Trappern Ungdomsåren med Ulrik Strömberg.

[ Innehåll ]

Mäster Ulric kom att betyda mycket för naturforskaren ornitologen Rudolf. Ofta möter vi honom i Rudolfs arkiv, där han gör ett besök i Lidköping för att återknyta minnena från barndomen. 

Denna sida

1. En Lidköpingsrapsodi från 1890.

2. Ungdomsåren med Ulrik Strömberg.

3. Mäster Ulric och hembygden.

En Lidköpingsrapsodi från 1890 talet

Läste vi i Västgöta Posten den 30 dec 1920 (Finns i klippboken sid 87 1912-1928).

Varför han kallades så, vet jag ej rätt. Hans liv var visserligen inte stadsgatornas, fastän han var en man i sina bästa år. Det hade dock ej heller någonsin varit pälsjägarens. Jag tror han fick det därför, att han berättade med en fantasi, som om det han upplevt hänt i den Vilda Västern. l sin bostad bevarade han i ett litet rum de synbara resultaten av sitt vildmarksliv. Ett skåp var fullproppat med uppstoppade fåglar, fågelägg, snäckor, insektslådor, fornsaker, underliga amuletter och små husgudar, utskurna ur konstiga trästycken.

Vi voro en binge "storskolepojkar", som samlades, när vi kunde, i detta lilla museum. Blott man läste på alla fågeletiketterna slog det som en doft av strand och äng emot en. Regnpiparen, brushanen, föränderliga snäppan, islandsvipan, sandrullingen - det lät som lika många äventyr och lockande upptäckter.

Det led mot våren, och då började vi våra strövtåg. Långt förut hade vi utstakat planen. Vi skulle över Rådaåsen genom kronoparkens storskog uppsöka Lunnelid, där de väldiga ekarna växte. Eller också gällde det en upptäcktsfärd uppför Lidan, på vars stränder vi gjorde strandhugg, eller en vikingafärd till Villabergen och Kållandsö. Tillrustningarna hade tagit veckor. Trappern var en mästare i att tillverka alla behövliga grejor och redskap. Vi nöjde oss nämligen ingalunda med vad som för tillfället kunde anskaffas. Köpgods dög ej heller. Varje sak skulle vara noga avpassad för sitt särskilda ändamål.

Rudolf har tecknat flera bilder av sin mäster. Här från 1908.

Rustad på detta sätt satte expeditionen slutligen i gång. Ute i markerna voro vi som små vildar alla utom Trappern, ty han gick omkring som en prövad och van stigman, tyst och iakttagande.

Hur nytt och märkvärdigt allting var! Ett fågelbo, en rödvingad fjäril, en glänsande skalbagge, ett musselskal! Det var allt värt att äga och veta något om. Detta fingo vi lära av Trappern. Han hade sin egen berättelse om vart ting vi funno. Det hade han sett många gånger förr på någon annan plats och under andra omständigheter. Likväl gladde det honom att se det på nytt. Nu kom kanske något till, som ökade hans erfarenhet. Det var kanske detta vi satte högsta värdet på: att kunna rikta hans kännedom med en ny upptäckt, om än aldrig så liten. Och så fingo vi själva del av det han, visste, detaljerat och noggrant, med små utökningar ikring ämnet, sådant, som ynglingar av vår kaliber oftast satte mer värde på än på saken själv.

Det var på detta sättet det blev äventyr i våra färder. Ett litet tecken, som röjde någon obetydlig händelse i skogen, fick sin tydning och mening genom hans utläggningar och förklaringar. Våra sinnen väcktes och ögat riktades in. Vi sågo och hörde med indianens vakna och sökande skärpa. Där vi drogo fram, gick till sist intet undan oss.

Impulsen till sådana spanartåg gavs ofta av något för oss dyrbart fynd, som vi ville göra, och vars förvärv Trappern länge grubblat över. En sällsynt fjäril, en kull fågelägg, en egendomlig strandsnäcka, en krustacé kunde sysselsätta våra tankar, ända tills vi fingo fatt i den. Och jag vill lova den dagen blev värd något! Ingen polarfarare kunde känna sig mer tillfreds över upptäckten av en ny nordpol än vi över denna bragd. Fyndet etiketterades, registrerades och inplacerades bland de andra med tillhjälp av alla de böcker, vi kunde komma över i ämnet. Intet fusk, inga misstag tåltes. Vi måste vara riktigt förvissade om, att vi fyllt uppgiften.
Ur en bunt papper om dessa saker tar jag på måfå ut ett brottstycke.

En gång hade Trappern på sitt försynta och hemlighetsfulla sätt talat om en stor scarabé, en s.k. jordlöpare, som han sett för länge, länge sedan under en vandring på Kinnekulle. Det var den största skalbaggen i hela faunan, näst ekoxen förstås, och ett förträffligt föremål för våra planer. Vi hade snart fattat värt beslut. Den måste återfinnas. Nu fingo våra håvar en extra tillsyn, spadar och hackor uppbringades, och en morgon drog karavanen ut till det doftande berget. I spetsen för vår vetgiriga skara gick Trappern, försedd med en påk, i vars ända satt ett brett, tjockt knivblad. Med det skulle vi böka i jorden, där baggen bodde. Till sist hunno vi upp i lövängen kring Mörkeklevs grotta. Den vita lökväxten stack oss i näsan och kläderna doftade av lök. Det var bara småsaker för oss! Oförtrutet trängde vi fram genom de blommiga snåren , grävde under block och trädrötter , vände på stenar, bröto sönder ruttnande stubbar och tömde många hål på vissnat löv.

Under tiden drillade bergets sångare i träden över oss. Trappern stod i bland och lyssnade. Sibilatrix, den judasfågeln, som sjöng, som om ha haft silverslantar, i strupen, hade fångat hans uppmärksamhet. Eller också var det svarthättan, tummeliten, bastard näktergalen eller någon annan ovanlig stämma, som vi nu hörde för första gången.

På en gångstig, som förde upp branten till grottan, blev jag hejdad av en av de stora, blåa sniglar, som också bebo det berget. Han vred sig i smärta, utan att jag kunde se någon anledning till det. Plötsligt kom en väldig svart tiger rusande ur en grästuva i vägkanten. Han högg med ursinnigt mod in på snigeln, fastän bytet var tio gånger större än han själv. Jag fattade ej först, vad det var för en. Han satt sina munknivar i djurets kropp och slet i det arma kräket, så att de gjorde ondt i mig. Hej, nu hade jag honom, den stora rovgiriga jordlöparen! Jag kände ej förut hans vanor, men nu fick jag dem åskådligt och klart för mig. Det blev ett ögonblicksverk att befria snigeln och bura in hans plågoande i min burk. Vårt mål var nått. Trappern och kamraterna kommo till. Aldrig har väl en Scarabé på sex ben varit mer eftersökt och beundrad!

På "Sannorna" nere vid Kinneviken hade vi full ersättning för havet. Dit kom det med fåglarnas årliga flyttningar skaror av vingade vandrare. Här fanns en fläkt av verklig ödemark med gåtfulla syner och ljud och främmande varelser, och stormarna foro med tjutande vinddrag över sandbankarna.

Bland oss fanns det en parvel, som vi kallade Sandtyppan. Han var liten och svartmuskig, men ägde en väldig mynningsladdare, fulla alnen längre än han själv. Med de uträttade vi underverk. Åtminstone tyckte vi det själva. Med så laddades den, också med omsorg. En rödhårig kruthandlarepojke försedde oss med ammunition. Utom knallhatten och svartkrutet var dock även den av eget fabrikat. Han var markör vid skyttetävlingarna om söndagarna och fick för det besväret 50 öre och allt bly, som kunde plockas upp efter kulorna. Detta hackade i fyrkantiga stycken, stora som varghagel. Bössan fick en dubbel ranson krut, två nävar sådana hagel och en därtill svarande förladdning. Skottet måste nämligen nå upp i halva bösspipan och stötas ner med domkraft.
Ej underligt sedan, om vi smög omkring på Sannorna med den rätt skytteskälvan i kroppen. Var det var farligast att stå , framför eller bakom kolven, det tvekade vi emellertid icke på. Det var i varje fall ej heller godt att vara regnpipare, brushane eller sandrulling.

Trappern fanns sällan i vår skara här nere. Vi uppsökte honom med våra byten. Det gladde oss att se, hur han tog dem i handen, hur han betraktade fjädrarna som vackra blommor och försiktigt strök dem ena från levrat blod. Hela hans intresse fångades av någon sällsynt sort, som råkat få sin bane av vårt muskedunder. Hur överraskade blevo vi ej, då han någon gång förklarade, att denna lilla varelse kommit hit ända från Sibiriens tundror! Det var sagor ur livet, det liv vi själva levde, tyckte vi, och det lockade obeskrivligt.

Det här kan ju förefalla mindre märkvärdigt för en nyktrare betraktare. Men jag vill tillägga en sak. Det fanns någonting, som var märkligt nog, därför att det var djupt och äkta. Det var den ödmjukhet och förfinade uppfattning av naturen, som besjälade denne "Trapper" in för allt han såg. Det svarade föga mot det namn han fått. I den enkla ställning, han levde då och ännu lever, säger det också en hel del om värdet av ett intresse, som har litet eller intet att betyda för det materiella välståndet. Det riktar icke kassaskrinet, det bildar snarare en välgörande motsats till vad man i var dagslag brukar kalla nyttigt för det ändamålet. Därför begrep icke folk honom, men ungdomen förstod honom. Han var den lärare de saknade framför skolbänken. Utan oss gick han också ensam, och han gör så än.

Om ni en tidig söndagsmorgon innan staden hunnit vakna riktigt, går utom tullen åt Mellbyhållet till, skall jag våga tio mot ett, att ni får se en litet böjd man med raska steg styra kosan utåt fälten. Det är han. Han är på väg dit, där han varit tusen gånger förr. Han begär inte att ni skall förstå varför. Han har aldrig varit lika andra, han hör till dem, vi kalla originella. Var stad har dem, men de sista leva sin tid ut i den dag, som är, ty i kommande tider passa de alls inte.

År 2170 firar Lidköping sitt 500 årsjubileum. Till den dagen skall det utgivas en tjock, illustrerad bok. I den skall samlas allt, och där skal även detta lilla bidrag inflyta. De är i detta framsynta syfte det kommit till. En stads historia rymmer nämligen även andra värden än drätselkammarens affärer. Dit hör närapå allra mest de intressant människor, som en gång levde där. R S-g

Vi finner i en artikel i NLT 1949-05-13

Kommen av en polsk adelssläkt. Farfadern kom på 1700 talet general Per Ulric Sallawonsky kom som flykting och slog sig ner på Strömsberg i Sörmland varav namnet. Efter branden i Lidköping 49 kom Ulriks fader som artist och dekorationsmålare. Ulrik fick stipendium att genomföra sin kurs på Konstfack, men övertog faderns firma under femtio år. Var flitigt anlitad som konstnär och landskapsmålare. Fornforskargärning.

Ulrik kom att samla ungdomar kring sig och engagerade dem för forntid och natur och var en viktig moderator för Rudolf engagemang för natur och hembygd. Råda åsen, Lunnelid och Kinnekulle tillhörde de trakter som Rudolf kom att introduceras till. Ulric bodde samman med sina systrar Dorothen och Gretchen på Särnmaksgatan under 56 år. Han blev 90 år.

Ungdomsåren med Ulric Strömberg minnesbilder

Han hade slagit sig ned vid bordet och plockade fram vad vi samlat under dagens jakt: musslor, snäckor, fjärilar, skalbaggar, stenar, flintskärvor samt, en burk med levande vatteninsekter och vattenödlor i. Tomson stora insektsfauna, som han lånat från ett skolbibliotek, låg uppslagen framför honom. Han höll på att examinera och hade satt etiketter även på några av mina hittesaker.
Rudolf får inte lita på, att alla dopnamnen är riktiga, sade han skrattande. På de här små krypen finns inga svenska benämningar, bara latinska. Det snurrar runt ibland i huvudet på mig, när jag skall bestämma dem. Jag kan till slut inte hålla ihop alla beskrivningarna. Det är så många under vart släkte, och när jag tror mig ha funnit namnet på en art, finner jag, att det lika gärna kan pausa på en annan. Jag tror jag skall rita av dem.
Nu tog han fram skissboken och målarmusslorna med de rivna färgerna i. Jag fick följa med, när den kanske ej mer än ett par eller några millimeter stora insekter, en jordloppa, en jordlöpare eller annan skalbagge av samma format /han valde - hade förkärlek - för de minsta/ framträdde förstora på papperet. Han arbetade ytterst noggrant och angav alltid skalan.
Så fint även dessa små kryp kunde vara utrustade! Lika vackert och omsorgsfullt som de stora. Mest förvånade mig de prickiga och randiga mönster jag ej förut hade urskilt, gula ränder och rader av punkter likt knappar i rockens kanter.
Som skicklig tecknare hade han ett uppövat sinne för det karakteristiska och lärde mig se på det viset. Jag kunde snart känna igen många av dem ute och skilja dem från andra liknande, fastän de voro så små och jag ej visste, vad de hette.
Vi samlade naturligtvis för vårt nöjes skall, på dilettanters vis. Det kan så vara. Men för så vitt som detta intresse var till för glädjens och kunskapens egen skull, utan den beräknande "nyttan”, var det snarare en allvarsam lek, till art och syfte densamma, ur vilken konst och vetenskap har sin upprinnelse.
När jag senare i livet har stått och antecknat eller skildrat något motiv och därför tagit ritstiftet till hjälp, har detaljer och ej sällan ett och annat nytt, förtydligande drag framträtt, vilket jag ej hade lagt märke till under beskrivningen. Helhetsintrycket, överskådligheten, var bättre med från början. Detta andra kom till på ett enklare, naturligare sätt att säga intuitivt kanske, utan reflexion.
I målarboden fanns ingen eldstad. Den dag den icke var tillgänglig för klimatets skull, gick vi inte gärna till honom. Han arbetade då i bostaden, och fadern hade inga goda ögon, då han såg oss där. Folk kom dit med sina små bekymmer och vi med våra. Men vi var inga arbetsgivare. Vi hade inget sönderslaget porslin, som skulle lagas och påmålas, ingen gipskatt, som förlorat huvudet och behövde ett nytt, ingen leksak, vars maskineri var i olag, tusen andra ting vars skavanker ingen annan än han kunde reparera eller hota. Han var tusenkonstnär. Vi var oroselement, som störde och hindrade med våra onyttigheter. Men tillika det påhäng han längtade efter, ty han älskade barn. Bland människor lät han det egna, personliga skymmas av en undergivenhet, som var blyg som ett barn. Ingen sökte hans vänskap.
Om något år, då den gamle var död, fick vi tillträde vintertiden till brasan, och det varma köket - hans egentliga verkstad. Det blev förstås mest jag, det. Nu sysselsatte han sig mycket med puzzlet samt fågelstoppning. Jag tyckte det var nästan lika roligt att se den händighet, varmed han utövade helbrägdagörelsen som hans skicklighet, när ett fågelskinn av hö och ståltråd fick kött och ben. Han var mästare i att zinka och med en massa han själv funnit upp fästa ihop även de minsta och bräckligaste skärvor och under arbetets gång gissa, vad det skulle bli av skrothögen. Forma och skapa låg hans händer för. Kanske beundrade jag mest hans förmåga att bruka vänster hand lika bra som den högra, inte bara under detta styckearbete, utan också, när han skrev, ritade och målade.

Inspiration till hembygdskunskapen

Mäster Ulric och hembygden.

Medan jag en gång i min barndom hälsade på i en stuga ute på Västgötaslätten, tog moran för att roa mig ned ett trekantigt, fint slipat och tillvässat föremål från spiselkransen, räckte mig det och sade:
Den här stenen har jag hittat ute på åkern. Det är en vigg. Den kommer med blixt och åska.
Jag tyckte pjäsen såg konstgjord ut och liknade en yxa. Den vägde tungt i min lilla hand, som om den varit av järn, men så hade den ju också frambragts med eld och dån. Jag betraktade den med frånstötande undran som någonting, som hade med trolldom att göra.
Det var inte sällsynt den tiden att en bonde fann eller plöjde upp en vigg Många sådana, olika till form och storlek, skulle jag få se hos dem ute på denna slättbygd, och alla sade som moran hade sagt.
Jag fick det inpräntas i mig och trodde. Ända tills jag hade lärt känna mäster Ulric. Dessa och liknande ting hade allra tidigast väckt hans lust att samla. Han hade själv funnit en mängd och plockat upp dem och kom ibland hem med fickorna fulla. Folk skattade dem icke som fynd eller värden, endast som kuriositeter, som de ofta ej ålade sig om eller tog dem med hem bara för att lägga dem på hyllan. Ville någon ha dem, nå fick han ta dem. Mången höll heller icke föreställningen om viggens förmenta, övernaturliga ursprung för annat än skrock.
Men en storman visste bättre. Det var prästen i staden, som i så hög grad betogs av kärlek till hedningarna, som i så hög grad betogs av kärlek till hedningarna, som icke hava lagen, att han skapade den västgötska fornminnesföreningen. Claes Johan Ljungström fick snart öga på den unge fornsaksamlaren, där han gick omkring i sitt ärende ute på fälten. Och fäste sig vid honom även på grand av hans artistiska skicklighet att beskriva föremålen genom att rita av dem.
Av honom lärde Mäster Ulric de första grunderna i fornkunskap. Härav och av hans egna erfarenheter blev jag i min tur delaktig på mitt vis. Men oaktat han under mer än ett halvt liv hunnit fylla ett skåp med stenålder, mottog jag icke väckelsen att bli samlare av fornsaker, där dessa mångtusenåriga gråstenar och flintor, utformade av människohänder, nu låg, förmådde de icke för min inbillning återge den miljö, där de ursprungligen hört hemma. Mina blickar sökte snart ett annat mål, fågelskåpet.
Mäster Ulric såg det. En dag sade han, hemlighetsfullt och mysande:
- Vid denna tid på året /det var i början av april/ brukar jag numera ströva omkring i backar och vid stränder och leva stenåldersliv. På fälten är det ingen idé att gå omkring och svärma för fornsaker längre.
Detta tände gnistan. Jag lystrade. Den ena frågan utan svar avlöste den andra.
- Mäster Ulric, sade jag, vi bygger en stenåldershydda någonstans? Jagar med båge och pil, skaffar oss en ekstock och fiskar och steker vår mat vid lägerelden?
Det var, som om vapnen och redskapen i skåpet hade hört mina ord och börjat röra på sig, som om de ville gripas och värmas av våra händers kött och blod och komma i verksamhet igen efter sin långa sömn.
Mina ögon var förväntansfullt fästade på Mäster Ulric. Han hade icke ändrat en min. Han satt tyst, men såg road ut åt mina barnsligheter. Han hade lyckats göra mig delaktig av stenarna äventyr.
Naturligtvis hade jag menat allvar. En paus uppstod, som han avbröt med ett skämt.
- 0ch gå svepta i djurhudar och låta håret växa och ha varken en skjorta eller ett par byxor på kroppen!
Jag vet inte, hur mitt ansikte skiftade. En smula konsternerad kände jag mig. Men han förklarade genant, hur han menat, att vi skulle göra stenåldern.
Vi skulle passa på, medan snön smälte bort, och spåra upp deras boplatser och forska efter rester och lämningar. Inte gravarna, som man vet om förut, dom får ingen röra förresten, utan var de levat, och vad de haft för sig, vi ska träffa dem, själva.
Detta gav fast mark under fötterna. Mäster Ulric skulle vare vår stams hövding, vi skulle komma som gäster till stenålderslägret, slå oss ned vid den öppna härden, bjuda på en kota och offra åt deras gudar och tillbyta oss deras redskaper.
Denna knappast mindre högtflygande plan fick sina verkliga drag genom att Mäster Ulric nu skildrade, hur han spanat och drivit i markerna och lärt sig välja den rätta terrängen och tiden för sina forskningar.

[ Innehåll ]