|
Vändpunkten i den tvåhundraåriga Hornborgasjöfrågan
Vittnesberättelse av Per Olof Swanberg.
Efter min flyttning från Skåne och Östergötland till Skara 1935 var jag länge
helt obekant med Hornborgasjöns administrativa och hydrologiska problem. Jag
accepterade sjön som genom myndighetsbeslut oåterkalleligen eliminerad. Utan
engagemang hade jag anammat sagan om att sjöns botten framdeles skulle täckas av
"skönt böljande sädesfält".
Jag blev emellertid snart väl bekant med gymnasisten Karl Georg Wingstrand, som
höll på att utarbeta en omfattande avhandling om Hornborgasjöns natur, vilken
skulle utgöra enskilt examensarbete i biologi i avgångsklassen vid Skara
läroverk. (K.G. Wingstrand, 1938. Hornborgasjön. Enskilt arbete i biologi.
Original maskinskrift. Länsbiblioteket i Skara. K.G. Wingstrand var uppvuxen på
gården Högetomt vid Hornborgasjöns norra ände, blev senare professor i zoologi i
Köpenhamn.)
Hans pappa var styrelseledamot i sänkningsföretaget. Karl Georg Wingstrand
anförtrodde mig med indignation, att sänkningsföretaget, som genom dom 1933
ålagts att dämma upp vattnet i norra delen av sjön, dock ingenting gjort åt
detta under föreskriven tid.
För ornitologisk diskussion besökte jag vännen Karl Georg Wingstrand i hans hem.
Vid ett tillfälle frågade jag, intet ont anande, hans pappa, när den föreskrivna
uppdämningen av norra delen av sjön beräknades bliva färdig.
Till min förvåning svarade han, Eric Wingstrand, med eftertryck: "den kommer vi
aldrig att utföra!".
Därmed hade jag fått sänkningsföretagets styrelses besked om att man inte bara
underlåtit att inom föreskriven tid utföra vallarna utan även beslutat fortsätta
ohörsamheten. Trots att både han och sänkningsföretagets ordförande var
nämndemän i häradsrätten, tyckte båda, att de kunde "ta lagen i egna händer".
Jag fann efterhand på olika sätt, att det var vanligt i olika sammanhang i
landet, att man satte sig över även lagligt föreskriven naturvård.
Jag framhöll i styrelsen för SkNF, att naturvården måste ha moralisk
skyldighet att reagera mot avsiktlig nonchalans mot rättsligt given skyldighet.
Om inte föreningen SkNF reagerade mot demonstrativ överträdelse mot
naturvårdsbestämmelser, kunde man inte vänta, att andra skulle respektera lag -
naturvård skulle bli laglös. SkNF hade under ledning av dess sekreterare Alfred
Stalin klarsynt och skarpt reagerat mot revisionssekreteraren Sven Turéns
samvetslösa fiffighet för att omintetgöra verkställande av Högsta Domstolens dom
av 1932, vilken enhälligt avkunnats av justitieråden och (motvilligt)
undertecknats å tjänstens vägnar av Sven Turén. Stalin hade misstänksamt
reagerat mot Turéns metod att hindra förverkligandet av vad han kallade "kungens
damm" genom att för detta ändamål i två finurligt sammankopplade vattenmål
1932-33 genomdriva fortsatt sjösänkning, under föregivande att processandet
enbart vore en affär mellan två ekonomiska intressenter, å ena sidan
tvångsföretaget för sjöns urtappning och å andra sidan vattenfallsägarna utmed
Flian.
Efter Stalin fanns ingen, som var insatt i den medvetet ytterst tilltrasslade
härvan av bestämmelser. Ingen myndighet bevakade, att juridiska bestämmelser
följdes.
SkNF var därigenom kraftlös, hade ingen rättslig talan, kunde inget uträtta.
Genomgående sågs Hornborgsaffären som en uppgörelse mellan två ekonomiska
intressenter, en affär, vilken SkNF inte skulle eller kunde blanda sig i.
Naturvården hade i processerna 1932-33 blivit så nedlåtande likgiltigt bemött
och nedtrampad, att den ej såg möjlighet att uträtta någonting.
1946 och 1947 inträffade i juli månad, när SkNF:s styrelsemedlemmar överlag var
bortresta under semester, att sänkningsföretagets ordförande, Bertil Ekberg,
ringde mig med begäran, att jag skulle infinna mig till ett möte med
sänkningsföretagets styrelse några timmar senare.
Eftersom jag inte på något sätt var insatt i Hornborgafrågan, var jag enbart
tillfredsställd med att jag kunde på stående fot svara, att jag i mitt yrke var
så hårt bunden, att jag måste tacka nej till inviten.
Jag tyckte mig kunna uppfatta, att jag som medlem av SkNF:s styrelse och
nyinflyttad beskedlig ornitolog tänktes kunna övertalas att fungera som
sänkningsföretagets gisslan i den för mig obekanta "affären".
1948 inträffade emellertid, att Bertil Ekberg för tredje året i rad, nu den 30
juli per telefon kallade mig till sammanträde med honom och lantbruksingenjören
Sven Hallin, nu till följande dag, 31 juli 1948 kl. 16.
Eftersom ingen annan i SkNF:s styrelse var tillgänglig och jag tidigare under
två år i rad sagt nej, fann jag, att jag kunde anses ha moralisk skyldighet att
denna gången efterkomma Ekbergs uppmaning:
Jag svarade därför ja med villkoret, att Rudolf Söderberg skulle, deltaga i
mötet.
På min begäran infann sig Rudolf Söderberg. Genom ingenjören Sven Hallin blev
jag nödtorftigt insatt i vissa tekniska frågor.
Ett resultat blev, att jag fick uppgiften att sätta mig in i ärendet och blev
SkNF:s, SNF:s och Kammarkollegiets sakkunnig med moralisk skyldighet att skilja
på verklighet och försök att vilseleda, skilja mellan rätt och orätt.
Vid det tredje mötet, 16 september 1948, överenskom deltagarna med Bertil
Ekberg om åtgärder, som omgående skulle vidtagas för att rätta till
missförhållanden. När jag, som SkNF:s representant, drygt 4 veckor senare
frågade lantbruksingenjören Hallin, hur långt hans och Ekbergs samarbete i
frågan avancerat, svarade Hallin, att inget blivit gjort och tillade med ett
skratt, att det var självklart, att "Ekberg gör inget, som han inte själv har
nytta av".
Underförstått: Ekberg önskade för egen del inte de överenskomna åtgärderna,
därför var hans löfte och avsikt bara bluff.
På grund av det avsiktliga brottet mot överenskommelsen anmäldes
missförhållandena och vägran att åtlyda dom till Kammarkollegiet.
Kammarkollegiet fann sig nödsakat dra i gång de rättsprocesser, som varade till
1962 och som 1964 ledde till att Naturskyddsföreningen i samarbete med
markägarna och på initiativ av lantbruksdirektören Torsten Adolfsson hemställde
hos Regeringen, att denna måtte föranstalta om en helt ny förvaltning av sjön -
i allas intresse.
Man kan sammanfatta med följande:
Under 20 år underhöll sänkningsföretaget (Bertil Ekberg) rättsligt, fysiskt och
ekonomiskt förfall mot både markägare, fallägare och samhälle och gjorde detta
med otaliga vilseledande fraser.
När övermodet gick så långt, att ordföranden i sänkningsföretaget ville lura
SkNF att blint stödja allsidigt dåraktiga oegentligheter, sprack bubblan, och
den fortsatta utvecklingen gick genom 35 år i motsatt riktning mot den, som han
som tvångsföretagets enväldigt regerande ledare jämte lantbruksingenjörer enögt
velat driva genom flera generationer av försvarslösa gäldenärer.
|
PO tänder till-2017
