Tattarliv.

Någon gång strax före första världskriget blev en tattarfamilj Eklund ägare till ett litet småbruk Jonstorp vid Laffadreven eller Upplandsgatan – ej långt från Bjärsjön i Bolum.

Landskommunerna voro då – och äro väl fortfarande – allt annat än trakterade av att få medlemmar av detta släkte mantalsskrivna i församlingen, ja, ibland trädde de t.o.m. ekonomiskt emellan och hjälpte någon mindre bemedlad, men välkänd person till köp av dylik fastighet, då någon spekulant ”utifrån” misstänktes för att vara eller stå i maskopi med tattare. Dessa småbruk hade en ringa areal jord, men huvudsaken var ju att det fanns bostadshus med plats för den ofta stora egna familjen och då och då gästande anförvanter samt ladugård med plats för egna och gästers hästar. Den i regel mycket låga köpesumman för ett dylikt småbruk samt framför allt den oftast undangömda belägenheten gjorde dessa ställen alldeles särskilt eftertraktade av ”landsvägens folk” och det gällde minsann för de styrande i socknen att se upp, när ägarskifte skulle ske. Eljest kunde det lätt gå som här nedan skall berättas.

Nu var i alla fall Eklund ägare till fastigheten i Bolumstorp och till en början såg allt ut att gå bra. Hustrun var av släkten Rosengren, om jag inte minns fel. Alla i familjen voro ljuslagda, sågo ganska bra ut och hade faktiskt ingenting av det dolska i blicken, som annars brukar vara fallet med tattare. Skötsamma voro de också efter vad man kunde förstå, ty jorden brukades ordentligt och kredit i affärerna försöktes inte ens. Lerkärlsförsäljning var periodvis en av inkomstkällorna. Då åkte de med sin hästskjuts från den ena marknadsplatsen till den andra, varjämte de i gårdarna utmed vägarna utbjödo lerfat, blomkrukor och vad allt det nu var. Hästhandel låg förstås i blodet, så det var nog inte ofta Eklund kom hem med samma häst han åkt hemifrån med. Ibland gav sig hustrun iväg upp till Norrland, där hon vandrade omkring säljande underkläder, dukar och ”hemslöjdsvävnader” m.m. Det var strapatsrika resor de där Norrlandsturerna, men i gengäld gåvo de god vinst.
De skolpliktiga barnen gingo i Bolums folkskola och min far brukade alltid tala om dem som begåvade och ordentliga. De voro alltid – efter dåtida förhållanden – välklädda och prydliga, talade ej nämnvärd dialekt, voro snabba i tankegången och ovanligt rappa i tungan, och förde sig säkrare och ledigare än bondbarnen.

”Man tar seden dit man kommer”, tycktes vara deras ordspråk, ty om de än uppförde sig oklanderligt i skolan, så gav de sig hän åt friare seder i hemmet. Så t.ex. berättade modern en gång smått road och utan blygsel, att när några jämnåriga släktingar till barnen en gång kommit på besök i sina föräldrars sällskap, hade ungarna kommit in och sagt: ”Vi har varit ute i lagårn och älskat (de använde förstås ett mera vulgärt ord för den erotiska leken), så vi är så svettiga på näsorna så”. Hur gamla de skulle ha varit vid tillfället ifråga vet jag inte, men att driften vaknade tidigt hos dem kan man förstå, ty de hade väl inte stort mer än ”läst fram”, förrän de gåvo sig ut i världen på egen hand och då alltid i sällskap med någon släkting av det motsatta könet. Om man frågade något av de hemmavarande barnen, var t.ex. Vega höll till nu för tiden, så blev svaret ungefär: ”Hon följer mammas kusin Robert”. Giftermål var det således inte fråga om utan endast fri förbindelse. Att det förekom någon erotisk beblandelse med ortens ungdom hörde man aldrig av.
Äldste sonen Adolf, blev tidigt ”sin egen” och ägnade sig då åt lerkärlshandel liksom föräldrarna. Spriten i förening med ett allt hetsigare lynne förde honom dock redan i 20-årsåldern i fängelse. På en marknad råkade han i gräl med en annan tattare, vilken han knivskar mycket svårt – kanske det var till döds.
I början av Eklundsfamiljens vistelse i Bolumstorp hördes det ej av några släktingsbesök, och det förefaller inte otroligt, att de helst skulle önskat få vara i fred. Så särdeles länge dröjde det dock inte, förrän den ena vagnen efter den andra, fullastad med tattare, började hitta vägen till Eklunds. Det var naturligtvis omöjligt för den som idkade marknadshandel att undgå kontakten med gelikar. Särskilt för de närmaste grannarna var det ju allt annat än trevligt med dessa skumma individer, som fulla och skrålande drogo vägen fram till och från Eklunds, och ofta haglade okvädningsord över mötande personer. Några kropps- eller egendomsskador åstadkommo väl inte dessa gästande tattargäng under ett flertal år – annat än möjligen sinsemellan. Ingen i trakten kände sig dock säker, och så en vacker dag kom den verkliga skrällen.
Eklund och en annan tattare kom med tåget från Skara, och vid ankomsten till Broddetorps järnvägsstation voro de synnerligen kraftigt berusade. På sin vandring mot Bolumstorp fingo de plötsligt för sig att de ville åka hem, och eftersom de just då befunno sig vid Uddagården gingo de fram där. Johan Andersson (min morbror) höll på med hökörning, så han vägrade att utföra någon ”gästgivareskjuts”. Det skulle han dock inte ha gjort, ty den främmande tattaren drog fram en revolver och kommenderade: ”Nu spänner du för den bästa vagnen och det rasande kvickt, för vi vill åka. Men först ska du snygga till dej, bonne!”

Ja, vad var annat att göra än att lyda. Tattaren gick efter med pistolen i näven allt under det Johan tvättade och klädde om sig samt spände parhästar för den nya, fina åkvagnen. Därefter fick han order att intaga kuskbocken, och så bar det då iväg. Ungefär en kilometer från Uddagården låg mitt föräldrahem och far gick just och krattade planen mellan vägen och skolhuset, när ekipaget kom.
Någon av tattarna pockade på uppmärksamhet, men då far inte hade lust att inlåta sig i samtal med dem utan fortsatte sitt arbete efter att ha inskränkt sig till ett ”god dag”, ansågs han väl för att vara högfärdig och skulle näpsas därför. Eklunds kumpan drog fram revolvern och fyrade av ett skott. Om det var ämnat att träffa eller endast ett skrämskott torde väl aldrig bli känt. Kulan gick någon meter från fars ben och slet en bra flisa ur skolhusets sandstenssockel. Av knallen från skottet blevo hästarna skrämda och voro nära att falla i sken. Johan fick visserligen håll på dem till slut, men då var vagnen redan så långt borta att vidare skjutande inte lönande sig. Färden gick vidare mot tattarhemmet, men vid Palms soldattorp i Bolumstorp fick Johan tillsägelse att stanna. Soldat Palm var den fridsammaste människan man kan tänka sig, ja, t.o.m. till den grad, att hans gamla kompanikamrater hade ansett honom vara av allt för vekt sinnelag för krigaryrket. Palm var nu rätt så till åren, sjuklig och bruten av sorg efter enda dotterns strax förut timade död i lungsot. (Dottern Sanna var min klasskamrat i folkskolan och vi voro även konfirmationskamrater). Att tattarna skulle haft någon orsak att vara Palm gramse, kan jag inte tro. Troligen var det väl misshandelslusta bara, som låg och grodde i dem och som nu fick sin utlösning i fyllan. Hur som helst så överföllo de den stackars knekten och tilltygade honom så illa, att han blev sängliggande en längre tid. Och inte nog med det. Palms synförmåga, som väl redan förut inte varit den allra bästa, försämrades hastigt efter misshandeln så att fullständig blindhet inträdde. Misshandeln och de övriga terroristiska eskapaderna blevo aldrig polisanmälda; hade så skett, skulle anmälaren säkert aldrig kunnat känna sig trygg för hämndaktioner under återstoden av sin levnad.
Antagligen blevo i alla fall tattarna rädda för efterräkningar, ty de förhöllo sig tämligen lugna efter sitt illdåd mot soldat Palm. Så en dag spordes det att Eklund ämnade sälja torpstället och flytta till en annan trakt. Alla i socknen drogo en suck av lättnad den dag det blev definitivt bestämt om försäljningen. Köparen var en Bolumsbo, Hjalmar Krantz, och med eller utan kommunens medverkan blev han – och är visst ännu – småbrukets ägare.

Hela Eklundska familjen utom den yngsta dottern drog så iväg till andra trakter. En grannfamilj hade fattat sådant tycke för den lilla näpna flickan att de kommo överens om med Eklunds att tills vidare åtminstone få behålla henne hos sig. Flickan hade under fru Eklunds Norrlandsturnéer varit inackorderad hos grannfamiljen och även dessemellan brukade hon tillbringa hela dagar där. Grannarna hade inga egna barn och eftersom Eklunds ändå hade stugan full med ungar mötte det inget hinder med överenskommelsen, helst som flickan själv var med därom.

Eklunds kom väl någon gång då och då, när de hade sina vägar åt Broddetorpshållet, och besökte dottern, men vid dessa tillfällen uttryckte hon aldrig någon önskan att övergiva sitt fosterhem. Åren gingo och det troddes allmänt att tattarflickan skulle trivas med att vara bofast. Ingen kunde beskylla henne för vare sig lättja eller dålig vandel, och vacker som hon var började traktens pojkar ivrigt göra henne sin uppvaktning fast utan framgång. Hon hade väl hunnit upp i 18-19-årsåldern ungefär, då det plötsligt förspordes, att vandringslusten i alla fall blivit henne övermäktig och hon givit sig av med ett tattarsällskap, som farit genom trakten. Några gånger under de närmaste åren besökte hon sina fosterföräldrar, men sedan visste varken de eller någon annan något om henne vidare öden.

En påminnelse om Bolumtorps tattartid dök av en tillfällighet plötsligt upp flera år efter det Eklunds lämnat orten. Våren och sommaren hade varit alldeles kolossalt torra, så att vattendragen sinade och t.o.m. i Bjärsjön sjönk vattenståndet till den grad att ingen – inte ens gamlingarna – kunde minnas något liknande. Den lilla sjön där uppe på Billingen brukade eljest ha vatten nog för drivandet av de nedanför belägna kvarnarna, då övriga vattenkvarnar miltals omkring måste stå stilla på grund av vattenbrist. Det hade t.o.m. hänt att det torra somrar kommit ”mäld-lass” t.o.m. från andra sidan Falköping. Nu var sjön i alla fall så gott som torrlagd.

Hände sig så att en man från trakten en dag på eftersommaren kom vandrande stigen utmed Bjärsjön. Han gick där och tittade på de stora klippblocken, som nu stucko upp över vattenytan och på alla andra förändringar sjöns utseende hade undergått under den långa torkperioden. Plötsligt blir han varse några i tyg eller säckväv inlindade bylten alldeles i strandbrynet. Länge måste de ha legat i vattnet, det syntes på dem. Vad kunde de innehålla? Nyfikenheten hos mannen var stor och han hade redan börjat gå ner mot vattenbrynet för att undersöka sitt fynd. Fantasin skenar ju alltid iväg inför det hemlighetsfulla. Så även med den här mannen. Han sade efteråt, att han inför byltena kommit att tänka på ryssligans offer i Norrviken under kriget. Ju mer han stirrade på paketen ju tydligare såg han att de hade formen av människokroppar.
Och han som t.o.m. hade badat i sjön ! Det var verkligen allt för ruskigt det här ! Något måste ju i alla fall göras, och så begav sig vår man till närmaste telefon och larmade polisen. Så underligt som det här fyndet verkade dröjde det inte länge, innan polisen var på platsen och byltena förda iland. Vid undersökningen fann man innehållet utgöras av en hel mängd tyger, dukar och dylikt. Det konstaterades också snart nog att alltsammans var gods, som stulits vid ett inbrott hos en manufakturfirma i Borås under krigsåren.
Vem som sänkt tygbalarna i sjön kunde förstås ej utrönas efter så många år, som förflutit mellan inbrottet och strandfyndet. Allmänna meningen var dock att någon hos Eklunds gästande tattare, om han nu var tjuven själv eller endast hälare, av rädsla för polisen låtit stöldgodset försvinna i den djupa och aldrig förut sinande Bjärsjön.