Företagshälsovårdens dilemma

Har företagshälsovården av i dag någon affärsidé? Har vi tid med denna nya pålaga, som förr sågs som en löneförmån och rekryteringsargument. Får företagshälsovården, FHV, i dag något utrymme på dagens arbetsplatser. Det var länge sedan FHV:s innehåll diskuterades och efterhand som denna felsatsning kommer i dagen måste rimligen reaktionerna dyka upp. Kanske ämne för en ny statlig utredning.

Med en provokation och inte så lite överdrift kan man kanske slå fast att akutsjukvården vid lasaretten tar hand om de patienter som är sjuka. Här kan man till och med använda ett diagnosnummer för att beskriva ett uppkommet tillstånd.

Vid primärvården tar man hand om de patienter som upplever sig sjuka och där det krävs stora insatser för att skapa insikt om den egna situationen som orsak till de uppkomna besvären. Högt blodtryck, yrsel och andra psykosomatiska åkommor är exempel.

Företagshälsovården försöker att hantera de patienter som tror sig komma att bli sjuka.

Följden av denna bild blir att den medicinska delen som idag dominerar företagshälsovården försöker att hitta en identitet.

Dels stannar den gärna kvar vid personalsjukvården dels utvecklar den nya former av hälsokontroller som vår dödsrädsla tvingar den till. Återkommande massmediala uppmaningar om blodtrycksprogram och Colesterol prover, EKG och andra rutinkontroller tas alltid emot välvilligt.

Men för två år sedan bestämde riksdagen att andra styrmedel skall till för att förändra vår arbetsmiljö genom ett tillägg i arbetsmiljölagen. Till parternas eget avtal har lagts ett lagstadgat krav om ett ökat ansvar för individen på arbetsplatsen. Det kan ses om ett historiskt unikt framsteg även om tankegångarna har rötter i den tidigare arbetarrörelsen.

Härtill krävs att FHV är ett närmast måste för varje arbetsplats.

Men ännu har vi inte sett några effekter av dessa nya krav vare sig i skyddskommitté eller FHV.

Ty FHV är på defensiven och har inte funnit sin nya roll. Den försvarar sin personalsjukvård med de kontakter detta arbetssätt skapar, och glömmer bort att människan i miljön är patienten och inte den enskilde individen.

Detta kvardröjande i det gamla borde egentligen inte finnas utrymme för ty skyddskommittéerna är det partsorgan som ansvarar för hur FHV utvecklas.

Det är få institutioner som det knutits så många förhoppningar till som företagshälsovården. Regelfloran är unik. Gör man en sammanfattning av lag, avtal och ersättnings regler för FHV skall denna unika organisation vara en

LAGSTADGAD, 
FRISTÅENDE, 
SAMMANHÅLLEN, 
PARTSSTYRD, 
PARTSNEUTRAL, 
UTBILDANDE, 
RÅDGIVANDE, 
PLANERANDE, 

EXPERTRESURS I TEKNISKA MEDICINSKA OCH PSYKOSOCIALA MILJÖFRÅGOR.

Svårigheterna är tyvärr att parterna på lokal nivå (skyddskommittéerna) inte minst arbetsgivarsidan saknar vilja och kunskap att sätta sig in i dagens och morgondagens arbetsmiljöproblem.

FHV går därför sin egen väg ledd av den starkaste. Men Verkligheten tränger sig på. Produktionen störs av icke definierade problem. Människor sviktar och slås ut med eller utan medicinsk eller arbetsskadande diagnos. De verkliga skälen till utslagning berörs aldrig.

Tyvärr blir det inte bättre när man parterna emellan inte kan föra en dialog! Inom kommunal och landstings kommunal nivå finns inget avtal värt namnet, med dess inaktuella skrivelse.

Deras sk centrala skyddskommittéer saknar dessutom kompetens och utbildning att hantera frågorna. Den privata sektorn har fastare former inom skyddskommitté verksamheten men ännu är det långt till målet.

Utanför står en otålig skara myndigheter som väntar på effekterna av den nya lagstiftningen, med mindre utslagning och ökad intern arbetsanpassning, som resultat av en bättre arbetsmiljö.

När tänker parterna ta detta ansvar för vår arbetsmiljö och när tänker de utnyttja FHV:s speciella kunskapsresurs för att utveckla arbetsplatserna. Inte bara till en plats för produktion av tjänster och varor utan också där människor står ut och mår väl. När skall FHV få bli den katalysator för en partsmedveten vilja att för ändra arbetets innehåll och utveckling.

Lagstiftaren ställer numera krav på fungerande skyddskommittéer inte minst i arbetsvårdsärende. Yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen har nu ett tillsynsansvar men vågar inte alltid fullt ut tillämpa de nya reglerna.

Gör staten intrång i vår arbetsmiljö eller kan vi se det som en strävan till en ökad demokratisering och humanisering av vårt arbete. Vad är det som gör att denna process går så långsamt när spelreglerna redan finns.

Är det så att vi inte riktigt vet vad arbetsmiljö är ? Utslagning och förtidspensionering har varit myndigheters och politikers incitament till ingripande. Illabefinnande, värk, tristess och hälsorisker har varit parternas väg till samarbete för vår arbetsmiljö. Skulle FHV kunna bli den expertresurs, konsult, som ju redan finns, för att överbrygga och vara den nödvändiga opinionsbildare och väckarklocka på våra arbetsplatser för att inifrån utveckla vår miljö och skapa ett ökat medvetande. Inte för att ta ansvaret från parterna men för att skapa politiska förutsättningar för förändringar. Är det för denna expertroll som FHV enligt lagstiftaren är ett måste idag, eller skall den bara användas för att jaga hälsorisker.

Vår arbetsmiljö är tydligen svår att beskriva och vår syn på den tekniska, medicinska och psykosociala arbetsmiljön respektive så kallade faktorer varierar starkt. Vad är till exempel psykosociala frågor ? Oavsett vår kunskap i dessa detaljer torde emellertid den psykosociala delen komma att tilldraga sig det största intresset och den faktor som påverkar oss mest ehuru svårfångad. Sannolikt är det den som orsakar den höga utslagningen och som försvårar återanpassningen efter sjukdom eller annan svikt. Är det kanske så att det är just denna sida som fått lagstiftaren att ställa så stora krav på oss vad gäller arbetsmiljöfrågor och krav vad gäller arbetsmiljömedvetande. Är vi beredda att möta 90-talets stora arbetsmiljö debattämne den psykosociala miljön.

Mobbing, ja, men det är bara en liten del. Har FHV kompetens att ta del i dessa frågor eller kommer den att klamra sig fast vid sin räddningsplanka hälsokontrollen . Vågar parterna möta detta som vi i dag sopar under mattan. Är parterna beredda att se FHV som en expertresurs eller är det fortfarande en individuell löneförmån, med uppgift att lösa vårt öppenvårdsdilemma. Sjukvårdsdelen inom FHV har hjälpt till att bygga upp denna gigantiska verksamhet. Men nu när andra krav ställs inom en vidare sfär är då FHV med sin medicinska dominans den rätta formen.

Människan i miljön är ju målgruppen för skyddsarbetet och därmed FHV. Hur skall vi inifrån förändra våra attityder till vårt arbete och dess former ?

AIDS frågan har kommit upp på dagordningen som nummer ett och kan rädda ansiktet på FHV ännu en tid framöver. Men när är vi beredda att våga ta i de viktiga frågorna.