Barndomshemmet        

Minnen från uppväxten     

[ Innehåll ]

En lyrisk betraktelse över barndomshemmets trädgård.

Den stora linden, vårdträdet, stod på en liten gräsplan, vars norra sida var rikt skuggad av en lövträdsgrupp av eget slag.

Den bestod av en hel del träd av en sydligare flora, Medelhavets xxxxxx av dessa länders buskskogar. Rikt blommande buskar, härliga färger, benvedsträdets skära frukter, som hängde kvar under vintrarna på de bara kvistarna, lonicera arter, snöbärsbusken framför allt, den bar också på vita bollar vintertid. Men nu vill jag tala om våren, då allt blommade. Skära, vita, röda och blå blommor, jag vet inte vad de heta det var xxxxxxxx med de svarta bären, häggen pilen, som krökte sig och öglade sig till vår klängelsplats. På gräset stora rabatter med rosor o.s.v. Det var framför vårt hus, det. Sen kom så hela den park, som omgav den. Den kan jag ej här skissera ens. Växlande som få jag sett. Björkdungarna dominerar, men en grandunge stod ett stycke bakom husen. Huset kringgärdades, innan den egenliga parken tog vid, av sådana där grupper buskar jag talat om med insprängda träd. Bland buskar minns jag Ölandstoken, som stod lysande gul hela sommaren till långt fram på hösten. Bersåer funnos många. Sak, vad jag minns dem, hur lummiga inbjudande de voro med soffor under täta baldakiner av lågt nedhängande lövverk. Jag minns och de rödgreniga rödpilar med de ljusa bärklasarna, ” blåbärsvidjorna”, en Lonicera, vi åto allt nästan dem mest.

Bokdungen stod inpå våra knutar, en ung ekplantering också, /Där bakom granarna/ Dikena som omgärdade voro de blommigaste, de slogos inte som gräsvallarna, den floran! Veronikan, blåaste chamedrys, lärde jag älska, tror jag mest av alla blommor. De fyllde ett av dikena, som aldrig hade vatten. Oxbärsträdgruppen stod nära våra röda uthus. För övrigt restesig trädgrupper här och var i parken, alltid med soffor under. En hagtornshäck omramade alltsammans. Många färger prunkade på grenarna, där fanns och en korkek, viburnumarter, pilträd vid sidan i strand XXXXvar fiskestaket för oss. En hel allé kantade sandgångarna där. Nära oss fanns ock ett par höga lärkträdsdungar, rödblommande och kottrika, och om vintern fulla av korsnäbbar. Och så lönnar och almar förstås och häggar och popplar, en stor silverpoppel, en bokdunge till vid skolhusen, lindar utefter gångstigarna, taggiga, skasia liknande träd med mycket flikiga blad, spireabuskar, rödtofsade. Så den runda prydnadsgruppen med majs och tobaksplantor och drill och drall, som vi mindre bekymrade oss om. Gräsplanerna funnos några stora, över vilka vi ej orkade kasta våra lansar – och så kägelbanan, inbäddad i en djungel, så att de ej syntes – endast hördes. Här höllo vi mest hus uppe på taken. I vår trädgård fanns det vanliga bärbuskar, ett par päronträd med stora frukter, gula bigaråer, körsbärs – äppelträd.

Men mor var ingen trädgårdsskötare!

Detta var interiören. Utanför häcken jag talat om vidtog sedan landsvägen, som strök förbi med 500 steg lång allé av lindar, den stora prärien. XXXX Söder om vår park låg stora lasarettet, en park med unga tallar och granar och björkar. Med prärien menar jag de odelade ängarna. Jaktmarker för oss, som längre bort mot skogsbrynet övergick i sumpmarker, av mindre utsträckning visserligen, men där höllo vadarna till under höstflyttningen, och beckasinlekar fanns om våren. Det var för de sibiriska vadarna, som tog sig en rastetur på dessa marker. Allt en oemotståndlig lockelse, ett mål för våra jaktutflykter. Sträckte de sig längre bort, kommo vi Rådaåsens högväxta kronopark, där urskogssnår ej saknades, och till en stor dunge med hundraåriga ekar, som kallades Lunnestad. I den fanns en offerkälla numera fridlyst.

Detta var åt ena sidan. Åt den andra två gränsande det rinnande vattnet Lidan, katastrofernas flod, och den stora öppna Kinneviken och Vänerns innanhav. Det var allt natur och naturlig storslagenhet.
De väldiga sandfälten gjorde denna del till en flygsandskust och tummelplats för flyttfåglar. Vad skall en pojk mer begära, om han vill, att livet skall vara som det bör vara.

Nu 1950 - 52! Ett hems alla idyller skövlade. Ingen enda grönskande buskgrupp eller berså är kvar. Där stå de gleshuggna träddungarna och se kalhuggna ut, inga blomstrande diken finnes, gräsmattorna äro kortklippta och sandgångarna dragna efter linjal. På min tid bidrog de vita broräcken, som med bågiga linjer voro slagna över diken, till att ge den frodiga, lövblomstrande parkens ljus och tilldragande anblick, och man vandrade längs de slingrande gångarna med den gröna lummigheten sluten omkring sig ibland, man kunde vidröra den och lukta på de doftande blommor. Nu finns inte en enda blommande buske, och allt lövverk är hissat till väders. Den svala skuggan man längtade efter, sen man lämnat sommarens solvarma slätter, söker man förgäves. Detta allt för den förbannade insyn, som är folkdemonernas patent. Stillöshet ruvar nu över mitt gamla vackra hem och dess omgivningar. Jag vill ej mer återse eländet.

Ja, jag växte upp med denna park, ty den var ung, när jag föddes. Jag var under 50 år med på hela förändringen, d.v.s. såg hur träden föllo, hur buskarna kringgrävdes och rycktes upp, hur dikena fylldes med jord och häckarna kapades. Jag såg, hur parken luckrades upp och omgivningarna trädde fram och förvanskade, vad som tett sig slutet och inhägnat och fredat. Alla dessa buskpartier, dikeskanter och trädgrupper, för att ej tala om gångstigar och gräsmattor, där jag upplevt mina barndomsår mera än inomhus. Där gick den blommande rabatten med syrener, gullregn, buxbom och färgrika bärbuskar, där jag samlat frukterna för att mata mina burfåglar med, all världens väg. Där brakade silverpoppeln ner, där lärkträden och oxelbärsträden. Kägelbanan åkte bort på hjul eller rullades bort för att flyttas till Skölvetorps hage och bli kaffestuga. Restaurangen bröts ner och försvann med omgivningen av tjockstammiga höga träd och slingrande rabatter. Vår gårdsgrupp nedgjordes, så gott som vartenda dugg utom linjen och ett par andra vårdträd, dem hade man visat försyn för. Och så ett mullbärsträd, som en av mina vänner bevakade. Vad kom i stället? Fyrkantigt skurna gräsmattor utan små stängsel, som omgärdat dem, en vattenkonst, som tydligen skulle slå rekord i tidens ögon av skönhet och dumhet, en rosengrupp omkring, som ytterligare skulle ge syn för sägen, hur bar allt nu hade blivit. De enstaka träden framträdde som kring ett nybygge, där ingenting var ordnat. Uthusens skräp fyllde ut, där dikena kring dem blomstrat. En paddok för boskap, tyckte jag, som borde släppas dit för betning och förvandla, vad som fanns av markens grönska till kött. Av trottoaren till vår trappa låg några stenar kvar. Det såg ut som om kastats dit utan att behövas. Det verkade, som om all förbindelse med mitt hem var avbruten. Och så var det också för mig.

[ Innehåll ]