Vistet

Båtbygget med med mäster Ulric i målarboden

Vistet (Mäster Ulriks målarbod)

På mäster Ulriks bakgård stod en gammal gå kåk, vars ena trekantiga gavel bildade det avtrubbade hörnet mellan två varandra korsande gator. Den andra gaveln var en vanlig brädvägg, endast genom en smal passage isolerad från ett stort stenhus: Denna gång kallades smutten och begagnades av oss, emellan, vi genom den tämligen osedda kunde komma in i skjulet. Vi hade också fattning för undangömda hörns och vinklars gynnsamma egenskaper inne i staden eller i dess parker och trädgårdar. Och naturligtvis för orörda, avskilda gömslen i skogsdungarna och vid stränderna inom vårt revir. Mäster Ulriks bod låg inte så ensamt, som vi skulle önskat. Den hade dock undanskymt läge vid bakgårdens ena yttersta knut. Som noterat utseendet tilltalade oss desto mera.

Kåken var sluten som ett blockhus, ägde inte ett enda fönster, endast en ständigt riglad lucka eller glugg på gaveln åt smutten och hade aldrig varit målat. Det var det äldsta huset i det kvarteret. Med den brutna gaveln harmonierade hängde ut ett spåntak bågnat av ålder, varigenom utsprången svängts något uppåt som på ett kinesiskt hus. Två dubbeldörrar öppnade sig åt gårdssidan. Den ena förde in till mäster Ulriks målarbod, vilken endast även uppehöll traditionen av visthusbod eller snarar upphöjts till livrustkammare samt vår samlingssal, vårt stamlokus, där vi möttes och hade det ordnat. Den inhyste nämligen dessutom ett museum, av avbalkning som förvaringsrum för allt vi inhöstade under våra färder till lands och vatten. Vi hade själva förkortat namnet till Vistet, emedan vi tyckte att det bättre motsvarade den viktiga funktion vi givit det.

Geografin på vår ort skapade vårt drivarliv. Inom de gränser vi rörde oss var naturförhållandena synnerligen växlande, till väsentlig del af alldeles säregen natur. Vi kunde följaktligen välja ovanliga mål för våra eskapader. Den väldiga höga många mil långa sandåsen, som låg tvärs över ett vidsträckt slättland likt en midgårdsorm och på vars rygg barrskogen reste borst medan svansen rörde upp vågorna till skum en halv mil ut i Dalbosjön, en rad av fem, likaledes skogsklädda rörliga öar. Under högvatten framträdde de nämligen som små holmar, under lågvatten år växte de och slöt sig tillsamman, så att vi kunde komma ända ut till den yttersta av dem utan båt.

Vårt stora vatten var annars Kinneviken med sin flygsandsstrand mot vilken bränningarna ofta kavlade upp vita långa lysande vågbrott, samt det stora innan havet Vänern, med sina täcka skärgårdskomplex. Ville vi klättra i berg hade vi, utom de vanliga gråstensklipporna längs Kållandet en enastående tillgång till Kinnekulles oförlikneliga sand och kalkstensbranter, denna lövskrudade, blomstersmyckade vesuviuspyramid, som reste sig vid vikens östra strand.

Med klimatet var det en annan sak, växlande också det, men icke som det borde. Våren kall, fuktig och blåsig, häftiga omkastningar hos sommartemperaturerna, mest till följd av vikens nyckfulla strömsättningar, vilka lätt sända till ytan det ouppvärmda bottenvattnet, om vintern ofta ohejdade nordanstormar och yrväder, som från Stor Vänern ha fritt tillträde ända in i stadens genom vikens öppna gatt i norr.

Men vad som långt mer än väder och vind inverkade på våra planer var den märkliga naturföreteelse, som dessa trakter beröras av, på vår tid mer än nu till följd av regleringar. Det var Vänerns gåtfulla vattenståndsvariationer. Inte så mycket de korta under årets lopp som alla sjöar har mer eller mindre, utan en enorm ebb – och flodrörelse med en tidsutdräkt av sju eller elva år. De Den skakar om hela sjöns väldiga vattenmassa, sänker och höjer den ända till 2,8 meter. Ej att undra på att vetenskapligt folk fordom tydde detta under som ett varsel om olyckor, krig och pest. Det är icke en yttring av havets dygnsrytmik, icke beroende av månens faser. Finare än så! Den lyder - anses det numera – visserligen också en kosmisk makt, men den är solfläckarnas.

Mille var vår geograf - eller snarare hydrograf. Kartan rannsakade han flitigt både hemma och ute. Hans bokliga vurm var reseskildringar, helst sjöfärder, inte de gängse indianböckerna, vilka ingen av oss, eget nog förresten, anlitade något vidare. För sin ålder hade han läst mycket, sade min fader, som förestod stadens lånebibliotek. Till Mille lyssnade vi därför gärna, då våra exkursioner planerades. Inte just för att han kom med sådana förslag. De xx ningar eller intryck han fått genom böckerna - hans far skutskepparen, kanske kapten, hade väl också en del i sjömansbranschen – var snarast ett uttryck för en livlig fantasis ingivelse. Dock gjorde han likväl ofta en insats i våra färder till sjöss, som jag strax skall komma till. Han bidrog också till att våra förberedelser blev upprymda stunder, roligare ibland kanske än bragderna själva.

Kinnevikens oroliga karaktär återklingade nästan i allt vi företog oss beträffande sjöprojektet. Alltid fick vi rätta oss efter vattnets temporära växlingar, de hinder eller möjligheter, som uppstod, beroende på sjöhävning, strömsättningar, stormar o.s.v. och det är många i dessa nejder.

Än låg bränningen skummande längs hela den långgrunda stranden, förbjudande varje landstigningsförsök. Under ebbåren var kustlinjen utåt ända till 2-300 meter. Då var vi nästan utestängda helt och hållet från strandhuggarens båtfärder, men hade i stället ett väldigt flygsandsfält till tummelplats. I bäckrännor, som skurit sig väg genom det, öppnade sig dock vattenleder men en kölad båt var dem besvärliga. När flodtid rådde, hade vi däremot alla slags förmåner i navigationshänseende. Uddar, öar och stensamlingar, vilka vinterns isar ribbat in och försett med fasta naturliga kajer. Bäckutloppen -, de var bra, men inte särskilt fördelaktiga. Ingen kunde komma åt dem, som inte kände de försåt, bränningen roat sig med att anlägga. De var blockerade, förskansade inom osynliga murar till följd av undervattensrevlar, radade på tvären bakom varandra. Slam och sand, som bäcken under vården rivit loss under sitt lopp över slätten, hade icke kunnat spridas. Nordanvindens vågbrott tog hand om massan och bankade den utan för mynningen. Endast vi, som hade utforskat den slingrande passagen, kunde utnyttja dem. Det var detta vi hade att tacka Mille för. Han gick naken till midjan i vattnet, lodade och kartlade. Han blev lots ombord och kunde klara även ganska bekymmersamma situationer.
Navigeringen längs kusten med mäster Ulrics präktiga båt, något större och kraftigare än den vanliga vänersnipan och mer djupgående, vållade oss andra besvärligheter. Sällan kryssade vi ut på viken för seglingens skull. Vårt mål låg alltid någonstans på stranden. Bröt sjön svårt, fick vi stanna på redden, kasta dragg och vada iland.

En dag när vi var samlade inne i Vistet, sade mäster Ulric: ”Vi skall bygga en flatbottnad farkost, en expeditionsfartyg, en båteka! Inte en sådan där ”dränkeho” ”, tillade han skämtsamt, som lätt välver om man råkar ställa sig för långt åt ena kanten. Vi ska konstruera en själva. Den skall ha rund botten, smala, men tvära stävar och höga förbord, men ingen köl eller segeltoft. Inredningen skall vi göra efter vårt behov. Var och en sak skall ha sitt fack; På skotten skall vi bygga ut hyllor och rum för våra redskap och samlingar. Två skansar ska vi ha, små ruffar, den ena på fördäcket, den andra under aktersätet, och mittflaket ska vi göra lång, så vi kan använda den till landgång och lägga ut, om vi stöta på bankar eller tuvmarker i vassarna och vill hala oss över dem. Jag har också tänkt på en annan sak. Hamninloppet ute mellan pirhuvudena ni vet, hur falskt det är, hur riskabelt det kan vara att löpa genom flodmynningen, när nordan ligger på. Det kokar ju då, så att vana kållandsfiskare har kantrat med sin snipa. Och gått till botten.

Vi skall inte behöva dubblera dem för att komma till Sannorna. Ekan bör inte vara bredare än att vi kan varpa henne genom hacket ni känner till i piren, alldeles där den lämnar staden. Det kan ingen båt. Därför ska hon förses med medar, så att hon lätt halkar över stenarna. Det besparar oss också en rodd på sju eller åtta hundra meter dit ut och lika många tillbaka.

Vi exploderade, jag kan knappast kalla det annat. Kunde ej sitta stilla, utan sprang upp, och vad vi sa var bara oartikulerade uttryck för en enda vilas orediga önskningar. Mille visste, hur expeditionerna brukade vara utrustade. Hans ögon lyste, han pratade i ett, var på sin mammas gata, tyckte han, och föreställde oss allt möjligt, som vi borde vara försedda med. Mäster Ulrik hörde leende på, deltog uppmuntrad, och sen vi lugnat oss en smula, tog han upp tråden igen, som jag också skall göra.

Det hör till saken, att i våra farvatten ingen eka brukades alls, någon sådan fanns inte till. Man hade i en skonares julle ett lättflytande skal, en skorv, som roddes och vrickades, men även kunde segla på Lidans lugnt glidande vatten. Till strändernas vassbälten hittade den dock aldrig, den var för bred och klumpig. Ute på landet, i grunda pölar eller dammar begagnades hemmagjorda stöttor eller mindre pråmliknande sumpar eller klamper, vassekor för fiske, fodertäkt och andskytte. Emellertid har Vänern sin egen trevliga båttyp (numera dock till stor del utslagen av motorbåtarna, tonvikten på –tor) vänersnipan, förande ofta två master med fyrskurna segel samt fock; den saknar djup köl, varför den ej är god bidevindseglare, men arbetar annars både vackert och snällt i förlig vind. Roddbåtarna i hamnen liknade dem, vanligen dock byggda på ett varv ett stycke upp i älven eller av någon, som timrat den själv och lämnat plats för tycke och smak.
Redarna på varvet, fortsatte mäster Ulric, ska säkert hjälpa oss med byggnadsmaterial och bli roade, nyfiken på hur detta nya seglationsredskap kommer att taga sig ut, vad det kan duga till. Jag har förresten i min ungdom varit med om att måla och rigga flere båtar på det varvet. Allt kan vi få där. Bräder för bordläggningen, virke att göra åror och flakar av, spåntar, slanor, årtullar och tjärdrev och nitar också.
Ska vi hålla till på varvet, frågade jag litet missräknad?

Åh nej, Vistet ska bli vårt rederi, men vi ska inte tala vitt och brett om det - att vi håller på med att bygga världens minsta expeditionsfartyg under detta tak, svarade han skrattande. Vi applåderade, vi storjublade!
På två ställen, där Lidans höga stränder sluttade så svagt, att man kunde komma i vagn ända ned till vattnet, krökte två landsvägar ner till detta. Det var urgammal set, att bönderna efter den törstiga resan över slätten spände ifrån och vattnade hästarna här, innan de for in i staden. Följaktligen fanns det två krogar, så att även körkarlen kunde få sig en styrketår. Den ena av dessa platser kallades Vättnet, syftande på nyssnämnda nyttighet, den andra Varvet på grund av den verksamhet, som pågick här.

Vårt rederi bestod utom av mäster själv av tre pojkar: Knut hans lärling i målaryrket, Mille och jag. När vi träffades följande dag, hade mäster Ulric en ritning klar, som gav de yttre, mycket personliga dragen åt vad man skulle kunna kalla en vinthundetyp bland ekor. Hon var rätt bra i kroppen, hade uppåtsvängt bröst, rätt höga skvättbord och hästutdragen nos. Buken gjorde en svag båge från för till akter, och till hennes speciella utrustning hörde två mycket smalspåriga träskenor eller medar, vilka stack fram som två rovtänder under fören, samt ett klys, vari kopplet, fånglinan, skulle löpa. Fyra årtullar och ett par tofter fullbordade den fasta inredningen för driften. Ekans längd bestämdes av rummets, fem och en halv meter. Dräktigheten var beräknad till en tiondels ton.

Det blev liv och rörelse i Vistet den dagen Boden skulle röjas. Stolar, bänkar, bord och lårar sköts eller flyttades till väggarna, färgpytsar, några fågelskelett och ett gammalt defekt benrangel av en hjort makades in i en vrå, endast hyvelbänken med sitt verktygsskåp tilläts stå kvar. Golvytan fick på så sätt ett utrymme av ett par tiotal kvadratmeter. Nära hälften härav måste ekan disponera, den andra delen vi själva som svängrum för arbetet med henne och handhavandet av virket.

Vi önskade pröva med detsamma. Hämta ned plank från Vistets loft och ett par bockar, på vilka bottnen skulle ligga. Men loftet var åtkomligt blott utifrån, från den stängda luckan åt smutten. Bra i och för sig, men ett aber var, att stegen vi behövde, hängde på ena långväggen åt gårdssidan. Vår hemliga plan fick ju ej röjas. Fastän mäster Ulric försäkrade, att det inte skulle väcka uppmärksamhet, om vi reste den och hyvade ut några brädstumpar, förmådde han ej dämpa våra ungdomliga farhågor. Vi föreslog att smyga hit om natten och själva utföra detta dagsskygga värv.

I ottan, just som det ljusnade, stod vi utanför Vistets port. Nyckeln låg gömd på överenskommet ställe. Jag tog fram den och öppnade. Den luft, som slog emot oss var icke den vanliga, oljefärgsmängda, vilken vi dock på intet vis ogillade. Den var blandad med en ny, med en tydlig kådlukt, skogens friska doft. Vi tittade oss omkring i den skymning, som fyllde rummet. Vad som hade hänt var bara, att mäster Ulric kvällen förut ensam burit ned planken och bockarna och sågat och hyvlat och lagt grunden.

Vi satte oss ned och började genast att med fantasins tillhjälp bygga och mäta upp hela ekan på denna bottenstomme. Vårt besök på varvet skulle som sagt gälla anskaffningen av virke för bordläggningen. I mäster Ulrics roddbåt var vi där inom en timme samma dag. Väl känd, som han var, blev vi vänligt mottagna. När hans följesvenner började göra frågor och ville veta och lära sig skeppstermerna på allting, blev de förstås med undrande ögon. Till slut kunde man ej stilla sin nyfikenhet. Är det så att det skall bli båtbyggare av er, pojkar spordes med små ironiska ögonkast.
Vi sade ingenting, men såg menande på varandra. Frågan var inte alls misskrediterande för oss, tvärtom. Vi blev snart erbjudna att deltaga litet i arbetet, hjälpa till att polera en nit o.s.v., och det gjorde oss kavata! Så när vi vid något tillfälle kom i dispyt om någon bagatell en av oss genmälte med stolt tillförsikt:
Tror Du inte att jag är lika stor skeppare som Du va?
Detta väckte mycken munterhet. Efter den betan blev, ”skepparn" det namn man använde, när man kallade på oss eller tilltalade oss. Det smickrade omsider, när orsaken till det var glömd.
Mäster Ulric fick fria händer att välja ut, vad han ville ha.
Till borden skulle gran användas liksom till årorna för att göra ekan lätt, till årtullarna ek och till spanterna enträ (som vi dock, högg bättre själva hemma i skogen, de måste vara vuxna krokiga) Han nöjde sig därför denna gång med granvirket. Vi fick allt till skänks. Våra välgörare lovade till och med att, om vi kom tillbaka i samma ärende, ja, även om vi pojkar eller någon av oss kom ensam, vi kunde lita på … och man nickade fortsättningen!
Sedan lasten lämpats och vi tackat i hand i tur och ordning, steg vi ombord, mannade årorna och bar av med bäring på sjömansvis i det stolta medvetandet, att ett helt rederi stod till vår disposition.
Nedanstående omständliga beskrivning av hur vårt expeditionsfartyg byggdes och riggades må tålas. Kanske kan den lända androm av samma anda som vi till nytta och efterföljelse på grund av den fulländade skapelse hon blev med alla sina oöverträffliga egenskaper…

På form och stil lade vi den största vikt. Mäster Ulrik hade redan på varvet tillverkat några mallar, avsedda till modeller för gavlar att passa in, där stävarna och spanterna i ekan skulle anbringas. Innan de kunde användas för detta ändamål måste plankorna, som lagts på bockarna, få den svaga välvning hennes botten krävde. Vi spolade dem för att göra träet böjligare, reste mitt på en stör, som sattes i spänn mot taket och slogs fastare för var dag, tills den fick sin lodräta ställning och plankorna den lämpliga bukigheten.
Sedan de torkat och höll böjningen, kunde bordläggningen begynna.
Vi hade nu tillverkat klampar, klotsars, balkar, lister, basade ribbor och hörnknotor. Nitar, splintar, drev och förband hämtade vi på det stora varvet liksom det mesta av materialet till det förra.
Jag kan ännu höra, om jag vill, de muntra röster, som beledsagade de unga skeppsbyggarnas arbete. Vissa anlag framträdde hos oss, vi var små specialister utan att veta det, läraktiga och roade, och kunde snart handtera redskapen. En bättre ledare kunde vi aldrig heller ha fått än mäster Ulric. Han myste vänligt åt vår iver, våra misstag och barnsliga infall. Rättade och visade utan att undervisa. Sände oss ibland till en snickare, en smed, en repslagare. Vi fick oftast det lilla vi begärde utan ett öre och lärde oss se och uppfatta litet även av deras miljö och sysselsättning och förvärvade nya vänner bland dem. Och de pratade gärna förståndigt med oss.
Det tog oss ett par dagar att lägga det första bordet, det understa, att jämka, pröva och ändra, så att det fick en elegant svängning och lutning, alldeles lika på båda sidor. Detta var avgörande för hela ekans harmoniska linjespel, sade mäster Ulric. Efter dem skulle nämligen sättningen, ställningen och formen hos alla borden anpassas. Det var lästen till skon. De andra skulle bli skaften.
Borden lades på klink, det övres undre kant utanpå överkanten av det underliggande. Vi nitade dem i fören med kopparspik.
En eka är en padda, en amfibie. Hon måste ständigt kräla upp ett stycke på land för att ligga med kroppen till hälften över vattnet. Hennes framdel blir utsatt för solens brännande strålar. Hon gissnar i bröstet och får utslag. Becket slår fram och hon spricker i sömmarna.
Till diktningen använde vi bomullsgarn, inte blånor, som svälla och sen torka ihop. I vattengången stoppade vi tjärdrev. Tån och klacken, hennes stävar, krävde mycket noggrann behandling. De måste pliggas väl och förstärkas. De skulle ju motta de hårdaste stötarna och törnarna mot hamnpirens kajer och stenöar, där vi ofta måste lägga till. Detta problem löste vi genom att binda med förband och slå in balkar och hörnknotor.

Återstod slutligen inredningen, som skulle tillfredsställa lika bestämda anspråk med avseende på vår vetenskapliga utrustning. Naturligtvis rättade vi oss efter vår ledares önskningar. Men vi lade till, ville inte låta oss nöja med litet. Saker, som kunde passat för en polarfärd! Det var Mille, som inspirerade.
Mäster Ulric sade:
Man skall inte utstyra en båt vidlyftigare än nödvändigt är. Det rådet följer alla redare. Rymme måste det firmas för vad tillfälligheten kräver, sånt man inte kan förutse. Och för barlast också. En båt, som inte är avsedd för lastning av tungt gods, ska ligga så lätt som möjligt på vattnet utan onödiga påfrestningar och flyta jämt och aldrig få slagsida.
Det var sjömansspråk, som tilltalade oss högeligen. Vi kände oss med ens som redare med ansvar.
Vi började med att sätta fack vid sidoskotten, större hyllor för bössor, håvarna, fiskedonen, mindre för yxa, spade och andra verktyg, boxar för ömtåligare ting, för vi samlade fjärilar, skalbaggar, snäckor, musslor och dylika smådjur, och för fågeläggen. I ruffen fanns plats för de skjutna fåglarna, för fornsakerna, försteningarna från Kinnekulles grottor och kalkstensväggar och geologiska märkvärdigheter, som intresserade oss.

En spik får ej slås i en båt inifrån och utåt. Det skadar nåten.
Som alla hyllor och häng skulle sitta på insidan, fick vi lämna midskeppet odiktat tillsvidare. Hyllorna anlades dock i enkel rad tätt under skvättborden, så att båtshaken och pulsen fick rum under dem. Årorna hade sina givna platser på tofterna om babord och styrbord. Allt underordnat jämviktens lag.
Så målade vi henne. Överdelen ljusgrön med översta bordet i ljusare färg, underdelen mönjeröd med vattenlinjen markerad genom ett rött band, draget i hela sin längd horisontellt, ej efter nåtens svängning. Sist fick vi tid med den vetenskapliga delen: karta, instrument, passare, prepareringsverktyg, anteckningsböcker, ritsaker samt lösöre som hörde till (papper, dock att måla på, pennor, penslar, färgkoppar o.s.v.). Milles enda bidrag var en riktig bok. Den var bunden i kvartsformat, bred och ohanterlig att härbärgera. Fast vi inte begrep, vad han skulle med den att göra, ville vi inte neka honom den sanna glädjen att ordna ett extra stopp på färden. Författarens namn har jag glömt - minns bara titeln, för den var strålande. På den svarta pärmen tryckt med stora guldbokstäver: Världshavens vindar och strömmar!
Nu har vi kommit fram till den allra sista handläggningen, förfärdigandet av årorna. Med sin fina instinkt föreslog jag mäster Ulrik att ekan borde finnas något helt, som var resultatet av Hans medhjälpares alldeles självständiga arbete. Han tyckte att var och en av oss skulle göra en åra. Vi behövde fyra stycken, två för - och ett par något kortare akteråror. Detta var en mycket betydelsefull uppgift. På dessa ”gransegels” konstruktion och egenskaper berodde vår framkomst, på dem skulle vi kunna lite i alla väder. Klart att en tävlan uppstod. Valde på varvet ut de torra, fullständigt barkade granstammarna, fäste dem hemma i Vistet vid kubbar, skrädde dem på vanligt vis och gav också med täljyxa denna stommes årans grova drag. Den slutliga formen och strukturen blev ett finsnickeri. Vi hyvlade, så att spånorna yrde omkring, skrapade och filade och sandpapprade, så att luften stod som en fog av damm och stoff.
Åror se, som bekant, annorlunda ut vid söt- mot vid saltvatten. De förra, icke trinda utan fyrkantiga, läggas heller aldrig lösa mellan tullar, utan hakas på en sprint och röras som en hävstång kring ett fast stöd. Det har sina fördelar i krabb sjö och i betraktande av den många olika och ständiga tjänster en snipa - och en eka – får göra. Vad årbladen beträffar, liknande den mest långa smala spadar.
Vi fuskade, så gott vi kunde, på denna kant av en båttimmermans yrke. Så enkla don som dessa kunde knappast förfuskas.
Det var nog därför Mäster Ulric anförtrott oss detta arbete. När vi fått dem i ordning och han förklarat att de var lika bra allihop, krokade vi dem på hasparna, och Knut och jag klev ombord och satte oss att ro, virvlade upp så mycket hyvel och sågspån, att det så ut, som om hon legat i sjön, vi kunde gå och vattnet skummade omkring henne. Det blev hennes första provtur. Hon bestod den med glans!
I längden gick det inte att hålla vår hemlighet inom fyra väggar. Det dagliga slammer vi förde med såg, hyvel, yxa och hammare gav signaler, som icke kunde misstydas. Pojkarna spionerade utanför och passade på att glutta in, när vi gick genom dörren. En gång fick vi t.o.m. ett besök, med det var av annat slag, en karl, som helt frankt trängde på. Han såg osympatisk ut, en gast säkerligen från en skuta i hamnen. Mäster Ulric trodde synbarligen, att han kom i något målarärende och gjorde ingen invändning. Men i stället för att tala, ställde han sig att skratta och efter att ha fortsatt med det en stund, tog han sig för att fälla hånande omdömen om det här baktråget, som visst skulle föreställa en båt. Att vi var odugliga till båtbyggare, det kunde man ju märka!

Vi låtsade icke höra på honom. Jag kastade till slut ett öga på mäster Ulric. Han hade kvar sitt lugn, men det var blekt som ett lärft. Jag hade aldrig sett honom så uppbragt, men förstod, att han var laddad. Bäst som det var, rusade han upp från bänken han satt på, grep en käpp och tog ett hopp mot skändaren. Utan tvivel skulle han tilldelat honom ett slag, om ej karlen backat. Han tappade totalt modet, om han hade haft något, och var i nästa ögonblick utom dörren. Jag hade sprungit fram för att ge mig in i leken, men fick nöja mig med att slå igen den efter honom. Vi sade inte ett ord till varandra. Vår beundran för mäster Ulric tog målet ur munnen på oss. Det var en stor, kraftig buse han avfärdat, vilken man kunde väntat vad som helst av. Vi hörde aldrig mer av honom.

Den stora dagen för ekans frigivning ur sitt fängelse är inne. På Vistets golv ligger träbultar, och hon skulle rullas framöver för att sättas på en kärra och forslas till en färgares sköljbrygga vi fått låna nere vid älvstranden. Slipen, från vilken hon följdenligt skall löpa av stapeln! Hon är ej tyngre än att våra armars samlade kraft är nog att lyfta henne och placera henne på de runda kubbarna. Det bådar gott för kommande uppgifter.

Pojkarna på gården ha förstås skyndat till. När de nu få skåda föremålet för sin förut endast glimtvis tillfredsställda nyfikenhet framfört ti frihet, leker dem något i hågen. De ana det roliga mer än det nyttiga och ge till ett härskri, eggade av förhoppningar att få vara med. De ha ibland mött mäster Ulric ute i markerna och följt honom ett stycke. Han skulle säkert inte neka dem nu heller. Ingen tvekan alltså, när vi begära deras hjälp att luta kärran, välva ekan på henne och väga upp den igen. Vi utsträcker vår välvilja. De får tjänstgöra som tross, bära pulsen, båtshaken, årorna, och med denna konvoj i kölvattnet rullar ekan äntligen ut genom gårdsporten. Åhej åhå, låt skutan gå! Skepparnas vanliga refräng i hamnen, skallar mot fönsterrutorna i husen. Käringar tittar ut för att begabba oss.
Lycka till, lycka till låter det! Det säger man icke allra minst till dem, som ämna sig ut på sjön. Det vet vi väl, men vi är härdade.

Villiga armar har emellertid övertagit skjutsandet. Vi behövde blott öva tillsyn, så att de djupa hålen och hjulspåren i den knaggliga bakgatans stenläggning ej åsamkade sjögång på torra land.
Hon är snart nere vid älven och kjörs ända ut på flottan mot ena kanten, som ger vika och översköljes, och det är det vi beräknat. Hon glider av med bröstet före likt en simfågel, som går i vattnet. Och lätt som en fjädersimmar hon vidare, så långt fånglinan räcker Vi kan ej upptäcka ett enda fel på henne. Hon är utan vank och lyte och lyfter piggt på sin förstäv, sitt huvud med de två ögonen, förgyllda stjärnor av bleckplåt, en på var sida, som mäster Ulric satt dit i stället för ett namn.

Det har alla båtar i hamnen, men vår eka behöver inget, det finns bara en! Solen träffar dem; De skjuter blixtar, strålar som om de var levande. När vi drar upp henne ett stycke på stenarna vid stranden, bjuder hon nästan inget motstånd tack vare medarna. Vi vill hurra, för henne och för oss själva, men vi gör det inte. Vi vänta. Mäster Ulric är förstås första man ombord och intar sin självskrivna plats på aktersitsen där bästa sikten är i färdriktningen. Sedan kommer jag och sätter mig på roddpallen vid förårorna, därpå Mille, som blir midskeppssittare, och sist Knut, utsedd till den lediga toften vid andra årparet. Denna ordning och åtskilligt annat fastställdes dokumentariskt, när vi kom iland, ett sjömansbrev, författat på en omvälvd tunna i färgarens färgbod.

Årorna lades ut. Våra första roddtag kändes, som om alla band hade lösts upp och vi redan var i färd mot hägrande mål. Obekanta med tillvarons illusoriska möjligheter, vilket är livets högst lycka!
Innan vi gick hem, öste vi henne full med vatten, dels för att skydda henne för obehörigas närgångenhet dels därför att båten behövde svälla och tätna.

Vraket

berättar om hur ynglingarna och Ulric besöker ett vrak.

[ Innehåll ]