 |
Sista Jakten på Sannerna |
 |
|
|
Sista Jakten på Sannerna |
|
[ Innehåll ]
(ett minne från sommaren 1896).
Jag minns den bättre än skolavslutningen det året. Men minnet är ej av det ljusa slaget. Jag var blott 15 år. Examensprovet för avgångsbetyget från läroverket var över. Sommarlovet hägrade som en dröm, och önskningar, planer och beslut togs form, innan mina högtidskläder lagts av. Jag finner nu denna jaktdags upplevelser, lika förutbestämda som den förras och av större vikt. Det var just sommaren 1896, då jag lämnade min barndoms storskola för att äta av kunskapens träd på annan ort. Dagen efter avslutningen stod jag inne hos mäster Ulriks. Vi talade livligt om sommaren, alldeles omedvetna om de onda anslag, som redan anstiftats och snart skulle sätta stopp för våra käraste förhoppningar. Vi hunno förstås med en del innan den 15 juli då jakten började. Men så nalkades just den dagen som också vårflyttfåglarnas månad, då de stora förväntningarnas tid böt in. En kväll då jag kom hem till honom som vanligt, satt han vid det lilla fönsterbordet i köket och sysslade med någonting, jag kunde ej se vad.
”God dag god dag”, skrek papegojan.
Jag gick fram för att hälsa, men hejdade mig inför det oväntade sorgsna
ansiktet, som han vände mot mig. I handen höll han en anteckningsbok, som jag
kände igen.
”God kväll”, Rudolf, sade han med dröjande röst. Så räckte han mig boken. Det
första mina ögon föll på ett tidningsurklipp, som han just hållit på med att
klistra in. Jag läste: Det varder härmed kungjort, att all jakt på Sannerna
efter den 15 juli är vid laga ansvar följden.
Jag fattade ej genast, vad ordalydelsen innebar. Det var en bit ur en tidning,
vad hade det med mitt ärende att skaffa. Jag stod där och såg säkerligen mer dum
än förvånad ut. Han kom till min hjälp.
-”Det är slut med vara jakter på Sannerna nu”, ser Rudolf. ”Det är det som står
där”.
Jag läste om de förhatliga raderna. Jag kände hur blodet steg åt huvudet. Jag
blev blossande röd.
-”Vi jagar inte”, utbrast jag. ”Vi skjuter snäppor och sådant smått. Vi äter dem inte, vi samlar dom och stoppar upp dem”. ”Det är sant”, fortsatte han. ”Men ingen får mer bära bössa på Sannerna. Vi får aldrig mer skjuta någon märkvärdig fågel där”.
Så slog honom en tanke. Den 15 juli det är i morgon det. ”I
kväll kan vi gå dit för sista gången”. För sista gången klang egendomligt i mina
öron. Utan att vidare dryfta saken, började vi omedelbart göra oss i ordning.
Mäster Ulrik lyfte ner bössan från kroken. Han synade henne noggrant och kände
på tändstiftet med fingrarna. Så tog han fram en linnelapp, virade den om ändan
av en laddstake, smorde olja på den och började putsa loppet. Därpå röck han
till sig gröna portören, stoppade patronerna i fickan och kastade på sig
jaktrocken men en fart, som jag aldrig förr sett honom göra. Jag vet ej vad jag
själv gjorde. Jag snurrade runt för att finna något, men stod där tomhänt.
Vi skyndade ut. På gården rusade vi rakt på grannens hund, som blev skrämd och
började storskälla. En piga, som skulle hämta vatten vid pumpen, stannade på
halva vägen och ställde sig att gapa på oss. Katten, som åtföljt henne, flög upp
i ett närstående träd. Hönsen flaxade kacklade under. Man var ej van vid så
hastiga bud i den gården.
Det var ingen lång väg till Sannerna. Ute på fälten skreko kornknarrarna,
det tröskades med slaga på logarna, men nere vid stranden stodo kvarnarna tysta
och vilade vingarna, ingen vind var uppe.
”Vi går bort mot Tofta”, sade mäster Ulrik ”till det gamla stället”.
”Stället” var en dynknut, bevuxen med högt tuvigt gräs i vilket vi brukade hålla
oss gömda och spana efter vadarflockarna. En häger som stod bakom en vassflock,
lyfte så nära, att mäster Ulrik skulle kunnat prova ett skott. Han tycktes dock
knappast ha märkt den. Hans tanker voro kanske hos de små ishavssnäpporna.
Från det gamla Stället kunde vi överblicka terrängen. Sannerna låga dynkullar
levde icke denna sommar. Vänerns dyningar hade slukat flygsanden. Det var ett
högvattensår, vilket betydde, att endast små fasta, vattenspolade revlar stucko
upp utanför vassarna. Över dessa utbredde sig sjöns blanka yta till det knappt
skönjbara gränsstrecket vid horisonten. Mäster Ulrik, som alltid brukade återfå
en ungdomlig glättighet och spänst när han kom hit ner, satte sig tyst på en
tuva. Situationen erbjöd ej den spänning vi hoppats på.
Jag hade aldrig tänkt på, hur mycket äldre han var än jag, nära 50 år. Nu tyckte
jag för första gången, att han såg gammal ut.
Rudolf 
tecknad 1925.
Jag kände ej stundens allvar som han. Jag misströstade ej, jag sköd av begär att få döda en av de kära snäpporna. Ett par små flockar kommo flygande efter stranden och försvunno bakom vassen. Mäster Ulrik såg länge efter dem, men önskade icke, att vi skulle uppsöka dem. Några locktoner från andra flockar över våra huvuden kommo honom att rikta blickarna uppåt, mot den ljusa kvällshimlen. Då såg jag att hans ögon vore fuktade. Jag var otålig och han räckte mig bössan och några patroner.
-”Jag stannar här”, sade han, ”Rudolf kan göra som han vill”.
Han tog också fågelportören från axeln. Han gjorde det, tyckte jag, som om han ej mer behövde den. Något sådant måtte han också ha känt. Han satte sig återigen i gräset öppnade den. Den var full av tomma papperspåsar. Han tog upp en av dem och stack in handen i den, som om han föreställde sig, att han för sista gången stoppade in ett rart fynd. Jag hade ju ofta vari med och såg för mig, hur han brukat pyssla med de snäppor som vi skjutit. Det var svartbukiga kärrsnäppor, kanelfärgade kustsnäppor och spovsnäppor, en eller annan ung, brunbröstad brushane eller gråbrun spov. Jag tänkte på, hur försiktigt han lyfte och synade dem och slutligen lade dem på ryggen i gräset för att beundrat dess skönhet.
I det samma kom en ny flock vadare svepande förbi. Jag ryckte till, fällde helt
mekaniskt piporna och sköt in ett par skott.
-”Jag skall inte gå långt”, försäkrade jag.
Snäpporna upptäckte jag snart. De gingo och petade med sina långa näbbar i
slammet helt nära oss. Smygande bakom vassen, kom jag bättre i håll, lyfte
bössan sakta till kinden, tog omsorgsfullt kom på en av dem, som stod friast
till och tyckte av. Den föll ute i vattnet. Jag sprang som jag stod i skorna och
hämtade den. Sannerligen var det inte en kustsnäppa just den efterlängtande
arktiska främlingen.
Jag skyndade tillbaka. Återkommer till min gamle vän, höll jag upp mitt byte, så
att han tydligt skulle se vad det var.
En isländsk stranddufva, utropade han och räckte fram båda händerna (Han brukade detta namn i stället för kustsnäppa, som numera användes).
-”Det var min tidigaste bekantskap från Ishavet”, fortsatte han.
-”Där borta” –
han pekade åt Lockön, vars stenar skymtade över vasskogen – ”sköt jag henne, det
är över 40 år sedan”.
Jag visste ej, vilket rart fynd jag hade gjort. Det dröjde länge, innan jag
förstod det för att examinera fåglar efter böcker hade jag lärt mig än. Jag var
bara 14 eller 15 år. ”Hon finns än i min samling, Rudolf har själv sett henne”.
Medan han sade detta, vred och vände han snäppan i handen, torkade blodet av
skottsåren, stack en sudd i näbben och tryckte in vingarna i deras naturliga
läge. Så bäddade han ner henne i portören, allt med en omsorg, vars tydning ej
var att ta miste på.
Vi bröto upp. När vi kommit till slutet av det skogsbryn vi vandrade utefter, stannade han och betraktade några åldriga, vindvuxna tallar med sönderslitna kronor. Solen glödde mellan stammarna och kastade sitt röda sken över hans ansikte. Han slog sig ner på en sanddyn.
-”Här har jag suttit många gånger och väntat på flyttfågelflockarna”, förklarade han. ”Inte för att få skjuta. Jag ville med ögonen följa dem en bit på färden till okända länder och tänkte på, hur märkvärdigt det var att de kunde hitta vägen dit. Jag önskar att jag kunde fara med dem”.
Vi lämnade Sannerna. När jag tog farväl av honom frågade han:
-”Rudolf kommer väl till mig i morgon? Jag skall ställa upp snäpporna på en sten
med mossa i kring och en glasbit bredvid som vattenpol. Den skall hon spegla sig
i”, tillade han med en glimt i ögat.
En kväll tio år efter hans död återsåg jag platsen med tallarna. De står där än dynen, som vi satt på är överväxt med ljung, men i kanten lekte vinden med sanden, och bruset, som jag hörde över mig, kände jag också igen. Det var detsamma som för 50 år sedan, bara en smula dovare i tonen än den kvällen, då en ensam mans gladaste minnen susade genom de kronorna.
Jag har en anteckning från Kinneviken med troligt datum 1905-08-07.
1870 började Herr Strömberg skjuta. Sandorna voro då öppet vatten: Stora bankar af sand. Ett år omkring 1880 fanns en oerhörd mängd flyttfågel här. Spovpipan i stor mängd på gamla stenens sida. Isländsk strandpipan och roströda långnäbban likaså. Under juli i dess slut förekommo fåglarna i största mängd. Af roströd långnäbb sköt herr Strömberg ömsom röda ömsom bara grå. Spopipan alla skjutna av röda af Isländska strandpipan många grå. Brednäbbad Strandvipan (Tringa temminckii?) en stor flock vid Sjömanstorpa Hage 1850 talet Grå fåglar. Tringa minuta en flock uppe älfven. Roskarlen i småflockar även skjuten. Char. sqccoatarsla? skjuten. Ocropus likaså. Småspofven är skjuten 2 ggr i slutet af juli (slutet av 1880). Grafanden har skjutits och stoppats av herr Strömberg på 1890 talet.
I sept. sågs allmänt lite strandfågel . Men kanske det myckna skjutandet skrämde s att flyttfågelflockarna i aug blefvo skyggare och därför ej slogo till.
Fåglarna förekommer alltid i små flockar ett år som sagt i myckenhet. En gång sköt herr Strömberg i en flock och fick 3 sorter, däribland han särskilt kommer ihåg att spovpipan fanns.
Egendomligt nog sägs herr Strömberg att de förekommo tillsammans
i samma flock och flögo efter skottet utåt sjön men böjde snart nog mot Dalbon.
Äfven strandskator fanns i flocken och deras skarpa lockrop kunde väl urskiljas
då de drogo iväg med flocken.
År 1896 förbjöds jakten på Sandorna, och då slutade herr Strömberg att skjuta.
PS; Isländska strandvipan har han skjutit flera i I Kinneviken . Likaså
spovvipor f.o.m. kring 1894.
På Lidköpings museum som jag besökte den 7 aug 1905 stod flera af herr
Strömbergs snäppor stoppade. Här följer dess data:
Prutgås Vänern 1903-10-27 gammal fågel med ring
Knipa hona Vänern 1904-09
Alfågel skjuten enl Strömberg 1904 ex i museet.
Mergulus albellus (ett ex i mars)
Isländs strandvipa Ville Lockörn 1859-08-07 P U Strömberg gammal fågel
Småspov N S kammaren Lidköping 1891-08-30
Roströd långnäbb Limosa sufa, Gamla stadens Sandor 1893-07-31 U
Str.
Ännu en 1903
båda troligen gamla åtminstone förstnämnda
Sothöna Vartofta 1863-06-09 hona Kolthoff.
[ Innehåll ]
