Hornborgasjön
1897

[ överordnad ] [ Ungdomsåren ] [ Australien ] [ Vänerns Fågellif ] [ Hornborgasjön ] [ Hembygsvårdaren ] [ Författaren ]
[ samma ] [ Kolthoff ] [ Sjön 1897 ] [ Sjön 1898 ] [ Sjön1904 ] [ Fågellif 1905 ] [ Debatt 1905 ] [ Försvinnande Sjö ] [ Uppsatser om sänkningen ] [ 20 talet ] [ 30 talet ] [ 40 talet ] [ Frille ] [ Innehåll ]

Vandringen som aldrig slutade

En sommareftermiddag på 1800-talet hade jag fått följa med ett par äldre pojkar på en fisketur i Vänern Jag var bara 8 år. Det hade nappat bra. Just som vi skulle lämna stället, kom en fågel med fyra dunungar i rad efter sig simmande ut ur vasskanten, i vilken vi hade skjutit in vår båt.
- En fiskand, viskade den ene av kamraterna. Vi väntar tills dom hunnit längre ut. Sen ska vi fånga ungarna, ska ni få se.
Utan att ana någon fara, fortsatte den lilla flottiljen att paddla iväg, och snart var stunden inne. Fågelmamman visade att börja med föga oro, när hon fick se oss komma fram ur vassen. Hon ökade blott farten något, svängde huvudet än åt ena, än åt andra sidan och betraktade oss uppmärksamt med ett öga i sänder. Men när hon märkte, att vi förföljde henna och förstod, att hon var avskuren, vände hon sig hastigt mot ungarna. Nu blevo vi vittne till något riktigt roligt. Hon tog ett par av dem under vingarna, sänkte sig något, så att de andra kunde kravla sig själva på hennas rygg och krypa in under de långa skulderfjädrarna, och dök. Snart tappade hon dock en av dam. Han flöt upp som en kork och blev ensam.
Kanske var det första gånger familjen var så långt ute på öppet vatten. Den lille såg sig plötsligt övergiven, hörde inte mamman locka heller, men när vår båt gick till undsättning, trodde han, att det var hon, som kom tillbaka och skyndade ängsligt pipande mot den. Jag sträckte ut armen och höll handen i vattenytan. Han lade sig tryggt i den och slutade genast med barnskriket. De andra hade under tiden uppnått den skyddande vassens gömslen och räddat sig.
Nu skull fiskbytet skiftas. Jag bad att få avstå min part mot ungen, som jag villa låta stoppa upp, och fick det.

Genom omständigheternas makt kom denna tillfälliga fisketur att betyda åtskilligt för mitt framtida liv och leverne. När jag kom hem, var en vän till min familj, löjtnant och jägare, på besök från Stenstorp. Han och min far stod och samtalade i salen. Jag gick in, bockade mig och visade, vad jag hade fångat. Han blev genast intresserad, tog en stol och slog sig ned vid salsbordet, satte mig på ena knät och lade ungen framför oss. Med pekfingret slätade han försiktigt ut det gråvita, silkeslena dunet, så att de smala, mörka banden, som från huvudet löpte nedåt halsen och ryggen, rätades ut jämsides med de ljusa.
Jo, Rudolf, sade han, det här är en doppingunge, det ser man på ränderna och på den vita, nakna fläcken på pannan och på fötterna också (han lyfte litet på ungen och visade dem). Sådana småttingar finns det gott om i en sjö jag brukar jaga i.

Den heter Hornborgasjön.

Det var första gången jag hörde det namnet. Förknippat med den bevarad ungen, förgät jag det inte. Det kom att ligga gömt i min hjärnboett i många år, tills en vacker dag…

Första besöket vid Hornborgasjön

En annan eftermiddag i slutet av maj 1897 vandrar två skolpojkar från Skara fram på den stora landsvägen över slätten söder om Axvalla hed. Fria efter pluggets triviala timmar, påskyndade de tysta sina steg. Den ena är en smärt byggd, ljuslagd ungdom, 16 år gammal liksom kamraten. Hans drag är manliga, allvarliga, bakom pincenén skimrar ett par grå, närsynta ögon, de tunna läpparna uttrycka beslutsamhet. Den andra, mer satt till växten, har ett rörligare ansikte. Hans hår är mörkt, de bruna ögonen livliga och orolige och, medan han vandrar fram, falkar de uppe i trädkronorna. Kamraten marscherar mer oberörd, hans blick är stadigt fästad vid vägen och dess omgivningar. Hans klädsel är vårdad, mössan sitter prydsamt på sned, och på benen har han höga, blanka snörkängor. Den andres persedlar är enklare, under rocken en tröja, på fötterna ett par grova marschskor, och den stukade mössan är skjuten på nacken.

De fråga sig för i en stuga, få veta, att den sjö de ämna besöka var rik på fåglar, men att den saknade stränder. Man kan inte komma fram till den för stora träskmarkers skull, som omge den överallt. På dessa är det för en obekant livsfarligt att ge sig ut. Landsvägen skall snart föra förbi en egendom. Här kanske fås bättre besked.
Folket i den gården ser frågande på de unga landsvägsriddarna och varnar. Till sist följer dock en man med och anvisar en nästan omärklig stig, som slingrar fram i kanten av en högmosse. På den kunde de gå ned till en liten sandig vik, där sjön kilar in mellan höga vassar. De få inte vika av ett stags från stigen, ty då komma de ner i bottenlösa gungflyn. En eka fines på platsen, men den är för väl gömd och oåtkomlig, om inte fiskaren är där nere. Han bor långt bort, så tur har man haft, ifall man träffar på honom.

Och vi hade tur ! Han kom gående över flyen i tydlig avsikt att närma sig sjön på samma väg som vi. Vi möttes. Han besvarade fryntligt våra hälsningar och betraktade portörerna och skolmössorna, som vi höll i handen.

- Jag heter Ås, presenterade han sig.

Vi sade våra Namn. Med klappande hjärtan framförde vi därefter begäran att få låna ekan. Han vred, på huvudet och tittade i marken en stund.

Vi vågade icke andas:
- Si, det var en annan sak, när jag känner, vem som ber. Pojkar tar den ofta olovandes, bryter sönder årorna och lämnar den var som helst.
Vi försäkrade, att så skulle vi alls inte göra. Våra trovärdiga ögon talade sitt språk.
- Jo, detta går för sig, sen jag har vittjat mina nät, blev det slutliga, kärkomna svaret. Jag skall staka in till ladan där ute i natt, den är full av hö. Den kan en ligga i tillade han vänligt och pekade på den.
Vi såg halmtaket resa sig över vallen. Hon stod på en gräsbevuxen jordhöjd, och en snibb av en våt, tuvig starräng sköt ända ut till den.
- Vi tänker inte fiska, förklarade vi, utan titta efter fåglar och leta efter bon, för vi samlar ägg.
- Då är det bäst att ro ut på sjön - söder ut, bort till mynningen av ån, till holmarna, som ligger utanför, för där finns alla slag. Här i vassarna trivs bara sothöns och dopping, och di äggen duger inte att äta. Men en svan har sitt rede i en rugge, nära Rödemosse. Dit är det inte långt.

Gåsladan som tecknades 1897

Vi tackade glade och skildes åt.
Skymningen började falla, och lätta, blå dunster steg ur kärren. Ladan omsveptes av dem. Vi kunde dock alltjämt se henne, upplyftad som i en hägring. Men ju längre ut vi kom, desto glesare stod tuvorna. Gång på gång sjönk vi ned i dyn mellan dem till knäna. En vipa lyfte och gav med sin klagande låt uttryck åt vår belägenhet. Eller hon hade kanske sina ägg liggande på en starrdyna någonstans. Vi hade ingen tid att spilla för att söka efter dem.
Inne under logtaket var det nästan mörkt. Det fjolårsgamla höet blev icke den ljuva bädd vi hade väntat. Mygg och agnar yrde upp som ett yrväder, ju mer vi trampade och rörde i det, och unkna ångor fyllde luften. Skyndsamt grävde vi en grop åt oss var och kröp ner. På det gick myggen bet, men icke agnarna, som åt sig in under skjortlinningen och stack som ohyra.

Gåsalaá som den tolkades av Holger Johansson 1930

Min kamrat somnar snart. Jag domnar av i halvslummer. Röster utifrån träffar oupphörligt mina öron. De flesta komma stötvis, andra i ett sammanhang med växlande styrka. Ibland tränger ett särskilt läte tydligt fram. Det slukas dock genast av flödet av vassångarnas toner och kornknarrarnas sträva, men sövande serenader från sumpmarken vi nyss passerat. De verkar att jag i mitt avslappande tillstånd snart inte gör någon åtskillnad. Allt flyter ihop.

Som natten skrider, skärps dock alla ljud, de är alldeles inpå ladans knutar. Ett ögonblick tystnar det till. Då passa lyhörda röster på att smyga sig in. Jag hör egendomliga, dropplika, bubblande läten och tonande visslingar, som långsamt vända tillbaka och dö bort. De stannar kvar en stund i mina öron, ty de gör dock starkare intryck än de starkare. Slutligen börja svalorna, som sitta på taket, att kvittra. De väcka mig, jag sticker upp huvudet, och de kasta sig ur sina bon och flyga ut genom ladans öppna dörr. Nu känner jag träskets fuktiga, ljuvliga vildmarksdoft och ser natthimlens skära sommarljus sila in genen de breda springorna i väggarna. Min vän snarkar alltjämt. Jag vill ej väcka honom, kryper försiktigt ur min bädd och stiger ut i en vaknande värld jag aldrig förr har skådat.

I halvslummer tränger förnimmelser utifrån lättast ned i det undermedvetna, sägs det, där de bevaras för att dirigera vårt medvetna liv. I ty fall blev väl jag i detta drömlika tillstånd utsatt härför. Vägen hit ner blev trång, jag måste vandra den, och det tog aldrig slut.

Jag ställer mig på en tuva och trycker mig intill väggen. Fågelljuden hejdas här och ge eko inne i ladan. Grodorna, kväker vid mina fötter. Här satt vi föregående kväll och åt våra smörgåsar. Jag tänker på det, då jag ser grodrommen, vars klumpar hade slunkit med träskvattnet vi druckit. Gryningsdimman ligger tjock över vassen. Då och då flyger en fågel upp ur den, en and, en beckasin, en gång en stor rovfågel som med spänstig flykt på breda vingar svingar och svävar bort. Morgonluften är ännu rå och kall. Jag fryser, huttrar i mina sura skor och våta strumpor och byxben – kanske också av den hänförelse jag känner. Då börjar en kant att glöda i Billingens mörka skogsbryn.

Jag springer in i ladan och purrar min vän. Vi kommer snart ut, just som ett under sker. Strimman formar sig till en oval smälta av guld, som skiljer sig från det ställe, där den först var synlig. Det brinner i bergkammen. Nu höjer sig solen, suger till sig det gyllene töcknet och skingrar vår synvilla. Strålarna glider hän över dimbanken och når oss på sekunden, bländande, värmande. Vårt gamla skjul får sin del. De flisiga väggarna glindra av ljus. Hon ser alldeles ny ut. I gräset och vassen glittrar ymnig dagg.

Dimbanken lättar, delar sig först i stora flockar, vilka likt bolmande rökar sakta tåga ut mot sjön. En kylig bris sticker upp och sätter oss själva i rörelse. Ekan har fiskaren förtöjt under natten alldeles intill ladan. Länken är instucken genom en springa i väggen. Där ligger hon städad och färdig med alla inventarier: årorna, toften, roddpallen, rorkulten och össkopan. Hon väntar synbart på oss, och utan att ord griper vi portörerna och hoppa ombord.

Med pulsstången i handen är min plats given. Min vän har fattat ena åran och ställt sig i fören. Han skall dela vassen, där vi vill fram, jag skjuter på. Han får smart ett svårare arbete. Att vaka på allsköns bråte, som flyter på vattnet och inte vill ge vika. Min långa puls snärjer ofta in sig i dessa mängder av nate, alger och gammal rutten vass.

Sävsångarna, som jublat nästan hela natten, är yra nu, när solens fackla nyss har tänts. De nöja sig icke längre med att sjunga från toppen av stråen, de måste ut i solskenet och fylla sina lungor med den friska, varma luften för att kunna ge mer eftertryck åt sången. Vi ser dem oupphörligt höja sig ett par meter, fladdra ett litet stycke, slå ned igen och liksom blyga över sin djärvhet snabbt hoppa nedför det lodräta vasstrået och uppsöka sina gömslen. Snart kommer de försiktigt uppklättrande igen, tittande sig omkring, att ingen fara finns, fortsätta till toppen och kasta sig ut på nytt

Här inne i de doldaste rummen står sorlet upp i taket. Änderna snattra, plaska och bullra, andra skrockande, larm och hetsiga pip överrösta dem ibland, vi vet inte än, vad för några
- Hörde du, hörde du? Vi är idel öra, rädda att gå miste om någonting. Vi måste lära oss att tyda vassens musik, kommer vi överens om.

- En liten simmare stryker tätt förbi. Den lockar plitt, plitt, plitt ett i ett. På en skymt i en glugg i vassen känner vi igen en bild vi fäst oss vid, en fågel, som ej får förväxlas med kornknarr. Den har också kort näbb, men den bruna ryggen är som sockrad av en mängd små vita prickar. En småfläckig sumphöna, konstaterar vi med tillfredsställelse. Nu kunde vi det lätet. Några sprittande, men livliga drillar tar vi först för gulsparvens. Skulle han förirrat sig hit ut? Där kom han tätt över vassen, slog till av pur nyfikenhet helt nära oss och stack fram sitt svarta huvud. Sparv, det var han sjöng likt sin namne, men höll till i vassen. Ingen annan än sävsparven, det var klart, och så kunde vi hans visa.

Det ljusnar. Vi finna oss sitta i kanten av en glänta, full av tuvor. Medan vi vila armarna ett tag, störta två sothöns ut på den och börja förfölja varandra utan att ge akt på oss. Plötsligt vända de brösten mot varandra, resa sig kappraka på vattnet och drabba samman. Vingarna slå slag på slag, de skrika och snurra runt, det står en sky av skum omkring dem, men blott några ögonblick. Mitt i en sådan skärmytsling upphör striden utan att någondera syns övermannad. De fälla bara sina vapen, sjunka ned på vattnet och paddla lugnt var och en åt sitt håll. Det tyckte vi var skrajt, fegt! De borde ha kämpat, tills en av dem stannat på valplatsen. Vi talade med förakt därom. Riktiga höns, det var de. De hade fäktat som tuppkycklingar, levde som simfåglar, men skulle föreställa vadare. Ingenting passade.

Det jäste i vattnet omkring oss, blåsor som sprack och spred en vidrig stank. Men vi framhärdade och plöjde vår fåra genom dyn. Och vår möda belönades. Först på ett särskilt sätt. Då ekan slant över en sådan multen hög, litet större än de andra, skrapade hon av en del. Fyra vita ägg hade blottats! I detsamma stack en näbb och ett skäggigt fågelhuvud upp en årlängd från oss - så ett till, ett till!

Vi omringades. Men ingen enda fågel lyfte sig över ytan. De gav oss blott ett ögonkast och försvann igen i den dysvarta sumpen.
Blinda hade vi varit. Överallt blänkte nu ett vitt skal fram i dessa trasbylten. Utan att märka det hade vi kommit mitt i en doppingkoloni.

Fiskaren hade sagt, att doppingarna utrotade änderna. Uppe på herrgården hade man bett honom att slå sönder så många ägg han fann. Vi kände följaktligen inga samvetsförebråelser över att vi räddade dem, och skörden blev rik. Så småningom dök ägarna själva upp och knorrade i korus. Snart blandade sig en ny röst i kören, sothönans, vars svarta dräkt och vita pannplåt skymtade i vassen. Hon vågade sig icke fram hon kunde icke dyka.
När detta nöje var slut och vi överblickade slagfältet, grep oss en helt annan känsla. Vi ångrade, vad vi hade gjort. Vi borde behålla bara några kullar och lägga tillbaka de andra. Det kunde vi, därför att vi inte skadat bona. Först sorterade vi så att var särskild kull fick de rätta äggen av samma form och kulör. Vi hade redan märkt hur fint de skiftade och valde ut ett fyrtal för vart rede. Så for vi omkring igen och lade snällt ihop dem parvis tätt intill varandra, så som vi sett dem ligga, skylde över både dem och våra samveten med trasorna och rodde därifrån.

Just som ekan sköt in i vassen, törnade hon. Min vän sprang fram och tittade över relingen och rapporterade: Ett stort vassbo, fullt med ägg!

I en hög bodkorg (utan lock), bland torra blad och vassbitar hade fågeln värpt en massa ägg, ordnade som när man plockar ägg i en kasse, och nedsjunkna i den ljusa, torra, mattgula bädden, med vilken de så väl överensstämde genom sin gulgråa färg, att de var som en del av den. Det undgick oss icke heller, att skalen var punkterade med likadana svarta prickar och små violetta fläckar, som bladen ägde. Boet fann vi också beundransvärt. Det var nästan som timrat av varvtals hopdragna bjälklag av långa vasstrån, vilande på en bank av ännu längre, och ned till vattnet gick en brygga, en trappa, på vilken fågeln bakvänt kunde kliva upp och ned.
Vem byggmästaren var, behövde vi inte tvivla på, fastän vi knappt ville tro det. Det var ingen annan än sothönan! Vi skulle ej hacka på henne mer.

Nu slog oss en annan tanke. Var befann vi oss egentligen?
Hur skulle vi hitta ut ur denna vassdjungel? Åt vilket håll låg land? Vart skulle vi vända oss för att komma fram till sjön?

Båttoften gav dålig sikt. Vassen nådde ändå högt över våra huvuden. Ingenstans öppnade sig ens en glugg för orientering. Den ränna vi plöjt hit kunde ju bli vår reträttväg. Vända om nu? Nej, det tilltalade oss alls inte.
Bäst som vi sitter i dessa dystra betraktelser, kommer några kråkor viftande över vassen, styra rätt mot vår plats och slå ned på tuvorna. Ute i samma ärende som vi! På ett ögonblick ha de hackat hål på ett doppingägg, bita i kanten och sticka iväg med det in till land.

Vi fattade genast galoppen. Blott en kort stund kunde vi följa deras flykt, dock tillräckligt länge för att hinna beräkna riktningen och sedan den kurs vi själva skulle tag d.v.s. den motsatta. Den var tydlig och klar. Det var inte första gången fåglar fungerade som vilsedrivna sjöfarares kompass, fast det visste vi ju inte.
Förr än vi hoppats, bröt ekan igenom vassväggens tvära gräns mot sjön. Vi gled ut på fritt vatten. Ingenting förmedlade övergången, ej en sävtuva, ej en näckros - eller nateäng, vilket vi hoppats på.

Förändringen blev plötslig. Våra blickar gick långt bort där vidsträckta perspektiv öppnade sig. Åt norr av Rödemossens skogkantade bräm och dess skarpt tecknade strandkontur längre bort låg en liten ö, och mitt över sjön lyste solbelagda, sandiga uddars stenskoningar.

Vi fann sjöns natur märkvärdigt växlande och tvekade, varåt vår kosa nu borde styras. Åt söder hade fiskaren rått oss. Men ingenting i synlig måtto lockade åt det hållet.
- Vi ror runt hela sjön, utbrast jag!
Min kamrat såg villrådig ut, han betänkte sig, innan han svarade:
- Jag föreslår, att vi far till Rödmossen och går i land och ger oss ut på den. Vi får inte se några vadare annars. Sen ror vi ut på sjön åt söder och uppsöker holmarna.
Jag samtyckte. Det skulle ändå bli en långfärd till sjöss, vilket vi nu längtade efter. Vassen hade vi fått vårt lystmäte av. Ekan rensades och länsades, grejorna stuvades fastare, och målet blev Rödemosse.

Den friska luften piggade upp oss betydligt. Här fanns inga unkna dunster längre, och armarnas harmoniska rörelser vid årorna mjukade upp våra av den enformiga stakningen något sensträckta leder.
Små vågor hoppade och skalkade muntert kring ekan – än så länge!

Måsar och tärnor mötte då och då och följde i kölvattnet ett stycke. Ett band svartvita andfåglar for hastigt förbi, de hade tofs i nacken och knorrade - Och svalorna från ladan kom kvittrande till oss, som om de kände igen nattliga gäster, och svängde lekande fram och åter kring ekan, fångande dagsländemygg, som i otalig mängd dansade över vattnet.

Ju närmare vi kom mossen, desto resligare blev stranden, tills den framträdde som en fem meter hög, sönderbruten mur, vars fot en mängd jättelika torvblock låg nedrasade. Ur hål, varmed väggen var genomborrad, ilade åter massor av svalor ut och omsvärmade oss, små backsvalor allesammans. Deras ängsliga, surrande läte övertygade oss om, att äggen var lagda. Men vi kunde inte komma iland. Vinden hade ökat, vågorna slog häftigt mot blocken, ekan stöttes tillbaka, och bränningen spolade in över förstäven. Våra blickar gick bort mot den lilla ön.

Vi gör ett försök där, föreslog jag och pekade på den, den ligger ju så nära stranden, så den ger säkert lä åt den sidan. Vi fann den icke som en vanlig ö, det var ett stort torvsjok på drift, men så djupt sjunket, att det ännu gungade på den lösa bottnen. Det gick, som jag trott, att lägga till, vi kunde t.o.m. förtöja vid en liten tall, som lutade ut över vattnet. En stunds vila unnade vi oss. Den gav tid att syna mossbranten för att finna en möjlighet att landstiga. Mitt för vår plats öppnade sig ett schakt, en klyfta, mörk som en grotta. Vattnet gick ett stycke in i den utan böljegång. Ön motade. Detta var en tillskyndelse, och vi lät oss icke länge frestas.

Just som ekan halkade över tröskeln, fästes vår uppmärksamhet vid en helt annan sak. Till vår oförställda förvåning satt en grov slät stubbe med kraftiga rotgrenar inpackade i torvväggen, den sträckte dock en av de nakna rätterna mot oss, som om den ville gripa tag i ekan. De andra var fast förankrade i mossens bottenlager. En bit av stammen sköt upp i väggen, inbäddad den också, den lutade icke, utan stod upprätt.
Inte kunde stubben ha flutit hit? Ett stort träd måste en gång ha vuxit här, under stenåldern troligen, innan mossen fanns till. Men kanske hade ändå en människa bott här långt senare? Vi tittade inåt grottan och fann den mycket mystisk.
Vi sköt in ekan, så långt vi kunde, beslutna att undersöka den. Medtagande toften och skopan steg vi ur och tog till att gräva. Torven var svart och lös här inne som mull, ett annat skikt, som låg över, var fastare, men mjukt och segt som mossa. Vi trodde det var taket. Förhoppningsfulla arbetade vi ivrigt vidare, skyfflande med toften ut det fallna genom öppningen, och kröp allt längre in. Till sist uthärdade vi icke, måste sluta utan att ha funnit något. Dammet satt tjockt i halsen och öronen, och ögonen var nästan igengrodda. Halvkvävda kom vi ut, hostande och spottande och svarta i synen som negrer. Det enda vi vunnit var, att vi såg ut som riktiga vildar!
Men vi tänkte klarare, betraktade ön därute och funderade. Passade den inte alldeles till schaktet? Hade den inte suttit i det hålet, men spruckit loss? Grottan fick sin förklaring. Mossen hade kalvat som glaciärer bruka i havet, ön var ett isberg, färdigt att segla ut och driva omkring som ett sådant.
Efter att ha skakat jorden ur skjortan, tömt byxfickorna och skodonen och nödtorftigt svabbat ansiktet, kroppen och händerna - bada gick inte - äntrade vi branten. Längs kanten stod en rad små martallar, de enda träd som fanns på den ljungbevuxna, risiga heden.

Vi hade bara öga och öra för fåglarna, föga för faran av vattenfyllda hål, som vi såg glimma längre bort. Tvärtom! Dit ut ville vi! Därifrån kom storspovarna. De var de första att alarmera - vi räknade ej med piplärkorna, som i otaligt antal pep i luften. Långbenta, långnäbbade och långhalsade ilade de visslande som slungade spjut emot oss och så nära, att vi kunde beundra också de smärta kropparna och den fläckiga, skyddstecknade fjäderdräkten. Enkelbeckasinen åter tog höjden, sköt sedan som en pil ned över våra hjässor och gnäggade vilt. En annan. större, svartbröstad vadare sprang upp, ställde sig kapprak på en lavklädd tuvbädd, och där stod han. Hela tiden vi vandrade på mossen, hördes hans milda, klagande, av två toner sammansatta lockrop, och vi tyckte, att det var märkvärdigt, att de kunde bäras omkring så långt över en väldig hed.

Vi hesiterade som sagt inte ännu för vattenhålen. Hoppande från tuva till tuva, var vi snart inne på ett stort gungfly, i vilket dessa - överallt försåtliga - av ljung och mossa nästan dolda gropar låg nedsänkta. Marken blev allt mjukare, allt svampigare. Min kamrat hade sackat något efter. Plötsligt träffade mig hans skrik, det lät som ett nödrop. Jag vände mig hastigt om och fick se honom nedsjunken i ett av hålen. Förskräckt skyndade jag till hans hjälp. Han satt fast, kunde inte röra sig ur fläcken. Jag lade över ett par tuvor, grep tag i hans rock och halade och drog, tills jag fick den av honom. Han lossnade och kunde så kunde så gott som själv lyfta sig upp ur det bubblande hålet bara jag gav honom en hand. Sen gjorde vi den reflexionen, att lycka var, att vi inte båda samtidigt ramlat i var sitt hål samt att folket uppe i land, som varnat oss för den livsfarliga mossen talat sanning.

Återkomna till landningsstället tände vi en lägereld, tog av oss kläderna och hängde dem till tork på ett par klyklagda käppar. Något byta att steka och mätta oss med hade vi inte. Men våra civiliserade smörgåsar smakade fågel, och lågorna sprakade och lekte och sjöng in vildmarkslivet i våra unga hjärtan.
En molnbank hade stigit upp i sydväst, och en skarp bris jagade vita gäss ute på sjön. De lyste med egen glans mot det brunfärgade vattnet, som fått en mörkare färg än förut, grumlat av upprörd dy från bottnen.
Skulle ekan tåla att brottas med. dem? Vårt självförtroende hade rubbats en smula av vad som hänt, och vi undrade.

Hon var ingen båtbyggares verk, en låda, hopslagen av raka bräder av en lantsnickare. En vagnsbotten närmast, hoptimrad i tanken, att varför skulle inte en dylik duga att åka i på ett smult vatten likaväl som på en slät väg, bara hon höll tätt. Den egenskapen ägde hon nu inte precis, men vi hade ju klarat oss hit.
Som närmaste mål siktade närmaste udden, mitt över sjön, vi hoppade ombord och törnade ut.
Vågorna slog snett mot låringen och hon började snart stampa i brotten, så skummet yrde om stäven. För vart slag hon fick, hejdades hon några ögonblick. Sprickorna i nåten hade länts, vatten strilade in på några ställen. Jag tog skopan och började ösa. För att kunna hålla kursen måste roddaren passa henne noga och ligga hårt på styrbords åra för att hon ej skulle falla undan för vinden.
Vi hade skiftat, jag hade satt mig på roddpallen, och, som ekan girat under ombytet, fordrades det ett krafttag med styrbords åra för att hon skulle lova upp. Krasch – den small mitt av vid årbladet, som slets loss och vi drev bort! Vi stirrade på varandra som förstenade. Chocken gick dock hastigt över. Ekan manövrerade själv

Hon kovände, fick vinden och vågorna på akter låring och länsade iväg. Jag fattade med båda händerna om den hela årans handtag, stack den djupt i vattnet och grävde mer än rodde. Och fann, att hon kunde styras och skuffas ryckvis åt det håll, där mossen låg. Nu berodde allt på, om vi kunde minska överspolningen. Hon drack värre än förut genom läckorna, som blivit flere. Min kamrat öste för brinnande livet.
Vi var icke mycket långt ifrån mitten av sjön. Hon drev kraftigt, så avståndet förkortades långsamt. Skulle vi orka? Det kändes icke så i armarna. Ven slumpen, som vakar i nödens stund, kom till undsättning. Då vi under ett skifte rest oss för att speja ett ögonblick, gav min vän, som stod framför mig, upp ett hojtande och skrek:

- Jag ser något runt och platt, som gungar på vattnet!
- Jag kunde också urskilja det. Det flyttade sig inte. Var det ett kar, som låg förankrat här ute för fiskarena att förtöja vid? Denna syn gav oss nya krafter. Kamraten kastade skopan, lossade toften och försökte paddla med den, och jag sköt på som förut. Det visade sig likväl snart, att det inte var ett fast föremål. Det löste upp sig till en klunga vajande, jämnhöga stänglar, som saknade blad och därför kunnat sammansluta sig så tätt, att de bildade en kompakt massa. När ekan gled in, böjde hon dem lätt. Vi hade hamnat i en mjuk, cirkelrund sävdunge, som räckte oss till axlarna och hade en diameter av hennes längd. Den växte alldeles ensamt och fritt. Sjögången gick in blott som en svag dyning. Och vi kunde använda de sega stråna till trossar och vira dem som de stodo om årtullarna och känna oss fullt trygga. Vi stod dessutom som på en bank och märkte snart, att läckorna kommit över vattenlinjen. Uttröttade, släppte vi åra och skopa, lade toften till rätta satte oss på den, och lutade mot varandra hukade vi oss ned för att riktigt få skydd och njuta av lugnet här inne. Och övertygade om att, om vi tömde ekan, vi skulle t.o.m. kunna sträcka ut oss på en bädd av säv och i värsta fall övernatta i henne. Skeppsbrott hade vi lidit, vi erkände det, men med, en viss stolthet för att icke säga tillfredsställelse.
Hur orimligt det skulle ha varit att ligga kvar här en hel natt, begrep vi inte. Redan några timmars sysslolöshet skulle övertyga oss därom. Det var varken vind- eller vattentäta plagg vi hade på oss.
Tur var, att ingen regnskur hade överfallit oss. Men blåsten trängde igenom kläderna och vi började frysa ordentligt trots åkarbrasor och dunkningar i ryggen. Mot kvällen mojnade det, och och till vår överraskning lade sjön sig tvärt till ro. Solen tittade fram. Vi jublade!

Med friska tag sköt vi vår vagnsbotten ut ur sitt skjul
Jag mannade åran igen och kamraten sin båttoft, och på jämnat och glättat väglag drev vi åter med snigelfart mot land.
Vi låg tvärs med det stora vassbältets början, när vi kom dit. Nu kunde vi staka, ända tills det ladan kom i sikte. Hon stod där i solnedgångens röda sken och tog emot oss med öppna famnen. Vi kastade oss i hennes sköte och somnade bums.

Vid midnatt skakade frossbrytningarna liv i oss. Vi var tvungna att stiga upp. Portörerna låg kvar i ekan. Vi bordade den för att äta. Då talade den brutna åran till våra samveten! Pojkar är i vardagslag inte vidare ömsinta. Det beror på! Vi var bundna av hedersord, hade lovat fiskaren att icke göra skada på ekan eller vad henne tillhörde. En olyckshändelse ursäktar, men den tillfredsställde oss inte. Det var vår skyldighet att uppsöka honom och förklara saken. Han skulle annars förakta oss. Han bodde "långt bort", hade man sagt, och pekat mot Flian.
Kanhända kunde vi med hans hjälp komma till holmarna?

Vårt farväl till ladan i vassen blev ett tack för husrum och allt vi fått se och höra i glansen av en strålande soluppgång. Nu skulle den våta ängens uppvaknande liv ge oss nya intryck. När morgondisen lättat, stack solen på, och luften fylldes av lärksång. Men kornknarrarna, som varit oss så nära i dimman, att deras sträva stämmor darrat i våra öron, ville inte vara med längre. De tystnade en efter annan för att fortsätta längre fram på dagen. I stället klingade det i tuvorna, lyfte och spelade alldeles likt en lärka. En annan liten vadare följde exemplet. Hennes sång var däremot en lång, sammanhängande drill av svaga, surrande, men pärlande toner, och hon hade en stor, svart fläck på magen. Ängens röster var dock spovens och vipans läten framför andra. De stora, flöjtande och klagande fåglarna, som icke övergav oss. Gulärlans sirliga kvitter var som daggdropparnas glitter, hon satt själv och tindrade som en liten lysboj i gräset, när solens sneda strålar föll på hennes bröst.

Det blev en gungande vandring och ett spanande efter en stuga eller ett skjul, som kunde tända vårt hopp att finna fiskarna. När vi utan det hade uppnått ån, slokade vår goda föresats. Vi fick syn på holmarna, de framträdde som videbevuxna öar ute vid mynningen, och den frestelse segrade.
Slamfyllda gungflyn hotade dock snart åter vid vart steg, och dem hade vi erfarenhet av. Åns stränder befanns vara fastare, bäst på andra sidan, där en vall var uppkastad. Vi måste över! En möjlighet sig, ett ställe, där ån smalnade och en mängd grenar, vassbråte, brädlappar, stänger och repstumpar flutit ihop, kanske spillror av en gammal bro, men nu fanns ingen. De kunde dock duga att bygga en flotte av! Vi bärgade först grenarns och lade grunden med dem, tio meter lång och två bred. Därpå drog vi ihop vassen till täckning och tätade med lera, jord och grästuvor. Brädlapparna blev flakar, repstumparna bands ihop till sladdar, som vi slog om alltsammans. Med stängerna skulle vi manövrera och bogsera flotten ända till holmarna.
Glada och förväntansfulla tog vi så itu med sjösättningen. Den kostade oss nära nog våra sista krafter. Väl på släntan, gled monstret villigt ut, flöt t.o.m. högt på vattnet och drev en liten bit. Men då hände det. Den svällde hastigt som en svamp, drogs under ytan av strömmen - och sjönk!

- Idiot, min väns avskedshälsning, åtföljdes av min egen, som inte var vackrare. Vi grep våra grejor och lämnade skyndsamt platsen. Hemåt alltså! Men var gick seden leden? Bara villande kärr och träskmarken, vart vi såg, inte ett dike, inte en gärdesgård, som antydde, att människor haft sina vägar hitåt. En busköja ute på vidden blev vårt enda ögonmärke. Ditkomna, slog vi oss ned, svalde de sista munsbitarna och överlämnade oss åt en välbehövlig vila.

Döm om vår överraskning, då vi snart väcktes av en man, som hälsade vänligt och bekant. Det var fiskaren. Han hade sett oss länge, på långt avstånd, och förstått, att vi försökt spånga oss över ån, som han uttryckte sig. Detta hade gjort honom betänksam, och han beslöt att uppsöka oss.
Vi framförde genast, vad vi kommit hit för. Ville omtala ett missöde. som hänt med ekan. Innan vi kom så långt, fick han en skildring av färden på sjön. Hur det stormat upp, hur vådligt ekan hade läckt, så att hon fyllts till hälften med vatten, fastän vi öst allt vad vi orkade. Han tycktes ana, vad som komma skalle! Han drog upp ena mungipan till ett halvt försmädligt leende och hörde på, utan att ändra minen ens, när jag förklarade, hur ena åran hade bräckts. Sedan hade vi drivit mot land, men hamnat i en sävdunge. Här slog han till ett gapskratt:

- Jaha, jaså, det var – Lillego vass det! Den känner vi fiskare till, där går vi in, då det blåser upp ute på storsjön. Nu kan den förtjäna namnet, det vill jag säga. Åran sörjer jag inte, fortsatte han, jag har flere. I har varit ordentliga, som kommit hit och förtalt, hur allt gått till. I storskolan får en lära att bruka sitt vett.
Detta sade den gode fiskaren.

Finalen i mina omständliga anteckningar talar ett annat olycksbådande språk. Efter att vid hemkomsten ha till mitt värdfolk avgett en kort sjöförklaring, bytte jag kläder, satte mig till bords och åt den med hungrandes aptit. När jag kom in mitt rum, såg jag läxböckerna ligga på skrivbordet. Ovilligt tog jag en rond kring rummet och kom fram till schemat på väggen utan att veta om den trumf jag hade på hand. Min klass skulle ha provskrivning följande dag. Läxorna till de tre sista timmarna gick alltså bort. Morgontimmarna skulle jag nog kunna klara utan vidare.