Per Olof Swanberg hade många resor till Lappland, där han tillsammans med Kai Currie Lindahl, Sven Frille Fredriksson från Trestena och Holger Johansson Skara gjorde månadslånga resor till Lainio älven i Torne Lappmark, Laisälven och Sveipa i Pite Lappmark. Han sammanfattade sina erfarenheter i artiklar som vi delger nedan och sedan om flyttfåglar i Fjällen. Men botanisera gärna från menyraden ovan för att finna de nämnda platserna.
P O Swanberg gjorde många studieresor till Norrland och bland deltagarna noterar jag Carl Adolfh Blume (med vilken han hade en omfattande korrespondens) Kai Curry Lindahl (med en omfattande bevarad korrespondens) Sven Fredriksson (Frille från Trestena) och Gunnar Nordqvist. Erik Rosenberg finns med som controler. Holger Johansson i Skara har varit med och tagit många bilder och svarat för grafiken vid de flesta av Swanbergs artiklar.
Nu kan vi börja berätta om beskrivning av några av Lapplands fåglar.
Corvus corone cornix,
Snösiska Carduelis hornemanni exilipes,
Emberiza rustica,
Anthus trivialis, A. cervinus,
Motacilla flava thunbergi.
Muscicapa striata,
Muscicapa hypoleuca,
Sylvia borin,
Turdus eric. philomelos,
Turdus musicus,
Turdus torquatus,
Turdus merula,
Scolopax rusticola.
Lappland är ett väldigt land, kanske större än de flesta tro. Den som färdats bland fjällen och i åtskilliga veckor strövat omkring i naturen utan att se några andra människor än dem, man stämt möte med, har nog lätt fått det riktiga intrycket, att däruppe finns oerhört mycket att uträtta under oöverskådlig tid framåt. Mycket har skrivits om den lappländska fågelfaunan. Det skrivna visar, vilka stora luckor i vårt vetande, som alltjämt finnas.
Nedan kommer att lämnas några smärre bidrag, insamlade mer eller mindre i förbigående under exkursioner i olika delar av Lappland.
Om kråkan säger Sven Ekman (1944), att hon »följt den mänskliga odlingen upp i björkregionen» och att hon 1943 visade sig »även vid sydändan av Abiskojaure, antagligen ditlockad av en militärförläggning.
Att hon följt den mänskliga odlingen är säkert och att det är denna, som möjliggjort hennes spridning långt in i fjällen, är mycket sannolikt. Däremot är det av intresse att iakttaga, att kråkan under häckningstiden ej är ovillkorligen bunden av mänsklig odling. Vad kråkan vid Abiskojaures södra ända beträffar, så bodde hon där 1939, alltså långt innan militär slog sig ned där, och flera gamla bon, det ena utnyttjat av en stenfalk, vittnade om att kråkor tidigare bott på platsen under en följd av år.
Andra bofynd av kråka i fjällbjörkskog långt från mänsklig odling ha gjorts i Vindeldalen, dels 13 km Norr Ammarnäs av K. Curry Lindahl 1944, dels vid Skrappmevarats 1944 ca 6 km från barrskogsgränsen och 17 km från närmaste mänskliga odling, dels 1 kilometer norr om den obebodda Dalovardo vaktstuga den 23 juni 1944. Den sistnämnda kråkan hade alltså 30 kilometer och hela det mäktiga Ammarfjället mellan sig och närmaste gård. Samma midsommarafton iakttog vi under vår vandring upp utmed Vindelälven ytterligare två kråkpar ej långt från den sistnämnda boplatsen.
Även i Laisdalen bor kråkan djupt inne i vildmarken. På Plassavares västsluttning vittna en rad gamla bon om att det ej var en tillfällighet, att bo med ungar påträffades där 1948, 18 km från närmaste gård.
Vad bobyggnaden beträffar, så kan det nämnas, att kråkan till boet på Plassavare använt åtskilliga torra tallkvistar av sådan grovlek som 13 mm, vilka att döma av de färska brottytorna troligen var avbrutna av kråkorna själva. Detta bo hade som bale en mycket tjock filt av renhår. Dalovardo - boet var det vackraste kråkbo, jag sett, och balen bestod av en mängd renull, blandad med vita näverflagor, som fåglarna tydligen själva repat från björkarna.
Kullens storlek kunde fastslås endast vid Dalovardo, där kråkorna hade 3 ägg och 2 ungar. De övriga bona innehöll flera dagar gamla ungar, resp. 3, 3 (Vindeldalen) och 4 (Laisdalen) till antalet. Detta anföres närmast för att fästa uppmärksamheten på att vi behöva uppgifter om kråkans äggantal i avlägsna vildmarksområden i norr. H. Th Schanning (1908) har för Ostfinnmarken i Norge uppgivit, att kråkbona i övre Pasvikdalen »aldrig innehålla mer än 3 ägg" medan bona vid kusten " som regel innehålla 5-6 ägg". Denna skillnad i kullstorlek står sannolikt i samband med näringstillgången.
Häckningstid: Sista ägget i kullen beräknas vara lagt i bona i Vindeldalen omkring den 28/5, 5/6 och 7/5 1944, i boet på Plassavare den 11/5 1948.
N A Gladokow, docent i Moskva skrev 1941, att av gråsiskan och snösiskan, som enligt hans åsikt skall vara geografiska raser av en och samma art, den sistnämnda skulle »häcka längre i öster, i Asien". Emellertid påträffades den häckande redan 1913 i Sodankylä i norra Finland (Finnilä 1913) och 1928 vid Varangerfjorden i nordöstra Norge (Løvenskiold 1947). Erik Rosenberg med följeslagare fann i Vittangijärvi - området sommaren 1938 inte mindre än 13 bon av snösiska (Holmström m.fl. 1942) och skrev efter upprepade besök i området, att den "åtminstone vissa år häckar i mängd i de översta björkskogarna" där (Rosenberg 1945). Och 1941 fann Y. Melander den häckande vid Nakerijärvi S Torneträsk (Holmström m.fl. 1942).
Visserligen förefaller dynamiken i den vanliga gråsiskans population vara en annan än hos flertalet andra av våra småfåglar, men om snösiskan, som tycks ha mycket likartade vanor, verkligen endast periodiskt skulle uppträda som svensk häckfågel, återstår att utröna.
Sommaren 1949 gjorde K. Curry Lindahl och jag en resa från Soppero uppför Lainio älv, vandrade upp till högslätten söder om Sautso och återvände över lågfjällen öster om Lainio älv. Det hela var lagt som en ren rekognoscering. Vi ägnade oss ej åt några särskilda arter utan sökte tvärtom få en översikt över faunans allmänna karaktär. Gråsiskans boplatser ägnades samma uppmärksamhet som snösiskans. Det var därför intressant att som avslutning konstatera, att vi på elva dagar funnit 4 bon av snösiska, medan gråsiskan, Carduelis f. flammea, representerades av 10 bon.
Tre av dessa bon påträffades på högslätten V och SV Sautsotjärro, d.v.s. omkring 36 km N Vittangijärvi, och det fjärde låg på Keukeskero, d.v.s. nära femtio kilometer OSO de övriga tre. Dessutom möttes snösiskor, enstaka eller parvis, på åtskilliga andra lokaler runt Taavaeno och Lainio älv.
Sautsotjärro ligger ovan och långt från björkskogsgränsen. Här bodde alltså alla siskor i videbältet. Bona
låg mycket lågt, två av dem på 18 respektive 25 cm höjd i videbuskar, det tredje låg enligt Curry Lindahl praktiskt taget på marken i en dvärgbjörkmatta. När vi sedan vandrat många mil genom terräng, som mänskligt att döma borde erbjuda även siskor bättre levnadsförhållanden, var det märkligt att just på en Betula nana - hed i synnerligen vindexponerat läge nära krönet av Keukeskero finna det fjärde boet i den ena av några få buskformade björkar, som trots att de ej orkat nå mer än 170 centimeters höjd kanske voro 40 - 5O år gamla. Här låg boet 30 cm över marken. Hur anspråkslös snösiskan kan vara vid valet av boplats framgår av amerikanen H. Brandts berättelser från en stor expedition till Hooper Bay vid Alaskas västkust. I brist på buskvegetation bodde snösiskan där även i drivved på stranden och ett par lade till och med sitt bo på den väderbitna änden av en stängselstolpe (Brandt 1943: 441-443).
Någon kolonibildning såg vi inte till. Tvärtom, både bonas läge och de "lösa" individerna tydde på att de spritt sig över terrängen, obundna av varandra.
Det var åtminstone för mig intressant att konstatera, hur de två fåglarnas populationer har tydligen förekom helt blandade i varandra. "Mischgebiete" förekomma även utmed alla sibiriska floddalar (Salomonsson 1928). Likaså i Alaska enligt vad man kan förstå av bl.a. Brandts bok, Walkinshav (1948: 66) och av vad A. A. Allen (1949) en passant nämner i sin redogörelse för resultaten från den expedition till Alaska, som ledde till att man äntligen löste den 163-åriga gåtan, var spoven Numenius tahitiensis häckar. Vidare fann Finn Salomonsen 1936 på nordvästra Grönland en blandad population av den grönländska gråsiskan, C. flammea rostrata, och snösiskan, C. hornemanni (Salomonsen 1943: 22). Detta att snösiskan och gråsiskan förekomma blandade om varandra ger ett biologiskt stöd åt den vanliga åsikten att de verkligen äro två skilda arter. Rosenbergs erfarenheter från flera års studier bland en mängd snösiskor och Curry Lindahls och mina från 1949 ha lämnat intrycket, att de av oss sedda populationerna bestått av rena exilipes respektive rena flammea flammea. Men Finn Salomonsen ansåg 1928, att de äro raser av en och samma art och stödde detta på uppfattningen att det skulle vara tydligt, att exilipes ej häckar bland linaria utan bildar alla möjliga övergångsformer med denna. Senare har enligt G. Timmermann (1949: 293) Salomonsen ansett exilipes som en ljus, vitgumpad mutant av C. flammea. Man har anledning att önska att alla tillfällen till noggranna och omfattande fält studier i denna fråga väl tillvaratagas.
Bild 1
Fältkännetecken: Hur man skiljer snösiskans och gråsiskans hannar från varandra är välkänt och skall blott i korthet nämnas. Den ostreckat vita eller svagt rödlätta övergumpen bildar ett även i flykten tydligt synbart stort ljust fält hos snösiskan. Bröstets rosenröda färg är påfallande ljusare än hos gråsiskan. Detta jämte den som helhet mera rent ljusgrå grundfärgen och de relativt breda vita kanterna på vingtäckare och armpennor göra enligt mina anteckningar i snösiske snåren "hannen mycket lätt att igenkänna. Ser mycket ljus ut!"
Bild 2 
Bild 2_1
bonusbild
Honan är vanskligare att med bestämdhet skilja från gråsiskan. Det kan vara förvånande svårt att få en hona på boplatsen att visa sin vita övergump. Tack vare fåglarnas oräddhet kommer man dem dock så nära, att man ser, att snösiskans hona har mycket ljusare huvudsidor än gråsiskan, vars brunaktigt grå kinder blott lämna ett ringformat parti runt ögat lika ljust som snösiskans hela huvudsida. Snösiskans hona har ving- och stjärtpennor i mera rent grå färg och de äro kantade med ljusgrått eller vitt, medan gråsiskans se mörkare och mer jämnfärgade ut. Medan gråsiskan har en olivbrun anstrykning i ryggens grå färg, är snösiskan även där i det närmaste rent grå. Alla snösiskhonor, som granskades på mycket nära håll, hade ett tydligt orange inslag i pannans röda färg. Emellertid anträffades även en gråsiskhona med liknande färg på pannan. Dunungen, som att döma av The Handbook of British Birds ej synes vara beskriven
förut, kunde studeras i boet på Keukeskero. Ungarna i detta beräknades vara ca 1½ dygn gamla. Dunet var långt, till färgen ljusgrått. Det var fördelat på en strimma över ögat, på nacken, ryggraden, över- och underarm, över- och underben. Näbben ljust gråaktigt gul med ett rökfärgat tvärband framför näsöppningarna. Hudkanten i näbbvinkeln var innerst inne i vinkeln röd i en kraftigt rosa färgton, fortsättningen utmed näbbkanterna var vit.
Färgen i gapets inre undersöktes ej. Sedan ovanstående korta beskrivning efter fotografering av boplatsen gjorts - det tog ej många minuter - var ungarna nämligen på grund av den starka kylan redan så stela, att man knappt kunde avgöra, om det fanns liv i dem. Vi skyndade då snabbt bort. Att ungarna klarade sig, sedan honan återvänt för att värma dem, är dock utom allt tvivel. Det hände en gång på Billingen, att kreatur en kväll eller natt vräkte omkull en stängselstolpe, som kom att ligga tvärs över ett trädlärkbo. När jag upptäckt situationen vid femtiden på morgonen och avlägsnat stolpen, kunde man endast med svårighet urskilja spår av liv i ungarna. Men sedan den gamla fått återvända och värma dem, levde de upp igen, och de klarade sig även i fortsättningen.
Bild 3 
Boet: H. Brandt säger, att de få bon av den vanliga gråsiskan, som han fann i Alaska, skilde sig från snösiskans genom att små kvistar ingick i yttre skiktet. Detta stämmer inte med erfarenheterna från Torne lappmark. Det finns individer, som utelämna pinnarna hos båda arterna. Någon principiell skillnad mellan de två arternas bobyggnadssätt kunde ej iakttagas 1949. Snösiskans bo består ytterst av ett skikt av grövre, styvare strån, vilket skikt i somliga fall är förstärkt med små torra kvistar av t.ex. vide eller kråkris. Nästa skikt består av finare strån och gräsblad, mer eller mindre starkt blandade med växtull. Det innersta skiktet består av växtull i tunt eller tjockt lager och innanför denna småfjädrar, huvudsakligen vita.
Av vad tidigare nämnts, framgår, att genomsnittliga höjden över marken var blott omkring 20 cm här på tundran.
Kullen var i alla fyra bona femtalig. I tre bon var det ägg, i det fjärde var det ungar, omkring 1½ dygn gamla.
Som jämförelse kan nämnas, att hos gråsiskorna - samtidigt och i samma område - kullstorleken fördelade sig sålunda: tre med 4 ägg, fyra med 5 ägg och en med 6 ägg. I ytterligare ett bo fanns 4 ägg, men de voro oruvade, och det var sålunda ovisst, om kullen var fullagd. Av det obetydliga materialet må dock inga slutsatser dragas.
Det förtjänar nämnas, att alla ungarna i boet på Keukeskero syntes vara precis jämngamla, alltså kläckta på en och samma dag. Man kan därav draga slutsatsen, att effektiv ruvning av äggen inletts först då sista eller näst sista ägget lagts. En intressant detalj då det gäller en fågel, som häckar förhållandevis tidigt och företrädesvis på tundran.
Ruvningen studerades ej under längre perioder. Men endast honorna iakttogs på boet, och den fotograferade honan mottog mat från hannen, vilket tyder på att ruvningen överlämnats helt åt henne.
När jag nalkades detta bo, kom också hannen med mat. Han for då omkring i buskarna under ivriga varningsläten på välkänt gråsiskmaner. När jag efter en stund gått sju - åtta meter åt sidan, överlämnade han maten till honan. Därmed försvann omedelbart hans intresse för boet, och när jag gick fram igen, for han bort utan att ge till något varnings- eller annat orosläte.
Vid färden uppför Lainio älv 1949 rastade vi på stranden i jämnhöjd med ön Isosaari. Ingenting förrådde, att vi där kokade vårt kaffe helt nära ett fågelbo, förrän vi höll på att packa ryggsäckarna igen. Då hördes ett mycket diskret, men genom sin främmande ton högst intressant läte. Det var en videsparvs oroliga »ksitt», principiellt mycket likt taltrastens välkända lockton men samtidigt finare och »spetsigare».
Han lämnades i fred en kort stund och uppsökte då boet, vilket honan tydligen lämnat utan att vi fingo se henne. När vi sedan gingo fram igen, kröp och flaxade han bort från boet under förställningskonster på samma sätt som t.ex. sävsparven brukar praktisera. Det är alltså tydligt, att denne hanne deltog i ruvningen och därmed gav ytterligare ett exempel, som tyder på att ruvningen hos videsparven skötes av båda könen.
Bild 4 
Boet innehöll 5 ägg, enligt vattenprov länge ruvade. Det var dock fjorton dagar kvar till lövsprickningen häruppe! Det var, i motsats till vad som i vårt omfångsrikaste fågelverk uppgives vara karakteristiskt för videsparven, stabilt och välbyggt för att tillhöra en markbyggande småfågel. Det hade ett för sparvar rätt karakteristiskt ytterskikt av grova örtstänglar, bl.a. en mängd Equisetum. Där innanför ett tjockt skikt av fina grässtrån och slutligen ett foder av ganska mycket renhår och hästtagel. Det hade ett inre djup av 53 mm, och bokanterna var svagt inåtböjda.
Boplatsen var en torr strandbacke med ung björkskog, låga enar och en markvegetation av gräs, lingon o.s.v. Här var det visserligen i höjdled ej högt ovan barrskogsgränsen men denna var dock en halv mil avlägsen, och boplatsen låg alltså så att säga långt inne i björkskogens ekologiska typ.
Rustica female 
I »Djur i de svenska fjällen, säger Sven Ekman, att »trädpiplärkan är egentligen ingen fjällfågel utan mera sydlig, men undantagsvis har man funnit henne bosatt inom björkregionen». Detta har nog råkat bliva en smula missvisande formulerat. Till och med så långt norrut som i den »grova björkskogen från Torneträsk och utmed Raggis eno upp till 2 km söder om Vuoskojärvi» fann Sten Larsson (1947) den »tämligen allmänt och jämnt spridd». Man kan visserligen inte säga, att den är allmänt spridd i fjällens björkskog överlag, men enligt min uppfattning kan man utgå från att. den är mycket spridd. Till förut nämnda iakttagelser i Svaipa - området (Swanberg 1946) kan nu fogas, att den i början av juni 1948 sjöng på många platser i björkskogen på ömse sidor om Laisälven mellan Svaipa och Plassavare. Bo med 2 ägg påträffades på Plassavare 1948. I Vindeldalen påträffades ett par på Skrappmevarats 1944. I Sareks björkregion fann Curry Lindahl (1948) bo 1946. Och 1949 funno vi bl.a. 3 par så högt upp i nordöst som vid Jårkastaka vid Lainio älv. Här sjöng trädpiplärkan till och med i sådan gles, mager björkskog, som närmar sig benämningen björkhed. Det nordligaste omtalade svenska boet fann Munsterhjelm (1911) 1910 på Vittangivaara i Könkämädalen, alltså knappt fyra mil från treriksröset.
Det kan tilläggas, att ända uppe i björkregionen i Tanadalen vid basen av Varangerhalvön i östfinnmarken i Norge fann Collett (1893) trädpiplärkan »temmelig talrig» redan 1885, och han uppgav, att den i Finnmarken går så långt upp som det överhuvudtaget finns »frodig og sammenhaengende Skov». Engelsmannen Chapman (1885) fann den 1884 i Tanadalen så långt upp som vid Guldholmen, 70° 28' nord breddgrad. Man bör alltså icke draga förhastade slutsatser av att den i de svenska fjällens björkregion nu är funnen mer än tidigare.
Den rödstrupiga piplärkan mötte oss, så snart vi den 1949 lämnat Lainio älv och kommit upp på östsluttningen av Ropi, som är Linakeros topp. Under de följande dagarna fick vi inte intrycket, att den skulle vara sällsynt, som Sten Larsson (1947) uppger för samma område åren 1937-1946. Den var visserligen inte talrik men dock tämligen allmänt, glest spridd både i björk - och framför allt i videregionen. Den senare rörde vi oss mest i! Den rödstrupiga piplärkan vill ha våta videsnår och bor i Lappland ofta i ungefär samma biotop som enkelbeckasinen. I själva verket kunde man i allmänhet redan på avstånd säga, om det skulle finnas rödstrupig piplärka eller ej i de videsnår, som lågo i ens väg. Så pass »säker» var arten åtminstone under 1949 i fjällen vid Taava enos nedre och Lainio älvs övre lopp. Mest påträffades den på tundrahögslätten SO Sautso, men t.ex. V och SO den isbelagda Routasjärvi ca 700 m ö. h. mellan Lainio och Könkämä älv sjöngo minst 5 olika rödstrupiga under vårt mycket hastiga besök där 1949.
Under vår snabbmarsch över lågfjällmassiven NO och SSO Liedakka bekanta ödegård fann vi inga rödstrupiga piplärkor (den fanns dock i en björkskogsmyr S Vuokaisenkero). Därmed är ingalunda sagt, att den ej skulle finnas där (jfr Bollvik 1939), men det var här ont om sådana lokaler, som tycktes vara den rödstrupigas specialitet. Emellertid befanns det att ängspiplärkorna, Anthus pratensis, ökade i antal samtidigt som de rödstrupiga avtog, och på massivet Harrikero - Keukeskero var ängspiplärkan betydligt talrikare än på övriga lokaler, som vi besökt under resan. Det förefaller som om den rödstrupigas frånvaro här inte kunde helt och hållet bero på brist på lämplig biotop.
För en svensk är det ganska märkligt att erfara, hur den i de svenska fjällen mycket talrika ängspiplärkan redan så relativt nära österut som på Timantundran vid Kaninhalvöns bas i frekvenshänseende helt bytt roll med den rödstrupiga. Där »försvinna de enstaka ängspiplärkorna nästan helt i den stora massan av rödstrupiga» (Gladkow 1941).
Det kan tilläggas, att det är mindre troligt, att den relativt goda förekomsten på tundran långt i norr skulle bero på någon sorts tillfällig invasion under 1949. Detta antyddes av den på en gång glesa och jämna spridningen av de olika paren. Och det bestyrkes, om man granskar ringmärknings siffrorna från Ottenby. Man finner nämligen att under 1947 märktes 29 st., motsvarande 34 % av ängspiplärkornas antal, under 1948 var det 37 % och under 1949 fångades 80, motsvarande »blott» 25 % av 325 st. fångade ängspiplärkor (Svärdsson 1948, 1949, 1950). Även proportionerna till totala antalet märkta fåglar förhålla sig på ungefär motsvarande sätt.
Den rödstrupiga piplärkan har som bekant varit mycket förbisedd under höstflyttningen genom södra Sverige. Att döma av Rudebecks (1947) sammanställning skulle en plötslig, nästan »våldsam» ökning av höstiakttagelserna i södra Sverige ha skett från och med 1937. Sedan dess har den observerats vara både regelbunden och ej särskilt sällsynt genomflyttare varje år. Det kan inte vara rimligt att antaga, att denna väldiga kvantitativa klyfta mellan åren före 1937 och de därpå följande skulle bero på en betydande, språngvis uppträdande ändring av flyttningsvägarna för en avsevärd del av t.ex. de tämligen glesa populationerna i Fennoskandia. Rudebeck varnar också för förhastade slutsatser.
Däremot tror jag, att följande händelser från 1937 är signifikativa på ett annat sätt. augusti 1937 studerade Erik Rosenberg och jag tillsammans en vacker, rödbröstad gammal fågel, även dess lockläte, på en strandäng i Halland - det var en halvmil norr om Morups Tånge. Vid återresan mot Skara resp. Örebro förklarade Rosenberg, att det inte var uteslutet, att fågeln förekom även i Närke men blivit förbisedd trots de talrika exkursioner, som gjorts där under många år. En månad senare fick jag från Almby ett brev med följande talande passus, och det är bara att beklaga, att inte den blygsamme Rosenberg själv publicerat sina erfarenheter för länge sedan: »Härifrån är att förmäla, att jag genast vid hemkomsten gick ned till Oset för att studera piplärkorna. Jag måste erkänna att jag blev litet vimmelkantig, ty det var med stort besvär jag fick tag i trädpip - och ängpiplärkan, mest allihop voro - - - rödstrupar. Vid första turen såg jag ett dussin, senare ökades antalet till omkring tjoget, för att avta till några få vid septembers slut. Alla jag sett på närhåll ha varit i vinterdräkt och knappast skiljbara från ängpip annat än till lätet - - - psy, något likt sävsparv och gulärla men fullt självständigt, spädare och med en aning av trädpipens strävhet. De äro verkliga sumpfåglar och vistas enbart i beckasinterräng. Lustigt nog ha de även på flyttningen det av dig beskrivna foxterrierhumöret, de slåss jämt i flykten och anfalla även andra fåglar: jag såg en slå en ladusvala så hon skrek. En annan egenhet är att de ofta såväl på marken som i luften låta höra jollrande sångstrofer.»
Enligt vad Rosenberg muntligen i år omtalat, har den rödstrupiga sedan dess befunnits vara en regelbunden gäst i Örebrotrakten under höstflyttningarna.
Just hösten 1937 börjades systematisk fångst för ringmärkning vid Ottenby, ett par rödstrupiga piplärkor kom i fällorna, och fångst och nya iakttagelser följde där nästa år. Därmed hade också iakttagelserna på Öland kommit i gång.
Nog förefaller det ovanstående tyda på att arten blivit rent av höggradigt förbisedd före 1937. Jämför även Natorps (1925), åsikt och skildring av »Starker Durchzug von Anthus cervinus bei Myslowitz, Ost - Oberschlesien».
Troligen har den blivit så att säga onödigt mycket förbisedd även i Torne lappmark. Och med tanke på hur dess lockton under flyttningen uppenbarligen undgått även mycket skickliga fågelkännare, ligger det nära till hands att göra följande reflexion:
En rad handböcker ha präntat i oss något liknande detta: Hon igenkännes »lätt av ett vant öra på sin lockton, som består av ett enda klarare, djupare och mer utdraget 'dsy', medan ängspiplärkan låter höra ett dubbelt 'ist, ist'» (Jägerskiöld och Kolthoff). Motsvarande går igen i den förträffliga The Handbook of British Birds, som säger: »Note quite distinct from other pipits, a full, musical, rather abrupt 'chup'.» Och samme författare, B. W. Tucker, säger, i Bents handbok (1950) att detta läte är helt skilt från andra piplärkors fina, gälla läten (»thin, shrill notes»), så att det genast drar till sig uppmärksamheten hos vem som helst som har ett gott öra för fågelläten.
Av olika omständigheter att döma har skildringar liknande dessa icke underlättat sökandet efter den rödstrupiga och kanske till och med verkat vilseledande under fågelns flyttningstid. Själv trodde jag under mina första somrar i Lappland, att det skulle vara lätt även för den oerfarne att observera det beskrivna lätet, jag gick och lyssnade efter det och kan då ha gått förbi många rödstrupar utan att ha hört det. De nyssnämnda skildringarna gömma på flera fällor.
För det första har jag för min del ej med säkerhet hört detta "dsy" såsom lockton, trots att jag hört det många gånger hos många fåglar under flera somrar. Det har alltid eller nästan alltid använts som oros - eller varningsläte. Av detta framgår, att det sällan hörs förrän man är ganska tätt inpå fågeln eller dess bo!
För det andra är den rödstrupiga icke ensam om ett läte av denna typ. Som åtminstone varje erfaren fjällfågelsökare vet, har ängspiplärkan ett orosläte som kan tecknas.»dsyb» och ofta höres, när hon kommer med mat till ungarna. Även ängspiplärkans utflugna ungar på häckningsplatsen ha ett liknande »dsib». Detta medför dels risk för förväxling, dels risk för att iakttagarens uppmärksamhet slappas särskilt under högsommaren på lokaler med mycket ängspiplärkor. Att sedan den erfarne och den som i motsats till mig har gott musiköra och tonminne finner en bestämd skillnad på den rödstrupigas klangfulla »dsy» och ängspiplärkans hårdare, gällare
»dsyb». och att det sistnämnda lätet kan varieras från det rödstruplika till ett tvåstavigt "dsi-hi" med ultrakorta vokaler, motsäger ej det ovanstående. Märk, att även trädpiplärkan om sommaren har ett läte som kan tecknas »dsyb»!
Den verkliga locktonen är i stället det späda, spetsiga läte, som för visserligen länge sedan är beskrivet men »i praktiken» i allmänhet blivit förbisett fram till 1937.
Lönnberg (1924) återgav det efter Chernel som »bi-is». Själv antecknade jag vid Tjålmejaure i juli 1932, opåverkad av Lönnberg, att det är »ett fint pi-ss med lång vokal och endast kan härmas med hjälp av enbart läppar och tungspets». Rudbeck (1947) har utförligt uppehållit sig vid det, och den sista av hans bokstaveringar »bsss/iii» är enligt min mening bra men kanske något svårtolkad för den, som ej själv stiftat artens bekantskap. Det råder ofta högst delade meningar om bokstaveringar och jag är ingen fonetiker. Det är kanske därför jag har förvånat mig över att locktonen även sagts vara »det skarpa, tonande 'bzyy' eller 'bsii' ». Med detta i intresserat minne gick jag sommaren 1949 från rödstrupig till rödstrupig i avsikten att korrigera min egen, förment förlegade bokstavering, men jag måste erkänna att jag ej lyckades. För mig har skillnaden mellan trädpiplärkans och den rödstrupigas locktoner närmast varit den, att den förra har ett tonande » tsip" eller "tsirp" medan den senares lockläte är spädare och med ej eller föga tonande s-ljud, detta enligt anteckningar, som jag gjort då jag haft båda omkring mig i Hornborgasjön. Den bästa bokstaveringen är kanske den av Rosenberg nu tillämpade, »spih».
Av andra läten må nämnas, att ett par som i lugn och ro gick och sökte mat på Linakero 1949 bl.a. lät höra det sädesärle - eller fältpiplärklika »tslirr».
"Subsong», dvs. en starkt neddämpad variant av den vanliga sången, hördes även från hannen av detta par, medan de gick på marken. Det bör anmärkas, att de tydligen ännu ej hade kommit i gång med själva häckningen.
Sång från marken hördes vid flera olika tillfällen på andra platser.
Om dräkten som fältkännetecken skall här ej ordas, men det kanske kan framhållas, att ett diagnostiskt hjälpmedel av värde - om ock inget absolut bevis - är fågelns snabba, ryckiga flykt, vana att ofta snabbt stiga ganska högt och gärna avsluta flykten med att kasta sig som en sten lodrätt mot marken.
Detta ser man både på häckningsplatsen (jfr Swanberg 1936: 36) och under flyttningen.
Ett annat särdrag är den rödstrupigas benägenhet att jaga andra fåglar, speciellt ängspiplärkor men även lappsparvar, mosnäppor o.s.v. Detta märker man inte bara på häckningsområdet utan stundom även under flyttningen (jfr ovan). Denna aggressivitet är alltså ej att hänföra till territoriestrider i vedertagen bemärkelse - även om sådana förekomma, vilket är en annan historia. Ej heller är det ett konsekvent bortjagande av främlingar från boplatsen (Swanberg 1936: 34). Man kan knappast heller se den som ett uttryck för att det skulle finnas någon »individens distans» Vad Burckhardt (1944) kallat »Individualdistanz» Och Conder (1949) »Individual distance», d.v.s. att den rödstrupiga skulle konsekvent jaga bort fåglar som komma inom ett visst avstånd. Företeelsen är en intressant varning mot riskerna för ensidig tolkning av aggressivitet vid revirstudier e.d.
Under fjällfärderna har jag i allmänhet vistats ovanför gulärlans höjdgräns. Det är därför blott ett fåtal bon, jag påträffat, och det syntes till en början desto mera anmärkningsvärt, att vid dessa tillfällighetsfynd hannen påträffats på boet vid två tillfällen. Första gången var på efternatten den 19 juni 1931, då en hanne låg på sex ruvade ägg. Andra gången var den 21 juni 1949 kl. 21.50, då en hanne låg på sex föga ruvade ägg.
Det föreföll alltså som om den nordliga rasen skulle ha andra ruvningsvanor än den vanliga, Motacilla flava flava, och Motacilla flava flavissima, om vilka Europas förnämsta handböcker överlag säga, att honan ensam sköter ruvningen.
Emellertid har Stuart Smith sin 1950 utkomna monografi »The Yellow Wagtail» visat, att hannen hos gulärlorna i England verkligen regelbundet deltar i ruvningen och detta till och med så flitigt, att Smith (1950: 65) brukade leta upp bona genom att vakta på ruvningsavlösningarna. Sannolikt är det alltså en gemensam vana hos både den vanliga och den nordliga gulärlan att hannen deltar i ruvningen.
(To be continued.)
Bestämda lokaluppgifter om den grå flugsnapparen i björkregionen ha vi t.v. endast från Sten Larsson (1947) Och Curry Lindahl (1948). Det kan därför nämnas, att den vid och i Laisdalen har påträffats på en rad olika platser: på Tjäktjas västsluttning 1942, på ett par helt skilda lokaler på höjden Keddetjavata norr om Svaipa juni 1948, vid Plassaselet söder Plassavare, där den under 1948 första gången observerades, då den föreföll sysselsatt med att leta efter boplats på mitt fotograferingsgömsle, och slutligen även på Plassavares västsluttning 1948. Skall man döma av att jag under mina få vistelser i björkskogen påträffat den även på flera platser i Vindeldalen 1944, en plats i Sarek 1943 (Curry Lindahl 1948) och på två platser vid marsch uppför Lainio älv i Torne lappmark 1949, allt vid gemensamma resor med Kai Curry Lindahl, blir intrycket närmast det, att den grå flugsnapparen i realiteten kan väntas vara spridd i björkskog av frodigare typ över större delen av Lappland.
Även den svartvita flugsnapparens utbredning i fjällens björkskog är ofullständigt känd, och handböckernas författare ha tydligen inte vågat förutsätta, att den skulle vara så rikt representerad i björkskogen, som den verkligen är.
I Vindelälvens dal ovanför Ammarnäs befanns den i juni 1944 vara allmän ovanför barrskogsgränsen på en sträcka av åtminstone 15 kilometer. På en del sydvästsluttningar fick jag till och med anledning att anteckna den som »mycket talrik». Ett bo anträffades där (Curry Lindahl), ett annat med 5 ägg den 20 juni. Även utmed den del av älven som flyter i riktning väster - öster hördes åtskilliga hannar sjunga på
midsommaraftonen 1944, ja en hanne sjöng till och med i den karga naturen vid Dalovardostugan den 25 juni. Utmed hela denna sträcka av Vindelälven var arten känd av Zetterberg 1925.
I Laisdalen norr om Svaipa - Ertektjåkko påträffades svartvita flugsnapparen 1948 spridd så långt upp som det finns sammanhängande skog, och på Plassavares sydsluttning fanns den då talrikt. I Kamajokks dal från Abiskojaure till omkring 7 kilometer sydväst därom antecknades den som »mycket allmän» i juni 1939. Vid Lainio älv ett par mil norr om Soppero iakttogs en hanne i gråbrun dräkt den 10 juni 1949.
Handböckerna visa även beträffande trädgårdssångarens utbredning i björkregionen en viss osäkerhet. Utan tvivel gäller emellertid Björn Holms (1946) ord, att den »förekommer allmänt på lämpliga lokaler inom hela Norrbottens län, så långt sammanhängande skog finnes» även med tillägget, att lämpliga lokaler finnas tämligen talrikt i fjällbjörkskogarna åtminstone upp till Torne träskområdet. Själv har jag 1939-1948 observerat arten i alla de fem björkskogsområden, jag besökt från Vindeldalen i söder till Abiskojaure i norr. På förstnämnda plats, närmare bestämt 15 kilometer norr om Ammarnäs, antecknades den 29 juni 1944 »minst 10 sjungande hannar» utmed en sträcka av en knapp kilometer, ett gammalt bo hittades i en vinbärsbuske (vild, givetvis), ett annat i en enbuske, och likaledes i en enbuske hade en trädgårdssångare bo med ett ägg, som lagts samma dag.
Från Sorsele socken, inom vilken sistnämnda område ligger, skrev Zetterberg redan 1925, att trädgårdssångaren är »talrikast närmast fjällen i de större frodiga björkskogarna med yppig undervegetation». Man kan alltså inte taga iakttagelserna från Vindeldalen 1944 som något belägg för teorin, att arten under senare år vidgat sitt utbredningsområde. Som exempel på denna »vidgning av utbredningsområdet» har anförts, att den »nu även finnes häckande i björkzonen mitt i Sarekområdet», men redan Löwenhjelm (1844: 394) skrev efter sin bekanta resa 1843, att han "vid Qvickjock fick höra hela den sköna dalen genljuda af dess herrliga sång. Här förekom denna sångare till större antal, än Sylvia Suecica.» Kvikkjokk ligger visserligen strax nedom barrskogsgränsen men kan som bekant räknas som en ingångsport till Sarek-området.
Och under sin resa 1845 fann han den vid Adolfström i Pite lappmark (Löwenhjelm 1847: 447), alltså i Laisdalen, där den givetvis alltjämt förekommer litet varstädes. Om man till detta lägger, att Collett (1893) beträffande trädgårdssångaren i Norge för 60 år sedan angav, att den var »udbredt hist og her, skjønt neppe nogetstedts talrigt, i alle större Birkeskove i Finnmarken, lige ud til 70° 30' N.B.», att han 1885 fann bo med ägg i Tanadalen vid 70°18' (tallens nordgräns ligger i dessa trakter långt nedom 70:e breddgraden, jfr Enqvist 1933: 188), och samma år fann arten häckande vid Tromsö fjorton mil norr om Torneträsk, så förefaller det ganska svårt att av iakttagelserna döma, vilka förändringar artens utbredningsområde i norra Sverige verkligen undergått.
Tyvärr ha vi ingen eller obetydlig möjlighet att väga senare års positiva iakttagelser mot negativa observationer från sekelskiftet eller tidigare. Vi ha endast frånvaron av iakttagelser i ett fåtal fall att diskutera, men detta är ju en helt annan sak. Vi veta, att ornitologernas arbetsmetoder på den tiden voro helt annorlunda än nu. Dessutom voro observationsmöjligheter och kommunikationer inne i fjällen helt andra, och detta gäller i stor utsträckning även problemställningarna. Och från både södra och norra Sverige ha vi exempel på hur ganska betydande bestånd av vissa fågelarter undgått observationer, åtminstone publicerade sådana, under långa perioder.
Det är inte gott för oss att nu bedöma, vad som ligger bakom Sven Nilssons (1858) lakoniska: »allmän, icke blott i södra Sverige, utan äfven långt upp mot Norden. Jag har både hört honom sjunga och skjutit honom inom polcirkeln». På en fågel som man anser allmän inom ett område, slösar man ofta inte många ord, förrän man märker, att andra ha en motsatt åsikt.
Taltrastens förekomst i björkregionen är i litteraturhänseende så intressant, att ytterligare några uppgifter böra lämnas.
När Sven Ekman 1944 i sin förträffliga handbok »Djur i de svenska fjällen» ej nämnde taltrasten, kan man lugnt utgå ifrån, att tydliga litteraturuppgifter från björkskogen tidigare saknats. En nyligen synlig uppgift, att Löwenhjelm skulle nämnt arten från björkskogen 1845, synes osäker - den åsyftade lokalen ligger nämligen troligast nedanför barrskogsgränsen. Taltrastens frånvaro i handboken gjorde mig emellertid mycket förvånad. Jag hade redan fem år tidigare förmodat vad som efter nya besök på olika lokaler uttrycktes med orden (1946): »synes förekomma tämligen regelbundet spridd i mera yppig fjällbjörkskog». De fynd, som lågo till grund för detta, jämte en hel rad andra ha sammanställts av Curry Lindahl 1948. Till denna sammanställning kan fogas, att vi i Vindelälvens dalgång funno inte bara tre färska bon utan även en rad bon från tidigare år, fördelade från barrträdsgränsen till 16 kilometer längre upp i dalen, SV Kramatjåkko.
När Carl Adolf Blume och jag i slutet av maj 1948 slog oss ned vid Laisälven i nordkanten av Svaipa - området, hade vi redan under färden dit funnit ett gammalt taltrastbo vid Gautosjö. Under tio dagars långa exkursioner i björkskogen på ömse sidor om Laisälven blev intrycket ständigt detsamma som jag redan på femte dagen nedskrev, nämligen att taltrastarna voro »väl spridda genom hela den mera yppiga björkskogen» i denna del av Laisdalen.
I det smala men rika björkbältet på Plassavares sydsluttning bodde de med ett par hundra meters mellanrum, vilket kunde konstateras vid nattlig inventering med hjälp av sången. Här funno vi, utan att leta, tre bebodda bon och en rad bon från tidigare år.
Ej heller nästa år, vid snabbmarsch upp utmed Lainio älv, kunde sångtrasten helt undgås: ett gammalt bo påträffades vid älvstranden i den formella gräns mellan barr- och björkskog, som markeras av några enstaka förkrympta granar i björkskogen. Enligt
Rune Bollvik (1940) sjöng den flera mil längre norrut 1939.
Skulle man rent mekaniskt göra statistik på publicerade observationer, skulle man alltså komma till resultatet, att taltrasten vid övergången mot 1940-talet skulle ha gjort en omfattande expansion i vertikalled. Slutsatsen att taltrasten »er fornylig invandret til birkezonen» har också framlagts (Salomonsson 1949). Någon nämnvärd expansion i horisontalled av utbredningsområdet i Skandinavien är det i varje fall ej fråga om, även om en viss förflyttning i horisontalled måste komma som en följd av vertikala gränsförskjutningar. Fjällen med dess björkskogar ligga ju insprängda i det skandinaviska barrskogsområde, där taltrasten sedan gammalt varit regelbundet förekommande. I Norge har den sedan länge (Collet 1921) angivits som »nogenlunde almindelig» ännu i Målselvdalen, d.v.s. i jämnhöjd med Sveriges nordgräns, »og gaar i Finmarken saa langt mod nord, som der findes nogenlunde frodig skov» (= björkskog). Från gränstrakterna Finland - Sverige strax öster om Pajala angavs den av Ludvig Munsterhjelm (1910: 31) som »mycket allmän» åren 1906 -1909. Och hemmansägaren Oscar Moberg i Svartbyn utanför Boden har meddelat mig att »dess förekomst i gångna tider har varit lika som nu».
Det viktigaste stödet för tron på att en betydande sångtrastexpansion i fjällen verkligen nyligen ägt rum, synes vara Siivonens (1939) och Reinikanens (1947) åsikter, att taltrastpopulationen i finska Lappland tillvuxit i samband med senare årtiondens klimatförbättring.
Skulle en vertikal expansion av taltrastpopulationen i fjällen verkligen vara direkt temperaturbetingad, vilket även ur rent biologisk synpunkt förefaller mig personligen föga troligt, borde den ha skett betydligt tidigare än vid övergången till 1940-talet (jfr temperaturdiagram för april-maj, taltrastens flyttningstid, hos Siivonen & Kalela 1937: 616). Däremot skulle man teoretiskt kunna tänka sig en klimatbetingad successiv näringsekologisk förbättring av björkskogens »taltrastbiotoper», som verkat först nyligen.
Men skulle den eventuella expansionen verkligen ha kommit så tvärt, att fågeln just under åren omkring 1944, då Ekmans bok »Djur i de svenska fjällen» utkom, plötsligt skulle blivit »mer eller mindre talrikt förekommande» i björkregionen både i norra Jämtland och i Lappland? Tyder inte i stället detta ganska vidsträckta nät av plötsligt gjorda observationer från blott ett par observatörer, som just då blivit intresserade av frågan, på att fågeln tidigare helt enkelt blivit förbisedd i skildringar från björkregionen? Hur många ha funnit intresse i att forska efter denna i Lappland allmänna art just i björkbältet? Och hur många ha tidigare färdats just på den höjden i fjällen och uppehållit sig i just taltrastens björkbiotop vid just den tidpunkt på våren, då det är störst möjligheter att få höra sången, och vid rätt tidpunkt på dygnet? Under vistelsen i Laisdalen vid månadsskiftet maj - juni 1948 hade jag rikliga tillfällen att göra reflexionen, att det till och med så tidigt på sommaren var ytterst lätt att gå förbi de ganska glesa taltrastarna, vilkas sångfrekvens redan var liten. Inventeringen av beståndet kunde göras endast under dygnets första timmar. I Norge var taltrasten funnen i björkskogen långt tidigare (Collet 1877), och H. Zetterberg (1925) fann den vid början av 1920-talet i björkskog i Sorsele socken ehuru bo ej påträffades. Även om en ökning av taltrastarna i fjällen mycket väl är tänkbar, förefaller det som om de många nyupptäckta förekomsterna »komma icke att markera artens spridningshistoria, utan dess upptäcktshistoria» för att använda ett uttryck som Sven Ekman använt i annat sammanhang. För bedömande av om, hur och när en eventuell uppvandring av taltrasten i björkregionen sedan sekelskiftet skett torde ur vetenskaplig synpunkt fordras ett material av helt annat slag än det, vi haft att röra oss med i vårt land. Detta förefaller tydligt för den som i ett par årtionden haft tillfälle att på ort och ställe jämföra rådande förhållanden med vad man av litteraturen vet om fjällens fågelfauna. Det räcker kanske med att peka på skärsnäppan, Calidris maritima, vars häckning ända till 1930-talet undgått oss, trots att fågeln - enligt vad man nu vet - är spridd över större delen av den svenska fjällkedjan i den mån lämplig biotop finnes, och trots att den hör hemma på kilometervida, lättöverskådliga, öppna vidder! Av allt att döma fanns den redan 1903 på Luottolako i Sarek i samma utsträckning som nu (Swanberg 1944: 9-10, 1945: 110-113).
Bo: De i björkregionen funna bona ha överlag varit av Siivonens »typ 7 - Das Heunest», d.v.s. boets bärande ytterskikt har helt utgjorts av torra grässtrån, vilket överensstämmer med Siivonens uppgifter om bon i denna region (1939: 102).
Äggantal: I den karga björkskogen nära trädgränsen i sydöstra hörnet av Svaipaområdet befunnos de två under 1942 funna kullarna bestå av vardera 4 ägg. I den rika skogen i Vindeldalen och på Plassavare hade tre bon 5 ägg, medan ett hade 6 ägg.
Häckningstidpunkt: 1944, som var ett år med sen snösmältning, beräknades ruvningen av fullagd kull ha börjat resp. den 2 och 6 juni 1948, som var ett år med tidig vår i fjällen, beräknades ruvningen i tre bon på Plassavare ha börjat resp. 24/5 (2 bon) och 7/6.
Som bekant ha en mängd dagfåglar på de breddgrader, där det är fullt dagsljus dygnet runt, en vilopaus före midnatt, och i början av juni hör man dem åter börja sjunga någon gång mellan kl. 23.30 och 1.00 eller något senare. Tiderna variera med fågelart och väder, och de individuella olikheterna äro rätt stora. Problem rörande dygnsrytm i den arktiska sommaren har särskilt P. Palmgren (1935) behandlat.
Tyvärr har jag ej haft tillfälle ägna mig åt dygnsrytmen hos taltrasten, men av ren nyfikenhet satt jag natten 28-29 juni 1944 gömd intill ett bo i Vindeldalen. Ungarna voro omkring 8 dagar gamla. Bevakningen skedde kl. 23.48-0.48, och under denna tid kommo de gamla fåglarna med mat sammanlagt 11 gånger. 6 gånger svalde de någon spillningsboll, medan 4 sådana transporterades bort. Aktiviteten var alltså hög redan vid midnatt. Jämför emellertid nedan med ett något utförligare nattprotokoll från ett
rödvingetrastbo!
I anslutning till vad som nyss nämnts om taltrastens midnattsaktivitet lämnas här i tabellform ett något mera upplysande korttidsprotokoll från några nattimmar vid ett bo av rödvingetrast vid foten av Plassavare den 3-4 juni 1948. Ungarna voro ca fyra dagar gamla.
Av anteckningarna framgår, att en inaktivitetsperiod åtminstone beträffande arbetet vid boet inträffade under förnatten. Tabell över matningsfrekvens och uppehåll på boet hos ett rödvingetrastpar vid Plassavares fot. Solnedg. 23.20, soluppg. 0.35.
Turdus musicus, feeding rate and brooding time at a nest with young, four days old,
zz.oo-i.3o in the night of June 3-4th 1948. Plassavare 66°2i'. Sunset 23.20, sunrise o.35.
Den i texten nämnda rödvingetrasten, Turdus rn. musicus, hade placerat sitt bo mellan de fyra vita stammarna av en fjällbjörk. Klockan 23.30 började den första rödstjärten, Phoenicurus phoenicurus, sjunga i närheten, samtidigt sjöng en rödvinge i en björk intill boet, och kl. 23.35 kom hannen första gången med mat. Först kl. 23.55 började en bergfink, Fringilla montifringilla, i grannskapet att sjunga.
Som synes deltog hannen ej i värmningen av ungarna. Matningsfrekvensen vid boet under de två timmarna närmast efter viloperioden var 14-15 ggr/tim. Tidigare under dagen hade, efter fotografering kl. 8-10, protokoll förts kl. 10-11.25 av mig och 11.50-13.00 av C. A. Blume. Under denna tid var matningsfrekvensen, för hanne och hona sammanräknat, 7,7 ggr/tim.
Maten till ungarna dominerades av myror, många gånger medfördes någon sorts gulbruna larver, två gånger under natten kom hannen med ett flaxande nattfly i näbben. Under de två protokollförda nattliga aktivitetstimmarna svaldes sammanlagt 5 spillningsbollar och borttransporterades 5.
På grund av sina egenartade biotopkrav häckar ringtrasten, som Sven Ekman (1944) säger, »blott på spridda ställen» i den svenska fjällkedjan. Allting är relativt, och uttrycket »spridda ställen» får väl närmast anses innebära, att det ej är kontinuitet mellan de enskilda lokalerna. Som regel är det dessutom långt avstånd mellan paren, om man jämför med våra andra trastar.
I juni 1944 påträffades minst 10 par utmed en sträcka av femton kilometer i björkzonen i Vindelälvens dalgång. Rimligtvis bör det ha varit flera, eftersom endast en mindre del av detta område hann undersökas mera noggrant. I början av juni 1948 räknades minimum 10 par i det ganska begränsade partiet av Laisdalen mellan Svaipa - Ertektjåkko och Plassavare.
Ekman säger vidare; »Den som träffar denna sångfågel vid hans bo, bör lägga märke till boplatsens belägenhet. - - - I det tiotal fall, då vederbörande iakttagare lämnat närmare uppgifter om platsens belägenhet, har den utgjorts av sluttningar mot söder, där de klimatiska betingelserna tydligen böra vara gynnsammare än i trakten i allmänhet.»
Alla de i Vindeldalen sedda paren bodde på sluttningar med mer eller mindre sydlig orientering. De fem paren på Plassavare voro samlade på så ovanligt kort sträcka som 2 500 meter utmed sydbranten, men de fem andra paren höllo till på nordsluttning nedanför de väldiga fjällväggarna söder om älven, och Olof Jern har meddelat mig, att flertalet av de bon, han sett på Storsnasen och närliggande fjäll i Jämtland, ha legat på nordsluttning.
Troligen är det vid sidan om vissa topografiska typdrag (mer eller mindre branta, men vegetationsklädda sluttningar) främst näringsekologiska faktorer som betinga valet av boplats. Själva sluttningens klimatiska betingelser spela kanske blott en andra - eller tredjeplansroll, om blott tillfredsställande näringsplatser finnas i någon annan biotop, t. ex. i en dalbotten, inom räckhåll.
Resultatet är, att ringtrasten oftast lägger sitt bo i någon sluttning, där det är vissa, om ock inte så särskilt stora, svårigheter att nå det. Som regel ligger det väl undanstucket under något valv av enkvistar, vide, kråkbärsris eller dylikt. Det ligger alltså ej på helt kala branter. Även om det vanligaste läget är vid björkskogens ovankant, tyckas glest stående träd i branten inte vara något hinder. Ett bo, som Blume och jag funno på Plassavare, låg i skog på vanlig jordsluttning, där man kunde röra sig nästan lika obehindrat som på plan märk. Inom räckhåll måste emellertid finnas någon sådan frodig vegetationstyp, som gömmer på den fauna, vilken fordras för ungarnas uppfödning. Följden blir, att man ofta nedanför boplatsen hör järnsparven, Prunella modularis, sjunga, ej sällan även trädgårdssångaren! Sålunda hade samtliga ringtrastar i Vindeldalen järnsparven som granne, och detsamma gällde dem på Plassavare 1948 och de två, som höllo till strax SV Abiskojaure 1939.
Emellertid är ringtrasten ingalunda hänvisad till att söka föda inom ett strängt begränsat revir runt boet. Tvärtom. När han svingar sig upp och försvinner över brantens krön ovan boet kanske han är inom reviret, ty där uppe sitter han gärna sjungande på kanske klippa, men ofta ser man honom som ett svart streck fara långt ned i dalens botten, kanske bortåt en kilometer från boet, för att uppsöka de goda näringsställena där. Jämför fig. 10 och dess text. Lika långa näringsutflykter från reviret göra för övrigt en del dubbeltrastar, Turdus viscivorus, som bo djupt inne i granskogen på Billingen i Västergötland.
I handböckerna brukar uppgivas, att honan skiljes från hannen bl. a. på att hennes halvmånformiga bröstfläck är gråbrun (Niethammar) eller att den är "mycket dunklare och mindre vit än hannens och alltid med rester av bruna fjäderspetsar» (Witherby) eller att den är »mindre framträdande genom brun inblandning i det vita» (Henrici i Våra Fåglar i Norden). Detta kan vara vilseledande för fältobservatörer i vissa fall. Hos två (B, C) av de fyra par, som på mycket nära håll studerades i Vindeldalen, hade honan gråbrunaktig bröstfläck, som gjorde henne lätt att igenkänna även på mycket långt håll. Men de andra två honorna (A, D) voro ytterst lika sina hannar. Jämför fotografierna ! Visserligen var bådas vita fläck till storleken något mindre än deras egna hannars, men såg man dem ensamma kunde det vara svårt nog att klara av identifieringen. I det ena fallet (D) kunde jag, i hannens frånvaro, med säkerhet igenkänna honan endast på den gråaktigt gula näbbfärgen. I det andra fallet (A) var skillnaden än mera utslätad. Tack vare att fåglarna (A) studerades på mindre än två meters avstånd, kunde man dock se, att honan verkligen hade några ljusgrå stänk i den vita bröstskölden. Honan skall vara brunare än motsatta könet, men denna hona var faktiskt endast en aning brun på ryggen, d.v.s. i något mindre grad än hannen.
Den kraftigt svavelgula näbben hos sistnämnda hanne var - som fotografiet visar - ej mörk i spetsen, vilket handböckerna kategoriskt uppgiva skall vara fallet. Den gula färgen hos honornas näbb var alltid blekare, i de flesta fall tycktes den även inblandad med grått eller gråbrunt.
Sången är, åtminstone för mina öron, den ojämförligt lättaste att känna igen bland våra trastar. Vandrar man fram i en fjälldal, hör man den på långt håll som ett monotont, mycket enkelt, makligt upprepande av en- eller tvåstaviga, vemodigt ljudande »tjyh, tjyhx tjyh» eller, mindre ofta, »tilyh, tilyh, tilyh». Ibland kombineras dessa båda motiv, så att ett par »tilyh» i lägre tonläge följa på tre vanliga »tjyh». När det är ungar i boet, förenklas sången ofta än mer. Det är inte ovanligt att hannen på väg till boet annonserar sin ankomst med en kort sångstump!
Dessa Dtjyh, tjyh, tjyh» komma med påfallande långa uppehåll. Den skygga fågeln, som man sällan kommer riktigt nära, förefaller kanske tyst under dessa pauser. Men då jag en sommar hade en enriskoja vid ett örnbo, råkade det vara placerat i ett revir, tillhörande ett ringtrastpar, som tydligen tvingats lägga om sin äggkull. Följden blev, att jag under långa perioder hade hannen sjungande bloett par meter ovanför min koja. Han sjöng ovanligt flitigt klockan 23.45-07.15, sedan tappade jag bort kontrollen på grund av oavbrutna spännande händelser i örnboet. Därvid framgick emellertid, att »uppehållen» mellan de ljudliga, välbekanta sångstroferna i själva verket till stor del fylldes av lågmält, oartikulerat kvitter, motsvarande det kvittrande som är så välkänt som avslutning på rödvingetrastens sångstrofer.
Medan förekomstlokalen röjes av sången, markeras boplatsen av det smattrande » teckteckteck - - -» . Detta liknar till typen ett orosläte, men kan i varje fall ej vara uttryck för någon högre grad av oro. Båda könen låta gärna höra det, medan de utan minsta tvekan fara till eller från boet med mat.
Kommer en människa i närheten av boet uttryckes fåglarnas upprördhet av ett mer smackande, intensivt » tjäckchäckchäckchäckchäck - - -», samma läte som användes mot passerande rovfåglar. Det kan övergå i »gickickickick, - - -», som också är en vanlig variant av samma läte.
Avvaktande oro vid boplatsen uttryckes gärna med ett mycket fint, nästan gnisslande, utdraget »sih-sih» eller enstavigt »sih», likt motsvarande läte hos koltrasten.
Kullens storlek har ej exakt kunnat beräknas i samtliga fall, eftersom ungarna varit 1-6 dagar gamla; men minimiantalet lagda ägg har varit resp. 3 (ett bo), 4 (2 bon) och 5 (3 bon).
Av detta ringa material skall inga slutsatser dragas, men det är av intresse, sedan man studerat David Lacks utmärkta arbete
»The significance of clutch-size», där han påvisar, att fåglar tillhörande östligare populationer och framför allt, nordligare, där dagen är längre, tendera att lägga större kullar. Ringtrasten i England anses normalt ha 4 ägg. Detta tal är nog vanligast i Sverige också. Men tre av de fyra kullarna i Vindeldalen 1944 voro 5-taliga. Ett resultat av sen häckning och god näringstillgång ?
Häckningstidpunkten framgår dåligt av den svenska litteraturen. Under 1944, som var ett år med sen snösmältning, beräknades ruvningen av fullagd kull ha tagit sin början under tiden 1-8 juni, detta i fyra bon i björk - och ett i videregionen. Under ett år med tidig snösmältning och med ett par veckor »för tidigt» börjande sommarvärme, 1948, beräknades motsvarande data för två bon i Laisdalen vara 16 resp. 21 maj. Detta gäller givetvis första kullen och stämmer väl med Collets (1921: 57) uppgift, att äggläggningen i de inre delarna av östlandet i Norge sker under sista veckan i maj eller första i juni.
För att få en uppfattning om rytmen i sysslorna vid boet, bevakades bo A den 21 juni kl. 00.02 - 16.09. Ungarna voro fem till antalet och beräknades vara 6 dagar gamla. Under tiden 06.02-10.07 sköttes bevakningen av Curry Lindahl. Antalet matningar och den tid, honan ruvade, framgår av nedanstående tabell. För timmen 10-11 ha dock inga siffror anförts, enär fåglarna i mer än 23 minuter då blev störda av vår vaktavlösning.
Som synes ha de båda makarna vardera i medeltal fört mat till boet 2 gånger per timme. Detta förefaller måhända ganska litet, men å andra sidan visade det sig, att när ungarna under den högsta aktiviteten mellan kl. 1 och 2 hade fått mat sammanlagt 8 gånger, blev de så mätta, att de ej orkade svälja mer på en stund. Den mat, som hannen kl. 2.02 gav dem, fick honan sålunda efteråt plocka ut ur deras gap och själv svälja.
Hannen deltog ej i ruvningen av ungarna. Spillningen. svaldes i samtliga fall utom ett.
De gånger, trastarna kunde iakttagas under näringssök, höllo de till på marken, på fuktiga jordslänter eller bland fuktigt mossklädda klipphällar, och här uppförde de sig som koltrastar.
En väsentlig del av den mat, som fördes till ungarna i fyra bon i Vindeldalen, utgjordes av grå- eller brunaktiga larver. Vid ett av bona matades de nykläckta ungarna tydligen så gott som uteslutande med sådana, men när de voro veckogamla, dominerade daggmask i matportionerna.
Koltrasten är mycket sällan sedd i Lappland. En kull nyss flygga ungar sågs 1925 vid Laisholm, Tärna s:n, enligt Våra Fåglar i Norden, alltså nedom barrträdsgränsen. Från björkregionen har knappast någon författare nämnt den.
Under vistelsen på högslätten Luottolako i Sarek gjordes under dygnets första timmar den 13 juli 1943 ett kort besök i Njåtsosjokks dalgång omkring 13 km ovanför barrträdsgränsen. Den biotop, som besöktes, var ett smalt bälte av djungelartad blandning av björk och vide utmed den slingrande älvfåran. Som karakteristik kan vidare nämnas, att både taltrast, järnsparv och trädgårdssångare sjöngo där, de båda förra röjdes även av fjolårsbon, sädesärlan, Motacilla alba, hade flygga ungar, och drillsnäppan, Actitis hypoleucos, var talrikt förekommande. I denna täta vegetation iakttogs även en gammal hanne av koltrast.
Året därpå voro vi i Vindelälvens dalgång och hade minst fyra olika stationära koltrastar regelbundet sjungande på en sträcka av 4-5 kilometer ovanför barrskogsgränsen under tiden 15-28 juni 1944. De uppehöllo sig i de partier, där den mera vertikala branten går över i en sakta sluttande jordbrant. Där är björkskogen hög- och grovstammig på vegetationsrik, fuktig mark. Insprängd i denna är tät snårskog med hägg, al, sälg, tibast, hallon, vinbär osv. I ett sådant parti vid Aitelesnasfors påträffades ett fjolårsbo av för koltrasten typisk konstruktion, alltså med ytterskikt av bl. a. en mängd mossa och ormbunksblad och i innerskiktet bl. a. rottrådar.
Det har i detta sammanhang ett visst intresse, att koltrasten tjugo år tidigare »är iakttagen några gånger omkring Ammarnäs av Lunvig Grundström», alltså bara någon mil söder om våra fyndplatser (H. Zetterberg 1925).
Colett (1921) uppgav, att morkullan i Norge i »enkelte par» kan häcka ovanför barrskogsgränsen.
I Sverige omtalade Karl Gram redan vid sekelskiftet, att »hon, ehuru för folk i allmänhet okänd, finns häckande från Vesterbottens kustland ända upp i björkregionen vid norska gränsen» (E. L., 1902, i Sv. Jägareförb. nya tidskr. 40: 171). Senare har hon vid flera olika tillfällen iakttagits på drag i björkregionen i södra Lappland, och så långt norrut som vid Vittangijärvi såg Erik Rosenberg (1945) somrarna 1937 och 1939 dragande morkullor.
I juni 1944 funno vi till vår glädje, att morkullor regelbundet drogo i björkskogen flera kilometer ovan barrskogsgränsen i Vindelälvens dalgång (Curry Lindahl Våra Fågl. i Norden 1946: 1308), och där anträffades även bo med fyra ägg vid Aitelesnasfors den 20 juni samma år. Det låg i en tät matta av blåbärsris och lummer på en torr björkbacke.
När jag nästa gång kom till fjällen, 1948, mötte morkullan redan första kvällen efter ankomsten till Plassavare vid Laisälven, långt bortom barrskogsgränsen. Här drogo flera morkullor varje natt, och det finns all anledning att betrakta detta som tecken till häckning i den frodiga björkskogen där. Ragnvald Marklund har nämligen omtalat för mig, att han redan 1930 och 1937 »ofta sett deras parningsflygningar» på ett par fjällsluttningar ej långt från Plassavare. Han har visserligen ej sett deras bo men vid ett par tillfällen träffat på kullar i närheten av Gautosjö 18 km längre ned i Laisdalen och minns morkullan därifrån sedan »omkring tjugotalet». Collett (1921: 380) har omtalat, att »i Tromsø og delvis Nordlands amter, hvor solen om sommeren er over horisonten døgnet rundt, foregaar trækket ogsaa i solskin». Att man även i svenska fjällen kan få se det mitt på dagen, kunde vi konstatera i Vindeldalen (jfr Curry Lindahl), men det regelbundna draget hade åtminstone de få morkullorna på Plassavares sydsida koncentrerat till ett par nattimmar. Att döma av observationer den 29/5, 3/6 och 5/6 försiggick det huvudsakligen mellan klockan 22 och 23.
Som exempel kan anföras anteckningarna från natten 3-4 juni, då jag satt i ett gömsle vid ett rödvingetrastbo, i vars närhet ett morkulldrag gick förbi. Det var en natt med tjockt molntäcke över hela himlen. Bevakningen ägde rum kl 21.30 - 01.35. Dragande morkulla antecknades kl. 22.00, 22.05, 22.18, 22.22, 22.29 (minst 2, troligen 3 ex.), 22.33 (2 ex.), 23.33. Solnedgången den 3 juni 1948 vid Plassavares horisont kan beräknas till kl. 23.20, soluppgången samma natt till 00.35.
I motsats till kvällsdraget i södra Sverige, som visserligen i en del fall börjar strax före solnedgången men huvudsakligen är förlagt till tiden från denna till mörkrets inbrott, började draget på Plassavare alltså redan omkring en timme före solnedgången och hade nästan ebbat ut långt före denna. Något annat drag, tydligt knutet till soluppgången, kunde aldrig iakttagas, utan det hela var koncentrerat till en enda period av ungefär samma längd som perioden för kvällsdrag i södra Sverige. Av intresse är, att huvuddelen av draget sålunda ej var förlagt till just dygnets allra mörkaste timmar, men att det däremot sammanföll med den tid på förnatten, då t. ex. rödvingetrasten har sin viloperiod eller lägsta aktivitet.
Den som i trakterna uppåt polcirkeln har möjlighet att ingående studera morkulldragets förlopp, bör alltså ej försumma att försöka ordna bevakning av vissa dragställen och göra anteckningar under de viktigaste nattimmarna för att sålunda skaffa jämförelsematerial från olika platser !
En annan egenhet i de ljusa nätternas morkulldrag synes vara, att man där som regel endast hör »pispandet». I senare hälften av juni 1944 hörde vi i Vindeldalen aldrig något »knortande». Samma år konstaterade Sten Larsson och Finn Salomonsson samma beteende i Härjedalen i senare hälften av juni och första hälften av juli (Salomonssen 1949). Och på Plassavare 1948 kunde ej heller något knortande konstateras under morkullornas parningsflykt under de sista dagarna av maj och första i juni. Visserligen kan man även i södra Sverige, t. ex. i Skara-trakten, under olika tider av våren träffa på någon fågel, som endast låter höra pispandet under draget, men här är det sällsynta undantagsfall.
Notes on some birds in LaplandThe hooded crow (Corvus corone cornix):
Several nests in different parts of Lapland show that the crows living there were independent of cultivated areas.
The hoary redpoll (Carduelis hornemanni exilipes or C. f lammea exili pes):
In the northern part of Torne lappmark 14 nests of redpolls were found 1949, 4 of exilipes and 10 of fl. flammea. The populations were mixed. The common redpoll builds the greater portion of the exterior of its nest with small twigs, whereas the hoary redpoll uses bronzetinted grasses only, interwoven with silvery plant down, was not confirmed. Both ways were practised by both species or subspecies,
Most nests were found in the willows above the tree limit.
The young, newly hatched, of the hoary redpoll have mousegray down, fairly long, supraorbital, occipital, spinal, humeral, ulnar, femoral, and crural. The bill of the nestling is light greyish yellow with a smoke-colored strip just before the nostrils. Flanges white, in the angle bright
rose-colored.
The rustic-bunting (Emberiza rustica):
Nest containing 5 eggs found at the edge of the river Lainio 5 kilometres from the conifer zone, 10/6 1949. Nesting place shown in
The tree-pipit (Anthus trivialis)
is considered to be widely spread, though not abundant, in the birch zone.
The red-throated pipit (Anthus cervintas)
was found on most suitable localities on the tundra in the northern part of Torne lappmark, June 1949.
It is suggested that the lack of observations of migrating red-throated pipits in southern Sweden before 1937 was due to the birds being overlooked. The common call note is easily overlooked, a thin »speeh», perhaps the »skeez» of the Handbook of Br. Birds, apparently often confused with the call of the tree-pipit. The »full, musical, rather abrupt 'chup'» is considered by the author to be a form of alarm note, rarely used by migrants. Subsong by a on ground, 12/6 1949. Common song sometimes on ground: Often rises with fairly rapid and twitching flight. Often alights dropping from a great height like a stone. Migrants as well as breeding birds also quarrelsome against other species.
The spotted flycatcher (Muscicapa striata)
is considered to be widely spread and the pied flycatcher (M. hypoleuca) to be fairly common in birch woods of the luxuriant type above the conifer
zone.
The garden warbler (Sylvia borin)
is not uncommon in the birchzone. Recent theories as to a marked extension of the distribution in the mountains in late years seem to the author not to be quite well
founded.
The song - thrush (Turdus eric. philonrelos)
is widely spread in the birch zone, particularly in woods of the luxurianc type. The history of discovering the species in the birch-zone should not be confused with a possible but not proved excension of its vertical breeding area in Sweden.
The redwing (Turdus musicus):
Table on feeding rate and brooding time in 3½ midnight hours is given. It is shown that the period of lower activity or resting is concentrated to the hours before 23.30. At this time the redstart started singing, but the brambling not until 23.55. Feeding rate 00.00-01.30 was 15 times/h, at 10.00-13.00 it was 7,7 h.
The ring-ouzel (Turdus torquatus):
As to field characters it is stated that the gorget of the adult female is not always brownting
Cp. the photographs fig 11 and 12.
Not all adult females are browner than adult males.
A male singing a few metres above a photographic blind filled the intervals between the well-known clear notes with rather low twittering notes similar to those of the redwing. As a sign of slight agitation a thin blackbird-like ''tsee'' is heard, e.g. from a bird waiting for free passage to the nest.
Ring-ouzels nesting on a great height often gather their food largely in the valley bottom apparently outside the breeding territory.
Cf. the photograph fig. 10 and its ce=t.
Incubation in Lapland starts in the latter half of May or the first week of June. As to feeding rate and brooding time ac 00.02-16.00 in the day June 21 see the table p. 128.
The blackbird (Turdus merula)
Previously it has not been mentioned for the birchzone of Swedish Lapland. In 1944 4 adult male were stationary and singing in the birch wood at the slopes along the river Vindelälven, 66° 02'. One nest from the previous year was found.
The woodcock (Scolopaa rusticola)
»Roding» in Lapland is seen at any time of day but the period proper is concentrated to one night hour. In the birch wood on the mountain Plassavare, 66° 21', a »roding» place was watched at 21.30-01.35 in the night of June 3-4th. Daylight all the night over! »Roding» birds were noted 8-9 times between 22.00 and 22.33, one bird at 23.33. Sunset 23.20, sunrise 0.35. Thus the »roding» was confined to the period of lower activity of most Lapland-birds and did not coincide with the hours of the lowest quantity of light.
The croaking sound was neither heard in June 1944 (66° 02') and May-June 1948 (66° 21'), The ''tsiwick''-note only accompanied the
»rodingo''.
P. 0. Swanberg 1953
Fiskarnas romproduktion har en av mina vänner tagit som bevis för hur föga ändamålsenligt naturen fungerar.
Han är jordbrukare och har följaktligen lätt att se naturen som en åtminstone partiell fiende. Omdömet blir alltså hårt: »En stor torsk kan lägga upp till 9 miljoner ägg. Hur många vuxna fiskar tror du det blir av de miljonerna? Om jag, när jag skulle jaga, ginge ut på ett fält och sköt blint åt alla håll runt omkring mig i hopp om att eventuellt träffa någon hare, skulle det vara ett ungefär lika ändamålsenligt tillvägagångssätt som naturens metod att skaffa torsken tillräcklig avkomma.»
Det är inte en känsla av att saken skulle vara svår att försvara, som gör att jag nu avstår från att diskutera fiskarnas sätt att sköta släktets fortplantning. Har man i sitt yrke ständig anledning att jämföra människans teknik med naturens och tillbringar man dessutom fritiden med att närgånget forska i andra organismers levnadsförhållanden, så får man lätt en högst betydande respekt för naturens sätt att få allt levandes otaliga pusselbitar att gå ihop.
Vi brukar beundra flygets utveckling under senare årtionden. Detta naturligtvis med all rätt. Det skadar emellertid inte att skänka en och annan tanke åt naturens oefterhärmligt eleganta sätt att klara flygproblemen. Vår egen tornsvala - en av våra flyktigaste sommargäster - lever, när den inte sover eller ligger på ägg, hela sitt liv på vingarna, och av en schweizisk forskare anses den tillryggalägga omkring nittio svenska mil om dagen. En asiatisk tornsvala flyger stundom med en hastighet av drygt 300 kilometer i timmen. Det skulle vara svårt att tro det, om inte flera forskare var för sig hade kommit med denna uppgift. En sådan hastighet är oerhörd redan i och för sig och blir en prestation av svindlande mått, om man sätter åtgången av förbränningsmaterial och flygkroppens storlek i förhållande till hastigheten och jämför med världens snabbaste reaplan.
För hundratusentals, ja, miljoner år sedan, redan innan Homo sapiens existerade, flög fåglar omkring i världen och förflyttade sig sannolikt mellan kontinenter lika sorglöst som de lyckligaste bland turister kunnat göra först under de allra senaste årtiondena. Så gör ju fåglarna än i dag. När den nordiska sommaren nalkas, går ett i bokstavlig bemärkelse oavbrutet tåg av fåglar i tallösa skaror mellan andra länder eller kontinenter och Skandinavien, så också mellan hav och land.
En vecka efter midsommar vandrade jag upp till Vittangijärvi i nordligaste Lappland, alltså till blott några mil från tundran. De många gulärlorna, som bodde på nästan varje liten öppen mossmark i björkskogen, hade ungar i sina bon. Kai Curry Lindahl, en
av oss fyra som sysslade med fåglar där, berättade, att när han senast såg dessa mörkhuvade gulärlor av den nordliga ras, som bebor Norrland, sprang de och fångade flugor omkring och under elefanter och bufflar i hjärtat av Afrika. Det var i mars månad. Nog är det en välordnad tillvaro att få tillbringa vinterhalvåret i det klimat, i som bäst passar en i den afrikanska sommaren och omgiven av i mat, för att sedan bosätta sig på myrarna i de nordiska fjällen när i i sommar råder i Norden.
Av allt att döma har de få fiender i våra fjälltrakter. Boplundrare, som förstör så mycket i södra Sverige, är relativt litet verksamma i fjällen, bakteriefloran är ganska obetydlig och inte ens myggen tycks besvära fågelungarna något nämnvärt. Jag satt en morgon i den allra värsta myggtiden gömd ett par meter från ett i gulärlebo och kunde anteckna att på de fyra - fem timmarna inte en mygga syntes ofreda de veckogamla fågelungarna. Knappast kunde detta bero på att jag med min djungelolja tjänstgjorde som i dominerande lockbete, även om tältgömslet syntes väl tapetserat med myggor.
Detta var den 6 juli. På återväg från gulärlan gömde jag mig i en liten lövhydda, vilken på förhand arrangerats hos ett par drillsnäppor. Dessa bodde mitt i den härligt frodiga vegetationen av älggräs, midsommarblomster och annat långt uppe på en fjälläng. De hade just kläckt sina ungar.
Mina tankar gick sju veckor tillbaka. Då tillbragte jag en mörk natt bland glimmande lysmaskar i de ryktbara fågelträsken i La Camargue, Rhônes deltaland i södra Frankrike, med etthundratjugo exotiskt granna biätare på nattkvist i tamariskerna bakom min rygg, medan en hop rördrommar tutade i en oändlig kör av syrsor och grodor. Naturen var fylld av nya och fängslande intryck, men det var ändå en särskilt stor och välkommen upplevelse att i kolmörkret klockan nio på kvällen höra drillsnäppor färdas förbi på stor höjd mot nordnordost, med kurs på Skandinavien, och att en halvtimme senare höra småspoven följa efter på samma väg. De som kommer sist på flyttningen, är just de som skall färdas allra längst mot norr, till andra sidan polcirkeln. Två månader tidigare såg Kai Curry - Lindahl drillsnäpporna röra sig på flodhästryggarna i Kongo lika hemvant som på stenarna i de svenska vattnen.
Om man undantar en del gamla kungsörnar och korpar, riporna och några få andra för fjällen mindre karakteristiska arter, så är alla våra fjällfåglar mer eller mindre långväga resenärer.
Silvertärnan har under senare år brukat nämnas som den varelse på jorden, som skaffar sig de flesta soltimmarna per år, i varje fall mer dagsljus än någon annan. De svenska silvertärnorna tillbringar vårt vinterhalvår i de planktonrika farvattnen vid Sydvästafrika och kanske delvis ännu längre söderut, när dagen är som längst därnere. Och sedan har vi dem bosatta även allra längst i norr, i Torne lappmark under de månader, då solen där är uppe dygnet runt. Tio mil räknar man med att de i genomsnitt tillryggalägger per dag under sina färder över världshavet.
Fjällabben, kanske den elegantaste flygare vi har uppe i de arktiska regionerna, är nära släkt med måsarna. Hur han tillbringar större delen av året, vet vi inte bestämt ännu, men det är tydligt, att han vistas till havs, dit han synts flytta väster om de brittiska öarna. Han lever följaktligen större delen av året som genuin havsfågel och måste grundligt lägga om hela sin livsföring, när han skall uppsöka sina boplatser på landbacken uppe i bergen. Ty om sommaren lever han som landfågel och specialist på smågnagare, särskilt fjällämlar.
Vissa år ser man inte någon labb i fjällen under högsommaren. Man trodde därför en gång, att fjällabbarna var nomader även i den bemärkelsen, att de flyttade efter den bästa lämmeltillgången , Men i själva verket kommer de åter till sina fjäll varje vår. Under lämmelår stannar de och lägger ägg. Hittar de inga lämlar, blir det ingen bosättning utan de sluter sig samman redan före midsommar som en förberedelse till avflyttning. Den största flock, jag för min del sett, var på 47 individer, som den 20 juni 1949 samlats på Routasjärvis is på kalfjället vid Lainio älvs övre lopp. När de är hos oss, brukar de annars inte ligga på vattnet som riktiga måsar gör, men den gången låg faktiskt två av dem i det öppna vattenstråket utmed strandkanten. Det var starten till livet på havet !
Somliga fåglar tillvaratar den korta fjällsommaren intensivt. Rödvingetrasten är i flera avseenden en för hela Norrland karakteristisk fågel och sjunger med ett otal lokala dialekter inte bara i skogslandet utan också så långt in i fjällen som det finns något så när högvuxna och sammanhängande videsnår, detta även längst i norr, på högplatåtundran mellan Torneträsk och Taava Eno. Ofta bygger den sitt första bo så tidigt, att snö täcker en stor del av marken. Vid midsommar och omkring månadsskiftet juni - juli finner man därför deras utflugna ungar mest överallt i fjällskogen, men samtidigt ligger rödvingetrastarna över lag på nylagda ägg - det är inget tvivel om att det är deras kull nummer två för samma sommar.
Lika energiska är flera andra fågelarter, fastän vi ännu inte med säkerhet utrönt, vilka av dem, som regelbundet hinner fullfölja uppfödningen av två kullar per sommar. Taltrasten, som följer björkskogen långt upp i Torne lappmark, gör det förmodligen, likaså den paranta ringtrasten, som är fjällbranternas speciella trast men som genom skygghet och valet av svårtillgängliga boplatser blivit ansedd som mera sällsynt än den är.
Ringtrasten är en nogräknad figur, som vill ha relativt frodig vegetation under bobranten, och detta medför gärna, att andra trevliga arter bor nedanför, ej sällan trädgårdssångare, mycket ofta någon järnsparv. Den sistnämnda är i vetenskaplig mening också en trastfågel och klarar bevisligen två kullar i snabb takt till och med norr om polcirkeln, vilket jag nästan oavsiktligt fick bevittna sommaren 1952. Vid Vittangijärvi råkade jag nämligen under några julidagar vistas i och omkring samma snår som ett par flitiga järnsparvar, och då kom det så småningom fram, att dessa höll på att bygga ett vackert svarvat bo av huvudsakligen grön mossa, medan de omväxlade med matningen av ungarna, och i det boet lade honan sedan sin andra kull blåa ägg.
Den långa sommardagen i Norrland, som inte ger utrymme för något nattmörker alls, är kanske inte ett livsvillkor för den höga nativiteten, men den tillvaratages mer än väl. Efter en kort vilopaus från åttatiden på kvällen eller så inleder fåglarna sin nya dag redan klockan halv tolv på natten eller något senare. Morgonen börjar alltså för dem redan vid midnatt! Sedan arbetar de, särskilt om de har ungar, oförtrutet till sent på kvällen, och arbetsdagen blir inte åtta timmar utan bortåt tjugo. Under näringsrika förhållanden hinner de alltså ge ungarna mer mat än de skulle kunnat göra under den kortare dagen längre söderut i Europa. Följaktligen har fåglar av en och samma art möjlighet att klara flera ungar i Lappland än i Mellaneuropa, och genomsnittligt lägger en del av dem också fler ägg i norr.
Det finns emellertid en annan kategori fåglar i fjällen, som - trots att de färdats åtskilliga hundra mil från vinterkvarteret på en annan kontinent - har så bråttom tillbaka, att man kan frestas ifrågasätta, om man verkligen skall anse våra fjäll som deras egentliga hem. Fjällpiparen är ett exempel på denna kategori och är även det klassiska exemplet på en fågelart, hos vilken hanen fått överta alla en honas konventionella plikter utom själva äggläggningen. Fjällpiparhonan, som för övrigt också bär vackrare dräkt än hanen, lämnar äggen helt i hanens vård och flyttar från boplatsen efter blott några få veckors besök. Det är alltså hanarna, som har förtjänsten av att fjällpiparen för oss svenskar kommit att stå som en av våra mest typiska fjällfåglar, där han bor uppe på de kala högslätterna och fjällsidorna.
Med simsnäppan är det i stort sett samma förhållande. Det är en i många avseenden fängslande fågel, en snäppa som lever som en simfågel och tillbringar vinterhalvåret långt ute på havet. I boken »Vildar och paradisfåglar» berättar Sten Bergman, att han mötte simsnäppor på oceanens vatten väster om Nya Guinea. Den gången var det väl knappast fåglar från Skandinavien. Men när man hör talas om att någon mött dem i Persiska viken eller på Arabiska havet, kan det mycket väl vara skandinaviska representanter.
Den smalnäbbade simsnäppan, som vår art heter, är ungefär så stor som en stare, väger knappt mer än ett vanligt brev, som Victor Hasselblad uttryckt saken, och flyter följaktligen som en kork på vattnet. Detta i samband med hennes, och särskilt hans, häpnadsväckande oräddhet gör simsnäppan till en näpen uppenbarelse, som glatt mången naturintresserad fjällvandrare från Härjedalen i söder till Treriksröset i norr.
Fjällpiparen har blivit smått berömd för sin älskvärda lättillgänglighets skull, och simsnäppan kommer inte denna snälla varelse efter i fråga om historier om sin oräddhet. I juni 1950 hade vi den internationella ornitologkongressen förlagd till Sverige, och säkert hörde engelskan miss Longfield till dem, som reste hem med glada minnen av lyckade poänger i den svenska naturen. Ty när hon helt öppet ställde sig med en filmkamera någon meter från en simsnäppas bo i Jämtlandsfjällen, kom snäppan inte bara strax tillbaka utan passade också på, att värpa ett ägg just medan miss Longfield filmade.
Personligen är jag också mycket svag för en tredje sådan där överraskande orädd ödemarksvarelse, bredvid vars bo jag fått sitta öppet medan fågeln ruvat. Det är skärsnäppan. Men lättillgängligheten är hos den en sanning med modifikation. I själva verket har den genom sina vanor gjort sig så svår att upptäcka, att man inte förrän på 1930 – 40 - talen kommit säkert underfund med att den både är svensk häckfågel och som sådan dessutom spridd från Låktatjåkko vid Torneträsk till Härjedalsfjällen. Den är nämligen jämte snösparven den mest arktiskt präglade av våra fåglar, som helt enkelt gömt sig undan för zoologernas blickar genom att hålla till på de ytterst ogästvänliga och fattiga, av smältvatten översilade, i dimman gärna insvepta platåer på omkring tusen meters höjd, sällan lägre men gärna högre, på vilka ornitologer förr helst undvek att slösa något av sin oftast snävt tillmätta tid i fjällen.
I juli 1943 reste Curry - Lindahl och jag till Sarekfjällen för att söka skärsnäppan på den mellan 1200 och 1300 meter höga och 45 kvadratkilometer vida platån Luottolako. Vi slog läger strax under platåns kant. Erfarenheten sade, att det skulle varit väl djärvt att
ha rest tältet på den öppna slätten, där de västliga vindarna skulle hinna ta ordentlig sats i sina väntade anlopp. Trots vårt relativt skyddade läge under platåkanten bröt ett oväder av båda tältstängerna en natt, när vi låg i våra sovsäckar. När vi första morgonen vaknade i lägret, var allt insvept i dimma. Detta var förutsett, liksom att vi kunde vänta sådant väder dag efter dag under den vecka, vi hade på oss. Vi tvekade därför inte utan tog ut en kompasskurs och gav oss i väg upp över sluttningens kant. Nästan genast kom vi in på ett väldigt snöfält. Vi gick och gick, såg bara ett grått töcken omkring oss och hörde inget annat än krasandet av våra egna steg i snön. Snart kändes det som om vi råkat in på Grönlands inlandsis. Plötsligt kom en fågel farande ur dimman till vänster om oss, gav till ett ljudligt, välbekant »kyftt», när den passerade, och var i nästa ögonblick åter uppslukad av dimman till höger. Det var just skärsnäppan, den fågel vi sökte! Och omständigheterna vid mötet var betecknande.
När vädret under följande dagar klarnade, visade det sig, att Luottolako den 15 juli var snötäckt till sex tiondelar och ändå hade minst fjorton par skärsnäppor bon på de tungor av blöt barmark, som omväxlade med de stora snöfälten. De måste ha lagt ägg så snart det över huvud taget fanns några markremsor framtöade däruppe, och ändå hade de fått vänta med att ta sina boplatser i besittning till omkring midsommar. I sanning en ståndaktig förkärlek för det rent arktiska landskapet, för en tillvaro vid gränsen till det omöjliga. Avsevärt vänligare mark finns ju att tillgå en månad tidigare bara några hundra meter lägre i samma fjäll.
Det är inte bara de nyss nämnda trastarna som börjar »den nya dagen» redan före midnatt. Så gör bergfinkar och många andra också.
Men hur klarar de riktiga nattfåglarna sig? Det är en högst intressant fråga. Den lilla pärlugglan jagar i närheten av polcirkeln faktiskt bara under en kort men intensiv period av några timmar mellan klockan 22 och 1 på natten.
Fjällugglan, snövit, stor och grann, långt mer än pärlugglan anpassad till livet på vidder med ständigt dagsljus om sommaren, jagar däremot under vilken tid på dygnet som helst. Tyvärr är hon en så utpräglad specialist på lämlar, att vi inte haft något större antal fjällugglor i landet sedan 1938, det senaste verkliga lämmelåret. Hon är så pålitlig gnagarspecialist, att hennes fågelgrannar på fjället inte tycks vara rädda för henne på samma sätt som de fruktar en del andra rovfåglar. Jag satt en julidag på Vuorektjåkkos sluttning i Pite lappmark och studerade i kikaren, hur skärsnäppan spelade. En bländvit gammal fjälluggla satt på en stor sten framför mig, och skärsnäppan for under spelflykt i vidsträckta bågar över fjällheden. Otaliga stenar fanns att välja på, men inte desto mindre valde snäppan att avsluta sitt spel med att slå ned just på ugglans sten. Där satt de sedan sida vid sida. Fjällugglan fortsatte att putsa sin fjäderskrud och tog inte den minsta notis om skärsnäppan. Det skulle blivit en förträfflig scen för en film om det tusenåriga riket.
En och annan tror kanske alltjämt, att man i Lapplands tämligen ursprungliga vildmark får röra sig bland massor av fåglar. Förvisso finns det också begränsade områden, där både individtätheten och artantalet är nästan överväldigande för den som är ovan vid faunan däruppe. Långt vanligare är emellertid de karga, av fåglarna glest befolkade vidderna. Men det finns många »vita fläckar» kvar på den djurgeografiska fjällkartan, och fågelkännare har nästan överallt något att uträtta. Många roliga upptäckter återstår säkert att göra.
Den tidigare nämnda sommarresan 1952 till Vittangijärvi i den väglösa vildmarken några mil nordost om Kiruna syftade på nordsångaren, en liten, till det yttre högst oansenlig fågel. Dels var det önskvärt att försöka få ytterligare ett exempel på dess häckning inom landet, eftersom bo tidigare anträffats i Sverige endast 1916 och 1940, dels skulle det vara välkommet med ett fotografi av den fågel, som anses flytta längre än alla andra för att nå just det nordligaste Lappland.
Det förhåller sig nämligen så, att man väl känner till att nordsångare övervintrar i Bortre Indien, på Borneo och på öarna långt ute i oceanen sydost därom. Men från det egentliga Indien, där dock många ornitologer varit verksamma, känner man inga nordsångare. Sten Bergman har omtalat, att de om våren kommer till Kamtschatka redan i maj, medan de anländer till Torne lappmark senare än alla andra, till och med ett par veckor efter den grå flugsnapparen, som i södra Sverige anses vara mycket sen. Det ligger då nära till hands att dra den slutsatsen, att nordsångaren, som i motsats till flugsnapparen är anpassad för ett liv i Gamla världens allra nordligaste skogar, kommer till Vittangijärvi och Abisko så sent just därför att den har en sådan enorm väg att förflytta sig för egen kraft - diagonalt genom hela Asien och tvärs igenom norra Ryssland och Finland.
Vid Vittangijärvi gick vi emellertid bet på uppgiften att finna fågeln. Där fanns uppenbarligen inga under sommaren 1952.
I stället fick vi en fullgod ersättning och en glad överraskning. En kväll vid åttatiden hördes i björkskogen en okänd fågelsång. Det blev blott två strofer, innan den främmande sångaren dök ned och spårlöst försvann för nattens vila. Men den skymt, den lämnade i kikaren, väckte misstanken, att det skulle kunna vara en dvärgsparv, en liten asiat, som blott tillfälligtvis anträffats i Sverige, sammanlagt fyra gånger under de senaste 137 åren.
Det var alltså med stor spänning jag åter sökte upp fågeln klockan fyra nästa morgon. Då dröjde det heller inte länge förrän misstanken bekräftats och denna vår minsta sparv dessutom visat sig vara som sångare överlägsen alla våra andra svenska sparvar.
Huvudmålet, nordsångaren, återstod emellertid. Ett par veckor senare var jag därför åter på väg att göra en snabbvisit långt i norr, denna gång i Abiskofjällen. I Kiruna tillstötte Björn Holm, som tidigare hört och sett fågeln på Nuoljas sluttning och nu blev min ovärderlige introduktör.
Vi kom fram klockan fyra på natten och började genast vårt sökande på de områden, där den celebra sångaren tidigare observerats. Nuoljas berömda rikedom av vackra örter avnjöts i sin blomsterprakt, trots regnet, trädgårdssångare jollrade så många, att jag kom att tänka på Löwenhjelms ord för mer än hundra år sedan, hur han »vid Qvickjock fick höra hela den sköna dalen genljuda av dess herrliga sång». Men nordsångaren hade slutat sjunga här, och det var inte gott att veta, om detta innebar, att den nu hade ungar, eller om det betydde att den helt rymt fältet. Att i några kvadratkilometer tät, delvis svårframkomlig björkskog söka en tigande liten grågrön fågel, till förväxling lik vår vanliga och i fjällen så talrika lövsångare, är sannerligen som att leta efter en knappnål i en höstack.
Men två dagar senare råkade nordsångaren förråda sig med ett enkelt läte, som mest liknade den vanliga gulsparvens lockton. Gulsparven finns ju inte här uppe, så jag hade inget annat att göra än att knoga ett par hundra meter uppför sluttningen, tills jag med kikare kunde identifiera lätets upphovsman. Det var nordsångaren.
Till slut blev det klättring på alla fyra, innan jag nådde hans bo. Det var inbyggt liksom i en grotta i en lodrät jordvägg under en videbuskes nedhängande grenar och liknade mest ett ekorrbo i miniatyr, huvudsakligen byggt av mossa - ett grönt mossklot, urholkat och med ingång från sidan. Sju pigga ungar låg därinne.
De följande dagarna bodde jag nästan hos de charmerande fåglarna och fick en viss inblick i deras hemliv. 18 timmars arbetsdag hade de, så att det fanns en del att anteckna.
Och under den sista morgonen på Nuoljas sluttning kom pricken över i. Det var en härlig högtrycksmorgon, Torneträsk låg spegelblankt djupt under nordsångarens brant. Gräset var gråpudrat, när jag gick ut klockan halv två på natten till den 26 juli, men solen tittade strax upp över fjällen norr om Träsket, och temperaturen steg hastigt. Vid fyratiden började både »min» nordsångare och en annan att sjunga efter sannolikt ett tiotal dagars uppehåll, och sedan sjöng de hela morgonen.
Andra vackra sångartoner trängde upp från ett lägre parti av branten och nådde in i min fotograferingshydda. Det var först en smula förbryllande - den sången hörde egentligen inte alls hemma här. Men efter några strofer var identifieringen klar: det var en svarthätta, den svarthuvade sångaren, den första som veterligen blivit observerad i Torne lappmark. Utan tvivel en lika långväga som tillfällig gäst. När jag höll på att bryta upp från nordsångaren, sjöng svarthättan högt ovanför, och när jag vandrade nedåt mellan sluttningens glesa björkar, kom den i störtflykt med hopfällda vingar som en i solskenet silverglittrande projektil susande tätt förbi mig ned mot den rika växtligheten längre ned.
Ett vackert avsked av Nuolja, en påminnelse om att det alltid finns obegränsat att lära och upptäcka i den rika sommaren i våra fjäll.
Vid Abisko, på Nuoljas nordsluttning, överst i björkskogsbältet häckar nordsångaren. Till vänster ser Du ju Lapporten.