sveipa.gifFåglar i Lappland Birds in Lapland
Tjålmejaure
Golden Plover
The Snow Bunting (Plectophenax nivalis).
Vi kommer att besöka Laiselven, Sveipa och Tjålmejaure som ligger i Pite Lappmark i södra delen av Norrbotten i Svenska Lappland.
sveipa.gif
med namn som förekommer i texten.
Särtryck ur Natur i Lappland 1963
I Pite Lappmark i fjällvärlden väster om Arjeplog, två mil från norska gränsen och tre mil sydöst om de hundrafemtioåriga ruinerna efter Nasa silvergruva ligger fågelskyddsområdet Svaipa. Namnet har givits efter det fjäll, som topografiskt bildar en tyngdpunkt i området.
Fridlysningen av fågelfaunan tillkom på initiativ av professor Einar Lönnberg 1937, och den tid, som gått sedan dess, har i hög grad bekräftat, hur berättigad åtgärden var. Arealen, cirka 494 kvadratkilometer, representerar i god fördelning högst olika biotoper, från den lägre, något barrträdinblandade björkskogen 470 meter över havet vid Laisälven till kalfjällstopparna Svaipa och Kirjastjåkko, som enligt generalstabskartan skall mäta 1426 respektive 1427 meter i höjd.
I stora drag kan gränsen sägas vara: i norr Laisälven, i söder länsgränsen mot Västerbottens län, i öster Badasjokk och en linje från dennas tvärkrök söderut till Laddekärtje, i väster en linje söder - norr genom Fällabonas topp tre kilometer väster om Bosjusjaure.
Laisdalen är känd för sin rika och vackra natur, och den del av dess björkskog, som tillhör Svaipaområdet från Kattuggleselet till tre mil högre upp, torde bjuda det mesta, man har rätt att vänta i fågelväg på en sådan dalsluttning.
Rödstjärten är något av karaktärsfågel, bergfink, rödvingetrast, ängspiplärka och blåhake mycket talrika, den sistnämnda speciellt uppemot trädgränsen. Sångtrastarna sjunger i slutet av maj. De sitter då ett par hundra meter från varandra - populationen är alltså visserligen gles men samtidigt karakteristisk för dalen, ehuru arten lätt blir förbisedd, när sångperioden är slut. Ringtrasten är som vanligt endast glest bosatt. Som granne har den här som annorstädes ibland järnsparv. Både talltita och lappmes finner man där, tysta tallbitar skymtar ibland bland björkarna i dalbottnen. Det finns talrika svartvita flugsnappare, en del grå flugsnappare, trädpiplärkor, sädesärlor, en och annan strömstare och trädgårdssångare. Till och med stjärtmesen påträffades med veckogamla ungar nära älven 1948, troligen det första fynd. som gjorts i björkskogsregionen.
På mitt bord ligger en 13 mm tjock torrgren av tall. Av brottytan att döma har den brutits av den vildmarkskråka, ur vars bo den hämtats vid foten av Ertektjåkkos åttahundra meter höga nordbrant, flera mil från mänsklig odling.
Korp, fjällvråk, torn- och stenfalk och, åtminstone under gnagareår, jord- och hökuggla behöver knappast nämnas. Fiskgjusen och kungsörnen ser man, men de torde som regel bo strax på andra sidan älven. Utom dalripan finns tjädern, gluttsnäppan spelar över skogen, enkelbeckasinen och grönbenan över myrstråken, drillsnäppan vid älven, och morkullan drar under vårens förnätter utmed dalbottnen. Tranan bodde åtminstone sommaren 1962 vid områdets nordgräns.
Fjällgässen är emellertid så pass sparsamt företrädda i fjällen numera, att det kan vara skäl att nämna, att C A Blume och jag under dagarna den 2-4 juni 1948 fann dem på tre skilda platser från Ertektjåkko till Kattuggleselet. På Svaipas nordsluttning, i trädgränsen, flög de ängsligt skrikande omkring oss, vilket föreföll antyda häckning.
Mot Laisdalens sluttning med dess stråk av örtrik vegetation kontrasterar det i ett plan strax nedom trädgränsen belägna björkskogsområdet sydöst om Gavasjaure. Det karakteriseras av låga, torra, steniga åsar eller kullar med mager, gles, lågvuxen skog och mellan dessa låga förhöjningar en mängd småmyrar, kärr och smärre sjöar. Fågelfaunan är den för sådana områden normala.
Det ur ornitologisk synpunkt rikaste avsnittet därav är det lilla men mycket tilltalande myrlandet kring Räkerjokks nedre lopp mot västkanten av de som ett pärlband liggande sjöarna Tjägnales, Seije- och Stikajaure. Att det når fram till flera olika sjöar betyder ej att det är stort - det innebär blott att sjöarna är små. Dessa och vattnen norr därom är om eftersommaren tillhåll för en mängd änder, som kommer hit för att rugga. Otvivelaktigt häckar utom kricka och stjärtand också gräs - och bläsand, liksom bergand, svärta och flera andra dykänder. Fjällgåsen ses ofta. Det mest anmärkningsvärda fyndet är bo av sävsångare i snåren vid Räkerjokks mynning i juli 1942. Som bekant bildar de norrländska sävsångarna en särskild, nordöstlig population av arten, och Svaipaområdet betraktades till nyligen som denna populations sydgräns. Numera har sjungande exemplar iakttagits både i Marsivagge och vid Lilla Tjulträsk, alltså trettio kilometer sydväst om den ovannämnda boplatsen. Av vadare bör särskilt nämnas myrsnäppan, som bor där myrarna gungar som värst. Denna del av fågelskyddsområdet har ingående beskrivits i ett tidigare arbete (Swanberg 1946).
Ur fågelfaunistisk synpunkt är det emellertid sjösystemet Tjålmejaure - Bosjusjaure med omgivande myrmarker och fuktiga videsnår på sluttningarna av Svaipa och Tjekam, som främst bidragit till fågelskyddsområdets rykte. Detta centrum, Tjålmejaures fjälldal, ligger helt i videzonen, med sina lägsta partier på 750 -
meters nivå. Visserligen växer ett ringa antal spridda fjällbjörkar på Svaipa - Luovaåives sydsluttning, och några knotiga exemplar har bitit sig fast på en del holmar, men deras kamp för tillvaron endast betonar, att vi här är definitivt över trädgränsen.
Det jämnt milslånga vattnet har sedan gammalt delats med olika namn på tre delar, förenade genom långa, smala sund. Det är (norra) Tjålmejaure i nordöst, Gerdos eller södra Tjålmejaure, skild från norra Tjålmejaure av en fyra kilometer lång halvö, och i väster den mycket grunda, Bosjusjaure, som har en tämligen rik undervattensvegetation av t.ex. alger av släktena Nitella och Drepanocladus.
De två Tjålmejaure är också de grunda men med stenig botten. Vad som framför allt karakteriserar detta sjösystem, vare sig man ser det från en fjälltopp eller vilset letar sig fram med båt i dess grunda labyrinter eller studerar fågelfaunan i anteckningarna, är dess arkipelag av omkring sjuttiofem holmar och öar, somliga i form av videbevuxna låga, steniga revlar, där storlom bor, andra i form av moränåsar eller några meter höga pyramider, vindpinade på västsidan och krönet, men på den skyddade sydöstsidan i många fall med litet rikare vegetation av rödblära, svarthö, rosenrot, fingerört, i södra Tjålmejaure också Primula.
Denna arkipelag är som sådan en av de rikast utformade ovanför trädgränsen, kanske enastående på den nivån. Den är säkert ett av huvudvillkoren för den för fjällförhållanden sällsynt rika simfågelfaunan här. Man förstår det av frekvensen av bon på holmarna mot bakgrunden av rik förekomst av räv på fastlandet och ett och annat där påträffat, sannolikt rävplundrat bo av gås, småskrake eller ripa.
Fjällgåsen synes här ha ett av sina bästa häckningsområden i landet. Den fordrar större ytor omkring sin bobacke och man finner den alltså mest i sjöarnas periferi men ibland också ute i övärlden. Åtskilliga par bor mer eller mindre obemärkta i dalen, och några tiotal brukar beta speciellt på den stjälkade, långa halvö i nordöstra delen av Tjålmejaure, som sedan många år använts som renskiljningsplats och därigenom förändrat karaktär. Från att tidigare ha varit av videklädd fjällhedsnatur består den nu av söndertrampad, naken mark, där tundrastrandpiparen bor i en biotop, som helt påminner om den högst upp i lavregionen. Samtidigt har emellertid gödningen också skapat stråk av tuvor eller små mattor av saftigt grönt gräs, vilket i hög grad uppskattas av gässen.
På 1930 - talet brukade åtskilliga mosnäppor bo på halvön. Alltjämt häckar flera par där, och mosnäppan finns som en för området karakteristisk fågel på nästan varannan ö och halvö i sjön.
På en holme i Bosjusjaure, ej större än 0,12 ha, påträffades 1961 bo av alfågel, drillsnäppa, fiskmås och två bon av småskrake. Alfågeln, tidigare ganska talrik i området, har emellertid minskat starkt under senare år, sannolikt en följd av oljeskador under övervintringen. Sjöorren är under juni juli en talrik och livlig karaktärsfågel och synes, också den, helst bo på holmar. Svärtan ligger i flockar om flera tiotal exemplar. Utom den vanliga småskraken kan man se enstaka storskrakpar. De häckar tydligen, åtminstone vissa år, ty en storskrakhona, som tidigare rekognoscerat platsen tillsamman med sin make, syntes styra upp mot Tjekams sluttning och slå till vid ett stenblock, vid vilket sedan en färskt urskrapad håla, dock utan ägg, påträffades. Märkena i sanden visade, att grävningen måste ha varit hennes eget verk.
På även helt små holmar bor gärna ängspiplärka och lappsparv, blåhaken finns på många, likaså drillsnäppan. Här och där bor en fiskmås, men tärnor saknas.
Berganden föredrar, i motsats till de övriga dykänderna, att bo i en starrtuva vid kanten av tjärnar och mossgölar eller under en videbuske utmed någon av de många bäckar, som från alla håll slingrar sig fram mot sjön. Näringen sökes emellertid i de grunda Bosjusjaure och Tjålmejaure, där hanarna under äggläggnings och första delen av ruvningstiden ligger och väntar på att honorna om natten skall komma ned för att söka mat och sällskap. Det är knappast någon tvekan om att det är kombinationen av tiotals kvadratkilometer goda häckningsplatser med milslångt, grunt, näringsrikt sjövatten, kantat av otaliga skyddade vikar, som medfört, att denna dal med kringliggande fjälltrakter hyser en bergandfrekvens, som man ej hör talas om från andra håll i Lappland.
Dalbottnen är bred, och marken sänker sig endast långsamt och oregelbundet mot sjöstranden. Den samlar upp och håller kvar mycket av det smältvatten, som sommaren igenom kommer i bäckar och rännilar speciellt från fjällmassiven i norr och nordväst. Ett oändligt konglomerat av myrflak, grunda myrgölar eller djupare små vatten mellan åsar och kullar av rished, små rännilar och större bäckar omger sjöarna. Täta videsnår följer många av dessa bäckar och täcker näringsrika små deltabildningar särskilt vid Bosjusjaure. I snår vid Tjålmejaure strand blommar vid mitten eller slutet av juli det vackra lapplands blågullet (Polernonium campanulatum) vid sin sydgräns i Sverige.
Denna omväxlande kombination av olika biotopelement, som bildar ett oändligt flätverk av goda näringsplatser och lämplig terräng för bobyggare med olika krav, har skapat en sällsynt rik fågelfauna. Vid gölarna bor inte bara bergand utan också smålom och talrika simsnäppor. Krickan kan man finna litet varstädes, både på holmar, vid gölar och bäckar på myrarna och på torrare hedstråk. Stjärtanden bor i videsnår hundratals meter från sjön, gräsanden ses regelbundet parvis och häckar troligen, liksom också bläsanden, ehuru inget bo veterligen blivit funnet ännu.
Vadare trivs i detta landskap. Utom de tidigare nämnda och de otaliga ljungpiparna på de torra fjällhedsytorna finns spridda över hela området enkelbeckasiner och grönbenor. Rödbenan är fåtalig, kommer och häckar förhållandevis sent, d.v.s. först vid eller strax efter mitten av juni. Brushanen har flera goda spelplatser, men få besökare i dalen torde se dessa, eftersom leken är som bäst i början av juni och snart därefter upphör.
Kärrsnäpporna bebor sina speciella delar av myrarna. De föredrar hjortronmyrtypen med mer eller mindre höga, vitmossaklädda tuvor och finns mycket väl spridda både över dalbottnen och långt upp i lavregionen.
Märkligast i vadarefaunan är dubbelbeckasinens relativt goda förekomst i dalen. Från Lappland utanför Svaipaområdet föreligger, frånsett Marsivagge cirka 25 kilometer söderut, under senare årtionden endast ett fåtal, mer eller mindre sporadiska observationer av enstaka eller några få fåglar. Man frågar sig, om arten verkligen är så sparsamt företrädd i landskapet, som detta tyckes visa. Ty den är onekligen verkligt svår att finna. Den trycker hårt och springer gärna undan utan att visa sig. Det smattrande lätet i spelet kan visserligen i gott väder och med normal hörsel uppfattas på något mer än tvåhundra meters håll, n. b. om man lyssnar med skärpt uppmärksamhet, men för att man skall upptäcka det fordras också, att man är ute nattetid vid häckningssäsongens början och att det inte är paus i leken just då man passerar! En spelplats, till vilken traktens dubbelbeckasiner samlas och koncentrerar sig, blir så obetydligt liten i väldiga lappländska vidder.
Vid en kontroll av frekvensen i Svaipaområdet under konstaterades att de »dubbla» alltjämt samlas till lek i det myravsnitt, där de höll till under somrarna 1932 och 1936.
På en gång kunde man se sex i luftsprång och två på marken, medan andra hördes spela i snåren runt omkring. Det måste ha varit minimum tolv, sannolikt mer än 15 deltagare i leken. Tidigare hade
bl.a. Sven Fredriksson funnit en annan lek några kilometer från dem, även den beräknad omfatta minst tolv hanar, sannolikt flera. En motsvarande förekomst har ej omtalats från någon annan plats i vårt land under detta århundrade.
Bevittnandet av en lek, då ett tiotal eller flera »dubbla» under några midnattstimmar drar på för fullt, är en fascinerande upplevelse. I stora drag kan man likna leken vid ett mellanting mellan brushanelek och orrspel, även om det alltigenom är en egenartad företeelse, där varje hane har sina speciella tuvor eller ståndorter, mellan vilka han oavbrutet alternerar, ibland med luftsprång. Lekarnas sociala karaktär framhäves därav, att när en hane börjar »trumma» eller »smattra» efter en liten gemensam paus, tänder detta omedelbart den närmast sittande och andra i en snabb följd, så att trummandet går som en löpeld över spelplatsen.
Det behöver knappast sägas, att lappsparv, ängspiplärka, blåhake och lövsångare är utomordentligt talrika. Även sävsparven finns i mycket stort antal, väl spridd över hela dalen. Dalripor brukar det vara gott om, även om frekvensen svänger från år till år. Rödvingetrasten sjunger litet varstädes, där det finns tämligen höga videsnår, men den finns i blygsamt antal, jämfört med de föregående och synes i många fall anlända först vid mitten av juni, då man kan se rödvingar komma flygande i par. På samma sätt och vid samma tid anländer björktrastar parvis. Med tanke på hur tidigt dessa senare häckar i låglandet, är det tänkbart, att åtminstone en del av deras kullar häruppe är nummer två för det året, sedan första kullen klarats av eller misslyckats i en trakt med tidigare vår. Två kullar påträffades sommaren 1959. Den ena var nylagd den 1 juli, den andra ännu ej fullagd den 6 juli, d.v.s. vid samma tid, då ringtrastens ungar lämnade boet på Tjekams sluttning mot Bosjusjaure. Även gråsiskan kommer vanligen sent och har sena kullar i videt, vilket förklarats på motsvarande sätt.
Ett fåtal järnsparvar hörs sjunga i den rikaste vegetationszonen på Luovaåive - Tjekams sydsluttning. Den rödstrupiga piplärkan påträffades häckande i dalen 1932 och 1936. Det var då långt söder om artens tidigare kända regelbundna förekomst, och det har därför varit intressant att söka den vid besök i området 1959 och 1961. Under båda dessa år har några par funnits där, och man har alltså anledning dra slutsatsen, att den rödstrupiga hör till områdets årligen återkommande häckfåglar.
Ovan har nämnts, att sävsångaren anträffats häckande i björkskogens översta nivå österut. Den brukar i slutet av juni sjunga i snåren kring nedersta loppet av Tjabmejokk. Under sommaren 1961 hördes det första exemplaret den 15 juni, och
senare kunde 7 sjungande sävsångare rapporteras där. Häckningen är alltså sannolik om också inte bevisad ännu, eftersom vi inte haft tillfälle invänta den sent häckande fågelns eventuella bobyggnad.
Under försommaren kan man vid Bosjusjaure iakttaga sträckrörelser, som visar hur bland annat trastar via nedre Vaggejokks pass anländer från Vindeldals - hållet. I vissa fall tycks de färdas vidare genom det långa, högst intressanta passet väster om Kirjastjåkko. Sannolikt är en sådan stråkväg gemensam för många arter och en del av förklaringen till att även en annan för videzonen så ovanlig fågel som bergfinken finns häckande vid Bosjusjaure. Dess bo med ägg anträffades
1959 sju kilometer från närmaste björkskog - det är tydligen första gången, den antecknats bosatt ovanför trädgränsen. Även nordliga gulärlan häckar sparsamt vid Bosjusjaure. Naturligt nog utnyttjar göken den rika småfågelfaunan och hörs operera långt uppe på fjällsidorna, åtminstone så långt som videt går.
Rovfåglarna är i regel inte särskilt rikt företrädda, vilket visar, att flertalet av dem ej är inriktade på den övriga fågelfaunan. Jaktfalken är i sistnämnda hänseende ett undantag men synes under lemmelår, som t. ex. 1961, utnyttja även de rika möjligheter, som ett sådant ger. Den ses ej sällan jaga i dalen men saknar för boet lämpliga branter där och hyser i stället sina ägg och ungar i någon klippvägg i björkskogen på andra sidan fjällryggen. De arter, som ökat mest under lemmelår, är jordugglan och fjällabben, som båda fanns i åtskilliga par under sommaren 1961. Fjällvråken syntes samma år, trots rik lemmelförekomst, ej häcka nära själva dalbottnen i motsats till under det rika lemmelåret 1960, vilket möjligen till en del kan sammanhänga med bristen på verkligt lockande boplatser. Småfalkarna ser man ibland, kungsörn sällan, blå kärrhök dagligen, om man rör sig i dess jaktområden.
Intressant var att under sommaren 1961 se ett antal gråtrutar hålla till på is och bankar i sjöarna och göra svep över fjällhedarna. De var tidigare ej kända som tillhörande dalens fauna. Nu fångade de fjällemlar. Om rikedomen på sådana hade ett avgörande inflytande på trutförekomsten, får dock framtiden utvisa.
Under sommaren 1960 var lemmel förekomsten i dessa trakters lavregion mycket rik. Tre fjällugglor uppgavs ha funnits häckande på tusen meters nivån strax väster om Svaipaområdet. Under midsommardagen 1961 vandrade jag med fyra medhjälpare upp till dessa områden, men redan innan vi nådde dit, förstod vi, att chansen att finna några vita ugglor var minimal. Lemlarna syntes nämligen på den höjden västerut nu endast sparsamt. Inga fjällugglor visade sig heller. Den vandringen gav i stället »nya» lokaler för skärsnäppan, den arktiska vadare, som föredrar sådan kalmark på tusen meters höjd eller mera, företrädesvis arktisk rutmark, som sommaren igenom översilas av smältvatten. Den arten vägde tungt i vågskålen, då fågelskyddsområdets sydgräns vid beslutet år 1937 förlades till länsgränsen i söder. Strax norr om denna gräns hade vi nämligen landets då andra kända förekomst av skärsnäppa, därtill den rikaste. Nu vet vi, att fågeln är betydligt mera spridd i de svenska fjällen än man den gången vågade räkna med, och att den finns i en västlig halvcirkel runt Tjålmejaure dalen, tydligen ganska rikt företrädd ehuru ej lättillgänglig i snöns och fjälltoppsdimmornas rike.
Innan man når skärsnäppornas höga regioner, passerar man det bälte, där videregionen just har övergått i den lägre delen av lavregionen. Där möter en och annan fjällripa och där håller berglärkan till. Denna undgår liksom fjällpiparen lätt uppmärksamheten, ty den är som bekant lågmäld och har vanligen »sjungit ifrån sig», när man besöker dess revir. Annars sjunger även dessa lärkor vackert i skyn vid sådana tillfällen, då den evinnerliga fjällvinden saktat av. Lika långt upp går den otroligt tåliga ängspiplärkan, stenskvättan ännu högre, och snösparven bor bland stenblocken ända uppe vid toppen av Svaipa och Kirjastjåkko.
Det bästa högslättpartiet inom Svaipaområdet är det kring Vuorek- och Laddevardosjöarna i söder. Där inräknades 12 par skärsnäppor både under 1942 Och 1944. och antalet tundrastrandpipare beräknades i juli 1944 överstiga 30 par. Av mosnäppa räknades samtidigt 13 par, åtskilliga kärrsnäppor finns där under år med normal snösmältning, storlom brukar bo där. På Räkers mäktiga sydbrant mot Vuorekjaure är blockmark och rik örtvegetation, där blåhake, ringtrast, stenskvätta och snösparv hörs sjunga, ibland i grannskapet av fjällvråkens bohylla. Men vad finns högre upp på Räkermassivets milslånga rygg? Denna synes vara en i ornitologiskt hänseende hittills outforskad plats.
Under somrarna 1931, 1932 och 1936 försökte jag med vänners hjälp att lära känna Tjålmejaure dalens fågelfauna så gott tid och övriga resurser tillät. Under de år som sedan dess gått, har jag besökt åtskilliga andra fjälltrakter i Lule och Torne lappmarker. Detta har endast stärkt intrycket av att Svaipaområdet är ett av våra allra finaste och ur fågelforsknings
synpunkt mest värdefulla fjällområden. Ej utan spänning återvände jag vid midsommaren 1959 för sjutton dagars vistelse vid Tjålmejaure och Bosjusjaure och sedan ånyo den 8-27 juni 1961. Fjälldalen återfanns sådan som den lämnades 23-25 år tidigare. Med få undantag var fågellivet sig alldeles likt. Småspoven och myrsnäppan återfanns visserligen ej i videregionen, men deras häckning där under sommaren 1936 hade kanske varit av mera tillfällig art. Smålom hade tydligen avtagit något i antal, alfågeln hade minskat betydligt. Möjligen är dubbelbeckasinen numera något mindre spridd i fjällmyren än för 25 år sedan. För övrigt är sig emellertid allting likt, och flera för området nyupptäckta arter har antecknats.
Enastående är kanske, hur så mycket av alla tre huvudregionernas, björk-, vide- och lavzonernas, element samlats inom ett så begränsat område, låt vara fördelade på sina respektive karaktärstillhåll.
Man erfar därför med tillfredsställelse, att den plan att förvandla Tjålmejaure dalen till ett reglerbart vattenmagasin, som skulle dränka allt vad som gjort området till en i flera avseenden unik naturtillgång, i oktober 1961 har skrinlagts efter överläggningar mellan naturvårdens representanter och Kungl. Vattenfallsstyrelsen.
som är i huvudsak inspirerad av det som senare blev Sveipas Fågelskyddsområde. Boken finns på de mer välsorterade biblioteken och har du tur så finns den på Antikvariat. Natur och Kultur.
Från FoF har vi 1936 en uppsats Om fågelfaunan ovan trädgränsen i Sveipas fjällområde. som finns i arkivet. Här anar vad som komma skall under kommande resor.