Nord Bredegården

-1760 Per Henriksson f1704 blir enkeman före 1760 och flyttar upp på Bjelluma Le.

1759 - 1791 Åbo Erik Håkansson

f1723 från Skarke brukar och gifte sig med pigan Maria Olofsdotter i NordBredegården

1789 - 1808 Stina och svågern Nils Andersson f1755 tar över deras barn Stina, Anders och Maris flyttar 1808 till Skärv när Gyllenhaal säljer.

br Per Henriksson ännu lite oklart är åbo här och återfinnes Bjelluma Le vid sin död 1793. Dotter Kerstin gifter sig med efterföljande brukare
1786-1794 Lars Andersson f1753 kom från Varnhem och flyttar 94 till Knäppet.

br 1808-1815 Anders Jonsson f1759 Korsgården hade brukat Kåxtorp då familjen kom 1808 men dör 1810. Enka Maria Larsdotter f1771 Segerstad kom med familjen från Kåxtorp 08 och flyttar 15 till Besgården och 17 till Kappagården.

br 1815-17 Jonas Jonsson f1782 i Stenstorp kom från Dala 1815 och fortsätter till Kappagården.

Jonas Andersson

säljer ½ till Lars Larsson f1774 från Systra Qvarn för 1333 1810 för vilket han får 1 och 2 upbudet. Han verkar inte flytta hit utan stannar kvar på sin qvarn.

NordBredegården 1807: Ägare till ¼ mtl av ursprungligen ½ d:o är Hjalmar Andersson och hans hustru Ragnhild f. Jonsson, föregående ägares dotter. Till släkten genom Lars Andersson, som 1807 köpte hemmansdelen av baron Lars Herman Gyllenhaal å Härlingstorp. Vid den första av Lars Anderssons tre hustrurs död delades hemmanet mellan honom och barnen och den dessa tillfallna lotten av förmyndarna försåld enär denne då ej ansåg sig mäkta lösa ut dem. Den sålunda försålda hemmansdelen har sedan den än en gång sålts beskrivit en ehuru kortare släktgårdsaera. Den förmedl. samtidigt med till Lars Andersson försålda andra halvan av det till helt uppgående hemmanet blev även den en länge bestående släktegendom men såldes 1940 till oskylla. En del av till NordBredegården. hörande andelar av Bjellum SvenBengtsgården är från på 1820-talet sammanlagd med gården o resten har i senare tid tillförts genom byte mot ⅛ mtl Källegården, som troligen samtidigt lagts under gården.
Vid Gyllenhaal försäljning av hemmanet NordBredegården, synes den denne tillhöriga frälserätten däri ha tillerkänts Lars Anderssons medköpare ensam. Därigenom – eller annat rävspel – har stora förmåner i skogs – och utmark erhållits.

1807- Lars Andersson

f1770 född på Falbogården dyker upp med sin familj och köper 1807 halva hemmansdelen av baron Lars Herman Gyllenhaal på Härlingstorp för 1022 Riksdaler och får faste året därpå. Lars är son till storbonden Anders Persson f1730, som har eller har haft Stommen och Bältaregården under sina vingar och tillika Åbo på Falbogården. Här finns en senare koppling till Jonas på Stommen. Vid Gyllenhaal försäljning av hemmanet NordBredegården, synes frälserätten däri ha tillerkänts Lars Anderssons med köpare ensam. Därigenom – eller annat rävspel – har stora förmåner i skogs – och utmark erhållits. Lars A äger 1816

Källebäcken

Lars äger gården tillsammans med Lars Jonsson och de ger Källbäcken vid byn ett annat förlopp så att det skadar Källegården och försvårar körsel till och från byn vid minsta regnskur. Samstämmigt i byn så protesterar de andra ägarna och stämmer dem till ting. Vid en syn som företogs i april månad året innan noteras att Lars ehuru kallad, behagade att komma sent på eftermiddagen. Synen visar vidare att "Vid besiktningen befants att ifrågavarande uppdämning, som blifvit gjord vid Bjellum Källegårdens ladugård, tvärs öfver Bygatan förorsakat att det watten, som vid flodtiden nedströmmar från tillgränsande högden blifvit ledt från dess urgamla lopp, hvaraf händt, att watten flödet genom denna nya ledning ej allenast betydeligen skadat flera ängsstycken utan och helt och hållet fördärfvat ett stycke af Byens Allmänna fareväg, som efter nämndemännens wärde icke synes kunna iståndsättas för mindre än Åtta Rd Banco, hvarutom större ställen, som nu finnes hindra det på Bygatans vänstra sida warande gamla watten utlopp. - den på ängen utflödande jord och grus syntes förorsaka 3^ne stackars minskning uti innewarande års höafkastning. Widare var icke att anmärka".
Swaranderne anförde, att förhållandet väl är sådant, som denna syningsförrättning utvisar, och att de genom ifrågavarande dämning gifvit Wattnet en annan ledning än det hittills haft, men tro sig dock hafva warit berättigade till deras vidtagne åtgärd, då watbuet som förut haft sin gång en eller Svarandenas man och Ladugårdsbyggnader vid starkt flöde icke allenast upstigit till sjelfva husen och skadat dem, utan äfven bortfördt gödslen för Svaranderne, hvilka till undvikande af dessa olägenheter, ledt wattnet att annat håll öfver allmänna tåen och hoppas således, i anseende till dessa förhållande; att från käromålet winna befrielse. Utslaget var att Lars vid vite fick återställa vattnets väg och om han för framtiden ville vidtaga åtgärder krävde rätten, att han gör det i laga ordning.

Lars tre giften

Lars dör 1829 och hans änka överlever honom med 30 år, och vi har mer att berätta om henne och den nya relation hon har i och med sitt gifte med Anders Jönsson, som hjälper henne att bruka Tomten, som hon bekom genom ett inbördes testamente. Även denna kvinna har med ett mord i Bjellum att göra. Om mordet på Tomta Stina har vi mer att berätta om på annan plats. Lars har emellertid sörjt för sin unga hustru genom att i ett gemensamt testamente låta henne få det tydligen förvärvade hemmanet Tomten på livstid, ävensom torpet Håkanstorp. Efter hennes död skulle det emellertid skiftas mellan barnen.

Bouppteckningen efter Lars

Bouppteckning efter Lars af den 16 sist februari som uptager löse Egendomen och fordringar till 385 Rd. Fastigheten värderades till 1490 Rd samma mynt, skulderne till ett belopp af 84 Rd Bc. Hvartill kommer likstol till Herr Prosten Bratt 13 Rd. Skuld till enkan Britta Johansdotter i Källegården Capital 35 Rd. Cajsa får 30 lod silver som var hennes morgongåva och sitt ¼ Tomten och Håkentorpet samt utom lott och byte 1 bolster, 2^ne lakan, 2 dynor och ett täcke. Hon har inga övriga pretentioner på arvet i fråga.
Från bouppteckningen kan vi vidare utläsa att gården bar fyra hästar och två oxar, sex kor och två kvigor, nio får, en galt och två suggor. Här noteras att mantalet ½ kvarstår och att ¼ Tomten ingår i dödsboet.
Barnen får sin del men dispositionsrätten blir inte klar förrän efter änkans död, något som senare kan förklara att gården inte underhålles som sig bör då ingen av barnen riktigt vill ta ansvar för den.

Brukare

under storskifte och laga skifte är en salig röra och vi avvaktar bättre information.

1873-1907 Jonas Larsson ¼

föddes 1828 på gården som son till Cajsa och gifte sig Muntervisans Jonas Anderssons änka och för därmed kläknamnet Munter till vår bygd. Hon för inga barn i boet och paret får blott en son som i sin tur för traditionen vidare. Jonas är mycket driftig och köper Kjellmans ägande i ¼ SvenBengtsgården och ⅛ dels Källegården i samband med dennes avflyttning till Lerdala.
Jonas brukade gården från 1873 till 1907 och det blev Jonas som fick bygga upp den nya gården, varaf vi finner kvar den gamla mangårdsbyggnaden, men ladugården även den nya en vinkellada är nu ersatt.
Från en anteckning i samband med skiftet finner vi om denna NolBreagården följande:

½ Mantal som äges af Lars Johansson och Lars Anderssons arfvingar innehafva och flytta följande åbyggnader.
№ 1 Manhus obebott och i förfallet skick att vidare beskrifvning ej erfordras. Kostnad för rifning och uppföring ånyo 15. d:o för Körslor 10 Rdr. № 2 En bodbyggnad 7½ aln lång 7 aln bred och 4 ¼ hög och intillbygd manhuset , täckt med halm och torf i sämre skick , och rifning och uppföring värderad till 8. Kostnad för Körslor 4. № 3 En ladugård byggd i vinkel Södra gafveln 12 aln, vestra yttersidan 31 ¼ aln norra 39 ¾ aln samt östra gaveln 11½ aln 4 ¾ aln hög , täckt med halm och poll indelat i 2^ne Redskapsskjul , fähus, stall loge och 2^ne lador. Kostnad för nedrifvning och uppföring ånyo 130 153 D:o för Körslor 50. Brunsgrafning en hvardera á 25 Rd 50. Denna gård delade en stor lada med NolBreagården som de tvingades riva och skifta. Orsaken till att gården delvis tyck ha fått förfalla kan sökas i att alltsedan anfadern Lars död 1829, har ingen av arvingarna riktigt vågat ta ansvar för gården så länge den förblev oskiftad. Inte förrän Jonas köper ut sina arvingar så kommer gården på fötter igen.

Jonas och gamla saker

Denne Jonas var en i många stycken originell man, värd en mera uttömmande skildring, men en sådan hör ej samman med ämnet och det kan räcka med mindre.

Det får därför vara nog med vad som faller inom denna ram – och det gör först och främst det nämnda namnet, fast i bruk ett halvt århundrade eller mera efter omskrivna tid och sålunda utgörande en liten efterdyning till vad förut berättats. Det måste dock förskjutas att Jonas när sådant föll honom in var en oförvägen skämtare och på inga villkor tålde s.k. skvallertanter samt ej "krusade" för någon, allra minst en sådan. En fröken S-g i B-p (f1883) var känd för att vara en dam av just den ifrågavarande permiteten men samtidigt mycket intresserad för s.k. kulturföremål, som hon köpte för rätt ingenting, bemålade m.m. och sålde med god avans. Var hon fick spaning på att det fanns några gamla möbler eller dylikt, dit ställde hon ofördröjd kosan för att handla – och samla stoff. En dag fick hon av någon spjuver veta, att Muntersson skulle ha en hel del gamla saker, och det dröjde ej innan hon var på ort och ställe, träffade en karl på gården och frågade: "Är herr Muntersson hemma?" Det var Jonas själv, som hon träffade och han kände henne till utseendet, ehuru hon ej honom. Det föll nu Jonas in, att den besökande ej hade där att göra och han beslöt att lag iväg henne. - "Vet du inte hut nu käring, som kommer å skäller folk mitt i syna. Ja sa ge dej för Muntersson ja, du förbannade byracka!" Varpå han tog in väder och blåste mot fröken S-g., som förskräckt gav sig iväg med en hast så "rumper å horn flög" efter henne. Det inträffade var ju inte av så allvarlig karaktär som det såg ut och Jonas hade all anledning att skratta åt sitt lilla puts och kanche ännu mer andra, som gärna unnat den värda skvallermamsellen mera sådan medvind på hennes över en halv mil långa väg hem uppför Bjellums lider och vidare – om så varit ända till Undantaget.

Makarna Munters besök hos sin präst.

Det är inte alltid så roligt för en man att "konservera" en änka med eget bo. Änkan vill så gärna bestämma om sitt och mannen – husbonden får för litet att säga till om. I sådana äktenskap uppstår emellanåt små så kallade trätor, visserligen ibland av övergående natur, men icke för ty så länge de pågå enerverande nog för bägge parter. Det är nämligen icke alltid så säkert att någon av dem vill ge vika.

"När lu sa ut å fria, fria då tell –na pija!- Fria äj tell –na änka, fôr levanste pina ä dö! Ho skruter å skräpper, kan tänka, å si fôrriga nö, u-tå sin fôrrige man å dä jär läj en stor skam. Akta däj! Akta däj! Akta däj väl fôr län! Akta däj väl fôr län!"

Ja, så lät det i en gammal bondes råd till sin son, men sådana råd passera ofta obemärkta. Åtminstonde hade icke Jonas Larsson i Väster Bredegården fäst sig därvid, när han gifte sig med änkan Stina Johansdotter på Skomakarehemmet. Deras äktenskap var emellertid i de flesta fall lyckligt, ehuru då och då grumlat av små intermezzon. Det är gunnås inte alltid så gott att dra’ jämt.

Sålunda uppstod en dag en liten träta om någon obetydlighet och då Jonas ett tag om hustrun för att få denna att tiga, brast det riktigt på allvar och hon skyllade honom för att vilja slåss. "Ja sa gå te prästen å tala um hurner lu ä, din buse" sade hon. Då brast det löst även för Jonas, som visst icke hade ämnat göra hustrun något illa, och han utfor: "Bettra rassa trä, dä sa jak jälpa däk mä! – Jär läk nu i årning, så sa jak sjussa däk!" sade samt gick ut och satte för hästen för en släde och kom fram till trappan. Hustrun hade dock fallit på. Hon stod där fortfarande i vardagsstassen och ville nu ej iväg dit hon syftat. "Nu åker vi då!" sade Jonas som fortfarande besatt sitt under ordväxlingen ernådda humör. Hustrun gjorde emellertid ej min av att gå ut. Därför tog nu Jonas henne om livet och satte henne i släden. Och så bar det iväg ned till prästgården, där han körde fram till stora ingången och mottogs av församlingsherden.

"Mi lella Stina hade vesst nô, sum ho velle tala ve körkeharen um, å då töckte ja, dä va bäst ja sjussa hit –a!" förklarade Jonas smult för den enligt vad det berättas en smula enfaldiga prästen. "När ho har uträttat sett ärane, får ho komma ut å åka mä hem ijenn". Gumman stod där i sina vardagskläder, höll rent på att skämmas ögonen ur sig, och kom sig ej för med att tadla sin äkta hälvt, utan sade endast som sanningen var, att de råkat ihop sig en smula och att mannen i desperation satt henne på släden och kört dit, men att inget allvarligare inträffat.

Gumman erhöll nu av kyrkoherden några förmaningar om att makar skulle visa fördragsamhet mot varandra, o.s.v., varpå denne följde henne ut, att där rikta några "gutinnerliga" ord till den "tåligt väntande" mannen samt skildes från det värda paret under nedkallande av den högstes bistånd och beskydd mot den ondes alla anslag.

Från och med denna dag lär dock Jonas hustru aldrig ha nämnt ett ord om att gå till präst med deras små familjeangelägenheter. Prästen bjöd enligt sin vana hustrun på karameller och mannen på en pris snus. Karakteriserande för Muntersonens inställning till folks förtalslusta är hans förklaring om sannfärdigheten av den ovan berättade historien om föräldrarnas besök hos sin själasörjare.

Historien hade vid något tillfälle berättats för en svägerska till Jonas och det föll denna in att fråga honom, om det sagda var enligt verkligheten. "Ja, dä kan du je däk attan på, att dä va!" svarade han. "Ja jeck i lelleskorn då å va hemkåmmen nô fôre dum å ja sto på gårn å vänta på dum – å då kule far upp breve dungestan, slängde säk ur å tippa ur käringa rakt i dä svarta havet, så dä sa plask å stänkte högt i himmels höjd. – "Dä jole du fôrbannat bra du, Jonas’, sa ja".

August Udvin Muntersson

Jonas Larssons och Kristina Johansdotters på Skomakarehemmet enda levande barn, sonen August Jonsson erhöll av retstickor i bygden efter det ställets ägare av ålder vidlådande namnet Munter tillnamnet Muntersson. Han fästade sig dock ej nämnvärt därvid utan skrattade bara åt dem som därmed sökte reta honom, använde det själv och hade ingenting emot att andra gjorde det, blott det inte skedde av dumhet eller illvilja för då ”small” det – tigger någon stryk bör han få det.
Det var därför bäst att använda namnet med ”god ton”, i dessa tvenne ords dubbla bemärkelse. Var och en har sin egenart här i livet!
Denne Jonas var en i många stycken originell man, värd en mera uttömmande skildring, men en sådan hör ej samman med ämnet och det kan räcka med mindre.
Karakteriserande för muntersonens inställning till folks förtalslusta är hans förklaring om sannfärdigheten av den ovan berättade historien om föräldrarnas besök hos sin själasörjare. Historien hade vid något tillfälle berättats för en svägerska till Jonas och det föll denna in att fråga honom, om det sagda var enligt verkligheten.
Ja, dä kan du je däk attan på, att dä va!” svarade han.
”Ja jeck i lelleskorn då å va hemkåmmen nô fôre dum å ja sto på gårn å vänta på dum – å då kule far upp breve dungestan, slängde säk ur å tippa ur käringa rakt i dä svarta havet, så dä sa plask å stänkte högt i himmels höjd. – ”Dä jole du fôrbannat bra du, Jonas’, sa ja”

August Udvin f1866 på Skomakaretorpet och fick följdriktigt heta Muntersson, kom hit 1892 och får lagfart 1909.

August Udvin är först hemmansägare på Skomakaretorpet, men blir sedan brukare av fädernegården, NordBredegården från 1892 samt efter moderns död, enligt dennas första mans testamente (Munters) ägare till det nämnda Skomakarhemmet och efter faderns död ägare även till Bredegården. 1909 får han lagfart å ¼ mantal enligt bouppteckning efter faderns bortgång. Han förvärvar delar av Källegården som sedan dess integreras med gården. Arrenderade delar av Uddagården i slutet av 1800 talet. Begåvad och kanske säregen, gjorde precis som man ville, hade bil, har försökt sig på en evighetsmotor, Han var den förste som började med äppelodlingarna här i trakten.
Vid hans bortgång finner vi två sto, åtta kor 1 kviga 3 kalvar två får två greser och ett 20 tal höns

August fick tillnamnet Udvin i prästböckerna på grund av en full präst, något han inte gillade. Här kan finnas en koppling till Skomakarhemmets traditioner. August Udvins kontakter med Uddagården och arrende därstädes förklaras av att han 1892 gifter sig med Anders Eriksson Lessens dotter Emma. Barnen i relationen är:

Jästbuteljen Hjilmer berättar

I Bjellum bodde vid slutet av förra seklet två bönder, vilka benämndes den ene för Muntersson f1866 och den andre för Erssen eller Erssa Ville f1861. De båda bönderna brukade var sin del av samma hemman och bodde alldeles intill varandra. Det var för den skull ej ovanligt, att deras respektive husdjur emellanåt "gick på ofred" och för den skull råkade det då bli en liten "fnurra på tråden" dem emellan. Sådant händer ju än i dag var som hälst, ehuru man numera söker förebygga dylika intermezzon med s.k. drulleförsäkringar.
Så stod man där en dag och grisslade mot och trätte på varandra. "Du kan le ente ha mä dina fôrbannade djur i mi sä å jära, di fôrstör ju så mö sum finns!" -- "Dä kan du le begripa, att ja ente har släppt dum dit mä vet å velje. Stäng du ijen lina ordäntlit, när du går ijenum. Så går di nock stell!" -- båda stodo på sig med att det skedda var den andres skull, tills Muntersson avbröt: "Ja, stå du där å gläva, dett fôbankade lusôffer – dä sa ente dröja lången enar ja skjuter däk, din åtel!"
Om detta skulle ske på en s.k. skottkärra eller annat sätt blev aldrig utsagt – men efter den betan var det ej utan än att Erssen var en smula rädd för sitt liv, i synnerhet sedan han av modern – med vilken han såsom ungkarl bodde tillsammans – fått veta att denna gått igenom grinden utan att riktigt stänga den efter sig samt att det inträffade således var hennes och ej grannens fel.
Några dagar efter intermezzot med grannen var Erssen inne i Skara och torgade och passade under hemvägen på, att på Axvalls bryggeri köpa sig en halvstopsbutelj jäst, avsedd till bryggning av dricka. Han stack ned buteljen i innerfickan för att den skulle vara väl skyddad och tänkte sedan ej vidare på den, förtärde vidare en sejdel av bryggeriets utmärkta öl, kanche med uppblandning av det i staden köpta och i varje fall förut avsmakade brännvinet samt kände sig därefter ganska nöjd med sin dag, när han slutligen anträdde hemfärden.
Innan Erssen nådde hemmet började det emellertid att kvällas och när han i skymningen närmade sig Munterssons, slog den tanken honom, att denne möjligen nu låg på lur för att verkställa sin mot honom uttalade hotelse och det var ej utan att han kände sig åt sidorna för att försäkra sig om att ingen fara hotade.
Just då small det!
Erssen kände en stöt för bröstet, förnam något fuktigt där, något som rann neråt kroppen – alltså hade det nu hänt.
Kalla kårar gingo efter ryggraden på mannen och han körde förskräckt de få stegen från M:s gata in på sin, kastade tömmarna och steg av – men förmådde knappast stödja fötterna under sig. Så matt kände han sig och släpade sig med uppbjudande av all sin energi fram till stugudörren, öppnade denna och sade med jämmerlig röst:
"Mor – mor – Agust sköt mäk, å dä blör, dä blör så! – Jälp mäk!"
"Va i Kresti liv sejer du, pôjk? Dä ä le ente möjlit!"
Modern, som var en i vanliga fall rådig kvinna och ortens barnmorska, rusade nu fram till sonen och kände efter på det ställe, där denne med en svag gest pekade, fick känna den där varande fuktigheten - trodde, och rusade ut genom dörren för att ropa på hjälp.
Hon visste att under dagen ett rallarlag sysslat nere på järnvägen och tog för troligt att dessa ännu voro kvar, ropade däråt och fick svar – folk kom.
Ljus tändes med all hast. Erssen fördes in och lades på golvet. Man började att taga av kläderna. Någon fick se den ljusa jästmassan och sade :
"Det är nog snart slut! Vitablon har allt kommet!"
En annan fick tag i buteljen: "Jaa! Dä ä le ente falit – ä dä stort hul?" ---
"Va har lu i betäll?" frågade ånyo rallaren, som väl smakat på dess innehåll.
"Jääst! – Har han ruent ut? – Gursselôv! Då va dä dä sum small!"
Varpå den så nära att "vitbloden" sågs "ihjälskjutne" mannen frisk och färdig stod på sina fötter och skyndade ut att hämta marknadsbrännvinet, varpå rallarna nu frikostigt bjöds.

Tillägg

Erssen blev av Muntersson under ordväxlingen förbjuden, att därefter färdas över dennes gata och tillsagd att använda "sin" väg. Vid sin skildrade hemfärd hade emellertid Erssen glömt förbudet och for ändå den vägen, vilket var orsaken till att han kände sig rädd. Annan sagesman: Faster.

Carl Sanfrid Grönqvist

gifter sig med dottern Agnes i huset och står som arrendator från 1921-25 och flyttar sedan till Korpatorp.

Hjalmar Andersson

från Västra Bredegården gifter sig med Ragnhild övertar bruket av gården från 1925. Han var med och tog initiativet till en Hembygdsförening (vilket skedde när han arrenderade NolBreagården). Lagfart 1943. Deras son Axel tar över och föräldrarna flyttar till Vassfabriken, där Hjalmar ensam får invänta sin ålderdom. Han fördrev tiden med snickerier till vilket han var mycket skickad. Sorgen efter hustrun ville aldrig lämna denne gode man. Hjalmar är förresten kommen från Västra Bredegården, mer därom på annan plats.

Axel Andersson

övertar ägandet gift med Asta Krantz och deras son Ingemar driver nu gården. Arealen 18 har varav åker 14 mulljord. Mangårdsbyggnaden uppfördes av 1874 av Jonas Larsson. Ekonomibyggnader tillkom 1907-1908. 2-3 hästar och 9 - 10 nöt, 2 - 3 svin. ⅛ Källegården är tillköpt. Sonen Ingmar tar över gården och kan förmedla mycket av sin släkts historia med gedigna kunskaper i sin hembygd. Till gården hörde ⅛ Källegården och Hjalmar bytte till sig ¼ SvenBengtsgården Solbacken och resten har i senare tid tillförts genom byte mot ⅛ mantal Källegården, som troligen samtidigt lagts under gården. Den bortbytta hemmansdelen kallad Kornbrunn (marken gav goda givor av korn) låg helt nära Bjellums Nya Kalkbruk.