Erik Rosenberg var i Skåne några år på 1920 talet i akt och mening att ta sin student, men kontakten med Krankesjön och fåglarna därvid tvingade honom att återvända till Örebro utan studentmössa. Det blev därför P O Swanberg, som vidareutvecklade denna kontakt och förde sjön till allmänhetens kännedom.

Arne Bergengren berättar 1928 om i Fågelsjö i Skåne, som publicerades i Skånes Natur och därmed har kollegan på zoologen i Lund P O Swanberg fått upp ögonen för sjön och tillsammans samarbetar de i kunskapsinhämtandet, som 1931 resulterar i "Krankesjön - ett fåglarnas paradis".

Under åren 1927 och till och med 1930 utvecklar P O kontakten och beskriver Krankesjön 1931, varav vi här skall lära känna bilder av dess fåglar, som han fotograferade och berättade om i boken. Läs hans bok, som Du finner på välsorterade bibliotek eller antikvariat. Att Krankesjön nu är reservat, är bara en av många spår som P O Swanberg lämnat efter sig. Ehuru vi med sorg i sinnet konstaterar att sjön inte blev vad man hoppades på 30 talet. Men den visar också på ett exempel på den dynamik en sjö kan gå igenom med eller utan människans påverkan. Krankesjön har mycket att lära oss här i Hornborga, varför vi nedtecknar mer om denna sjö än vad annars vore motiverat.

Vi börjar med en artikel om

Trastsångaren Acrocephalus arundinaceus

som fanns i Fauna och Flora 1927. Det är glädjande, att en så intressant fågel som trastsångaren, Acrocephalus arundinaceus, ej blott är en i vårt land sporadiskt uppträdande art utan av allt att döma en konstant häck fågel. Sedan Dr Granvik år 1917 fann bo av denna art, har den visserligen endast iakttagits några få gånger, men de fynd, som äro gjorda i år, torde tala sitt tydliga språk.

På kvällen den 14 maj (1927) lågo min kamrat, kandidat Bergengren, och jag vid lägerelden på stranden av Krankesjön, den fågelrika sjön i mellersta Skåne. Vi lyssnade på den mångstämmiga kören av fågelröster, som i den lugna vårnatten tydligt hördes ifrån vassar och klarvatten. Genom skrattmåsarnas skrän, skäggdoppingarnas skorrande, skriken av sothöns, rörhöns och rall trängde ibland smådoppingens drillande och den svarthalsade doppingens gälla skrik ute ifrån sjön. I videbuskarna, som växte i vattnet bland frodiga Sparganium- och Cicuta - bestånd, sjöngo sävsångarna flitigt, och några nykomna rörsångare övade sig i bladvassen. Vi hade en stund tyckt oss höra några obekanta ljud från den tätaste vassen, och snart voro vi överens, att så hade vi aldrig hört någon rörsångare sjunga. Våra gissningar, som genast gingo i bestämd riktning, bekräftades följande dag, då vi så småningom lyckades få syn på den stora, grovt byggda trastsångaren inne i vassen.

Sedan dess hördes denna fågel sjunga varje dag och flera ankommo efter hand. I början av juni, då den nya vassen vuxit upp, kunde samtidigt höras 4 hannar. - Trastsångaren låter oftast höra sig från toppen av något vasstrå. Kommer man honom för nära, hoppar han visserligen ned i det täta bladverket men fortsätter oförtrutet sin sång, som, då han är ivrigast, kan återgivas ungefär med: »kerr, kerr, karrakarrakarra, kie, kie, kie, kerrekerre, tjie, tjie». På nära håll är den nästan obehagligt sträv.

Vid mitten av juni fick jag brev från min kamrat: han hade funnit ett bo med färska ägg. Efter att över en månad ha varit borta, var jag den 8 juli åter vid Krankesjön. Jag lyckades finna ett nytt bo av denna sångare. Det innehöll fem ruvade ägg. Dessa hade svarta fläckar på svagt grönaktig botten, och ett av dem avvek genom brunsvarta fläckar. Emellertid hade senare detta bo förolyckats, och vid min återkomst den 30 juli hade fåglarna strax i närheten byggt ett nytt, som innehöll tre svarta ungar och ett ägg, vilket kläcktes följande dag. Både detta och det förra boet skilde sig tydligt från rörsångarnas, ej blott genom sin storlek utan även genom materialet. Medan rörsångaren enligt min erfarenhet övervägande bygger med fjolårets torra Phragmites - vippor, som utåt sammanhållas och stödjas av finare grässtrån och gräsblad, hade dessa fåglar använt grövre material, Calamagrostis blad och sönder repade vassblad, omväxlande med grässtrån och multna sjöväxter, som tydligen tagits från vattenytan. Rörsångaren brukar avsluta bobyggnaden med en inåtböjd och mycket tjock kant. Här voro väggarna likformiga ända upp, starka och fasta, men på samma gång mycket tunna, så att man här och där kunde se igenom dem. Bokanten var skarpt begränsad, svagt inåtböjd, och de översta gräsbladen voro fästade vid vass-stråna ett stycke ovanför själva boet. Detta bidrager naturligtvis i hög grad till att hålla boets längdaxel parallell mod vass-stråna. Huruvida ovan givna skildring framhåller just det allmänt typiska för trastsångaren, återstår att utröna. Bobyggnaden varierar väl med individen liksom hos rörsångaren. I samma vass fanns t.ex. av den senare arten ett bo, som nästan uteslutande var byggt av Phragmites - vippor. Det var emellertid av denna anledning mycket bräckligt, och då ungarna lämnade det, hade det fallit alldeles sönder. I motsats härtill var den större artens bo endast fodrat med några få mjuka toppar av samma slags vippor.

Trastsångaren försvinner nästan i sitt djupa bo aug. 1927

Då tillfället nu var lämpligt för fotografering, gömde jag mig i vassen för att på nära håll studera de intressanta fåglarna. Det var några synnerligen tacksamma timmar, jag tillbragte där ute. Honan ruvade träget trots den starka värmen. Ibland var hon dock borta en kort stund för att skaffa mat. Hannen, som var mer förtroendefull än sin skygga maka, ruvade aldrig, men kom då och då med mat. Låg honan vid ett sådant tillfälle i boet, gav han henne maten, som hon i sin tur fördelade bland ungarna. Födan utgjordes mest av mygg och dylika små insekter. En gång kom hannen med en slända (Sympetrum), som honan dock bearbetade med näbben, innan hon gav den åt ungarna.

Hanen uppvaktar sin hona vid boet 1927

Vad dräkten beträffar syntes den vara »ren» hos honan. Rygg och stjärt voro brunaktigt grå, vingpennorna något brunare med grå kanter. Över vartdera ögat ett tydligt ljust streck. Bröstet var gråaktigt vitt, och de partier av sidorna. som doldes av vingarna, buro samma gula färg som hos rörsångaren. Den yttre tredjedelen av undernäbben var liksom hela övernäbben svart; resten gul. Iris gråbrun, ben och fötter grå. Hannen ruggade starkt, en och annan lös fjäder hängde och dinglade på honom, då han kom hoppande från strå till strå. Tydligen av denna orsak varierade hans dräkt endast i ljusare och mörkare grått, och det ljusa bandet över ögat, som anses typiskt för denna art, var hos honom knappt skönjbart. Stjärten syntes stor, och honan bredde gärna ut den, när hon hoppade på strån invid boet, särskilt om hannen nalkades.
Om detta trastsångarpars vidare öden vet jag intet. Troligen behöver man ej hysa några farhågor. Ty dessa fåglar, som hänga sina djupa bokorgar på vasstrån, ha nog sin enda farliga fiende i stormen. Kråkor våga sig inte ned i den täta, gröna bladvassen.

Nytt besök vid ett bo 1930

Vid en roddtur längs vasskanten på ett annat ställe i sjön såg jag på eftermiddagen en trastsångare flyga över vassen med mat i näbben. På just detta ställe hördes även en hanne sjunga den 8 juli. Allt som allt torde minst fem, möjligen ännu flera par ha häckat i Krankesjön detta år.
Av intresse är även, att viggen, Nyroca fuligula, häckar så sydligt som i denna sjö. Hela våren ha åtskilliga par synts ligga utanför vassarna, och den 28 maj fann jag ett bo i en starrtuva. Då jag nalkades på morgonen, lågo hanne och hona tillsammans på vattnet bredvid boet, som innehöll 11 ägg. På eftermiddagen ruvade honan även ett tolvte ägg - hannen syntes inte längre till.

Vi visar den berömda tunnan som Swanberg tillbringade långa, men tydligen givande timmar i för att lära känna sina motiv och Krankesjön.

I maj 1928 finner vi svarthalsade doppingar i Krankesjön

I närbelägna Fönesjön, som här badar i morgonsolen april 1929.

Vattenrallen

Rörhönan och till höger den berömda tunnan där Per Olof tillbringat mången timma på skiftet 20 och 30 talet.

Skrattmås väljer tunnan som vilplats.

Ett par Svarttärnor midsommartid 1930.

Torn uggla

Ugglan bodde 5 m högt på gaveln av en loge. Under sig hade de gårdens gödselstad och de var vana att se denna belyst av en 60 watts lampa som satt 15 m från boet. De generades därför inte av att lampan var tänd natten igenom flera veckor före fotograferingen. En steg restes mot logväggen och flyttades etappvis till två meter från boet. Före fotograferingen utbyttes glödlampan mot en 100 watts lampa. På stegen monterades kameran, de båda lampstavarna och blixtaggregatet. Elektromagnetiska fjärrutlösare på compurslutaren med kabel till ett fönster på ladugårdskullen tolv meter från boöppningen. Det var ymnig daggbildning under natten, och därför sveptes större delen av kameran in i en elektrisk värmedyna, vilken höll lins och metalldelar fria från fukt. Över reflektorer och lampsatavar hade trätts plastpåsar, aggregatet och fria kontakter skyddades av oljeduk. Blixtaggregatet matades med ström från belysningsnätet.

Blåhök hona
tillhör troligen inte denna period utan fast mer 50 talet.

Brun höken

Gråhakedopping Podiceps Grisegena

från Krankesjön 1927. De finns i Skåne och i Norra Bottenhavet. Genast de kommer till Skåne de första dagarna i april förråder de sin närvaro genom sitt starka läte. Ett vrålande hest kökököööö,kökööö,köö-ööö-öö Det börjar stötvis, hackande, och fortsätter, tonar av som ett grymtande. Ibland ett läte som påminner om snatterandens. Ett grymtande skrik och makarna möts utanför vasskanten, bröst mot bröst ligger de stilla med sträckta halsar. Tofsarna resar, kindpåsarna pösas upp skaka på huvudet så att näbbarna möts berättar P O från en uppsats 1929.

Den berömda almen, som Linné beskrev, i södra kanten av sjön blåste ner och bilden togs augusti 59.

Ur Krankesjöns fågelvärld

1981

gör P O ett återbesök i sjön och kan med förtvivlan konstatera att den sjö, som han under oräkneliga exkursioner gjorde under åren 1927 - 30 inte var sig lik. Skakad konstaterar han att vattnet utanför Silvåkrabäckens mynning inte längre var översållad med fågel utan ödslig och fågelfattig. Blott någon kvarvarande sångsvan, tre knölsvanpar och några grågäss förstärkte blott ödsligheten. Jämfört med 30-talets anteckningar, som berättade om ett överväldigande fågelliv, skrikande sothöns, ofta hörda rörhöns, med massor av brunänder och vigg i ständig lek utanför åmynningen, fanns nu ingenting. På 30 talet fann P O och Arne Bergengren till sin glädje en koloni av svarthalsad dopping i kanten av den då stora skrattmåskolonin. Men idag är de borta. En statistisk jämförelse visar att alla dåvarande karaktärsfåglar är borta, kvar är skäggdoppingen, vattenrallen en bråkdel av dåtidens skrattmås och fisktärna. Märkligt nog har brunhöken ökat liksom knölsvanen och grågåsen. Borta är tofsvipan, rödbenan, trastsångaren, svarttärnan och större strandpiparen, där de huserade på de igenväxande strandängarna.

Vegetationsförändringar i kombination med andra globala förändringar kan ligga bakom denna drastiska nedgång och den dödskamp, som sjön genomlider. Utan aktivt vårdande insatser dör säkert sjön. Låt oss se om vi kan finna någon förklaring till denna förändring. Har Du några förslag kontakta gärna webbmaster.

Tidiga 1800 tals kartor visar fuktängar och våtmarker runt sjön, som på tidigare geometriska kartor från slutet av 1600 talet påvisade skogrika områden här. (mer finns att läsa i Skånes Natur 1964). I början av 1800 talet spårar man den första regleringen av sjön. Skiftet drar fram och en omfattande ägostyckning äger rum i slutet av seklet med skapandet av nya torp, som icke längre äga bestånd. Exercisfältet flyttades hit till Revingehed och P7 etableras här 1963 med sitt övningsfält. En syn företogs kring 1890 för en sänkning från Silvåkrasjön genom Krankesjön och vidare en fördjupning av avflödet Ålabäcken till Kävlingeån. Krankesjön sänktes därmed två fot och nya skiften genomfördes. På 30 talet utfördes syn av Kävlingeån mot Vomb och delägarna runt sjön ville inte vara med men tvingades av vattendomstolen. Hedervärda Olga Wrangel ville förbjuda företaget om fågellivet i sjön skulle skadas. Samma domstolshanteringar som vi känna från Hornborgasjön följde. Sponter i Ålabäck skulle skapas, vilka senare sågs förfalla. Kammarfiskalämbetet ryckte ut men drog sig tillbaka efter närmare två decenniers vilande.

Varför vi berättar detta är att det ger ett förklarande skimmer över Swanbergs agerande vid Hornborgasjön.