Gillholmen
ingår i den arkipelag i gamla Torsby socken. Öarna ligger mellan Marstrand och
Öckerö, begränsas i norr av Hakefjorden och av Älffjorden i söder, som tar emot
Nordre Älfs vatten. Gustaf Karlsson har varit den man som dokumenterat ön i
grunden, där jag bara kompletterat med egna studier. Det är den stora
sillperioden från 1740 talet till 1808, som bidrager till att holmarna befolkas. Men mer skall komma
efterhand jag träffar mer människor som vill berätta om öarna.
Gillholmen är en av de mindre öarna i arkipelagen och under ön ingår även ett antal
småöar, så att fastigheten förr klassades om ⅛ mantal. Ön smyckas av ett rös
från bronsåldern på krönet av den södra bergknallen. Det intressanta var att människorna inte
hade verktyg nog att kunna bearbeta annat än den sandmylla, som finns här på
Västkusten. När järnåldern sedan kom så kunde man bryta den mer hårdföra
lermyllan. Efter hand kunde andra landsdelar brukas. Men
efter sig lämnade den tidigaste befolkningen de urlakade sandvallar, som senare befolkades av ljung,
vilket är en landskapsblomma intill denna havsnära trakt. Det betyder att
ön inte återbefolkades förrän kanske slutet av medeltiden - Vasatiden.
Några namn bland öarna som vi kommer att möta i kommande
texter. Sök med musen och leta dig fram.
Gillholmen
Gillholmsskära kallades ofta Kyperskära, och dessa är ett större och ett par
mindre skär, som ligger mellan Vannholmen och Gillholmen. Mellan det större och de
mindre skären finns ett ganska trångt sund, som fått det något underliga namnet Örefilen eller Örefilehôrt.
Sundet mellan Gillholmen och de här nämnda skären heter Kyperhôrt. Bergen i
Gillholmen sydvästra del kallas Kyperberga. Anledningen till att alla dessa namn
med Kyper är att det på Gillholmssidan vid sundet funnits ett tunnbinderi.
Tillverkare av stav till tunnor kallades kyper eller också kypare, och deras
yrkesbeteckning har sedermera kommit att ge namn åt både sundet
och dess omgivningar. Det trankokeri som låg på Gillholmens västra sida och
den lilla viken, som användes till grumsedamm har fått heta Dammen. Udden där trankokeriet
låg kallas Dammôdden. Vid stranden något längre in finns ett berg med
relativt slät yta som gjort att det kunnat användas som uppläggningsplats för
båtar.
Sonen från Limhôla, Severin på Gillholm bodde ensam här vid berget,
kom att ge sitt namn åt denna plats. Det har kallats Severins Berg. De två vikarna här
kallas Lella och Stora Viga. I äldre kartor hette Stora viken, Juteviken, men
varifrån det namnet kom visste inte ens Gustaf att berätta. Viken närmast
åt norr heter Katteviga. Juteviken har naturligtvis med Danmark att göra.
Något längre åt norr viker strandlinjen av från norr till öster. På det hörn
udde
den bildar ligger alldeles vid vattenbrynet en större sten. Platsen har fått
namnet Store Sten.
Viken innanför heter Rölleviga Rulleviken och den har bildats av den dalgång som
går härifrån fram till bebyggelsen. Dalgången har namnet Nolegilja, Nordre Giljan,
och bergspartiet väster om denna heter Röllhövet Rullhuvudet. Det är troligen
detta berg, som gett nämnda vik dess namn. Udden innanför Rulleviken kallas Lange
ôdd, men av de gamla kallades den också för Gôssarnas udde.
Det finns nämligen en gammal sägen om att tre drunknade en gång skall ha flutit
iland här. De döda skulle alla ha varit unga män och därav namnet. Samtliga
skulle också ha blivit lagda i rös här. Några säkra märken som skulle kunna ge
bekräftelse att så har skett står dock inte att finna.
Viken innanför Lange Ôdde heter Sanviga och räknades förr vara en bra badvik.
Viken något österut heter Grôna vig. Udden innanför Grôna vig heter Röskôdden,
och innanför denna börjar den odlingsbara mark, som väl en gång i tiden varit
förutsättning för fast bosättning här.
Skären på andra sidan av viken här som inte fått något namn heter Ängeskära, och
detta namn behöver knappast någon förklaring. Bröggeskära var dock det namn de
gamla använde, och det finns märken som visar att det funnits en brygga mellan
Gillholmen och skären. För inte så särskilt länge sedan kunde man vid normalt
vattenstånd komma igenom sundet med mindre båtar. Uppgrundning och ökad
vasstillväxt har medfört att man vid samma vattenstånd kan gå torrskodd över
sundet. Det grunda och smala sundet mellan Gillholmen och Könnholmen,
Koholmen. Limhôlesönn håller också på att på liknande sätt växa igen.
Sundet har fått sitt namn av det ställe på Gillholmen vid sundets södra ände, som
heter Limhôla. Skären som ligger nära intill Limhôla kallas Limhôleskära, och
sundet mellan dessa och Gillholmen heter Sillhôrt. En liten vik något längre ute
på Gillholmens sydsida heter Swälleviga Svälleviken. Skäret sydost dom
Limhôleskära heter Trinna skärt.
Skäret är avlångt och gör sålunda inte skäl för namnet, enligt vilket det skulle
vara trint d.v.s. runt. Namnet kommer förmodligen av den av inlandsisen rundslipade
klippan vid skärets ostliga udde.
Angående Gillholmen sp finns det bland andra en teori om att namnet uppkommit av
de många trånga dalgångar s.k. giljor som finns där. Man skulle således kunna
tänka sig att Giljholmen så småningom blivit Gillholmen.
En större vik på Könnholmen sydväst sida heter följaktligen Stora Viga. Skäret
sydost om Könnholmen och skilt från denna genom ett smalt sund har kallats
Varäckeskäret, och märken efter sådana räcken kan fortfarande synas. Det lilla
sundet kallas Varäckehôrt. Innanför ligger Swarholmen och de två skären intill
heter Swarholmeskära.
Den lilla ganska höga holmen innanför Könnholmens nordostliga udde heter Knörn
och här är det holmens form, som gett dess namn. I sundet mellan Könnholmen och
Knörn finns en djuphåla som kallas Hörn, Höljen. Skäret innanför Knörn heter
Rudeskär och även mellan dessa är vattendjupet något större än inom det
närliggande området. Här är det dock något grundare än den förut nämnda Hörn.
Och denna har därför fått heta Lille Hörn.
Tre skär innanför Gillholmen som ligger efter varandra i sydlig riktning och
av vilka det mellersta är störst heter Skudeskära. En liten bergsklack utanför
skären har fått namnet Ålebôen. Att namnet Skudeskära till sin uppkomst har
något samband med skutor är väl ganska klart, men på vilket sätt är inte känt.
Det norra av dessa skär har kallats Trinne Skudeskäret, samt sundet mellan detta
och Brandholmen heter Tôrskhôrt. Sundet räknades för ett säkert ställe för
torsk, men detta är något som gällde för ganska länge sedan.
Telefonen kom 1948 och strömmen kom 1971. Detta har ålfiskaren Gustaf
Karlsson från Gillholmen berättat.
|
