Rudolf Söderberg        
Minnesord efter hans bortgång 1958

Några minnesord 

över Rudolf sedan han gick bort 1958. Saxat ur en minnesskrift ur Skaradjäknen.

Med fil dr Rudolf Söderberg har en av landets mest namnkunniga ornitologer lämnat oss. Han var den siste av de tre markanta profiler, vilka som fackzoologer hade en ledande ställning i den vetenskapliga ornitologin under första tredjedelen av föregående sekel. De andra två var L A Jägerskiöld och Einar Lönnberg.
Rudolf Söderberg var född i Lidköping 1881 och vid sin bortgång den 24 juli 1958 alltså 77 år gammal.

Som sig bör tillbragte han skoltiden i Skara och tog studenten där år 1900. Hans brinnande naturintresse, forskarhåg, skönhetssinne och temperament förde honom redan under gymnasietiden så djupt in i naturforskningens väsen, att huvudlinjerna för hans livsgärning tycks ha blivit utstakade redan då. Detta förstår man av de glimtar från gymnasieårens anteckningar, som han stundom givit.

Efter studieåren i Stockholm och en kort period som 1:e konservator på Riksmuseet återvände han som fil kand till hembygden och var lärare vid folkhögskolan i Stenstorp 1913-23, under vilken tid han också tog sin fil mag (1916) och licentiaten (1920). Vid Skara högre allmänna läroverk var han adjunkt i geografi och biologi 1923-30. varefter han hade sin verksamhet vid Vasa realskola i Stockholm. 

Hans vetgirighet, entusiasm och hans lärdom i förening med förmågan att se klart förde honom från början snabbt framåt. Han insåg redan som student, att den planerade sänkningen av Hornborgasjön snart skulle beröva forskningen värdefullt studiematerial och utförde år 1905 med Vetenskapsakademins understöd den grundläggande undersökningen av sjöns fågelfauna, som snart resulterade i en volym i serien Arkiv för Zoologi. De följande somrarna hade han uppdraget att utföra en motsvarande undersökning av Tåkerns fågelfauna.

Avhandlingen om Tåkern fick dock uppskjutas, ty, skrev Söderberg, "in the spring of 1910 I had the opportunity to realize my long cherished wish to make the acquaintance, by my own experience, of the bird life of the hot zones", med andra ord han fick som expeditionens ornitolog medfölja på E Mjöbergs forskningsfärd i Australien från juli 1910 till julen 1911. I Nordvästaustralien bedrev han tillsammans med sin gode vän Yngve Laurell en lång, händelserik forskningsverksamhet, som skulle skänka honom glädje under hela hans återstående liv. Det för eftervärlden synbara resultatet blev bland annat 820 fågelskinn, som han medförde till Riksmuseum, en stor avhandling om resans resultat (1918) och vid ornitologkongressen i Köpenhamn 1926 en avhandling, vari han sökte förklara de med paradisfåglarna nära besläktade s.k. lövhyddefåglarnas egendomliga beteende och därvid lämnade den nu fullt moderna förklaringen, att hanens vana att till synes ändamålslöst eller för ro skull bygga och dekorera en lekstuga skulle vara en instinkthandling, som tjänade till att synkronisera hanens och honans häckningsbeteende. 
En för vetenskapen ny ras av en papegoja hörde till fynden, och Söderberg insåg strax vad det betydde för en ung vetenskapare att vara först i mål med beskrivningen av en ny fågel. Han skyndade sig följaktligen att omedelbart efter hemkomsten publicera en beskrivning av den av honom namngivna fågeln. Det skulle emellertid visa sig, att en australisk ornitolog gjort samma upptäckt, inte velat spilla någon dyrbar tid med en riktig beskrivning därmed hunnit sex veckor före med publiceringen och på så sätt fått prioritetsrätten för sin namnsättning. 

En tröstande poäng inhämtade Söderberg en del år senare, då en lärka, en av Australiens mest skönsjungande fåglar, av just hans nyssnämnde konkurrent gavs namnet Mirfra Javanica Söderbergii. Var detta ingen vetenskaplig merit, så blev det dock ett glatt minne av ungdomliga bedrifter. Han skrattade gott ännu för några år sedan, så han fick till fälle att påpeka att någonstans i Nordvästaustraliens heta sand springer en lärka som bär namnet Söderbergii. 

Rudolf Söderbergs stora livsgärning knöts emellertid till hembygden, speciellt till Hornborgasjön. Dennas enastående rika natur fångade honom redan som skolpojke. och han genomforskade den hängivet målmedvetet och mångsidigt under mer än fyra decennier. Det skedde under oräkneliga exkursioner under alla tider på året och dygnet, med skridskor på isen om vintern och ofta med dyblöta kläder i sumpmarken om våren. Resultatet av mödorna blev en lång rad ovärdeliga arbeten om sjön, vilka kröntes med de redan klassiska, stora verken "Hornborgasjön och dess fornsjöområde" 1932 och Hornborgasjön öden som fågelsjö – Flyttfågelvägar över Vänern och Sydvästra Sverige" 1947.

Belöningen för detta och en rik verksamhet som forskare och som medarbetare i många vetenskapliga och populära verk kom 1956, då Stockholms Högskola kallade honom till hedersdoktor. 

Som den sanne forskaren satte Rudolf Söderberg sanningen som det högsta målet. Intet kunde hindra honom att rakryggat kämpa för denna om så behövdes. Det visades bl.a. i den dramatiska Hornborgaaffären, vari han med fast hållning klarsynt avvisade alla försåtliga övertalningsförsök. "Nej, blå dunster ha vi ej någon glädje av eller tro till, blått vatten blir det ej därav" (1 aug. 1948). Hans omutlighet blev en heder för svenskt naturskydd. 

I Skaraborgs läns naturskyddsförening var Söderberg styrelsemedlem under alla åren i Skara, 1923-1930. Han blev senare hedersledamot såväl i denna som i Svenska naturskyddsföreningen och i Sveriges ornitologiska förening, vars föregångare Svenska Naturskyddsföreningens fågelskyddssektion, han ledde som ordförande.

Som pedagog vid folkhögskolan i Stenstorp och vid läroverket i Skara var Rudolf Söderberg omtyckt och samtidigt respekterad, en i olika avseenden temperamentsfull lärare, som gärna förgyllde lektionerna både med humor och med livfulla skildringar från egna äventyr i Australien eller Hornborgasjön. Intresserade elever stimulerades med många exkursioner, speciellt om våren till den närbelägna fågelsjöns stränder. Dåvarande rektorn vid folkhögskolan professor Helge Nelson, har givit följande minnes ord.

"Genom sitt natursinne, sin konstnärliga läggning, sin breda mänsklighet och genom sina vidsträckta färder var Rudolf Söderberg en man, som gav sina vänner rikt utbyte i umgänge och samlevnad. Man hade aldrig tråkigt i hans sällskap, vare sig man diskuterade "livsproblem" inom fyra väggar eller följde honom i skog, mark eller på Hornborgasjöns bågnande isar. Han var en häpnadsväckande kännare av fåglarnas liv och "psyke". Genom sin intima inlevnad i fåglarnas och djurens livsmiljöer famnade han också hela naturlandskapet med sin kärlek. Han blev en övertygande, entusiastisk naturskyddare, som livet igenom kämpade för bevarandet av Tåkern, Hornborgasjön och andra klenoder i svensk natur, Han gav förnämliga tolkningar av Västgötaslättens, Vänerområdets och Falbygdens skönhetssyner och fångade dem på sitt ritblock.
Mer än kanske någon annan lärde han genom sin populärt hållna, vittspridda arbeten otaliga landsmän att känna igen fåglarna i deras naturliga miljö. Men han blev också en populär kunskapsspridare om växterna i trädgården och hemmet. 

Föga brydde han sig om yttre utmärkelser. Men han kunde ej undgå, att olika föreningar utnämnde honom till hedersledamot och att Stockholms Högskola belönade hans vetenskapliga, i främsta rummet ornitologiska insatser, med ett hedersdoktorat. Vid sidan av denna kulturella och vetenskapliga gärning, som han uträttade på fritiden utförde han till pensionsålderns ingång en folkhögskolemans och läroverkslärares pliktfyllda arbete. Som hans medlärare i Folkhögskolan i Stenstorp kan jag vittna om hans stora intresse för sin lärargärning och hans förmåga att väcka sina vuxna elever till reflexion och självsyn. 
Vår gemensamma tid vid Stenstorps folkhögskola blev kort men innehållsrik. Den gav upphov till en djup och livslång vänskap. 

Rudolf Söderberg var en konstnärsnatur, en mångsidigt begåvad människa, en självständig men ödmjuk forkare samt först och sist en god och trofast vän, till glädje och rik behållning för den, som kom honom nära. Han glömmes ej" Helge Nelson. 

Rudolf Söderberg

Bland vännerna en god och glad kamrat, färgstark både genom sin rika kunskap och sitt uppriktiga sätt att säga, stundom ryta, rent ut vad han ärligt tyckte, var Rudolf Söderberg i Skara välkänd långt utanför vännernas led. Förmågan att värma och värmas, att entusiasmera och att entusiasmeras satt in i det sista. För bara några få år sedan fick jag ett brev, vari han skriver, att han råkat i extas över vad Kungl. Kammarkollegium uträttat för Hornborgasjön, att han läst den senaste skrivelsen "1000 ggr, åtminstone 10 ggr", och snart övergår han till att skildra ett besök i Zoologisk Have i Köpenhamn och möten med gamla Australienbekanta: "Skrattfågeln hov upp ett skratt, dingos tjöto, jag ville skicka efter mitt gamla moskitnät och rigga det invid deras bur och än en gång efter 38 år insomna vid den tjusiga serenaden, ett nattligt mummel för oss under Australien – färden".

Det sades att Rudolf Söderberg under skoltiden valde mellan att bli konstnär eller vetenskapare. När han blev det sistnämnda, hade han i hög grad nytta av sitt flyhända ritstift. Han tecknade mycket gärna och med den borne artistens handlag och blick för det väsentliga. Han begagnade visserligen, genom alla åren, kameran som registrerande hjälpmedel i studierna, även däri en föregångsman, men han hade ständigt tecknandet som ett oskattbart komplement. Ett par hundra (400 nämns) och en och annan akvarell, varav åtminstone en berömdes av Bruno Liljefors vittnar därom. Hans konstnärliga uppfattning och skildringsförmåga kom också fram i skrift, när han stundom lämnade den strikta forskarstilen och gav utlopp år sin lust att måla i ord, målningar som blev så mycket vackrare därför att de gjordes med forskarens kunskapssyn på tillvaron. 

Boken de vildas vägar 1919 inleddes med kapitlet "Träskets vår" på följande sätt: Sent kom tövinden och väntad var han. Ute på västgötaslätten växte drivorna ännu i slutet av mars, och skogen på Billingen tycktes krympa ihop av de svällande snömassorna, som hopade sig och hängde på sluttningarna likt glaciärer. Det fanns ingen, som gick och tänkte alvarligt på våren eller ville minnas lärkan för i fjol, som då redan i fem veckor spelat över ängarna. 

Men så kom han till sist, den i tysthet efterlängtade. Han kom pyrande som han plär, kom dansande över Hornborgasjöns isar, över Svältornas ljung och Falbygdens åkerlappar. Han blåste hårt i två dagar, och på den tredje dagen fick den hjälp av solen. 
Men då var isen redan bruten, och det bokstavligen talat. Vintern uppsagd till avflyttning för länge sedan, flyttade ej, och nu vräktes han. Det skedde så beslutsamt, så innan man fattat förberedelserna, såg man verkningarna. Snön revs av kullarnas krön och pölade sig i slättens höljor och bäckarna störtade huvudstupa genom markerna. Fåglarna kommo med andan i halsen, och det sjöng över landskapet av lärkor och starar. På tre dagar och tre nätter tog våren väldet".

Om vildmark, en bok som han år 1935 utgav i samarbete med konstnären Rolf Mellström. skrev prins Eugen i ett brev:" Jag gladde mig åt att finna en verklig uppskattning av Västgöta Naturen, särskilt trakten kring Falbygden, som jag känner rätt bra till och der och der just älskar de kortgräsiga rullstenskullarna. Ni ge båda naturen stort sett och intimt och man får hela tiden en känsla av naturformernas logik !!"

Det har blivit ett stort tomrum efter Rudolf Söderberg, inte bara för de närmaste utan också för oss, som hade förmånen att diskutera med honom och njuta av hans bullrande, goda skratt eller bara gick och väntade på vad hans nästa skrift skulle ha att ge. Men som den sanne forskaren har han inte helt lämnat oss. När man för några veckor sedan öppnade det senaste häftet av tidskriften "British birds", kunde man finna, att man i Australien alltjämt i fråga om vissa fåglars häckningsförhållanden hänvisar till Söderbergs observationer. I själva verket har han i sin naturvetenskapliga forskningsgärnings resultat åt sig rest ett monument, som kommer länge att bestå. Eller, som det uttrycktes i talet vid Söderbergs promotion till hedersdoktor: "Såsom undersökningar hör till det slags arbeten, vars värde icke åldras utan växer med åren". Om Hornborgasjön kan komma att för framtiden bevaras i ett för vårt land hedrande skick, kommande generationer till nytta och glädje, så är det främst Rudolf Söderbergs förtjänst. Ty utan hans livsgärning vid sjön hade senare generationer förvisso ej haft det sakliga underlag, som är ett livsvillkor för fortsatt ideellt arbete.