Om fågellivet i
Morups Tånge en inledande uppsats från 1942
Hotet mot Morups Tånge i Svriges Natur.
Morups Tånge ett särtryck ur Natur i Halland och året är 1952.
juni
1955.
Swanberg skrev en artikel till Svenska Vetenskapsakademins skrifter i Naturvårdsärenden tryckt i dec. 1942.
För studier av flyttfåglar har Ölands södra udde länge varit svenskarnas klassiska lokal. Sedan Gustaf Kolthoff vistats där och publicerat resultaten av sina grundläggande undersökningar, har södra udden otaliga gånger besökts för fågelstudier av fågelkunniga från landets alla delar.
Det bländande skenet från denna vår utan jämförelse främsta rastplats för flyttande fåglar, speciellt vadare, har möjligen varit en av orsakerna till att Västkustens goda flyttfågellokaler länge voro relativt obeaktade. Nu veta vi emellertid, att Morups Tånge i mellersta Halland även är en utomordentlig lokal för flyttfågelstudier, den bästa vadarelokalen på Västkusten och i rang sannolikt den andra eller tredje i vårt land. För den allmänna vetskapen härom tacka vi Victor Hasselblad, som i sin bok »Flyttfågelstråk» givit oss utmärkta skildringar härifrån. Sedan denna bok kom ut, har platsen allt mer studerats av folk från när och fjärran. T.o.m. en grupp från Dansk Ornithologisk Forening gjorde ett par år före kriget resan dit.
Morups Tånge är egentligen namnet på fyrplatsen strax söder om Glommens fiskläge och c:a 8 km nordväst om Falkenberg. När man nämner samma namn som flyttfågellokal, menar man som regel ett område med centrum i den grunda viken ca. 600 m söder om fyren. Denna vik öppnar sig mot söder men tillstänges här delvis av ett lågt, långsmalt skär, »Karet», som naturligt nog är häckplats för en mängd vitfågel och vars stenar äro omtyckta viloplatser för ejdrar, skrakar, gravänder, i många fall även för vadareflockarna och om senhösten stundom för storskarvar. Vid lågvatten komma en mängd sandrevlar i dagen, så att man kan gå tvärs över viken, vid högvatten sköljes massor av tång in, vilken sedan bildar de strängar utmed strandängens kant, som utgöra en del av betingelserna för det rika fågellivet.
De kring denna vik liggande ängarna äro ej vidsträckta, men deras låga belägenhet och den mängd småpölar på dem, som regn och uppsköljande högvatten öka i antal och omfattning, göra dem tydligen näringsrika, vilket man kan förstå av de mängder av fågel, som finna sin näring här. Det säger också en del, att byalaget, som rår om denna allmänning, har nästan hela sitt sommarbete här nere - kreaturen på ängen utgöra ett karakteristiskt och nästan oskiljaktigt inslag i bilden av Morups Tånge.
Gölarna på dessa ängar äro f. ö. bland de nordligaste, vid vilka man om sommarkvällarna kan få höra den utmed ryggen gulrandade stinkpaddans trevliga knarrande läte.
Den nu beskrivna vikens fågelliv är det rikaste, men det hänger intimt samman med fågellivet i viken mellan fyren och Glommens hamn, även den med sand - och tångbankar i mycket grunt vatten, som genom ett lågt skär är delvis avstängt från öppna havet. Man brukar om hösten se en livlig bevingad trafik mellan de nu nämnda vikarna, och mycket spovar, måsar, vipor, ljungpipare, brushanar och andra arter bruka mellanlanda på de tuviga, fuktiga betesmarkerna strax sydöst om fyren. Ofta ser man också and - och vadareflockarna ströva ned till de
mer eller mindre tång - och fågelfyllda vikarna på ömse sidor om Agerör, en stenig udde c:a 3 km söderut.
Redan om våren är fågellivet mycket rikt. Strandängarna livas då av många vipors och strandpipares lekar, kärrsnäppor surra över de nyssnämnda tuvmarkerna strax SO fyren, där man också vid rätt tid med kikarens hjälp kan se 5 - 6 vipor, som samtidigt ruva inom bekvämt synhåll. Måsfågeln svärmar över Karet, och enstaka fiskmåsar ha liksom strandskatan bo på fastlandets backar.
Till sommarens karakteristiska fåglar räknar man även den sällsynta fältpiplärkan, som häckar både vid fyren och i flera par på den sandiga stranden söder om Morups Tånge och sålunda här är rikt företrädd på sin nordligaste nu kända häckningsplats i västra Sverige! Vare sig man ligger bekvämt utsträckt i dynerna på badstranden eller strövar på de torra backarna vid fyren, kan man alltså långt in på eftersommaren få lyssna till fältpiplärkans spröda, behagliga sång och locktonen, som hon så gärna låter höra vid sina förflyttningar genom luften.
Vid udden i söder har man för övrigt den sällsynta möjligheten att se både fält-, ängs- och skärpiplärka som häckande grannar, ty här övergår sandstranden med dess strandrågklädda dyner plötsligt i stenvallar, där skärpiplärkan åtminstone somrarna 1941 och 1942 matat sina ungar.
För översiktlighetens skull lämnas här nedan en förteckning över strandmarkernas häckande fågelarter:
Sånglärka. Spridda par i strandråg eller annan högvuxen vegetation.
Ängspiplärka. Spridda par både i strandråg och ute på de intensivt betade ängarna.
Fältpiplärka. 4 par (3 bofynd) iakttogs 1941, om Olofsbo sanddyner inräknas i området.
(Skärpiplärka. 1 eller 2 par häckande vid Agerör.)
Gulärla. Iakttagen matande ungar på ängarna.
Sädesärla.
Stenskvätta. Karakteristisk för stengärdesgårdarna.
Gravand. Om våren utgöra gravänderna med sina flyglekar det mest betagande och färgrikaste inslaget i fågellivet vid Morups Tånge. På eftersommarmorgnarna bruka flera kullar ungfåglar hålla till inne på det grundaste vattnet. Den 2617 1942 sågos två gamla gemensamt föra ej mindre än 24 ungfåglar.
Ejder. Många kullar ungar bruka komma fram om eftersommaren.
Småskrake. Som närmast föreg.
Strandskata. Åtskilliga häckande par.
Större strandpipare. Talrik.
Vipa. Talrik.
Kärrsnäppa. Flera par.
Skrattmås. Talrik.
Fiskmås. Talrik samt Gråtrut och Fisktärna
Så rikt och tilltalande som häckfågellivet på Morups Tånge än är, har det dock varit de flyttande fågelgästerna, som givit platsen dess berömmelse bland naturvetare och allmänhet.
Vårsträcket vågar jag inte uttala mig om, då min erfarenhet därav hittills varit allt för ringa. Huruvida det framdeles blir möjligt att studera och beskriva det, är ännu ovisst. Det är dock här som annorstädes av mindre betydelse.
Höststräcket börjar som vanligt redan i juni. Storspovflockarna komma redan vid midsommar. Vid mitten av juli bilda de och vipflockarna det kanske för dessa dagar mest karakteristiska inslaget i fågellivet. Om morgnarna kan den ena flocken följa tätt efter den andra, och man hör vissa dagar nästan ständigt storspovarnas vackra locktoner ur luften, då de sträcka förbi i flockar om 5-10-20 exemplar. Vipflockar komma ofta på samma sätt slag i slag, men de äro stundom mycket stora med 50 - 400 ex. i varje flock. Båda arterna hålla sig i motsats till småvadarna med förkärlek på ängarna, där i synnerhet spovarna bilda ett visserligen icke så märkvärdigt men desto vackrare inslag i landskapsbilden, där de lugnt kringströvande ha spritt sig och gå och påta i den gröna mattan mellan vattenpölarna.
Småspoven är däremot en mera sällsynt gäst på våra flyttfågellokaler. Här uppträder den regelbundet, ehuru mest i enstaka exemplar eller 2 - 3 i sällskap, vilka gärna - i motsats till storspovarna - sitta på stenar och tångbankar vid det djupare vattnet mot öppna sjön. Han går emellertid också gärna bland sina större släktingar i gräset - den 26 juli 1942 t. ex. räknades 7 småspovar tillsamman med storspovarna på ängen vid vikens bas. De komma mest i slutet av juli och augusti.
Den ståtliga myrspoven, som ju i vårt land blott häckar ytterst sällsynt i nordligaste Lappland, är en av de trognaste gästerna vid Morups Tånge. Han är litet senare än de riktiga spovarna, men småflockar komma redan i juli, och i augusti - september ser man dem praktiskt taget dagligen antingen för sig själva - myrspovflocken är typisk för sandrevlarna mitt ute i viken - eller tillsamman med stora eller små snäppor, vilka de alltid trivas mycket bra med. Flockar bestående av 10 - 20 ex. äro ej ovanliga, och stundom ser man mycket större. Särskilt minns jag från stormdagarna den 7 - 8 augusti 1941 den praktfulla synen av 55 - 65 gamla, djupt kopparröda myrspovar, som vilade och åto i slutet sällskap på ängen vid vikens östsida. De bildade en intensivt röd färgklick på den i regnet saftigt gröna, av oräknelig måsfågel tätt vitprickade ängen. De voro emellertid ej de enda här denna dag - småflockar och enstaka exemplar syntes även här och där annorstädes bland de andra fåglarna.
Av övriga storvadare lägger man framför allt märke till strandskatan. Denna skall ju enligt både Kolthoff och senare författare vara en fåtalig gäst på Ölands södra udde. Vid Morup är den stamgäst. Dels ha vi de familjer av häckande fåglar, som även på eftersommaren hålla ihop på sina boplatser, dels ha vi sträckande fåglar. Från besöken i slutet av juli-början av
augusti har jag i allmänhet antecknat »talrika gamla ex.». I september blir deras förekomst mera sparsam, och vid mitten av månaden kan det gå dag efter dag utan att man ser någon.
Roskarlen synes visserligen icke varje dag, men arten kan under augusti räknas som en ganska regelbunden gäst. Vanligen ser man 2 - 4 ex. tillsammans. 7 ex. har jag en gång antecknat för en sluten flock, och den 5 - 8 augusti 1941 höllo ett dussintal till runt
huvudviken.
Den vanliga ljungpiparen är även den en regelbunden men mindre talrik gäst. Arten rastar som bekant hellre på lokaler av annan typ. Här känna de sig mest hemma på ängsmarkerna. Mera sällan ser man dem ensamma eller bland andra vadare på tångbankar eller sandrevlar. Så mycket mera karakteristisk för denna utomordentliga rastplats är ljungpiparens nära släkting kustpiparen. Denna är en av de mest pålitliga besökarna, och får man döma av Kolthoffs och andras skildringar, uppträder den väl så talrikt här som på Ölands södra udde. De praktfulla gamla i svart och vitt tecknade fåglarna ser man från mitten av juli till i september, och de unga uppträda på stränderna åtminstone till slutet av oktober. De äro lika sköna för ögat, då de under regnvädersdagar stå utposterade i gräset, orörligt lyssnande, för att då och då hugga och dra upp en mask på koltrastmaner, som tilltalande för örat under natten, då de förbiflyttandes vemodiga men melodiska visslingar höras någonstans under stjärnorna och få svar med samma mjuka toner från vilande fåglar på sandbankarna ute i vattnet.
Storvadarna flytta annars förbi tidigare än de smärre arterna. Både gluttsnäppan, rödbenan, grönbenan, skogssnäppan och den mera sparsamt företrädda svartsnäppan äro ojämförligt vanligast i juli-augusti. Gluttsnäppan är den mest ljudliga och synliga, som aldrig saknas, men grönbenan, som mera gömmer sig i kanten av pölarna, kommer i betydligt större flockar; 30 - 55 st. i sällskap har stundom antecknats från besök omkring månadsskiftet juli-augusti. Skogssnäppan är även den en trägen besökare. För mig oupplösligt förbunden med Morups Tånge är synen av de vitstjärtade fåglarna, som från bägge vägkanter fladdrade in i bilens lyktsken, då denna under sena lördagskvällar lämnat västkustvägen och med frånslagen motor gled fram sista sträckorna mot fågelviken. Jag kan se denna syn framför mig när som helst, trots att det nu är ganska länge sedan man hade lyckan att kunna göra veckoslutsresor per bil till denna önskeplats.
I juli - augusti träffas drillsnäppan tämligen osvikligt på de partier, som hon tycker om. Det är bland stenarna utmed stranden från fyren till uddens spets några hundra meter söder därom och vid den lilla stenudden öster om vikens mynning.
Brushanen hör till de både säkra och långvariga gästerna. Den är ojämn i sitt uppträdande, och det är svårt att bedöma, när huvudkontingenterna skola väntas. Dock antecknade jag den 13 - 15 september 1941 om denna art: »Dominerande flyttare. Sålunda den 13/9: flockar synliga hela dagen med 2 - 9 - 18 - 23 st. o. s. v. hela vägen från fyren till Agerör. Den 14/9 på f. m. småflockar med 4 st. o. s. v., senare flockar om 13 och 25 st. En flock med 40 st. i närheten av lagfiskarens stuga vid vikens mynning.» Även den 1 - 5 september 1942 voro brushanarna talrika på Morups Tånge.
Allmän är givetvis större strandpiparen, men den mindre strandpiparen ses och hörs ganska sparsamt, ehuru det är tydligt, att ett regelbundet sträck av denna art går över Morup.
I och med sistnämnda arter komma vi in på den grupp vadare, med vilken de vanligast sällskapa, småvadarna, som bilda det talrikaste och livfullaste inslaget i flyttfågelfaunan under hela hösten. Dominerande art är här som annorstädes utmed kusten kärrsnäppan. Sådana ofantliga flockar, som omtalats från Öland och som alltjämt, ehuru numera sällsynt, kunna skådas på södra udden där, har kanske ingen antecknat från Morups Tånge, men det bör noteras, att den sistnämnda platsen ännu får anses outforskad och att flockar om 3 - 400 exemplar dock antecknats där för 3 eftersommar - och höstmånader, från den 19/7 (1942) till den 9/10 (1938). Ofta ser man, hur vilan utgör den direkta lockelsen - en kärrsnäppflock, som slår ned, kan omedelbart sätta sig till ro för att sova. Sålunda är det ej ovanligt att se vadareflockar slå till på det steniga skäret i vikens mynning, och de stora stenarna i vattnet längre inåt land kunna stundom på avstånd se ut som knappnålsdynor - de äro då fullprickade med vilande kärrsnäppor eller drillsnäppor.
Ständigt lika fascinerande är det att se de första gamla fina spov - och kustsnäpporna infinna sig redan vid mitten av juli, då de efter - vad man har anledning att tro - väl förrättat värv utan dröjsmål skyndat ned från ishavsländerna. En vacker, samlad flock antecknades den 19/7 1942, då 14 gamla spovsnäppor med en smula spräckligt roströd undersida opererade självständigt. Annars bruka dessa fåglar komma mera fåtaligt och blanda sig med kärrsnäpporna. Även kustsnäpporna följa dessa men i större antal
(5 - 15 ex. är det vanliga), och de ty sig f. ö. gärna till myrspovarna i stället. Redan den 26/7 1942 syntes en stor flock med 45 st. gamla fåglar. De största flockarna bruka dock ses i augusti:
70 - 80 ex. den 7 - 8/8 1941 och 80 ex. den 27/8 1939.
Till kärrsnäppornas sällskap höra även mo - och småsnäppor, ehuru ingen av dessa arter har något emot att fara för sig själv. Verkligt stora flockar har Victor Hasselblad antecknat, bl. a. mer än 200 småsnäppor den 12/9 1936 (»Flyttfågelstråk», sid. 92).
De lustiga, iögonenfallande ljusa sandlöparna, gamla och unga, äro ej heller ovanliga i dessa sällskap. Den mer undangömt uppträdande och stillsamma myrsnäppan ser man ganska sällan, men denna har också mer än de flesta förmågan att undandraga sig uppmärksamheten. Så hade jag t. ex. den 19 juli 1942 en god stund stått och njutit av de ovannämnda 14 spovsnäpporna på c:a 30 meters avstånd, då jag plötsligt upptäckte, att jag på ännu mycket närmare håll hade ett halvt dussin myrsnäppor plockande i tången.
Härmed torde alla de vadarearter vara nämnda, som hittills äro iakttagna såsom regelbundna och typiska gäster. Frågan om hur pass tillfällig gäst skärsnäppan är om senhösten, får lämnas därhän. Hennes trevliga, satta, på avstånd om en stor mörk, klumpig stare, påminnande gestalt har ett par oktoberdagar (18/10 1936, 9/10 1938) setts bland kärrsnäpporna. Tillfälligt iakttagna äro simsnäppan och fjällpiparen, vilken sistnämnda uppehöll sig på strandängarna den 13 - 15 september 1941, den enda gång den veterligen är omtalad från Hallandskusten. Enkelbeckasinen kommer då och då, och den halvenkla beckasinen har även den uppträtt i de våtaste ängspartierna. Om den sistnämnda gäller detsamma som för skärsnäppan - den är en så sent uppträdande art, att man på grund av bristande senhöstobservationer ännu ej kan bedöma dess förekomst på platsen. Häger och trana få också räknas som rent tillfälliga gäster.
Den mest unika bland alla vadare är emellertid en art, som aldrig anträffats annorstädes i Sverige, en asiatisk pipare (Nu kallad ökenpipare, Charadrius leschenaultii columbinus), närbesläktad med våra strandpipare. Den påträffades den 26 juni 1938 vid strandkanten och sköts följande morgon för artbestämning, då den tillsamman med kärrsnäppor gjorde en sväng in över strandängen (»Fauna och Flora» 1938, sid. 226).
Frånvaron av träd och annan högre vegetation gör, att endast ett begränsat antal arter av tättingarna påträffas rastande. De mest karakteristiska är stararna, som i väldiga svärmar likt kärrsnäppor söka mat i tången eller flocka sig kring kreaturen, gulärlorna (bland dem även nordisk gulärla), som i augusti tävla med stararna om utrymmet kring de på ängen betande korna, ängspiplärkorna, som komma i stora skaror litet senare på hösten, skärpiplärkan utmed de mera steniga strandpartierna, stenskvättan och från början av oktober även berglärkan, som man vid denna tid brukar vara viss om att anträffa på de torra, med renlav och backtimjan bevuxna backarna omedelbart innanför dynerna söder om fyren. Snösparven har påträffats i stora flockar i december och torde vara regelbunden vintergäst, till dess att marken blir snötäckt. Även andra arter, sävsparv, lövsångare, hämpling o. s. v. rasta men påträffas ej så konstant som de förra. Den rödstrupiga piplärkan är funnen ett par gånger, den 13/9 1941 2 ex. i strandrågen och den 14/9 1 ex. på en tångbank i strandlinjen. Sannolikt är den ej så ovanlig, ehuru den är rätt svår att upptäcka i vimlet av piplärkor vid denna årstid.
Om rovfåglarna torde ingenting mera anmärkningsvärt vara att säga. Olika arter sträcka förbi, men deras sträck är ej närmare studerat här, och det är blott jorduggla, pilgrimsfalk, stenfalk, sparvhök och ormvråk, som i nämnvärd utsträckning ses slå ned för ett ögonblicks vila på dessa öppna marker.
Utom ejder, småskrake och gravand, som med sina ungfågelkullar bruka hålla till utmed dessa stränder, ligga i vikarna gärna mindre andflockar, mest gräs -, stjärt -, bläs - och krickänder men stundom även skedänder. Mera tillfälligt komma knipor, och sällsynta, ej för just denna plats typiska äro t. ex. svärta och sjöorre på djupare vatten samt prutgås. För gässen äro ängsmarkerna tyvärr av allt för ringa areal, men knölsvan ser man ofta liggande i denna vik liksom i viken vid Agerör.
Måsfåglarna äro givetvis av dominerande betydelse för en plats som denna. De utgöra ett av de mest synliga och livfulla inslagen i faunan under större delen av året. Utom de häckande arterna komma naturligtvis havstrut och sillmås men även en del sällsyntare arter.
Stormdagar bruka samla dem mot land i extra stora skaror. Överhuvud synes det, som om särskilt västlig storm berikade fågellivet vid Morups Tånge. Annars brukar hård blåst vara fältornitologens sämsta väder, men här får man stundom tillfälle att konstatera, att det är tvärtom, även om det blåser saltstänk, så att man varken med eller utan kikare kan se mot vinden nere vid strandkanten.
Sådant oväder rådde t. ex. dagarna 5 - 7 augusti 1941. Värst blev den hårda västliga stormen under den tredje dagen, den 7 augusti, då av hela skäret i vikens mynning blott en enda sten kunde skymtas i bränningarna och havet på två ställen sköljde över den udde, som begränsar fågelviken utåt väster. Vattnet steg, så att det nästan nådde upp till den landsväg, som löper ut över strandängen.
Måsfåglarna samlades i jätteskaror, dels plockande i den lagun, som bildats på ängen, dels vilande i liggande ställning på gräset. Under sådant väder se nämligen t. o. m. måsarna helst, att de ej behöva hålla sig på vingarna eller benen mer än en kort stund i taget! En flock av drygt 200 större vadare syntes ibland svänga ut över viken. I den ingick c:a 60 myrspovar, ett 100 - tal kustpipare, och resten var kustsnäppor. 22 strandskator gingo i en flock, och ett par myrsnäppor syntes hela dagen vid den nyssnämnda lagunen. På tångbankarna sprungo 4 gamla sandlöpare, och f. ö. syntes vadare av de mest olika slag. Även tobisgrisslan hade funnit för gott att söka skydd i den lugnare viken, och änder lågo utspridda bland måsarna på land.
Ovanligare gäster funnos emellertid. Strax nedom min observationsplats vid västra delen av ängsmarken höllo tre gamla kentska tärnor till bland måsarna, och på östra delen av ängen syntes en gammal kentsk tärna med regelbundna mellanrum mata en ungfågel. Sannolikt var där ytterligare en sådan ungfågel, och sålunda funnos under dessa dagar 5 - 6 kentska tärnor vid denna vik. En ung tretåig mås flög förbi mot fyren, och senare på e. m. syntes en i viken, simmande, flygande eller vilande i ängskanten: Två gamla tretåiga måsar höllo till bland de andra fåglarna i gräset. Till synes minst generad av blåsten var en liten svarttärna, som hela eftermiddagen fladdrade över vattnet, men även denna måste då och då ta igen sig på någon tångbank.
Ett likartat väder rådde den 8 - 9 oktober 1938. Jag hade intagit skyddsställning med den västliga stormen i ryggen och tagit in några dvärgmåsar i kikare och kamera - det var inalles 5 ex. av denna art, som ivrigt plockade mat, hela tiden lågt fladdrande med blott tåspetsarna doppande i vattnet. Innan jag visste ordet av, sam en gammal tretåig mås med ettrigt gul näbb bakom dvärgmåsarna rakt in i filmkamerans bildfält! Bland de kärrsnäppor, som samlats i stora flockar, kilade även en skärsnäppa, också den en celeber gäst. Och förutom de för hösttiden här typiska storskarvarna ströko ute över öppna sjön 3 gamla havssulor förbi.
Denna dag påminde i sin tur om den senhöstdag, den 18/10 1936, då jag gjorde mitt första besök på Morups Tånge. Det var så ruskigt väder, att jag på morgonen tvekade, om det skulle vara någon ide att fara ned till stranden eller ej. Lyckligtvis kunde vädret ej heller den gången avskräcka, och bytet blev därigenom bl. a. både skärsnäppa och havssula i anteckningsboken.
Antalet av de fåglar, som sträcka förbi, är omöjligt att uppskatta. De flesta flytta ju om natten. Under höstkvällar med gynnsamt väder kan man sitta på den av fyrens sken rytmiskt upplysta ängen och lyssna till kustpipare, kärrsnäppor och strandpipare, som utan att rasta färdas förbi mot sydväst. Och tättingarnas korta locktoner falla ur mörkret i skyn som dropparna från ett stilla regn. Strax efter ljusets inbrott under dagens första timmar sträcka också under hösten väldiga mängder fågel ut över sjön utan att rasta. Det är f. ö. i detta sammanhang anmärkningsvärt, att ej ens 18 sekundmeters hård kultje förmår helt bromsa upp flyttningen. Ehuru, som nyss nämnts, sådan vind med västlig riktning gärna samlar mycket fågel på rastplatsen, kämpa sig dock många med kuslig envishet ut över den upprörda sjön. En morgon med sådant väder ha sädgäss setts komma från land på 40 - 60 meters höjd och vid mötet med Kattegatt gripas av sådan vindstyrka, att de förefallit att stå stilla i luften. Men de ha oförtrutet strävat vidare och verkligen till slut försvunnit ur synhåll mot danska landet i sydsydväst. Liknande förhållanden gäller för både vadare, småfågel och rovfågel.
Och även de rastandes antal är omöjligt att säkert ange, enär systematiska undersökningar ännu ej hunnit utföras på denna relativt nyss upptäckta fågellokal.
Så mycket är dock säkert, att de rastande viporna få räknas i 10,000 - tal, kärrsnäpporna i flera 10,000 - tal, om inte rent av i sexsiffriga tal, storspovar, kustpipare, kustsnäppor o. s. v. i 1,000 - tal varje höst. Det är utan tvivel betydligt lättare att underskatta än att överskatta deras antal.
Glädjande nog har området söder om fyren under några av de senaste åren skyddats genom jaktarrende och av ideella skäl har man avstått från att begagna bössan därute. Det skulle för landets fågelforskning och för allmänhetens studieintresse vara av största värde, om Morups Tånge även i fortsättningen finge utgöra ett ofördärvat studieobjekt.
Berglärka, Eremophila alpestris flava.
Bläsand, Anas penelope.
Brushane, Philomachus pugnax.
Drillsnäppa, Actitis hypoleucos.
Dvärgmås, Larus minutus.
Ejder, Somateria mollissima
Enkelbeckasin, Capella gallinago
Fiskmås, Larus canus
Fisktärna, Sterna hirumdo.
Fjällpipare, Charadrius morinellus.
Fältpiplärka, Anthus campestris.
Gluttsnäppa, Tringa nebularia.
Gravand, Tadorna tadorna.
Gråtrut, Larus argentatus.
Gräsand, Anas platyrhyncha.
Grönbena, Tringa glareola.
Gulärla, Motacilla flava flava.
Halvenkel beckasin, Lymnocryptes minimus.
Havssula, Sula bassana.
Havstrut, Larus marinus.
Häger, Ardea cinerea.
Hämpling, Carduelis cannabina.
Jorduggla, Asio flammeus.
Kentsk tärna, Sterna sandvicensis.
Knipa, Bucephala clangula.
Knölsvan, Cygnus olor.
Kricka, Anas crecca.
Kustpipare, Squatarola squatarola.
Kustsnäppa, Calidris canutus.
Kärrsnäppa, Calidris alpina schintzii och C. a. alpina.
Ljungpipare, Charadrius a. apricarius (L.) och Ch. a. altifrons.
Lövsångare, Phylloscopus trochilus.
Mindre strandpipare, Caradrius dubius curonicus.
Mosnäppa, Calidris temminckii.
Myrsnäppa, Limicola falcinellus.
Myrspov, Limosa lappouiea.
Nordisk gulärla, Motacilla flava thunbergi.
Ormvråk, Buteo buteo.
Pilgrimsfalk, Faleo peregrinus.
Pipare, en asiatisk (kallas numera Ökenpipare) , Charadrius leschenaultii columbinus.
Prutgås, Branta bernicla.
Roskarl, Arenaria interpres.
Rödbena, Tringa totanus.
Rödstrupig piplärka, Anthus cervinus.
Sandlöpare, Crocethia alba.
Sillmås, Larus fuscus.
Simsnäppa, smalnäbbad, Phalaropus lobatus (L.) Sjöorre, Oidemia rvigra (L.)
Skedand, Spatula clypeata.
Skogssnäppa, Tringa ochropus.
Skrattmås, Larus ridibundus.
Skärpiplärka, Anthys spinoletta littoralis.
Skärsnäppa, Calidris maritima.
Småskrake, Mergus serrator.
Småsnäppa, Calidris minuta.
Småspov, Numenius phoeopus.
Snösparv, Plectrophenax nivalis.
Sparvhök, Accipiter nisus.
Spovsnäppa., Calidris testacea.
Stare, Sturnus vulgaris.
Stenskvätta, Oenanthe oenanthe.
Stjärtand, Anas acuta.
Storskarv, Phalacrocorax carbo.
Storspov, Numenius arquata.
Strandskata, Haematopus ostralegus.
Större strandpipare, Charadrius hiaticula.
Svartsnäppa, Tringa erythropus.
Svarttärna, Chlidonias nigra.
Svärta, Oidemia fusca.
Sånglärka, Alauda arvensis.
Sädesärla, Motacilla alba.
Sävsparv, Emberiza schoeniclus.
Tobisgrissla, Uria grylle.
Trana, Grus grus.
Tretåig mås, Rissa tridactyla.
Vipa, Vanellus vanellus.
Ängspiplärka, Anthus pratensis.
Året efter föregående uppsats skriver han denna artikel och året är 1943 i Svensk Natur.
Det nu rådande krisläget har medfört nya bekymmer även för naturskyddet. Det är redan allmänt bekant, att materiella intressen sökt begagna sig av landets försämrade försörjningsläge för att lättare få lov att skjuta hänsynen till märkliga och oersättliga naturområden åt sidan. Klingvallsån, Tåkern!
Åtgärder för höjande av försvarets beredskap ha medfört beklagliga följder på flera håll. Enbart i mellersta Västergötland ha sålunda tre skjutbanor planerats till märkliga naturområden. Man har redan den ena färdig vid sjön Östen, som numera konkurrerar med Hornborgasjön om platsen som landskapets förnämsta fågelsjö, och utvidgningen av en annan, militär skjutbana har medfört röjning på den fridlysta rasbranten vid Claesborgs egendom utanför Skövde. Den tredje banan, som Broddetorps skytteförening velat anlägga vid stranden av Hornborgasjön (!) med skjutriktning ut över sjöområdet, har dock ej beviljats.
I mellersta Halland, 8 kilometer norr om Falkenberg reser sig Morups Tånge gamla vitmenade fyr på den plats, som redan för bortåt 400 år sedan angavs med detta namn på holländska sjökort. Den påminner i sin resning om Ölands Långe Jan och liknar denna även i så måtto, att den sprider sitt sken över sin kusts förnämsta flyttfågelrastplats. Ty de grunda stränderna med sandiga, tångkantade vikar och låga strandängar utgöra - så vitt man vet - den av vadarefåglar bäst besökta rastplatsen norr om Skanör.
Tyvärr är nu även detta märkliga område hotat. Förberedelserna till militärt bebyggande av just den mest värdefulla stranden hade redan fortskridit mycket långt, och riksdagen hade beviljat anslag till markförvärvet redan två månader tidigare, då naturskyddet i juli 1942 av en händelse fick uppmärksamheten riktad på den hotande faran. Förläggningsbyggnader och övningsfält skulle anläggas, och det stod klart, att fågellivet snart skulle vara blott en vacker saga, om det militära projektet kom att genomföras. Representanter för Vetenskapsakademien, hembygdsrörelsen och det lokala naturskyddet sökte också skyndsamt fästa myndigheternas uppmärksamhet på vilka värden, man stod i begrepp att förstöra. Försvarsministern ställde sig förstående. Men en tid senare, den 10 september, lästes i dagspressen följande notis: »Arméförvaltningen anmäler till Kongl. Maj:t, att verket av arméchefen fått direktiv att ordna förläggningen å Göteborgs luftvärnskårs skjutplats vid Morups Tånge. En beräkning av kostnaderna för erforderliga byggnader slutar på kr. 285.000.»
Motivet till att man fasthöll vid de gamla planerna var, att inget annat användbart område kunde uppletas utmed kusten. En försvarsvän frågar sig väl strax oroligt - är det verkligen så illa ställt, hur skulle det då gått för denna luftvärnskår, om ej naturen givit oss just Morups Tånge?
Senare har emellertid förnyad utredning anbefallts, och när detta skrives i januari, har frågan ännu ej avgjorts.
Utan tvivel anade icke de militära myndigheterna, vad de trampade på, då de beslöt ta hand om Morups Tånge. Ty platsens rykte som fågellokal är ännu allt för ungt, för att den skulle vara allmänt uppmärksammad bland icke fågel intresserade.
Blott ett fåtal utvalda lära ha känt till den, innan Victor Hasselblad i sin vackra bok »Flyttfågelstråk » 1935 gav oss några målande skildringar av det stundom myllrande fågellivet på tång - och sandbankar i vikarna söder om Glommens hamn. Sedan denna bok kom ut, har emellertid platsen alltmera besökts av folk från när och fjärran. Under förkrigsåren var det vanligt att se bilar leta sig ned på strandängen eller parkera vid fyrplatsen varje söndag, och befolkningen lär vid det här laget vara ganska van vid underliga människor, som smyga omkring med kikare, stundom krypande på knäna eller magen i den våta strandbrädden. Det bör emellertid anmärkas, att även om Morups Tånge får bibehållas orört, måste man under dessa orostider ha licens för att få medtaga kikare och kamera till stranden.
Centrum för det höstliga fågellivet är den grunda viken ca. 600 m söder om fyren. Denna vik öppnar sig mot söder men tillstänges här delvis av ett lågt, långsmalt skär, ''Karet'', som under häckningstiden rymmer en mängd bon av skrattmås, fiskmås. gråtrut och fisktärna. Karets stenar äro under eftersommaren omtyckta viloplatser för ejdrar, skrakar, gravänder, i många fall även för vadareflockarna och om senhösten stundom för storskarvar. Vid lågvatten komma en mängd sandrevlar i dagen, så att man kan gå tvärs över viken, vid högvatten sköljes massor av tång in, vilken sedan bildar de strängar utmed strandängens kant, som utgöra en del av betingelserna för det rika fågellivet.
De kring denna vik liggande ängarna äro ej vidsträckta, men deras låga belägenhet och den mängd småpölar på dem, som regn och uppsköljande högvatten öka i antal och omfattning, göra dem tydligen näringsrika, vilket man kan förstå av de mängder av fågel, som finna sin näring här. Det säger också en del, att byalaget, som rår om denna allmänning, har nästan hela sitt sommarbete här nere - kreaturen på ängen utgöra, ett karakteristiskt och nästan oskiljaktigt inslag i bilden av Morups Tånge.
Om häckfågellivet i allmänhet skall nu icke ordas. Det vore dock en försummelse att presentera Morups Tånge utan att nämna, att flera par fältpiplärkor här bo på sandstränderna och att skärpiplärkan brukar bo på den steniga udde, som fortsätter söderut från fältpiplärkornas sandstrand. För den sistnämnda arten torde detta vara den nordligaste nu kända boplatsen i västra Sverige.
Många ungar av vipor, strandpipare och måsar stulta ännu omkring på ostadiga ben, då de första flockarna av spovar och andra vadare sträcka förbi mot sydväst eller söder. Höststräcket börjar ju redan vid midsommar !
Vid mitten av juli bilda spov- och vipflockar det kanske för dessa dagar mest karakteristiska inslaget i fågellivet. Om morgnarna kan den ena flocken följa tätt efter den andra, och man hör vissa dagar nästan ständigt storspovarnas vackra locktoner ur luften, då de sträcka förbi i flockar om 5 - 20 exemplar. Vipflockarna komma ofta på samma sätt slag i slag, men de äro stundom mycket stora med 50 - 400 ex. i varje flock. Båda arterna hålla sig i motsats till småvadarna med förkärlek på ängarna, där i synnerhet spovarna bilda ett visserligen icke så märkvärdigt men desto vackrare inslag i landskapsbilden, där de lugnt kringströvande ha spritt sig och gå och påta i den gröna mattan mellan vattenpölarna.
Då ha också en mängd andra vadarearter börjat komma, men mest fängslande blir fågellivet i augusti, då stora kopparröda myrspovar från nordryska myrmarker blanda sig med tundrornas eleganta, svartvita kustpipare på sandbankarna ute i viken och de gamla spov- och kustsnäpporna, lika röda och högnordiska som myrspovarna, komma i små flockar med eller utan sällskap av de till antalet vanligen dominerande kärrsnäpporna.
Då komma även de tidigt flyttande storsnäpporna, och ur minnet plockar man gärna fram de sensommarkvällar, då man dröjt kvar ute på ängen för att lyssna till gluttsnäppors och svartsnäppors klara visslingar från någonstans i den månskensglittrande viken och man också hört skogssnäppornas gälla låt, då de kastat sig upp mot rymden från gölarna på ängen, där stinkpaddornas trevliga knarrande markerar ett betydligt mera jordbundet liv.
Andra snäppor höras anlända från norr eller nordöst och slå till i viken. Stundom förråda upprörda läten från revlarna i vattnet att spovar och vipor stört varandras nattro. Från mörkret under zenit komma småfåglars locktoner sakta droppande. Särskilt i slutet av augusti till början av september passera ortolansparvar och trädpiplärkor. Ängspiplärkor och järnsparvar höras bland dem och höras även sedan de förras sträck gått förbi.
Stilla nätter får man ett starkt intryck av det oändliga tåg av levande varelser, som från skymning till gryning passerar från NO till SV. Det blir knappast sämre, när ortolansparvarnas toner försvunnit med nattmörkret en septembermorgon. Där ortolanen slutar, tar t.ex. gulärlan vid, och hela morgonen och förmiddagen passeras man av flockar om vanligen 10 - 50 fåglar vart man än går utmed stranden.
Varför är nu fågellivet på och över Morups Tånge så rikt? Den direkta orsaken till att så många rasta där, är säkerligen den utomordentliga näringsrikedomen i de tångbälten, som ruttna i strandkanten, väl skyddade långt från djupare vatten.
Sandbanker och stenar i grunt vatten äro också eftersökta rastplatser, där de som här kunna kombineras med ett dukat bord: Ofta ser man, hur vilan utgör den direkta lockelsen - en kärrsnäppflock, som slår ned, kan omedelbart sätta sig till ro för att sova.
Men märklig som rastplats skulle lokalen ej vara, om inte ett markerat starkt sträck ginge häröver. Morups Tånge är emellertid ännu en outforskad plats - att förklara det sträck, som passerar, måste vara en lockande uppgift för den, som har tid att syssla därmed. Passera så stora flyttfågelskaror på flera håll i Halland, eller är det verkligen ett koncentrat av fågel just över Morups Tånge?
Platsen är ingen konkurrent till Ölands södra udde. Arealen är så mycket mindre. Det geografiska läget ett helt annat: Flockar om tusen kärrsnäppor eller mer ha åtminstone förr ej varit ovanliga på Öland. Vid Morups Tånge får man nöja sig med ett par - kanske fyra hundra per flock, och dagar med idealiskt flyttningsväder kan det vara rätt tunt med fågelkvantiteten, även om många roliga arter äro representerade. Men särskilt under dagar med västlig storm samlas mycket fågel, både vanliga och ovanliga. Har man en blåsvädersdag suttit med ryggen mot vinden och skådat 60 - 70 röda myrspovar bland oräkneliga vita fåglar på ängen, även kentska tärnor och tretåig mås och samtidigt sett gamla kustpipare utposterade i högtidlig attityd litet varstans i det gröna, då glömmer man inte Morups Tånge i första taget.
Kustpipare synas komma väl så talrikt här som på Öland, och sakna vi här en del av Ölands arter, ha vi i gengäld andra, som mera höra Västkusten till. Storskarven har åtminstone hittills varit en regelbunden gäst, som man varit viss om att få se under senhöstmorgnarna. Den tretåiga måsen och havssulan äro andra rara gäster, som läget på Västkusten medför.
Åtskilliga sällsynta fynd ha gjorts. Skärsnäppa och simsnäppa ha påträffats vid flera tillfällen, fjällpiparen har setts här den 13-15 september 1941, den enda gång den är omtalad från Hallandskusten. Den mest unika bland alla vadare är emellertid en art, som aldrig anträffats annorstädes i Sverige, en asiatisk pipare (Charadrius leschenaultii columbinus), närbesläktad med våra strandpipare. Den påträffades den 26 juni 1938 vid strandkanten och sköts följande morgon för artbestämning, då den tillsamman med kärrsnäppor gjorde en sväng in över strandängen.
Det är egentligen ej rätt tid att nu göra en sammanfattande lista över de arter, som rasta vid Morups Tånge. Men inför det allvarliga hot mot platsen, som i värsta fall redan nästa höst kan ha omintetgjort studier där, har på begäran av K. Vetenskapsakademiens Naturskyddskommitté en kort skildring utgivits som nr 41 i serien av K. Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden, »Om fågellivet på Morups Tånge i Halland ».
Sällan har det väl varit så lätt att få alla delägare att reservationslöst gå med på en fridlysningsansökan som då jakträttsinnehavaren, hösten 1942 begärde fridlysning av fågellivet, innebärande förbud mot jakt på den värdefullaste delen av Morups Tånge.
Kungliga Vetenskapsakademiens Naturskyddskommitté svarade på en remiss från
länsstyrelsen i Hallands län bl.a.: »Kommittén vill därför på det livligaste tillstyrka bifall till sökandens framställning om fridlysning ... » samt att
kommittén anser »förbud mot all jakt inom området vara tillfyllest . . »
Nu väntar man på domen men i den förhoppningen, att försvarets män skola finna någon utväg att draga konsekvenserna av att försvarets främsta uppgift är att bevara det värdefulla vi ha. Inget av oersättligt värde må förstöras, såvida det finns tänkbara platser, vilkas hela värde kan skrivas i pengar.
särtryck ur Natur i Halland 1952.
Sträckande fågel kan man se i så gott som alla delar av vårt land, och med fördel kan man studera olika faser av fågelflyttningen i de mest skilda delar av Halland. Under senare år har emellertid en särskild lokal blivit uppmärksammad - det. är Morups Tånge strax norr om Falkenberg, i själva verket den bästa flyttfågellokal vi känna till på Västkusten.
Namnet tillhör egentligen fyrplatsen och har gjort så sedan dansktiden - redan år 1585 fann man "Murup Tynge" på holländska sjökort. Det gamla danska »Tynge», nu »Tånge», säger något även ur fågelflyttningssynpunkt intressant - fyren ligger på en landtunga, låt vara en helt liten sådan.
Norr och söder om den skjuter havet in med två mycket grunda vikar, Brevik i norr, Korshamn i söder, båda med sandbankar och för fåglarna tilltalande tångvallar, båda skyddade mot öppna sjön av ett lågt skär i mynningen.
Det är inte häckfågellivet, som gjort platsen så känd bland fågelfolk. Av utrymmesskäl förbigå vi därför strandskator, tofsvipor, kärrsnäppor, rödbenor och många andra i deras roll av häckfåglar. För att illustrera skiftningarna i platsens kustnatur kan det dock vara värt att nämna, att ängs -, skär - och fältpiplärkorna bo i närheten av varandra, alltså tre piplärkarter med ganska väl skilda krav på boplatsens beskaffenhet.
Bland de häckande andfåglarna ges karaktären av gravanden, som med både färger, stämma och flygkonster skänker det inre av fågelviken ett speciellt liv. På skäret Karet mitt för öppningen till Korshamn bo fisk - och skrattmås, fisktärna och ejder. Ett år byggde till och med ett knölsvanpar där, men boet förstördes av en svår storm, som vräkte vågorna över hela skäret.
Som på alla vadarfågellokaler börjar »höststräcket» redan i juni. Kommer man från Norrbotten eller Lappland, där svartsnäppor och andra nyligen lagt ägg, så är det en varje gång lika fängslande upplevelse att finna, att samma arter äro före en, när man ett par veckor senare besöker Morups Tånge. Som bekant överger svartsnäppans hona på ett tidigt stadium sin make och sina ägg och hastar mot sydligare nejder. Andra arter ha mer eller mindre liknande arbetsfördelning mellan makarna, och överhuvud taget är det en allmän princip bland vadarna, att de gamla försvinna från häckplatsen så snart det är möjligt att lämna ungarna på egen hand, och detta är ganska snart! Ungarna få sedan ta sig fram bäst de kunna, och att de varken dröja i onödan eller ha svårt att finna den riktiga vägen, visar ett sådant exempel som en mosnäppa, vilken nykläckt och föga större än en humla ringmärktes i mellersta Lappland och vid två månaders å1der påträffades i Tessalien nere i Grekland.
Tringa - arterna, storsnäpporna, ha sin sträcksäsong tidigare än småvadarna. Skogssnäppan är allmän på högsommaren, och t.ex. juli 1945 antecknades, att den var dominerande i sitt släkte och så talrik, att gulsångaren i en trädgård i närheten med iver lade in skogssnäppläten i sin sång. Vanligen ser man dock de resligare arterna gluttsnäppan och rödbenan mera, bland annat därför att de gärna gå ute på öppet grundvatten och på revlar av våt sand och uppkastad tång m.m., liksom spovarna.
I allmänhet är storsnäppflockarna kvantitativt ej särskilt imponerande. Den största flock av den vanliga grönbenan, jag sett vid Morups Tånge, räknade 55 individer. Brushanen, som kan vara dominerande vissa dagar i första hälften av september, har i september 1951, uppträtt i flera flockar, av vilka den största räknade 117 exemplar. Man hör ibland sägas, att någon varit vid platsen många gånger om eftersommaren utan att ha fått se någon svartsnäppa eller småspov. Det är helt naturligt, att sådant inträffar, om man ej är speciellt tränad på dessas läten och har tid att grundligt gå igenom lokalerna. Svartsnäppan kan emellertid räknas som daglig gäst om eftersommaren, ej minst hörs hon sedan skymningen fallit på, men småspoven är inte lika flitig besökare.
I slutet av juli brukar man se de första gamla kustpiparna, med rätta beundrade för sin eleganta teckning i nästan rent svart och vitt. De gå vanligen på sandbankar ute i någon av vikarna i analogi med deras vanor på häckningsplatsen på den nordryska och sibiriska tundran, där de uppsöka torrare och mera nakna ställen än släktingen ljungpiparen. Men dagar med sydlig eller västlig storm i augusti, då vågorna skumma högt över alla sandgrund, sprida kustpiparna sig över ängen kring fågelviken och bli än mer dekorativa, där de stå raka eller framåtlutade i lyssnarpose, då och då på koltrastmaner dragande upp någon mask. Man kan se dem rätt sent om hösten, ända in i november, men då är det ungfåglar.
Ljungpiparna ha andra vanor även på flyttningen och gå i alla väder helst spridda uppe i det gröna. Men samlade flockar, som blott gå ned för att vila, slå gärna till på skyddade sandrevlar, som t. ex. just i dag, då 75 stycken kommo uppifrån land tillsammans med vipor.
Fjällpiparen tar mest andra vägar och visar sig sällan. Sker det någon gång, tycks det vara i början av september. Ofta sprang han då frivilligt rakt emot mig tills han var på fyra - fem meters avstånd.
Den lilla småsnäppan, som är svår att fotografera inte bara genom sin litenhet utan också på grund av sina oavbrutna, nervöst kvicka rörelser, är en av de i augusti och september regelbundet förbiflyttande vadarna vid Morups Tånge. De flesta småsnäpporna äro nog gäster från norra Ryssland. 1950.
En gammal spovsnäppa i rödspräcklig övergångsdräkt spankulerar en dimmig höstmorgon fram utmed kanten av en gungande bank av rutten tång nedanför fyren. Det är en resenär, som sannolikt färdats ända från Sibirien. Morups Tånge 1951.
Vad som väl mest lockar fågelintresserade ned till stranden, är emellertid de skaror av småvadare, som i sin tur lockats att stanna av näringsrikedomen i de tångvallar, vilka med mer eller mindre ruttnande innehåll ligga skyddade mot Kattegatts vågor. Ur mänsklig synpunkt är det här en förfärlig soppa att röra i, men det formligen kokar av en enorm mängd små feta larver i smörjan.
I dessa tånganhopningar eller på den våta sanden intill dem kan man, om vädret är lämpligt och man själv är försiktig, få mycket fågel att studera, särskilt om man kan komma inpå dem med bil och låta bli att stiga ur och bli fågelskrämma. Kärrsnäppor och större strandpipare dominera som vanligt, genomsnittligt sett. Och den robusta kustsnäppan är så gott som daglig gäst i augusti - september och kan ibland komma i ett eller ett par hundratal på en gång. Småsnäppan hör också till dem som sällan saknas. Spovsnäppan och även sandlöparen, som i hög grad gör skäl för sitt namn, äro ganska vanliga.
Det är inte meningen att försöka inbilla någon att Morups Tånge skulle vara en fantastisk plats, där den på märkliga fågelsyner hungrige ständigt skulle ha dukat bord. Högtrycksdagar på eftersommaren finner man ofta viken tämligen tom på fågel. »Bara» några kustpipare göra de unga, antagligen på platsen födda strandskatorna och strandpiparna sällskap på revlarna långt ute. Det har kanske varit mycket sträck på natten, funnits hundratals med fåglar på morgonen, men under dagar med gott flyttningsväder gripas flockarna av »sträckoro» efter första morgonmålet. Är man uppe med solen, kan man få se uppbrottet.
Små vadare starta i pilsnabb flykt tätt efter vattenytan, fara mot vikens mynning, vända, slå till vid stranden, starta efter en kort stund igen o.s.v. Rätt som det är, märker man att de äro borta. Även på långt håll synes under augustimorgnar någon timme efter soluppgången, hur någon flock av flera tiotal eller hundratal vipor stiger till väders med kurs mot Danmark. Men ute över havet tveka de ofta, vända och slunga sig i virvlande kastflykt ned mot Karet. Den förut så väl samordnade flocken blir som av en explosion plötsligt en virvel av fåglar, som slunga sig om varandra och mot marken. Den där egendomliga kastflykten, som man kan se inte minst hos stora fåglar, t.ex. gäss, som skola gå ned från stor höjd, är deras metod att snabbt manövrera ned.
De större koncentrationerna av fåglar ser man vanligen efter perioder av dåligt sträckväder, och jag brukar säga till rådfrågande morupsbesökare, att om det blir tråkigt väder, få de trösta sig med att det blir mera fåglar att se då.
Själv har jag många av mina bästa minnen från dagar med västlig hård blåst eller storm, som hållit kvar eller drivit in en mängd fåglar - som exempelvis så ovanliga gäster som tio stycken skärfläckor den augusti 1951 - och kört upp en massa kopparröda gamla myrspovar, kustpipare och storsnäppor bland måsar och änder, som inte stått ut med blåsten och sjöhävningen utan lagt sig på magen uppe i gräset. I västlig storm har jag själv legat på magen i tången bredvid en surrande smalfilmskamera och kunnat gratulera min filmande vän till att han inte kunnat undgå att oavsiktligt få in en gammal gulnäbbad tretåig mås i bildfältet, medan han tagit gamla dvärgmåsar i vinterdräkt under deras näringsfångst på tåspetsdansmaner bland böljorna. Och havssulan, som vi svenskar inte äro bortskämda med, har aldrig observerats här annat än under eller efter västlig storm.
Om man jämför med den mångsidiga fågelflyttningen vid de mera kända lokalerna Ölands södra udde och Falsterbo, är det flera påfallande olikheter hos Morups Tånge. Rovfågelsträcket är här helt ringa. Sparvhök, stenfalk, tornfalk och pilgrimsfalk sträcka visserligen mot SV eller V men ej i särskilt stort antal. Ormvråken, vilken i hög grad hjälpt till att göra Falsterbosträcket europeiskt ryktbart genom Gustaf Rudebeck, som hösten 1944 räknade in 29,527 flyttande exemplar, visar sig endast sällan vid Morups Tånge. Däremot har brun kärrhök undantagsvis synts sträcka ut över Kattegatt eller följa strandlinjen mot SO, och även bivråken, som enligt Rudebeck är mindre utpräglad termikflygare än ormvråken, har synts sträcka ut. Av ringduvan räknade Rudebeck 52,038 exemplar vid Falsterbo 1944, vid Ottenby räknade man hösten 1949 inalles 1921 utsträckande ringduvor, men vid Morups Tånge ser man ytterst få. Av bofink räknades vid Falsterbo under flyttsäsongen 1944 mer än 380,000. Över Morups Tånge komma de i relativt blygsamt antal, trots att de i enorm mängd sträcka över skogsbygden i det halländska inlandet några få mil österut, där jag t.ex. september 1943 räknade ca 1,000 bofinkar i halvtimmen passerande inom synhåll för blotta ögat på ena sidan om den trädtopp vid Klev i Askome s:n där jag satt posterad för nötkråkstudier. Deras verkliga antal är dock svårt att beräkna vid Morups öppna kustlinje, där de flesta i gott väder torde gå ut på stor höjd, osynliga för blotta ögat. Dessa olikheter sammanhänga å ena sidan med skilda fysiografiska särdrag för olika landsdelar, å andra sidan med olika fåglars skilda flyttningssätt. För vadarna är Morups Tånge en i näringshänseende ovanligt lämplig rastplats. Dessutom visar oss en blick på kartan, att platsen ligger just där Hallands kust efter en i huvudsak nord - syd - gående linje böjer av mot sydost inåt landet. Många vadare, som färdats mot SV, SSV eller S över land och följt kusten, fångas upp av den goda rastplatsen, finna att kustlinjens avvikning mot SO alltför mycket divergerar från deras sträcktendens men få i gengäld här en lämplig språngbräda mot Själland. Rovfåglar som helst gå över land, kanske med sydlig huvudriktning, somliga av dem helst också utnyttjande termiska luftströmmar, ledas till Ölands södra udde respektive Falsterbo som till spetsen av en tratt. Av motsvarande skäl nå de ej eller blott sällan Morups Tånge. Liknande förhållanden gälla för bofinken. Sparvhök och stenfalk, som äro mindre beroende av yttre faktorer, gå ofta ut över Kattegatt även i vad vi i dagligt tal kalla storm, d.v.s. hård kultje, och så lågt över vågorna, att det ej kan vara tal om att de se Danmark, när de lämna kusten. De ledas blott av sitt riktningssinne. Utan tvivel gå de ut på många ställen, kanske var som helst, vid den halländska kusten.
Gulärlor och ängspiplärkor, som följa öppna marker, och svalor, som dessutom äro skarpa flygare, gå vid Morups Tånge ut i mäktiga strömmar. Svalor gingo till och med i stort antal ut över Kattegatt under den svåra västliga stormen september 1950, då flera fartyg förliste på Skagerack. Verkliga kursen var dock rent sydlig d.v.s. riktad mot Själland, även om svalorna arbetade mera mot väster, kämpande mot stormen.
Å andra sidan är det med ärlorna samma förhållande vid Morup som vid Falsterbo, d.v.s. de komma i omvända proportioner jämfört med Ottenby. Årssiffran gulärlor för Ottenby 1949 var 559; enbart över udden strax SSO Morups Tånge fyr räknades 2,173 gulärlor på tre timmar september 1950, vilket är ungefär normalt förhållande för goda sträckdagar där. Sädesärlorna komma däremot i mycket större antal över Öland. Uppenbarligen hänger detta ihop med dessa arters olika val av flygriktning.
Det är känt, att svenska kråkor i mängd övervintra på Jylland och att kråkan har stark dragning mot väster. I analogi därmed passera de talrikt i slutet av oktober, och i gott sträckväder kan det på en dag vara flera än under en hel sträcksäsong vid Ölands södra udde. Många följa kusten, men en mängd gå i glesa flockar mot SSV, somliga mot V. De gå ut över havet på bred front.
En figur som ytterst troget följer kusten och här inte brukar visa tendens att gå ut, är vinterhämplingen. Under olika år har det visat sig, att en enda flock av den någon gång i slutet av oktober kan räkna lika många individer eller fler än en hel säsongsiffra från Falsterbo eller Ottenby. Förklaringen är säkert den, att det är kontingenter av norska fåglar, som noga följa kusten nedåt och till allra största delen övervintra på vårt lands södra och västra slättbygder.
Morups Tånges kombination av skiftande, tämligen goda yttre betingelser skaffar platsen också många fågelgäster, som ej tillhöra de arter, vilkas egentliga sträckväg går där förbi. Kentsk tärna uppträder regelbundet om eftersommaren, tydligen en följd av att den numera häckar på den danska ön Anholt. Många skarvar foro före andra världskriget dagligen utmed kusten och visa sig ej så sällan även nu. Någon skärsnäppa kan man ibland se i början eller mitten av oktober, ungefär samtidigt som berglärkorna osvikligt komma och befolka den torra, magra hed söder om fyren, som är som klippt och skuren för det stäpp - och fjällhedsanpassade släktet Eremophila.
Ett enda exemplar av ökenpiparen, Charadrius leschenaultii, som hittills påträffats i Norden fanns här juni 1938.
Tack vare privat initiativ och arbete är nu fågellivet på det bästa avsnittet av flyttfågellokalerna vid Morups Tånge fridlyst. Det har varit en tacksam åtgärd. Änderna ha ökat mycket och synas trivas synnerligen väl på platsen, ett förhållande som sakkunnigt folk i bygden gärna framhåller.
Den halländska badstrandens speciella fågel är fältpiplärkan. Det är knappast någon pekoralistisk överdrift att kalla henne så. Som Hallands badstrand brukar ju räknas sandstranden med dyner och strandråg eller marhalm. Och ingen annan fågel är så exklusivt bunden till just denna vegetationstyp och samtidigt så väl spridd utmed sådana stränder i landskapet.
Fältpiplärkan undgår likväl de allra flestas uppmärksamhet, och det är få som känner henne. Av allmänheten blir hon nog oftast förväxlad med en lärka, men hon är havssandfärgad, betydligt mindre fläckad än våra andra piplärkor, och mycket karakteristisk är hennes långsträckta kroppsbyggnad. Hon har lång stjärt, med vilken hon gärna vippar liksom ärlorna, och. huvudets profil är utpräglat spetsigt utdragen. Stäppfågel, som hon egentligen är, förflyttar hon sig mest löpande på den öppna, sandiga marken - ej minst detta bidrar till att hon blir förbisedd och att boet anses vara svårt att finna.
Fältpiplärkan är inte någon ovanlig fågel vid södra Hallands sandstränder. I de storslagna dynområdena vid Laholmsbukten är hon relativt talrik, och där biotopkraven äro tillgodosedda tycks hon finnas ganska säkert åtminstone upp till ett stycke norr om Glommen
Ojämnheterna i fältpiplärkans utbredning beror på att hon inte endast fordrar en vegetation med strandrågsbestånd eller liknande utan att hon - så långt min erfarenhet sträcker sig - fordrar sådan vegetationstyp i kombination med angränsande, öppen hedartad mark med lågvuxet, glest gräs m.m. Detta är nämligen hennes speciella typ av jaktmark, där hon, löpande på sina långa, snabba ben, fångar insekter. Vildmark behöver det emellertid inte ovillkorligen vara. I Glommens fiskeläge t.ex. har ett par i många år bott på själva hamnområdet.
Från afrikanska stäpper är hon känd som specialist på gräshoppor, och dessa dominerade helt i matsedeln hos den fältpiplärka vid Morups Tånge, som är med på bilderna här.
Efter vinteruppehållet i Afrika norr om ekvatorn komma fältpiplärkorna åter till Halland i början av maj. Sedan sjunga de några veckor eller hela månaden ut, men eftersom de dels bo glest, dels ej höra till de oförtrutet och vackert sjungande fåglarna, bli de även under denna tid lätt förbisedda. Sången är enkel och föredrages på piplärkmaner. Hanen stiger till väders i trappformad flyktbana med ett »tslirr-ryy» på varje »trappsteg» medan vingarna vila; när han sedan nått några tiotal meters höjd, sänker han sig i brant störtflykt med nästan hoplagda vingar och uppåtböjd stjärt under upprepade »tslirr-ryy».
Saknar bild
Ett typiskt fältpiplärklandskap. Stranddyner med marhalm. I bakgrunden synas konturerna av Hallandsåsen. Snapparp, Eldsberga s:n, 13/5 1951.
Häckningstiden i Halland anges rätt väl, om man som exempel tar de fyra par, som under sommaren 1951 bodde närmast Morups Tånge fyr. Två av dem började nämligen ruva fullagd äggkull, 4-5 ägg, omkring den 27 maj, medan de två andra satte i gång ruvningen den 9 eller 10 juni. Emellertid är det möjligt, att detta inte är hela sanningen. Det anses visserligen i Tyskland, att fågeln bara har en kull om året, och nog föreföll det mig som om det var så kring Morups Tånge 1951, men vissa år ha så många av dem haft så jämngamla kullar i bo i slutet av juli, medan vuxna ungfåglar sprungit omkring bland de gamla på jaktplatsen, att det ej är värt att helt förneka möjligheten av en högre nativitet, åtminstone under vissa år. Ungfåglar ser man för övrigt allmänt i slutet av augusti på lämpliga lokaler i mellersta Halland, och ännu i första veckan av september bruka några vara kvar.
Bona ligga vanligen invid någon tuva av marhalm eller strandråg och så placerade, att fågeln bekvämt kan löpa på sanden till och från boet. Flera av dem har jag f.ö. letat upp genom att följa spåren i den lösa sanden.
Även beträffande de två makarnas förhållande till ruvningen är det omöjligt att besvara frågan om hanens deltagande med blott ett enkelt ja eller nej. Den vanliga uppfattningen har varit, att honan ensam får sköta äggen. Själv har jag i juni både sett hanen avlösa honan och vid annat bo sett honom komma med mat till den på äggen ruvande makan, men under eftersommaren har jag bara sett en fågel ensam syssla med ruvningen, och vid flera bon i juli har dessutom blott en av fåglarna skött matningen av ungarna. Omöjligheten att uppställa en viss, mycket enkel formel för arbetsfördelningen mellan makarna förefaller vara ganska karakteristisk för arter som syssla med två eller flera kullar i tät följd under en och samma häckningssäsong.
Det är inte så lätt att studera fältpiplärkan så ingående, att ens ovannämnda biologiska frågor bli lösta, i synnerhet inte när den väljer sådana boplatser som i Sverige. För sådant fordras dels märkning av de gamla fåglarna, dels möjligheter att vid ett stort antal bon mer eller mindre kontinuerligt följa deras beteende genom en hel häckningssäsong, dels att de inte skola påverkas av »onaturliga» faktorer. Under högsommaren äro de hårt trängda av badlivet på deras bästa boplatser, och det är nästan förvånande, att de klara sig så väl, som de i allmänhet tyckas göra, såvida inte en dominerande mänsklig bebyggelse helt stängt dem ute. Fältpiplärkan är känd som en nervöst reagerande och skygg fågel, svår för en ornitolog att vakta ut, men hon är inte långsint, d.v.s. har fridstöraren försvunnit ur synhåll för henne, som löper nere på marken, lugnar hon sig rätt snart, och boet överger hon inte i första taget.
Utmed den 600-700 meter långa sandstranden vid Olofsbo norr om Falkenberg bodde förr fyra par fältpiplärkor. För några år sedan växte ett par hundra strandstugor plötsligt upp på den smala strandremsan, i tätt samlad skara ett skrikande vittnesbörd om behövligheten av en byggnadslag för stränderna. I maj 1951 funnos dock alltjämt tre par fältpiplärkor kvar. Högsäsongen för badlivet börjar till fågelns fördel först ungefär då de första ungarna lämna boet.
Även tidigare var det bekymmer för Olofsbostrandens bebyggare. Om denna lilla uppsats till äventyrs skulle läsas av de unga damer, som den 19 juli 1945 strödde sina förtjusande plagg över den totalt nedlegade strandrågen i fältpiplärkans sandgrop på södra delen av Olofsbo badstrand och placerade barnvagnens hjul en halv meter från boet, just medan äggen höll på att kläckas - så förstå de kanske nu, varför den förut så sköna sandgropen plötsligt nästa dag och för en tid framåt var belamrad med så mycket hästspillning från närmaste betesmark, att den blev högst motbjudande i mänskliga ögon. I bästa fall förlåta de kanske då också den syndare som hade tillfredsställelsen att se fåglarna i trygghet klara sin avkomma före färden till de svartes världsdel.
Tawny PipitThe Tawny Pipit (Anthus campestris) is usually looked upon in Britain with greater interest than are the other rarer pipits. Possibly this is because it bred in Sussex on one or two occasions, at the beginning of the present century or perhaps it is on account of its rather striking resemblance to the more dainty wagtails.
gives some indication of this resemblance which is partly due to the slimness of the bird in proportion to its size (coupled with its long tail which averages nearly half-an-inch longer than, for example, the Tree Pipit's (A. trivialis) and is responsible for much of the greater length) and partly due to its uniformly pale colouring. The upper-parts vary from a sandy - brown to a buffish - grey and are, including the crown, marked with broad striations which are, however, rather inconspicuous
The lack of streaking on the under - parts can clearly be seen here
though this particular individual has more marks than some. The conspicuous, clean - cut, pale buff eye - stripe, broader and less curved than some illustrations suggest, is clear in all these plates, as is the way in which the median wing - coverts appear as light - edged, blackish diamonds forming in the field a darkish wing - bar (this is given added strength by the fairly uniform paleness of the mantle).
Plate above in particular, show the three prongs of darker colour that radiate from the base of the bill - out through the eye, across the cheek and on the side of the throat - producing a combination of brown and white that can be very striking in the field, the lower two causing the appearance of a moustache (The Handbook, vol. I, pl. 19, gives little indication of these, but only in a small percentage of individuals are they inconspicuous).
A further, oft-quoted (and perhaps over - emphasized) feature that is not very striking here is the more upright stance recalling the Richard's Pipit (A. richardi); in fact, however, the Tawny often moves with a horizontal carriage (thus helping the resemblance to the wagtails - a resemblance further increased if it flicks its tail up and down).
Usually an easy bird to identify (as far as pipits go) it is with the Richard's Pipit that the Tawny, particularly when in the more streaked juvenile plumage, is most likely to be confused, but the other species has even more noticeably long legs and is usually larger and less sandy - coloured, while their notes are quite distinct. Like a wagtail, the Tawny Pipit runs very swiftly and flies with markedly dipping, almost bounding, undulations. A denizen of sandy wastes, this pipit breeds typically in dunes and other similar places throughout much of Europe and central Asia extending to Mongolia; in Europe it breeds as far north as (Morups Tånge) south Sweden (where P O Swanberg's excellent photographs were taken) and in view of the regularity with which it nests as close to Britain as northern France, Belgium and Holland, it is perhaps surprising that this bird is such a rare straggler to this country: for though not a few have been recorded in Sussex (particularly earlier in the century), the number elsewhere is very small and while several have now occurred in Scotland, the first Irish one was recorded only in 1953.
