Naturvårdaren
|
|
|
Vi har av utrymmesskäl flyttat dem till Hornborgasjöns egen sida, men vi bjuder på en bild som Per Olof själv skrev som förklaring till sitt engagemang.
Hornborgasjön
100 år Vändpunkten i den tvåhundraåriga HornborgasjöfråganVittnesberättelse av Per Olof Swanberg. Han tecknar här en sammanfattning, som han skrev mot slutet av sin levnad: Efter min flyttning från Skåne och Östergötland till Skara 1935 var jag länge helt obekant med Hornborgasjöns administrativa och hydrologiska problem. Jag accepterade sjön som genom myndighetsbeslut oåterkalleligen eliminerad. Utan engagemang hade jag anammat sagan om att sjöns botten framdeles skulle täckas av "skönt böljande sädesfält". Jag blev emellertid snart väl bekant med gymnasisten Karl Georg Wingstrand, som höll på att utarbeta en omfattande avhandling om Hornborgasjöns natur, vilken skulle utgöra enskilt examensarbete i biologi i avgångsklassen vid Skara läroverk. (K.G.Wingstrand, 1938. Hornborgasjön. Enskilt arbete i biologi. Original maskinskrift. Länsbiblioteket i Skara. K.G.Wingstrand var uppvuxen på gården Högetomt vid Hornborgasjöns norra ände, blev senare professor i zoologi i Köpenhamn.) Hans pappa var styrelseledamot i sänkningsföretaget. Karl Georg Wingstrand anförtrodde mig med indignation, att sänkningsföretaget, som genom dom 1933 ålagts att dämma upp vattnet i norra delen av sjön, dock ingenting gjort åt detta under föreskriven tid. För ornitologisk diskussion besökte jag vännen Karl Georg Wingstrand i hans hem. Vid ett tillfälle frågade jag, intet ont anande, hans pappa, när den föreskrivna uppdämningen av norra delen av sjön beräknades bliva färdig. Till min förvåning svarade han, Eric Wingstrand, med eftertryck: "den kommer vi aldrig att utföra!". Därmed hade jag fått sänkningsföretagets styrelses besked om att man inte bara underlåtit att inom föreskriven tid utföra vallarna utan även beslutat fortsätta ohörsamheten. Trots att både han och sänkningsföretagets ordförande var nämndemän i häradsrätten, tyckte båda, att de kunde "ta lagen i egna händer". Jag fann efterhand på olika sätt, att det var vanligt i olika sammanhang i landet, att man satte sig över även lagligt föreskriven naturvård. Jag framhöll i styrelsen för SkNF, att naturvården måste ha moralisk skyldighet att reagera mot avsiktlig nonchalans mot rättsligt given skyldighet. Om inte föreningen SkNF reagerade mot demonstrativ överträdelse mot naturvårdsbestämmelser, kunde man inte vänta, att andra skulle respektera lag - naturvård skulle bli laglös. SkNF hade under ledning av dess sekreterare Alfred Stalin klarsynt och skarpt reagerat mot revisionssekreteraren Sven Turéns samvetslösa fiffighet för att omintetgöra verkställande av Högsta Domstolens dom av 1932, vilken enhälligt avkunnats av justitieråden och (motvilligt) undertecknats å tjänstens vägnar av Sven Turén. Stalin hade misstänksamt reagerat mot Turéns metod att hindra förverkligandet av vad han kallade "kungens damm" genom att för detta ändamål i två finurligt sammankopplade vattenmål 1932-33 genomdriva fortsatt sjösänkning, under föregivande att processandet enbart vore en affär mellan två ekonomiska intressenter, å ena sidan tvångsföretaget för sjöns urtappning och å andra sidan vattenfallsägarna utmed Flian. Efter Stalin fanns ingen, som var insatt i den medvetet ytterst tilltrasslade
härvan av bestämmelser. Ingen myndighet bevakade, att juridiska bestämmelser
följdes. SkNF var därigenom kraftlös, hade ingen rättslig talan, kunde inget
uträtta. Genomgående sågs Hornborgsaffären som en uppgörelse mellan två
ekonomiska intressenter, en affär, vilken SkNF inte skulle eller kunde blanda
sig i. Naturvården hade i processerna 1932-33 blivit så nedlåtande likgiltigt
bemött och nedtrampad, att den ej såg möjlighet att uträtta någonting. Eftersom jag inte på något sätt var insatt i Hornborgafrågan, var jag enbart
tillfredsställd med att jag kunde på stående fot svara, att jag i mitt yrke var
så hårt bunden, att jag måste tacka nej till inviten. 1948 inträffade emellertid, att Bertil Ekberg för tredje året i rad, nu den 30 juli per telefon kallade mig till sammanträde med honom och lantbruksingenjören Sven Hallin, nu till följande dag, 31 juli 1948 kl. 16. Eftersom ingen annan i SkNF:s styrelse var tillgänglig och jag tidigare under
två år i rad sagt nej, fann jag, att jag kunde anses ha moralisk skyldighet att
denna gången efterkomma Ekbergs uppmaning: På min begäran infann sig Rudolf Söderberg. Genom ingenjören Sven Hallin blev jag nödtorftigt insatt i vissa tekniska frågor. Ett resultat blev, att jag fick uppgiften att sätta mig in i ärendet och blev SkNF:s, SNF:s och Kammarkollegiets sakkunnig med moralisk skyldighet att skilja på verklighet och försök att vilseleda, skilja mellan rätt och orätt. Vid det tredje mötet, 16 september 1948, överenskom deltagarna med Bertil Ekberg om åtgärder, som omgående skulle vidtagas för att rätta till missförhållanden. När jag, som SkNF:s representant, drygt fyra veckor senare frågade lantbruksingenjören Hallin, hur långt hans och Ekbergs samarbete i frågan avancerat, svarade Hallin, att inget blivit gjort och tillade med ett skratt, att det var självklart, att "Ekberg gör inget, som han inte själv har nytta av". Underförstått: Ekberg önskade för egen del inte de överenskomna åtgärderna, därför var hans löfte och avsikt bara bluff. På grund av det avsiktliga brottet mot överenskommelsen anmäldes missförhållandena och vägran att åtlyda dom till Kammarkollegiet. Kammarkollegiet fann sig nödsakat dra i gång de rättsprocesser, som varade till 1962 och som 1964 ledde till att Naturskyddsföreningen i samarbete med markägarna och på initiativ av lantbruksdirektören Torsten Adolfsson hemställde hos Regeringen, att denna måtte föranstalta om en helt ny förvaltning av sjön - i allas intresse. Man kan sammanfatta med följande:Under 20 år underhöll sänkningsföretaget (Bertil Ekberg) rättsligt, fysiskt och ekonomiskt förfall mot både markägare, fallägarna och samhälle och gjorde detta med otaliga vilseledande fraser. När övermodet gick så långt, att ordföranden i sänkningsföretaget ville lura SkNF att blint stödja allsidigt dåraktiga oegentligheter, sprack bubblan, och den fortsatta utvecklingen gick genom 35 år i motsatt riktning mot den, som han som tvångsföretagets enväldigt regerande ledare jämte lantbruksingenjörer enögt velat driva genom flera generationer av försvarslösa gäldenärer. |
|
|
