G 1833 2/1 (urtima ting). Torparen Olof Eric Liljeblad på Gloppsjön ägor har häktats såsom misstänkt för att ha mördat gårdfarihandlaren Eric Medin från Ulricehamn. Kronolänsman Per Westblad höll 5/12 1832 ett första förhör med Liljeblad, som då nekade. Vid ett senare förhör, 13/12, erkände han dock, att han ("på hustruns inrådan" överstruket i protokollet) slagit ihjäl Medin med en yxa. Han tog sedan gårdfarihandlarens pengar, 280 rdr rgs, varav han förbrukat 180, samt hans medförda varor. Hustrun erkände sin delaktighet.

Provinsialläkaren, livmedicus dr Dan Sommelius, hade företagit obduktion av den mördades lik.

"Under synbar ånger" erkände sig Liljeblad vara Medins baneman. Lördagen före Kristi himmelsfärdsdag hade Medin kl. 10 fm. inkommit i makarnas stuga, medförande en säck med varor. Han blev väl mottagen och undfägnad med både mat och brännvin. Värden och hans gäst tog flera supar. Sedan började Medin plocka i sin säck och "utborgade" åt Liljeblads hustru stubbtyg till en underkjol "samt något Bombasin". Sedan blev det frågan om betalning av ett silkes- och ett litet bomullskläde, som hustru Liljeblad förra året borgat av Medin; för det var hon skyldig 6 rdr rgs. Det kom till ordväxling mellan västgöten och torparehustrun. "Med hetta" kastade Medin de 6 rdr, som hustrun plockat fram och lagt på bordet, i golvet. Liljeblad fick fatt på en yxa, och hustrun sade: "Den där vore det bäst att hugga till". Liljeblad: "Ja, om han vore värd slikt!"

Hustrun: "Ja, dra till!" Liljeblad slog då till Medin med "den så kallade banan eller hammaren på eggen". "Utan klagan" stöp västgöten genast död på golvet. Hustrun torkade bort blodet på golvet med mossa. Liljeblad tog in en gärdselsläda i stugan, varpå de hjälptes åt att forsla liket till en träda vid pass 100 famnar från stugan. Där grävde Liljeblad en grop, som de lade ned kroppen i. Några dagar senare lade makarna sten ovanpå kroppen, "på det den icke skulle komma upp igen". Senare högg de ved, som de travade upp på graven. Av de rånade pengarna hade Liljeblad som sagt förbrukat 180 rdr, därav 90 för att betala en skuld; återstoden hade gått åt dels till hushållet, dels till inköp av ett silverpitschaft åt Liljeblad och ett par guldörhängen åt hustrun. Återstoden, 100 rdr, tog länsman hand om.

Liljeblad var trettiotvå år, född i Gillershöjden i Hällefors socken, ej tidigare tilltalad för brott. Han var gift sedan fyra år och hade fyra barn. Han nekade till att han och hustrun haft någon rådplägning före dådet.

Hustrun Maja Stina Stråt, "medelmåttig eller snarare liten till växten, af ett vackert utseende", var en tjugotvåårig smedsdotter från Sikfors. Hon berättade bl.a., "att under det mordgärningen ... skett hade hon burit sin lilla dotter på armen". I övrigt stämde hennes bekännelse helt med mannens.

Av Medins varor hade Maja Stina någon tid senare tagit fem små bomullsdukar, av vilka hon sålt fyra till en hustru i Ekeberg och en till en inhyses piga vid namn Maja, "som bor i en koja invid landsvägen vid Nyttorp".
Liljeblads gamla, sextiotreåriga mor, som bodde i stugan men den dagen varit borta, hade efteråt inte märkt annat än att sonen någon gång varit ledsen, "vilket icke väckt någon synnerlig uppmärksamhet".

Enligt dr Sommelius' obduktionsprotokoll hade likets förruttning varit långt framskriden. Dock kunde iakttagas, att övre tinningbenet samt nackbenet på högra sidan blivit krossade. Slaget hade varit ovillkorligt dödande.
Den mördade Medin var född i Gällstad i Älvsborgs län 1795.

En lång rad vittnen hördes. Bl.a. framgick, att västgötaknallen "berättades vara ihjälslagen vid Örebro".
G 1833 4/1. Vid den denna dag fortsatta rättegången framfördes först makarna Liljeblads treåriga dotter Maja.
"Hon ... syntes mycket blyg och enfaldig. På fråga om hon mindes händelsen med Westgöthen Medin, svarade hon ja. På fråga huru det tillgick svarade hon äfven ja och på alla de till henne framställda frågor, äfven de som icke hade sammanhang med föräldrarnas brott och på hvilka hon bort säga nej, så att tydeligen kunde skönjas att från hennes späda ålder och ännu svagare begrepp, någon upplysning af henne om det åtalade brottet ej stod att vinna."

Liljeblad, som alltjämt var mycket rörd och ångerfull, bekände nu, att han i köket rådgjort med hustrun, som uppmanat honom att slå ihjäl Medin. Han hade då sagt: "Herre Gud, det tror jag inte jag är god till." Hustrun: "Å, dra till." Liljeblad gick då ut i stugan och ställde sig att tälja på yxskaftet. Från dörren till köket gav hustrun honom en vink och yttrade sakta: "dra till", varpå Liljeblad slog till.

G 1833 12/1. Jämlikt Missgärningabalkens kap. 61 § 1 dömes makarna Liljeblad att "halshuggas och i båle brännas". Medins arvingar skall njuta ersättning av deras gods.

Ärendet går vidare till Hovrätten.

Vid den rättegång, som ovan refererats, var säkerligen tingshuset vid Grythytta kyrka fyllt till trängsel. Och de sockenbor, som inte var där, lyssnade begärligt till vad åhörarna hade att förtälja om rannsakningen. Föräldrar berättade för barn, och på gamla dar berättade farföräldrar för barnbarn om vad de hört och sett först på tinget i Grythyttehed och sen på Galgbacken sör för Saxhyttefallet. Gustava Käller, som var född tjugoett år efter mordet, har säkerligen i sin barndom lyssnat kanske inte bara till ett utan flera ögonvittnens spännande skildring. Och ännu 1928, då gumman alltså var sjuttiofyra år, stämmer hennes minnen förbluffande väl med vad protokollen har att förmäla. (Uppteckningen är gjord på dialekt, men de fonetiska tecknen har nedan transkriberats till vanliga bokstäver.)

Gustava Käller berättar

"D-ä ett ställe som hetler Blatorpe, öster om Sikfors, bål-ått Ekbärje, där bodde ett folk, han hett 0lle Liljenbla, å di va sjylli en väsjöte, å di ha samsas, han å hans gumro, att härnäst han skull komor, så skull di ta live åv-n. Ä när an då kåra, så mä däsamm han skull gå ut, så säjer tjärrings, 'att dä du ska jör, så ska du jör snart'. Ä då tog gubben — han slog ve hyvelbänken å snekkra — tog yxa å högg-en i huvve, så han vart dö. Ä senn så tog di å hadd-n i ett dyhål å grävd ner-ndär.
Ä senna kåra di på dom mä då, att di börja ha sjalgir å tåkke där som väsjötn hadde, å annre väsjöter börja på å jör anspråk på att han ha kåmmi hårt där på traktn. Ä di hadde e lita flekk där ve Blatorpe, om dä va deras äller dotras, å då hadd di ting ve Grythytta, å di sätta flekka på bola å ga-a slantar, för ho skull tal om vad di jorda — ho ha vuri inne å sett — å senn vart di dömde, å avliva där ve Galjbäkken. Ä mamma tala om, att ho va i tjörka då, när prästn tala om va domen di fekk, å han skulle stegler, å ho skull å bål brännes.
Di la-en på stupstokken å högg å huvve — ja först hadd di dom i tjörka å hadde predikning för dom först, å senn la di-n — — — Ä senn fråga di hänne, om ho villa si-n, — ho hadde förbunne för ögens, men dä villa ho inte. Ä då tog di å halshögg hänne, å hadde hänne på ett bål å brände. Men han vart stegla, di hadd-n på en påle hängene, å huvve ijämte på en ann stör.
Men så va dä en hög härta, som for vägen förbi, å han sa te, att di skull ta ner-n. Men Galjbäkken, som rinner breve där, där ha di sagt att vattna ha vuri rött ätter dä här.
Di tala om, att dä var så mykke folk åt titta på dä där, så di fekk jör spessgål, ställd opp häkk åv folk, så di inte fekk gå innanför. Å di kröp opp på ett laetak, för di skull si.
Ho, Liljenblads hustru, ho va doter te Strålgubben ve Staxhytta."

Olof Erik Liljeblad var f1801 och son till snickarmästaren Olof Liljeblad från Lillkyrka. Familjen flyttar från Gillershöjden hit till Gloppsjön och Olof gifter sig med Maria Kristina Stråt dotter till mästersmeden Petter Stråt vid Sikfors. Paret hade tre barn som inte nådde vuxen ålder. En dotter Maria överlevde dock modern med 6 år. Båda makarna halshugges 1833-06-29. Hon brännes och han steglas.