Espås Frälse 1 mtl 

med sina 335 hektar upptar de halva av socknens yta. Mantalslängden för 1549 upptar en Sixten och 1562 finns Niels kyrkolandbo här på Espås. I från Frälsehemmanet Äspåhs säges adliga familjen Bergman vara härstammad, och likaså Segerfeldt ifrån hemmanet Ryckla men om så är har jag ingen säker kunskap kunnat erhålla. Namnet tros ha att göra med Asp. 

Joen Nilsson 

Hertig Johans uppbördsman på Stegeborg Joen Nilsson finns med i domstolspapper redan i början av 1600 talet berättar Hugo Sköld. Joen hade försträckt Karl IX silver och begärde att därför få besitta sin gård i sin och sin hustrus livstid. Änkan Kerstin, som levde 1648, fortsatte med rustningen för samma gård. Joen köpte 1637 halva Ryckla skattegård i Håkentorps socken för 55 daler smt.

i sitt äktenskap med en tydligen Kerstin Håkansdotter finns barnen

• Håkan vars söner adlas men försvinner från vår historia
• Arvid som stannar på Espås och kommer i konflikt med Måns Hälsing på Kåxtorp redan 1603 men bråket återkommer på grund av schism mellan gårdarna. Arvid påstods ha överträtt gamla tåmärken Se Stenstorp boken. Arvid återfinnes sedan i domböcker lite då och då. 
• Nils som skrivs som innehavare till Äspås och omnämnes på 1630-talet. Han var 1632 var kornett och 1633 befordrades till kaptenlöjtnant och deltog i slagen vid Lützen 1632, Oldendorf 1633 samt i fältläger i Tyskland 1635 – 1637. Han dog 1639. 
• Ingeborg och Ebba, som finns kopplad till Rycklan. 

Espås återköptes av kronan 1642 genom landshövding Carl Siggesson Dufva. (Rosenduva) ingift i Nilsson släkten. Det påstods vara Håkan Jonsson pengar, ett påstående som kan antas rimligt, men Arvid återkommer och gör anspråk på ägande och skapar oro i trakten som Hugo Sköld vet mer att berätta i Stenstorp boken.

Johan Gyllensting lämnar över till sin son Botwid

Botwid Gyllensting

f1651? finns med som ägare före 1664. men ägarkonflikten med ovanomnämnde Arvid och hans bror Håkan är inte lösta. 

Extakt af Gudhembs Härads Protokoll hållet vid ordinarie tinget i Segerstad den 1 aug 1687. Espåhs härtills possiderat af Lars Håkansson Bergmans Erfvingar efter Jordeboksannotation, men nu igenom execution inrymt hr Captein Botwid Gyllensting, som till hemmanets opkomst begiär twå Års frihet, efter hemmet så illa och oförsvarligen skall wara brukat, och mestedehls egorne i ödesmåhl lemnat, så att det nu mindre ey till bruk och maht kan bringas, som dehls nembden intygade sant wara, remitterades till wederbörandes goda affinnande.

Bengt Lilja 

f1718 här dör 1809; 

Fosterdotter och brorsdotter ärver Kristina Lilja 

Föregående testmentariske disposition har jag till framdeles efterrättelse härmed så förklarat welat att min K brorsdotter Wälborne Fru Magdalena Eleonora Lillie efter min dödliga avgång ej allenast skall oförrykt och utan någons intrång tillträda, åtnjuta och äga Frälsehemmanet Espåhs tillhörige skog utan och dhe dertill lydande tvenne torp, som jag dock will hafwa mig förbehållet i min lijfstid till nyttiande och betning under Båhltorp, men efter min dödliga afgång återbefaller både skog och torpare till sin rätta Bohstad Espåhs, så att Testamentes innehafwaren Fru Magdalena Eleonora Lillie skall på intet sätt lyda någon minskning uti alla de apartementer och lägenheter i wåto och torro närlig och fierran som bemälte hemman Espås af ålder tillaget eller framdeles med laga dom s tillwinnes kunna. Espås den 6 December 1720 Catarina Christina Lillie

Johan Stierngranat 

f1695 gift med FD till Botvid Gyllensting kommer från Båltorp kring 1725 men flyttar sedan till Göteborg kanske redan 1734.

Ryttmästare Lindgren på Seltorp

under denna period 1762 ödelades gården av en brand, och var då byggd för två brukare, som vi inte kan identifiera via kyrkboken. 

• Arvid Persson blev av med boningshus, brygghus och ett redskapsskjul samt stall fähus och får och svinhusen. Härtill skörden och matvaror.
• Jacob Svensson mangårdsbyggnaden visthus, brygghus och redskapsbod med ladugårdar

Efter branden och brandstodsersättning bygger man nytt och 1782 kan man läsa om manbyggnad i två våningar 24 alnar lång och 14 bred och 7 alnar högt, med halmtak och näver öfsning ståndande på en aln hög stenfot. Härtill flygelbyggnader med kamrar och förstuga i två våningar med nedervåningen av sten. Stall och lada tillkommer 1793 med plats för 9 hästar. 

Anna Maria Lindgren och Hellenstierna äger stället och avyttrar det 1777 till super kargören Carl von Heland.

1804-1827 Caspar Malmstedt

kommer 1804 dör 1827. Han var från Skärv och gifte sig med Cajsa Fläderblom och fick med henne

• Klas
• Maria Kristina 
• Charlotta Magdalena gifte sig och är mor till Torgny Sundler f1823 arrenderar. p50-95+
• Lisa Margareta
• Cajsa Benedikta är först gift med Kristoffer som vi inte vet något om men hon gifter om sig med Per Beronius, kyrkoherde sonen från Segerstad, som tar över Espås, som arrendator. 
• härtill ytterligare tre barn som dör tidigt. 

Vid tillträdet 1804 då länsman förvärvar 1804 var Espås då 1 mtl frälse med gräsgäldshemmanet Gisslabacken, ½ mtl Ryckla AndersVinbo med Qvarn och torp, ¼ mtl Ryckla JonMikaelsgården. Egendomsinnehavet utökades med 1/16 Trälan, 3/8 Toltan Voitec, 1/8 Toltan JonMånsgården och Hasselströmmens qvarn fram till hans död. Emellertid hade Casper bekymmer med ekonomin och låg efter med sina betalningar.

Enkan Cajsa Fläderblom tycks driva gården med hjälp av 
hovpredikant Didrik Osterman f1801 som arrenderar 45-51, som övertog 8 par oxar 8 kor 5 tunnor korn och 20 tunnor havra. 1851 auctionerar han bort sitt innehav, bland annat 500 kannor brännvin.

Patron Per Beronius f1801 kom från Gudhem 50.

Carl Andersson f1829; 

Fänrik Hellenstierna

J A Strokirk på Klämmestorp.

Torp u Äspås är Trälan och Gisslaretorp.

1857 brann Hr Sundlers ner till grunden.

Torgny Sundler 1864 arrenderar till 23 dr och pig DSC 0010-0011

Olivia och John Bruno f1875; 

kom 21 från Kölaby

Rättare Carl Andersson f1829; kusk Carl Andreasson f1847 - 04; kusken Johan Aug Johansson f1880; Johan Fritz rättare 19-20+

här arbetar Gustaf på Varjama där han sköter ladugården under rättaren Adolf Hällström arr Bertil Henriksson f1909 rättare Gustaf Knut Andersson f1888 22-25; Kurt Filipsson f1938; kom 69 Per Adolf Hällström F1901;

Kurt Jonas Filipsson 

han kom 1969 gift med Eivor Svensson

Espås

från frälsehemmanet Espås säges Adeliga familjen Bergman vara härstammad.
Som innehavare till Espås omnämnes på 1630-talet en Nils Jonsson, som 1632 var kornett och 1633 befordrades till kaptenlöjtnant. Denne dog 1639.

1777 hade gården tre torp

• Espås torp,
• Nybygget och
• Skogstorpet.
• Lilla Trälan tillkom under Caspers tid. 

Sandlid; Bränneberg bs; Skogstorpet; Sanningen; Lustigs torp; Runhalla; Gisslaretorp
 (har jag inte sett i kyrkoboken).

Gisslaretorp ligger öster om Espås men benämningen finns inte i kyrkboken, men väl på Risbergs karta 1785.

Traditioner

Skinteråsan

Tingevad

ligger i gränsknät till Valtorp och kan föra upp till avrättningsplatsen.

Medhalsstenen

Omnämnt som gränsmärke mellan Gudhems kloster och Håkantorp Magnus Ladulås år 1287.

Den gamla Ekpålen

På vänster sida om vägen som leder från Broddetorp genom Håkantorp, finner man då man passerat Ekornavallen och kommit till det så kallade Nordtorpet under egendomen Äspås en gammal ekpåle upprest i en stenmur. Ekpålen som är illa medfaren av tidens tand, har innan den sattes i muren stått i ett litet stenrös där bredvid, vilket då uppodlades och uppbröts och bortkördes. Denna gamla påle utgör på samma gång den vittnar om vilken sorgliga uttryck den gamla vidskepelsen ibland kunde taga sig, ett minne från forna krigstider. Sägnen om densamma är följande: Då Västgöta ryttare 1757 drogo till Pommern för att deltaga i det så kallade ”sjuåriga kriget” och tågade här förbi, red en rusig dragon av vägen och dödade en liten fyra årig gosse, som sprang och lekte på ängsvallen. Ryttaren högg huvudet av barnet och därpå dess ena hand, vilken han sedan stoppade i sin huvudbonad, som skyddsmedel i de blivande striderna. 
Mordet på den lille gossen säges ha skett till följd av en den tiden gängse tro, att om en soldat, skulle draga ut i krig, lyckades utgjuta oskyldigt blod - helst ett barns – så skulle han sedan, om han fick något av offrets blod på sina kläder eller ett ben efter den mördade insytt i dessa, gå fri för både kulor och svärdshugg i de blivande striderna.
Den omänsklige dragonen – som uppgives ha varit son till en trollpacka i Skaratrakten och kallats Svarte Arvid – blev genast arkebuserad på den plats där pålen ursprungligen var uppsatt berättade Hjilmer Johansson. 

Den omänsklige dragonen – som uppgives ha hetat Äsping och tjänat för Esbjörnsgården i Öglunda – blev genast arkebuserad på en plats i närheten kallad Äspingabacken, där man bildade spetsgård, och vid den plats, där mordet skedde, brukade vägfarande sedan kasta småsten, riskvistar och annat för att skydda sig för ”ont mot”, varmed i detta fall avsågs, att slippa möta samma öde.
Efter uppteckning av F. V. Berggren.
Vi har mer att berätta om denna händelse och skall följa hur det egentligen gick till.

Sanningen bakom pålen

Detta mer än 300 åriga protokoll visar att våra rättssäkerhetsmässiga traditioner är väl förankrade i historien. Vid ordinarie tinget den 12 oktober 1691 kom profossen från Valle härad gevaldiger tjänaren Anders Jonsson fram med sventjänaren Nils Andersson från Badene, som på bar gärning gripits för dråp på en 12 årig pojke. 

Söndagen näst efter Bartesmässedagen strax före solgladningen strax efter allmänna mönstringen på Höjentorp.

Sätuna
Sventjänaren Nils Andersson rider från Mönstringen i Höjentorp till sin moder Britta, som bodde hos fogden Sven Olofsson i Weka i Sätuna. Där hade han fått ett glas brännvin och en kanna öl. Vid Paris drack han och modern tillsammans med drängen Jon Muraremästare på Bålltorp 3 stop öl. Så red ryttaren iväg och modern följde till kapten Gyllenstings hage där han avskjuter sina pistoler.

Vipetorp
Vid Vipebro på gränsen mellan Håkentorp och Hornborga träffade han redelige män smeden Erik Arvidsson från Kartabacken St. Bjurum och Erik Andersson från Jutatorpet, på väg med mjöl från kvarnen. Dem anföll han med dragen värja och högg Erik Andersson i ryggen och mot huvudet så att mössan föll av så högg han efter Erik Arvidsson men träffade icke. 

Mjöbära Kulle
Han sprängde över marken åt Torbjörntorp träffar han gossen Sven och barnflicka Karin Nilsdotter som tjänte hos Anders Larsson. Barnen skulle hämta kreatur att föra hem. Här tappar han hatten och befallde gossen att ta upp hatten vilket han gjorde samtidigt som han tog av sin egen mössa. Ryttaren för svärdet över hans huvud och rider omkull honom och kretsar några varv omkring honom. Då gossen åter på knä ber om förskoning red han åter omkull honom, så att gossen vred sig som en orm under hästhovarna. Ryttaren rider bort ett stycke återvänder och ger gossen ett sting genom skuldran in i bröstet sa att han strax dog. Karin berättar sedan att ryttaren ridit dem emellan och drog värjan och red av sig hatten. Hon springer och gömmer sig och ser ryttaren rida omkring gossen och frågade om han inte ville ta upp hatten den hundfotter? Då gossen gjorde detta och gav honom hatten, red han omkull honom. Och då gossen stod på knä och bad sin hjärtans gode farbror låta bli sig, så red han omkull honom igen och gossen låg på ansiktet och vred sig tre gånger omkring och hade lite ost och bröd uti handen. Så red då ryttaren litet ifrån honom och så tillbaka igen och stack honom, så att han skriker till. 

Torbjörntorp
Winboens flicka Britta 12 år kommer ridande med två ston efter att ha skjutsat något krigsfolk och möter ryttaren vilken drog värjan och högg och svor åt henne. Flickan gömmer sig bak en mur och är mycket rädd och när han inte kan hinna henne svär han att hugga ihjäl henne. Sedan red han åt Torbjörntorp. Ryttaren rider mot Torbjörntorp och vettskrämmer där en käring, Kerstin Larsdotter på Bommen, som ropar till henne Kom hit annars skjuter jag ihjäl dig. Hon svarar att hon att hon ej kunde gå ifrån ett litet barn. Torparen Sven Mårtensson på Bommen ropas hem av sin gamla hustru, eftersom en ryttare som illa reagerade fanns där. Ryttaren bad om foder , eld och öl. Det han fick utom öl, som han sade sig ej ha något. När han red bort tog han torparen i hand och gav honom två sötäpplen och sade att han tjänade Ryttmästare Pauli i tre års tid.
Pigan Sara Bengtsdotter i Balltorp som var över 15 år, kunde sin katekes och hon berättade under ed att hon och en annan piga kom ihop med en ryttare som red omkring dem och frågade om de ville ha honom. Kerstin Nilsdotter som var ryttarens kusin hon förtäljer att ryttaren ridit hästen för hårt, famntar henne mycket hårt och han rider bort till Trädgården i Karlebylånga.

Gripandet
Som ryttaren var lätt att identifiera kunde Anders Larsson och Kronolänsman Lars Gunnarsson gripa dråparen, som nekar till sitt brott. När han konfronteras med liket och tvingas röra vid det blöder det mycket. Dråparen förs strax till kronofängelset i Lidköping. Vid förhör kan ryttaren inte minnas vad som hänt, varför han inte kan han icke jaka därtill. 

Rätten
Anders Bryngelsson, som är gift med sventjänarens farbrors änka hade erbjudit barnafadern om förlikning innan rätten. Därför vet han att Nils Andersson är skyldig menar barnafadern. Bryngelsson förklarade att han ej kom ihåg detta utan hade bett om ursäkt för egen råd om Nils skulle bli bunden vid saken. Den saliga lilla gossens gråa vadmalsrock, varpå stinget i vänstra skuldran syntes, bars fram i rätten. Likaså ryttarens värja, som han hade haft vid mönstringen, "då stinget och Wärjan grant kiende igen varandra". Och varken värjan, rocken eller rocken voro det ringaste blodiga. Ett litet hugg fanns på den lilla nya vadmalsrockens ärmuppslag.

Domen
Sköts så till Häradsrätten att den antingen skulle värja eller fälla. Den svarade sig icke kunna värja utan av alla förutbeskrivna skäl fälla honom för gärningen. Allt derföre dömbdes Swentienaren Nills Andersson, för dhet han så obarmherteliga och Ochristeliga öfwerdådigt hafwer mördat dhen Lilla Meenlösa och öfwermaga Anders Larssons Sohn Sahl Swen Andersson på Högen att Halshuggas och Steglas, som alt sammans uthi Ödmjukhet hemställas till Högl Kongl Håff Rättens Nådrättvisa ompröfwande. Domen fastställes av hovrätten och vid vintertinget i Segerstad den 18 jan 1692 skedde exekutionen på Timberget där huvudet pålades för överdådigt dråp. 

Bödeln Oluff
Efter exekutionen och pålningen klagade vällärde Måns (alias Forsberg Broddetorp), och löjtnant Reutersvärd och klåckaren i Segerstad Sven Andersson att bödeln mästermannen Oluff i Skara icke allenast gjort vederstyggliga skamlösheter, då han avrättade Nils Andersson och pålade hans huvud. Han hade med den stora pålspiken gått och stuckit folk och svenfolk och skrämt dem och sagt dem samt tagit i dem och ruskat dem och jagat och skrämde folk framför sig, som han jagat fårahjordar. Allt detta passerade innan fången kom till platsen. Om detta folk jagande på avrättningsplatsen vittnade även nämndemannen Per Andersson i Ugglum och Anders Jonsson ibm. Esbjörn i Backabo klagade att bödeln tog och ruskade på hans son Anders och karvade i honom. Vilket ock soldaten Jätte vittnade. Bödeln skrämmer folk i gårdarna där han går omkring och tigger och körer dem till vad han behagar och svär hiskeliga. Den tillstädes varande bödeln infördes och befanns vara drucken och svor gruveliga och sade att fanen må gå och tigga och aktade inga förmaningar, utan vid vart ord bad han den och den fara både i sig och andra och förmente, att han var berättigad till att gå omkring efter hjälp en gång om året och bad dem vara bödlar själva som ej ville hjälpa honom. Man frågade honom att det var förbjudet att gå i gårdarna eller annorstädes alls än dit han var kallad att valacka. Han svarade "jomen", visste han det vara kungens vilja och befallning, att han skulle vistas hemma i sitt hus. Och att icke något klagomål över honom skulle förorsakas, bad han att få sin dom i gatulopp och bad den fule taga alla dem som, som ej slogo honom ordentligt.

Resolutio
Som denne överdådige bödel och mästerman Oluff ifrån Skara efter vittnesmål dels ock eget erkännande och numer bekant för alla på tingsplatsen, som har hört och sett honom, har gjort så grova excesser och skamlösheter med skrämmande av mycket folk och därtill ett pockande, som nästan var lika gott som rån, med förbuds brytande och hiskeliga och många eders utgjutande, och Guds namns stora missbruk och förtörnelse samt hotande för att för månges devoverande och annat sätt, att han efter sin egen utsago väl haver förtjänt ett svårt gatulopp, ja väl 9 starka gatulopp, om icke själva livets förverkande. Men som allmänheten gärna vilje göra execution på en dylik person, helst ock det icke är praktikabelt, som man här kunna veta. Ty dömdes han att slita ris för sina överdådigheter av en annan bödel så mycket som 9 starka gatulopp, sig väl förtjänt straff och andra sådana överdådiga bödlar till varnagel med förbud och förmaning att icke mera igenkomma vid livsstraff tillgörandes. Dock alltsammans till Kungl. Hovrätten vidare omprövande ödmjukligen hemställt.