De Vildas Vägar       

De vildas vägar skrevs 1919 och är en kärleksfull beskrivning av mötet med naturen. Jag har valt att kopiera första kapitlet, som är en lyrisk bild av en vårmorgon vid Hornborgasjön. Den kompletterar de bilder av andra möten med Hornborgasjön. Boken illustreras med träsnitt av Eric Elenius med fotografier av Rudolf och David Sjölander. Boken finns naturligtvis på Stifts och Landsbiblioteket i Skara.

Sent kom tövinden och väntad var han. Ute på västgötaslätten växte drivorna ännu i slutet av mars, och skogen på Billingen tycktes krympa ihop av de svällande snömassor, som hopade sig och hängde på sluttningarna likt glaciärer. Det fanns ingen, som gick och tänkte allvarligt på våren eller ville minnas lärkan för i fjol, som då redan i fem veckor spelat över ängarna.
Men så kom han till sist, den i tysthet efterlängtade. Han kom pyrande som han plär, kom dansande över Hornborgasjöns isar, över Svältornas ljung och Falbygdens åkerlappar. Han blåste hårt i två dagar, och på den tredje fick han hjälp av solen.
Men då var isen redan bruten, och det bokstavligen talat. Vintern, uppsagd till flyttning för länge sedan, flyttade ej, och nu vräktes han. Det skedde så beslutsamt, så innan man fattat förberedelserna, såg man verkningarna. Snön revs av kullarnas krön och pölade sig i slättens höljor och bäckarna störtade huvudstupa genom markerna. Fåglarna kommo med andan i halsen, och det sjöng över landskapet av lärkor och starar. På tre dagar och tre nätter tog våren väldet.
För den träskmark, till vilken Hornborgasjön förvandlats genom sänkningarna, betydde detta ingenting mindre än en återuppståndelse. Här är hjärtat i det blodkärlssystem, där slättens vårflöde rinner fram. Och när Billingens glaciärälvar störta nedför branterna, söka de samma vägar.
Det finns nu ingen sjö i Sveriges land, som det är vanskligare att giva sig i lag med än Hornborgasjön. Den är långt mer än Tåkerns vackra vatten en individ för sig, som ingen lär känna de tio första gångerna. Efter över tjugo års bekantskap kan jag icke ett år säga, vad det nästa skall komma med.
Ingenting kan väl för övrigt vara mera tjusande än denna växling, detta oanade spel av tillfälligheter, som bjuda på nytt, på skiftningar icke så mycket i fågelarternas främlingskap som fastmer i individernas olika mängd och inbördes antal.
Det händer ock, att man får veta, att sjön icke tagit skada av den strid, som uppstod, då kampen började mellan vad den godvilligt ville giva och vad människan med våld ville avtvinga den.
Detta är likväl att bära falskt vittnesbörd låt vara om än av idel okunnighet.

Blott om våren, när bergens välsignade vattenflöde kommer, står sjön ännu en tid vid sitt förra sommarsolstånd — och det i viss mån också vad dess fåglar beträffar. Därför bli goda människor glada, och vad man gärna vill, det tror man — att detta fågelliv tillhör den som ett slags arv och eget, som icke kan förloras. Och ändock är det blott ett lån, som alltför snart blir inkasserat. När sommaren är inne, är detta de brokiga fåglarnas vatten förvandlat till ett enda sumpigt träsk, där ingen dopping kan dyka, ingen fiskmås fiska och ingen svan segla fram över dyn.
Men nu kunde man åter vänta de stora flyttfågelskarorna till sjön...
En dag med lärkeväder, då man tyckte man andades själva solskenet och luften över slätten var mättad med fågelsång, gav jag mig dit. Kommen upp på murarna kring det stilla vattnet, på en puckelryggig ås, vars obrutna sträckning aldrig viker från stranden, låg sjön där likt ett väldigt söndersprunget spegelglas. I kanten var det som smulat i små skärvor, som tindrade mellan tuvor och vassbråte. Längre ut blevo de blå spegelbitarna större, och där svängde fjolårsvassen i långa svavelgula tågor mellan dem.

I detta simmande landskap, en värld för sig av ljud och färger, var varje steg som en mild stöt åt öga och öra. Där lekte lustiga ljusglimtar i det mörka vattnet under starrens våta rotfästen. Ur vassens djungler steg lockropen underligt sökande och förströdda. Och över alltsamman gled alltsomoftast ett moln av blänkande fåglar, som ilade ut mot det öppna vattnet, där det gick fritt bortom sävens snärjen.
Jag vandrade ner till den sumpiga ängen, till vipornas gungande rike.
En sällsam uppenbarelse är hon, denna hedens klagande fågel. Det rolöst ängsliga har hon fått som sin arvedel. Och det låter hon också världen veta.

Närhelst man möter en vipa, är det, som om hon med en osynlig, elastisk tråd funne fäste vid en. Hon följer en, rycker närmare och fjärmare, men alltid runt runt, än är hon över, än under ens huvud. Vad orsak hade hon nu att ringa mina steg, innan hon ens ägde en tom bale i en tuva? Vart jag vände mig, flämtade hennes vingar för mina ögon. Var detta den vaknande instinkter, om kommande dagars plikter? Det lät också hennes läte förstå, det mest påtagliga uttryck för vrede och ömhet på en gång. Och sådant är alla andra vingade varelser främmande denna tid av året.
Ute på myren är hon vårbrytningens fågel. När markens snöfläckar börja gömma sig undan i diken och prång, står hon en vacker dag i sin svartvita dräkt vid drivans kant. Ännu har ingen beckasin vågat komma, ingen spov eller snäppa heller.
Öde låg därför den vida ängen och ensam var hon här ute. I dälpornas vatten sam den sista snön, grå och grynig som grodrom. jag letade mig väg över mossiga flyn ut mot den höga jordrundningen ytterst vid sjön. Vad jag där väntade, fann jag.
Sångsvanorna hade kommit. Stora vita flockar seglade ute bland flaken. De närmaste voro mig närmare än de själva önskade. Jag hade alldeles överrumplat dem. De lågo på strandens varma säv. Det är nu de vila sig och sova. Men bara några få timmar om dygnet, antingen när dagen bräcker eller solen nått middagshöjden. Eljest äro de lägrade ute på vattnet och glamma och ropa och det är tusentalet fullt av dem.
En natt, när stjärnornas ljus brinner klarare än vanligt och kvällens kyla lagt ett tunt isskikt över floger och flyn, skall man lyssna till svanesången. Då få de klockklara brösttonerna en besynnerlig makt över en. Allt det spröda och ogripbara, som brytningstiden väckt till liv, ligger som samlat i dem. Är man långt borta, klingar det som en harpas mollackord. Och likafullt kan sångsvanen icke sjunga. hans sång är blott som lappens jojkande, som korta, dämpade stötar ur en näverlur. En lapplandsfågel är han också och till fjällvidderna går en dag det långa, vita tåget.

Jag hade kommit dem närmare, än de själva önskade. De lyfte huvudet så högt de kunde på den raka halsen och blevo ett ögonblick i lystring. Jag såg näbbens gula vaxhud lysa i solen och märkte, hur hjässans fjädrar höjdes. Så spände de vingarna till flykt alla på en gång, arbetade sig framåt på fötterna en sträcka likt luftplanet på sina hjul och gledo uppåt, mjukt, elastiskt under en ylande vington, som återgav rytmen hos rörelserna.
Ja, ståtlig, elegant är han i hela sin apparition denna poesiens fågel, "ett i sitt slag fulländat djur" för att tala med Brehm. Skada blott, att här som ofta eljes upprepas den gamla satsen om ett lysande liv i tomhet. Svanens liv flyter fram lika jämnt och lugnt som hans egen bild på vattenspegeln. Han är vacker utan att egentligen vara roande, han vinner vårt erkännande utan att kunna något. Han lever för dekorationen och vi behöva honom. Nu har jag sagt det mesta om honom.
Det kom en fiskare roende i sin ekstock och lade till vid min udde. Han tog pipan ur munnen och började språka. Det första han sade, så var det om fåglarna.
Alla, som bo kring sjön, tala med infödingens sakkännedom om dessa ting. För andra än honom äro de okända, men hans dagliga erfarenhet har gjort dem till självklara sanningar. Han berättade, att denna vår hade vildgässen (sädgässen) sina nattställen på en fuktig ängsbit nära skogen på andra sidan sjön.
Vi gjorde upp att fara dit.

Det var en rent idyllisk liten fågelvik vi landade i. Den hade kommit till genom översvämningen. Vattnet låg som utspillt på den feta, pösande dyn, och ute på den ljusa ängen stodo videbuskarnas vackra buketter med gult i toppen.
När vi togo i land och ginge upp på stranden, brusade fågelflockarna till väders. Allt vad liv och anda hade sökte komma undan, brunänder, kniper, gräsänder, viggar och sothöns. Luften korsades några ögonblick av svärmarna. Somliga slogo vida lovar om platsen och kommo tillbaka, andra försvunne utåt sjön.
Det nalkades åt gässens ankomsttid. De beta under dagen på fältens grönrågar eller plocka vintergammal bärfrukt på ljungmossarna.
Mickel vet nog, han! Hit gå gärna hans tankar vid denna tid. Men det är icke bären han bryr sig om, det är vildgässen. Därför sägs det, att det är för rävens skull, som gässen draga till sjön i skymningen. Därmed må vara huru som helst — ett är visst, att aldrig har någon stött på en gåsflock ute på mossarna nattetid. Där tyckas de vara fullständigt prisgivna åt den röde jägaren, ty de se sämre i mörker än någon annan fågel jag vet.
Skådeplatsen är således nu den lilla ängsbiten, där jag står i mörkningen, insnärjd i ett videslye. Träsket med sina tuvor bildar en hel arkipelag ax, skär och holmar runtom det. Vattnet ligger blekt i sunden, men ute på fjärdarna darrar en lätt kåre över ytan. Änder bräka, sothöns gny och gnissla. Bäst det är slår en orrtupp ner på ängen och börjar blåsa och kuttra, lockad dit av livet bland tuvorna. Någon gång kommer ett ljud till mig, som jag ej kan tyda. Det är så om våren. jag gissar, jag känner väl vem han är, men i vårkvällens frostiga luft kallar hans stämma annorlunda än eljes.
Över sunden i min lilla arkipelag glida små farkoster från ö till ö. Det är vinddrivna fjädrar, som komma seglande på rygg, på sin köl med för- och akterstäven i vädret. Några nå ända fram till min strand, och då kan jag se, vilken flagg de föra. Den är ofta randig, vattrad i vitt och grått, ibland i grönt, blått eller brunt. Det ger mig närmare kunskap om, vilka påhälsningar jan kan vänta.
En fullriggad vit fregatt strandar på min ö. Jag bärgar den, och medan tankarna kretsa kring den stora fågel som ägt den, börjar jag räkna de tunna rår, som bära alla de vita segelfanan. Jag får dem till 650 endast på ena sidan om »masten. Men i varje rå eller fjäderstråle spännes fanet ut av 600 ännu finare, som gripa i varandra med nästan osynligt insmidda hakar. Det gör tillsammans 800,000 strålar blott på ena sidan! Inalles blir det över en och en halv million i hela fjäderfanet, som utgör bara en enda vingpenna av en sångsvan — en liten detalj i den underbara teknik, efter vilken en fågelvinge är konstruerad!
Men nu skymmer det över sjön. Vildgässen låta vänta på sig och jag börjar tvivla på min sagesman. Sångsvanornas rop nå mig likt ekot, stötvis och bortdöende. Alltsomoftast slår en ensam kricka i träsket eller far en vigg ut på aftondrag och tar en rond över vassen. När det blir tyst en stund, kan jag urskilja något, som jag vill uppfatta som gåskackel. Äro gässen i rörelse?
Jo, nu hör jag det, nu komma de! Det är som när en skara marknadsfolk tågar fram i flock. Grövre röster blanda sig med spädare. Fåglarna ta riktning på sidan om mig, men svänga inåt, sänka sig och stryka tätt förbi. En djup stämma överröstar de andras. "Ja, ja" - "ja, ja", ropar den, och det låter så trolskt, så likt en människas röst, att det blir riktigt hemskt på den ödsliga maden.
Det avgörande ögonblicket närmar sig. Skola gässen slå sig ned på ängen? Flocken försvinner i mörkret men kommer åter. Fåglarna falla lugnt ur sin jämna bana, gå något åtskils, sträcka fram fötterna, vila på vingarna - och fälla!
De stå en stund med sträckta halsar. Sedan vagga de omkring med fjäderpansaret struket tätt intill kroppen och halsen ännu utsträckt.
Halsens hållning är uttryck för stundens sinnesstämning. De misstro ännu det stora, yviga videsnåret. De vilja avlyssna det först. Det sitter en koltrast i toppen av trädet. Han slår en drill. Det är lugnande. Änder plaska mellan tuvorna och en vipa står tyst på sitt ben i en liten dya - hon står aldrig på båda benen samtidigt, det är nu hennes egenhet. Det ger ro, och vildgässen känna sig hemma. Nu skakas fjädrarna och vingarna läggas mjukare till kroppen. Halsen krökes och förlorar sin spänning. Obesvärat tågas det upp i gåsmarsch ett stycke, och här sjunker man ner i sin varma fjäderhamn för att invänta natten.

Det råder en obrottslig tystnad bland dem nu. På nattplatsen får ingen ropa, ingen knota. Slutna tätt till varandra sitta två och två. De äro makar. Det stumma språkets
makt kan också binda för en liten evighet. En gammal gås sitter ensam och avsides. Hon har förlorat sin kära hälft. Hon är änka inte bara för året, det kan räcka längre. När flocken tar flykt, tillhör hon den icke på samma sätt som förut. Över sjön skallar hennes stämma olik varje annan fågels i flocken. Fram och åter stryker hon utan rast och ro. På stranden går hon avsides och följer icke, när färden står till ängarna. Hon lyssnar icke heller till de andras rop. Hon söker ensamheten och skiljer sig från dem för timmar och dagar. Ensam flyger hon på stigar och stråtar, dem flocken aldrig skulle uppsöka. Detta vet den skytt, som bidar i bakhåll. Det är oftast hon, som faller för hans skott, ty hon söker blint och allestädes sin förlorade lycka.
En gång föll en sådan hemlös under omständigheter, som förtjäna kallas gripande. En man hade ur en flock skjutit ner en vildgås, och när han kom hem, hängde han henne vid sin dörr. Morgonen därpå — eller kanhända det var senare - sågs en gåsskara på flyttning söderut. Den kom strykande över den gård, där den fällda fågeln hamnat. Med ett gällt skrik kastar sig plötsligt en vildgås ner ur hopen och börjar kretsa under ängsliga rop och i täta ringar kring den döda fågeln. Hon fortsätter härmed den dagen, men följande morgon, då sorgen över maken tycktes pinsam för andra än henne själv, fick även hon dela den käras öde, sedan hon trotsat faran på blott några tiotal meters skotthåll.
Detta år nordens skyggaste fågel, som för en sådan känsla glömmer det bud, hon eljes håller strängast av alla - att aldrig nalkas en människas hemvist.
Ja, jag vet, att hon är den varaste bland de vara. Det har jag prövat, då dagen rår tydligare än nattetid. Betande på ängarnas höst- och vårrågar är hon en annan, än då hon vilar på nattplatsernas säkra, otillgängliga gungflyn.
Kom mitt på dagen och sök att överrumpla henne där! Med sträckt hals står en vakt på post och följer varje skiftning i ljus och dagrar, varje rörelse i blad och strå. På ett grått åkerfält är han den osynlige, som ser allt.

Länge har jag stått och sökt en skara gäss, där jag visste att den fanns. De gå gärna och småprata, det nöjet unna de sig, de voro ej gäss det förutan. Det är kostligt att höra dem. De tala i halsen, i svalget, i magen eller liksom i näsan. Vad de säga, det vet jag inte, men att de förstå varandra på detta språk, det är jag säker på.
Nåväl - detta hör jag, men av gässen ser jag ej en fjäder. En gärdsgårdsstör är allt vad jag kan upptäcka. Men på toppen av den stören sitter vad jag inte ser, ett öga, skarpt som fjärrglasets, och bestryker det fria fält, som omger det. Så tycker jag, att marken där ser stenig ut ... en sådan mängd runda block, det ena tätt intill det andra, alla lika stora! De börja vagga litet, gå isär och komma sig ihop igen ...
Gässen gå och beta. Ingen sträcker hals, ingen visar tecken till den minsta oro. Alla lita på den stör, som fått det öga, som jag icke ser. Och orubblig står den, påträtt ner i marken. Det är icke ett, det är hundra par ögon, som se med det, och det tycks veta det. - -
Men här, där jag bidar på nattplatsen, ser jag inga utställda poster till. Tryggheten står själv på vakt. Och tystnaden är oförtruten.
Min synkrets har dock snörts ihop; jag kan icke längre följa, vad som försiggår. Det återstår mig blott att spela ut min roll, att se, vad som händer, när tilliten plötsligt blir bruten.
Jag stiger ut ur videt. Den gås, som är mig närmast, reser sig i kapprak överraskning. Hon vet inte rätt, hur det är fatt! Ser hon en människa? Ett ögonblick är hon i tvekan, så ger hon till en trumpetstöt - och förr än skogen hinner svara, sopa hundratals vingar luften och hela skaran är på flykt och försvinner i natten. — — —
Då jag åter stiger på stranden mitt över sjön, har det dagats sedan någon timme. Solen börjar bryta igenom en tät dimma. Daggen hänger drypande våt på vart strå. Frostkall är morgonluften.
Genom stillheten tränger en dallrande underton av det liv, som vaknar i den närgränsande byn: ett åkdons buller, en vallhunds skall, kors råmande, tuppens kuckeliku. Jag tycker ljuden bli som nya och främmande här ute.

Jag stannar en stund på stigen genom ängen. Där är så vackert! Som en lysande sky vältrar dimman bort över sjön. Bredvid mig hänga spindelvävarna fulla av blixtrande droppar. En vindfläkt drar fram över fälten. Då brista alla vävarna och falla med hela sin pärleskur och ett lätt frasande ljud ner i gräset. Allt som blir kvar är några stora blänkande tårar på ett visset maskrosblad.
Skarpa backkrön draga långa gungande linjer genom landskapet. Bakom dem tar jorden slut, ty dimmorna leva ännu som rökar över mossarna. Men där bo människorna.
Därför stiger jag upp på kullarna. Töcknen må skingras! Jag har hängett mig åt en natts och en morgonväkts drömlika syner och längtar till dagens verklighet. Jag återtar vägen till människorna, ty arbetet lockar, och omkring mig ser jag redan lantmännen föra sina hästar selade till vårplöjet.
Det råder ett mycket logiskt och således ett mycket lärorikt förhållande mellan resultatet av de naturliga lagar, efter vilken denna träsksjö utvecklats sedan istidens dagar, och den ordning eller plan, efter vilken det organiska livets tillväxt sker i sjöar av liknande typ. Härvidlag gör ingen sjö i Sverige, kanske icke ens i hela västra Europa, denna rangen stridig.

En lavyr av Rudolf

Från en vegetationslös kal och karg arktisk insjö, kransad med små krypande, vindpinade polarvideo, har den förvandlats till en sumpmark, där växtligheten trängt fram med sina förposten och härar och erövrat väldiga vidder av de forna stränderna. Allt detta har noggrant utretts, och denna historia visar, hur de anfallande arméerna tågat fram från sjöns väst- och sydvästsida. Vem skulle utan vidare vilja tro, att de därvid haft en bundsförvant i själva golvströmmen? Men det är nu en gång så beställt, att vårens och sommarens varma vindar komma rusande in över landet från det hållet, från havet i väster. Därför sökte de första sumpväxterna sina angreppspunkter vid sjöns västra och södra stränder, där de i lä för vinden ostört kunde anlägga sina samhällen och fortsätta erövringen utåt. Under årtusendenas lopp byggde de upp de väldiga mossar och gungflyn, som nu bilda väst- och sydsidans stora, oöverskådliga gräsmarker och vassfält. På sjöns motsatta stränder vandrar man däremot ännu i dag fram över de gamla strandvallar, som markera forna, för längesen svunna tidsåldrar i sjöns utveckling.
Ända tills i senaste tid var, som känt är, denna ursprunglighet så oförvanskad, att man här kunde få ett begrepp om ett stycke svensk natur sådan den var, innan människan förändrade den.
Och denna rätt till något eget och inhemskt kom också till uttryck i bygdens arbetsliv och odling. Den mänskliga tillvaron utvecklar och bevarar länge även efter en mindre måttstock sådana särdrag, som i något avseende återspegla de naturliga förhållandenas mest individuella och oföränderliga sidor.
Tidigt lockades människan hit, säkert redan som kringströvande stenåldersman och jägare.
Bättre passar dock sägnen, att sjöns förste verklige upptäckare ingen mer och ingen mindre var än konung Ingemar. Hit flyttade han och här bodde han, "ithy han aktade gärna på fågelleken". Där hans jaktslott stått, bär marken spår, som icke jäva denna tradition, om vilken också sagan tyckes tala i Den sjunkna borgen i Hornborgasjön. Ur högen, där han tog sin sista vilostad, har dock kistan blivit hämtad till ett kungligare atrium i Varuhems klosterkyrka.
Som åkerbrukare kom människan till en början att oinskränkt underordna sig de egendomliga villkor, som erbjödo sig. Och rikt och givmilt skänkte sjön av sitt överflöd åt allt levande under årtusenden. Men striden var oundviklig. Den långvariga kampen mellan kultur och natur tog sin början. Till denna historia höra sänkningsföretagen, som nu visa människans makt att omvandla ett landskaps uråldriga karaktär och skönhet och giva det den prägel, som passar henne.
Med namnet Hornborgasjön skall dock i alla tider först och sist förbindas tanken på den underbara värld av vingade varelser, som här genom sekler glatt människornas ögon och öron.
Här voro vårens budbärare icke lärkor eller starar, utan sångsvanor, och här bröt hösten in, icke med kråksvärmar och rapphöns, utan med vildgässens kackel från skyn. Det låg vildmarkspoesi över denna grönskande sjö. Ingen, som levde i dess närhet, undgick den dragningskraft, som denna natur var mäktig. Det låg en gåtfull tjusning i den doft ax, träsk och dy, som vinden förde inåt land. Och när solen steg upp och vassarna fylldes av alla underliga läten, var det en nordisk vårmorgons mättade stämning den gav ljud och färger. Oförliknelig var fägringen hos den yppiga flora, som utbredde sina mattor i väster och sydväst. Där summo gula och vita näckrosor utan tal i det gröna glindret över vassens rotmassor. Utanför blommade ängar ax, blodröd alg och inåt stod det bruna kaveldunet i häck, medan svärdsliljan, sprängörten, svältingen och igelknoppen - andra att förtiga - festligt buketterade de mörka gläntorna i sävens inre.
Ingenstädes kom man den ostörda naturens liv så nära som här. Här fanns den rena glädjen åt att blott se och höra och låta sig ryckas med.

Hornborgastugan som nu finns i Skara

Över sumpmarken följde ögat de svarta tärnorna, när de svängde fram och åter under ängsliga rop. Bäckasinen smög försiktigt genom tuvorna, invävd i vegetationen genom teckningen på hans gulstrimmiga fjäderdräkt. Från sandstranden ljöd sandrullingens vissling, medan han följde vågornas bränning och sökte sin tarvliga utkomst bland snäckor och stenar. Ute i vassarna lågo sothönsens och doppingarnas flytande bon, och där sjöng sävsångaren på sitt strå en sång, vars toner han lånat av sävens eget sus. Ofta lyfte sig en gräsand, en brunand eller skedand ur vassen och då och då svepte en vigg förbi på väg, till någon okänd vrå, som blivit honom kärast. Och ute på vattnet seglade sjöns största prydnad, den stolta knölsvanen, bländande vit som havsskummet.

Men högst i kurs av alltsammans stodo brushanarnas kämpalekar. Samlade till en trupp drogo de åstad till de utvalda lekplatserna. Här vecklade de ut sina mångfärgade bröstsköldar och nackkrås och skredo med näbbarna som vapen till anfall. Det blev en kort men hetsig strid, en förtätad bild av vårens jäsande oro, en glimt av det brokiga och ystra liv, som är dolt för våra blickar och endast i sällsynta ögonblick låter sig skådas av människor.

Nu är vildmarksidyllen försvunnen. Endast en kort tid under våren äro de flyttande fågelskarorna ett påminnelse om, vad denna plats en gång varit. När sommaren är inne och vattnet runnit bort, äro vassbältena icke längre sjöns men landets tillhörighet. En rutig, sprucken och upptorkad dy inramar det tunna vattenskikt, som ligger kvar och speglar de små sävflockar, vilka funnit vägen hit ut.
En sparsam rest av fåglar dröjer där ännu, men brushanarna, vattenrallen, sumphönan och skrattmåsarna, - dessa, som särskilt kunde betyga, att sjön var över det vanliga måttet - hava alla tagit andra kosor.
Epilogen till ett mäktigt vildmarksepos har blivit ett stycke kulturhistoria, som klart belyser det mänskliga framåtskridandet på bekostnad av en sällsynt rik natur, vilken tack vare sin starka egenart länge nog förmådde bjuda det ett märkvärdigt segt och kraftigt motstånd. Här står en kamp mellan det gamla och det nya, en motsatsernas kraftmätning, där ursprunglighetens och naturskönhetens högsta värden spelas ut.

Rudolf tog en bild av sin favoritfågel.