgötar för 650 år sedan.
»Herr Bengt av Alsö och Palne Vit
och andra ryttare och svenner flera
väl tu hundrade hors (hästar) och än mera
de gåvo sig alla godan tröst
och sutto vid bord och fingo sin mat.
Då ropte den man i trädet satt
och sade dem alle tidende
att de uppländske kommo ridande.
Herre Ulf Karlsson, en hjälte god,
vilken kamp han där bestod
mellan gården och en bro
han sade därom allt tills han dog.»
Danskarnas uppställning till strid gick med högsta fart och Ulf berättade om den saken med största förtjusning.
»Borden blevo da raskliga skjuten
och mången dörr sönder bruten.
De hade samman låtit sina hästar i stall,
deras svenner lupo varannan omkull,
deras hors voro då raskligen hämt
mången platta (plåt) blev där ospänd.
De kommo alla till sina hästar
och bundo sina hjälmar, det var deras bästa.
Kungens banér vart uppryckt,
fly det hade de icke hugt.
Herr Palne Vit var först till redo
och rände av gården med ett skede
och dit som han fienden såg.
Nordan gården ligger en å (Tidan)
där vart han fången mellan gård och henne,
förty han månde ostyrligen ränna
från sina sällar och följde ej dem
för det då red han fången hem.
Där kom då samman en hård lek
mången luckt brynja blek
vart färgad med mannablod röd,
hors blevo å båda sidor död.
De danske vordo fångne fleste.
Herr Bengt av Alsö han var den bäste
riddare där å marken var
man sade att han prisen bar,
han hade ett hors, det var så gott,
jag tror han hade det förr försökt.
Var han stämde mot en rote
där föll allt neder som en bråte
för det hors han satt uppå.
Då han förmådde ej längre strida,
ofången läto de honom dädan rida.»
Herr Ulf skildrade striden sådan den utformats under fredliga dagar vid tornej och bohord på rännarbanor Europa runt i denna riddarromantikens tidsålder. Den enskilde ryttarens mod och skicklighet samt hästens kvalitet är vad som uppmärksammas. Den personliga kraftmätningen, där mannen, ej truppförbandet, tar priset, är det väsentliga. Ridderligt uppträdande mot den besegrade är sedan den värdiga avslutningen på ett regelrätt utkämpat riddarslag. De vid Ettak tillfångatagna danskarna fingo också i frihet draga sina färde, sedan de förbundit sig att inom år och dag erlägga viss lösepenning. Blev den icke erlagd på utsatt tid, skulle de infinna sig i Söderköping för att gå i fängsligt förvar.
Så hänsynsfull var man mot likvärdiga motståndare enligt riddarnas internationella regler, men dessemellan utmärktes de ädla herrarnas väg av allsköns våldsdåd, skövlade hem och rykande ruinhögar.
Efter segern tågade svenskarna raka vägen till Axvall. Kung Erik klippte bestört med ögonen och Valdemar föll fullständigt till föga, då lansspetsarna tätnade till en skog runt borgen. De båda konungarna voro fångade som möss i en fälla. Den sluge Erik började genast underhandla. Sedan fred några veckor senare slutits i Laholm, kunde danskarna vid påsktiden draga bort från Axvall. Med dem följde Valdemar, som nu för alltid lämnade sina fäders jord.
Åter till medeltiden i Västergötland
