Yngve Laurell som var klasskamrat med Rudolf och deltog i Australienresan har berättat följande om vargen, vilket kan passa in här. Yngve var prästson från Segerstad och har varit en inte obetydlig kulturbevarare. Bland annat har han förmedlat musiken från Rocka Per Bolum.

Från Forna Vargatider

Genom pressen går meddelanden om vargarnas påhälsningar bland lappländska renhjordar. Detta kommer en att osökt tänka på den tid, då vi även här i Västergötland hade att dragas med dylika bestar. Nedskrivaren av dessa rader har av en gammal sagesman hört berättas, hurusom till exempel under mycket stränga vintrar stora flockar av vargar strövade omkring på Hornborgasjöns is och tjöto i kapp med varandra, – en betecknande motsats till de den innevarande blida vinterns svanesång därstädes. Dessa lömska djur smög omkring i dessa trakter och gjorde vägar och stigar osäkra, och folkmunnen vet uttala huru de särskilt ville åt unga havande kvinnor. Kreaturs- och fårhjordarna fick man ej som nu för tiden släppa lösa på Billingen, utan man fick hålla sig med särskild vaktare eller vallpojkar, ifall ulvarna till äventyrs skulle komma. En gång rusade en flock betesfår ner från Billinge berget och satte av i full fart ner mot Bjellum. Händelsen iakttogs av ovan relaterad person på den tiden en liten flicka, som undrade vad det kunde betyda. Fårskocken hade snart försvunnit neråt, men rätt som det var kom en lammunge, som väl på något sätt blivit skadad i benet, hoppande, hack i häl förföljd av en varg. Den stackars lammungen bräkte ängsligt. Så fort flickan fick syn på vargen gav hon till ett rejält skrik med resultat att vargen tvärt stannade och liksom förvånad såg på den lilla flickan, därvid han övergav förföljandet av sitt annars säkra byte, och helt snopen lomade bort. 

En klok finngubbe gjorde emellertid enligt sägnen slut på hela vargaffären. Folk hade öga till den lille vandraren att han skulle förstå sig på konster, och så frågade honom en dag en större kreatursägare, om han inte visste någon bot för den olidliga vargplågan. – Jo bevars väl – Och vad ville han ha för besväret att visa vargpacket på dörren. Ett hundra femtio daler. Affären gjordes upp, och sen dess försvann vargarna från södersvenska landamären och har aldrig där visat sig.

Vargarna. Vargatider.

En ”förskräcklig landsplåga” var det stora antalet vargar, som i synnerhet vintertiden strövade omkring, skriver en skildrare av 1830-1840-talets bygd samt lämnar en del upplysningar, om hur livet på landet då gestaltade sig vis á vis dessa rovdjur.
- Vargarna voro så närgångna, berättar denne skribent, att de, ofta mitt på ljusa dagen i
flockar på upp till 30 á 40 st. vågade sig ända in i byarna, där de rev hål på svin- och fähustaken samt grasserade värre bland de där varande djuren och t.o.m. ej ens lämnade bondhunden vid stugdörren i fred.
De togo svinen, grep dem över nacken, slängde upp dem på ryggen och gav sig iväg, mången gång mitt för ägarens näsa, men alltid under högljudda nödrop från de matnyttigas sida.
Stundom revo de svinen å stället samt slafsade i sig blodet och inälvorna.
Då nötkreaturen på vintern vattnades i byns s.k. vattne, inträffade, att 7 á 8 vargar sutto på något avstånd och iakttog förehavandet, väl väntande, att något av djuren skulle avlägsna sig från de andra och bliva dem ett mera lättfångat byte.
När vargarna uppträdde sålunda ordnades emellertid till skallgång och man gick
”man ur huse” för att med spjut, yxor, hötjugor och andra tillhyggen driva bort eller oskadliggöra dem eller också sökte man att medelst hojtningar och oljud skrämma dem på flykten.
Något efter mitten av århundradet, då skjutvapen, som förut saknats, kom till allmännare användning försvunno dock vargarna så småningom och ha sedan dess icke åter uppträtt. //F.V.B. 1894.

Skallgång.

När vargarna blev för ”närsökna”, eller flockade sig anställdes skallgång på dem.
Utom vallpojken utsändes med kreaturen folk som skulle hjälpa honom att hålla vakt kring djuren och i svårare fall sändes bud till skallfogden, d.v.s. ledaren för skallaget, som utsände budkavle (skriven order) om skalls anställande.
Bolums och Broddetorps socknar hade skallgång gemensam med Stenstorpssocknar och Häggum. Hornborga och Sätuna hade sitt tillsammans med Gudhem och andra socknar.
Vid skallgång eller vargjakt fick man gå man ur huse, även kvinnor voro ofta med.
Det var bestämt hur många som skulle gå från varje gård och vad redskap de skulle ha med sig. Somliga skulle ha spjut och klubbor, andra varggarn (nät). De senare köptes på gemensam bekostnad, men omhänderhades av vissa därtill utsedda. Trummor och skallhorn hörde även till utrustningen. De i benen flinkaste blevo drevkarlar. Fruntimmer och gamla gubbar ställdes på pass att mota och skrämma vargarna så att de gingo mot spetsgården, där näten voro uppsatta och där de starkaste och modigaste karlarna voro placerade.

Vargplågan.

Intill omkring mitten av 1800- talet utgjorde vargarna en plåga – men blevo så småningom allt sällsyntare – men jag har en gång sett en varg, berättar en 80-åring på 1930- talet.
Man var då tvungen, att ha vallpojkar, som sågo efter kreaturen under betesgången och höllo dem samman.
Kom ett djur något avsides från de andra, genast var vargen framme.
För folk hade de dock i regel respekt. Tillsammans fredade sig också nötkreaturen – de hade ju horn – och hästarna kunde man få se bilda ring med huvudena mot varandra och fölen inuti stå och smälla med bakfötterna mot vargflocken. Skilda åt och utan tillsyn råkade dock, i synnerhet ungdjur, ofta illa ut och blevo om än icke alltid dödade, illa rivna.
Får och ungdjur samt svin voro mest utsatta för angrepp av vargarna.
Vintertiden gingo vargarna icke sällan ända fram till ladugårdarna och kunde då söka
– ibland lyckas – att gräva sig in i husen genom eller under stenfoten eller genom taket, där byggnaderna voro nog låga. //Joh:a Gust. 35.

Vargamor.

Finnfolket och vargarna hörde enligt sägnen samman. Vargarna voro deras skyddslingar och de hade makt över dem. Ville de någon något ont, kunde de sätta vargarna på denne eller hans boskap, trodde man.
Finnkäringarna födde (gåvo mat till ) vargarna. Vad de fick över av allt de tiggde samman, det gav de dem, ansågs det. De höllo dem som sina barn och de funnos som också påstod dem vara det.
Hur ville man förresten förklara det faktum, att man sällan såg till annat än finnkäringar.
Barn omtalas väl någon gång i de gamlas berättelser om finnfolket men finngubbar mycket sällan. Ofta uppträdde finnkäringar med ett flertal vargar i sällskap – upp till ett tjugotal och en sådan finnkvinna brukade nämnas alltid för vargamor.
I början av 1800-talet, kom till ”honbôrje nerbu” en sådan finngumma, åtföljd av en hel flock med vargar. Det var i kvällningen och man höll just på med att vattna kreaturen i den förbiflytande ån. Detta väckte helt naturligt mycket uppseende.
Gumman stannade emellertid vargflocken och gick in i dagligstugan i Bosgården och bad att få stanna där över natten.
Man förbarmade sig där över henne, ty det var vid jultiden och mycket kallt. Hon ville dock ej lägga sig utan satt hela natten på spishällen, då och då blåsande i de stelfrusna händerna och givande sig för att hon frös : ”Hu, hu, jag fryser så!”
Vargarna – vilka hon kallade för sina ”gossar” – stannade hela natten lugnt kvar utanför och då gumman tidigt på morgonen lämnade gården, följde vargarna henne, alldeles som om de varit hundar.
Detta var sista gången en sådan vargamor sågs till i orten.
//sägen efter F.V.B. m.fl.

Drängen och vargen.

I en gård i Sätuna hade man en flygelbyggnad, vars ena ände hade inretts till drängstuga medan den andra ännu stod oinredd och varest gårdens stora hund om nätterna brukade hålla till.
En natt, när drängarna lågo i sin söta sömn, väcktes de av ett förskräckligt oväsen : buller, hundskall och andra tjut. Den ene av drängarna tog då på sig skinnpäls och träskor för att bege sig ut och se efter vad som var å färde. Utkommen i förstugan, skulle drängen titta in i det rum, där hunden brukade vara och i det samma sprang en stor varg ut mitt emellan benen på honom. Drängen blev naturligtvis mycket förskräckt men någon skada hade ju ej skett utom att hunden fått några skråmor och att några i rummet stående saker välts över ända och hade ej drängens relaterande av händelsen morgonen därpå åstadkommit munterhet bland grannarna, skulle händelsen säkerligen ej bevarats i minnet. Däri förekom emellertid följande trohjärtade passus :
”---------Å dä va en skam te tasse, han hôll’t på å ta mäk mä!” //F.V.B.

Kvinnorna och vargarna.

Ett par bondkvinnor voro en dag ute på Hornborgasjöns is och sköljde. Under det de voro sysselsatta därmed kom en flock vargar. Dessa höll sig till en början på något avstånd, skrämda av kvinnornas plaskande och packande, men blevo så småningom allt ”närsöknare”. När kvinnorna förstod, att det kunde bli svårt, att hålla vargarna från livet, tömde de raskt lakkaret, som de stjälpte över sig och sålunda erhöllo en någorlunda säker tillflykt.
Genom bankningar i karet med packeträna och den medhavda yxan, som använts till att hugga hål på isen med, kunde de en stund hålla vargarna från sig.
Snart blevo dessa dock så djärva, att de trots oväsendet vågade sig fram, och började krafsa i isen vid karets kant för att komma åt kvinnorna. De hade redan rivit i isen så att kvinnorna sågo djurens tassar under karkanten. En av kvinnorna fann då på att med yxan hugga av tassarna på djuren och döm om de instängdas glädje när de oskadade vargarna anföllo sina blödande kamrater och rev dem i stycken samt sprungo sin väg.
De påhittiga kvinnorna kunde sedan i ro samla ihop resterna av sin tvätt och bege sig hem.
//sägen från Bjellum. Stadigs Krestin 1929.

Räddande brödkaka.

Ena kvenna ifrå Fåfänga hade vôrt i bun – Bjellum – å när ho jeck därifrå va dä sent män dä va månajust.
Präsis sum ho hade gått ôver stätta te Långalöcka, kåm dä en varj ätter-na, en stor tasse, å ho vesste ente hur ho sulle kunna klara säk, um han satte ôt’a, män så kåm ho å tänka på sin tolev, ena brökaka, sum ho hade fått.
”Blir lä inga anner rå, så får a-le je’n dänn”, tänkte ho. När varjen se’n ble närsöknare å kåm nära’na, så brut ho å en bete å brökaka å kasta te’n. Senar sprang ho unnar ett stöcke tesse varjen va ätter’na ijenn, å så hôllde ho på.
Dä va ente långt enar ho kåm te ett ställe nära sett, män ena kaka ä ente stor å fôrslo så lite te dä’n däre lufsern ho hade i sällskap, sum fôr var gång stanna å åt upp dä han feck, å rätt va dä va, hade ho inget mer å je. Män då te dä sista to ho strumpebånnt å slängde te varjen å leka mä. Män då va ho så närma gålstuva, så ho sprang fram te dôra å bösta, å då fôrsvann varjafulingen. //G. i V. för H.J. 1926.

Vargagård på Billingen.

På Billingsberget inne vid den s.k. Ohlsjön, där segerstadshemmanet Seltorp tilldelats sin skogsskift fanns intill kort efter mitten av 1800-talet en s.k. varggård.
När efter budkavels utsändande invånarna i de angränsande socknar anställde skallgång på varg, drevs djuren mot denna plats och infångades eller nedgjordes. //F. å V. 1945.

Hornborga sista varjajakt.

Om huru den sista vargen i Hornborga dödades berättade Kristian i Skräddaregården.
Han var med då, sade han.
Det var något av de första åren på 50-talet, och vargen hade kommit över isen från andra sidan Hornborgasjön. Han höll till nere på Maden.
Där hade man fått se honom och ställde till drevjakt.
Alla byamännen samt deras pojkar och drängar samlades då samt gingo från olika riktningar ut mot det ställe, där man visste att vargen fanns, tills de hade honom inringad mot en krok av ån, som då var öppen. Där stack några av männen ihjäl honom med spjut, som de voro utrustade med. Det hjälpte inte vad han gläfste och bet.
Sedan flådde de vargen och kastade kroppen i ån. Där blev sedan den följande sommaren en förskräcklig mängd kräftor.
Detta skulle hänt när Kristian var 20 år gammal och han var född 1834.//O. i D. 1934.

1869 17/9. Hade visat sig en varg vid St. Weka, vilken förföljde en hund fram till ladugården, men av gårdsfolket bortdrevs med stakar och tillhyggen.