Vraket
Vraket
[ Innehåll ]
Utanför Lockörn låg en gammal fartygsspillra som länge utövat en
stark dragning på oss. Ingenting kan väcka en pojkes äventyrslust så opåkallat
som ett vrak, sinnebilden för sjölivets romantik och fasor. Det hade legat där i
all vår tid, otillgängligt både från land- och sjösidan. Udden var på sätt och
vis också den en vrakspillra, omspolad av bränningen och ofta i sin yttre del
skild från den höga åsen, varifrån den sköt ett hundratal meter ut. De
grusmassor och stora block, varav den var uppbyggd, bildade då på alla sidor ett
kaos av uppstickande kummel och undervattensgrund. Under lågvattensår låg
stenmassorna i dagytan, och den sönderbrutna skonaren poserade som en passande
staffagefigur mitt inne i det väldiga Vraket med den i den slammiga bottnen
nedsjunket midskepp. Vid högvatten var bara förskeppet och akterstäven,
fastklämda av blocken, över vatten.
Naturligtvis hade Mille och jag gjort aktningsvärda försök att komma fram till
vraket. En gång hittade vi i vassen innanför stenmoraset kroppen av en mindre
isjakt, som förlorat både mast, rigg eller löpskenor. Vi fattade genast
galoppen! Med den skulle vi kunna flotta oss ut - trodde vi! Vi lade den på
stänger, banade en väg av nedböjda vasstrån och drog manicken med tillhjälp av
en gammal wire likt en drög över snö till vattenlinjen. Tack vare det regn, som
samlat sig i den, var nåtarna täta, den läckte inte. Vi lade vass över de hala
tiljorna och klev ombord. Det var en lugn sommardag, viken låg blek och man
kunde väl se stenarna under vattenytan. De största stack upp sina runda huven
och tycktes betrakta oss. Det irriterade, och bäst det var satt vi på. Bottnen
runt omkring var gyttjig och lös och gav intet fäste åt stakstången. Vi måste ur
och sjönk ned över knäna i dyn. Farkosten blev genast flott, men vi hade tappat
lusten att fortsätta.
Detta försök rann oss nu i hågen med förnyat hopp. Klart, att
målet för provturen med ekan bord bli vraket. Vår farkost var som gjord för
uppgiften. Vi kunde angripa från sjösidan . Det skulle bli en prövosten på vad
hon dugde till . Under vägen måste vi humla henne genom det otillåtna stället i
stenpiren och få erfara , hur hon klarade det.
Dagen randades snart. Ekan länsades, fick torka ett par dygn i sol och vind och
befanns sen oemottaglig för varje droppe vatten. Hyllorna fick sina redskap,
facken sina pinaler för preparering av fåglar, fågelägg och insekter, askar och
burkar fylldes med blånor, bomull, korkplattor och läderbitar, spikar och
varjehanda i den stilen. Och Mille vakade på att varken karta, kompass eller
boken om havet glömdes. Skeppet var lastat! När vi själva bordade, kom som
barlast alla planer med, vilka under dessa förberedelser fötts i våra hjärnor.
Det var en tidig julimorgon, min namnsdag anno 1895. Platser och åror mannades i
föreskriven ordning. Bladen stacks ut och ekan hastade omedelbart för friska tag
med fräsande vågstänk om bogen ut på sin första färd i äventyrens värld.
När Vänern öppnade sig utan gräns borta mellan pirnockarna, var det inte utan,
att vi hajade till en smula. En reminiscens från de gånger vi i båt hade prövat
på det bråkiga skvalpet och häftiga strömdraget i inloppet. I detta nötskal
föreföll det oss, som ett vågspel vi ej skulle ha givit oss in i. Vi slapp det
också!
Bra vi har vårt eget pass, vitsade mäster Ulric, fripassage utan risker!
Snart var vi vid skäret. Ekan klättrade lättlynt på sina medar upp på de
yttersta stenarna. Vi steg ur, kölhalade henne och lyfte henne nästan lika
ledigt och lätt över de övriga. Mot skårans ojämna sidor rammades hon
visserligen litet, fick en del missprydande skrapor, men vi tog det bara som ett
lämpligt påpekande att i framtiden föra med rundhult och belägga hennes flanker
med dem som skydd.
Fint gled hon ur ur brottet på motsatta sidan. Hon bestod provet, det första
verkliga provet, till vår fulla belåtenhet. Våra ögon smekte hennes skinande,
vackra kropp, nu såg vi riktigt, vilken smäcker och ädel hållning hon hade på
vattnet. Åter ombord, kastade vi ett glatt öga bort mot gattet därute, och nu
hurrade vi. Mille tolkade sina egna känslor, när han vände sig åt det hållet och
räckte lång näsa!
Det var alls inte ett obekant farvatten, vars gränsmur mot floden vi så lyckligt
hade överskridit. Men vi hade aldrig i båt kunnat uppnå sandstränderna i vikens
inre . Det var dit vi först ville. Med stigande tillfredsställelse erfor vi ,
att ekan flöt över en allt grundare botten. När vi kom ända fram till fiskarna,
som i sjöstövlar gick och plaskade och hängde nät på störar, betraktade de oss
med gapande förvåning, vad de sen trodde. Sina egna båtar hade de lagt på bankar
minst ett par hundra meter längre ut.
Vi styrde först mot en vass, som avskärmade stranden på en god sträcka. Det låg
en liten naturlig damm därinne, visste vi från vinterbesök, en glänta, kantad
med videsnår, toppdunig säv och andra, ovanliga vasslag, och ur isen stack
infrusna näckrosrötter upp. Vad här skulle se blomstrande ut i sommartid, hade
vi tänkt! Sådan växtlighet hade vi sett mycket litet av, även om vassar och nate
ej saknades på andra ställen. Änder och vadare flög dit och därifrån.
Skivsångarens skarpa drillar tonade ända ut till oss samt en knarrig okänd låt,
som vi ivrigt lyssnade på, därför att den icke var sävsparvens. Stimmande måsar
utpekade stället.
En liten flock snäppor kom pilande dit och tycktes slå ned. Då måste starrtuvor
finnas, häckplatser även för dem. Detta hejdade oss ett tag, och vi funderade.
Nej! Hit skulle vi med ekan kunna komma när som helst för längre besök för att
få vårt lystmäte av vad vi nu bara kunde hinna se glimtvis och ofullständigt.
Utanför den kala ljusa sandslänten vi sen följde låg vattnet skimrande gult,
stilla och speglande. Blott en nästan omärklig dyning lade med jämna mellanrum
upp en glittrande fåll länge strandlinjen. När den sjönk tillbaka, passade små
strandpipare på att springa ut på den blottade, våta sanden och pilla i sig
något ätbart. Löjstim ilade hit och dit och slog ringar i ytan.
Ett litet sällskap unga fisktärnor, som fått korn på dem, kom skuttande med
flämtande vingslag. Deras korta stjärtspröt skvallrade också om ungdom. För att
inte tala om fisket! Obekymrade om oss, kastade de sig alla på en gång
huvudstupa i vattnet. Men trots den ungdomliga energi, varmed de förnyade
angreppen, lyckades det dem inte att fånga en enda fisk. Det var synbarligen
inte fråga om någonting annat än en lek. En övning i störtdykningens konst, som
en tärna måste nå mästerskap i för att klara livhanken. Spektaklet pågick en god
stund, varefter de drog bort lika fort och hungriga som de kommit.
Det stod inte länge på, förrän vi var framme vid vår valplats. Mille varskodde
snart revlarna utanför Toftabäcken och fick kommandot. När vi väl var förbi dem,
var vraket i sikte. Värnad genom sitt läge mitt inne i en klipparkipelag i
miniatyr, vars grund och stenar låg strödda långt ut i sjön, måste vi redan från
början iakttaga stor försiktighet. Först genom att ro i kröken, så länge årorna
kunde brukas. Sen fick de byta funktion, användas som spakar för att vrida och
baxa ekan metervis framåt. Naturligtvis var det omöjligt att undgå
grundstötningar. Men nu vidgade det sig, vilken god egenskap vår flatbottnade
farkost besatt för att kunna betvinga denna terräng. Den rände inte upp på
stenar och fastnade, som en båtköl skulle ha gjort, utan hängde sig på dem med
hjälp av medarna och tack vare sin runda, breda stäv. Vi behövde bara maka oss
akteröver för att hon skulle backa av sig själv.
Mäster Ulric satt kvar på sin vaktpost och granskade ekans rörelser och sträckte
emellanåt ut ena armen åt babord eller styrbord för att ange rätta riktningen.
Med ens reste han sig. Vi rätade också hastigt på oss, anande, att det gällde
något särskilt.
— Jag tycker jag såg en levande varelse på vraket. sade han. Titta, ska ni få
se!
Vi släppte årorna, på det högsta överraskade, och stod en god stund mot stilla
och gapade utan att märka ett dugg. Då hoppade en lurvig skepnad upp i
förstäven, som lutade starkt och hade slagsidan vänd mot oss. Här lade den sig
ned på däcket, rutschade till vattnet och försvann. Sen hörde vi ingenting,
förrän vi törnade in. Nu störtade tre stycken små gynnare ut ur en öppning uppe
i ruffen, äntrade relingen på andra sidan och kastade sig handlöst i sjön. Men
de flydde inte, utan sam mot några stenar, där de kröp upp för att nyfiket
betrakta oss. I första häpenheten trodde vi det var hundvalpar och att någon
tjuv eller rymmare bodde på vraket, och hoppades det nog också.
Nej. Det var ingen lustig skeppsbesättning, det är uttrar, förklarade mäster
Ulric.
Snart ålade de av och dök, och vi kunde se deras väg under vattnet utmärkt av en
rad luftblåsor, som de hade haft i pälsen. De styrde bort mot Lockörn.
Nu sköt vi in ekan i skrovets sönderbrutna, vattenfylld, buk och kom ända fram
till skansen, där vi förtöjde vid en gammal gaj. Det gick att stiga direkt in i
den skumma ruffen, och det gjorde vi.
Här hajade vi till! En blixt från ett cyklopöga träffade oss, en reflex från ett
sprucket glas i en rund, trasig skepparklocka, hängande på det ena skottet, ej
större än tallrik och föreställande en liten ratt med handtag på ramen. Golvet
täcktes av en hop skräp, boss, halm , vass och tygtrasor, vilka tillsammans
kunde ha utgjort en bädd. I vrårna var papper instoppat bland säckväv och
segelduk, vilket intresserade oss mycket. Vi resonerade redan om att vi nog här
skulle få tag i skonarens namn, kanske en loggbok också med händelser ur
sjölivet. Men vi rotade inte i det ännu. Överallt på bjälkar, britsar och andra
ställen låg en mängd skelettdelar, fiskhuvuden, fiskfjäll, halvätna större
fiskar samt lager av fågelsmuts och annan orenlighet med spår av råttor och
uttrarnas breda fötter.
Vi unga halade oss med i skrovets kölrum genom en bräcka i ruffens andra vägg
för att fortsätta rekognoseringen. Genom sprickor i de gistna borden sipprade
ljus in. Vi kunde se bitar av kärl, sönderbrutna redskap, burkar och
tombuteljer, kringströdda som på en avstjälpningsplats, ytterligare beläggning
för att mänskliga varelser, kanske tjuvar eller rövare, dock huserat här, kort
efter det skonaren övergivits. Knappt stod vi nere på bottnen, förrän det blev
liv i luckan! Skrik och väsen av en mängd skeppsråttor, som skräckslagna for
omkring och dunkade möt väggarna och rusade över våra skor och under dem också,
när vi tog ett steg. Vi stampade och trampade och dödade så många vi kunde.
Mäster Ulric stod uppe på däck och lyssnade på musiken. Han begrep. vad det var
fråga om, och ropade till oss, att vi skulle komma upp med detsamma. Nu, sen vi
vant oss vid mörkret, blev vi emellertid varse något, som höll oss kvar och gav
oss annat att göra. Vita benpipor och knutor av större format blänkte fram i den
fuktiga, multnade massa, som fyllde det gravlika djupa kölsvinet. Detta jagade
upp vår inbillning och vi fantiserade om ett benrangel. Vi måste hitta
dödskallen! Bröt loss några spakar och började gräva i den gäsande
kökkenmöddingen och rörde upp hemska ångor och lukter. Övertygade om, att lyckan
skulle stå oss bi, att vi skulle göra ett likfynd, fortfor vi, ehuru tvungna att
då och då sträcka upp huvudet så högt vi kunde för att andas ordentligt. Knut
sade, att han mådde illa och ville kräkas. Vi hade kastat upp några ben till
mäster Ulric för att få visshet. Hans budskap kom sannolikt i sista momangen för
att hindra oss att bli förgiftade av gaserna. Oromantiskt. obarmhärtigt ropade
han ånyo:
Skynda er upp, pojkar, det här är bara gamla soppben!
Snopna, för att icke säga modsulna uppgav vi arbetet, nöja på det för den delen,
och stod snartsmorda och stinkande uppe i dagsljuset med skor, händer och
ansikte nedstänkta med blod och dy . Vi kände, hur vi stank. Mäster Ulric
ryggade tillbaka. Men som han aldrig förebrådde eller gjorde narr av oss,
mönstrade han oss endast och sade blott:
- Nej, nu vill jag inte ta er i hand, så orolig jag än var för er när ni
stampade och levde därnere, så ni kunde gått genom skutbottnen.
Skrattande förfogade vi oss ned till ekan för att undergå en grundlig tvagning.
Mäster Ulric hade haft bättre tur. Han hade funnit utterungarnas logi i en holk
bland diverse bråte, men rätt väl bonat och snyggt. Utanför hade de också hållit
rent, den enda fläck på hela vraket, som var det. Vi rörde det icke.
Nu kom turen till ruffens skrymslen. Vi rev ut allt, som fanns. Skulle vi få
någon lön för våra mödor, var detta sista resursen. På papperslapparna stod
skrivet med bläck, så bleknat dock, att det var oläsligt. Vad som kunde tydas,
var endast siffror på rester av gamla konossement, sa mäster Ulric.
Knut hade krupit längst förut i bogen, där han höll på med att under vad som
varit en handvinsch hala fram gammalt tågvirke. Jag hjälpte honom. Slutligen
fick vi fram en smal, lång lina med en hop små, trekantiga tyglappar på. De såg
trevliga ut, för de hade olika färger, fast utvattnade och smutsiga. Vi hade
äntligen gjort en upptäckt! Vi hade funnit skonarens flaggspel. I linans andra
ände satt något ännu roligare, en flöjel med lång svans och ihålig som en strut.
Vi lösgjorde och synade den. Den var märkt med ett W! Skonaren hade hetat
Viking, det var ej svårt att gissa, en ej så värst ovanlig benämning för övrigt
på båtar i Vänern, med ett: av Lurö, av Säffle, av Kållandsö som underskrift.
Vi fick nöja oss med bokstaven. Fyndet skulle emellertid skingra våra
besvikelser på annat sätt. Flöjeln hade vajat högst upp på skonarens stormast.
Vad vare mer passande, än att vår eka tog den i arv? Vi ville genast pröva, om
den levde, om den var tät och höll luft. En flaggstång, en ribba var lätt
anskaffad. Hammare och spik hade vi själva ombord. I fören skulle den hissas,
och där satt den snart också.
Vilken effekt den gjorde, vilket liv den gav åt hela ekan, när den fylldes och
vecklade ut sig oklanderligt, på nytt av ett vindarnas lydiga redskap, efter hur
många år visste ingen. Och en hälsning bragte den även från längesen döda okända
sjömän. När vi kom ut på sjön igen, vinkade den ett ännu gladare farväl till
vraket och dess minnen.
Inkomna i hamnen, bärgade vi den. Som en symbol för syftet med våra färder
skulle den ej få sättas, förrän vi kom ut på fritt vatten. Trots vår
pojkromantik hade vi aldrig kallat dessa strandhugg för vikingatåg, ej haft det
namnet i vår mun. Ej heller så nu, så nära det än låg till hands. Falsk flagg
förde vi inte utan att veta, att vikingaborgar, som man förr trodde skulle ha
legat på Kållandsö, alltså nära våra farvatten enligt nyaste forskningar aldrig
existerat någonstans vid det stora innanhavet.
[ Innehåll ]