Rudolf Söderberg Minnen 1898 en samling berättelser om Rudolfs vandringar i Naturen under 1898

[ Innehåll ]

Minnen från mina vandringar i Naturen
Af
J Rudolf Söderberg

med kommentarer av författaren 25 år senare

Innehåll

.

Färden till Västby Hage den 1 maj 1898.

Första maj – ja, denna dag gläder mången och är för allom kärkommen. –
Honom gläder denna dag särskilt därför, att han nu åter kan få, efter vinterns kulna dagar, börja studium i Naturens stora bok; Han kan återfå tillfälle till vandringar och forskningar i det fria, där nu allt spritter af lif och lust. Denna dragningskraft, som vår härliga maj medför, hade således äfven trängt fram till oss deltagare i nämnda färd. Dock det var ej majandet, som lockade oss. Nej, det var fåglarna, skogen, bäcken källan, blommorna, med ett ord : vårens alla härligheter, som tvingade oss ut i det gröna, för att där avskaka oss dammet och fylla lungorna med skogsdoft.

Därför beslöto vi P U Strömberg, K A S, J R S och Knut att företaga en färd i nämnda syfte.
Som första maj detta år inföll på en söndag kastade jag för denna dag undan läxböckerna och reste hem till Lidköping. Dessförinnan bad jag min vän B i Skara att följa med, men då han uppgjort, att nämnda dag begifva sig till Hornborgasjön i ornitologiskt syfte, blef jag nödgad, att fara ensam. Hur som helst emellertid ; på söndag morgon väcktes jag i god tid, hävde i mig en kopp kaffe kastade på mig kläderna fattade kappsäcken och bar det av till stationen. Efter åtskilliga om och men stuvade jag in mig i en kupé, tåget satte sig i rörelse och snart var det odrägliga Skar ur synpunkt. Jag hade fått en trevlig reskamrat, vår lärare i Kemi från Skara herr D. Vi resonerade lite zoologi under vägen så att tiden förflöt ganska fort, och utan att vi visste ordet af körde tåget fram till stationstrappan i Lidköping, och vi steg ur. Snart hälsades vi välkomna af far och barnen, och då vi anländt till stadsträdgården, träffade jag där herr Strömberg vilken för mig förkunnade den plan han och Kalle uppgjort. Jag gick genast in därpå; och sedan jag på förmiddagen nog sysslat med mina samlingar, befann jag mig, efter intagandet af en riklig middag, vid den bestämda tiden kl 2, vid vår brygga, där båten och dess passagerareväntade mig. Med ett hopp var jag i den, den stöttes ut, och så befunno vi oss slutligen på väg till målet frö vår resa Västby Hage. På vägen dit satt vi och smågnolade på gamla visor och pratade nonsen, vädret var vackert och vattenytan krusades blott då och då af en stilla vindfläkt. Tidt och ofta flög en skränande kråka öfver floden och högt över oss längre bort skriade några fiskmåsar, där de med sina långsamma vingslag seglade fram i den blåa etern. Vid ena stranden sprungo kacklande höns om varandra och på motsatta sidan af ån skrattade ett par skator åt oss, synbarligen förtjusta öfver, att vi ej rört deras i en bondes äppelträd byggt bo.
Från ängarna som gränsade till floden, hördes lärkornas ljuva musik och här och hvar syntes en guppande sädesärla draga fram, uppgifvande sitt glada ”Tri-it tri-it”. Njutande av denna härliga tavla, klöfvo vi raskt de blågröna böljorna, i hvilken solen speglade sina lifgifvande strålar. Snart nådde oss åter kråkans skrän vilket kom mig att rikta mina blickar åt det håll varifrån det hördes, och snart upptäckte jag en fur som stod nära stranden, hennes bo.

Det var beläget inne i en trädgård, men det oaktat ändrade båten genast kurs och sköt med god fart upp på land. Knut hoppade ur, packade på trädstammen och fick ett skränande ”äää” till svar, hvarpå kråkrackaren gaf sig iväg ur boet. I en flink var han uppe, plockade de 3 äggen i mössan, vek ihop den och bet om den och kom på detta sätt nedklifvande. Vi stötte nu åter ut från land, äggen lades av strömbergomsorgsfullt i portören och med raska årtag bar det framåt. God början alltså och vår munterhet ökades häraf till glatt skämt, så att våra högljudda sånger och ordväxlingar skrämde några i åns vassar residerande gräsänder på flykten. De fyra änderna gjorde en sväng omkring oss, så att den i täten flygande anddraken kom att passera oss på gott skotthåll, och vi sålunda kommo i tillfälle att skåda honom i sin nu yttersta praktfulla dräkt kanske ännu mer förskönande genom solstrålarnas inverkan, vilka lekte med hans vackra halsfjädrar.
Då vi svängt om i den krök, älfven här gör kom målet för vår resa i synhåll. Den så mången gång förut skådade, mörkgröna skogen trädde fram för våra blickar, och vi fylldes redan med hopp och längtan, att där få på komma och ströva omkring ännu en härlig vårdag.
Bort över skogen sväfvade några tjocka molnväggar, vilka just ej bådade godt, men ändock sken solen klart och värmande, så att vi ej just bekymrade os därom. Och så i ett nu stötte vi på ett grund, båten sköt ett gott stycke upp på land och vi skyndade ur. Vid den här intill skogen liggande källan togo vi oss en styrketår, för att upplifva alla gamla minnen från flydda dagar i denna park. Sedan packades litet av varje ut ur båten d.v.s. huvudsakligen materialer ägnade dels att bära, dels att blåsa ur de ägg, vi hoppades finna på denna, i synnerhet för kråkfåglar gärna besökta plats.
Då allt var i ordning, tågade vår lilla expedition upp för strandens sluttning in i skogen, där snart, som vi anade, kråkornas kraxande mötte oss. Träden synades skarpt, dock utan resultat, endast här och där fjolårsgammalt näste ännu kvar, och på sina ställen syntes lämningar efter en af höken rifven dufva. Slutligen kommo vi fram till kanten av ett träsk, på hvars motsatta sida vi såg kraxande råkor oupphörligt upp och ned, och då vi ankommit till stället, hvarseblefvo vi till ej ringa förvåning och glädje, en hel koloni af sådana fåglar här bosatte. Ehuru jag ej var rustad till luftfärder i träd, då jag bar mina svarta konfirmationskläder kunde jag dock ej motstå frestelsen, utan såväl jag som Knut utsågo ett par träd i hvilka vi genast begåvo oss upp. Medan vi så voro i färd med att klättra, anlände anlände slutligen de öfvriga medlemmarna av vår expedition och snart voro jag och Knut till boen, i hvilka vi togo omkring 15 ägg. Sedan vi nedkommit, märkte jag att jag tappat trenne ägg vilka fallit ur mössan och krossades vid trädets fot. Ett av de två ägg, som nu återstod, förvånade både mig och herr Strömberg genom sin egendomliga teckning av stora och utbredda fläckar och sin jämförelse ringa storlek i förhållande till de andra äggen. Sedan alla dessa blifvit inplockade i portören rustade jag och Knut oss åter till en luftfärd. Råkboen voro byggda flera i ett träd, så t.o.m. ända till 5, i de just ej så höga eller vidlyftiga tallarna. Vi utsågo nu två träd, i vilka hvardera 3 st bon voro anlagda, och uppkomna funno vi omkring 20 ägg, af hvilka jag tog de 9 då ett av de bon jag där fann ej innehöll några nya.
Knut påträffade ett kajbo, byggt inne bland råkornas nästen, och det enda ägg, som däri låg fördes nu som en sällsynthet i herr P U Strömbergs samlingar i Lidköping, på gång som det utgör ett kärt minne från ifrågavarande färd.

Emellertid hade jag nu skaffat mig tvenne kullar, hvarför jag afstod från vidare försök att hämta ner några kanske äfven i rätt tid, för att ej allt för mycket nedsmörja mina bästa kläder, som jag nu bar. Knut gick nu efter ännu 2, och fann dessutom ett bo med nykläckta ungar: Sedan han lyckligen nedkommit från sin sista resa, uppackades och numrerades alla kullar, och vi kunde sålunda få godt tillfälle till att jämföra dem. Och sannerligen, jag tror, att knappast tvenne äro varandra fullkomligt lika. På somliga ägg voro få fläckar, andra bokstafligen marmorerade av sådana som liga voro ljust lerfärgade och hade likställda, utdragna fläckar och prickar, andra gräsgröna, äfvenledes likformigt tecknade. Äfven formen och storleken växlade mycket. Än vore de korta och smalnande åt ena ändan starkt än långa tämligen jämntjocka eller vackert utdragna och spetsiga. Några voro ganska stora, andra däremot nära nog dvärgarom man så får säga. – Underligt nog, förekom sådana växlingar i fråga om färg, form och storlek äfven i samma kullar, ehuru naturligtvis ej fullt så i ögonen fallande, som vid jämförelse med andra. Då vi nog synat och beundrat vår här rikligt gjorda fångst på omkring eller rättare nära 40 ägg d.v.s. 9 kullar, delades de broderligt sinsemellan och på min lott föll den kull av 5 ägg, som jag tagit i ett av de bon jag sist besökte. Förutom nämnda kull, tog jag två till och Knut de öfvriga 6. Omkring 8 ägg sönderslogs vid den besvärliga nerfarten ur träden
Sedan delningen av rofvet var undanstökad, inpackades äggen åter, den lilla expeditionen satte sig i rörelse nya upptäcktsfärder börjades. Alla voro vi lifvade af den framgång vi haft, och med raska, hurtiga steg mätte vi såväl skogens ljungbeväxta mark, som träskens starrfyllda vattensamlingar. Här och var mötte ögat en angenäm bild af skogens många vackra och omväxlande naturscenerier, och för örat framhvälvde en ej mindre tjusande musik ur dess inre. Bofinkens drillar blandade sig med trädgårdssångarens rullande toner och för en litet längre bort stående skogsdunge hörde några tornfalkars skarpa skri genomtränga luften, då och då afbrutet af råkornas arga vredes skrän, där de kretsade i täta flockar öfver sin, sorgligt att säga plundrade nästen. I skogens, eller rättare i den björkparks gömsle, till hvilken vi nu framkommit, märktes tydligt tecken af tornfalkens residens, i det att på åtskilliga ställen dufvor, och i den ofvan nämnda skogsdungen, kråkor lågo sönderplockade, och deras fjädrar strödda vidt omkring. Vi började nu ifvrigt leta efter röfvarnas näste och jag upptäckte äfven ett, ur hvilket båda kommo utflygande, men vid närmare granskning befanns att däri ej ännu var lagt några ägg. Snart såg Knut på afstånd en kråka, som låg och rufvade sina ägg och utan synbarligen stort besvär blef det 5 kråkor mindre i världen, i form af ägg, nämligen. Dessförinnan hade vi genomtågat en högstammig furudunge, och upptäckte till vår förvåning äfven där en råkkoloni bosatt. Deras nästen fingo dock förblifva orörda af oss men huru de blefvo hanterade af några pojkar, som här huserade, vill jag lämna osagt. Vi drevo emellertid dessa äggplundrare därifrån och jag tror att råkorna blefvo ostörda sedan, så mycket mer som en af lymlarna fåfängt fått anstränga sig att klättra upp i ett av dessa mycket svårtillgängliga träd.
Nåväl, efter att de ofvan omtalade kråkäggen blifvit lagda till vårt förråd, fortsatte vi, emedan vi här nu tillräckligt utforskat terrängen, vår ”resa” till flodstranden, vid lovart längre bort belägna stränder några enstaka tallar höjde sina vördnadsfulla kronor. Då jag från en närbelägen höjd betraktade dem, sade jag just aningsfullt till min vän Knut, som med mig gått förut mot nämnda ställe, att jag tyckte där vore ganska inbjudande för ett kråkpar. Knappt hade vi uppnått stället, förrän jag äfven upptäckte ett bo af denna fågel, och hade således funnit både det första och sista fågelbo på denna färd.

Underligt nog tillhörde de samma fågelart, nämligen kråkan, och i det första togs, som ofvan nämnts 3 ägg ur det sista 4 sådana. Den kråka, som var det sista boets egare, hade anbringat detta mycket sinnrikt ute på en långt framskjutande gren, hvarifrån det var nästan oåtkomligt för människohand, och från vilken den i detsamma rufvande kråkan hade en både vacker och fri utsikt. Då vi skulle bemäktiga oss äggen, fingo vi verkligen erfara, att boet var väl anbragt. Till en början försökte Knut sig på att krypande längs grenen uppnå det, men detta befanns omöjligt, räcktes honom en för tillfället av mig gjord håfv, tillverkad av min näsduk, på det att han med dens tillhjälp skulle försöka taga ut äggen. Äfven detta varde dock fåfängt och slutligen begaf jag mig upp i trädet, och med Knuts hjälp lyckades det mig att få äggen i håfven. Sedan vi lyckligen nedkommit från vårt lilla äfventyr, packades äggen in i varsin portör, och vi fortsatte nu tillbaka till vår båt, längs åstranden. Vägen tillryggalades under skämt och sång, och då vi anlände till vår förankrade lustfarare slogo vi oss ned på stranden bredvid, plockade upp äggen och delade dem. På min lott föll en af mig tagen råkkull och de kråkägg, som blifvit vårt sista byteför dagen. Nu vidtog utblåsningen af dem, och mina medförda urblåsningsmaterial kommo nu väl till pass. Det var verkligen komisk syn att se oss där på knä, sysselsatta med att befria äggen från deras i åtskilliga just ej så aptitretande innehåll. Sedan allt lyckligt och väl blifvit undanstökat, packades vårt rengjorda byte åter ned i den förr så många gånger fyllda äggportören, hvilken vår händige höfding herr Strömberg, sinnrikt tillverkat af papp för nämnda ändamål. Allt gjordes redo och lades ombord, och snart voro äfven vi där. Och med ett glatt farväl stöttes farkosten ut.

Med god fart plöjde de blågröna böljorna och med högställdt sinne återvände vi till våra hem, där vi i form av en enkel, men välkommen aftonmåltid, i rikt måtto njöto af vår första maj, vilken vi sannolikt ej skulle byta bort mot mången bal eller dylik tillställning.
På kvällen reste jag tillbaka till Skara, och på vägen återvände mina tankar till dagens händelser. Jag ansåg att jag använde min dag väl, och länge skall denna färd blifva kvar i mitt minne till följd hvaraf jag äfven ämnat att här på några radertorftigt uppteckna de angenämaste hågkomster från ”Västbyturen” den 1 maj 1898.

På samma gång jag nedskriver detta, kan jag ej underlåta, att tänka på särskilt en af medlemmarna i denna färd, det är målaren P U Strömberg. Ehuru gammal och i små omständigheter, är han dock en glad och angenäm kamrat i all synnerhet då man umgås med honom i skog och mark. Godmodigheten är ett genomgående drag hos honom ; alltid nöjd och belåten och därjämte både skämtsam och framför allt fantasirik hvilket gör, att han i synnerhet på sådana färder, som den ovanstående, blir mycket treflig och underhållande. Ett verkligt naturbarn, älskar han djur och blommor, och det är han, som kanske mest väckt intresse för dylika ting hos mig. Jag minns ännu hur förtjust jag blef, då han gaf mig min första uppstoppade fågel för att han fått låna Brehms verk. ”Djurens lif”. Med klappande hjärta sprang jag hem med den, och omsorgsfullt har jag bevarat den nu i 8 år, under vilken tid den fått ännu många ”kamrater”. Alltsedan jag först såsom liten lärde känna honom har jag hos honom varit en flitig ”gäst”, och jag så får uttrycka mig, och mycket har jag af honom fått lära, både ifråga om uppstopp af här och i kunskap om dem, i vilka ämnen han är kanske mer genom erfarenhet än genom studier, synnerligen hemmastadd. Med honom har jag företagit många minnesrika och lärdomsfulla vandringar i Naturen, och jag hoppas, att få i hans sällskap göra ännu flera, för att därigenom komma i tillfälle, att ännu noggrannare blicka in i den bana, som jag tyckes af naturen vara böjd att träda in på och hvilken otvivelaktigt kommer att upptaga hela mitt lif. [50 år härefter har jag nyss min Hornborga bok flyttfågel vägar tryckt. Strömberg dog 1937 om honom skriver jag nu profetian ovan är uppfylld] Länge skall minnet af denne man kvarblifva hos mig ; det skall ej försvinna med honom utan när hela jag för sinnet återkallar hågkomsten af honom skall jag med vemod tänka på de stunder, då vi tillsamman trampade de härliga af vårens behag uppfyllda skogsmarkerna därhemma.
Undertecknad J Rudolf Söderberg den 26 maj 1898.

Rudolf i sin studiekammare Stenstorp, när han måhända tecknade dessa följande rader.

Efterskrift 1 maj 1918 m

Den sista utgjutelsen, som jag nu ikväll 20 år [och 50 år 1948] efteråt läser om i min stilla kammare (för närvarande tyst och stilla, [nu 1948 i Källby] i Stenstorp profetsiar verkligen bra om framtiden. Om ingen annan blev bergtagen under dess färder, nog blev jag det. Nu är över halva mitt liv och nära hela liv utrunnet (det låter otroligt) och mer kunde det väl givet af framgång men knappast mer af naturbetraktelse och kunskap om världen. Vilken oanad räcka av upplevelser ligger icke mellan dessa 20 år [och 50] båda ändpunkter! Vilken lycka att de äro bakom, att man kan se dem som ett led i en utveckling, som icke är mogen men som begynte att blifva det. Det är därför jag kan hoppas åtminstone något av de nästa 20 år som en frukt av vad de andra varit. Om och det ovissa börjar också vika. Kanske det måste dröja så länge för den som vill uträtta något. Då äro de dubbla 20 år ej att önska tillbaka. Jag gör det ej heller. De äro vad de varit en sökandets prövningens och utvecklingens tid. Det är bara underligt, att jag känner mig så lika i mitt förhållande till nära nog allting jag kände för 20 år sedan. Det personliga är blott starkare betonat i synnerhet teckning nu! Jag gick då tyvärr utom så mycket, undvek vad som var av tvång och omständighet nödvändigt och ägnade mig med själ och kropp åt det som uppfyllde min håg. Så har det varit alltigenom. Så är det än ehuru jag känner plikten. Men det är hågen, som ännu gör mig obenägen att gå annorlunda framåt än förr. Det kloka att göra – sällan man det som roar! Men i den mängden, att det fyller min håg att ge personligt uttryck åt mina känslor och tankar om tingen. Detta har förstärkts och blir mer och mer. Men även forskningen glädjer mig – då jag gör ett nytt rön och plöjer med egna kalvar. Det går ej ens att se, hur andra plöjt, det skall vara så, som då ingen varit med och hjälpt till. – Om jag ser tillbaka, nog förstår jag mina vägar rätt bra. Det har varit ett tungt lass av eget att bära på, något som fordrar frihet för att kunna komma till mognad. Därför har både det mognat sent och de yttre framstegen i världens fond håll långsamt. Det skall väl ses en gång, om det senare varit bättre än det förra. eller det förra bättre än det senare - eller om det är bra som det är, vilket jag nu tror på. Alltså – ingenting gör mig några stora bekymmer, ehuru jag kunnat göra alltihopa bättre! Må tiden hela och utfylla!

Denna 1 maj hade jag tänkt mig till Lidköping. Det blev kallt och mulet i går och jag for ej: Ännu är gamle Strömberg densamme – ack så lyckligt densamme som förr. Han skulle ännu kunna möta i Stadsträdgården, tala om kråkägg och Västby och vara glad åt en färgklick mera på ett ägg är ett annat. Dock har han övergått till sitt ungdoms svärmeri till fornsaker och målning. Det är ett visst tragiskt drag över den människan. Han har levat och kvarstått på naturbarnets ståndpunkt. Men i livet har han kämpat lugnat utan oro, nöjd och nyter och har ingen ovän under solen.

Jag minns ännu för tjugo år sedan. Såväl jag erinrar Dahlgren, sedermera läroverksrådets ordförande, sen rektor och högt uppburen hur han frågade mig i kupén om en flock fåglar ute på fälten. – Det är hämplingar, svarade jag. Han besåg mina små samlingar och jag erinrar mig väl, hur rädd jag var, när han tog mina kära ägg i handen. Han förstod, att något galet var det i min kropp, att jag ej var lik andra. Det visste han också. Men jag smickra mig ej helt därmed ty jag var även omedgörlig i min vurm. Det var något för mitt sinne annat alldeles likgiltigt däri. Viljan till arbete med annat saknades. Varför läste jag ej läxorna på lördagseftermiddagen utan slängt boken, som jag skriver utan for hem på söndag, då aldrig en bok öppnades. Jag kom utan läxläsning till skolan och det gick som det gick. Om någon smula tanke, viljekraft och naturlig självbevarelsedrift funnits, hade jag förmått mig till det tråkiga där det roliga hägrade. Det är ingen hel natur som gör som jag. Han är redan sönder litet och så har det alltid varit. Men jag vet det nu, och jag må se mig om efter hjälpmedlet. – Det är fruktansvärt vad livet för Strömberg flutit i sina enformiga spår. Det är beundransvärt tillika, att en människa med sådana intressen som han ej, finner sig utgången i sin omgivning. Nej - alldeles lika nytt ser han allt – det är dock friskt harmoniskt och lyckligt. I detta fall är han en personlighet av hög rang, som mer än någon jag känner förstår att leva i smått men ändå med djupa intressen.

Ja, här sitter jag och skriver på papper vars bläck som bleknat sedan jag skrev därmed. Far och mor leva i den knapphet krigets förbannelse försatt Stockholm. Gertie och Nanny ha 2 småttingar. Far är redaktör för lärartidningar och arbetar som en ungdom. Både mor och far leva lyckligt och gott liksom vi alla.

[Detta är sig likt efter 15 år anno 1933 i Stockholm ]

Som att ödets finger ter sig har jag fått att leva och se och forska i denna natur jag känner bättre än någon annan. Men natten skrider. Jag har skrivit på min lic. avhandling om Hornborga och går nu till bädd. Vad som blir skrivet i fortsättningen om 20 år den som det visste.

Om söndag tror jag att jag hälsar på Strömberg igen i födelsestaden så skedde ock.
Den 1 maj 1923 har jag och Mäst Sten? bytt ett halvår i Skövde. Vi racka för Stenstorp för en och den sista månaden där. – Alltså trist maj egentligen, men sämre kunde den vara.
Den 1 maj 1924 är jag min företrädares efterträdare i biologi och geografi vid Skara läroverk. Säg att det inte pekade så galet sätt som jag vore ödes bestämd och stod under makterna! Uppvaktade gymnasiet (se talet) sedan tog jag vägen till Västby Hage se A:10 Skön 1 maj
Den 1 maj 1948 återbördades till hemtrakterna efter 16 år i Stockholm, dagen är kall och kylig - som livet är mest min penna är igång på två vis minnesskildringar och teckningar, det räcker de år jag har kvar.

[Maj 1952 bor vid Helsingegatan 13 Stockholm sedan 20 år men det har för mig mörknat över stigen]

En äventyrlig färd St Eken och havsörnsboet

En äventyrlig färd
Pingst 28-29 maj 1898
Havsörnsboet.

[Moderniserat stavningen]

Denna överskrift kan jag väl inte utan skäl, giva minnesanteckningen över mitt första besök i Kållands skärgård. Länge hade jag med spänd uppmärksamhet lyssnat till alla de berättelser öfver de natursköna skären och öarna. Framförallt över deras djurvärld, som mången gång flödade ur deras munnar, vilka där fått flocka omkring, och jag hade lika många gånger, att själv få se och bevittna allt detta, då en dag under julen 1897jag fick ögonen fästade på den i Kolthoffs ”Minnen” hågkomster från :”En resa på Vänern”. Med stigande intresse läste jag den från början till slut; det var just en livlig skildring från ett besök i nämnda skärgård. Nu var mitt beslut fattat, jag måste påföljande sommar dit. Visserligen hade jag förr många gånger varit på Kållandsö, men då blott fått i fjärran skåda dess härliga skärgård. En gång likväl, hade jag och några kamrater rustat oss för en färd dit. Jag skulle med ångbåt möta dem i Leckö hamn, det de anlänt med tillhjälp af sina bicyklar. Då jag kom, såg jag dem visserligen förhoppningsfullt gunga på spårvågor i en lätt snipa, hållande en stor snok i handen, som de jagat på ön Eken, men då ångbåten uppehöll sig här endast en kort tid, måste vi nedslagna uppge allt vidare hopp att få se vårt efterlängtade mål. – Så stundade emellertid ifrågavarande sommar. Redan ett par veckor före tiden eller dagen för resans början talades knappt om annat än denna tillämnade färd, och så kom slutligen Pingsten, den stund, då den längtansfulla expeditionen skulle företaga sin upptäcktsresa. Den 28 maj stod för dörren och medlemmarna i färden RS, KAS, KN och min följeslagare och Nils
, voro på denna lördags afton samlade för att rådslå hos vår gemensamme gamle vän P U Strömberg. Från början var beslutet, att naturligtvis även han skulle medfölja, men därtill hade systrarna - käringarna, som alltid vid sådana tillfälle, som detta, äro så förhatliga – ej velat giva sitt samtycke, och den medgörlige och osjälvständige ”naturälskaren” måste böja sig för dylika ”häxor”. - Emellertid underhandlades och överenskommet blev, att vi med nödiga matförråd för ungefär två dagar och d:o klädespersedlar skulle på slaget 4 vid Hr Strömbergs båt, vilken vi trots kaptenens hemmavaro fått låna. Den var starkt byggd och försedd med två par åror; storm skulle den nog få trotsa. Sedan jag försett mig med allt behövligt, skaffat ammunition till geväret bekikat detta, inpackat diverse sprit och konserveringssaker i en låda och kastat litet mat i skafferiet, bar det iväg ned till de redan anlända kamraterna vid bryggan. Under en presenning stoppades pick och pack där det förut hade åtskilliga jämlika, däribland Kalles dubbelbössa, ett farväl till vår kvarvarande vän Hr Strömberg och min far, och med några kraftiga tag i årorna voro vi äntligen på väg – okända öden till mötes.
Rodd av kraftiga och friska armar, klöv vår båt raskt Lidans böljor. Klockan på tornet visade 4 och vi hoppades att efter 4 timmars rodd ha nått våra önskningars mål, Kållands skärgård. Vi var alla fulla av glädje och hopp, parade med längtan äventyrslusta. –
Snart låg bron bakom oss och länge dröjde det ej, förrän de båda yttersta hamnarna stack upp bredvid oss. En vacker mås svängde inne i hamnen nyfiket fram och åter öfver våra huvuden; hon kanske redan oroades af vårt annalkande mot hennes troliga hem. Då vi nått några vid ena hamnen belägna stenar hälsades vi av en flock skränande fisktärnor, och jag kände mig starkt böjd för att upptaga mitt gevär. Till slut blev musiken alltför störande, geväret togs upp och laddades och de på stenarna sittande fåglarna hälsades i var tur med en kula, som dock till följd av båtens rörelser, förfelade sitt mål. Skriket tilltog och vi avlägsnade oss därför allt hastigare. Nu var hamnen mätt, och framför oss utbredde sig Kinnevikens blånande yta. En ganska skarp sunnan krusade vattnet och dess ryggar skummade här och där, men vi hade ju medvind och kosan togs därför tvärs över viken med Fasta som mål.
Därifrån skulle vi sedan följa den vikfyllda kusten utefter, tills vi nådde dess rika ögrupp. Vinden var kanske något hård, men ett klart solsken spred sina livgivande strålar över de glittrande böljorna, där vi med glatt sinne högt svävade planer förhoppningsfullt gungade. Det kändes så upplivande att nu för några dagar få lösrycka sig från det enformiga strävsamma vardagslivet och efter eget godtycke styra och ställa som man behagade, omgiven av sjö och klippor, solsken och gröna skogar. - allt detta, som i rikt mått giver naturälskaren vad han högst åstundar, frihet och glädje. Vi voro nu så lyckligt lottade! Sorglöst sköt vi fram genom vågbruset, vårt närmaste mål skymtade fram borta vid halvöns strand och konturerna av dess skog – beväxta kullar och bergiga backar avtecknade sig skarpt mot den gullskimrande horisonten. Över oss svävade en som oftast nyfikna måsar och tärnor, men de aktade sig väl att komma våra törstande bössmynningar för nära, och till och med några trutar hedrade oss med ett besök, dock på behörigt avstånd.
Vi närmade oss alltmera Fastö, ty undan gick det. Slutligen ansåg vi oss vara på lagom avstånd från kusten, för att följa denna åt. Kosan ändrades således något, och sedan vi bytt om vid årorna, så att jag och ”Will” fick övertaga rodden, bar det utan dröjsmål åter framåt. I början hade jag det lite krångligt, ty ”Will” kunde ej lära sig att taga jämna tag med årorna varför färden gick långsammare än förut. Så småningom gick det dock, och då fick båten bättre fart. Landet här intill var bergigt och skogbeväxt, och långa uddar stack ut sina steniga strandbäddar långt ut i sjön. Kursen hölls alltid på de längst utskjutande spetsar, och då vi for förbi dessa, var det att se noga upp för stenkummel och bottenskär, vilka där var allmänna. Lyckligt och väl tog vi dem alla, och till sist skymtade den sista fram borta i fjärran, den bakom vilken Leckö slott dolde sina vördnadsfulla tinnar. Lidköping hade för länge sedan kommit ur synhåll; blott dess kyrka och den högstammiga Sköldmötorpa hage kunde ännu urskiljas mot de vita molnväggarna. På andra sidan viken låg ”Kullen”, hög och majestätisk, medan solen kastade sina sista strålar på dess grönfärgade hjässa. –
Oavbrutet färdades vi framåt, njutande av den slående tavlan. ”Will” var snart trött, och Knut N kom då till årorna, varigenom vi åtskilligt ökade i hastighet. Ullersund hade vi nu uppnått, och såg det smala sundet slingra sig genom grönskande kullar böljande sädesåkrar. Små glatta öar eller skär stack upp emellanåt bredvid oss, och från dem lyfte vid vårt annalkande skriande fiskmåsar, som drog bort till andra, för att där tillbringa natten. En inne i en vik belägen ö, stor och skogig, strök vi även förbi; och mellan somliga, som med fastlandet bildade små sund, slingrade vi oss framåt likt ett pärlband. På så sätt närmade vi oss alltmer målet, och kom in i en liten vik fick vi se slottets spiror sticka upp över den sista uddens furutoppar. Vi blev glada häröver, och för att det skulle gå fortare, bytte Kalle här med mig, då hans utvilade armar nu bättre tjänstgjorde vid årorna. Länge dröjde det ej, förrän udden var klar, och därmed var vår resas mål till en början nådd., ty med några framför Leckö hamn liggande öar, kan skärgården sägas börja. Efter någon tvekan beslöt vi att lägga till att där genast börja våra ornitologiska samlingar. På vägen mötte oss en ångare, vilken skulle in i hamnen, och från vilken vi betraktades med nyfikna blickar.
Äntligen dock skrapade vår båtköl mot det efterlängtade landets strand. Vi steg efter nära fem timmarsoavbruten rodd, för första gången iland, och kunde obehindrat få sträcka ut våra trötta lemmar på vår klippas ljungbeväxta kullriga nacke [fiskmåsskäret senare].
Vilan blev dock kortvarit, om ens någon. Det kändes tillräckligt stärkande att få motionera ”bakfötterna”, som under rodden måst vara stilla, men nu kunde obehindrat tillåtas löpa omkring bland den klippiga holmens kummel.
Som skåpråttor sprang vi fram och åter och kikade in än här än där bland stenrösen, och slutligen lyfte några steg framför oss en gräsandmamma, som vid närmare undersökning hade i en på öns södra sluttning fördjupning i berget ett bo med 6 vackra ägg. Reden låg dolt under en liten enbuske den enda, tror jag, som fanns på ön. Då vi betraktat vårt första fynd på denna färd en stund, bemäktigade vi oss ett ägg och lämnade sedan åt anden de övriga. Sedan vi nu ansåg denna holme genomletad, stöttes vår båt ut från dess strand, och vi fortsatte till en annan närbelägen. Denna var betydligt längre än den förra. Och var beväxt med smärta furor och hög säf och ljung. Efter åtskilligt krångel till följd av undervattensskär, kommer vi slutligen i land och började systematiskt vårt undersökningsarbetet. Det såg emellertid fattigare ut, att vi till en början trodde, men af gamla reden, med ännu karliggande dun, kunde vi sluta, att här dock varit ett ganska gästvänligt härbärge för sjöfågel. Nu guppade blott sädesärlor på de stora stenblocken vid sjökanten, och ute över vattnet drog rädda skrakar fram och åter.
Hela bytet på denna lovande ö, blev ett sädesärlebo, beläget under ett stort, bergfast block. Av de fyra äggen tog vi två, och sade sedan farväl till holmen, med kosan ställd till ännu en i grannskapet. Snart sågos vi i färd med att framleta dess hemligheter, men lika kal som den på avstånd tyckte vara, lika fattig var den i avseende på fågelbo. Några strandpipare af det mindre släktet löpte visslande fram på de nötta berghällarna och för vetenskapligt ändamål beslöt jag att söka skjuta en. Vi – jag och Kalle – hade vid landstigning nämligen alltid våra skjutvapen med oss, och det låg således nära till hands för mig, att nu passa på tillfället. Det yppade sig dock snart, och vårt första och sista fällda byte på färden, blev här nedlagt. Emellertid hade tiden nu lidit och skymningen började göra sitt inträde över Kållands skärgård.
Vi beslöt därför att lämna vår ö, och söka natthärbärge på något undangömt ställe, i lä för stora vågor. Åter gungade vi på öppet vatten med målet på Tjuvholmarna utanför Eken.
Vägen dit var hänförande vacker. Dessa första öar på vilka vi gjort inträng, kallade vi: ”Goda hoppets öar”, då vårt där erhållna byte tycktes oss utgöra en god början i vår ornitologiska forskningsfärd, och hopp om riklig fångst framledes. Under vår avfärd från dem uppenbarade sig, som sagt, stora naturscenerier för oss, som i sanning skulle kunnat tjusa de mest anspråksfulla naturöga, och varit värd en målares pensel.
I all sin storslagna värdighet framträdde, som uppdykt ur vågorna, det vördnadsfulla gamla slottet, i hvars mångfaldiga fönster purpurrodnaden speglade sitt strålande koger. Vågstänkt glittrade som tusentals diamanter, och över all denna härlighet utbredde aftonskymningen sin dystra vinge.
En trut, som slagit sig till ro på vattenytan, lyfte med tunga vingslag bort till fredligare nejder. Änder och skrakar begav sig hem till de sina, och slutligen återstod endast vi, som ej slutna för vad som omgav oss, sökte i vår tur lugn under den stundande natten.

Vårt mål skymtade hemskt fram genom aftonens dunkel; det var Ekens högstammiga furudungar. –
Med raska årtag färdades vi framåt, och länge dröjde det ej förrän vår båt, sköt in emellan sundet, som skiljer Tjuvholmarna från Fastlandet. På dessa holmar hade vi först ämnat tillbringa natten, men de såg alltför ogästvänliga ut med sin dystra minnen, varför vi lämnade dm bakom oss och for in i stora sundet vid Stora Eken. Kursen ställdes till denna ö, på vars strand det gamla lotsbostället ännu stod kvar nymålat som det tycktes och hemtrevligt. [av barnen här drunknade fyra under en båtfärd blott över till Leckö, det var i början av 1900talet].
Vi flackade kusten utefter ett stycke, för att få tag på en lämplig landningsplats för natten. Snart påträffade vi en i en liten vik, dit skogen nådde ned med sitt skyddande lummiga valv. Här alltså skulle läger slås. Båten drogs upp och ställdes med ropalten och en gren. Därefter plockade vi ur våra grejor, då det bestämdes, att vi på en granrisbädd skulle i båten vila under natten. Innan bädden i ordning gjordes beslöt vi dock att låta våra matsäckar rättvisa vederfaras.
För den skull uppackades dess innehåll på de mossbelupna berghällarna, och våra hungriga ”gjorde skär för sig”. Efter kvällsvarden vilade vi en stund och låg i samspråk utsträckta i den mjuka mossan, under det att planer för följande dag diskuterades. – Vi mådde nu, vi tyckte, som prinsar, och jag tror knappt någon af oss skulle velat byta med dem ändå. Rödhaken, den välkände kvällspoeten, sjöng sin milda drillar inne i skogens dunkla gömma, fiskmåsar kretsade af och an över oss och själva instämde vi med muntert glam vid Vänerns böljan den rådande, för oss oförgätliga aftonstämningen. –
Emellertid nalkades natten med skyndsamma steg, vi måste börja med vår lägerplats. Alle man alltså till verket! Jag och Kalle tog i tu med insamlandet af granris, Will bar det till båten, där Knut iordningsställde bäddarna med det. Snart var behovet på ris tillfredsställt, och vi – jag och Kalle- kunde även deltaga i bäddarnas iordningsställande. Knut och ´Will skulle ligga på förflaken, jag och Kalle på mittflaken. Vi försökte nu inrätta åt oss så bekvämt som möjligt och tillgrep därtill för handen varande medel. Så kom jag och Kalle över presenningen och en toft, varav vi gjorde en utmärkt huvudkudde. En filt hade var och en av oss, och med den och sig, tryckt intill en kamrat, på en tjock bädd af granris, kunde vi sova tryggt och legat tills dagens stjärna åter kastade sina ljuva strålar ut över den slumrande naturen. I början blev det naturligtvis blott skämt och stim; än vände man sig hit än dit, än framkastade någon ett skrattretande ord, än dunkade den ena ofrivilligt till sin kamrat, så att denne måste ömsa ställning o.s.v., men till slut tystnade en och en av oss, försänkt i sina egna drömmerier över kommande tilldragelser på nästföljande dag. För min del fick jag just ej blund i mina ögon under den natten, och därtill bidrog väl de sparkar, som mina på förplatsen snarkande kamrater då och då trakterade mig med. Hursomhelst emellertid, tiden gick sin lugna gång, och det började snart ljusna, kort som vår nordiska sommarnatt ju är! –Jag satte mig upp några gånger för att ömsa ställning, ty frös vanligen på den sidan som var fri för den fallande daggen, under det att den andra mot båtbotten vända höll sig varm. Somna försökte jag även, lyssnande till vågornas skvalpande mot båtens sidor, lyssnande till vågornas skvalpande mot båtens sidor, men det lyckades ej; och jag tröstade mig med att se på det nu rådande månskenet, som dallrande ljusskimmer avspeglade sig i vattnet. Framåt morgonsidan drog flitigt fiskande måsar ut åt skären, och då och då sågs en skrak ed taga samma kosa. Vid tvåtiden ungefär, väcktes vi av en kanalångares brus genom sundet ut till sjön. Längre fram på morgonen hörde vi skrammel av en roddbåt, som styrde färd över sundet. Slutligen höjde solen sin strålande hjässa över skogstopparna, beledsagad av en kraftigare vordne nattbrisen. Dagen tycktes dock bli vacker, med blott några lätta molnflockar i väster. Med dagens inbrott blev det liv i min frusna lekamen och jag steg ensam upp för att taga mig lite motion i den karga morgonluften. Emellertid blev jag snart ej ensam. ty även Will tycktes vilja följa mitt exempel, varför vi tog oss en grundlig språngmarsch i det dagguppfyllda riset, men den åsyftade verkan uteblev. Jag beslöt då att göra ett litet strövtåg inåt markerna och tog för säkerhetens skull geväret med. Will åtföljde mig och vi fick en ganska besvärlig marsch i den här stycketals nedhuggna skogen med den snåriga och ringa ljungheden. Stora ståtliga ekar omväxlande med doftande barrträd, och i en av de förstnämnda hade en ekorre sin lega, ur vilken han vid vårt annalkande kom utspringande. Ett par skott sände jag honom på långt håll, men under det att Will var borta för att hämta min i båten kvarglömda patronask, kom han ur sikte för mig, så att vi ej vidare kunde förfölja honom. Vi fortsatte därför vår rekognoseringsfärd, men ehuru många gamla ekar blev undersökta fick vi varken ekorre eller kattuggla. Obehagligt var det även, att nödgas gå i det våta gräset, varför vi snart återvände till våra snarkande kamrater. Dessa mötte oss strax ovanför lägerplatsen, och som vi så stod och skakade tänder av köld, fick vi syn på en ”kurre” som långt nere vid sjöstrandens dungar kilade upp i ett träd. Vi var snart vid platsen men ehuru jag och Kalle hade våra skjutvapen med, ville ingendera av oss släcka den tydligen blott årsgamla lilla ”kurrens” liv. I stället avtog jag jackan och ville försöka fånga honom levande, men sedan han av oss en stund fruktlöst blivit jagad uppgav vi försöket, och drog oss ner till båten för att få litet i våra nu ganska upplivade kroppsskrov.
Åter dukades de enkla men välsmakande maträtterna upp på mossbelupna, av sjön i århundraden omspolade bergskullar, och vi sågs strax i fart med att begagna våra tuggmaskiner, för att låta dem rättvisa vederfaras. Då magarna blivit någotsånär tillfredsställda frigjordes båten från granriset, allt ombordvarande ställdes i ordning och fick sin anvisade plats på förplatsen övertäckt av presenningen, varefter äventyrarna själva spottade i nävarna och med förenade krafter sköt ut den kraftiga fångstbåten till klarvattnet, efter ett gott tack och farväl till den gästvänliga strandbädden mellan de lummiga granvalven. Vi svängde om en liten udde, och kom ut i ett tredje sund, där flera småholmar låg, och varifrån vi kunde se de närmaste öarna och skären ute i sjön. Det var ganska kallt på morgonen vid 4 tiden, ehuru solen var uppe, och den lätta nattbrisen friskade i till en ganska hård vind, som just ej bådade gott väder för den kommande förhoppningsfulla dagen. Icke desto mindre livades vi alla vid åsynen av vårt efterlängtade mås, och med friska hurtiga tag nalkades vi det alltmer. Från en liten holme intill oss lyfte några änder, och små drillsnäppor löpte av och an på dess stränder. Vi tyckte den vara värt ett besök i all sin enkelhet, och lade därför intill. Det var en tämligen hög enstaka klipphäll, som rest sig ur havets djup, och på vilken några buskar samt litet mossa hade en torftig näring. Vi sökte igenom dess klyftor och håligheter, och på den brantaste sidan av den hade i en liten fördjupning i berget en gräsand tillrett sitt bo, i vilket hon lagt 3 grågrönaktigt färgade ägg. Vi berövade henne det ena, och som vi nu ansåg holmen genomletad, ställde vi åter från land. Till en bit därifrån belägen ställde vi vår kosa och var även här snart i färd med att uppsöka dess alster. Denna ös karaktär var mycket olik den förras. Här träffade man på fullständiga snår af buskar jämte små tallar, och inmängda bland dess förekom högt gräs eller vass. Holmen var dessutom låg, så att på somliga ställen, det kom att uppstå små vattenpölar, ett kärt tillhåll för vadare. Vi fann även under en buske en håla i marken fyra päronformiga ägg, som låg med sina spetsar ihop tillhörde drillsnäppan. Teckningen på dem var ganska olika, och det var trevligt att iakttaga dess växlande mångfald och fåtalighet på de särskilda exemplaren. Som de voro starkt legade, kunde vi ej bemäktiga oss kullen, utan blott det för oss mest i ögonen fallande med avseende på färgteckningen, Därefter besökte vi ett par af högstammiga furor klädda öar (Lilla Eken), men fann tyvärr ej något fågelnäste på dem. Inne i en vik på Eken tycktes det vara ett passande ställe att hålla till, ty innerst var den fylld av tuvor och slam, vilka för människofot var fullkomligt otillgängliga. De beslöt nu taga kosan, för att försöka utforska de närmaste stränderna och sjön liggande delarna av träsket. Som vi just vänt stäven mot detsamma utropade min vän Kalle. ”En havsörn” och vi andra kom i rätt tid och kasta en flyktig blick mot viken, för att ett ögonblick få se den ståliga fågeln innan han försvann in i skogens gömslen. Med kraftiga årtag drev vi skyndsamt båten mot land, för att sedan åter försöka få syn på örnen, och om möjligt komma inom skotthåll. Hela vår lilla expedition skyndade, då farkosten skrapade mot stranden att hoppa ur, var och en ivrig att få skåda den hänförande scenen åter. Jag och Kalle hade våra skjutvapen med för att dessutom försöka erhålla något mål för dem. Då vi en stund förgäves sökt efter örnen, den första i fritt tillstånd någon av oss förr sett. Beslöt vi, att i stället slå oss på äggsamlingen, och tog för den skull en rond kring den lilla vikens stränder. – Det var i sanning en verklig urskog ”majestätet” rådde över.

Strödda här och var bland de vördnadsfulla tallarna stodo väldiga, hundraåriga ekar, som med sina ihåliga stammar utgjorde utmärkta boställen för kattugglor och skogsuvar, att ej säga duvor och spettar af alla slag.
Vi genomsökte den lockande terrängen, och såg på flera ställen huru människor medelst stege och yxa hade i de eljest otillgängliga träden, lyckats röva ett och annat uggle –eller ufbo. – Utom på vissa ställen hade odlarens yxa ej kommit det minsta grand i beröring med den oerhört ståtliga och urskogslika vildmarken, genom vilken det på somliga ställen var bokstavligen omöjligt att tränga sig fram. Jag minns särskilt en bit av den storslagna natur, som här rådde. Jag stannade och betraktade tavlan. Aldrig hade jag skådat maken. Jag måste ropa dit mina kamrater, och vi njöt i sanning lika mycket av den härliga naturscenen. En väldig bergknalle, beströdd med stora, nedrasade klippblock och grova, murkna trädstammar, samt allt detta övertäckt av tjocka mosslager, reste sig framför oss, och då därtill kom de på bergväggen så gott som fastkrängda urgamla furorna med sina ofantliga rotvalv samt de hemska klyftorna. Kan man lätt föreställa sig, en sådan bild, men på samma gång storslagen prägel låg utbredd över det hela. Det dröjde länge innan vi lämnade denna för oss så kära plats, som av människohand fått vara orörd, och som för människofot var otillgänglig. – Fågelbon fanns här nog, men vi lyckades ej upptäcka mer än ett, det var ett trastbo med stora halvvuxna ungar. De glodde med sina uttrycksfulla ögon så förvånat på oss, undrande vad detta månde vara för besynnerliga varelser, som vågat göra inträng i deras rike. –
Från de väldiga jättar som, som här sträckte sina grönskande kronor upp emot himlavalvet klingade oavbrutet en ljuv musik; bifinken drillade sin välkända låt och t.o.m. koltrasten lät höra sina vackra flöjttoner, medan ring och skogsduvan skötte basen i skogens inre. Från det lovande träsket hördes intet ljud, ej heller varsnades något djurliv därifrån. Några ägg ed fick vi följaktligen icke, utan kom lika tomhänta till vår lilla båt igen, som vi därifrån utgått. En trevlig tripp hade vi dock gjort under vårt uppehåll härstädes, och därvid skådat en verklig vildmark, en sådan, som många gånger uppdykt för vår fantasi. – Nu styrde vi åter gladlynta ut till havs, där vågorna skummande spolade kring de små holmarnas granitbepansrade stränder. Flera av dem besöktes av dem under färden ut, men de bjöd oss intet af vad vi sökte. På en av dem, som låg i utloppet af det sund, som vi genomfor, helt öppet för havet, steg vi i land, och sedan båten förtöjts i en av naturen bildad hamn, gick vi ett slag kring den för att rekognosera, och slog oss sedan till ro en stund på dess mossbeväxta kullriga nacke. Efter den oroliga sömn, vi haft, var vi ganska trötta, och som solen här låg värmande på, och vi tagit skydd i en fördjupning i berget, tyckte vi platsen vara förträfflig till lägerplats, varför vi beslöt, att därtill även använda den. Som vi förut ej förtärt något nämnvärt, uppackades för att inmundiga en välförtjänt frukost efter det ganska efter det ganska arbetet på morgonsidan. I en klippränna i berget tog vi nu plats där vi vid fötterna kunde upphämta friskt vatten, när så behövdes Den ena smörgåsen efter den andra försvann i våra hungriga gap, och när allt var undanstökat uppdrog Knut ur sin portör en saftbutelj som skulle utgöra efterrätten. Det glänste till i våra ögon, då vi fick se den, helst som hela tiden fått hålla till godo med detta sjövatten. Frågan blev dock, var vi skulle få drickskärl ! En ljus idé, rann upp i min tjockhuvade skalle, vi hade ju konserveringsburkar! Ett par sådana halades upp, och väl rensköljda fick vi sedan i dem, i tur och ordning, av vår gode kamrat, en beskärd del av den läskande varan, som utspädd med vatten smakade alldeles förträffligt. Härpå tändes pipa och cigarrett, filtar breddes ut upp på berget på den mjuka, här ovanligt tjocka mossmattan, man placerade sig härpå, och sträckte ut sina trötta lemmar, för att njuta av en stunds välbehövlig vila. Vi hade lä för den skarpa blåsten, som vräkte de skummande vågorna mot vår ensliga ö, och solens strålar nådde därför värmande till oss, gottgörande den köld, vi förut måst finna oss i. Från den låga buskskog, ön i ena kanten var beväxt med hördes oavbrutet en mesflocks ljudliga pipande, under det den i kampen för tillvaron drog fram på sitt strövtåg från buske till buske. Över några skär längre bort kretsade vackra måsar, och en och annan and eller skrake flög i vinande fart förbi vårt tillfälliga härbärge. Överväldigade av sömnen började min granne, Kalle, draga långa timmerstockar, smittad av honom, försjönk även jag snart i ett länge efterlängtat slummer, med den slocknande cigaretten i munnen och solen mitt i ansiktet. Våra vänner Knut och Will, som väl fått sova under natten, voro emellertid piggare, och begagnade sig av tillfället, tagande Kalles bössa och gjorde en rond kring ön. De erhöll dock intet byte och återvände därför snart till sina snarkande Kamrater, som i Naturens sköte, njöt av välbehövlig vila.
Då tiden för dem dock tycktes bliva lång väckte de oss snart och yrkade på att vi skulle fortsätta vår avbrutna färd. Alla våra upptagna saker fördes alltså åter ombord, och med kosan mot några småöar längre ut gungande vi åter framåt på Vänerns upprörda böljor.
Anlända till dem, steg vi iland för att genom söka dess gömslen. Det blev dock skralt med fångsten, och tomhänta satt vi strax åter i vår båt. I fjärran syntes några öar blånande höja sig ur havets djup och hade vi då kunnat nå dem, tror jag resultatet skulle blivit vida bättre. I den fulländade storm, som nu rådde var dock detta med vår lilla båt ett vågstycke, vilket man helst såg sig föranlåten att slippa utföra. Visserligen drog än från att till dessa fiskande måsar och tärnor, men företaget lockande i verkligheten, förblev dock blott en framkastad önskan. I stället ådrog sig trenne närmade vår uppmärksamhet, såsom möjliga och värda ett besök. Under vägen dit lågo flera skär inom räckhåll, så att planen beslöts att verkställas. Ett strävsamt arbete förutsåg vi likväl i dess utförande, men då vi hoppades på god belöning, eggades vi därtill av denna. Vi stötte således ut igen, och knogade i den hårda sidvinden med de skummande vågorna vräkande mot båtens ena sida och försatte denna i en häftig gungning, framåt mot vårt förhoppningsfulla mål. Stundom gjorde vi en stark överhalning till kantring, så att vågstänket stod högt över relingen, men så kom åter en sådan där förhatlig sidvåg, vilken genom båtens raska vändning upp mot lovart stiligt klarades. Så oupphörligt påpassliga, när faran kom, lyckades vi slutligen nå den längst ut belägna, som således kom att förstbliva föremål för vårt forskningsarbete.
Ön var tämligen liten och flack, blott här och där beväxt med lavarter och i de små springorna och fördjupningarna, där lite jord samlats stack några magra grässtrån upp. Som ingen hamn fanns, och intet ställe att fastgöra båten på, överlämnades dess kätting åt Wille, vilken så ledes kom att tjänstgöra som ankare. Under tiden sprang vi fram och åter på bergskullen försökande att finna fiskmåsbo i de fåtaliga urholkningarna i klipphällen. Vi som voro vana vid gäckas i våra förhoppningar, blev just ej så nedslagna, då vi snart stod vid öns slut, utan att lyckats att upptäcka det ringaste av vad vi sökte. Lika muntra som förut, återvände vi nu till vår båt, för att fresta lyckan på den andra ön intill oss. Denna, något större, och vad vegetationen angår även något rikligare än den förra vi beträtt, gav oss, för våra utståndna strapatser, lika liten belöning, eller med andra ord, intet. Ej reflekterande däröver, befann vi oss, då vi undersökt den, åter på väg till den tredje i ordningen. Denna låg ett bra stycke över skild från de övriga, så att vägen dit i den hårda motvinden blev ganska tröttande. Icke desto mindre hade vi snart tillryggalagt den, och var åter på fast mark. Här hade i en lång ränna i berget bildats en ypperlig hamn för vår farkost, och vi var ej heller sena att begagna oss av den, då vi uppgjort, att på denna rätt trevliga ö rasta en stund. Den var ganska hög, och ägde en låg buskskog av fur, med ett och annat litet dvärgträd. Berget betäcktes dessutom av en mjuk mossa, som blev förträfflig att tillreda en liggplats på. – Sedan vi förgäves sökt efter något and eller skrakbo under de enstaka förekommande enbuskarna och klippblocken, tog vi genast itu med ordnandet av vårt tillfälliga läger. – Detta blev naturligtvis ej så vidlyftigt, utan sedan matsäcksportörerna ånyo öppnades och den på sjön alltid nästan omättbara och efterhängsna hungern blivit någorlunda tillfredsställd, kastade vi oss omedelbart på våra utbredda filtar, där solen låg starkas på. Tröttheten efter nattens ofullständiga vila och dagens många växlande äventyr, började hos litet var göra sig förnimbar, och ej underligt då; och vi snart befann oss i sömnens armar. Hur länge jag sovit, vet jag ej, då jag slutligen slog upp ögonen, men att jag änne kände mig litet dåsig, det minns jag. Bredvid mig satt Knut och Wille, vilka båda var vakna och stirrade ut över sjön. På sidan om oss låg ett stycke bort en liten ö, och en bit från denna ett lågt skär. Över det sistnämnda kretsade några måsar, eljest var inom vår synkrets intet djurliv rådande. Någon fågellåt avbröt ej heller vågornas enformiga brus på det skummande havet och dess ystra lek kring vår anspråkslösa ös nätta granithällar. En skuta kryssade ute på sjön, och dess vita segel glänste vackert i solskenet mot vattnets blågröna yta. Som vi så satt och betraktade den tilltalande tavlan, riktades plötsligt mina ögon på ett stort föremål, som svävade helt nära oss in mot Stora Ekens högstammiga furuskog. Det var den ståtliga örnen igen, som med rovgiriga ögon spanade efter vilt. Vi fick åter således skåda honom, men min vän Kalle, som ännu snarkade vid mina fötter, blev försent väckt. Vi hoppades dock, att åtminstone på hemfärden ännu en gång få i vårt minne infästa den storslagna majestätiska åsynen av honom. – Emellertid beslöt vi nu, att genast bryta upp, trots vår vila ingalunda varit fullständig. Ett lika besvärligt återtåg förestod oss, men vi hade för avsikt, att på vägen landa vid den lilla ön, belägen mellan de öar, vi nyss besökt, och de vi förut lämnat. – Under ett hårt kämpande mot storm och vågor, nådde vi slutligen detta rastställe, där dock intet fågelbo fanns bland dess fåtaliga grästuvor och mossiga sprickor.
Man ville nu ut till det lilla skäret bredvid, där måsar voro synliga, men Kalles och mitt förslag, att först åter vila en stund segrade dock. På en smörgås och en cigarett lade man sig åter, och vad Kalle och mig beträffar, slöt snart oss i sina armar. Därpå hade och just Wille och Knut väntat för att sedan begagna sig av tillfället och med båten själva ha givit sig till skäret. Vid deras återkomst väckte de oss, och visade sin fångst; tre vackra fiskmåsägg. Denna enda rede hade de funnit på sitt skär, och den blev det sista byte vi på vår färd skördade. Ganska överraskande efter deras hemliga resa, blev sjusovarna litet piggare, och vi klev snart åter i vår julle, gungande hän mot nya, lovande öar. Åter i strid mot elementet lämnade vi snart den förut besökta ögruppen bakom oss, och styrde kurs mot en enstaka ö, lite längre bort belägen, som genom sina branta bergväggar såg rätt äventyrlig ut. Undervattensskär skyddade dess ena sida, och här brusade bränningarna rasande runtomkring, innanför ackompanjerade af vågornas trotsiga slag mot fjällväggen. Vi måste således ro i lä för ön, och vid ett passande ställe förankra vår båt, för att sedan händer och fötter kravla oss uppför berget. Vi nådde så dess kulliga nacke, varest små enbuskar förde en bekymmersam tillvaro. Här stod intet att finna, varför vi roade oss med, att klättra nedför klippans väggar, för att i dessa hålor, springor och avsatser spana efter rov.
Ej heller här hade vi bättre framgång utom det att Kalle i en däld fann en mossbelupen silversked, som ha såsom ett minne medtog. Jag begav mig nu upp på krönet af klippan, därifrån man hade en god utsikt över den närliggande skärgården. En vacker tavla utbredde sig för mina ögon; öar, skär och holmar stack upp runt omkring mig. Mina blickar vilade på den ögrupp vi nu ämnade besöka, och jag insåg klart, att vi åter skulle få en strävsam färd. Mina kamrater talade även om att detta stormiga väder troligen skulle fortfara, och om vi således med vår knappa marginal kom för långt ut i skärgården, kunde vi löpa fara, att få svälta ett par dagar. – Slutet på resan blev, att vår plan till följd av det ogynnsamma vädret ändrades, och vi beslöt att åter rikta stäven mot fastlandet. – Sålunda blev vår kosa nu till en början Stora Eken, varifrån vi långt ut på sjön kunde varse ett stort havsörnsbo i toppen av en väldig ek.. På vägen till ön landade vi vid åtskilliga holmar, för att genomsöka dem, och slutligen slog vi oss en stund till ro på en större sådan, som låg alldeles intill Eken, inne i en skyddande vik. Strövade naturligtvis först igenom dess klippiga terräng, och fann helt ensamt liggande ett enda storskrakägg på en berghäll, utan alls någon bale eller antydning till bo. Sådana enstaka exemplar finner man stundom, som skulle kunna förleda en att tro, att fågeln tappat dem. Antagligen har honom känt sig äggsjuk, och lagt ägget utan att kunna vänta till hemkomsten med dess värpande. Sedan följaktligen ur stånd att taga det med sig, har hon lämnat det åt sitt öde. En annan förklaring ; kunde ju vara att ägget varit obefruktat, och honan lagt det för ros skull. – Jag har förut nämnt, att fiskmåskullen var vårt sista byte på denna ornitologiska utflykt, men rätteligen var det detta ägg, som vi här på egendomligt påträffades. – Vi hade emellertid nu nedkommit till vår båt, och man föreslog, att vi skulle taga i tu med urblåsningen av alla ägg en vi funnit. Sagt och gjort! De blev uppradade på berget, och med min urblåsningsmaterial gick det ganska raskt att befria dem från deras innehåll. – Resultatet av vår mödosamma, men mycket nöjsamma färd, visst ej storslaget, utan tvärtom ganska knappt, var i sin helhet följande: 1 mindre strandpipare, 2 gräsandägg, 1 storskrakägg, 3 fiskmåsägg (enda hela kullen) 1 drillsnäppa, och 2 sädesärleägg. – Inalles 9 ägg.
Sedan vi inpackat våra fynd, inskeppade vi oss själva i vårt fartyg för att efter en bits rodd åter landstiga på St Ekens vildmarksklädda kust. Med gevär och bössa på axeln vandrade vi nu in i dessa marker för att närmare bese det örnbo, som vi från sjön upptäckt. Här i denna doftande barrskog blev vi trakterade med munter fågelsång, och därvid ljöd bofinkens drillar och trastens stämningsfulla toner livligast, mellan vilka då och då förnams trädgårdssångarens, rödhakesångarens och lövsångarens milda strofer, allt under det att solens heta strålar lekte under de täta gran och lövvalven, och vinden rusade genom de ståtliga trädkronorna. Vi hade under våra betraktelser i en väldig gammal torkad ek där dess grenar delade sig i toppen, och hade ett betydande omfång. Som vi kunde sluta av dess bristfälliga utseende, var det dock gammalt, men vid foten af trädet låg ännu många ben och rester kvar, vittnande om, att det fordom varit bebott.
Jag kände mig starkt frestad, att försöka kränga upp, men mina kamrater avrådde mig det, då eken i toppen var murken, och således lätt kunde brista under min tyngd [Detta gjordes 1926] Efter att ha betraktat det en stund, vände vi således åter om till båten för att sedan på allvar rusta oss till återtåget till Kållandskusten. –
För att slippa göra en lång omväg till mynningen av det sund, genom vilket vi kommit ut till skärgården, beslöt vi, att söka tränga fram mellan ett par näraliggande öar, för att dymedelst få en betydligt kortare väg dit. Denna trånga ränna, som således måste befaras, var i sin smalaste del emellertid nästan igenväxt av vass och grästuvor, så att vi där endast för fot kunde frakta oss fram, och medelst årorna själva under all af sjön dit vräkt bråte. Sothöna och doppingar skrek runt omkring oss, men vi fann ej något bo. –
Slutligen lyckades vi uppnå klarvattnet, och här kom vi rakt framåt, då vågorna i den lilla viken ej var synnerligen höga. Anna blev det emellertid, när vi nalkades öppna sundet. Vinden låg här på med sin kraft, och vräkte de skummande böljorna i raseri mot vår båts bog. Liksom ville han pröva dess styrka, då den, med skum och vågstänk högt över relingen, sköt ned mot en kommande fräsande vågrygg. I raka motvinden knogade vi tappert framåt under det att varje våg gav oss en beskärd del av sitt yrande skum. I synnerhet blev jag och Knut, som satt vid årorna, väl trakterade med den våta varan. Och den stackars Will satt ihopkrupen på midtoften med ryggen vänd mot vattenstänket.. Jag övertäckte honom med presenningen, för att han i sina tunna kläder ej skulle bliva genomvåt och behöva frysa, då vi nådde land. – Efter ett ideligt roende kommer vi slutligen i lä för en stor ö, som låg snett emot St Eken, och vi lade här i land, då vågade löpa in i Storsundet genast, och således få vågorna på sidan, vilket lätt kunde förorsaka en kantring. Härifrån fick vi däremot så gott som medvind till Ekens kust, dit vi från början ämnade oss. – Hade vi ej under den ansträngande rodden frusit i våra våta kläder, fick vi så mycket mer erfara det nu, då vi på landbacken. Vi hackade tänder, så att det skallrade i bogsbackarna, ehuru vi uppsökt den soligaste fläcken, och där utbrett allt, som under färden blivit vått, för torkning, samt därtill lagt oss själva mitt i solgasset. – Djurlivet var fattigt. Endast en och annan skrake eller mås sågs då och då stryka fram framför oss, men längre ut åt sundet drog flitigare måsar, tärnor och änder fram och tillbaka mellan holmarna. Vår ös natur var högst inbjudande. Väldiga bergsknallar beväxta med vacker gran – och tallskog, och marken klädd med mjuk, grön eller vitfärgad mossa. – Kalle kastade bössan över axeln för att längs kusten göra en liten tripp, och försöka komma de därstädes varande simfåglarna inom håll. Han blev ganska länge borta, och våra hoanden besvarades blott af bergens dova eko. Slutligen kom han dock traskande till oss med oförrättat ärende, och vi klev genast i vår båt för att fortsätta resan. Vi hade nämligen ändrat vår plan för att ligga över ännu ett dygn till att omedelbart anträda hemresan, då ingen utsikt fanns för att den rådande stormen skulle följande dag sakta av. – Första kosan togs till Lotsens på Eken, då man där ville ha sig ett glas mjölk och lite bröd till hemfärden. –
Då vi efter åtskilligt krångel kommit iland, var dock ingen hågad för att köpa det åstundande, varför det åter bar till sjöss med riktning på Tjufholmarna, i hög sjö och skarp motvind. Så hade vi slutligen farit förbi även denna, den sista ögruppen av Ekens skärgård, och den stormiga Kinneviken utbredd framför oss. Innan vi med alvar anträdde vår återresa beslöt vi dock, att först vid stranden rasta en stund och uppåt de små rester av vår matsäck, som vi hittills kunnat spara på. Vi ämnade landa vid andra sidan af den vik, som innerst vid sin början uppbär Leckö slott, och en ansträngande rodd återstod oss alltså ännu. Då vi kommit ut på viken, låg nämligen sjön här våldsamt på, att vi gång på gång måste för att inte få för mycket vatten in i båten, lova upp mot sjöarna, och på så sätt staka båten fram årtag för årtag. Trötta och våta kom vi slutligen till en skyddande plats, där vi steg i land. Snart knastrade brödet mellan våra tänder, och sista klunken saft rann med välbehag genom vår strupe. Efter en kort vila bröt vi åter upp, iordninggjorde våra saker och grep med friska tag om årorna, för att nu till sist, efter ett glatt farväl till Kållands slitna skär och hällar, vände stäven mot hemmet, det hem, som vi först efter timmar skulle uppnå. – Solen hade för länge sedan dolt sig bakom mörka molnväggar, vilket inte bådade gott för vår färd. Jag och Knut satt vid årorna, och med kraftiga och lugna tag, drevs farkosten endast långsamt framåt genom de stora och motande vågryggarna. Ehuru det såg föga sannolikt ut, att vi denna kväll skulle med sådan motvind orka hem, hade vi dock alla beslutat, att göra vårt bästa, och så motande det än var, klöv vi dock säkert fram bland vågbruset. Det mörknade alltmer och mer, som otydliga strimmor avtecknade sig uddarna vid Kålland mot horisonten och våra årtag började bliva allt slappare. Halva vägen var nära tilländalupen, och det var ej underligt, att vi voro trötta, rätt som vi gjort nära en mil i denna storm utan att vila en sekund. Ombyte vid årorna skedde nu, och det gick då raskare. Jag hade av det trägna roendet fått stora blåsor i händerna, och mina byxor bar tvenne vida hål där bak, då den oupphörliga vridningen på träpallen åstadkommit en slitning, som även förorsakade en sådan ömhet i denna del av min lekamen, att jag ej kunde sitta på annat än något mjukt och därför blev nödgad, att lägga mig på sida i båten. Till vår förnöjelse började det verkligen lugna av betydligt, och jag beslöt att försöka sova en stund. Jag slumrade av trötthet in tag, men väcktes snart av Kalle med orden: ”Du måste hjälpa till här”. Jag reste mig hastigt upp bara förvånad blev jag ej, då jag nu genom mörkret varandra, de största skummande brottsjöar, som under hela vår resa uppenbarat sig. Mina kamrater hade arbetat sig alldeles uttröttade, ty man ville ock måste uppnå. Fastö, där i en liten vik närmare till land var möjligt. Här hade det nämligen varit vanvettigt att lägga intill, ty båten skulle mot de skarpa klippväggarna av vågorna genast blivit krossade, våra saker gått till botten, och, vad som värre var, Will, som ej kunde simma, kanske gått förlorad. Enda utsikten var därför att komma till Fastö, vilket ställe vi, enligt Kalles uttog, skulle vara nära. Det var sannerligen ingen god sak för mig, att med en sådana åter fatta årorna, men, som nöden ej har lag, blev jag tvungen. Vi stretade och rodde och då och då ljöd det genom stormen, ”bakom nästa udde är Fastö, pojkar”. Men det kom nästa och det kom nästa udde, men inget Fastö. Krafterna började svikta, hemskt stack klipporna upp ur djupet intill oss, där var faran dit fick vi ej komma ty då. . . . vågornas brus och vindens tjut talade därom. Vi hade ännu uppnått ännu en udde, här stormade det vidare än vi någonsin förut sett, vår båt fick så våldsamma slag, och vi trodde den skulle spricka i boden och fräsande skum spolade in. Elementens raseri gav oss våra sista krafter, vi teg men kämpade mot med all kraft, då såg vi med förfäran att vi snarare gick bakåt än framåt, ännu ett par krampaktiga tag, och vi lyckades komma förbi udden och inlöpa i Fastö vik där vi efter en sista ansträngning, välbärgade nu kunde nå land. Drog sista biten vadade i vattnet. Glada voro vi verkligen, när vi åter kände fast mark under fötterna, och vi tyckte alla: ”Det var väl det gick som det gick”. – Trötta hungriga och våta som vi voro blev vår första omsorg, att söka rätt på något ställe, där vi kunde ligga under natten. Klockan var 12, midnatt, och ännu härskade den hårda stormen, för vars kraft även skogens jättar måste böja sina kronor. –
Vår lilla frukost, som tack vare sin starka bog, motstått vågornas kraftiga anfall, drogs nu upp till sin fulla längd på land, åror och alla lösa saker packade på våra skuldror, och vi anträdde vårt tåg upp mot en stuga, i vars ladugård vi hoppades kunna finna tak överhuvudet, för att där invänta morgonen inbrott och då antingen, och vädret tillät, fastställa sjövägen hem, eller, om stormen även då var lika våldsam, luffa landsvägen, och en lugn dag återvände, och ro båten hem igen. Då vi framkommit till ladan fann vi denna emellertid stängd, men i en utanförliggande halmhäs beslöt vi att krypa ned. Bäddar blev snart iordninggjorda, och våra saker gömda, och med våra filtar om oss samt halm över oss och två huvudgärd, krypa in trötta och sömniga ned. Den enda, som i början vägrade att följa vårt exempel var Will, men snart fann även han sig föranlåten att hålla till godo med vår varma bädd. Jag låg mellerst, med Kalle och Knut på båda sidor, och överväldigad av trötthet efter föregående natts sömnlöshet och dagens ansträngningar dröjde det ej länge bruset nere från sjön och suset i tallkronorna runt omkring vaggade mig till sömns. Ej underligt således, om jag sov lugnt och ihållande hela den återstående natten, och först vid 6 tiden på morgonen vaknade av mina kamraters knuffar. Även de hade slumrat gott, och med återfått krafter kunde vi nu tänka på hemfärden med allvar. Naturligtvis gällde första frågan väderleken, men som denna fortfarande var alltför stormig för en resa på sjön, återstod oss intet annat än ett betjäna oss av landsvägen. Vi beslöt ock, att genast sätta, denna plan i verket, så mycket mer som vi nu började skaka tänder af köld i det disiga vädret. Det var visserligen svårt, att med så tunga packningar som filtar, bössor, lådor och portörer knoga 1 mil efter sådana strapatser, men vi måste, och det var detta tvång, som var vår driftfjäder. – Sedan vår lägerplats blivit något igenskofflad och packningarna rättvist fördelade, tågade den lilla expeditionen iväg, och efter att ha sett om låten, och gömt årorna i närheten, begav vi oss oförtrutet till landsvägen, för att till sist genom denna uppå vårt så efterlängtade hem. –
Som så gick, slog plötsligt en spillkråka till i en grantopp intill oss, liksom nyfiken över vad dessa äventyrare kunde vara för varelser. Jag kastade skyndsamt av min packning och sköt in en kula i mitt gevär, men innan jag blev skjutfärdig, hade hon redan tillfredsställt sin nyfikenhet; hon tycktes ej vilja ha något mer att skaffa med sådana underliga uppenbarelse utan seglade bort på lätta vingar. Emellertid tycktes ej skogens bevingade invånare riktigt finna sig i detta mulna och disiga väder. Det var tyst och ödsligt under tallarnas lummiga valv, blott susningarna som for genom dess kronor, störde lugnet, och då och då sågs en yrvaken kungsfågel eller hoppa kring på de vaggande grenarna. Vi voro just ej heller böjde för natur betraktelser i vår nuvarande belägenhet, hungern började göra sig märkbar, men våra försök att i en närbelägen stuga få köpa litet bröd, misslyckades, och vi måste bärga oss till vi uppnådde vårt hem. Vi travade emellertid på, och hade snart anlänt till gamla kända marker, där genvägarna fortare kunde föra oss fram till vårt mål. Glada blev vi därför, när slutligen staden fram trädde för våra blickar, och stegen blev allt raskare ju närmare vi kom. – Och så till sist var vi äntligen framme! Till vår lycka var det söndagsmorgon, så att några nyfikna ögon ej fick tillfälle till att närmare granska oss, vilket troligen skulle förorsakat ganska stor munterhet. Klockan var 8, så att man var i allmänhet ej uppe. Slutligen stod vi vid den punkt där våra vägar skulle skiljas. Med ett kraftigt handslag tog vi farväl af varandra, så som under ett dygn och en svår natt delat ljuvt och lätt. –
Ej långt därefter hade var och en av oss till sist nått det efterlängtade hemmets kära härd. –
För min del tog jag dem där hemma på sängen, och efter ett glatt god morgon var min första begäran ett glas vatten och en bastant smörgås. – Det kändes i sanning vederkvickande att få svälja den rykande kaffekoppens innehåll duktigt få gno sig ren och byta om från topp till tå. – I det stora hela taget hade vårt byte blivit mycket ringa. Trenne fiskmåsägg, två gräsandägg, 2 sädesärleägg, 1 storskrakägg, 1 drillsnäppa och en fälld mindre strandpipare är ju för en dylik färd ett mycket anspråkslöst resultat. Men å andra sidan - det är ej bytet allenast, som gör dessa utflykter så trevliga och minnesvärda. Nej, fast mer vistelsen och äventyraren – ansträngningarna och umbäranden – i den härliga naturen, i skogen, på havet. – Vad är ett rikt byte utan ansträngningar ?. – Men en färd med äventyr och försakelser, må den bliva rik på alster eller ej, den värderas högt av oss, den glöms sent, den förgätes aldrig!
Och så med denna färd. Fattig på byte men rik på omväxlingar i ljuvt som lätt. Och säkert är att den såväl av mig som mina kamrater någon gång skall nämnas med nöje och glädje, och närhelst minnet av densamma återkallas, så skall förvisso ej den tanken undgå oss, att de känslor och ansträngningar, vi då undergick var sådana att vi får aldrig uppleva dess make. – Och, när nu någon förtäljer oss ett minne från dessa skär och holmar, då kan vy lugnat höra till punkt och sedan säga: ”Även jag har ett, som ännu livligt lever i mitt minne”
Till sist hoppas jag, att när nästa vårsol kastar sina livgivande strålar ut över naturens rike, ännu en längtan skall väckas inom vårt bröst till detta ställer många härligheter, vilken skall förmå oss, att ännu en gång pröva våra krafter på en tur dit ut. Då bättre rustade och gynnade av väder och vind, skall vi med ännu ett minne, som kanske lika djupt skall tränga sig in till vårt sinnes fatabur.
Men vore härmed hur som helst:
”Denna färd till Kållands skumbeprydda skär den skall, kamrater sent, utav oss glömmas; en av våra främsta minnen den ju är och därför skall den länge i kär hågkomst gömmas”
Rudolf Söderberg Skara den 14 nov 1898

  Efterskrift

20 år efter denna färd, pingstafton 1918, besökte jag Kinnekulle från Stenstorp. Där stannade jag över natt på hotellet. Besöket gällde att uppleva minnet av ovanstående – jag satt och såg Nord, Kråkorna och St Eken från Kullen, dels att söka en ny bekantskap ur fågelvärlden Sibilatrix. Det var ett väder utan like, en sol, som lockat fram all vårens första hisnande ungdom, en jungfruligt vild, kysk och obeskuren blomstergård, som näppeligen förr sett med så verkligt nymornade ögon. Det var som om jag vaknat till något jag förr sett , så ungt och friskt blomstrande. Men så hade vi haft idel solsken sedan 15 april. – Mina erfarenheter av Sibilatrix stå i midsommar numret av Stockholms Dagblad blev …

[ Innehåll ]