Sjöns ekosystem speglar och reagerar på tillförsel av vattenföroreningar med yt - och grundvatten. Lika tydlig är inte påverkan av föroreningar från luften som vid näringsfattigare sjöar med mindre buffertkapacitet. Den externa belastning är styrande på primärproduktionen. Ett friskt vatten kan till sitt bottensediment binda tillförd förorening, och bli en närsaltfälla. Vi riskerar därför inte att överbelasta senare recipienter såsom andra insjöar och havet. Överbelastning eller manipulation av den ekologiska balansen (som en sjösänkning eller i detta fall otillräcklig höjning) på systemet ger en serie processer i sedimentskiktet, som kan generera läckage av näringsämnen och vi får en intern belastning, närsaltskälla. Nu förorenas Flian och Vänern av vatten från Hornborgabäckenet !

Ett återförande till en frisk sjön förutsätter

• Skapa villkor så att åtgärden vanligtvis en nivåhöjning kan ge ett bestående resultat. Detta för att minska framtida hanteringskostnader. Föroreningsbelastningen externt och internt måste hanteras till nivåer, som sjön i återskapat tillstånd kan hantera, annars tar bara åldrandet fart igen efter en kort bejublad övergångstid.

• Allt förberedande arbete innan en eventuell vattenhöjning utgör en sublimnisk preparering det vill säga en bottenhantering. (Se mera därom i utredningen)

Metoder för att hantera sänkta sjöar.

Sjösänkningar ger övergående vinster för jordbruket (rika föräldrar och fattiga barn) och inga för fisket. Sjön växter igen och vunnen jord sjunker och förlorar sin produktionskapacitet genom mineralisering genom att den blir vattensjuk. Det svåraste vid sjösänkningar för ett framtida återskapande är bildandet av en ogenomtränglig rotfilt, som resultat av en lagbunden och idag förutsägbar igenväxningen. Ovan en armerande rotfilt sker en ansamling av växtdetritus med syrekrävande nedbrytning och näringsläckage. Efterhand kan denna bottnen riskera att flyta upp och bilda plaur. En vattenhöjning i en sådan situation i vårdande syfte ger blott övergående vinster i ökat fågelliv, men följs alltså av plaurbildning och därefter överväxt av vass och buskage. Åldrandet kan explodera om inte sjön får chans att själv kunna hantera denna process.

Målet för varje återskapande projekt är att skapa öppet vatten och mosaik av öppet vatten. Förberedelsearbeten och vattenhöjning skall planeras och genomföras för att minimera framtida efterarbeten. Våtmarker är högproduktiva och åldringsprocesser tar snabbt fart om förutsättningar gives och utgör det stora hotet vid varje vällovligt våtmarksåterställande. Ribban vid en sjörestaurering måste sättas så högt att åldringsprocessen kan hållas stången med de naturliga krafter, som ändå finnes men unika för varje sjösystem. Att planera för och gärna överdriva det största hotet, åldrandet, är en förutsättning för att klara ett återställande av vår sjö. Sjön har en sådan respektingivande växtkraft, och den kan tyglas endast med hjälp av en kloka mänskliga hjärnan.

Fallet Hornborgasjön

Den 28 km² förstörda sjön kunde till 11 km² restaureras med bland annat en vattenstånds höjning om 1.4 m enligt godkännande av Regering, Riksdag (1977-07-01) och Vattendomstol (våren 82). Riksdagen ytterligare en gång så sent som 88-12-07.

Konsekvensen av den sjätte sänkningen, dvs. ett restaureringsförsök till blott 80 cm blir.

• Nivåsänkningar på sikt av omgivande organogena torvjorden med tilltagande dräneringssvårigheter.
• en samtidig bottenhöjningen av den avsänkta sjön.
• Vid invallningar skulle odlingsbetingelser förbättras för ännu brukad jord och övergiven mark skulle kunna tas i bruk.
• Men invallningarna gynnar en accelererad mineraliseringsprocess av torvjorden, som följd av dränering, kalkning och gödsling.

Alltså blott en kort tid av lycka och till synes framgång för SNV.

Vi ser dessvärre ytterligare problemen med sänkningen

1. Minskad magasineringskapacitet, vilket medför problem vid lågvattenföring, inte minst tack vare ökad jordbruksbevattning med minskat tillflöde.

2. De obetydliga vattendjupen ger ett för tidigt åldrande genom igenväxning.

• De två första årtiondena efter sänkningen kommer sjön att ge intryck av en utmärkt fågelsjö och föranleda allmän optimism och entusiasm. Efter denna fas kommer ekosystemet att falla ihop och följa ett känt mönster för igenväxning.
• Nivåskillnaderna mellan sjö och omgivande mark kommer ändå att efter hand nå den differens, som skulle gällt vid en fullt utförd restaurering.
• Bladvass bevuxna områden kommer att tilltaga, (likväl som säven) med en rotfilt som ett armeringsnät.
• Bladvassens detritus produktion kan vid goda isförhållanden hanteras genom vinterslåtter, men säv och kaveldun låter sig ej hanteras på detta enklare sätt. Under mildvinter eller mycket snö sker en nedtryckning av detritus och därmed en bottennivåhöjning. Sävruggar och undervattensvegetation medverkar till anrikning av detritus och vinden, isens och vattenströmmarnas självrenande effekt blockeras.

3. De öppna vattnen på föreslagna 11 km² kommer att reduceras, vilket minskar vattenrörelser via vind och till- och frånflöden. I lugnvatten ökar Chara, kransalgen. En obalanserad hög utveckling av växtmaterial av över och undervattensarter kommer att förkorta sjöns liv.

4. Vattengenomströmningen leder till fiskdöd inom avskurna områden, men fisk kommer att överleva genom att söka sig till tillflöden och områden med ökad genomströmning. En återinvandring sker vid högvatten.

5. Syftet med en varaktig restaurering av Hornborgasjön var ju bland annat att skapa ett fungerande fiske. Detta elimineras av att fiske med redskap försvåras av en ökande vegetation.

6. Vatten och isrörelser är nödvändiga förutsättningar för styrning av vegetationsutveckling, bearbetning och borttransport, som med föreslagen regim får tilltänkta vadarstränder att växa igen.

7. Ett limniskt ekosystem är i högsta grad ett dynamiskt system, där tiden medför obönhörliga förändringar i systemet. Oförmågan att inse tidsfaktorns betydelse har varit förödande för hela Hornborgasjöns 200 åriga historia.

Alla ekosystem förändras, Hornborgasjön kommer att åldras som alla sjöar, men genom att nu inte ge Hornborgasjön någon chans till självläkning sker en snabb igenväxning. Istället för en knappt märkbar förändring för generationer framöver, som planen 72 föreskrev, Regeringen och Vattendomstolen gav sitt gillande till kommer det att ta blott 10 -20 år innan åldringsprocesserna blir tydliga och sätter in på allvar.

Sen det här med vallarna

Utredningen diskuterade vallproblematiken, för och nackdelar, men rekommenderade att vara återhållsam, då kostnader för vallbygge och drift vida översteg de ekonomiska vinsterna man kunde tänka sig. När sedan SNV tog över låste man sig fast vid ett konstlat vallalternativ och tillskapade 25 km vall utan att fundera på att det handlar om ett ekosystem. Man måste alltid tillfråga andra faktorer om detta är möjligt. Man fick bland annat problem med risk för läckage. Dessutom tillåter ju inte vattenlagen vilka ingrepp som helst.

Läckageproblem

Naturvårdsverket kommer då med det så kallade Columbi ägg och hävdar att läckaget vid Ytterbergs och Hornborgamaden skulle reduceras genom en halvering till 80 cm, men då jordarna sjunker kommer nivåskillnaderna ändå mellan en framtida sjöyta och jordbruksmark att ständigt öka. (En nivåsänkning om 25 cm motsvarar nu dröjsmålet med att först på 90-talet påbörja verksamheten). Härtill kommer att torvjorden ställvis kommer att odlas bort och ställa ofruktsam mineralogen i dagen. Även vid det lägre alternativet är Ytterbergs och Hornborgamaderna nu icke odlingsbara vattensjuka impediment. Hur mycket har inte detta kostat.

Innan man kan diskutera vallar måste skiktförhållanden (stratigrafiska) vara kända i den för Hornborgasjöns komplicerade glaciala utvecklingshistorien, där lagerföljden i lösa jordarter varierar inom korta horisontella avsnitt. Vissa grus och sandlager kan i såväl höjd som sidled ha begränsad utbredning med omgivande tätande jordarter. Limniska sediment underlagras av mäktiga lerlager. Såväl lera som de limniska gyttje - och kalkgyttjelagren är täta för vattenpenetration. I den händelse risk för läckage skulle föreligga kan sugmuddring av limniskt sediment täcka riksområden, som ändå troligen har begränsad utbredning. Genomsläppliga lager med stor utbredning ingår däremot i grundvattensystemet, men står av topografiska skäl under tryck med hög grundvattenyta och vattenutträde som följd, vilket sker i Hornborgasjöbäckenet. Längs Hornborgaån sker ett naturligt vattenutträde i bottnen ! Med stöd av opinion och ny kunskap så genomdriver SNV sin vilja. Vad skall en Regering göra, den måste ju kunna lita på understödjande myndigheters trovärdighet.

Det förtjänar att påpekas

Nivåskillnaden mellan sjöyta och odlad mark kommer sakteliga att öka. Hela sjöområdets övre lösa jordarter utgöres av för infiltration ogenomträngliga sediment- och torvlager. Skulle infiltration noteras kan den täckas av sediment, som i obegränsad mängd finns nära ett eventuellt infiltrationsområde. Tätning av vallarna på   sjösidan är enkel, men på utsidan om vallen om vatten vill tränga fram är närmast omöjligt. Skulle vallarna vara problemet så skulle man kunna täta på sjösidan men underifrån framträngande grundvatten är alltså inte lika lätt att hejda.

En vag vallplanering och påstådda "ny kunskap" från någonstans, satte stopp för vidare planering och man nöjer sig med enbart en vattenhöjning om 80 cm. Detta i motsats till utredningsdirektiven och nu kan vi förvänta oss en tilltagande överproduktion och sedimentering och ett accelererande åldrande. Det låga vattenståndet gynnar låga syretal, och en intern förorening som påverkar inte minst Flian.

Enbart en vattenståndshöjning ger bara kortvariga vinster.

      Summary: