Mans väg till ene pigo.
En kärlekssaga på vers från 1870-talet, diktad av nu okänd och tillägnad kända kontrahenter.

Herr Östman så båld och Skön’ Stina så fin,
Sitt bröllop nu gladligen firat,
Och ståtligt det var utav självaste hin,
Så grannt man den bruden utsirat.

Per Östman had’ friat till tusende mör.
Men ständigt han korgen har burit.
Han sagt att ”en dag såsom ungkarl jag dör”,
Och därpå rätt ofta han svurit.

Till dess att en dag han till Eckorn’vall for
För att en manöver beskåda
Och där ibland samlade folkmängden stor
Hans hjärta blev satt uti våda.

Ja, där ibland mängden han slutligen fann,
En tärna så fager och nätter
Men när för hans blickar hon plötsligt försvann
Han hastiga efter’na sätter.

Han ropa : ”Skön jungfru, ack, stanna jag ber,
Jag gärna med henne vill språka
Bland tusende flickor jag endast dig ser
För väl, att jag dig kunde råka.

Se nu är det så, att jag äger en gård
Och boskap och gods, mycket mera
Men saknar en vän, som om huset har vård,
Och det kan jag ej tolerera.

Tillbedjansvärd tärna, säg vill du bli min,
”Jag evigt min dyrkan dig giver.
Jag sköter mig väl utav självaste hin –
Fast snett jag med skankorna kliver”.

Hon svara : ”Jag tror, att jag älskar dig ömt
Fast aldrig om sådant jag drömde.
Om skankorna är oss emellan förglömt,
Se’n du dig så mycket berömde”.

Han sade :”Då hastigt vårt bröllop vi gör.
Vi skall det ej längre fördröja.
Att trevnad och sällhet till hemmet du för
Till himmelen vill du mig höja.

Ja, herrskapet Östman !
Må framtidens lopp
Er nöjsam och lycklig få bliva.
Må barn uti mängd, ja en riktiger tropp.
Er tid invid vaggan fördriva.

Meddelat av fru Emma Biljer i Häljesg., 1926. Mel. Hilda och Ernst.
 

Fästmögången avskaffas

Pr den 12-5-1811 § 4: Församlingens ledamöter överenskommo på skedd föreställning av någon ibland sockenmännen, att en gång för alla avskaffa den s k Fästmögången, eller unga kvinnors och fästmörs obehöriga kringvandrande för att tillgreja sig ull och varjehanda bohag; hälst denna osed, ehuru länge tillåten, är stridande emot författningar och all god ordning, och på denna grund redan i de flesta av angränsande församlingar avskaffats. Till vinnande av detta ändamål, stadgades därför nu ett vite av 2 rdr banko, vartill den fästmö eller kvinna gör sig förfallen, som förbryter sig mot detta beslut, vilka penningar genast av sexmännen uttagas och tillfalla socknens fattigkassa. // G Bratt

Kryckebrev och kryckevers.

När det lystes för ett par första gången, sades om dem, att de "ramlade ned från predikstolen" och detta hade givit anledning till den skämtsamma seden, att sända s.k. kryckebrev. Dessa innehöllo på ett tygstycke broderade käpp och krycka jämte lyckönskan från avsändaren, med s.k. kryckevers.

Huru en sådan vers avfattades, kan man finna av ett sådant brev, som nu förvaras i Skärvs fornminnesstuga. Brevet tillägnades på sin tid "Dygdesamma Pigan Johanna Andersdotter å Högetomt" och var av följande lydelse:

"Frid och lycka ! –
från det höga blicka neder allmaktsöga,
neder med välsignelse över den förbindelse,
som i dag för första gången ljuder oss i tempelsången !

Frid och lycka.
Frid och lycka, så vi talen,
det vårt valspråk är i dalen.
I den krets du vandra skall,
jämt med glädje sköt ditt kall,
le på livets glatta bana,
städse ock i hyddan dana

Frid och lycka.
Frid och lycka må dig följa
När i storm på livets bölja
du i skeppet vaggat ut,
varsamt styr i var minut
färden vid din makes sida –
han dig vinkar, vänta, bida,
och dig hälsar
Frid och lycka".

Brudkistan.

Under förra delen av 1800-talet och förut var det en sed, att föräldrarna gåvo var och en av sina döttrar en s.k. pigkista, när de begåvo sig från hemmet, togo tjänst eller gifte sig. Denna var alltid av bastant virke med kraftiga beslager och ordentligt lås, samt målad i allmogefärger med blommor, namnets initialer och om den gavs till bröllopet, med dettas årtal och ej sällan även med fästmannens initialer. S.k. kistelärka fanns också, i vilken pengar och andra små pinaler förvarades.

Given till bröllopet kallades en sådan kista alltid för "bruarekista" och användes då till förvaringsställe för eller att samla mindre presenter och då erhållna pengar uti.

Kvinnornas brudgåvor voro alltid föremål avsedda till bruk i hushållet och lämnades av vederbörande i brudens sköte, som efter att ha tackat därför och sett därpå, lämnade saken eller föremålet till värdinnan eller sig betjänande brudpiga, som förde densamma till den därför avsedda platsen vid brudsängen eller brudkammaren, där det sedan efter måltiden beskådades av gästerna.

Vid bruddansen lyftes locket på kistan upp och ett bord med dryckjom och förtäring ställdes därintill. Var och en kastade sedan sina dansepengar i kistan och den bredvidstående hovriddaren bjöd på en sup med tilltugg. Kistan = brudsäte.

Seder vid bröllop.

"Blosshôllara" var de som skulle hålla rea vid mak?, å de ställde till med alla möjliga upptåg. God hjälp hade de naturligtvis av den övriga ungdomen.

Sålunda kunde man någon av de sista dagarna ge sig ut på kringgång i byn, med säckar på ryggen, och det var då ett fasligt tiggande. Det var ej gärna man gav sig utan att ha fått något.

"Den sum ä go, han jer uss to –
Den sum ä hull, han jer uss ull –
Den sum ä noga, jer fåraboga –
Den sum ä snål, jer bara tvål –
Den sum ä bäst, han jer uss fläsk –
Den sum ä snäll, jer lite tell –
Våra minste saker, dä ä brökaker –
Var bonne ger en kaka, älle va di kan saka –

Man tiggde spannmål:

I jer ena skäppa, um I vell skräppa.

Den illa gör, han får !

Om brudgummen hade gjort något fuffens sökte man vedergälla honom detta vid bröllopet. Det var en som hade stulit en gång (4) hästskor, och när prästen och brudgummen med brudmän bröllopsdagen redo till bröllopsgården stötte de emot ett knippe hästskor, som hängde i en gren över vägen. "Den illa gör, han illa får!" sade prästen och peka på skorna. / Fru Gust. // Davids svärmor. 1944

Vid bröllopen fingo gästerna av brudgummen pipor att röka tobak i. Dessa fingo behållas och gömdes som minne. /Davids svärmor N. Lundby 1945.

Klockaren var för det mästa ej med i bröllopsgården förrän efter vigseln.

Spelmännen och betjäningen avlönades av gästerna.

Fram på småtimmarna gick hovmästaren omkring med en tenntallrik och tog upp ett offer till spelmän och betjäning. Vanligen gav man 1 rdr eller mera per man, medan kvinnorna gav bröd, en kaka till kokerskan och två till uppasserskan. Av pengarna föll hälvten på spelmännens lott.

Härefter sängfösan, på vilken de äldre gick hem.

Fram på dagen andra dagen kom gästerna igen eller skickade barn eller husfolk.

Även denna och följande dag upptogs av ätande och drickande, lek och dans. Sista dagen, då man ville begränsa bröllopets längd, bjöds på dubbla ransonen i synnerhet av dryckjom.

Spelmännen var sist att lämna brudhuset och stod på trappan och spelade ut gästerna.

Dagen före bröllopet var brudgummens dag. Var denna dag mulen, blev det en mulen brudgum, i annat fall motsatsen.

Bröllopsdagen var brudens dag. Om det snöade i kronan blev bruden rik, regnade det blev hon fattig.

Tredje bröllopsdagen medförde gästerna s.k. kistegåvor: Bröd, fläsk, fåralår, pannkakor, ostkakor och andra varor eller husgerådsartiklar, om man ej förut gett sådana.

Detta var en sed, som kommit i bruk sedan fästmögången avlagts, men upphörde i mitten av 1800-talet.

Vigseln förrättades merendels i kyrkan eller en granngård, dit man red eller gick i procession.

Därvid gick först en spelman samt rotens soldat i ungeform (två soldater och två spelmän), vilka senare ålåg att öppna dörrar och portar. Därpå följde brudparet, så tärnor och marskalkar samt sist övriga bröllopsgäster alla par om par. På bortvägen gick dock ej brudparet tillsammans. Då följde han av prästen och hon av en "ledman".

Förningskorgarna fingo ej skickas tillbaka tomma. I dessa lades bröd av olika slag samt bitar av tårtor och andra bakverk de hemmavarande till smakbitar.

När gästerna ätit sig mätta av annan mat, röjdes borden rena och sovelfatet bars ut, och in bars och framställdes tårtor, sockerkakor och krokaner – sådana förningar, som nyttjades till efterrätt, vilka det ålåg präst eller klockarfrun (skolfrun) att stycka och skicka omkring bland gästerna åt höger och vänster.

Dit där bröllop och begravningar hållits betraktades det för en självskriven rätt för de fattiga – även utsocknes sådana – att gå och bli förplägade. Det gällde att vara välrustade med mat och vad annat till ville.

Kom någon fattig till gårds efter det bröllop hade hållits, var den stående frågan :"Har du varit i bröllopsgårn ?"

Den andra bröllopsdagen tog stora korgar och fyllde dessa med smörgåsar och annan mat och gav sig ut i byn för att traktera sådana, som icke varit närvarande och fått del av förplägnaden. Man hade även med sig brännvin och dricka till maten. Att detta var en välkommen "ottefägnad" behöver väl icke betvivlas.

Vid bröllop var det brukligt, att man satte gröna trän, granar och björkar, vid dörrar och portar, som brudparet skulle gå igenom.

På ett ställe tog den uppvaktande ungdomen ett par sådana granar och körde ned i skorstenen, så att det rök fram och gästerna hals över huvud måste begiva sig ut ur huset.

/ Lejons svärmor 1945.

"Skåda bruden"

På kvällen bröllopsdagen samlades traktens ungdom utanför bröllopsgården för att se bruden och ropa ut brudparet. En eller två spelmän gick före och spelade brudmarschen, så kom brudparet arm i arm med en eller två "näbbar" som buro släpet, därefter par om par tärnor och marskalker. Leven och hurrarop. Efter kom traktörer, som bjöd på brännvin och vin och karameller eller kakor. Ibland anordnades dans för den uppvaktande ungdomen. Skjutning var också vanlig. Skyttar och de som hurrade bäst, trakterades mäst. Ibland inbjödos de senare att deltaga i fortsättningen av bröllopet.

Kärleksbrev.

Uddagården den 9 okt 1896. Min lilla Fästmö.

Jag vill nu åter fatta den tyste talaren för att meddela mig något med dig min älskling. För det första kan jag omtala att jag har hälsan och mår godt intill dato, hvilket jag äfven hoppas att du äfven gör. Då det nu snart nalkas den dag då vi skola sammanvigas och blifva ett äkta par för att vandra vårt lif vid hvarandras sida, så hoppas jag du betänker det vigta förehafvande som vi hafva för våra händer att inte vi komma att fira denna vår största högtid med lyx och köttsliga tankar, utan bön om den högstes beskydd, så att vi när den himmelske Brudgummen vi må vara Beredda så att vi inte likna de fåviska Jungfrurna som ingen Olja hade i sina lampor utan de visen.

Min lilla vän, bed Gud att han medföljer i vårt äktenskap så blir dt lyckligt.

Wi har nu …. Potater, samt håller på och plöjer som bäst om dagarne, hoppas du är mig till mötes när jag kommer om torsdag. Jag får nu afsluta dessa rader med en kär hälsning till Eder alla, men först och sist varder du tusenfaldt hälsad, samt sänd många kyssar af

din

Trogne Johan

Adjö min lilla Gumma, förlåt jag skrifvit så slarvigt.

Må Gud beskydda dig.

Brev från Hilmer Johannsons far till sin blivande maka. //MA.

Frieri och Bröllop

Berättat av Lina Lundberg Brotorp Lena f i Stommen Broddetorp 1855. Upptecknat av Karl Martin Bergstrand Folkminnesarkivet Göteborg 1927.

Jag hörde talas om att töser plockade fyrklöver och lade under putan när de skulle sova - sen skulle de drömma om sin fästman.

Ja, det hände nog att töserna låg i ladorna när höet var intaget. Ja vet inte om pojkarna kom till dom. Di va allt så rädda för sånt på den tiden - när de skulle gå i kyrka, så fick de stå på tvärgången och skämmas inför hela församlingen. Ock jag minns bara en tös, som fick en unge utom äktenskapet och en som fick ett barn dan före bröllopet.

Det var mest föräldrar som gjorde upp om äktenskapet förr. Men böneman skickade de väl ändå. Han skulle ha en skjorta eller ett par strumpor. Det var flickan som skulle ge honom det. Nej han gav la inget. Fruntimmer som böneman har jag inte hört talas om. Böling var böneman för många.

Trolovning, det var bara att det var överenskommet om gifte. Ja, men sen fick de leva som äkta folk i vilket hem som helst.

Di tålde aldrig att det kom pojkar utsocknes ifrån och fick sällskap med någon tös. En fick heller aldrig gå från sin över gränsen, t ex i Bolum. Då blev det stryk. Min syster gick till station och mötte min bror som var vid järnvägen och skulle komma hem och hälsa på. Det kom pojkar och for pån och slon, för di kunde la inte känna igen honom.

Rumpeskatt fick de betala om det blev barn tidigare än 9 månader efter bröllopet. Den var väl inte så dyr.

Lysning tog de ut på nytänne och aldrig i fasta eller advent.

Di köpte bröllopsgåva. Då fick han köpa till hennes föräldrar och syskon också. Han köpte åt henne klänningstyg och äkta schal och silkesschal och psalmbok med svarta pärmar. Detta köptes alltid under lysningstiden i Skara eller Falköping. Det var begåvningen. Hon gav honom inget då men hon gjorde ju i ordning så mycket täcken och bolstrar och putor. Hon skulle också ha med sig säng i boet.

Nej att fästmän gick och tiggde ihop någonting har jag aldrig hört talas om. Krycka och stav har jag aldrig hört om. Men di sa att di hade ramlat ned.

Förning gick flickorna till bröllopsdagen med dagen före bröllopet. Det skulle vara fem brödkakor i till folket i gåva, en till kokerskan och en till diskerskan. Kalvstek och sockerkaka, pannkaka, brynost och sötost var det också. Flickorna fick kaffe och småbröd.

De vigdes aldrig i kyrkorna utan alltid i en grannstôva. Jo det var högtidligare om det skedde i en annan stôva. De tågade dit. Spelman Brink gick före och spelade klarinett, sedan kom brudpigor och blosshållare par efter par. --- det var all ungdomen, som parade ihop sig. Sedan kom bruden och en äldre mansperson ha sidan i jämte. Sedan kom brudgummen med en karl i sällskap. Nej ordet brudledare eller brudlackare kommer jag inte ihåg att jag hört. Sedan kom det övriga folket. Men jag var med en gång när di åkte från det ena stället till det andra.

Brudparet fick stå på ett stickat täcke. Sen skulle de ha det täcket över sig i brudsängen. Nej päll hade de aldrig. De tog ej heller några tydor. Min mor var värdinna överallt.

En kvinnlig kusin till mig - hon bodde i Västorp - skulle gifta sig med en pojk från Sätuna. Det var väl en fjärdingsväg emellan. Då red brudhållare och mötte honom. De hade brännvin med sig och bjöd alla, som de mötte. Men inte under hemvägen.

Brudsängen hade brudpigorna bädda. En säng var det för brudparet och en för ett äldre folk och sen låg ungdomarna på bolstrar runt om på golvet. Nej di var allt ordentliga, fast di för det mesta låg par om par.

Röva bruden nej det har jag aldrig hört.

Andra dagen efter frukosten gav de sig till skogen efter en gran. Det var jag med två gånger - det var sexti år sedan. Det var en gran. Sedan skulle de gifta och ogifta karlarna kämpa om den - det blev alltid så att de gifta tog den. Sedan fick brudgummen ställa sig i granen och alla hjälptes åt att dra fram henne. Spelmannen gick före och spelade en marsch. Jo alla fruntimmer var också med. När di kom fram, reste de upp granen och satte ned henne i en grop mitt på gården, och sedan dansade alla kring den.

Andra dagen vid middagen tog de upp pengar till kokerska. När gästerna kom spelade spelmannen en låt för varje skjuts, som körde upp. Men de fick inte sup och bröd på trappan Nej. De lejde alltid en karl som gick omkring och bjöd till bröllop.

Om de trodde att bruden var på det viset, så gjorde pojkarna i ordning en vagga och virade om en tylta, som skulle föreställa barnunge och la uppi. Sedan satte di vaggan utanför dörren, och brudparet fick sedan, när de skulle ut och visa sig. För nu som då kom ungdomen om kvällen och ville se dom.

När prästen for, följde några pojkar med en liten bit och lossa av några skott - äreskott.

De la inte i kista åt bruden.

Bröllopet varade i åtta dar förr, talte mina föräldrar o. Men de bröllop, jag var med om i barndomen, varade inte mer än tv dar.

Andra dan gick brudföljet omkring i grangårdarna och bjöd på fylla.

Nej när hon flyttade till nya hemmet var det inte några särskilda seder eller upptag, det kan jag inte minnas. Men när jag flyttade från Broddetorp när jag var sjutton år.

Begåvning