Vi har tagit med denna sida mycket därför att Krankesjön d.v.s. Skånes Transjö har mycket med Hornborgasjön att göra. Swanberg kom i kontakt med fåglar och vådan av mänskligt ingripande. Mötte juridiken och olagligheter redan här, som gjorde honom förbannad. Här möter vi också limnologen Sven Björk, som med sin skarpa blick kan ställa diagnos på en sjös tillstånd, något som kom Hornborgasjön till godo vid utredningsarbetet på 60 och 70 talen.
Ornitologiska anteckningar 1924 i FoF 19:241-246. Erik var här på 20 talet och upptäcker nog sjön som fågelsjö, tvingas återvända utan studentmössa till Örebro.
blev sedermera Swanbergs vapendragare under åren vid Krankesjön.
I södra Skåne c:a två mil öster om Lund ligger Krankesjön, en grund slättsjö. Sjön har fått namnet av ordet kränika, vilket är den gammalskånska benämningen för trana. Sedan urminnes tider har nämligen Krankesjön med närliggande mossar utgjort en omtyckt rastplats för flyttande tranor.
Sjön, som har sin största utsträckning i nordväst-sydost; har en längd av tre km och en bredd av två km. Till arealen är den sålunda ganska blygsam och är betydligt mindre än den fyra km öster därom liggande Våmbsjön. Mellan Våmbsjön och Krankesjön flyter den lilla Klingvallsån förbi i nordlig riktning för att snart sammanflyta med den från Våmbsjön kommande Björkaån under bildande av Kävlingeån. Genom Klingvallsåns uppdämning om vårarna bildas mitt för Krankesjön stora vattendränkta ängar hörande till Öveds Kloster och vilkas rika fågelliv är tätt förknippat med Krankesjöns.
Sjöns historia som fågelsjö är ej särdeles gammal. År 1892 företogs nämligen en sänkning av sjön därigenom, att en kanal grävdes från norra stranden till den förutnämnda Kävlingeån. Ändamålet med sänkningen var att torrlägga den lilla sydost om Krankesjön belägna Silvåkrasjön. Av denna senare sjö finnes nu endast kvar ett bottenlöst träsk, bevuxet av yppig vegetation. Före sänkningen hade Krankesjön ett liknande utseende som Våmbsjön nu. Den hade kala stränder utan nämnvärda vassar. Men genom sänkningen kom den dyiga bottnen i dagen och vassarna tillväxte efter hand. Numera äro hela södra och västra samt delvis även östra stränderna bevuxna av präktiga vassar. Vassbildande äro i synnerhet bladvass, jättegröe (Glyceria) samt igelknopp (Sparganium ramosum). Dessutom bildas längre ut holmar av framför allt sprängört samt kaveldun. Karaktärsväxter äro i sjön för övrigt: ett flertal nate- och starrarter, svärdslilja, vattenskräppa samt i synnerhet grönalger (Chara), vilka med en tät matta täcka den större delen av bottnen. Anmärkningsvärt är att sjön saknar större bestånd av fräken och säv.
Hand i hand med växtlighetens förkovran ha fåglarna invandrat och tilltagit i
individrikedom. PÅ 1890 - talet tedde sig fågelfaunan jämfört med den nuvarande
säkerligen ganska fattig; sålunda ett omvänt förhållande till vad som vanligen
brukar vara fallet. De arter, som nu karaktärisera sjöns fågelliv, saknades då
eller voro ganska fåtaliga. Det fanns emellertid redan då sällsynta bebyggare,
såsom knölsvan och svart tärna. Vad svanen beträffar, har den tyvärr på grund av
förföljelse sedan ett par år tillbaka upphört att häcka i sjön.
För att få en liten bild av Krankesjöns många innevånare samt för att kunna
tränga dem litet närmare in på livet göra vi en vacker vårdag i mitten av maj
ett besök där.
Då vi från höjderna i sydost närma oss sjön, utbreder sig för våra blickar en vacker tavla. Krankesjön ligger där glittrande i solljuset och åt alla håll höjer sig landskapet i mäktiga linjer. I fjärran se vi Romeleåsen, vilken som en stor mur stänger utsikten mot söder. Upplänningen skall inför denna tavla säkerligen få sin uppfattning om Skånes natur betydligt ändrad. Den tidiga skånska våren har nu på allvar kommit; vårörterna blomma och buskar och träd börja kläda sig i sin första späda grönska. Även fåglarna ha tagit sitt rike i besittning. Redan på avstånd kunna vi skönja stora fågelskarar såväl i luften som på vattnet. Då vi kamma närmare brusar en mångstämmig orkester av fågelläten oss till mötes.
Det är framför allt skrattmåsarna och sothönsen, som draga den första uppmärksamheten till sig. De föra var och en på sitt vis ett nästan öronbedövande oväsen. Företaga vi nu en roddtur på sjön, skola vi snart nog stifta bekantskap med de flesta av dess bebyggare. Vi besöka först skrattmåsarnas samhällen.
Ett stycke ut i sjön ha på vissa ställen bildats små öar. Dessa ha uppkommit därigenom, att dy och bottenslam hopat sig på vissa platser, så att växterna ha kunnat få fotfäste. Det är framför allt sprängörten samt smalkaveldunet, som ha bildat täta, flytande mattar. Här ha skrattmåsarna byggt sina bon. På en enda sådan liten gungande ö kan ett 100-tal bon vara belägna och man förvånas över att de olika paren finna rätt på sina egna nästen.
krak03
När vi kamma i närheten lyfta alla ruvande fåglar på en gång och sväva sedan, ivrigt skrikande, över våra huvuden. I varje bo ligga tre ägg, vilka ha mycket skiftande färgteckning. I skrattmåskolonin finna vi även ett och annat bo av vår vanliga fisktärna. Dessutom ha även några andra fåglar slagit ned sina bopålar vid holmen. Det är framför allt den svarthalsade doppingen, som här funnit trevnad. Även han bygger i kolonier ehuru i mindre omfattning. Denna doppingart är betydligt mindre än vår vanliga skäggdopping; har som namnet anger svart hals samt vackert rödbruna kropps sidor. Genom ögat går ett band av gula, sidenglänsande fjädrar. Denna fågel är en i vårt land nyupptäckt art för i år och är endast känd från Krankesjön, där den emellertid är ganska allmän. Vi se de små doppingarna hålla sig på respektfullt avstånd. De försvinna då och då under vattenytan för att efter en stund komma upp ett gott stycke ifrån den punkt, där vi sågo dem dyka ned. Bona ligga flytande på vattnet, men äro väl förankrade. De likna mest en ansamling förmultnade våta växtdelar och observeras därför ej lätt av den oinvigde. Fåglarna täcka väl över äggen med bomaterial, innan de simma bort därifrån.
Vi lämna nu skrattmåsholmen och staka igenom ett stycke av den präktiga torra
bladvassen för i fjol. Här ligga överallt sothönans och skäggdoppingens bon. I
motsats till doppingarna bygger sothönan av torra rörvasspipor. Hon lägger många
ägg, 8-9 st. Dessa bortsnappas gärna av kråkor, men sothönan bygger snart ett
nytt bo och nu kanske med bättre framgång, emedan den nya vassen vuxit upp och
lämnar bättre skydd. Rörhönans bo bör vi också kunna finna, då denna ävenledes
är mycket allmän. Det liknar sothönans men är mindre. Rörhönans läte höres då
och då från vassen. Då vi stöta upp henne, flyger hon endast ett kort stycke med
dinglande ben.
Över vattnet flyga några fåglar, som se ut som stora tornsvalor. Deras flykt är
synnerligen elegant. Det är de svarta tärnorna, som nu ankommit. Krankesjön är
en av de få sjöar i vårt land, som kan räkna denna lilla vackra tärna bland sina
häckfåglar. Om ett par veckor har även hon byggt bo ute på de flytande sprängört
rötterna.
På ett gungfly vid stranden påträffa vi med säkerhet även brunandens bo. De
vackra hannarna hålla till i flockar ute på sjön, eller kanske jaga de- en ensam
hona i stora svängar över sjön.
kranke10
Bland övriga fåglar, som ha sina bon i vassen, märkas vattenrall, gråhakedopping samt smådopping. De sistnämnda doppingarterna äro i vårt land jämförelsevis sällsynta. De häcka dock här vardera i flera par. Gråhaken kunna vi, om vi ha tur, få se, men smådoppingen visar sig sällan. Han röjer sig emellertid snart genom lätet, vilket utgöres av ett skarpt och genomträngande drillande. Vattenrallen är allmän. Boet är mycket svårt att finna, då det mestadels är beläget i en tät starrtuva och dessutom är täckt av överhängande starr. Rallens läte är mycket karaktäristiskt. Det verkar nästan löjligt, när man hör det ute från vassen, ty det påminner mycket om ett svins grymtande och skrikande.
Vid Krankesjön bo även några sångfåglar, vilka uppehålla sig i vassen eller videbuskarna vid stranden. Sävsparven, med den svarta kalotten, är den enda av dessa, som nu har boet färdigt. Det ligger i det torra fjolårsgräset under videbuskarna vid stranden. Men även rörsångarna ha kommit och vi se dem hoppa livligt omkring i vassen. Här finnas trenne representanter för rörsångarsläktet, nämligen trastsångaren, rörsångaren samt sävsångaren.
Trastsångaren delar med svarthalsade doppingen äran att vara sjöns raraste bebyggare. Han har, försåvitt man vet, endast i tio år tillhört den svenska fågelfaunan; ett bo av denna sångare påträffades nämligen vid sjön Yddingen i södra Skåne år 1917. Nu har den även tagit vassarna vid Krankesjön i besittning och häckar där glädjande nog i flera par.
Trastsångaren är en präktig sångare. Dess sång är ej synnerligen vacker, men stark och omväxlande samt gör på åhöraren ett alldeles särskilt intryck, som han sent glömmer. Rörsångaren är en mindre kopia av trastsångaren. Hans skärrande sång höra vi över allt från vassarna.
Vad slutligen sävsångaren beträffar, uppehåller sig denne vanligen ej i själva vassen utan helst i videsnåren vid stränderna. Han bygger sitt bo i en starrtuva och ej mellan bladvasstrån, som de båda föregående arterna. Sången är mera mjuk och behaglig än rörsångarens och innehåller dessutom en vacker flöjtlik drill, som saknas i den sistnämnda artens sång.
Under färden på sjön stifta vi även bekantskap med andfåglarna. Hannarna äro alla skrudade i sina vackra praktdräkter. Förutom gräsandsdrakarna få vi se de synnerligen praktfulla skedandshannarna. En förbiflygande sådan väcker särskilt vår beundran för naturens smak att välja färger. Buken synes vackert brunröd, framtill skarpt begränsad av det vita bröstet, huvud och hals äro blågröna och vingarna himmelsblå. De mindre årt - och krickhannarna stå ej mycket efter i elegans. Få vi så slutligen syn på viggen, ha vi sett alla av sjöns bevisligen häckande andfåglar.
Om vi nu lämna Krankesjön och istället besöka dess stränder med närliggande mossar och sumpmarker, skola vi även här finna ett rikt, fågelliv, framför allt bestående av en hel stab av olika slags vadare. Bofasta äro här: vipa, storspov, rödspov, enkelbeckasin, kärrsnäppa, brushane, rödbena, större strandpipare, småfläckig sumphöna m.fl. Stork och häger bo icke omedelbart vid sjön, men ha här sina bästa jaktmarker.
Vid Krankesjön finnas inga sandstränder. Strandpiparna äro därför tvingade att reda sina enkla bon i strandgräset. Äggens ljusa färg förlora härigenom sin naturliga mission som skyddsfärg och äro därför mycket lätta att finna i motsats till vad förhållandet brukar vara vid havs stränderna, där de ligga på ljust underlag. Viporna förfölja oss oroligt skrikande; och storspoven låter då och då höra sin jublande vårdrill.
Ha vi nu tid, böra vi göra ett besök på Våmbs ängar.
Här bo rödspovarna. Dessa sällsynta fåglar med de långa näbbarna äro nu
troligtvis försvunna från Gotland och äro på Öland nära att utrotas. Det är
därför särskilt glädjande, att här finna en liten koloni av denna vackra fågel.
På grund av rödspovarnas förekomst på Våmbs ängar har denna del av ängarna
fridlysts och bör således ej beträdas utan särskilt tillstånd. Man behöver icke
heller tränga ut på ängarna, när man väl kan iakttaga fåglarna från en genom dem
gående mindre körväg. Vi få på Våmbs ängar bevittna ett vackert skådespel. Tiden
är nu inne för brushannarnas kämpalekar. Ett 20-tal hannar, klädda i de mest
olikfärgade stridskragar, turnera då med varandra. Rödspovarna fara oroligt fram
och åter. Horsgök och kärrsnäppa höja sig i skyn under utförande av sina vackra
parningsflykter.
Under vår och höst går över Krankesjön det ypperligaste flyttfågelsträck av
framför allt vadare, sim- och rovfåglar. I mars riktigt vimlar det av flyttande
knipor, viggar, brunänder samt olika slags änder. Den sällsyntaste och vackraste
av alla är salskraken. Praktfulla hannar och mera oansenliga honor ligga då här
och var bland viggflockarna. På Våmbs ängar rasta tusentals gäss. Under milda
vintrar stanna de kvar hela vintern över. Även tranorna ha här en känd
viloplats. Man kan om våren få se flockar på ända till ett 50-tal av dessa
ståtliga fåglar. De utföra om morgnar och aftnar den bekanta tranedansen.
Höststräcket inledes av storspoven. De gamla honorna komma redan i slutet av
juni, hannarna, som få draga försorg om ungarna, i mitten av juli och sist komna
ungfåglarna, som sträcka i augusti. I sistnämnda månad och början av september
går det huvudsakliga vandrarsträcket förbi. Först sträcka de gamla fåglarna och
sedan komma ungfåglarna i täta skaror. Så gott som samtliga svenska vadare samt,
en del arktiska kan man få se under sträcktiden. I september och oktober komma
huvudmassan av egentliga änder och under den sistnämnda månaden uppträda
dykänderna i stora skaror. Då anlända även sädgäss, prutgäss och tranor, sist
komma sångsvanarna. Rovfågelsträcket når sin kulmen i slutet av september.
Har man turen att då komma ut en vacker dag, ser man, huru i en enda
oavbruten ström vråkar, hökar, falkar m.fl. draga förbi. På en enda dag kan man
få se de flesta av våra dagrovfågelarter, t.o.m. jaktfalk och glada. I november
anlända kungs- och havsörnar. I september är den bruna kärrhöken en allmän gäst
i Krankesjön. Han har då där ett dukat bord av sothöns- och rörhönsungar. Det är
ett verkligt nöje att se, huru kärrhökarna segla fram över vassarna med
högt burna vingar. Den blå kärrhöken är ej heller sällsynt under höststräcket. I
motsats till den bruna jagar den blå ej över vassarna utan över fuktiga ängar.
Våmbs ängar är för honom ett älsklingstillhåll. Det är en vacker syn att se en
gammal blåvit hanne patrullera fram och åter utmed en dikesren.
Om vi litet närmare betrakta några av de förbiflygande fåglar, som vi se vid
Krankesjön i september, göra vi snart den iakttagelsen, att varje fågelart har
sitt speciella sätt att röra sig i flykten. Det är oftast lättare att igenkänna
en flygande fågel än en sittande eller simmande.
I fjärran få vi se en mörk punkt. Med hjälp av kikaren framträder flygsättet ganska tydligt. Man får genast intrycket av en större rovfågel. Flykten är jämn, vingarna föras djupt och när fågeln då och då vilar på dem, håller han dem fullkomligt horisontella. Just som han kommer ut över sjön, stannar han med ens och står flaxande över en och samma punkt. Intet tvivel längre, det är fiskgjusen. Kommer gjusen närmare, blänker den vita undersidan då och då till.
En större flock simfåglar ligger ute på klarvattnet. Ehuru vi ta kikaren till hjälp, framträder dock inga färgteckningar tydligt. Vi äro i tvivelsmål om vad det kan vara för fåglar. Men så med ens lyfter flocken. Den ena arten efter den andra bestämmes nu med lätthet. De största i flocken föra vingarna jämförelsevis långsamt. Vingspegelns smala, vita infattning framträder tydligt. Det är således gräsänder. Andra äro något mindre med smalare halsar och ha vingspegeln baktill begränsad av ett ganska brett vitt band. Stjärtänder! Åter andra äro mindre än de föregående, ha kortare halsar och blänkande vita bukar. De flesta av dessa ha obetydligt vitt på vingarna men några ha stora vita fält. Alltså bläsänder. De, som voro vita på vingarna, äro gamla hannar. En annan flack svänger förbi. Under flykten höres ett starkt vinande ljud. Huvudena synas tjocka på kort hals och hos alla blänker det mycket vitt på vingarna. En flock knipor!
Såsom framgår av denna lilla på intet sätt uttömmande skildring från Krankesjöns rika fågelvärld, kan denna sjö med framgång tävla med de yppersta av vårt lands fågel sjöar, såsom Tåkern, Kvismaren m.fl., och ingenstädes i Sverige är måhända fågellivet så oerhört koncentrerat som just i Krankesjön. Arne Bergengren.
Ur Skånes Naturskyddsförenings årsskrift 1928.
Staffan Ulfstrand skriver om fågelfaunan i FoF 1959 finns i arkivet.
är om möjligt ett än sorgligare kapitel i sjöars och grundvattensänkningarnas historia.
Våmbs ängar maj 1929.
ett utdrag som P O publicerade i Skånes Natur 1929 Årsbok 16:11-18;