För att så snart som möjligt klargöra, huru och varest de skadetyper, som förekomma inom verket, uppstå, har förts särskild statistik över desamma för varje arbetsplats. Härvid har visat sig, att de arbetare som syssla med arsenikpulvrets utfrakt och vidare behandling, träffas uteslutande av en skadetyp, som i statistiken benämnes etsskada, under det att de arbetare, som handhava rostning av malmen samt arbetet vid flamugnar och konvertrar, drabbas av en helt annan skadetyp, som benämnes gasskada. Vidare har genom statistik för varje enskild arbetsplats vunnits en god möjlighet att bedöma, var skyddsåtgärder vore mest av nöden.

A Etsskador

Vad de sk. Etsskadornas natur beträffar må anföras:

De förekomma dels å den obetäckta huden, och kring genitalia mera sällan å huden i övrigt, dels å nässkiljeväggens slemhinna. Denna etsning kommer till stånd mycket snabbt, om fuktig hud i beröring med kylare eller EGR damm, vars huvudmassa utgöres av arseniktrioxid, och är förenad med mycket stark sveda, varför arbetare tvingas att snabbt borttorka det irriterande pulvret. Detta förklarar, att någon djupare vävnadsförstöring ej hinner uppkomma.

En sålunda etsskadad arbetare företer vid undersökning regellöst spridda rodnade småfält, i vars mitt epidermis är bortfrätt. Det är att märka, att fall av mera utbredd etsskada kunna komma till stånd på mycket kort stund. Sålunda utbredda etsskador förekomma i stort antal, då kylare, EGR apparater eller kanaler varit under rensning. Dessa skador å huden läka mycket snabbt, i enklare fall på 2-4 dagar, vid mera utbredd etsning på 7 – 10 dagar, såvida ingen komplikation inträffar. Den enda komplikationen av någon betydelse härvid, som inträffat, är ett sekundärt eksem, som ibland utbrutit, medan den vanliga etsskadan försvunnit, detta i några fall särskilt vid kall väderlek, oavsett om den skadade återtagit sitt vanliga arbete eller ej. Detta eksem av seborrhoistyp har givet något förlängt sjuktiden, dock i regel i de relativt få fall denna komplikation förekommit, endast någon vecka. Terapin vid dessa etsskador är enkel; renlighet samt behandling med någon indifferent, skyddande salva. Någon sensibilisering av huden genom EGR pulvret kan det knappast vara tal om. Visserligen inträffar det rätt ofta, att samma arbetare flera gånger återkommit med etsskador, men har detta sin förklaring däri, att de, som ovan nämnts tidvis äro mera utsatta för risk att skadas.

I de fall där etsning ägt rum å huden kring genitalia, har skada på grund av lokalisationen en något avvikande typ. I mera avancerade fall har sårytan tack vare friktionen mellan kläder och hud förstorats, vartill ytterligare kommer den självfallet större risken för infektion. Några större svårigheter vid läkningen ha emellertid ej heller dessa fall berett.

Etsskadorna å nässkiljeväggens slemhinna ter sig ungefär lika enkla som desamma å huden. I tidigt stadium finnes å nässkiljeväggen en vitaktig, lätt avlossbar beläggning, under vilken slemhinnan är eroderad respektive vid djupare etsning nekrotiserad, så att brosket ligger blottlagt, vanligen å en yta av cirkel eller ellipsform. Därest detta är förhållandet endast å septums ena sida, kommer en perforation av detsamma knappast till stånd, då broskets nutrition synbarligen är säkerställd, om ena slemhinneytan är oskadad. Perforation inträffar däremot rätt lätt, om slemhinnan på bägge sidor av septum på vardera motsvarande ytor är bortetsad. Detta orsakar den skadade ofta så obehag att han kommer till undersökning, först efter det att perforationen ägt rum. En dubbelsidig etsning å slemhinnan å septum ledande till perforation förekommer oftast hos dem , som hava ett rakt septum, mera sällan hos dem som , som förete en deviation. Hos dessa senare förekommer etsskadan så gott som uteslutande å den konkava sidan. Några större obehag medför perforationen ej enligt vad som kunnat utrönas genom tillfrågan eller undersökning av de fall, som förekommit.

Att dessa etsskador å nässlemhinna och hud äro orsakade av samma retmedel är ställt utom allt tvivel. Vad som däremot i EGR-pulvret kan anses vara verksamma substansen är föremål för diskussion. Pulvret innehåller enligt verkställda analyser av beståndsdelar, som kunna ifrågakomma som etsmedel

As₂O₃ från omkr. 65 till omkr. 97%

SO₃ från omkr. 1 till 20 %

As₂O₅ från omkr. 0.5 till 2 á 4 %

Det är uppenbart, att svaveltrioxiden SO_3, som alltid, ehuru i varierande procenttal förekommer i pulvret måste hava betydligt starkare etsande verkan än den andra huvudbeståndsdelen, då ju densamma vid beröring med fuktighet övergår till svavelsyra. Arseniktrioxiden å andra sidan är relativt är relativt svårlöslig i vatten. Svavelsyrans dissociationsgrad är så betydligt mycket större än de övriga ifrågavarande ämnenas i vattenlösning, att dessa knappast i jämförelse med svavelsyran kunna komma ifråga såsom etsmedel. Detta kan på ett enklast sätt åskådliggöras genom ett enkelt försök.

Ren arseniktrioxid strödd på fuktig hud ger icke någon etsning ens vid längre inverkan. Fuktig hud däremot beströdd med EGR pulver företer, som ovan nämnts, redan efter några ögonblicks inverkan tydliga tecken till etsning. Vidare kan framhållas, att etsskadans antal alltid ökas vid de tidpunkter, då svaveltrioxidprocenten i pulvret varit hög.

Det är alltså tydligt , att svaveltrioxiden måste vara den primärt etsande faktorn i EGR pulvret. Däremot kan diskuteras , huruvida icke arseniktrioxiden å en redan etsad hudyta ytterligare kan bidraga till etsningen eller om det eventuellt i form av ett arseniksulfat kan hava en cellförstörande verkan. Denna fråga torde vara ytterst svår att med säkerhet avgöra, men å andra sidan har den säkerligen ej heller någon som helst praktisk betydelse . Det är visserligen sedan gammalt bekant, att en del arsenikförgiftningar kunna resorberas genom hud, som är berövad sitt epitel och på så sätt inkomma i blodbanan.

Att en resorption av As på detta sätt skulle komma till stånd i så stora mängder, att den vore tillräcklig att åstadkommen verklig akut eller kronisk arsenikförgiftning, förefaller ytterst osannolikt, då de etsskador å huden, som förekomma bland verkets arsenikarbetare först och främst endast äro ytliga och endast uppträda å begränsade områden av huden, varför den skadade hudytan, som skulle kunna komma ifråga som resorberande organ är ytterst liten. Därtill kommer, att cirkulationen, där etsning ägt rum, till en början, sannolikt innan hyperemi inträtt, är inskränkt. Som ovan nämnts, får pulvret ej heller på grund av svedan tillfälle att inverka mer än någon kort stund. Möjligheterna för en resorption till förgiftningsgräns äro alltid skäligen små. Däremot kan ej förnekas , att mindre mängder arsenik verkligen resorberas genom huden. Frågan är då: - Är denna under arsenikarbetet resorberande arsenikmängd så stor, att den med tiden skulle kunna verka skadligt på organism i dess helhet? Mot en sådan inverkan tala åtskilliga fakta. Intet enda fall av akut As förgiftning har någonsin förekommit inom verket sedan driftens början. Man frågar sig om riks föreligger , att fall av kronisk arsenikförgiftning bland arbetarna är att frukta i framtiden, så det ju kan förekomma att arbetarna med stor sannolikhet tämligen regelbundet resorbera arsenik i form av arseniktrioxid.

Detta snes av flera skäl ytterst osannolikt. Något som helst symptom hos de av mig under året undersökta arbetarna, som skulle kunna tydas som tecken härpå hava ej förekommit. Bland de symptom , som i litteraturen omnämnas såsom tydande på kronisk Arsenikförgiftning står i första rummet avmagring s.k. Arsenikmalenes, arsenikpolyneurit / förlamning av perifer typ/ samt magtarmsymptom. Dessa fyra symptomgrupper äro de , som äro enklast att konstatera och även viktigast . Det är då väl att märka att vad avmagringen beträffar något sådant knappast kan sägas förekomma ens i enstaka fall. Tvärtemot förete så gott som samtliga inom arsenikavdelningen i verket sysselsatta arbetare ett synnerligen gott näringstillstånd och av vad som kunnat utrönas hava de flesta sedan de började sitt nuvarande arbete betydligt ökat i vikt. En viktökning på 10 ända till 20 kg på ett år är ingen sällsynthet och de flesta förete också ett hull , som snarare är över än under normalgränsen. Vad de tre andra huvudsymptomen beträffar har intet enda fall av arsenikmalanes, förekommit, ej heller något fall av symptom från nervsystemet. Det är ju givet, att här som annorstädes rubbningar från magtarmkanalen förekomma, dock ej vanligare än å andra håll och ej heller i något fall av typ att minsta misstanke på arseniktrioxid som orsak förelegat. Det förefaller snarare som den eventuellt resorberade arsenikmängd varje här sysselsatt arbetare är utsatt för , snarare skulle verka som ett tonicum och ej som ett förgiftande agens.

Med all rätt skulle man kunna uppställa den frågan:- Förekommer verkligen en kronisk arsenikförgiftning inom industrier där arsenik bearbetas ? – Det är ju sedan gammalt bekant, att arsenikätning förekommit i vissa trakter sedan århundraden, där befolkningen under större delen av sitt liv förtärt arsenik i form av arseniktrioxid och auripigment i stigande mängd upp till för icke vaneätare mångdubblade dödsdosen t.o.m. dagligen. Några uppgifter i litteraturen om huruvida bland dessa några säkra tecken till kronisk arsenikförgiftning förekommit hava ej kunna återfinnas. Skulle nu så vara, att de i arsenikavdelningarna inom verket sysselsatta arbetarna på ena eller andra vägen resorbera så stora mängder arsenik, att risk för en kronisk arsenikförgiftning förelåg, skulle det ligga nära till hands att vänta , att nykomlingarna bland arsenikarbetarna, som ju måste tänkas vara lika utsatta för risken av sådan resorption, i något fall skulle företett symptom på åtminstone en lindrigakut arsenikförgiftning. Detta har aldrig varit fallet. Man skulle ju kunna tänka sig , att en viss grad av vänjning vid resorption av arseniktrioxid kunde förekomma, men detta förutsätter ju å andra sidan, att man nu verkligen här kan tala om en vänjning, att den resorberade dosen ökades med tiden, något som emellertid förefaller ytterst osannolikt. Någon anledning till farhågor för att arsenikarbetarnas framtida hälsotillstånd skulle sättas i fara genom riskfyllt arbete, synes således ej föreligga.

Diagnosen av de s.k. etsskadorna bereder inga som helst svårigheter.

Angående behandlingen bör tilläggas, det att i regel varit nödvändigt att avstänga den skadade arbetaren från arbete till skadan läkts, dels på grund av de obehag varmed speciellt hudskadan / rubricerad som dermatit artificialis acuta / är förenad med dels på grund av risken att densamma skulle försvåras, om arbetaren sysselsattes på sin vanliga arbetsplats. En omplacering av personalen stöter givetvis på stora svårigheter, i varje fall så länge verket ej är färdigbyggt.

B Gasskador

De sk. gasskadorna hava i statistiken rubricerats som rhinitis, pharyngitis, trachitis, et bronchitis acuta artificialis, allt efter de objektiva symptomens huvudsakliga lokalisation. De båda förstnämnda äro i och för sig skäligen betydelselösa . Dock är att märka , att rhiniten mycket ofta, särskilt under den kalla årstiden ger anledning till sinusiter, speciellt lokaliserade till pannhålorna. Symptomen härvid äro desamma som vid den banala sinuiten med den skillnaden , att belägenheten för övergång till varigt stadium synes relativt liten. I regel gå de tillbaka på rätt kort tid med värmebehandling /en till två veckor/ såvida sekundär infektion ej tillkommer . då de förlöpa analogt med vanliga variga sinusiter och behandlas som sådana.

Pharyngiten som sådan ger likhet med rhiniten ej anledning till avbrott i arbetet, dock bör tilläggas att densamma i mer utpräglade fall kan ge anledning till ganska avsevärda obehag. Genom den starka retningen i halsen uppstå kväljningar och ej sällan kräkningar. Dessutom klaga dessa arbetare ofta över bristande aptit , och en känsla av obehag i maggropen (yppande sig som känsla av att ha en klump i magen) . Dessa obehag gå i regel snabbt tillbaka vid eller genom behandling med något adstringerande gurgelvatten, respektive med hjälp av aptitretande medicin.

Den senare gruppen , laryngit – thracheit - bronchit tarvar däremot i regel att arbetaren under behandlingen endera sjukskrives eller i lindrigare fall förflyttas till en gasfri arbetsplats . Om dessa skadade komma till undersökning kort tid sedan skadan uppkommit , förete de nästan undantagslöst en tydig svårighet att andas och en besvärlig rethosta , oftast påkommande anfallsvis.

Vid isolerad laryngit , vartill en viss benägenhet synes föreligga hos en del arbetare , iakttages vid undersökning (laryngoscopering ) att ingången till struphuvudet och stämbanden allt efter fallets intensitet äro mer eller mindre rodnade och svullnade. Härtill kommer varierande grad av heshet, ibland nära nog fullständig atoni . Tracheiterna och bronchiterna förlöpa alltid med intensiv rethosta, ofta så besvärande , att de mer eller mindre fullständigt hindra sömnen. Undersökningen av lungorna ger vid handen i lindriga fall sträft andningsljud utan biljud, i svårare fall då även finare luftrör angripits , utom ovannämnda förändring av andningsljudet allt efter fallets intensitet mer eller mindre rikligt förekommande biljud av typen sibilerande ronchi. Hostan är ofta så intensiv , att den leder till kräkning. Vid mera utpräglade fall kan den skadade förete ett tillstånd som nära nog liknar ett anfall av bronchialastma. Härvid spelar det tydligen ingen roll , huru länge arbetaren varit utsatt för gasen utan mest på hur stark dennas koncentration varit. I ett fall där arbetaren endast varit utsatt för gaspåverkan under loppet av en halv till en minut, var denna tillräckligtstark för att utlösa en bronchit, som tom hotade att kompliceras med lungödem. Fem veckor åtgingo , innan fallet gick tillfull hälsa..- Angående vidare förloppet av dessa trecheo – bronchiter ter sig i regel som följer :- Efter de första dagarna under behandling med expektorerande medel minskar hostan successivt . Rädslan av andnöd försvinner parallellt, kan dock kvarstå längre än de övriga subjektiva och även objektiva symptomen. Efter några dagar försvinner de sibilerande ronchi för att ersättas med lösa biljud , vilka i sin tur vanligen efter någon vecka äro försvunna , allt efter fallets intensitet eller eventuellt tillkommande sekundär infektion (förkylning) . Det är givet att oisolerad lokalisation i någon del av luftvägarna egentligen ej förekommer . Av praktiska skäl har dock i benämningen av skadan , lokalisation av den samma angivits för att i någon mån markera skadans intensitet. Tilläggas bör , att dessa gasskador förlöpa utan feber, såvida ej sekundär infektion förekommit . I en del fall har förekommit , att de gasskadade förutom i samband med redogörelsen för pharingitis redan omtalade magbesvär även klagat över diarréer , vilka dock i regel gått tillbaka under loppet av tre till fyra dagar. Huruvida dessa diarréer haft något samband med gasskadan som sådan kan ej med säkerhet avgöras. F ö synes denna fråga vara av skäligen liten betydelse.

Dessa sk. gasskador förekomma uteslutande hos de arbetare , som sysselsättas inom rostugns, flamugns och konverteringsanläggningar. Etsskador i egentlig mening hos dessa arbetare förekommer inte. Dermatiter av allt att döma förorsakade genom retning av rostgodsdamm hava tidigare förekommit men försvunnit sedan dammet medelst särskilda anordningar bortskaffats på arbetsplatserna.

Huvudsaken till dessa gasskador är utan tvivel förekomsten av svaveldioxid inom nämnda arbetslokaler. I gasen förefinnes utom svaveldioxid jämväl gasformig arseniktrioxid samt troligen även små mängder svaveltrioxid. Att arseniktrioxid i gasform ej ger så stark retning av luftvägarnas slemhinnor, att desamma skulle kunna ge anledning till den starka retning de gasskadade i allmänhet förete, förefaller mycket osannolikt , då man i så fall borde kunna vänta att gasskador även förekomma bland de arbetare , som äro sysselsatta inom EGR och Kylareavdelningarna, vilket emellertid icke är förhållandet . Svaveltrioxid ensam kan ej heller gärna tänkas vara orsaken. Däremot torde man kunna förutsätta , att de lätta rostgodsdammet vid inandning ger en sådan retning. Numer a, sedan arbetsplatserna till största delen befriats från det besvärliga dammet genom sugfläktsanordningar, kan det såsom bidragande orsak till uppkomsten av gasskador anses vara praktiskt taget ur räkningen.

Diagnostiken av gasskadorna vållar ej heller så stora svårigheter. Det är dock givet , att det i en del fall är mycket svårt att icke säga omöjligt att avgöra, en gasskada föreligger eller en banal bronchit. Framhållas bör dock , att bilden av t.ex. en gasbronchit , sedan man hunnit bliva förtrogen men densamma , i sin helhet företer så karakteristiska drag att förväxling i de flesta fall kan anses utesluten . Exempelvis är den andnöd , som den gasskadade alltid besväras av så iögonfallande , att en vanlig klinisk undersökning genast klargör frågan .

Fö. synes vanliga förkylningssjukdomar i antal vara påfallande ringa hos denna arbetargrupp sannolikt beroende på att arbetsplatsen av lätt insedda skäl ej erbjuder lämplig jordmån för smittämnen.

En skada, som förekommer inom de olika avdelningarna är av kemiska retmedel framkallade conjunctiviter. Dessa äro skäligen betydelselösa och föranleda sjukskrivning endast i undantagsfall.

I statistiken återfinnes en rubrik – krossdammskador Dessa likna i stort sett de nässlemhinna och hudskador , som förekomma inom arsenikavdelningarna. De hava uppträtt i ett fåtal fall under föregående sommar och endast vid den tidpunkt , då krossning av skärsten förekom.

Kackholmen 1933-04-01
Bertil Jansson

Under år 1933 har liksom under föregående år statistik förts över yrkesskadorna å de olika arbetsplatserna och bland de olika arbetsgrupperna. De iakttagelser, som härvid gjorts , har varit vägledande för utförandet av de förbättringar som under året vidtagits. Huvudvikten har lagts på att i görligaste mån söka reducera antalet fall av den grupp av yrkesskador som är mest vitala, nämligen gasskadorna.

Genom fortsatt utbyggning av skruvanordningarna för uttransport av EGR pulver har dessutom en ytterligare minskning – åtminstone i förhållande till produktionen – av etsskadorna vunnits.

Vad de vid Kopparverket förekommande yrkesskadornas natur angår är ej mycket att tillägga till vad som omtalas i föregående års redogörelse. Under 1933 har ett verk för raffinering av arsenik på torra vägen tillkommit. Frågan om arsenikens farlighet kommer här i ett annat läge än då det gäller ren arsenik eller den svaveltrioxidhaltiga råvaran, detta beroende därpå att den renade arseniken i motsats till råarseniken på grund av en betydligt mindre benägenhet att upptaga vatten lätt virvlas upp till ett fint damm, som länge håller sig svävande i luften. Härtill kommer att rent arsenikpulversaknar utpräglad smak och lukt, varför inandning av det fina dammet ej verkar i nämnvärd grad retande på slemhinnorna i andningsorganen eller munhålan. Faran för en resorption, ledande till förgiftning blir därför betydligt större för de arbetare som sysselsättes med den raffinerade arseniken än för EGR arbetarna i råarsenikavdelningarna.

För att i möjligaste mån minska denna risk ha dels personliga skyddsåtgärder, dels omfattande ventilationsanordningar införts, varjämte vederbörande arbetare nogsamt upplysas om de risker han löper genom att nonchalera givna skyddsföreskrifter. Det är givet , att trots alla skyddsåtgärder dock en del skador uppträda på arbetsplatser av denna art. Inga allvarligare tillbud inom arsenikraffineringsverket ha emellertid under 1933 förekommit. (Ett fall av lindrigare arsenikförgiftning med lättare nervsymptom har inträffat under första kvartalet 1934)

De skador som förekomma inom arsenikraffineringen äro liksom råarsenikskadorna lokaliserade till de obetäckta hudytorna, till genitalia samt nässkiljeväggen. Dessa på grund av ren arsenik beroende skadorna skador skilja sig vad hudskadorna beträffar väsentligt från de av råarsenik förorsakade skadorna. Vid dessa senare se vi en ren etsverkan; vid de rena arsenikskadorna uppstår däremot ett seborrhoiskt eksem med ibland en enorm utsöndring av hudfett utan nämnvärd etsning. Detta eksem går mycket snabbt tillbaka vid behandling med salicylsvavelsalva, och förorsakar mindre obehag för den skadade än vad råarseniken gör. Det förefaller däremot som om verkan på nässkiljeväggens slemhinnor och brosk inträder betydligt snabbare vid inverkan av ren arsenik än av EGR pulver, möjligen beroende på att den skadade subjektiva obehag äro betydligt mindre av den förra än av den senare. Perforation uppstår ibland utan att arbetaren märkt något särskilt. Läkningstendensen förefaller även något sämre . I övrigt äro de fullt analoga.

I selenförsöket ha ett par tre fall ar artificiell dermatit även förekommit, till utseendet närmast liknande den av ren arsenik orsakade. Endast den obetäckta huden angripes. Selenskadorna ha ej någon nämnvärd betydelse och om nämnes endast för fullständighetens skull.

De inom verket mest betydelsefulla skadorna äro enligt mitt förmenande de ideliga förekommande gasskadorna. Det är givet att om en och samma arbetare ofta utsättes för risken att inhalera svaveldioxidhaltig luft en bestående skada å luftrörens epitel kan bli följden . Sedan gammalt är känt, att arbetare som sysselsättas på arbetsplatser , där svaveldioxid tämligen konstant förekommer i låg koncentration, till en viss grad med tiden bli alltmera okänsliga för inverkan av nämnda gas. Detta kan icke sägas vara förhållandet bland gasarbetarna inom kopparverket, då koncentrationen av svaveldioxid i luften i hög grad varierar på de gasfarliga platserna. Vid högre koncentration åstadkommes nämligen på kort stund så kraftiga skadeverkningar å luftrörsväggarnas slemhinnor att lång tid ofta åtgår innan slemhinnan återgår till normala förhållanden, Så länge gasarbetarna äro utsatta för risken att inhalera mer koncentrerat svaveldioxidhaltig luft , far det visat sig nödvändigt att även vid relativt obetydliga gasskador avstänga vederbörande arbetare från arbetet, det vill säga sjukskriva honom. Upprepade gånger ha av mig försök gjorts att sända lindrigare fall av gasskadade ut i arbetet med hostmedicin i hopp att skadan härigenom skulle gå till läkning. I så gott som samtliga fall ha dessa försök dock misslyckats och den skadade efter några dagar återkommit betydligt sämre ställd. Det har därför visat sig nödvändigt att även vid lindriga fall av gasskada, då man knappast kan tala om nämnvärd nedsättning av arbetsförmågan, avstänga vederbörande från arbetet. Detta dessutom av det skälet att om en epitelskada å luftrören hos samma individ gång efter gång upprepas, stora risker för att epitelskadan blir bestående förefinnes och restitutio ad intrerum omöjliggöres. Risk föreligger med andra ord för en för att en kronisk bronchit blir följden av de upprepade gasskadorna. Det har därför under nuvarande förhållanden varit nödvändigt att iakttaga största försiktighet med de gasskadade och att i god tid avstänga dem från arbetet, då vi annars med all sannolikhet numera löpt risken att fall av kronisk bronchit uppkommit.

Det är uppenbart, att en person lidande av kronisk eller subkronisk bronchit är alldeles olämplig på gasfarliga platser och att betydande svårigheter vid omplacering av så skadade arbetare erbjuda sig , frånsett risken av komplikationer till den uppkomna bronchiten. I ett fåtal fall ha gasskadorna även dragit ut på tiden så att tveksamhet rått , huruvida skadan redan inträtt i kroniskt stadium. Detta har lyckligtvis ej varit förhållandet i de få misstänkta fall som förekommit , men de mana ytterligare till försiktighet . Det är att hoppas att med det nya ventilationssystemet i konverterhallar och flamugnar, som är under utbyggande, antalet fall av gasskador högst betydligt kommer att reduceras och därmed minskas ju även risken för att kroniska bronchiter skola uppkomma i framtiden.

Då föregående år farhågor yppats att kopparverkets arbetare på grund av här förekommande gasskador skulle vara mera mottagliga för tuberkulos , kan till att börja med påpekas, att inget fall av tuberkulos konstaterats bland den under 1933. Hur svaveldioxidgas som sådan skulle kunna ens bidraga till utbrott av en eventuellt latent tuberkulos är mycket svårt att föreställa sig. Något av gas orsakad allmän påverkan vid gasskador förekommer ej, än mindre en sådan , som skulle kunna tänkas påskynda utbrottet av en eventuell latent tuberkulos. Några ökade smittomöjligheter på arbetsplatsen förefinnes ej heller. Tvärtom kan verket betraktas som skäligen fritt från virulenta bakterier över huvud taget på grund av förekomsten av arseniktrioxid, svaveldioxid etc. Så t.ex. förekomma vanliga smittsjukdomar sparsamt bland arbetarna. Någon fara för att bland våra arbetare tuberkulos i någon form skulle vara vanligare än bland befolkningen i övrigt i trakten , kan knappast sägas föreligga. Det är tvärtomtroligare att relativt sett färre fall av tuberkulos visa sig bland Rönnskärsarbetarna än i jämförelse med den övriga befolkningen.

Rönnskär den 13 april 1934
Bertil Jansson
leg läk.