Rådene

[ överordnad ] Start ] Pastoratet ] Nabosocknar ] Gemensam historia ] Förklaringar ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Segerstad ] Håkentorp ] Häggum ] [ Rådene ] Stentorp ] Gudhem ] Bjurum ] Hånger ] Mårby kyrkby ] Bjerka ] N Lundby ] Warnhem ] Stenum ] N Ving ] Flian och vattenverksägarna ]
[underordnad]

Kyrkan en 11-tals skapelse raserades i ovist nit 1865. Kyrkogården är inhägnad och stigluckan är bevarad. En runsten är rest vid södra muren. Johan Peringskiöld fann den av Jon Marchander i Stenstorp nedtecknade runraden som var ristad på ett böjt trästyckeframme i koret. Man har tolkat texten Birge, Brita, Peter och Åke gjorde kyrkan, Assur Skule Tord och Gunnar i Sjogerstad. Man har diskuterat om det är ett falsarium om det rör sig om sjogerstad, som avses.

Rådene säteri ägdes 1689 av kungl. rådet enl. hr. Jöns Kurehs arvingar av senare kullen på Catharina Elisabeth K., fru Marta K., och översten Johan Ribbing å sina barns vägnar, som då sökte fasta därå 6 3/4 hemman jämte rå - o, rörshemman 8 7/8 hemman.
RådeneKvarnar

Hästhagen ½ mtl med kvarn
Lille Rävakullen med kvarn
Bosgården med kvarn
Herre kvarn
Kvarnegårdskvarnen

”Själ en näsduk från en ogift mö, som aldrig gått i giftastankar och tvätta denna tre torsdagskvällar å rad i en ärlig mjölnares damm – och du skall kunna bota alla slags sjukdomar”.
 

 
Andligt

Anteckningar om Rådene och Sjogerstads kyrkors fall och den nuvarande kyrkan.
Roparne och läsarne m m
Tillhör Johan Andersson, Överbo, Rådene socken.

Vid början av 1840-talet uppkommo genom de s k roparnes förkunnelse stora andliga väckelser bland folket på falbygden och i trakterna däromkring, liksom även på andra platser i landet, och om denna ”ropare-sektens” verksamhet i Rådene, har en 1922 avliden åttiosexåring, lägenhetsägaren A G Pettersson i Överbo, berättat följande, som är av kulturhistoriskt intresse och tjänar att belysa roparnes religiösa ståndpunkt.



Roparne
Under 1840-talets begynnelse utbröt en stor väckelse ibland folket i en stor del av falbygden och trakterna däromkring. Det var nemligen Ropare- sekten som då uppstod. De första som uppkom med det dära Ropet var två pigor från Gökhem, vilka kommo hit, till Rådene på besök hos en gammal gumma, Svana-Britta kallad. Det var på en söndag om sommaren 1841 eller 1842. Sedan de predikat fortsatte de därmed. Sedan kom det två drängar, från Gökhem de med, och under det de ropade eller predikade, var det många, som blevo ropare, och det syntes som hade det varit en smittosam sjukdom, den sig spridde allt mer och mer i alla socknar och byar, och jag minnes ännu hur de föll och ropade och slog med armar och ben och bad och sade :”Käre vänner, gören en redelig bättring! Ty jag ser huru djevulen tager efter eder och vill kasta eder i den sjö, som brinner med eld och svavel, och jag ser där många som jag känner”.
Vid sitt tal om Guds rike, sade de sig även där se många som de kände.
Jag minnes många och kände många av dem som ropade, men nu äro de fälle alla döda. Den sista levande av dem, som jag minnes ropade, hette Inga Magnusdotter.
Under den tid, hon ropade, var hennes namn ”Rävakulla Inga”. Hon var född den 16 april 1827 och dog nu i år, den 24 febr 1919, således nära 92 år gammal. Jag kände henne ända från ungdomen och allt senare. En gång för några år sedan träffade jag samman med henne och vi kommo då att tala om denna roparetiden. Hon sade, att det var en förvillelse, men höll ock före, att de inte rådde för det, ty de visste inte hur det kom. Men jag tror, at det var en sjukdom, som kom över dem.
Någon gång uppträdde spektakelmakare på roparnes sammankomster och sökte lura dem, men det gick inte. Kom sålunda någon in i det rum, där roparne voro samlade, med en kortlek eller en brännvinsflaska i fickan, så föll de och ropade :”Se djevulen hur han står där med sin kortlek eller brännvinsflaska!” – och så sade de vilken den var som hade dessa saker. – Men kom å andra sidan någon gudfruktig in där de ropade, så sade de ”Se Guds änglar hur de stå vakt omkring den eller den, nämnande honom eller henne vid namn, och ropade med fröjd så att det skallrade i hela huset. Då föllo de icke, då voro de glada.
Ja, det gick inte, att komma inför roparne och föregiva sig vara omvända, ty det sågo de. Ock kom en in och svor någon ed och därvid nämnde Jesu namn, så blev det annat av; då föllo de och ropade och slog med armar och ben, så att det tordes ingen gå nära dem. – Urs, se huru djevulen drar honom ner i sjön, som brinner med eld och svavel, ropade de, och det blev då en sådan rörelse bland folket, att många föllo och fingo samma sjukdom. Och på detta sätt fortgick det i två eller tre år innan det upphörde. Och sedan blev det högfärd och lekstugor och danstillställningar; ja, superi, slagsmål, svordom och hordom icke att förtiga.
Allt detta fördömde roparne på det högsta; men så kan tiderna förändra sig.
Sedan kom då läseriet, det var en likadan smitta då, som under roparnes tid. Och med läseriet fortgick i några år. Sedan stod folket åter på samma plats som det stod för 100 år sedan.
Detta harjag upptecknat till ett minne av flydda tider.
Överbo Rådene den 1 mars 1919
A G Pettersson

Ropare-sekten var nog bra för det var många, som blev väckta till besinning och sedan blevo bättre människor för hela sin tid. Men det var också en del som blevo värre än förut, i synnerhet blev de mera högfärdiga.
Jag har här förut talt om Rävakulla-Inga. Hon var den enda som stod kvar i sin gudsfruktan ända till sin död. Hon erkände nog att det var en villfarelse med det roperiet, men de rådde inte för det, det kom dem uppå så de visste inte hur det kom, ej häller hur det gick. Men att det var liksom en smittosam sjukdom, det kan var och en förstå, de som minns dem och den tiden.
Efter roparne började ett annat parti, som uppstått, och som kallades Läsare, att bedriva sin verksamhet. Då blev det liv och rörelse bland folket, likasom när roparne gick i bygden. Men den förra väckelsen, av roparne, kom nu till godo. Nu var det icke så svårt att få s k omvända människor, ty det var en rot kvar av det gamla, som folket hört. Men nu sedan en tjuge år sedan, har det icke varit någon sådan väckelse. Det har varken varit ropare eller s k läsare-partier. Nu står folket på sin gamla plats igen. Men det är ändå gott, att Gud icke tager ifrån oss vår kyrka och det heliga ordet.
Om det än är knappt med präster, så ha vi väl det heliga och sköna Guds ord, och det är en god tröst, ty där kan en likasåväl själv se Guds oändliga nåd som höra därom av kolportörer, som predika utan mening; det är falska profeter.
Tecknat år 1920 av A G Pettersson, född 1836 24/4, död 1922 10/5, 86 år gl
Överbo, Rådene
De andliga strömningarne, som sedan gjort rätt mycket väsen av sig, började göra sig märkbara i orten i slutet av 1850-talet, ehuru väl redan förut enstaka kolportörer och predikanter någon gång varit på besök. Så kom år 1858 en vice pastor vid namn C V Törnqvist till Sjogerstad. Denne var en väldig väckelsepredikant. När han predikade i kyrkan i Sjogerstad eller Rådene var där alltid så mycket folk, att denna bokstavligen talat var som en packad silltunna. Där var långväga folk från alla väderstreck, icke minst från Vadsbo härad. Ofta var kyrkan t o m så full av folk, att prästen, för att där kunna predika, måste förskaffa sig in genom något fönster framme vid koret.
I början åstadkom denna rörelse, där den fick insteg, något verkligen aktningsvärt: drinkare blevo nyktra, svordomar lades bort och man lade sig vinn om en hederlig vandel. Men det dröjde ej länge förrän djevulen sådde ogräs bland vetet. Det mäst synliga ogräset var högfärden. T o m pastor Törnqvist var därav besmittad, som väl kan förstås av följande ord vid en predikan i Rådene kyrka :
”Vi Guds barn”, yttrade talaren förmätet, ”äro kronprinsar och kronprinsessor. Vi äro arvtagare till himmel och jord med allt vad däruppå är, ty vi äro barn till Gud, som allt har skapat. Men vad har djevulens barn? – de hava intet, som är deras, utan allt är vårt!”
Alla som icke, av uppriktighet eller skrymteri, sprang på alla möten och bibelförklaringar vore naturligtvis djevulens barn. På detta sätt s a s blåstes högmodsandan in i den okunniga hopen.
Pastor Törnqvist, som var i Sjogerstad i fyra år, övergick sedermera – även han – till kyrkan och prästerna och det de predikade såsom det enda rätta.
De frikyrkliga byggde sig sedan bönehus eller missionshus, där sällan några präster, oftast olärda hantverkare, förde ordet. En av ledarne för denna rörelse i orten, vilken varit med från början, var hem ägaren Joh Larsson i Bosgården. Han var mycket ivrig i att omvända folk, annars ingen karl att lita på. Ofta använde han religionen som täckmantel. Han talade aldrig öppet och reellt med någon förrän han fått sin person riktigt insnärjd; då kom han med lagens stränga bud och piskade på väldeliga tag. Alla hans söner voro predikanter, den älste till yrket, de andra vid passande tillfällen. Något år före sin död (1905) omtalade han för en person, hur det förhöll sig med den andliga och världsliga makten och sade då bland annat :
”Se, nu äro vi, Guds barn – så och så – många tusen, men djevulens barn äro – så och så – många tusen fler. När nu Guds barn får vunnet – så och så – många tusen från djevulen – sedan är det vi, Guds barn, som bliver rådande i Sverige, och då skall prästerna bort, då skall förste kammaren bort, då skall krigsmakten bort …. ” o s v . Då skulle enligt hans mening det tusenåriga riket börja.


Att den frikyrkliga rörelsen här som annorstädes var en nagel i ögat på prästerna. Får man väl taga för givet, fast dessa i det längsta höllo sig jämförelsevis passiva. Pastoratets dåvarande ordinarie prästmän, kyrkoherde Bornander och komminister Wästberg, inläto sig ej alls på att söka bekämpa rörelsen, åtminstone icke offentligt, utan ansågo snarare densamma för nyttig. På sin höjd manade de sina åhörare, att taga sig i akt för villärare samt att hålla sig till kyrkan och det heliga ordet, såsom sitt yttersta beskärm i nöd och lust, i onda och i goda tider. Så vitt känt, uttalade de aldrig någon dom och nesa över dem, som i övrigt handlade efter övertygelse.
Ett par av pastoratets adjunkter uppträdde emellertid som mera trogna och nitiska kyrkans tjänare och drogo sig icke för, att uppväcka förargelse och splittring. Särskilt en omtalas såsom mycket fientligt sinnad mot ”läseriet” : C A Lindblom, vice pastor i Sjogerstad från 1868-1870. ”En ung, något högmodig och mycket högkyrklig prästman med tämligen predikogåvor”, säger en opartisk sagesman om honom och berättar följande som prov på hans sätt :
”Han höll en gång ett husförhör hemma på Rådene, och det förhöret glömmer jag aldrig. Det var på den tiden husförhörstvång och att fjäska och krusa för prästen var då och förut liksom det viktigaste av religionen. Min fader – som då ägde egendomen – var på den tiden av dylik åsikt och önskade, att om möjligt alla tillhörande fjärde roten skulle närvara vid förhöret – vilket f ö ålåg var och en, som ville stå i gunst hos prästerskapet eller var rädd om sitt anseende som kristen, lika fullt som ingen fick neka att upplåta sitt hem till hållande av husförhör där, när turen inträffade. – Nu var på Rådene vid denna tid anställd som rättare en karl, stor och stark men en riktig buse, vilken ställt om, att det lejts flera med honom likasinnade å herrgårn och annorstans orten och i övrigt uppäggat ungdomen till ett uselt leverne, vartill man förut knappast sett maken inom socknen. Ungdomen hade här tillförne uppfört sig hyggligt och anständigt, åtminstone jämförelsevis mot vad på sina håll var fallet, men hade nu hela sommaren igenom gått omkring ute på landsvägarne minst två, ofta flera nätter i veckan i stora ”sloer”, varunder de fört oljud och ett uselt leverne : spelat handklaver, sjungit fula visor, gått i trädgårdarne och stulit äpplen och bär, övat otukt, supit, slagits o s v. Anförare hade varit den store ogifte rättaren. – Man hade allvarligtväntat att flera av oroselementen och i synnerhet den omskrivne rättaren skulle få ”påskrivet” eller m a o bli ordentligt tillrättavisad vid förhöret och därför – kanche även emedan man tyckte, att man på herrgår’n hade bättre råd till fägnan – hade nästan varenda en tillhörande fjärde roten infunnit sig för att närvara vid förhöret. Rättaren och allt gårdens folk voro också inne. – Först ropades jag och mina systrar fram och prästen höll på med att förhöra oss i över två timmars tid, varunder han ideligen lade fram för oss våra förskräcklige synder. Sedan ropade rättaren och vårt övriga tjänstefolk fram och efter dem en hel del andra i tur och ordning. Då hette det ”tiden är så kort”, och de behövde ej läsa mer än en vers i nya testamentet var, voro väl fram-ine i högst fem minuter var. Till ingen av dem talades om, att de hade någon synd, och någon tillrättavisning förekom ej ; de fingo liksom intyg på, att de voro verkliga kristna, medan jag och mina systrar naturligtvis voro djevulens barn. – Och orsaken härtill var helt enkelt den, att mina systrar voro frireligiöst sinnade, vilket prästen skulle bevisa vara av djevulen, och jag – jag hade blivit ”överheten” obehaglig, emedan jag icke varit nog kruselig, att döma av de förmaningar jag fick.


Bengt Wästerberg var Sjogerstads pastorats siste kapellan. Efter hans död, som inträffade på hösten 1866, kort efter det den nya kyrkan öppnats för sitt ändamål, indrogs nämligen komministraturen såsom varande obehövlig. Han begravdes i nordvästra hörnet av Bornanderska gravplatsen och var det första lik som jordades å den nya kyrkogården.
Wästberg hade under de sista åren av sitt liv svårt lidit av reumatism och av annan sjukdom, varunder han – måhända även av andra orsaker – blivit allt mera begiven på starka drycker. Såsom varande präst, åtnjöt han av sist nämnda orsak, mindre stort anseende bland sina pastoratsbor. Härtill bidrog kanche också det fatala rykte, som om honom var i omlopp och hölls för sant, att han ej dugde till att skriva sina predikningar själv, utan härtill anlitade sin svåger, kyrkoherde A Johansson i Häggum; ”dock läste han upp dem med kläm och skärpa”, säger en meddelare, som väl minnes honom och i övrigt icke har annat än gott att säga om honom.
Under sin komministertid bodde Wästberg ingengång på sitt boställe, det han höll utarrenderat, utan på ett eget litet ställe, Lövåsen i Regumatorp, en särskild by eller gårdsgrupp i Sjogerstads socken med vars namn, då skrivet Regmodetorp”, socknen på 1500-talet benämndes. – Han var två gånger gift, men barnlös. Den första hustrun, en prästdotter Temptander, måtte enligt vad det påstås varit en riktig ragata, argsint och häftig. Man påstod t o m att det skulle ”försvunnit” en piga där en gång och ryktet visste omtala, att frun skulle slagit ihjäl henne med ett brödkävel medan de bakade. Huru därmed i verkligheten förhöll sig får vara osagt, men märkvärdigt kan det synas – ty då omkring 1895 den gamla manbyggnaden i Lövåsen rivits och en ny skulle uppföras påträffades skelettet av en människa under golvet …. W:s andra hustru tjänade före äktenskapet som hushållerska hos honom. Hon var en enkel kvinna. Hon kunde sålunda t ex aldrig förmå sig att dua mannen innan de blivit gifta och även sedan hörde man henne sällan använda detta åtminstone makar emellan så vanliga ord. W själv skämtade ofta däröver, detta t o m på själva bröllopsdagen, då det första han efter vigseln yttrade till bruden var : ”Nu ska’ vi väl kalla varandra för du, då!”

”Nu kan vi le kalla varandra du då” sa Wästberg , sedan denna tid ordstäv och slagord.


Kyrkoherde Jonas Bornander kunde vid sin död den 2 februari 1871 berömma sig av, att ha innehaft befattning som prästman inom Sjogerstads pastorat under en tid av sextio år. Sin tjänstetid därstädes började han 1812 som extra komminister, varefter han året därpå antogs till ordinarie sådan och 1846 till kyrkoherde.
Bornander var bondson från Borgunda, efter vilken socken han vid sin inskrivning i Skara skola antog släktnamnet. Fadern var i små omständigheter och kunde knappast bisträcka ens med det allra nödvändigaste till sonens studier. Därför måste denne försöka många utvägar för att kunna reda sig. Sålunda brukade han passa upp några av de bättre lottade bland sina klasskamrater för att av dem få låna läroböcker eller ”läsa bakom deras rygg” och själv slippa köpa sig sådana, o s v När han sedan beslutat sig för att bli präst, brukade han predika i hemortens kyrka under ferierna och var, enligt vad det säges, redan då skicklig och omtyckt som predikant.
Därför och emedan man kände hans ekonomiska ställning, hjälpte man honom också till rätta med ett och annat, och när han skulle till Uppsala för att taga sina examina, visade man honom den välviljan, att sammanskjuta några hundra daler till honom som hjälp till resan. De goda borgundaborna, hade emellertid missräknat sig på sin unge studiosus, när de trott honom om, att kunna använda deras pengar till något sådant som de därmed avsett. Nej; han visste bättre råd – och grävde ned pengarne under ett träd i Borgundaskogen. Gick därpå till fots till Uppsala – utan pengar, av ren sparsamhet.
Och den som spar han har. När Bornander sedan kommit tillbaka till orten och blev komminister i Sjogerstad, tog han själv brukningen av sitt boställe om händer. Han behövde då pengarne, grävde upp dem och köpte sig ett par oxar m m för dem. Han hade god uträkning med sin sparsamhet och blev med tiden mycket förmögen. Redan 1818 var han så pass besutten att han kunde spekulera på Rådene säteri, som då såldes på exekutiv auktion, ehuru han fick en kapitalstarkare motspelare och måste ge tappt. När skiftet gick i Loringa by köpte han flera hemmanslotter där och lade samman dessa till en större gård, som hankallade Österhög (1½ mtl). Han ägde vidare tre halvgårdar i Borgunda, Trädgården, Wersholmen och Sprakaregården. Han var en duglig lantbrukare och hushållare, vilket bäst bevisas därav att han vid sin död lämnade omkring 300.000 kronor efter sig. Men om det kan sägas om Bornander, att han var noga och sparsam, någon girigbuk var han dock icke, utan utmärkte sig ofta för hjälpsamhet och omvårdnad om de fattiga. Sålunda skänkte han vid sitt guldbröllop 100 riksdaler till kyrkan och de fattiga och då den nya kyrkan skulle byggas skänkte han 1500 rdr till koppartak å tornet. Mot sina pastoratsbor var han alltid tillmötesgående och fordrade, ehuru han var ytterst noggrann, aldrig av någon mer än sin rätt. Därför och för sitt enkla, naturliga, fromma och godmodiga väsen i både uppträdande och vanor, var han omtyckt och aktad av alla med vilka han kom i beröring. Av sitt tjänstefolk var han också omtyckt, fast nog förstod han att hålla dem i arbete, alltid, vilket ingen, icke ens de själva, någonsin anmärkte på, ty det fick man göra överallt den tiden. Han uppmuntrade dem också emellanåt med drickspengar o dyl, varigenom han vann deras tillgivenhet. Han gav dock aldrig mycket, åtminstone jämfört med nutida anspråk, men de hade ju sin lön och med den tidens krav så ….Pigan, som skurade golvet i hans rum, t ex, brukade varje gång hon gjorde detta få en sexstyver (tre öre) i dricks av honom. Han ville emellertid alltid gärna veta vartill mottagaren skulle använda pengarne och lät merendels gåvan åtföljas av många och upprepade förmaningar till sparsamhet. ”Ty”, sade han, ” den som inte sparar skillingen får aldrig dalern, och den som inte sparar dalern får aldrig riksdalern”.
– En piga svarade en gång på hans fråga, vad hon skulle använda pengarne till, att dem skulle hon köpa knappnålar för.
”Ja det kan du göra, för det har jag sett, att kvinnfolka behöver”, genmälde den ärbare kyrkoherden gemytligt.
Apropå dessa ”kvinnfolkens” behover , så beskylles Bornander för, att ha varit något för njugg mot sin familj i fråga om nålpengar o dyl. Döttrarne fingo gå klädda som ”vanligt” folk den tiden, varken mer eller mindre, och vad frun själv beträffar – om det blev något över av hushållspengarne, så …… Varom inte, fick hon ändå klara skivan. Av prål och grannlåt var hon ingen vän. Under sådana omständigheter får man väl knappast undra på om hon ibland använde sig av ”lite knep”, när hon själv eller mamsellerna, hennes döttrar, behövde medel till sådana små saker, som ”kvinnfolka” hälst önska skaffa sig, utan männens hörande. I de flesta fall voro väl ”knepen” av rätt så oskyldig art, men prov på missriktade sådana berättas också. Av de förra t ex att för mannen låta påskina att hon gav till de fattiga vida mer än som verkligen var fallet, ehuru till hennes rättfärdigande härför kan sägas, att hon aldrig var eller visade sig snål mot någon av ortens fattiga. Av mindre aktningsvärd art var i senare fallet det uppdrag hon en gång gav And Larsson i Hämmingstorp, (betrodd man, skiftesgodeman m m ), då denne for till Skara, att åt henne sälja en ”talgkringla”, som av köparen befanns innehålla en blandning med – potatismos, vilket Larsson i form av mutor fick betala för att ej vanära sin själasörjares fru och – prästerståndet, dock inom sig ”högtidligen” lovande, att aldrig mera sälja varesig talg eller något annat åt ”prästakäringa”.
Bronander hade i sitt äktenskap två döttrar, varav den yngre dog ogift kort tid efter fadern. Den äldre dottern, som var gift med en handlande N N Fröding, bodde med sin man på Österhög och fick således ärva hela Bornanders efterlämnade förmögenhet, vilken dock – som det oftast plägar gå i dylika fall – snart nog ödslades bort och skingrades.
Bornander ägnade sig under de sista 15 á 20 åren av ålderdomssvaghet mycket litet åt sitt kyrkliga kall och ämbete, utan höll sig med v pastor. Han var annars en skicklig och gärna hörd predikant, ”enligt den gamla åskådningen”. Medan komminister Wästberg ännu levde predikade han emellanåt i stället för denne mot en ersättning av fem kronor, men efter dennes död och sedan den nya kyrkan blivit byggd predikade han endast en gång. Han tog dock till ingångsspråk : ”Upptag icke illa, Herre, att jag ännu en gång talar inför dig”.



Skräddaren Gottfrid Lindström, Strömsborg, Rådene, är omkring 70 år gammal och har åtskilligt att berätta om socknen i flydda tider, i synnerhet kyrkor, var i förböner för sjuka fordom hölls, for folk långa vägen ifrån offerkyrka ?



 

[ överordnad ] Start ] Pastoratet ] Nabosocknar ] Gemensam historia ] Förklaringar ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Segerstad ] Håkentorp ] Häggum ] [ Rådene ] Stentorp ] Gudhem ] Bjurum ] Hånger ] Mårby kyrkby ] Bjerka ] N Lundby ] Warnhem ] Stenum ] N Ving ] Flian och vattenverksägarna ]
[underordnad] [ Innehåll ]