Första människan-2017    

[ Start ] [ Uppåt ] [ Postglacial historia ] [ Första människan ] [ Flian, Ellen och fisket ]
[ Innehåll ]

En hund begraven i Hornborgasjön

En konsekvens av höjningen av Hornborgasjön är att man gräver ut de stenåldersboplatser, som annars hotades av att dränkas. Naturvårdsverket är enligt vår kära Fornminneslag skyldig att bekosta detta. Den som lett oss till dessa fyndplatser är amatörarkeologen Leif Arvidsson, som med skarp syn och intuition lett oss dessa platser. Genom sitt ornitologiska intresse och färdighet har han vandrat och spårat och forskat och blottlagt icke blott en utan flera av Hornborgasjöns tidigaste innevånare. Sporadiska fynd av flinta runt fågelmarkerna har fått honom att inse vidden av sina fynd. Ett flertal boplatsfynd, studier av karta och tidigare geologiska undersökningar (Sandeberg) gör att han idag kan på förhand förutskicka var stenåldersmannes boplatsers och matplatser funnits. Detta ställer den tidiga historien av livet runt Hornborgasjön i en helt ny dager och ger ett vidare perspektiv på den tidiga människans liv inte bara här utan allmänt.

Isen drar sig undan och blottställer Hornborgasjöbäckenet för 8200 år sedan och ännu har inte Baltiska Isjön tömt sina enorma vattenmängder på nordsidan av Billingen. Nu finns ren, vildhäst och bäver i området och i dess spår vargen. Vi får vänta några årtusenden på människans ankomst och då med bevis från Hornborgasjön i sällskap med hunden, där vi här vid sjön har de tidigaste fynden av domesticerade djur. 

Klimatet mildras påtagligt de följande hundra åren och 7300 år före Kristus uppenbarar sig bevisligen människan i området. Uroxe, kronhjort vildsvin strövar vid Billinge sluttningen, men fisken torde vara människans viktigaste näringskälla. I Hornborgasjön fanns gott om bäver och fisk. Då stod Hornborgasjön och dess omgivningar i kontakt med kontinenten men bara 20 mil längre norrut låg iskanten.

Vargen tämjes till husdjur

De platser som blivit föremål för utgrävningar och givit viktiga pusselbitar till livet vid sjön är Almeö och Utterbergs udde och den dem emellan liggande Springarebacken. Platserna är kända mytomspunna platser för senare tiders konungar och hövdingar. Så är kung Inge den äldre knuten till just Utterberg, där han enligt ännu levande traditioner haft sitt jaktslott och dit han drog sig tillbaka för att jaga. Här gjordes vid utgrävningarna rikliga fynd av alla de benfragment som utgjorde resultatet av taktiskt genomförda grävningar. Fiskben härrörande från gädda och abborre dominerar. Men bland fynden finner man fragment av mört, laxöring, storskrak, älg, kronhjort, brunbjörn. Det mest berättande fynden är tre hundar, mycket närstående vargen ehuru något mindre. Det första fyndet görs på Utterberg redan 1981. Här hittar man gjyttje liknande skelettrester från en kraftigt byggt hund mycket lik dagens gråhund. Lagret där hunden återfanns antyder att den var från 7800 före Kristus. Året därpå 1983 görs ytterligare tre fynd av hund som dock är något yngre kanske 7000 år före Kristus på Almeö. Den första Almeöhunden var nedgrävd, vilket förklarar att resterna är så relativt välbevarade trots att den delvis var kremerad, möjligen rester av en måltid. Även den andra hunden var nedgrävd, med en stor skalle men mindre kraftfull än den vilda vargen, men med tecken som antyder på tämjning. Den tredje hunden berättar inte lika mycket då den var mindre väl bevarad. 

Bildskiss av den första hunden på Utterberg.

Uroxben och skovelrester från älg har använts till verktyg. Ben av varg och rester av björntänder visar att stenåldersmänniskan var förmögen att nedlägga dessa byten. 

Övriga fynd från boplatserna vid Almeö och Utterberg visat på fynd parallella med den s.k. Sandarne kulturen med rötter i Norra Halland och Bohuslän. Perioden är daterad till ca 7200 – 5200 före Kristus. Fynden från Springarebacken mellan Utterberg och Almeö är rikliga och torde vara den äldsta boplatsen i gamla Västergötland. Här gör man fynd inte bara av krita flinta utan den betydligt äldre kambriska flintan, med ursprung från Kinnekulle. Den är sprödare och hållfastheten medger inte tillverkning av större verktyg men väl s.k. linjaler, som är uthuggna små fragment, som kan ha använts till skrapor eller mindre bearbetningsverktyg, som efterhand de blir slöa blott kastas. De utgör en betydande del av den flintan som påträffas runt sjön. 

Leif Arvidssons har påvisat även andra platser utan för Hornborgasjön, med stenåldersaktiviteter och hans intuition och forskargärning gör att den professionella arkeologin inte riktigt hänger med i de snabba svängningar, som sker med amatörarkeologins insatser.

Den Arkeologiska Hornborgsjön

Något om fornfynd på sjöns botten en artikel skriven av Harald Widéen chefsarkeolog 1938-07-15

Praktringen som sjön gav igen. Ny bild kommer.

En äldre tradition från Hornborgabygden nämner om "Kung Inge", att han satt vid sitt "jaktslott" på Utterberg i Hornborga socken och lyddes på fåglalåten, och i betraktande av sjöns stadgade rykte som naturminnesmärke och fågelparadis kan man inte just förundra sig över sägnens innehåll. För naturvetenskapen - särskilt fågelkännedomen - har ju Hornborgasjön sedan gammalt varit ett ojämförligt rikt studiefält. Men även kulturforskningen har sjön - hur egendomligt det kan låta - bringat åtskilligt av värde.

Jag skall i det följande försöka belysa detta förhållande med några representativa fynd. De ha i de flesta fall gjorts i senare tid, då den omfattande torrläggningen blottat allt mer av den forna sjöbotten och då det blivit möjligt att till fots beträda stora delar av denna.

Hela traktens äldsta fornfynd hittades 1918 i ytan av den torrlagda blekebotten omkring en kilometer söder om Flians utlopp. Hittaren var dr Rudolf Söderberg, och fyndet en ytterst primitiv harpun av älghorn, försedd med hullingar på ena sidan och avsedd för sjöfågelsjakt eller fiske. Harpuner av detta slag höra till våra äldsta fornsaksformer och pläga hänföras till en tidsperiod, då inlandsisen ännu täckte Norrland, och då nuvarande Östersjön var en insjö med avlopp vid Degerfors. Geologiskt heter skedet Ancylustid, arkeologiskt tillhör harpunen Nordens "benålder". Fyndet är införlivat med Statens Historiska Museum.

Den äldre stenåldern tillhör ett märkvärdigt fynd från Hornborgasjöns vattenområde, nämligen en samling grovt slagna yxor av s.k. Lihult - eller Vänertyp, hittade i ån Flian vid Fors kvarn, alltså ganska nära dess forna utlopp i sjön. Detta yxfynd, som torde vara minst 5000 år gammalt, och som likaledes tillförts statssamlingarna, har sitt särskilda värde som illustration till vår genom andra, liknande fynd vunna kännedom om vandringsvägarna för den äldre stenålderns västgötska kultur. Uppburen av fiskare och jägare följde den vattendragen in i landet: från Götaälv området, norra Bohuslän och Sydnorge nådde Lihultkulturen Vänerbäckenet, i vars västra del den kraftigt blomstrade. Halle - och Hunnebergs diabasbranter lämnade här ett stenmaterial, som blev utgångspunkter för en redskapsindustri i "grönsten", urvägtgötarnas förträffliga surrogat för den sydskandinaviska flintan. Yxorna från Flians utlopp äro av "Vänertyp" och antyda Vänerkulturens spridning utmed åar och sjöar in mot landskapets centrala delar.

Det ser ut, som om det skulle ha varit så, att stenredskap i viss utsträckning skulle ha använts även under den följande stora förhistoriska epoken - bronsåldern. All brons måste nämligen importeras. Den blev för dyr att användas i vardagslag åtminstone för fiskare och jägare. En mycket stor procent av de bevarade bronsföremålen utgöres också av smycken, lyx vapen och kultföremål. (tyvärr så saknar jag några rader) gat, där metaller i stor utsträckning kommit till användning också för dagligt praktiskt bruk. Redan under den yngre stenåldern visar sig denna trakt, som en ovanligt rik jordbrukarbygd.

De sjöfynd från bronsåldern, jag önskar framhålla utgöras emellertid alla av smycken. Först kan då nämnas en smal spiralarmring av brons, funnen "vid Hornborgasjöns sänkning" och förvarad i Skara museet, där man också kan bese ena hälften av en stor, vacker halsring av brons, ornerad genom omkastad vridning och avsedd att knäppas ihop med två hakar i ändarna. Den inkom till museet 1929 och uppgavs vara hittad rakt utanför Kjärrtorp i Bjellum, ungefär 300 - 400 meter ut i den forna sjön. Enligt anteckning av dåv. intendenten på museet skulle andra hälften till samma ring eller en snarlik också ha hittats.

Skäligen obetydliga förefalla dock dessa fynd i jämförelse med den praktring, som den sänkta sjön gav igen den 12 sept 1920. Fyndstället var även nu Bjellums trakten och låg 1,000 meter från dåvarande stranden, fyndet en präktig hals - eller huvudprydnad av brons, gjuten i ringform och "vriden", försedd med utplattade, ornerade ändar och spiralformigt inrullade spetsar. Ringen, som i forntiden varit guldglänsande, har ännu något av guldskimmer över sig, isynnerhet om man skrapar i metallen, och det säges, att hittaren på sin tid trott, att ringen var av guld. Den arkeologiska dateringen lyder på "bronsålderns 5:e period", d.v.s. 700 - 900 talet före Kristi födelse (efter Montelii system).

Av vilken anledning detta vackra och på sin tid säkert ytterst dyrbara smycke kommit att hamna på sjöbotten, är det vanskligt att avgöra. Vi komma här in på ett problem för de förhistoriska sjöfynden över huvud taget. Naturligtvis kunna de vara tappade från båtar eller kastade i sjön av en nyck eller för att ej råka i fiendehand. Men om vi till sjöfynden föra även en stor grupp ofta praktfulla bronsåldersfynd, som upptagits ur gamla träsk och mossar finna vi rent av regler eller sedvanor vilka ej låta sig förklara som tillfällighets - och undantagsfall Antagligen ha vi att göra med vötiv - eller offergåvor, nedlagda till vatten - och käll gudomligheter i bestämt, magiskt syfte. 

Till denna grupp av obestämda, äldre fynd från sjöns botten vill jag räkna ett, som jag för några år sedan var i tillfälle undersöka omkring 1,100 m. väster om "Fågeludden", där den i övrigt stenfria blekebotten inom ett mindre område var uppfylld av medelstora kullerstenar, och där vi upptogo en till synes uråldrig människoskalle och ett lårben, Dateringsmedel stod tyvärr ej att vinna, vilket är skada, då ju Hornborga området har åldern och traditionsrikedomen inne. Detta visa icke minst de fasta fornlämningarna och äldre kyrkbyggnaderna, vilka runt om hela sjön på åsar och backar närma sig den gamla strandlinjen, särskilt i sjöns sydöstra del men även på andra punkter, t.ex. Dagsnäs landet.

Ett alldeles särskilt intresse knyter sig till den inledningsvis nämnda Utterbergs udde; där "Kung Inge" hade sitt slott, och där han gjorde sina ornitologiska observationer. Lindskog (han som skrev "Beskrifning om Skara Stift") skriver för nu över 100 år sedan härom: "På Hornborga bys egor å en udde vid sjön, synas några obetydliga qvarlefvor, bestående i förfallna källrar och stensamlingar efter en större byggnad eller slott, som hetat Ytterberg eller Ytterborg. När och af hvem detta blifvit upfördt samt anledningen till dess förstöring, är numera obekant, sannolikt har det för 3 - à 400 år sedan varit bebodt."

Allt vad man nu för tiden kan se av detta "slott" är en stor grop i marken med sandstenar nere på botten samt strax söder därom ytterligare två gropar fast mindre än den förra. Ute i sjön däremot kommo vid sjösänkningen en mängd nedslagna ekpålar i dagen. Dessa bildade liksom en palissad, och blekebotten här (åt väster) var liksom stensatt med knytnävstora stenar, vilka sannolikt ditförts av människor. Utanför udden ha högst intressanta lösa fornfynd gjorts. Först och främst märkes en stor hatt av smitt järn, en s.k. kittelhatt eller hatthjälm, troligen från 1400 - talet och av en typ som medeltidens bönder använde i krig. Här hittades vidare två yxor med träskaft, en skära och en hålcelt (förhistorisk yxform) av järn samt tre hästskor. Dessa fynd förvaras i Statens Historiska Museum. Enligt en uppgift skulle man här också ha hittat sex tum långa slöjor av hamrat järn samt horn av kronhjort. 

Efter vad man kan förstå, bestyrka dessa fynd på visst sätt riktigheten av traditionen om "Kung Inge". De tala om uddens bebyggande i äldre tid och även om dess befästning. Härifrån är steget till "slott" icke stort. Men uppgiften om att slottsherren suttit och lyssnat på fågelsången synes tyvärr alltför abstrakt för att vi skulle kunna styrka den på arkeologisk väg. Snarare tyder vårt fyndmaterial på att "Kung Inge" utmärkt sig som krigare. Harald Widéen

Ovan en kittelhatt från 1400 - talet hittad utanför Ytterbergs udde.

Se även ett försök till geologisk sammanfattning av Hornborgasjöns tidigare historia.

[ Start ] [ Uppåt ]
redigerad juli 2017.