Om
 Vargens
historia

Två vargar sökte undkomma Centerns jägare genom att vandra söderut redan innan miljöministern och lydiga SNV bestämt sig.

Vargens sista tid av Rudolf Söderberg
Tidningsartikel 1927 Vargplågan måste bekämpas på allvar.
Vargen i folkmun Hjilmer Johansson i Bolum

Varg från 1860 talet i Skara högre allmänna Läroverks museum. Öronen avskurna för skottpengars erhållande.

Vargens sista tider i Skaraborgs län.

av Rudolf Söderberg Lidköping 1927.

Det är icke för mycket sagt, att med vargens försvinnande från södra och mellersta Sverige ett nytt skede inträdde för jakt och villebråd i dessa delar av landet och säkerligen ej minst i Skaraborgs län. Visserligen ha vi ej några utredningar om förhållandet, men stödda iakttagelser finnas, som ge vid handen, att vargarnas framfart kunde leda till utrotning t.o.m. av högviltets främsta representanter på en viss trakt. Så anföres från Mellby socken (i Skaraborgs läns Hushållningssällskaps handlingar, 1882):"Jakten är tämligen god... Kronhjortar funnos fordom i stort antal på Roo skogar, men blevo av wargar alldeles utrotade under de 10 åren från 1808 till 1818, under vilken tid de voro fridlysta". En annan uppgift förmäler, att hjorten i Örslösa och Råda socknar väster om Lidköping fordom fanns "i mängd", men utrotades av vargar vintern 1816-1817. [De återstående hjortarna uppehöll sig på Spårön sydväst om Kållandsö, där den sista lär ha skjutits 1847. (S Ekman 1918)]
Känt är, att rådjurets mycket växlande utbredning och talrikhet under skilda tider tillskrivits vargarnas av- eller tilltagande fordom. Det heter således (S Ekman 1919): "Vargarna utrotades från det sydligaste Sverige just vid 1800-talets mitt, samma tid, då rådjuret började sin spridning, och denna vargens utrotning fortskred sedermera så hastigt, att rådjuren vid sitt fortsatta framträngande norrut ständigt rörde sig på vargfri mark. Utvecklingen har på ett glänsande sätt bekräftat den spådom, Liljeborg redan 1874 uttalade: Sedan vargen numer blivit sällsynt i mellersta delarne av Sverige, ävensom i de södra, är det antagligt, att rådjuret här skall komma att utbreda sig." Även beträffande älgen har den förmodan framkastats, att hans frånvaro förr på vissa trakter måste tillskrivas dessa rovdjurs hemsökelser. Folk uti bygderna led dessutom ofta kännbara förluster av hundar och boskap på grund av "gråbens" påhälsningar och fingo stundom utkämpa heta duster med den hatade besten.

Ännu lever en och annan gammal skaraborgare, i vars minne händelser av sistnämnda art bevarats med barndomsintryckens livlighet. Dessa äro således de enda skildringar av åsyna vittnen vi äga från de sista "vargatiderna" i vårt län. De böra därför ej sakna allt intresse ur jaktvårdssynpunkt, hur personligt färgade eller fragmentariska återgivna de än äro. I det följande ha en rad sådana uppteckningar meddelats efter tidningsnotiser, som förekommit i ortspressen. Genom välvilligt tillmötesgående från bygdeskildraren Assar Blomberg har här ävenledes kunnat införas dylika episodiskt berättade upplevelser i till anslutning till andra uppgifter, som hans efterforskningar i gamla papper uppdagat. Till sist har jag rådfrågat den äldre topografiska litteraturen samt naturligtvis tagit del av det lilla våra nya jakthandböcker och tidskrifter ha att mäla om lokala förhållanden.

Ur ett av de förstnämnda arbetena, Claes Johannes Ljungströms: "Vartofta härad", utgör följande rörande skallgången på varg i Skaraborgs län en sammanfattande framställning.
Att deltaga i skallgång var var och en skyldig som hade ko. Hemmansägarna skulle också hålla varggarn alltefter gårdens storlek. Dessa provades om våren av "skallfogdar". När ett kreatur blivit "rivet av varg", underrättades de sistnämnda, och då skickades skallbud till skallaget inom socknen. Som en löpeld gick kallelsen från gård till gård, och den, som erhöll den, kunde i natten få ge sig av till närmsta granne, denne till nästa o.s.v. Vargnäten uppsattes så, att övre tändeln hängdes på löst i jorden satta störar.
Mellan tändlarna fästes tåg, vilka sammandrog garnet, när vargen rusade in i det. Enär alla tågändarne voro bundna i samma träd eller buske, fångades han som i en säck. I närheten låg de med yxor och spjut väpnade männen gömda. Skallaget, delat på två sällskap, sökte däremot att även med tillhjälp av linorna och de på dem hängda, med allehanda fula figurer utstyrda flaggorna, ringa trakten.

Blev vargen lyckligen motad in i nätet, mottogs han omedelbart av spjuten och yxorna, även med kulor och hagel, ja, man trakterade den avskydde rövaren med både störar och käppar. Var och en ville tydligen ha sitt "ord" med i laget. Därpå fördes bytet under glam och glädje till närmaste gård. Här avpälsades djuret och skinnet såldes vanligen på stället. Och så hölls gravöl med brännvin som traktering, varefter alla nöjda återvände hem. Många dagsverken kunde gå förlorade och tröttheten bli kännbar nog under en skallgång. Men lag och sed var sådan. Och tillfredsställelsen över att ha fullgjort denna skyldighet ökades helt visst genom den lycka man kände åt att vara kvitt en överhängande - fara för den gången!

Erinras bör också om att, som varje jägare vet, lämningar ännu finnas i våra bygder efter varggropar, dessa verksamma fångstmedel, som utgjorde en annan form för allmogens kamp mot odjuren. På tal härom har jag i friskt minne ett tillfälle för några år sedan, då man nere i Källeryd anordnat en sommarfest. Platsen var en vacker skogsdunge, i vilken en varggrop inhägnats för ändamålet. Den var mycket väl bibehållen och räckte till sittplats åt ett 40 - tal personer. Dekorerad som den blev med de långa skallgångslinorna och de på dem med allehanda figurer utstyrda flaggorna e.t.c. utgjorde den en lika originell som lyckad illustration till det vid festen hållna anförandet, som avhandlade naturen och djurlivet i gångna tider.

Enligt meddelande skulle en väl bevarad varggrop för ej så längesedan kunnat beses uppe på Billingen. Den ägde kvar en del av den träpallissad, vilken ofta bildade fångstgropens inredning. Redskap, som begagnades vid vargjakten, såsom spjut, linor, nät och plåtar för utmärkande av skallagen o.s.v., tillhöra numera våra museer. En del sådana ha med benäget medgivande av intendenten S. Welin här avbildats. De förvaras i Västergötlands fornmuseum i Skara, där de höra till utställningsföremålen.

Billingen var ett kärt tillhåll för varg och naturligtvis i ännu högre grad Tiveden och Hökensås. Men även i slättlandets skogar var han vanlig. Skaraborgs läns Hushållningssällskaps handlingar (1822) förtälja sålunda: "Vargar förorsaka stor skada om sommaren; de hava ett stamtillhåll i bergsklyftorna i Mellby Löt, varför under senare åren alltid vallehjon måste följa kreaturen. Sockenskall hållas om sommaren, men utan ordning och utan gagn". Det finns även platser på slätten, som genom sitt namn minna om vargen, t.ex. Vargmossen i Skärvs socken.

När vintern kom med djup snö och skogarna blevo besvärliga att genomströva, gåvo sig odjuren flockvis ut på plundringståg till byarnas grannskap. Den gamle gårdvardens liv var nu inte mycket värt, om han företog sig oförsiktigheten att göra sin vaktrond kring gården. Plötsligt blev han gripen och expedierad, medan folket sov och ingen fanns, som kunde rädda honom ur ulvarnas käftar.

Så fruktad var vargen, att man alltid beväpnade sig, då körslor skulle företagas längre väg, och man höll gärna tillsammans i stora foror. Det skedde förnämligast för hästarnas skull, ty de kunde bli skräckskrämda och svåra att tygla, när vargen hördes.

Värst synes han ha härjat sommartiden bland boskapen. Många stackars torpare blev nu av med sin enda ko. Boskapen föstes ju till skogarnas beten gemensamt, och som alla slags inhägnader saknades, förelåg ständig fara för förluster. Det säges, att ingen vecka gick, utan att någon olycka inberättades av vallaren. På kyrkvallen träffades man, och där kungjordes den.

Under mycket stränga vintrar strövade stora flockar av vargar även gärna omkring på Hornborgasjöns is och tjöto i kapp med varandra, som det heter. Om sommaren fick man, som ovan nämndes, hålla sig med särskilda vaktare eller vallpojkar, ifall ulvarna tilläventyrs skulle komma. En gårig rusade en flock betesfår ned från Billingsberget och satte av i vild fart åt Bjellum. Händelsen iakttogs av en ännu levande person, på den tiden en liten flicka, som undrade vad det kunde betyda. Fårskocken hade snart för svunnit, men rätt som det var kom en lammunge, som på något sätt blivit skadad i ena benet, hoppande, hack i häl förföljd av en varg. Den stackars lammungen bräkte ängsligt. Så fort flickan fick se vargen, gav hon till ett gällt skri med resultat, att vargen tvärt stannade och liksom förvånad såg på den lilla flickan. Han uppgav dessbättre förföljandet av sitt annars säkra byte och lommade helt snopen bort.

Enligt folksägnen var det en finngubbe, som gjorde slut på odjuren. Han skulle nämligen förstått sig på "konster". Man frågade en dag om han visste någon bot för den olidliga vargplågan. - Jo, bevars väl. - Det skulle gå, om han fick etthundrafemtio daler för besväret. Affären gjordes upp, och nu försvunne vargarna med en gång från dessa landamären(!).

På Mösseberg, berättar en gammal gratialist från Kleva, funnos vargar till omkring år 1868. En gång, då han som ung gick och vallade uppe på berget, fick han se en av bestarna överfalla en flock hästar. Dessa hade ställt sig i ring kring sina små föl på så sätt, att huvudena voro vända utåt. Sparkande förtvivlat med frambenen sökte de försvara sig och dem. En märr blev dock ihjälriven av vargen. Vid ett annat tillfälle såg han tvenne vargar släpa bort ett får. En tredje gick efter och "körde på." En annan gång var han nära att bli angripen själv av en stor varghona. Men hon fann för gott att lufsa iväg, hoppande över den s.k. Vråhålan på östra sydsidan av berget, där hon satte sig att stirra på honom. Innersta delen av nämnda klyfta kallas för övrigt ännu i dag Varghulan.

Vargspjut, vargnät och skyltar , använda vid vargjakter i Skaraborgs län. I Västergötlands fornmuseum

Från Lerdala meddelas följande. En åldring berättar, hur det gick till för 85 år sedan, då han var pojke. Han fick göra tjänst som hela byns vallherde. Det var mycket ansvarsfullt och även farligt. I skogarna fanns det gott om vargar. Det gällde att ständigt vara på sin vakt. Kommo de fram, hade man en lur att blåsa för att skrämma bort dem. I vanliga fall togo de ock till flykten. Men det kunde även hända, att vargen ibland bet ihjäl något av fåren och kilade till skogs. Så hände för mannen vid ett tillfälle.
En 90-årie, gumma i Fyrunga socken bevarar ett minne från barndomen, som särskilt inpräglat sig. Det var när en "tasse" (varg) smugit fram till deras torp och snappat till sig en stor gåse och dragit iväg med den. Oerhört med snö hade fallit den vintern, och drivorna räckte ända upp till öfsorna. På kvällarna kunde man höra fullt med vargar tjuta i den närbelägna skogen.
Ytterligare bevis för den roll vargen fordom spelade lämnas av nedanstående uppteckningar av A. Blomberg.
Den siste vargen i den s.k. skogsroten (Rvd) Vilske Kleva fångades för c:a 60 år sedan (uppteckn. 1926) i en "nolegrav" (potatisgrav). Den som dödade vargen fick 30 kr i skottlön och köpte för dessa pengar en häst, som sen fick spenamnet "Vargen".

En person i Skulten Vilske Kleva såg som barn, säkerligen 1861, en varg i närheten av hemmet. Vargen kom helt lugnt gående på en vinterväg (det var nämligen vinter), som då ledde över Ugglums mossar. Fadern gick in efter bössan och skulle skjuta vargen, men skottet klickade, och denne fortsatte sin väg, som om ingenting hänt. Berättat av J Pettersson Skulten Vilske Kleva 1927)

Flagglinor, använda vid skallgång och vargfångst i Skaraborgs län. I Västergötlands fornmuseum i Skara.

En myckenhet vargar fanns fordom i Dagsnässkogarna. När Hornborgasjön låg frusen, kommo de i stora flockar över isen från Billingen. De voro så glupska, att man aldrig vågade låta kreaturen gå utan vallpojke. Ända till husen gingo de fram och togo smådjur, såsom gäss, får och svin. Sådant hände, när Jonas Andersson (död 1898 över 90 år gammal) var torpare å Timmerbacke under Dagsnäs. Han gjorde en "rännelur" (av rönn), som han blåste i för att skrämma vargarna. (Berättat av J. A:s sonson.1927).
Major Tham på Dagsnäs skulle en gång fara till en gård, som han ägde på slätten (det var troligen St. Halta). När han kom till Disaråsmossen, blev han angripen av en flock vargar. Tham sade kusken, att denne skulle sätta sig bredvid honom i sätet. Härpå gick det i den vildaste fart, tills man uppnått ett torpställe, där dagbräckningen inväntades och färden kunde fortsättas utan fara för vargarna. (Berättat av Gustaf Andersson, Haketorp, Ugglum).

En skräddarlärling, som varit på gården Näs i Ugglum och sytt, råkade på hemvägen ut för en varg. Det var sent en vinterkväll, och han var kommen så långt som till den s.k. kyrkbron vid Nolgården, då han plötsligt upptäckte ett par lysande ögon, vilka stirrade mot honom i mörkret. Han förstod genast, att det var en varg, och nu voro goda råd dyra.

I gården, där han arbetat, hade han fått en brödkaka, och nu började han bryta sönder den och kasta bit för hit till den hungrige vargen. På så sätt lyckades han hålla denne på avstånd, medan han alltmer närmade sig hemmet. När kakan var slut. började han springa av alla krafter och lyckades komma helskinnad hem. På moderns fråga, vad det gick åt honom, förmådde han endast framstamma: "Vargen! Vargen!" När man tittade it fönstret, stod vargen och glodde i rutan. Fadern tog yxan och gick ut, men då fann besten för gott att försvinna. (Berättat av Gustaf Andersson, Haketorp).

Redan 1832 hade Kongl. Maj:t fastställt en av länets invånare ingången överenskommelse om skottlön för rovdjurs dödande. Vid allmänt möte i Skara den 9 mars 1842 bildades en förening för utdödande av rovdjur. Den blev av Kongl. Maj:t fastställd den 8 aug. samma år. (Finnes intagen i länskungörelserna för 1842, nr 338). Efter att ha genomgått gamla länskungörelser i sockenarkivet i Ugglum har jag funnit, att skottlön utbetalats för följande antal inom Skaraborgs län dödade vargar under nedan nämnda år:

Skottlönen utgjorde för varg 18 Rdr och för unge 9 Rdr. I början av 1860 - talet höjdes dock skottlönen till resp. 27 Rdr. och 13,50. Anmärkas bör, att ung varg i detta avseende ansågs lika med gammal, när den fälldes efter 1 aug.

Angående skallgång efter vargar på Falbygden bestämdes på grannastämma, vilka som skulle deltaga, samt ordningen för densamma. Skallgången företogs nattetid, när vilddjuren voro ute och sökte byte och betesdjuren voro insläppta. Höstetid, då nätterna började bli långa, upprepades skallgången stundom kväll efter kväll. Vid sådana tillfällen deltogo minst tre personer. Vid större, skallgångar kunde deltagarna däremot vara flera tiotal. Man lade an på att anställa så stort buller som möjligt, detta för att skrämma djuren. Tomma bleck- och kopparflaskor, gamla stekpannor och kasserade malmgrytor, vallhorn och lurar (dessa kunde vara mer än 3 alnar långa), flintlåsgevär och pistoler, allt kom till användning. Såsom något synnerligen präktigt ansågs en väldig kopparkittel, på vilken lagts en stor bleckplåt. På denna slog man sa hårt man orkade. Humöret hölls uppe av själva förehavandet och av de styrketårar man hämtade ur medhavda lommaflaskor.

Annat sätt för skallgång var följande: Folk från flera socknar uppbådades, och var och en skulle ha med sig ett stycke vargnät. Detta var förfärdigat av rep i grova maskor, så tilltagna, att vargen kunde träda huvudet genom dem. Alla dessa vargnät sattes tillsammans, det ena intill det andra, samt fastgjordes vid träden i skogen eller vid pålar i marken. Det gällde sedan att från hela området driva vargarna mot detta nät, däri de dels fastnade och dels blevo nedskjutna av de bakom nätet stående skyttarna.

Anmärkningsvärt är, att vargar förekommit senare i Västergötland än i Småland och Östergötland. Det uppgives (Vårt Villebråd s 188), att åren 1881-1884 skulle varg funnits blott i tre nordliga landskap i Sverige. I Skaraborgs län dödades den sista vargen 1864, men i Älvsborgs län fingo de tre sista först tio år senare bita i gräset. En uppgift föreligger emellertid om vargars förekomst på Svältorna år 1884 "mitt i sommaren, varunder de togo livet av en hund" (Lidköpings Tidning 1924-12-23 ur en exposé).

Ett meddelande av särskilt intresse, både därför att det är det sista om vargens förekomst inom Skaraborgs län, och emedan det daterar sig från ett så sent årtal som 1888, är följande, som återfinnes i Sv. Jägarförbundets tidskrift för detta år: "Såsom vanligt under stränga vintrar ha även nu varghistorier varit i omlopp, och såsom vanligt ha de också nu i allmänhet varit grundlösa. En enda lär dock visat sig tillförlitlig, enligt meddelande av den 13 mars från jägmästaren i Nunnebergs revir E. Lindholm:
"Natten till den 28 februari gingo 3 vargar, kommande från Skaraborgsslätten, upp på Halleberg, i dess sydöstra hörn, och efter en bugt åt norr, gingo de ned i dess sydöstra hörn antingen samma natt eller natten därpå. Någon älg eller annat rov ha de, såvida man kunnat finna, ej tagit under sitt korta besök. Bestarna spårades från sin uppgång till sitt nedstigande, från berget samt sedan så långt det varit möjligt. Något träck, som hittades i spåret, antydde genom sin ringa mängd och sitt utseende, att kosthållet varit mycket klent."
Bl.a. tillägger herr Lindholm, att de sannolikt tagit kosan åt Dalsland...

Undertecknad erinrar sig en liten episod, min enda personliga om detta djur, vilken bränt sig in i minnet. Den överensstämmer åtminstone till tiden med sistnämnda uppgift. En vinter i slutet av 1880 - talet hade Vänern tillfrusit från Kålland över till Värmland och Dal. Man talade på västgötasidan (Kålland och Lidköpingstrakten) om att vargar varit sedda ute på isen. Vi barn lyssnade naturligtvis med blandade känslor till detta otrevliga budskap. Av någon anledning hade mina syskon och jag en eftermiddag lämnats ensamma hemma. Kvällen bröt in. Plötsligt blev vår lek avbruten av ett tjut, som trängde in genom fönstren. Det kom helt visst från någon hund, som, utestängts. Med tanke på vad vi hört om Vänerns vargar, föll det sig dock lättare för oss att tro på dem. Ängsligt kröp vi samman i ett hörn av rummet, lade oss på knä och bådo Gud bevara oss från att bli uppslukade av den hemske varulven. Med 1890-talets ingång är det oåterkalleligt slut med dylika historier om vargar här nere.

I Norge försvann, heter det, ulven så gott som under åren 1866-1870, enligt F 0 Juelis uppgift genom en sjukdom, som även bortryckte nästan alla hundar i nordliga Norge. Vad vårt land beträffar, framhåller prof. S. Ekman med full rätt, vill det synas, gentemot prof. E. Lönnbergs uppfattning, att vargens hastiga försvinnande i södra och mellersta Sverige ej bör tillskrivas någon sådan orsak. I annat fall skulle även en minskning av hans antal vid samma tid kunnat spåras i de nordliga länen, vilket ej är händelsen. Skäl, som i stället kunna åberopas, har även Claes Johan Ljungström antytt för Skaraborgs läns vidkommande, då han i Kinnefjärdings och Kållands häraders beskrivning 1871 säger, "att minskningen av skog och tillökningen av människoboningar nu gjort vargen till en sällsynt gäst."

Tidningsartikel 1927 Vargplågan måste bekämpas på allvar

50 renar dödade på en natt av ett enda vargpar. Stockholm den 2 dec. (TT)
Med anledning av uppgifterna från Lappland och Jämtland att vargar i år anställt mycket svåra härjningar bland renhjordarna, har Sv.M. förfrågat sig hos lappfogde Staaff i Östersund, som förklarade, att de vargar, som för närvarande fara fram i Jämtland, sannolikt kommit norr ifrån. Han avsåg icke uteslutet att invasionen längre fram på vintern kan ökas mångdubbelt.
De största härjningarna ha hittills anställts i Frostvikens socken, där under en enda natt ett 50-tal renar blevo rivna av vargar. Man hittade i snön 32 renar med uppriven strupe. Såvitt man kan se är det ett enda vargpar som anställt denna i förödelse. I motsats till björnen, som endast brukar döda en eller ett par renar, river vargen så många han kan komma åt.

Landsfogde Staaff beklagade livligt att anslaget för inköp och utläggande av gift mot varg i lappterritorierna indragits, då detta sätt att bekämpa rovdjuren faktiskt är det enda, som kan anses effektivt. Om giftkriget icke på nytt återupptages, slutade hr Staaff, är det fara värt att vargstammen kommer att starkt förökas, och då blir det synd om lapparna.

Hjilmer Johansson i Uddagården i Bolum

har förmedlat att redan 1832 hade KM:t fastställt en av länets innevånare ingången öfverenskommelse om skottlön för rovdjurens dödande. Vid allmänt möte i Skara mars 1842 bildades en förening för utdödandet av rovdjur, som Kungl. Maj:t fastställde augusti samma år. Skottpengen för vargen uppgick 1843 till 18 Rd, som vi får betrakta som en stor summa. För ungar betalades 9. Ersättningen höjdes 1860 till 27 respektive 13,50. Förutom skjutvapen, varggropar så jagades den framgångsrikt med drevkarlar. Men det fanns också andra knep. Man kunde läsa bort den.

Den siste vargen i trakterna vid Billingen sköts på Häggums mosse 1857 och jag var själv med om att släpa fram den till vägen. Den sköt Backgårdaren med silverkula. När man tog sådan ammunition trivdes de inte. Av pengarna för skinnet samt ett sammanskott köptes en ljuskrona till kyrkan i glädje över att odjuret var borta.

Tore Andersson Broddetorp f1862 berättar vidare: Vargen lästes bort 1850 och skulle hålla sig borta i 99 år.

Den som läste bort vargen skulle ha betalt av var bonde, som hade skifte på berget, annars tog varjen 5 får i arvode. Tassakäringa bodde på berget och det ryktades att hon hade vargen till skydd och husdjur. Därför såg bönderna till att hon inte hade mer utrymme än ett bås, en kätte och ett hönssteck. Den siste vargen slogs ihjäl 1851 av en som kallades Varga Lars, som hade skridskor på sig så han åkte ifatt vargen och slog honom över ryggen. Kroppen slängdes i skogen och skinnet gick till Bosgården, där Lars tjänte.

I varje drängkammare fanns förr en vargaskalle, som var ett betyg för att drängen var en god skogskarl. Hade de skallen i sängen när pigan låg där blev hon ej med barn.

1869 en stor varg förföljde natten till den 14/1 1869 en hund ända fram till manbyggnaden Stora Weka i hopp om att få sig ett gott mål. Ställets gårdvar gav skall, och gårdsfolket drev med stakar och stenar besten på flykten. Under den kungliga jakten 1866-09-08 å Billingen sköts 47 orrar, 3 harar, 1 uggla och 1 katt.

Från Forna Vargatider

Genom pressen går meddelanden om vargarnas påhälsningar bland lappländska renhjordar. Detta kommer en att osökt tänka på den tid, då vi även här i Västergötland hade att dragas med dylika bestar. Nedskrivaren av dessa rader har av en gammal sagesman hört berättas, hurusom till exempel under mycket stränga vintrar stora flockar av vargar strövade omkring på Hornborgasjöns is och tjöto i kapp med varandra, – en betecknande motsats till de den innevarande blida vinterns svanesång därstädes. Dessa lömska djur smögo omkring i dessa trakter och gjorde vägar och stigar osäkra, och folkmunnen vet uttala huru de särskilt ville åt unga havande kvinnor. Kreaturs- och fårjordarna fick man ej som nu för tiden släppa lösa på Billingen, utan man fick hålla sig med särskild vaktare eller vallpojkar, ifall ulvarna till äventyrs skulle komma. En gång rusade en flock betesfår ner från Billinge berget och satte av i full fart ner mot Bjellum. Händelsen iakttogs av ovan relaterad person på den tiden en liten flicka, som undrade vad det kunde betyda. Fårskocken hade snart försvunnit neråt, men rätt som det var kom en lammunge, som väl på något sätt blivit skadad i benet, hoppande, hack i häl förföljd av en varg. Den stackars lammungen bräkte ängsligt. Så fort flickan fick syn på vargen gav hon till ett rejält skrik med resultat att vargen tvärt stannade och liksom förvånad såg på den lilla flickan, därvid han övergav förföljandet av sitt annars säkra byte, och helt snopen lomade bort.

En klok finngubbe gjorde emellertid enligt sägnen slut på hela vargaffären. Folk hade öga till den lille vandraren att han skulle förstå sig på konster, och så frågade honom en dag en större kreatursägare, om han inte visste någon bot för den olidliga vargplågan. – Jo bevars väl – Och vad ville han ha för besväret att visa vargpacket på dörren. Ett hundra femtio daler. Affären gjordes upp, och sen dess försvunno vargarna från södersvenska landamären och har aldrig där visat sig.

Vargarna. Vargatider.

En ”förskräcklig landsplåga” var det stora antalet vargar, som i synnerhet vintertiden strövade omkring, skriver en skildrare av 1830-1840-talets bygd samt lämnar en del upplysningar, om hur livet på landet då gestaltade sig vis á vis dessa rovdjur.

- Vargarna voro så närgångna, berättar denne skribent, att de, ofta mitt på ljusa dagen i flockar på upp till 30 á 40 st. vågade sig ända in i byarna, där de revo hål på svin- och fähustaken samt grasserade värre bland de där varande djuren och t.o.m. ej ens lämnade bondhunden vid stugdörren i fred. De togo svinen, grep dem över nacken, slängde upp dem på ryggen och gav sig iväg, mången gång mitt för ägarens näsa, men alltid under högljudda nödrop från de matnyttigas sida.
Stundom revo de svinen å stället, samt slafsade i sig blodet och inälvorna. Då nötkreaturen på vintern vattnades i byns s.k. vattne, inträffade, att 7 á 8 vargar sutto på något avstånd och iakttog förehavandet, väl väntande, att något av djuren skulle avlägsna sig från de andra och bliva dem ett mera lättfångat byte.

När vargarna uppträdde sålunda ordnades emellertid till skallgång och man gick ”man ur huse” för att med spjut, yxor, hötjugor och andra tillhyggen driva bort eller oskadliggöra dem eller också sökte man att medelst hojtningar och oljud skrämma dem på flykten. Något efter mitten av århundradet, då skjutvapen, som förut saknats, kom till allmännare användning försvann dock vargarna så småningom och ha sedan dess icke åter uppträtt. //F.V.B. 1894.

Skallgång.

När vargarna blev för ”närsökna”, eller flockade sig, anställdes skallgång på dem. Utom vallpojken utsändes med kreaturen folk som skulle hjälpa honom att hålla vakt kring djuren och i svårare fall sändes bud till skallfogden, d.v.s. ledaren för skallaget, som utsände budkavle (skriven order) om skalls anställande. Bolums och Broddetorps socknar hade skallgång gemensam med Stenstorpssocknar och Häggum. Hornborga och Sätuna hade sitt tillsammans med Gudhem och andra socknar.

Vid skallgång eller vargjakt fick man gå man ur huse, även kvinnor voro ofta med. Det var bestämt hur många som skulle gå från varje gård och vad redskap de skulle ha med sig. Somliga skulle ha spjut och klubbor, andra varggarn (nät). De senare köptes på gemensam bekostnad, men omhänderhades av vissa därtill utsedda. Trummor och skallhorn hörde även till utrustningen. De i benen flinkaste blevo drevkarlar. Fruntimmer och gamla gubbar ställdes på pass att mota och skrämma vargarna så att de gingo mot spetsgården, där näten voro uppsatta och där de starkaste och modigaste karlarna voro placerade.

Vargplågan.

Intill omkring mitten av 1800- talet utgjorde vargarna en plåga – men blevo så småningom allt sällsyntare – men jag har en gång sett en varg, berättar en 80-åring på 1930- talet. Man var då tvungen, att ha vallpojkar, som sågo efter kreaturen under betesgången och höllo dem samman. Kom ett djur något avsides från de andra, genast var vargen framme.
För folk hade de dock i regel respekt. Tillsammans fredade sig också nötkreaturen – de hade ju horn – och hästarna kunde man få se bilda ring med huvudena mot varandra och fölen inuti stå och smälla med bakfötterna mot vargflocken. Skilda åt och utan tillsyn råkade dock, i synnerhet ungdjur, ofta illa ut och blevo om än icke alltid dödade, illa rivna.
Får och ungdjur samt svin voro mäst utsatta för angrepp av vargarna. Vintertiden gingo vargarna icke sällan ända fram till ladugårdarna och kunde då söka – ibland lyckas – att gräva sig in i husen genom eller under stenfoten eller genom taket, där byggnaderna voro nog låga. //Joh:a Gust. 35.

Vargamor.

Finnfolket och vargarna hörde enligt sägnen samman. Vargarna voro deras skyddslingar och de hade makt över dem. Ville de någon något ont, kunde de sätta vargarna på denne eller hans boskap, trodde man. Finnkäringarna födde (gåvo mat till) vargarna. Vad de fick över av allt de tiggde samman, det gav de dem, ansågs det. De höll dem som sina barn och de fanns som också påstod dem vara det. Hur ville man förresten förklara det faktum, att man sällan såg till annat än finnkäringar. Barn omtalas väl någon gång i de gamlas berättelser om finnfolket men finngubbar mycket sällan. Ofta uppträdde finnkäringar med ett flertal vargar i sällskap – upp till ett tjugotal och en sådan finnkvinna brukade nämnas alltid för vargamor.

I början av 1800-talet, kom till ”honbôrje nerbu” en sådan finngumma, åtföljd av en hel flock med vargar. Det var i kvällningen och man höll just på med att vattna kreaturen i den förbiflytande ån. Detta väckte helt naturligt mycket uppseende. Gumman stannade emellertid vargflocken och gick in i dagligstugan i Bosgården och bad att få stanna där över natten.

Man förbarmade sig där över henne, ty det var vid jultiden och mycket kallt. Hon ville dock ej lägga sig utan satt hela natten på spishällen, då och då blåsande i de stelfrusna händerna och givande sig för att hon frös : ”Hu, hu, jag fryser så!”

Vargarna – vilka hon kallade för sina ”gossar” – stannade hela natten lugnt kvar utanför och då gumman tidigt på morgonen lämnade gården, följde vargarna henne, alldeles som om de varit hundar.
Detta var sista gången en sådan vargamor sågs till i orten. //sägen efter F.V.B. m.fl.

Drängen och vargen.

I en gård i Sätuna hade man en flygelbyggnad, vars ena ände hade inretts till drängstuga medan den andra ännu stod oinredd och varest gårdens stora hund om nätterna brukade hålla till. En natt, när drängarna lågo i sin söta sömn, väcktes de av ett förskräckligt oväsen: buller, hundskall och andra tjut. Den ene av drängarna tog då på sig skinnpäls och träskor för att bege sig ut och se efter vad som var å färde. Utkommen i förstugan, skulle drängen titta in i det rum, där hunden brukade vara och i det samma sprang en stor varg ut mitt emellan benen på honom. Drängen blev naturligtvis mycket förskräckt men någon skada hade ju ej skett utom att hunden fått några skråmor och att några i rummet stående saker välts över ända och hade ej drängens relaterande av händelsen morgonen därpå åstadkommit munterhet bland grannarna, skulle händelsen säkerligen ej bevarats i minnet. Däri förekom emellertid följande trohjärtade passus: Å dä va en skam te tasse, han hôll’t på å ta mäk mä!” //F.V.B.

Kvinnorna och vargarna.

Ett par bondkvinnor voro en dag ute på Hornborgasjöns is och sköljde. Under det de voro sysselsatta därmed kom en flock vargar. Dessa höll sig till en början på något avstånd, skrämda av kvinnornas plaskande och packande, men blevo så småningom allt ”närsöknare”. När kvinnorna förstodo, att det kunde bli svårt, att hålla vargarna från livet, tömde de raskt lakkaret, som de stjälpte över sig och sålunda erhöllo en någorlunda säker tillflykt.
Genom bankningar i karet med packeträna och den medhavda yxan, som använts till att hugga hål på isen med, kunde de en stund hålla vargarna från sig. Snart blevo dessa dock så djärva, att de trots oväsendet vågade sig fram, och började krafsa i isen vid karets kant för att komma åt kvinnorna. De hade redan rivit i isen så att kvinnorna sågo djurens tassar under karkanten. En av kvinnorna fann då på att med yxan hugga av tassarna på djuren och döm om de instängdas glädje när de oskadade vargarna anföllo sina blödande kamrater och rev dem i stycken samt sprungo sin väg.
De påhittiga kvinnorna kunde sedan i ro samla ihop resterna av sin tvätt och bege sig hem. //sägen från Bjellum. St – Kr. 1929. (Stadigs Krestin)

Räddande brödkaka.

Ena kvenna ifrå Fåfänga hade vôrt i bun – Bjellum – å när ho jeck därifrå va dä sent män dä va månajust.
Präsis sum ho hade gått ôver stätta te Långalöcka, kåm dä en varj ätter-na, en stor tasse, å ho vesste ente hur ho sulle kunna klara säk, um han satte ôt’a, män så kåm ho å tänka på sin tolev, ena brökaka, sum ho hade fått.
”Blir lä inga anner rå, så får a-le je’n dänn”, tänkte ho. När varjen se’n ble närsöknare å kåm nära’na, så brut ho å en bete å brökaka å kasta te’n. Senar sprang ho unnar ett stöcke tesse varjen va ätter’na ijenn, å så hôllde ho på.
Dä va ente långt enar ho kåm te ett ställe nära sett, män ena kaka ä ente stor å fôrslo så lite te dä’n däre lufsern ho hade i sällskap, sum fôr var gång stanna å åt upp dä han feck, å rätt va dä va, hade ho inget mer å je. Män då te dä sista to ho strumpebånnt å slängde te varjen å leka mä. Män då va ho så närma gålstuva, så ho sprang fram te dôra å bösta, å då fôrsvann varjafulingen. //G. i V. för H.J. 1926.

Vargagård på Billingen.

På Billingsberget inne vid den s.k. Ohlsjön, där segerstadshemmanet Seltorp tilldelats sin skogsskift fanns intill kort efter mitten av 1800-talet en s.k. varggård. När efter budkavels utsändande invånarna i de angränsande socknar anställde skallgång på varg, drevs djuren mot denna plats och infångades eller nedgjordes. //F. å V. 1945.

Hornborga sista varjajakt.

Om huru den sista vargen i Hornborga dödades berättade Kristian i Skräddaregården. Han var med då, sade han.

Det var något av de första åren på 50-talet, och vargen hade kommit över isen från andra sidan Hornborgasjön. Han höll till nere på Maden. Där hade man fått se honom och ställde till drevjakt. Alla byamännen samt deras pojkar och drängar samlades då samt gingo från olika riktningar ut mot det ställe, där man visste att vargen fanns, tills de hade honom inringad mot en krok av ån, som då var öppen. Där stack några av männen ihjäl honom med spjut, som de voro utrustade med. Det hjälpte inte vad han gläfste och bet.
Sedan flådde de vargen och kastade kroppen i ån. Där blev sedan den följande sommaren en förskräcklig mängd kräftor. Detta skulle hänt när Kristian var 20 år gammal och han var född 1834. //O. i D. 1934.