Handlingarna i målet visa följande:

Efter vederbörligt förordnande och med biträde av gode män förrättade dåvarande tillförordnade latbruksingenjören Gustaf Sjöberg sådan syn, som omförmäles 27§ i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten, i och för sänkningen av Hornborgasjön i ändamål att torrlägga vattensjuka strandmarker kring sjön.

Förrättningen, som påbörjades den 25 april 1900, avslutades den 30 september 1902, varvid synemännen avgåvo utlåtande samt avlämnade övriga förrättningshandlingar. I dess handlingar lämnades föreskrifter om de för vinnande av torrläggnings ändmålet erforderliga åtgärderna, däribland upprensning i viss sträckning av Hornborgasjöns avloppså Flian, varjämte omfattningen av de markområden, som skulle ingå i företaget, fastställdes och föreskrifter lämnades till bestämmande av de ingående fastigheternas delaktighet. Uti utlåtandet anförde synemännen därjämte bl.a. att enär för sänkningens utförande enligt upprättat förslag ej vore nödigt utriva eller förändra något av de nedanför sjön liggande vattenverken, samt rubbning i dessa verks lagliga dammrätt ej förorsakades, företaget vore att uteslutande föra under bestämmelserna 2 kapitlet av ovannämnda lag. I anledning av de av synemännen lämnade föreskrifterna hava arbeten utförts, varigenom Hornborgasjöns vattenstånd blivit sänkt.

Spinneribolaget och dess ovan först nämnda 13 motparter, här nedan kallade spinneribolaget och dess medparter, ävensom Carlander, von Hofsten, Kuylenstiena och Sundell, vilka samtliga äga eller äro delägare i vattenverk i Flian och här nedan kallas vattenverksägarna, hava därefter till Västerbygdens vattendomstol instämt företaget samt yrkat, att enär vattenverken tillfogdes skada genom sjösänkningen, men vattenverkens ägare varken blivit kallade till syneförrättningen eller kommit tillstädes vid densamma, vid vilket förhållande syremännens utlåtande vore utan verkan mot dem, företaget och dess delägare måtte förpliktigas att på egen bekostnad vidtaga åtgärder, varigenom vattenavrinningen från Hornborgasjön så reglerades att vattenverksägarnas icke tillfogades skada genom sänkningen. I sådant avseende hava vattenverksägarna yrkat, att företaget och dess delägare måtte förpliktigas att bekosta uppförandet av dammanläggning i Flian i huvudsaklig överensstämmelse med ett av Aktiebolaget Vattenbyggnadsbyrån upprättat l förslag, vilken damms uppförande vattenverksägarna vore villiga att åtaga sig; att vattenverksägarna måtte berättigas att med dammen hålla vattnet i Hornborgasjön uppdämt intill höjden +6,0 meter över visst i målet antaget jämförelseplan, dock med skyldighet för dem att under tiden den 15 juli - den 1 september icke hålla vattnet uppdämt högre än till höjden + 5.70 meter samt att under tiden den 1 juni - den 15 juli sänka vattenytan successivt rätlinjigt från höjden + 6.o meter den 1 juni till höjden,+ 5.70 meter den 15 juli; att företaget och dess delägare måtte förpliktas att gälda all kostnad för underhåll och skötsel av dammbyggnaden och att för densammas anläggande, underhåll och skötsel utgiva 85.000 kronor, därvid förutsättes att vattenverksägarna utan kostnad erhöll nödigt utmål för dammen, vilket mål de borde berättigas inhägna; att företaget och dess delägare måtte förpliktas att upptaga de kanaler i sjön, som enligt synemännens utlåtande skulle finnas men som sedermera igenslammats ;
att - enär fara förelåge för att genom bristande underhåll av nämnda kanaler samt den av synemännen föreskrivna upprensningen i Flian det uttagbara vattenmagasinet komme att förminskas - underhållet av kanalerna och upprensningen i Flian måtte åläggas företaget och dess delägare, med rätt för vattenverksägarna att, om underhållet eftersattes, antingen själva på företagets och dess delägares bekostnad verkställa underhållet eller begära böjning av dämningsgränsen;
att den i Hornborgasjön förefintliga Chara - växtligheten, som i följd av sjösänkningen kraftigt utvecklats, måtte på företagets och dess delägares bekostnad borttagas;
att, därest vegetationen efter regleringen bleve så kraftig, jämfört med förhållandena före sänkningen, att magasinsvolymen minskadas, vattenverksägarna måtte berättigas att höja dämningsgränsen;
samt att dammbyggnaden eller i varje fall fångdammen därtill måtte få utföras, innan blivande beslut därom vunnit laga kraft

- Vidare hava vattenverksägarna yrkat, att, därest deras påstående om uppförande av damm och om regleringsrätt icke bifölles, företaget och dess delägare måtte förpliktas att återställa Hornborgasjöns avlopp i det skick, i vilket det befann sig före sänkningen, och i sådant avseende igenlägga nuvarande avloppet med en betongvall av närmre angiven beskaffenhet så att förutvarande vattenstånd i sjön återställes.

Vattendomstolen, varest parterna å ömse sidor framställt anspråk på ersättning för rättegångskostnaderna har genom dom den 9 juni 1928 utlåtit sig: Enär bifall till vattenverksägarnas talan i målet förutsatte i första hand, att deras vattenverk lede skada genom Hornborgasjöns sänkning i enlighet med de av synemännen i utlåtande den 30 september 1902 meddelade föreskrifter, ville vattendomstolen till en början yttra sig beträffande denna fråga. - För bedömande av spörsmålet angående skadan å vattenverken till följd av sänkningen erfordrades kännedom om sjöns förutvarande värde såsom magasin för vattenverken och sålunda vetskap, huru avrinningen från sjön ägt rum före sänkningen. Rörande sistnämnda förhållande funnes emellertid inga på iakttagelser grundade uppgifter om vattenstånd i sjön eller avrinning från densamma under någon viss tidsperiod före sänkningen, utan man vore hänvisad att på grundval av observationer efter sänkningen genom beräkningar utröna, huru förhållandena skulle gestaltat sig, om sjön ej sänkts.

Dessa beräkningar förutsatte kännedom om avbördningsförmågan hos sjöns utlopp före sänkningen och dels om den så kallade nyttiga tillrinningen till sjön under en så lång tidsperiod som möjligt.

- Vad beträffade utloppets avbördningsförmåga före sänkningen, så hade - vid saknad av direkta uppmätningar av vattenföringen vid olika vattenstånd, - beräkningar därav uti ett vid Gudhems häradsrätt tidigare anhängigt mål mot företaget utförts av häradsrättens sakkunniga biträde, dåvarande majoren John Ekelund; och sedermera hade Vattenbyggnadsbyrån, som anlitats av vattenverksägarna, på grundval av Ekelunds beräkningar uppgjort en avbördningskurva / efteråt i vattendomstolens dom kallad Ekelunds kurva/. Mot denna kurva hade vattenbyggnadsbyrån framställt den anmärkningen, att begagnandet av densamma gåve värden, som måsta anses orimliga med hänsyn till förefintliga uppgifter om förutvarande hög - och lågvattenstånd, och byrån hade därför utfört sina beräkningar i målet efter en annan av byrån uppgjord avbördningskurva. Vattendomstolen som i detta sammanhang ville framhålla, att säkra uppgifter angående hög - och lågvattenstånden före sänkningen saknades i målet – hade funnit, att berörda anmärkning vore obefogad; och enär vattendomstolen ej funnit någon anledning till erinran mot det sätt, varpå Ekelunds beräkningar utförts. hade domstolen ansett, att det tillförlitligaste resultatet ernåddes, därest Ekelunds kurva lades till grund för beräkningarna angående avrinningen från sjön före sänkning. - Vad därefter anginge den nyttiga tillrinningen till sjön under viss tid, efter avdrag, av den vattenmängd, som under samma tid bortginge genom avdunstning från sjöns yta ; och den nyttiga tillrinningen under viss tid utgjordas alltså av den vattenmängd, som under samma tid avrunne från sjön, efter tillägg av ökningen eller avdrag av minskningen i sjömagasinet under denna tid. För utrönande av den nyttiga tillrinningen under viss tid vore det i enlighet därmed nödigt att känna dels avrinningen från sjön under denna tid, dels vattenstånden i sjön under samma, tid och dels den vattenmängd, sjön rymda vid olika vattenstånd. Rörande avrinningen från sjön samt vattenstånden i sjön saknades, såsom förut nämnts, observationer för tiden före sänkningen, men för tiden därefter hade för ett flertal år tillförlitliga upplysningar i dessa avseenden stått att vinna genom de mätningar av vattenstånden i sjön och i Flian vid Svansvik, som Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt låtit utföra, samt de mätningar av vattenföringen vid Svansvik, som utförts av anstalten med flera. I samband därmed finge framhållas, att de vattenstånd i sjön efter sänkningen, som återgivits å de av vattenbyggnadsbyrån i målet upprättade diagrammen, på grund av felaktigt antagande om höjden av nollpunkten å pegeln vid sjön kommit att förläggas å höjder, som med 7 centimeter överstege de verkliga vattenstånden. - Beträffande åter den vattenmängd, sjön rymde vid olika vattenstånd, funnos i målet tillgängligt ett på företagets tillskyndan av professorn C J Magnell efter undersökningar på platsen upprättat diagram över sjöns area vid olika vattenstånd. Detta arealdiagram hade vattenverksägarna godkänt, och vattendomstolen hade ej funnit anledning att mot detsamma göra någon erinran. Diagrammet utvisade emellertid blott sjöns area utan avräkning för den del av arean, som upptages av den i sjön befintliga vegetationen. Som emellertid denna vegetation, enligt vad i målet framginge, så väl före som efter sänkningen varit mycket riklig, kunde det ej bortses därifrån, att en del av den rymd, sjön enligt nämnda arealsdiagram ägde, varit upptagen av vegetation i sjön. Hur stor del denna del under olika tider varit, kunde dock icke ens närmelsevid beräknas, och vattendomstolen hade därför funnit sig nödsakad att vid bedömandet av den nyttiga tillrinningen utgå från arealdiagrammet utan avdrag för växtligheten i sjön. – Med stöd av uppgifterna angående vattenföringen vid Svansvik och vattenståndet i sjön under tiden från och med den 1 maj 1920 till och med år 1923 samt med begagnande av Magnells arealdiagram hade tillförande vattenrättsingenjör Sten Söderbom beräknat den nyttiga tillrinningen till sjön under samma tid / tabell 1, akten sid 1005-1027/, varefter denne på grund av vad sålunda utrönts angående den nyttiga tillrinningen samt med tillhjälp av berörda arealdiagram och Eklunds kurva beräknat de vattenstånd, som under samma tid skulle hava rått i sjön, om denna ej blivit sänkt, ävensom de vattenmängder, som skulle hava avrunnit från sjön. Av nämnda tidsperiod, som delvis sammanföll med den för vattenbyggnadsbyrån motsvarande beräkningar valda tiden, utgjorde 1921 ett synnerligen torrt år samt 1923 ett ganska vattenrikt år, under det att tillrinningen till sjön 1920 och 1922 mera överensstämde med normala förhållanden. vattendomstolen ansåge, att de av Söderbon utförda beräkningarna, vilka grafiskt återgivits å vid vattendomstolens dom fogade plansch 1 - 5 / sid. 1028-1030 / anslöt sig till de verkliga förhållandena, om sänkning ej ägt rum, så nära som det numera vore möjligt att utröna dess förhållanden. En jämförelse mellan den sålunda beräknade avrinningen från sjön under nämnda tidsperiod samt den nyttiga tillrinningen till sjön under samma tid funne vattendomstolen giva vid handen, att sjön före sänkningen haft ett ej ringa värde såsom magasin för vattenverken. – Vad därefter beträffande frågan, i vad mån sjön genom sänkningen minskat i värde såsom vattenmagasin, så vilade de beräkningar över den verkliga avrinningen från sjön under åren 1920-1923, vilka på grundval av den observerade framrinningen vid Svansvik under samma tid utförts av Söderbom samt framginge av plansch 1-3 ävensom tabell 1, att nämnda avrinning under lågvattenperioder varit avsevärt mindre och ojämnare än den avrinning, som enligt förut omnämnda beräkning skulle hava rått under denna tid, om sjön ej sänkts.
Vattendomstolen hade därför funnit det vara otvetydigt, att avrinningen från sjön efter sänkningen avsevärt förändrats till skada för vattenverken. –

En annan fråga vore, huruvida den avrinning, som under nämnda tid verkligen ägt rum, vore att anse såsom en avrinning, vilken skulle hava rått, därest företaget utförts enligt med synemännens förslag.

Det framginge nämligen i målet, att den kanal, som enligt förslaget skulle upptagas i sjöns botten från Hornborgaån till Flian, skulle å sin sträckning fram till gamla strandlinjen vid sjöns utlopp hava en bredd av cirka 5 meter, men att kanalen där upptagits med betydligt större bredd; och det skulle kunna tänkas att avrinningen hade förlupit på ett för vattenverken mera fördelaktigt sätt, därest kanalen varit i överensstämmelse med förslaget. Vattendomstolen hade förty verkställt undersökning i denna fråga. Därvid hade framgått, att jämväl i detta fall, att kanalens dimensioner varit de föreskrivna, sjöns värde såsom magasin för vattenverken skulle hava väsentligt minskats. Detta förhållande belyses bäst av den omständigheten, att den vattenmängd av 4 sekundkubikmeter, för vars tillgodo görande verken enligt vattenverksägarnas uppgift i allmänhet vore utbyggda, före sänkningen beräknats avrinna vid ett vattenstånd av +6.05 meter, då det utnyttjningsbara magasinet innehållit cirka 16,4millioner kubikmeter, men efter sänkningen, utförd enligt synemännens föreskrifter, beräknats avrinna vid ett så lågt vattenstånd som högst +.94 meter, då magasinet ej innehöll mer än cirka 2.2 millioner kubikmeter. -- Vidkommande därefter företagets skyldighet att vidtaga sådana åtgärder, att vattenverken ej vidare tillskyndades skada genom sjösänkningen, så måste vid det förhållande att synemännens utlåtande vore utan verkan mot ägarna av de vattenverk, för vilka vattenverksägarna i målet fört talan, företaget anses vara gentemot vattenverkens ägare, vilka ej blivit till syneförrättningen kallade eller vid densamma utfört sin talan, skyldigt att, i den mån så kunde ske, åvägabringa lika goda avrinningsförhållanden som skulle hava kommit att råda, därest i laga ordning, hänsyn tagits till verken vid synoförrättningen. Den frågan uppkomme sålunda, i vad mån genom sänkningen av sjön förändring av avrinningen. varit lagligen tillåten med hänsyn till vattentillgången för verken. Därutinnan måste det anses, att företaget i första hand varit pliktigt att bibehålla lika goda avrinningsförhållanden som förut, därest så kunnat ske utan att ändamålet med företaget äventyrades samt företaget tillskyndades kostnad och förlust, som icke stode i skäligt förhållande till värdet å den eljest uppkommande skadan för verken. - Vattendomstolen hade i enlighet därmed låtit verkställa utredning, huruvida sådant förhållande förelåge, som sist nämnts. - Berörda utredning hade till en början inriktat sig på frågan om storleken av den vid vattenverken tillgodogjorda vattenmängden. Genom den undersökning, som i denna fråga företagits i målet, hade vattendomstolen funnit, det framgå, att vid de tillfällen, då från sjön avrunne en vattenmängd av minst 3.5 sekundkubikmeter, någon vattenbrist icke funnes för verkan med den utbyggnad, de haft år 1902 eller nu hade. Vid denna undersökning hade hänsyn jämväl tagits till den ytterligare tillrinning, som för de olika verken vore att påräkna från Flians nederbördsområde nedom sjöns utlopp. Det finge i detta sammanhang framhållas att nämnda vattenmängd motsvarade den av Statens meteorologisk – hydrografiska anstalt beräknade normala 6-månadersvattenföringen vid Svansvik under de år observationer där utförts. Vad nämnda utredning i övrigt vidkomme, hade densamma i första hand gällt det från företagets sida framställda förslaget till åstadkommande av lika goda avrinningsförhållanden som före sänkningen, vilket förslag åsyftade att genom nyupptagna kanaler leda vattnet från sjöns största tillflöden fram till Flians mynning på sådant sätt, att tillrinningen från dessa tillflöden ej komme ned i sjön och delvis bortginge genom av dunstning utan kunde i sin helhet direkt föras fram till Flian. Vid undersökning av detta förslag hade befunnits, att efter genomförande av detsamma, det vatten, som samlades i sjön under vårfloden, i regel komme att avrinna så hastigt att sjön vore utan värde såsom magasin under allra största delen av sommaren, samt att tillrinningen i kanalerna komme att väsentligt understiga de vattenmängder, som skulle hava avrunnit från sjön, om denna ej sänkts. Vattendomstolen hade förty ansett detta förslag ej kunna i första hand vinna beaktande, -- Till utredning hade därför upptagits vattenverksägarnas förslag om uppförande av en dammbyggnad vid sjöns utlopp och reglering med densamma av vattnet i sjön. Första villkoret för att genom dylik vattenreglering skulle kunna åstadkommas lika goda avrinningsförhållanden som före sänkningen ansåge Vattendomstolen vara, att vid dammen så mycket vatten innehölls, att vid varje tidpunkt kunde genom dammen framsläppas lika stor vattenmängd som skulle hava avrunnit ur sjön, om denna ej sänkts. Som det dock vore praktiskt omöjligt att verkställa tappning, vid dammen i överensstämmelse med den avrinning, som skulle hava ägt rum under naturliga förhållanden, måste tappningen verkställas efter en tappningsplan, som uppgjordes efter sådana grunder, att vid tillämpning av densamma magasinet användes på lämpligaste sätt. Användningen av en dylik, för alla år gällande tappningsplan måste emellertid medföra att magasinet vissa år ej kunde till fullo begagnas. Det kunde alltså inträffa, att vid tillämpningen av tappningsplanen avrinningen från sjön kunde bliva mindre än före sänkningen, även om så mycket vatten innehölles i sjön, att från densamma kunde framsläppas lika mycket vatten som skulle hava avrunnit, om sänkningen ej ägt rum. Vattendomstolen hade därför funnit det ej vara nog för undvikande av skada för verken, att berörda villkor vore uppfyllt, utan ansåge det vara i nämnda hänseende nödigt, att så mycket vatten innehölls i sjön, att vid tappningsplanens begagnande sådana vattenmängder tappades ur sjön, att verken erhöllo kraft till sa,,a värde som före sänkningen. Med beaktande av detta krav hade Söderbom verkställt beräkningar angående det behövliga vattenmagasinet i sjön. Beräkningarna, som voro grundade på tillrinningen till sjön under tiden från och med den 1 maj 1920 till och med år 1923, hade givit till resultat, att någon skada för verken ej skulle hava uppkommit under denna tid, om dels vattnet fått innehållas i sjön under tiden från och med den 16 november till och med den 30 april högst till höjden +5.80 meter och under tiden från och med, den 23 juni till och med den 23 september högst höjden +5.45 meter, med rätlinjig sänkning av vattenståndet från +5.80 meter till +5.45 meter under tiden 1 maj 22 juni och rätlinjig höjning av vattenståndet från +5.45 meter till 5.80 under tiden 24 september - 15 november; dels ock reglering av vattnet i sjön ägt rum i enlighet med en av Söderbom uppgjord tappningsplan / akten sid. 1031/. -- De gjorda beräkningarna vore emellertid vilande på den förutsättningen, att det vore riktigt att jämväl efter sjösänkningen beräkna sjöns area efter Magnells arealdiagram. Den möjligheten förefunnes nu att jämförelsen mellan avrinningen före sänkningen och avrinningen efter genomförd reglering kunde missvisa på den grund att den förut framhållna avvikelsen mellan magasinets verkliga rymd och den rymd, magasinet hade enligt arealdiagrammet, komme med hänsyn till skadan i vattenverken att hava större betydelse för beräkningen av avrinningen efter regleringen än för motsvarande beräkning i fråga om tiden före sänkningen. Att i denna fråga åvägabringa någon tillförlitlig utredning vore knappast möjligt och i varje fall förenat med mycket betydande svårigheter. Vattendomstolen hade emellertid icke på grund av de i målet meddelade uppgifter, särskilt angående vegetationen i sjön, som kunde tjäna till upplysning i förevarande avseende, bibringats den uppfattningen, att av nämnda orsak skulle föranledas någon mera avsevärd rubbning av den gjorda jämförelsen mellan avrinningen före sänkningen och tappningen efter regleringen. -- Det ovisshetsmoment, som kunde förefinnas i sistnämnda hänseende, torde dock uppvägas därav, att den ifrågavarande jämförelsen finge anses visa, att verken genom regleringen komme att tillskyndas vissa ej oväsentliga fördelar.
Såsom framginge av Söderboms utredning / akten sidan 1032-33 / komme tappningen under vissa år att vara mindre och under andra år vara större än den skulle hava varit under oförändrade förhållanden. Under de fyra år, beräkningarna avsåge, skulle avrinningen efter regleringen hava ökats under åren 1921 och 1922 samt minskats under åren 1920 och 1923; ökningen uppvägde minskningen, bortsett från en ringa skillnad utan betydelse, Det vore emellertid ej blott så, att lika mycket kraft som förut kunde av verken tillgodogöras; den efter regleringen förefintliga kraften voro värdefullare än den tidigare disponibla kraften i två avseenden: dels komme nämligen den ökningen, som vissa år inträffade, att äga rum under de år, då vattentillgången ej vore stor, under det att minskningen ej komme att inträffa vattenfattiga år och alltså vore av mindre betydelse, dels ock komme i regel avrinningen att något minskas under våren men i stället att något ökas under hösten, vilket måste anses vara till fördel för de vid ån belägna kvarnarna. Därjemte vore att framhålla den fördel för verken, som låge däri, att en jämn och på förhand beräknelig tappning komme att äga rum efter regleringe.

Det hade i målet från vattenverksägarnas sida framhållits, att avrinningen komme att efter sänkningen försämras även därigenom, att avdunstningen från sjön komme att ökas och den nyttiga tillrinningen till sjön sålunda att minskas. -- Därest, avdunstningen efter sänkningen skulle ökas måste detta bero på ökning av vegetationen i sjön och på det –minskande vattendjupet i sjön, särskilt under sommaren. –
Vad beträffande förstnämnda omständighet, så vore det huvudsakligen ökningen av den vegetation av säv och andra dylika växter, som nådde över vattenytan, vilken kunde medföra en mera avsevärd ökning av avdunstningen. Vid den jämförelse mellan växtligheten å det av vatten betäckta området före och efter sänkningen, som alltså vore att företaga, torde det vara riktigast att utgå från medelvattenytan under tiden juni – september, då den största avdunstningen från växterna ägde rum.

Enligt Söderboms beräkningar skulle medelvattenytan under denna tid åren 1920 - 1923 varit +3.88 meter, om sjön ej sänkts, samt +5,34 meter, om sjön efter sänkningen reglerats på förut angivet sätt.
Vid dessa vattenstånd ägde sjön enligt Magnells arealdiagram en area av respektive 26.40 och 21.74 kvadratkilometer.

Med hänsyn till utredning i målet, som i målet förekommit angående ökningen av ifrågavarande växter efter sjösänkningen, kunde det emellertid icke antagas att växtligheten tilltagit så mycket nedom höjden +5,34 meter, att avdunstningen från den del av växtligheten, som motsvarade ökningen, vore större än avdunstningen från växterna i det vegetationsrika område om nära 5 kvadratmeter mellan +5,34 och
+5.88 meter, som ej längre komme att ligga under vatten.

Vid dylikt förhållande och då den efter sänkningen uppkomna ökningen i växtligheten nedom höjden +5,34 meter antagligen skulle till stor del hava uppkommit jämväl om sjön ej sänkts, funne vattendomstolen det ej vara sannolikt att, därest ifrågavarande vattenreglering ägde rum, avdunstningen från sjön, till den del detsamma berodde på växterna, komme att ökas till följs av sjösänkningen.

-- Däremot måste det anses, att avdunstningen från den efter regleringen förefintliga sjöytan komme på grund av det minskade vattendjupet att bliva större än den varit på samma sjöyta före sänkningen, Gent emot denna ökning av avdunstningen stod emellertid den minskning av avdunstningen från sjön, som vore en följd därav att sjöytan minskades, av en beräkning, som Söderbom utfört i målet /akten sid. 1034/. och vattendomstolen funne upplysande i förevarande avseende, framginge att avdunstningen från den blivande sjöytan kunde ökas med i medeltal omkring 23 procent utan att ökningen överstege berörde minskning i avdunstning. Vattendomstolen funne något tillförlitligt stöd ej föreligga för antagande, att ökningen komme att överstiga nämnda procenttal, och ansåg sig därför ej böra i målet räkna med möjligheten därav. –

Jämte de förut behandlade faktorerna – vegetationen och vattendjupet i sjön – gåves ännu en omständighet, som kunde vara av betydelse för den nyttiga tillrinningen till sjön nämligen det sätt, varpå vattnet från sjöns tillopp framledes till sjön. För vattnets framledande från tilloppen till sjön hade i synemännens utlåtande föreskrifter lämnats om upptagande av vissa kanaler, nämligen

• 1/ en kanal över sjön från Hornborgaåns mynning tillsjöns utlopp i Flian;
• 2/ en kanal från ett kommande från Bredegårds med flera mossar;
• 3/ en kanal från Bjurumsån;
• 4/ en kanal från ett dike i rågången mellan Dagsnäs och Stora Bjurum; samt
• 5/ två till sistnämnda kanal, anslutande kanaler, ledande vattnet från två diken väster och öster / norr och söder om Dagsnäs.

Under den tid, som förflutit efter sjösänkningen, hade dessa kanaler i stor utsträckning slammats igen, och vattenverksägarna hade förty yrkat, att de ånyo måtte av företaget upptagas och för framtiden underhållas.
Enligt Vattendomstolens mening erfordrades ifrågavarande kanaler fortfarande för att vattnet från tilloppen vid låga vattenstånd skulle komma ned i sjön och icke tillstor del rinna över den barlagda sjöbottnen och avdunsta; dock kunde vissa av kanalerna förkortas genom deras upptagande i annan sträckning än synemännen föreskrivit. De nya sträckningar, som Vattendomstolen sålunda funnit lämpliga för några av kanalerna, framginge av ett av vattenrättsingenjörerna i målet uppgjort förslag angående kanalernas läge, bredd, djup och beskaffenhet i övrigt /sid 1035-1036 /, vilket förslag Vattendomstolen ansåge böra komma till utförande. Förslaget innefattade emellertid upptagande av en kanal utöver de av synemännen föreskrivna, nämligen en kanal från utloppet i sjön av Härlingstorpsån fram till sjöns djupare del. En dylik kanal måste anses så mycket mer nödvändig som, enligt vad av företaget uppgivits, vattnet från detta tillopp sommartid, då den starkaste avdunstningen ägde rum, vore av största betydelse för tillrinningen till sjön, -- Därest den till Flian ledande kanalen upptoges på sätt av vattendomstolen föreslagits samt beröringen underhölls, förelåge enligt domstolens förmenande ingen fara, att vinden komme att orsaka sådant hinder i avrinningen från sjön, att därav uppkomma större olägenhet efter regleringen än före sänkningen. -- Ej heller ansåge vattendomstolen, att efter regleringen isbildningen i sjön kunde väntas komma att medföra sådan minskning i avrinningen från sjön, att till följd därav avrinningen bleve sämre än den varit före sänkningen. Under den tid av året, då sjön vore isbelagd, torde nämligen finnas så mycket vatten i sjön, som ej övergått till is, att detsamma jämte den i allmänhet rikliga tillrinningen under denna tid försloge till att kunna hålla den beräknade tappningen. -- På grund av vad sålunda anförts ansåge Vattendomstolen, att därest på förut angivet sätt vattenreglering ägde rum i sjön och kanaler upptoges, avrinningen från sjön ej komme att försämras till skada för verken samt att detta sätt för undvikande av dylik skada vore det under för handen varande förhållanden lämpligaste. – Den dammbyggnad varigenom vattenreglering skulle verkställas hade vattendomstolen funnit böra förläggas omedelbart nedom det ställe vid sjöns utlopp, där Flian förgrenade sig och dammen borde uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till dammbyggnad, som återgivits å en av vattenverksägarna i målet ingiven ritning / akten sid. 63/.
-- Beträffande den därefter uppkommande frågan, huruvida den genom sjösänkningen åsyftade torrläggningen av markerna kunde vinnas, därest vattenregleringen i fråga utfördes i sjön, så vore det i målet fullt utrett, att sjösänkningens syfte varit att till ändamålsenligt djup torrlägga de marker kring sjön, som efter den på 1870-talet verkställda sjösänkningen brukats såsom åker, och att sålunda den torrläggning av madmarker och vissa delar av sjöbottnen, som ägt rum, ej ingått i företagets syfte utan allenast vore att anse såsom en följd av de arbeten för vinnaridet av det verkliga syftet med sjösänkningen, vilka synemännen ansett ändamålsenliga.
-- För utrönande huruvida berörda syfte kunde vinnas, om nämnda reglering ägde rum, hade å samtliga i företaget ingående marker vid sjön, utom landvinningar, nivåavvägning verkställts, varjämte beskaffenheten av marken och dess behov av torrläggning blivit undersökt. Därvid hade befunnits, att den lägst liggande åkerjorden förefunnes nära sjön å egendomen Dagsnäs samt norr och söder om Hornborgaåns utlopp. Ej ens denna jord vore dock så lågt belägen, att den ej kunde, även om regleringen skedde, avdikas till det djup av omkring 0.9 meter, som kunde anses vara ändamålsenligt för dessa, av torvjord bestående marker. Tvärtom kunde det antagas att stora delar av nämnda jord komme att vänta gagn därav att till följd av regleringen grundvattenståndet i jorden under vegetationsperioden hölles så högt, att den behövliga fuktigheten vunnes. - Vattendomstolen hade förty funnit utredningen i målet föranleda till antagande, att den ifrågasatta regleringen kunde äga rum samtidigt med det att syftet med sjöns sänkning vunnes.

-- Vad därefter till sist beträffande frågan, huruvida den för företaget i anledning av förut omförmälda åtgärder uppstående kostnad och förlust kunde anses oskälig i förhållande till värdet å den skada som kunde genom åtgärderna förhlndras, så komme borörda kostnad att bestå i kostnaden för anläggning och underhåll av dammbyggnad och kanaler samt för regleringsdammens skötsel ävensom ersättning för den skada som genom regleringen och övriga åtgärder kunde komma att tillskyndas annan än delägare i företaget ; den förlust åter, som kunde genom åtgärderna uppkomma, utgjordes huvudsakligen av den minskning av förbättringsvärdet å landvinningar och annan av åker ej bestående mark, tillhörig delägarna i företaget, vilken bleve en följd av vattenregleringen.

Ehuru sagda kostnad ej kunde i förevarande mål, däri allenast delägarna i företaget vore svarande, med säkerhet beräknas, funne Vattendomstolen på grund av den i målet företagna utredningen det böra för visst antagas, att ifrågavarande kostnad och förlust kommo att visa sig icke stå i oskäligt förhållande till värdet å skadan för vattenverken, om åtgärderna ej vidtogs. I detta hänseende finge erinras därom, att även om vattenregleringen ej erinras därom, att även om vattenregleringen ej ägde rum, de av synemännen föreskrivna kanalerna måste ånyo upptagas.

Med stöd av vad sålunda anförts och utan avseende å vad vattenverksägarna yrkat i fråga om borttagande av Chara växtligheten i sjön och rätt att i framtiden begära höjning av dammgränsen, prövande Vattendomstolen, beträffande skyldigheten att vidtaga åtgärder till förekommande av skada å vattenverken genom sjösänkningen, rättvist på det sätt bifalla vattenverksägarnas därutinnan förda talan, att företaget förklarades vara gentemot vattenverksägarna skyldigt att på sätt tidigare i domen omförmälts, uppföra dammbyggnad vid sjöns utlopp och upptaga kanaler i sjöbottnen, att tåla vattenreglering i sjön inom förut i domen angivna vattenståndsgränser, ävensom att underhålla nämnda anläggningar och bestrida kostnaden för dammens skötsel.

-- Enär emellertid vidtagandet av berörda åtgärder kunde sträcka sina verkningar till andra intressen än parternas, kunde åtgärderna ej föreskrivas till utförande förrän, efter särskild ansökan därom, tillstånd till densamma i laga ordning meddelats. Vattendomstolen prövade därför rättvist förelägga företaget att inom en månad från det vattendomstolens dom vunnit laga kraft till vattendomstolen inkomma med ansökan därom, att vattendomstolen med ändring av de för företagets utförande meddelade bestämmelserna, måtte bevilja tillstånd därtill att, till förekommande av skada för vattenverken genom sjösänkningen, dammbyggnad finge uppföras, kanaler upptagas och vattenreglering verkställas på sätt förut angivits. -- Till följd av nämnda föreläggande skulle med det slutliga avgörandet av förevarande mål i huvudsaken i övrigt anstå i avbidan å utgången av mulet angående den ansökan, föreläggandet avsåge. -- Beträffande rättegångskostnaderna ville vattendomstolen meddela beslut i samband med slutliga avgörandet av målet.

Mot vattendomstolens dom hava såväl vattenverksägarna som företaget efter vad fullföljt talan i vattenöverdomstolen, varjämte vattenverksägarna jämväl genom besvär yrkat ändring i domen.

Vattenverksägarna hava i vattenöverdomstolen till en början yrkat, att samtliga deras vid Vattendomstolen framställda yrkanden måtte bifallas eller att målet återförvisas till vattendomstolen.
Sedermera hava spinneribolaget och dess medparter i vattendomstolen yrkat sådan ändring i Vattendomstolens som, att – med uppskjutande av alla regleringsåtgärder till dess verklig kunskap vunnits rörande Hornborgasjöns hydrografiska förhållanden – företaget förpliktades att på egen bekostnad återställa sjöns avlopp i det skick det befann sig innan sänkningen genomfördes, på det att tidigare avrinningsförhållanden måtte med säkerhet återställas, och för sådant ändamål i avloppet uppföra fast fördämning med fasta utskovsöppningar i enlighet med ett i vattenöverdomstolen företett förslag med skyldighet för företaget att vidkännas alla kostnader i samband med denna dammanläggning för närvarande och för framtiden, samt att, då genom sjöbottnens höjdläge ändrats till skada för vattenverken, företaget förpliktas att genom muddring eller på annat sätt återställa bottnen till de höjdlägen densamma innehade före sänkningen eller, därest företaget av ekonomiska skäl icke kunde utföra ett dylikt rensningsarbete, spinneribolaget och dess medparter måtte erhålla kompensation i form av ett med 50 centimeters förhöjt läge å den föreslagna dammens skibordhöjd.

Spinneribolaget och dess medparter utom Qvarnström hava vidare i vattenöverdomstolen förklarat sig återkalla det vid Vattendomstolen framställda yrkandet om åläggande för företaget att upptaga och underhålla kanaler i sjön.
Företaget har i Vattenöverdomstolen yrkat, att vattenverksägarnas talan måtte till alla delar ogillas och förtaget tillerkännas ersättning för rättegångskostnaderna vid Vattendomstolen, Eller att - därest Vattenöverdomstolen skulle anse, att företaget genom sänkningen tillskyndat vattenverksägarna skada och ett sådan skada borde kompenseras genom vidtagande av vissa åtgärder för reglering av vattenavrinningen från Hornborgasjön - sådan ändring i de av vattendomstolen meddelade regleringsföreskrifterna måtte vidtagas, att icke -- såsom vore fallet beträffande de lämnade föreskrifterna – någon vinst uppstod för vattenverken och att för sådant ändamål målet återförvisas till Vattendomstolen.

I besvären i Vattenöverdomstolen hava vattenverksägarna – under åberopande av 16 kapitlet 12§ rättegångsbalken – yrkat, att enär genom vattendomstolens beslut att förelägga företaget att inkomma med sådan ansökan, som i vattendomstolens dom avsåges, målet onödigt uppehålles, Vattenöverdomstolen måtte, med upphävande av samma dom, återförvisa målet till Vattendomstolen med föreläggande för Vattendomstolen att avhjälpa målet med slutligdom utan föreläggande för någon parterna att inkomma med dylik ansökan. Vattenverksägarna hava vidare yrkat, att, därest slutlig dom icke kunde meddelas utan sådant föreläggande, företaget måtte vid verkande vite åläggas att inom viss kort tid inkomma med ansökan om tillstånd till regleringen.

Vattenverksägarna hava yrkat gottgörelse för utgifterna å målet i Vattenöverdomstolen.
Företaget har förordat ersättning för sina kostnader i anledning av över vattenverksägarnas besvär angiven förklaring.

Vattenöverdomstolen har i dom den 28 januari 1930 yttrat: Vattendomstolen dom innehöll dels under formen av en deldom / enligt processkomissionens terminologi betecknades deldom av beskaffenhet som föreliggande såsom "mellandom". De processkomissionens betänkande del III kapitel 8/ en slutlig prövning i viss omfattning av tvistefrågan i målet, dels ock ett beslut om uppskov med målets handläggning i övriga delar samt i sammanhang därmed ett beslut, innefattande förläggande för företaget att till Vattendomstolen ingiva ansökan av visst, närmare angivet innehåll. – Vad beträffande föreläggande beslutet och uppskovsbeslutet så enär Vattendomstolen icke ägt befogenhet meddela föreläggande av den beskaffenhet beslutet därom innehöll, samt med denna prövning av föreläggandebeslutets befogenhet det hinder bortföll, som vattendomstolen åberopat som skäl för uppskovet, bleve besluten om föreläggande och uppskov undanröjda, vid vilket förhållande det ålåge Vattendomstolen att på anmälan av part ånyo upptaga målet i uppskjutna delar till handläggning. –
Vattendomstolen dom i de delar densamma innehölle en slutlig prövning – mellandomen – utmynnande i ett slut som icke innebar vidsträktare prövning än en förklaring över rättsliga befogenheten av vattenverksägarnas anspråk.

/ Av domens avfattning i andra delar framginge, att vattendomstolen ämnade framdeles, när målet i nu uppskjutna delar företages till avgörande, fullständiga denna mellandom genom tillämningsbestämmelserna gemensamt bleve verkställbara. /

Vattendomstolen ansåge väl, att mellandom icke bort i förevarande mål förekommana. / Ehuru förbud deldom icke funnes i lag föreskrivet, torde likväl i svensk domstolspraxis deldom icke förekomma i andra arter av mål än dem, för vilka deldom blivit genom särskilda lagbestämmelser tillåten. För vattenmåls del förekom sådana lagbestämmelser i 11 kapitlet 66 och 92 §§ vattenlagen, men dessa bestämmelser vore icke tillämpliga på detta mål, som vore av stämningsmåls natur. I varje fall torde en uppdelning av skilda domar av prövningen utav ett mål icke böra ske efter den grund, som i förevarande fall tillämpats. / Enär emellertid en prövning av vattenöverdomstolen i den del av tvistefrågan, som nu genom fullföljd av talan mot mellandom dragits under dess bedömande, måste antagas vara av avsevärd betydelse för parterna, och då dessutom en återförvisning av målet i denna del sannolikt skulle medföra betydande ökning i tidsutdräkt med slutliga avgörandet av målet jämväl i övriga delar, ansåge vattenöverdomstolen sig likväl böra i det skick målet nu förelåge ingå i prövning av den talan, som fullföljts mot mellandomen. -- Genomförandet av vattenavledningsåtgärder, som föreskrevas i syneutlåtandet den 30 september 1902, hade haft den verkan, bland annat, att den för kraftalstring nyttiga vattentillgången i Flian avsevärt förminskats. Enär vattenverkens ägare ej blivit kallade till syneförrättningen och ej heller varit, utan kallelse, närvarande därvid, skulle - jämlikt 51§ dikningslagen den 20 juni 1879 - syneutlåtandet anses vara utan verkan gentemot vattenverksägare. Detta innobure, att företaget, som utfört vattenavledningsarbetena. vore gentemot vattenverksägarna pliktigt vidtaga åtgärder till avhjälpande av försämringen i verkens vattenförsörjning. –

Bland de vattenavledningsarbeten, som föreskreves i syneutlåtandet den 30 september 1902, vore även uppmuddring av en omkring 5 meter bred ränna eller kanal, i Hornborgasjöns botten från Hornborgasjöns inflöde i sjön till sjöns avflöde vid Flians början. Vid utförandet av detta arbete hade företaget så tillvida frångått föreskrivna arbetsplanen, att rännan upptagits till större bredd än den angivna. Därigenom hade sjöavloppets avbördningsförmåga blivit större och nyttiga framrinningen i Flian mindre, än vad fallet skulle varit, därest arbetsplanen noggrant följts.

Företaget vorde pliktigt att även den olägenhet, som vattenverken i detta hänseende lede.
-- Vid prövning av frågan angående de åtgärder, som, enligt vad ovan sagts, företaget vore pliktigt vidtaga eller tåla för undnaröjande av nyssangivna olägenheter för vattenverken, uppställde sig emellertid spörsmålet om den omfattning, i vilket man hade att taga hänsyn tillönskemålet, att tórrläggningsvinsten av Hornborgasjöns sänkning måtte bibehållas.

Utredningen i målet utvisade, att väsentliga delar av denna vinst kunde rädda, därest man – med avstående från åtgärder, syftande att återställa vattenframrinningen i Flian till full överensstämmelse med förhållandena före sjösänkningen – inskränkte sig till anordningar för en reglering av vattenframrinningen allenast i den omfattning, att den för kraftalstring nyttiga vattentillgången bleve för verken lika värdefull, som vattenkraften i Flian varit under – vitt rörde åtgärder av företaget – orubbade av bördningsförhållanden. Enär vattenverkens intressen måste anses kunna bliva genom sådana anordningar fullt tillgodosedda, funne Vattenöverdomstolen i likhet med vattendomstolen, att ett bifall till vattenverksägarnas talan icke borde givas i annan forn än genom föreskrifter om anordningar i sådant syfte. –
Vattendomstolen hade på grundval av gjorda beräkningar funnit, att en reglering i ovan angiven omfattning av vattenframrinningen i Flian skulle möjligöras genom dels anläggning av en regleringsdamm samt upptagandet av vissa kanaler, dels ock reglering av vattenstånden i Hornborgasjön mellan en dämnlngsgräns / bortdämd sålunda: under tiden från och med den 16 november till och med den 30 april +5.80 meter under tiden från och med den 1 maj till och med den 22 juni höjdlägen i rätlinjig sänkning från +5.80 Noter till +5.45 noter, under tiden från och med den 23 juni till och med den 23 september +5.45 noter samt under tiden från och med den 24 september till och mod den 15 november höjdlägen l rätlinjig stigning från +5.45 meter till +5.80 meter/ samt en tappningsgräns, beroende alle43nast av sjöavloppets och regleringsdammens avbördningsförmåga Vattendomstolen funne utredningen i målet icke föranleda antagandet att det resultat, vartill Vattendomstolen i sina beräkningar sålunda kommit, skulle vara oriktigt. -- Enär emellertid Vattendomstolen förklaring, att företaget skulle vara pliktigt tåla reglering av vattenstånden i sjön, nedom angivna gränser, synes innebära, att Vattendomstolen ansåge att framdeles - när domstolen till slutlig prövning upptog uppskjutna delar av målet och i sammanhang därmed utfärdade tillämpningsbestämmelser till nu givna mellandomen – så utforma tillämpningsstadgarna, att föreskrift lämnades därom, att skötseln av regleringsdammen skulle så handhavas att, såvitt på luckanordningarna berodde, dämningsgränsen icke överskridas, uppställde sig rean nu till prövning spörsmålet, huruvida icke hänsyn till de vid Flian nedanför dammen liggande verken och markområdena nödvändiggjorde en inskränkning i en sådan föreskrift.
Vidkommande denna fråga så visade utredningen i målet, såväl att den av företaget sjösänkningen medfört en ökning av högvattenflödena i Flian, samt och att flöden av sådan kunde där förekomma, att vattenverk lågt belägna strandområden därav lede skada. Enär företaget vore pliktigt att vidtaga och tåla anordningar, son avhjälpte denna skada, i den mån den berodde av den genom sjösänkningen framkallade förändringen i vattenföringen, vore företaget pliktigt tåla den inskränkning i bestämmelsen om dämningsgränsen upprätthållande, som härav kunde föranledas. Med den närmare utformningen av denna modifikationsbestämmelse kunde emellertid lämpligen anstå, så att den fastställdes i sammanhang med, prövning av återstående delar av målet.

-- Med stöd av det anförda prövade Vattenöverdomstolen alltså rättvist fastställa det slut, vattendomstolens mellandom innehölle, dock under förklaring, att sålunda givna domen icke utgjorde hinder mot, att bestämmelse, innefattande inskränkning, uti förklaringen om dämningsgräns, finge i ovan angivet syfte framdeles meddelas.

-- Ersättning för kostnader å målet i vattenöverdomstolen kunde icke tillerkännas någon av parterna.

I Vattenöverdomstolens dom hava spinneribolaget och dess medparter ävensom företaget i underdånighet sökt ändring. Vardera sidans ändringsyrkande har å vederdelosidan bestritts.

Spinneribolaget och dess medparter hava i första hand vidhållit yrkandet om åtgärder i syfte att återställa framrinningen i Flian till full överensstämmelse med förhållandena före ifrågavarande sjösänkning och i andra hand yrkat sådan ändring i regleringsföreskrifterna, att regleringsdammens tröskelhöjd i utskovsöppningarna såsom bestämmande för tappningsgränsen sattes till +5.2 meter, att magasinets storlek mellan tappnings- och dämningsgränsen icke bleve mindre än före sänkningen, att dämningsgränsen följaktligen förlades lägst å höjden +6,6 meter med rätt för spinneribolaget och dess medparter att begära ytterligare höjningar av såväl tappnings som dämningsgränsen i den mån magasinets storlek minskades av igenväxningen, att spinneribolaget och dess medparter själva ägde bestämma sjöns reglering genom ökning eller minskning av tappningen inom nämnda gränser, samt att de i den mån erfordrades för skydd mot skada av högvattenflödena hade frihet att överskrida dämningsgränsen.

Företaget har yrkat i första hand ogillande av motparternas mot företaget i målet förda talan och i andra hand dels att sådana ändringar uti de av vattendomstolen meddelade, av Vattenöverdomstolen utan anmärkning lämnade regleringsföreskrifterna måtte vidtagas, att icke någon vinst uppstode för vattenverken i Flian, dels ock att ändrade föreskrifter måtte lämnas beträffande sjökanalernas sträckning.

Spinneribolaget och företaget hava vardera nedsatt. Spinneribolaget den 19 februari 1930

Kungl. Maj:ts befallningshavare i Skaraborgslän och företaget den 24 samma månad hos överståthållarämbetet, enligt bevis nr 55, dels fullföljds avgift, etthundra femtio kronor, dels och enahanda belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning.

Kungl. Maj:t dom är med dess Högsta Domstol besluten ; given Stockholms slott den 22 februari 1932;

Kungl. Maj:t,

som i nåder låtit Sig föredragas i detta mål, finner lika med domstolarna, att genom den utförda sänkningen av Hornborgasjön vattenföringen i Flian i olika hänseenden ändrats till skada för vattenverken och att företaget är pliktigt att avhjälpa denna skada.

Vid övervägande, på vilket sätt skadan bör avhjälpas, är hänsyn att taga ej blott till skadans storlek och beskaffenhet utan även till den fördel, som beredes vattenverken genom jämnare vattenföring efter vidtagandet av åtgärder för skadans avhjälpande, samt därtill, att den med företaget avsedda nyttan ej går förlorad i större mån än nödigt är.

Med beaktande härav och på grund av den utredning, som i målet förekommit, finner Kungl. Maj:t det kunna antagas, att den för vattenverken uppkomna skadan kan förebyggas genom därigenom att vattenframrinningen i Flian regleras genom en i vattendraget anlagd damm, vissa kanaler upptages i sjöns botten och vattenståndet vid dammen, väsentligen i enlighet med ett i målet omförmält av lantbruksingenjör en A V Nordin uppgjort förslag, hålles inom följande höjder över det antagna jämförelseplanet, nämligen från och med den 16 november till och med den 30 april +5,65, från och med den 1 till och med den 31 maj i jämn sänkning från +5,65 till 5,50 meter, från oc med den 1 till och med den 30 juni i jämn sänkning från 5,50 meter till 5,40 meter från och med den 1 luli till och med den 31 oktober +5,40 samt från och med den 1 till och med den 15 november i jämn höjning från +5,40 meter till +5,65, dock med rätt för vattenverksägarna att dels vid tillfälliga flöden innehålla vattnet så att de bestämda dämningsgränserna för kortare tidsperioder, högst sex dagar åt gången, överskrides med högst 5 centimeter och dels vid starkare flöden under tid, då vattenståndet vid dammen ej överstiger 6,50 meter, innehålla vattnet till förhindrande av att mera än 24 kubikmeter i sekunden framrinner i avloppet omedelbart nedom dammen.

På grund av det anförda finner Kungl. Maj:t skäligt dels på det sätt ändra vattenöverdomstolens dom i fråga om dammbyggnad och vattenreglering, att företaget förklaras gent emot vattenverksägarna skyldigt att tåla vattenreglering i sjön inom nyss angivna vattenståndsgränser med tappningsplan, som Vattendomstolen må bestämma, att uppföra lämpad dammbyggnad vid sjöns utlopp å plats och av beskaffenhet, som vattendomstolen äger föreskriva, ävensom att underhålla dammen och bestrida kostnaderna för dess skötsel, dels ock fastställa vattenöverdomstolens dom i fråga om företaget ålagd skyldighet att upptaga och underhålla kanaler i sjöbottnen, med rätt dock för företaget att efter vattendomstolens bestämmande upp taga kanalerna från dikena norr och söder om Dagsnäs i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som lantbruksingenjören S Hallin och gode män framlagt i utlåtande den 20 december 1929 vid syneförrättning enligt vattenlagen för torrläggning, av mark, tillhörande Dagsnäs med flera hemman.

Beträffande kostnaderna å målet vid vattenöverdomstolen fastställdes vattenöverdomstolens dom.
Spinneribolaget berättigas att återbekomma det av spinneribolaget till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet etthundrafemtio kronor, samt företaget de av företaget nedsatta beloppen trehundra kronor. Det vederbörande hava att ställla sig till underdånig efterrättelse.
Kungl. Maj:t Sekret / Sven Turén