Rudolf Söderberg

Filmmanus
Vildmarken lockar

en samling korta bilder
i form av ett filmmanus, som ger ett förklarande skimmer över hans engagemang.

Vildmarken Lockar eller Leken som blev alvar

Tid i slutet av 1800 talet.
Ett slagregn öser ned sina vattenmassor över en liten sandplan och förvandlar den till en liten arkipelag av öar och bankar. Små regnbäckar forsa genom sanden, formande sig till slingrande åar. Vattensamlingarna svälla ut och bilda småsjöar. Genom regnet ser man framsidan av ett vitt tvåvåningshus skimra och i ett av fönstren tre barnansikten. De iaktta intresserat den förvandling regnet åstadkommer på gårdsplanen. Så småningom upphör regnet, solen bryter fram och hela gårdsplanen förvandlas till glimmande strålbelysta vattensamlingar. De forsande rännilarna bortföra vatten och sandmassor, som bilda deltan och revlar.

Dörren till huset öppnas och barnen rusa ut, flickorna med dockor i händerna, pojken med en segelbåt, som han strax låter glida ut på en av sjöarna. Man ser hans förtjusning, när vinden tar i seglen och för farkosten ut på det vilda havet. Plötsligt upptäcker pojken på den blottade bottnen på en vattengöl en massa glimmande, olikfärgade småstenar, som vaskats fram av regnvattnet, när det bortsköljt den täckande sanden. “Nanny, Gurly kom hit skynda er!” Med detta utrop av förtjusning hastar pojken fram och börjar plocka i stenarna. Flickorna komma till och alla fylla händerna med den färgskimrande varan. Man hör rasslet i stenarna
Man hör rasslet i stenarna och de överraskande interjektionerna. (“Åh, Nä men det var väl... Åh den här... Åh den där, Åh se va jag hitta...)
Flickorna överger dock snart denna sysselsättning och börjar leka med sina dockor. Pojken springer dock in i huset och kommer ut med en cigarrlåda, vari han samlar sina skatter.

I en gata (bilden bör tagas nära de s.k. Sannorna i Lidköping, som har en pittoreskt bevarad åldrig småstadsprägel) ser man ett flyttlass med sommarattiralj, draget av en gammal åkerkamp. Överst på lasset sitter drängen med den 8 årige pojken vid sidan. Före detta åkdon kör en vagn med häst, i vilken sitter ett borgarherrskap med de förut nämnda flickorna. Sist ser man en hund av blandad bondras vifta omkring från dikesren till dikesren, snokande i alla vinklar och vrår, och då och då slå en drill på hundars kända sätt.

Tidig morgon i soluppgången, när dimbankarna dra fram, lyfta sig sen moln och försvinna (utomordentligt vackra sådana bilder skulle kunna tagas vid Tåkern eller Hornborgasjön) Samtidigt som detta sker fotograferas börja de första sökande fågelrösterna höras, såsom starar, bofinkar, brokiga flugsnappare. Därefter hör och ser man lärkan stiga mot skyn under klar himmel. (Trädpiplärkan, som ev. även borde kunna filmas, lyfter från toppen av ett lövträd på dallrande vingar under drillande sång ett litet stycke upp i luften, förändrar nu sången och vingrytmen, den förra till ett utdraget sisande läte, den senare till en dalande på utbredda vingar: sång och vingrytm överensstämma således här på ett märkbart sätt med varandra) Kameran går vidare fram (hastigt från Skogen) och uppfångar fält och odlade marker och en bondgård. Här ser och hör man tuppen under sitt kukeliku tåga fram på gårdsplanen före hela sitt harem. Kameran går in i gårdsplanen, följer stugväggen uppåt, där svalorna bo under takåsen i sina murade hem och flyger kvittrande kring huset. Kameran fortsätter uppåt och tar röken, som i blå slingor kommer fram ur skorstenen. Kameran går efter husväggen och fångar katten, som sitter på farstutrappan och gör toalett, slickande sig om tassarna, tvättande sig i ansiktet och putsande mustascherna.

Dörren öppnas. Rudolf springer ut på gårdsplanen, stoppar händerna i byxfickorna, falkar ikring med ögonen, varefter han visslande spatserar ut på landsvägen. Kameran följer Rudolf bakifrån, medan han kryssar vägen fram. Mittemot borta vid skogsbrynet synes en prick närma sig, som tar form av en bondpojke i randig rock ni ungefär samma ålder som Rudolf. Rudolf och Gustaf mötas på landsvägen och stanna mitt emot varandra. Gustafs utseende: c:a 8 år ljus randig rock, trasiga byxor, barfota, stort tovigt rött hår, ansiktet fullt av fräknar; stirrar med öppen mun på bondvis på Rudolf. Rudolfs utseende: 8 årig spenslig pojke med ett vaket uttryck i klara, bruna ögon, mörkt hår. Är klädd i en sjömansblus med vitkantad krage, en rund sjömansmössa med två långa vimplar fladdrande baktill, blå kortbyxor, halvstrumpor och gula skor. Fortfarande visslande med händerna i byxfickorna ser Rudolf på Gustaf, som kommit fram ur skogen. Gustaf: “ska’ ja’ visa dig nåt va’?”. Rudolf endast nickar allvarligt. Gustaf tar ett par steg framåt mot Gustaf och öppnar handen. I den ligger ett glänsande blått ägg bredvid ett annat vitt med röda fläckar; det senare fräknigt som Gustafs ansikte. (Kort närbild av Gustafs ansikte och ägget) Rudolfs ansikte skiftar starkt från misstänksam likgiltighet till förvåning, spänd uppmärksamhet, gripenhet; utropar och hoppar till: “Nä’ tira va’ ä’ de’!?”
Gustaf: “De’ ä’ fågelägg.” Bör sägas lugnt och sävligt. Gustaf skall om möjligt tala västgötadialekt. Gustaf: “Ja’ kan allt visa mer.”
Rudolf ivrigt: “Vare då”.
Gustaf: “kom!”
Pojkarna springa, kameran följer och tar dem bakifrån och bilden tonar bort.

Rudolf och Gustaf dyka ner i ett dike vid vägkanten. Gustaf gör med handen en gest åt Rudolf, som denna inte förstår utan stannar avvaktande. Gustaf tar Rudolf i blusen och får ned honom i diket. Pojkarna börjar därefter smyga fram genom klöverfältet. Plötsligt spritter en fågel upp ur en tuva. Gustaf böjer sig ner, stryker undan några strån och pekar. Rudolf böjer sig ner spejar och ropar: “Jag ser ingenting!” Han stirrar ännu ivrigare, varpå Gustaf böjer sig ned och lägger handen på tuvan så att stråna viks ännu mer ner. Rudolf faller på knä, upptäcker fågelboet och utbrister: “Ä de’ också ägg!? Hur kunde du hitta dem?”
Gustaf: “Jo, seru.”
Kameran visar: En majmorgon ligger Gustaf likadant klädd nerkrupen i diket. En räv sticker upp huvudet i klöverfältet. Han ser hans röda päls åla genom klöverfältet tills den når tuvan, där räven nosar en stund, som om han funnit något. Då reser sig Gustaf ur diket, varpå räven blir skrämds. Han rusar efter fram till tuvan och finner boet. Rudolf ser med strålande ögon på Gustaf, böjer sig nertar försiktigt ett ägg ur boet: “Äh får jag de’?” Pojkarna avlägsnar sig, bilden tonar bort.

Kameran uppfångar Gustaf och Rudolf just då den dyka in i ett tätt blommande busksnår (blommande törnros). Skrämd stutsar ett rådjur fram ur samma snår, och man ser pojkarna nyfiket titta ut; Rudolfs ivrigt förvånade ansikte och Gustafs mer lugna. Kameran uppfångar råddjuret då det hoppar ut. Pojkarna smyga fram i en skuggig skog under mörka granar. Gustaf före Rudolf efter. Slutligen saktar Gustaf stegen och går allt varligare fram, Rudolf följer hans rörelser. Gustaf inväntar Rudolf och för honom sakta nära en tät gran; solljuset stänker i kring på trädstammarna. När pojkarna uppnått granen, viker Gustaf undan en gren i höjd med deras ansikten. I det samma skvätta (Sprätta) 5 korpsvarta koltrastungar ur reden, och försvinna i dunklet. I samma ögonblick hör man koltrastens skarpa kikikikik. Rudolf rycker till, står alldeles mållös av förundran och stirrar undrande in i mörkret under granarna.
Rudolf: “Kan vi fånga dem?”
Gustaf och Rudolf störta in bland smågranarna, där ungarna försvann. Man ser ungarna på otympliga fågelvingar, pojkarna efter och jakten går vilt. Slutligen lyckas Gustaf gripa en unge.
Närbild: Pojkarna har kastat sig på marken över ungen. Så lyfter Rudolf mössan och fågelungen sitter kvar dämpad av ljuset. Fågeln hoppar och skuttar några tag och undkommer (slut på närbilden) Rudolf står som fastfjättrad vid platsen och tittar efter honom. Slutligen rycker Gustaf Rudolf med sig igen och man ser pojkarna tyst vandra bort.

Familjen (man hustru i 35 års ålder och bägge flickorna Nanny och Gurli) sitter samlade vid middagsbordet. Kameran sveper runt rummet och visar en 80 tals miljö med antimakassar, gipskatter, pappersblommor. En gökklocka slår kucku. Rudolf kommer in tyst med barr i håret – kläderna i oordning. Fadern upptäcker honom vid dörren, drar utan ett ord upp klockan och pekar på den. Rudolf böjar att exalterat berätta: “Jag va’ i skog, jag var i skogen, jag såg en så stilig fågel.”
Fadern: ”Gå och sätt dig, du kommer för sent”.

Kameran visar hur Rudolf en eftermiddag sitter och läser i en bok.
Närbild: Kameran visar Rudolfs hand på en sida i en ABC bok med gamla löjliga djurbilder. (slut på närbild) Gustaf dyker upp bakom häcken, som går runt villan och ger till en vissling. Rudolf reser hastigt, slänger boken ifrån sig och springer till Gustaf, varefter båda sätter iväg. Gustaf har en trälåda under armen. Kameran visar Gustaf och Rudolf närmande sig en gärdesgård. Strax innan de når den, visar kameran en närbild av 3 pojkansikten, som kikar fram i öppningen mellan ett par gärdesgårdsstörar. De tre pojkarnas namn: Mille; ett brett stormynt ansikte med ögon som springer, i stora läderlappsöron och ett knipslugt leende, klädd i en otympligt stor rock och trasiga byxor och fars gamla mössa med hängande skärm.
Sandtyppan: Mörk tattarlik unge klädd endast i skjorta och byxor.
Kalle: Glader, vindögd, snedmynt, halt anses lite halvtokig; den halta foten omlindad med en smutsig trasa. Han ser mager, blek och fruktansvärt fattig ut och har ett spö i handen – Kalle Glader är koherde. För sin fulhets skull kallas han Kalle Fiffan; bredvid Kalle ligger en vallhund. (slut på närbild).
När Rudolf och Gustaf är alldeles inpå gärdesgården, titta pojkarnas och hundes anleten upp över densamma och hunden börjar skälla, men får ett slag av Kalle Fiffans piska och dyker ner igen på alla fyra. Gustaf och Rudolf hoppa över gärdesgården och skaran sätter sig i rörelse, hunden och Gustaf först vilka tar ledningen. Sist i truppen haltar Kalle Glader.

Kameran visar hur pojkarna kommit ut till en glänta i skogen, där skaran rastar. Rudolf bredvid Gustaf, och de andra pojkarna framför dem.
Gustaf: ”Grabbar vi ska’ fånga ekorrarna!”
Kalle Fiffan: ”En kan la inte hoppa i trän heller!”
Gustaf: ”En kan la klättra till!”
Under denna replikväxling visar kameran hur pojkarna snegla på Rudolf.
Sandtyppan börjar nypa i hans kläder, vänder på rocken och stryker över fodret med handen och bokstavligen synar honom i sömmarna. Rudolf sitter stilla, tankfull och reserverad – utan att reagera. Kameran visar hur pojkarna springer över en öppen, solbelyst glänta i den riktning, som Gustaf utpekar. Hunden har rusat före och man uppfattar hans ljudliga skall. Pojkarna har kommit fram till platsen och finner hunden stå med nosen riktad upp mot en gran.
Kameran fångar upp en ekorre, som hoppar ut ur granen till ett närbeläget träd. Gustaf skyndar fram till granen, börjar ivrigt gestikulera under hyssjande åtbörder. Han har fått syn på ett ekorrbo, kastar av sig rocken och med ett par kamraters hjälp, befinner han sig strax en bit upp i granen.
Närbild: Han klättrande vidare, då man plötsligt ser ett par små ekorrungar skutta ur boet och hamnar på den gren, som uppbär det. Gustaf hinner snart grenen, vilken han försätter i gungande rörelse. Ungarna hoppa upp till nästa gren fortsätta så från gren till gren tills de nå toppen på granen.
Gustaf klättrar efter. När han kommer högre upp, försätter han hela grantoppen i häftig gungning. Ekorrungarna våga sig inte över till nästa träd - avståndet är för långt. De klamra sig tvärtom allt hårdare fast vid grenarna och slutligen är Gustaf så högt uppe, att grantoppen böjer sig under hans tyngd. Han vågar ännu ett steg upp och är i räckhåll för en av ungarna. Med ett raskt grepp tar han ungen i handen, börjar nedstigandet och nere på marken, visar han för de övriga pojkarna, hur bitit honom. (Slut på närbilden)
I nästa ögonblick är ungen i gott förvar i Gustafs trälåda. Pojkarna ha under hela den föregående tiden stått runt trädet och med spänning följt äventyret; deras ansikten bör under Gustafs klättring avspegla misstro, förvåning, spänning och beundran, då Gustaf lyckats att utföra sin plan. Under glada rop avtågar skaran. Hunden i spetsen, Gustaf därefter, Rudolf i hans hälar och Kalle Fiffan, som haltar efter sist i ledet.

Rudolfs rum en tidig morgon. Kameran sveper över ett mindre rum med vanliga skolpojks attiraljer på bordet. Väggarna dekoreras med några ekorrskinn och fågelvingar. En ekorrbur ses ett hjul, i vilken ekorren springer runt. Rudolf öppnar buren och ekorren hoppar upp på axeln, där han sätter sig att äta en mandel. Kameran följer ekorren, intar olika graciösa ställningar. Rudolf tar upp sin klocka och tittar på den, skrapar ihop sina böcker, försöker mata in ekorren i buren, men denne hoppar i stället ned i en öppen byrålåda, som sedan Rudolf hastigt skjuter igen med undantag av en springa, som han lämnar öppen. Rudolf går ur rummet. Kameran visar hur ekorren börjar gnaga ett hål i byrålådans översta kant och slutligen slinka ut därigenom. Han hoppar upp på skrivbordet, nosar omkring, får tag på pennskaft och pennor, på vilket hans gnagartänder går lös. Härefter hoppar han upp på en gardin, som rasar ner i golvet; så finner han en fiolhängande på väggen, som han hoppar upp på, varvid även fiolen åker i golvet. Ekorren börjar bryt upp fiolens bröst, tills han får tillräckligt stort hål att krypa in och undersöka fiolens hålighet. Man ser honom försvinna i densamma.

Kameran sveper över ett skolhus och följer en ström av pojkar, som går ut genom skolan. Kameran följer Rudolf, då han stryker gatan fram och viker in på Skara Gamla Skolgata Slutligen slinker han in i en portgång och vidare genom dörren i ett gammalt hus och uppför dess nötta, skamfilade trappa. Rudolf slår häftigt upp dörren till sitt rum och blir stående med ett häpet uttryck mitt i rummet blickande sig i kring på den fruktansvärda förödelsen. Upptäcker den förstörda fiolen på golvet; tar upp den och synar den; ansiktet skiftar färg och han börjar smått gråta. Han går snabbt fram till byrålådan, drar ut densamma, finner ingen ekorre, börjar söka honom. Rudolf får syn på den ledbrutna garderobsdörren, som aldrig riktigt går igen, skyndar dit och öppnar den helt. Kameran sveper över garderobens innehåll av byxor, gamla skjortor, trasiga kängor, ett par skridskor, käppar, portör och en vinterkavaj hängande på en krok. Rudolf viker upp ena rockslaget. Just i detsamma ser man ekorren hoppar ur rockens innerficka.
Glatt hoppar den upp på Rudolfs axel och är med några skutt åter ute i rummet.
Rudolf: ”Din rackarfuling!” och börjar le. Dörren öppnas, en kvinna träder in, utropar med armarna i vädret: ”O, du min skapare!” Ekorren har hoppar upp i buren, kameran visar – närbild – hur ekorren snurrar runt i hjulet (Slut på närbilden)

Kameran visar vinterbilder (pittoreska sådana kunna tagas kunna tagas vid Hornborga bro) den forsande Hornborgaån, Hornborgastugor. Rudolf, Mille och Sandsyppan träda in genom en smedja. Kameran visar eldhärden, smeden vid städet och interiörbilder för övrigt av en smedja omkring 1890. Alla tre pojkarna tar artigt av sig mössan, bocka och säga samtidigt: ” Godda!”
Gustaf: ”Vell I göra skriskor åt oss.”
Smeden ser på Rudolf, sneglar åt Gustaf: ”Du får la skaffa en pannkakeform först.”
Gustaf skyndar ut och hämtar pannkakeformarna, som han lagt utanför dörren. Närbild – Smeden vänder, vrider och synar de i botten sönderbrända pannkakeformarna, lägger en av dem på städet, slår av kanten och rätar ut den. Medan pojkarna sätta sig på några kubbar, glödgar smeden järnet i eldhärden, lägger det på städet och slår it spetsen (slut på närbild) på ändarna.
Gustaf och Mille överräcker träklossar till smeden, som sätter fast de färdig arbetade pannkakskenorna däri. Närbild visas av denna primitiva men fullt användbara skridsko.

Kameran visar pojkarnas start på en frusen bäck eller å. Rudolf åker i täten på köpta skridskor – klädd som bättre mans barn – och drar en grönmålad kälke. Efter kommer Gustaf, ”Mille” och Sandtyppan på smedens skridskor; Gustaf dragande en drög vid ett rep, ”Mille” skjutande ”densamma” med händerna på ett på ett par upprättstående stöttor i drögdens bakända. Sandtyppan åker bredvid. Pojkarnas ålder 12-14 år. Gustaf klädd i bondkläder; de bägge andra pojkarna kläder äro till ytterlighet lappade och trasiga. Närbild av samtliga pojkars skridskobeklädda fötter, då de långsamt starta – på ovan beskrivna sätt. Slut på närbild.
Kameran visar på avstånd en bro med forsande vatten och röken, som stiger därur. Pojkarna närma sig, Rudolf hejdar sig; men stannar framför vaken.
På en sten sitter en strömstare, fågeln störtade just ner i vattnet, där han dök till botten; man kan se honom på botten av den forsande bäcken simma omkring och samla vatteninsekter mellan stenarna. (Bilden kan tagas från någon bro över en forsande bäck i mellersta och södra Sverige, där denna fågel brukar vistas vintertid). Kameran visar hur pojkarna åka ut på en vassrik sjöyta, där på avstånd en fiskare sittande på sin spånkorg, dinkar gäddor genom ett hål i isen. Just som pojkarna kommer, drar han upp en försvarlig gädda. Kameran visar en råk ute på sjön, i vilken ligger en massa vita prickar = en flock sångsvanar. Man hör deras ljuvliga trumpetande = svanesången. Kameran visar närbilder av svanarna, fångar även upp pojkarna längre bort på isen, som köra med stark fart. Svanarna blir oroliga; slutligen äro pojkarna inpå och just som den ena av dem – Rudolf – kommer för nära kanten, som brister så att Rudolf med kälke och allt åker i vattnet, lyfter svanarna. Man ser bondpojkarna i en hast få av sig svångremmarna, länka ihop dem till en sladd, slänga ut den åt Rudolf och krypande på isen på detta sätt draga upp Rudolf, varefter det bär mot land.

Tidigt en vacker morgon. Kameran uppfångar på håll och går närmare, följande två individer: Bagarn, kläd i vit bagarblus och blå byxor, en skärmmössa – byxor och mössa bestänkt med mjöl. Bredvid går Sotarn, en liten kutryggig man, delvis sotarklädd; båda bärande burar i händerna med grönsiskor i samt limspån och limpinnar. Man hör burfåglarna locka, ser männen falka med ögonen i grantopparna. Kameran visar en närbild, hur männen placerar burarna på en liten upphöjning på marken, sätter limpinnar i taken på burarna, placerar ut höga grenklykor här och var på vallen häromkring på vilken de lägga limpinnar; ett slagnät spännes över marken och gillras. En lång snodd går från nätet till en tät grangrupp, nätet övertäcks delvis med gräs och männen försvinner i grandunklet. (slut på närbild)
Plötsligt ser man en fågel dyka ner ur luften och slå fast på en av limpinnarna. Männen rusa fram och fånga in fågeln.
I detta ögonblick tittar Rudolfs och Gustafs nyfiket, spejande ansikten fram ur ett busksnår. Männen får syn på dem och Bagarn ropar ”Kom hit Gustaf”
Sotarn överlämnar en grönsiska i Gustafs händer och denne begynner varsamt suga limmer av vingpennorna.
Närbild: Man ser Gustaf breda ut den ena vingen, och dra den ena pennan efter den andra mellan tänderna samt spotta ut limmet. Härefter böjer sig Gustaf ned och tar upp litet sand och grusar in sanden mellan fjädrarna. (Slut på närbild) Rudolf står under tiden gapande och ser på. Gustaf skyndar därefter in under granarna, där några runda sockertoppsformade tygpåsar med pappbotten hänga i grangrenarna. Rudolf pekar på påsarna och frågar: ”Va’ ä’ dä’ för nånting?” Gustaf går fram, tar en av påsarna, öppnar den i toppen och släpper ner fågeln i den, sen hängs påsen upp i granen igen. Kameran visar, hur karavanen bryter upp och tågar in i skogen, Sotarn och Bagarn med burarna i händerna, pojkarna med påsar och limpinnar.

Kameran visar en stor myrstack i skogen. Man Stannar. Ett lakan bredes ut på en plan, smala grenar läggs ett stycke innanför kanten. Kanten vikes upp över de samma, så att en skuggrik rand uppstår. Mannen stoppar därefter sina benkläder i stövelskaften, dra ett par strumpor som vantar över händerna, fattar en större påse och träslev, borttaga försiktigt det övre av stackens byggnadsmaterial, till de få se myräggen. Dessa stoppas i påsen jämte myror och så lite skräp som möjligt. (helst en varm solig julidag) De bär alltsammans till lakanet, på vars mitt det utkastas och utbredes. Myrorna kommer genast i verksamhet, ilar till närmaste skydd d.v.s. till den skuggrika randen av lakanet och börjar med yttersta iver bära äggen inunder densamma. Männen rör då och då i skräpet så att äggen kommer överst. När äggen upplockats av myrorna tillbakavikes lakanet kanter stycke för stycke, grenarna borttages och de därunder liggande rena äggen hopskrapas skyndsamt med sleven och instoppas i en mindre påse.
Gustaf: ”Det här förstår du är mat för fåglarna, som vi fångat” Under det att karavanen därefter plockar ihop sig och vänder hemåt, hörs lockrop från fågelpåsar och med svar från fåglarna i burarna.

Sotarns bostad (”Texas i Lidköping” lämplig att i detta sammanhang användas) Exteriören sveper med kameran. Interiören – ett litet kyffe. Den ena fågelburen hänger intill den andra tätt under det låga taket. Rummet nödtorftigt och fattigt möblerat. En sovbrits, ett omålat sotigt träbord, en sotarlina med en järnkula hoprulla i ett hörn, en sotskrapa hänger på väggen. Man hör kvitter från de olika fågelburarna. Sotaren går efter en tom bur och ställer den på bordet, man ser den ena fågeln efter den andra hämtas ur påsarna och hamna i buren. Rudolf har fängslats av fågelburarna i taket.
Sotarn går fram till honom och börjar demonstrera olika fåglar.
Sotarn till Rudolf i närbild: ”De här ä grönsiskor, steglitsar, finkar, domherrar och korsnäbbar (Slut på närbild).

Ett landskap med äng och stor betande kreatursflock. Kalle Glader i trasor med spö i handen, en vallhund vid sin sida. Kameran visar Kalle Glader och vallhunden i arbete, ett kreatur löper utanför skocken; Kalle nickar åt hunden, denne springer i väg och motar in kossan i flocken igen. Kalle Glader återvänder till sin plats i ett dike, hunden slår sig ner vid hans sida, Han ser Kalle Glader sysselsätta sig med spå pinnar, som han täljer. Under arbetet äter Kalle Glader på ett stycke bröd; bredvid honom står en mugg med svart dricka. Han har förfärdigat en hel uppsättning av små vagnar, hökorgar, skottkärror, som äro uppradade bredvid honom. Kameran visar en elegant klädd dam med några små fint klädda barn, som närma sig Kalle. När dessa får syn på Kalle blir de förtjusta, klappa i händerna och rusa fram till honom. Barnen beundra hans leksaker och skrika i korus: ”Å, så vackra saker!”
Kalle ser tafatt ut, slänger ner huvudet mot marken och stryker sig samtidigt med handens flatsida under näsa. Han räcker blygt fram några olika saker till varje barn.
Den elegant klädda modern stöter nu till, mönstrar leksakerna med sin lergnett och räcker Kalle några mynt. Kalle stryker mössan från huvudet, bockar fumligt och sätter handen för ett hål, som han har på ena byxans bakdel under det att modern och barnen avtåga. Vallhunden följer och nosar en stund runt barnen, viftar på svansen och återvänder därefter till Kalle, som åter sätter sig i diket. Rudolf kommer gående vägen mot Kalle, vallhunden springer glatt svansviftande mot Rudolf. Rudolf och Kalle sätta sig i diket och Rudolf slår upp en ABC bok. Kalle, som ej kan läsa, börjar stava och pekar ut bokstäverna.
Närbild: Kameran visar en sida av boken med bokstaven M – en mullvad med bild. Bredvid bilden står att läsa: ”Mullvaden med god aptit, äter mask med mycken flit.”
Kalle: ”Mullvadar de finns här borta.”
Rudolf Förtjust: ”Finns de!”
Kalle: ”Kom skall du få se.”
Kalle griper samtidigt lerkrukan, i vilken drickat förvarats, fattar en spade och går i sällskap med Rudolf mot en sänka i åkern. Kameran visar marken full av svarta mullvadshögar.
Kalle: ”Här der du högarna efter mullvaden och här går gångarna mellan stackarna”.
Kalle gräver ett hål i jorden, sätter ner urnan och placerar tuvan på sin rätta plats. Rudolf ser tyst på - ansiktet visar ett spänt intresse. Bilden tonar bort. (Eventuellt bild av stora ätliga grodor och deras liv i torvgravar; lövgrodor och deras eleganta hopp – i motsats till föregående – från blad till blad i lövverket.)
Kameran visar hur Rudolf och Kalle vittjar urnan, som en mullvad ramlat ner i. Kameran visar nu bilder av en mullvad i rörelse på marken; en gång kan grävas fram, i vilken mullvaden släpps, så att kameran får tillfälle att taga djurens märkvärdiga rörelser med sina vända, vertikalt åt sidorna ställda, paddellika grävorgan, vilka nu föra den med stark fart genom gången. (Mullvadens framkomstsätt bör även tagas i närbild)
Mullvaden sättes nu i en träbur och bilden tonar bort.

Kameran visar en snutt med en liten portgång och med till flisor söndertrampade trottoarstenar. Här stöter Rudolf ihop med Gustaf och då denne ser djuret, säger han: ”Du skall väl stoppa upp den, jag vet, vem som kan.”

Pojkarna gå igenom portgången. Man följer dem in i en skum farstu, skuggor och dagrar tages effektfullt av kameran. Där öppnas en dörr. Kameran fångar hastigt interiören av ett litet rum och en åldrig man, som sitter och målar vid ett staffli. (Mannen heter Ulrik Strömberg) Kameran visar rummets utseende på följande sätt: Närmast fönstret ett grovt bord flankerat av två gamla pinnstolar. På höger vägg, längst bort, en hylla med målarburkar och vanliga målarmusslor fyllda med torkad vattenfärg i brokig blandning. Närmare en större hylla fylld av uppstoppade fåglar med ståltrådar utstickande ur huvud och vingar, placerade på omålade träklossar. (Alltså icke fullt färdigputsade fåglar – kan få lånas, hur många som helst från Skandinaviska Naturalie magasinet Uppsala). Överst på hyllan burkar i sprit med ödlor, ormar och skallar av allehanda djur. Ovanför denna hylla tavlor föreställande allehanda djurbilder. Mot andra väggen en uppstoppad råbock. På denna vänstra vägg hänger en mynningsladdare, kruthorn, hagelpung och jaktväska. Närmare åskådarna ett samlingsskåp fyllt av färdiga uppstoppade fåglar och fågelägg. På väggen hänger fjärilslådor även egendomligt snidade alrötter föreställande djurhuvuden, slingrande ormar. På en liten särskild hylla en stor husgud av fantastiskt utseende, dessutom en väldig s.k. mosstavla av följande utseende: Den har närmast formen av ett stort tråg med en glasruta över. Innanför ser man en sluttande mark gjord av mossa och löv. På ett ställe en liten sandyta med ett spegelglas föreställande en sjö. Bakgrunden av tavlan utgöres av en skog av små granar, kvistar och dylikt, som se ut som lövträd. I denna omgivning synes skogens djur. Ett rådjur står och dricker ur sjön, en tjäder spelar, en trana synes längst bort. I förgrunden luraren räv på några rapphöns. Det sneda taket är målat med flygande fåglar och bort i bakgrunden skymtar en jägare med gevär i handen. Rummet i övrigt: Mitt i taket hänger en örn på utbredda vingar. Kameran sveper i långsam takt, i närbilder över interiören. Ulrik Strömbergs utseende: En mindre man i 50 års ålder, avlångt fint drömmande ansikte, en skygg svårmodig blick, puckelryggig. Håret framkammat i tre snibbar. Gustaf går fram, hälsar och tar i hand. Strömberg reser sig, hälsar vänligt tillbaka; tar även Rudolf i hand, då denne visar honom svullnaden. Alla gå nu fram till bordet. På detta ligger en nyss till uppstoppad avflådd fågelhamn med fågelkroppen vid sidan. Strömberg griper sina instrument, börjar arbetet med djurens preparering, medan pojkarna på var sin stol vid bordets ändar nyfiket betraktar proceduren. Man ser Strömberg flå av skinnet efter konstens alla regler, härefter fattar han en konstgjord fågelkropp och börjar till pojkarnas hörbara förtjusning låta den förutnämnda fågeln uppstå i naturlig gestalt. Kameran bör följa detta arbete i raskt tempo. Rudolf och Gustaf på väg ut, Rudolf har den uppstoppade mullvaden i handen. Bilden tonar bort.

Strax före kl 8 en morgon är Rudolf på väg till skolan. Rudolf sneddar över en åkerteg med ett ljusrappat skolhus i bakgrunden. Plötsligt stannar han, gör några häftiga rörelser; kastar sig ner i ett dike och griper en snok bakom huvudet. Rudolf stoppar den efter mycket besvär i sin rockficka, lägger klaffen över och skyndar vidare. Man hör en klocka ringa och en massa pojkar strömma in i skolan. Interiör av en skolklass som stimmar och bråkar. Rudolf sitter under detta infernaliska oväsen med båda händerna för öronen och pluggar. En pojke, som står vid dörrens insida och kikar genom nyckelhålet, ger en signal, springer till sin plats. Det blir tyst, dörren öppnas och in träder läraren. Dennes utseende: Satt kroppsform med mage, stor tjock brännvinsnäsa med pincenez, hängande haka, flintskallig; håret utstående åt sidorna, sliten bonjour och knäiga byxor; en snusdosa i ena handen och några böcker i den andra; en snusnäsduk hänger ned ur bonjourens bakficka. Han kliver gravitetiskt upp i katedern, sätter sig tungt, lägger böckerna på bordet. Öppnar snusdosan, tar sig en försvarlig pris och avlägsnar en klossa utåt golvet. Man ser pojkarnas ögon följa densamma bågiga färd, intresserade av var den skall hamna
Läraren: ”Schlö upp löben, pojkar”

Pojkarna slå upp sin a böcker. Läraren: ”Kömparera, Rudolf” Rudolf reser sig och börjar: ”Ich lebe, Du lebst.” Läraren har klumpigt rest sig ur från katedern och börjar vandra i klassrummet. Medan Rudolf läser ringlar snoken ur hans ficka och ner på golvet. Läraren finner sig plötsligt öga mot öga med ormen, som ingen annan ännu observera; alla pojkar sitter böjda över läroboken. Läraren stannar, får ett stelt skräckinjagande uttryck i sitt ansikte, böjer sig vaggande framåt ner mot djuret; rätar plötsligt på sig och börjar stirra i taket. I taket ser man ett bord med fyllda flaskor och glas och en orm ringlande däromkring. Läraren skakar häftigt på huvudet liksom för att få bort den obehagliga synvillan, vänder sig om och går mot katedern; gör en helomvändning för att gå tillbaka till samma punkt. Han upptäcker ånyo synen reser sig nu på tå med förvridet ansikte – skum av saliv kring läpparna – sträcker armarna upp mot taket och stönar: ”Gudi London!” Pojkarna fara upp från sina bänkar, en del få ögonblickligen syn på ormen och skocka sig under tjut ”en orm” kring läraren och ormen. Ett kortvarigt tumult med tjut och skrän. Rudolf skyndar fram och griper ormen, men blir i sin tur huggen av läraren, som ruskar om honom och slungar ut honom genom dörren. Läraren skrikande i hög facett: ”Buspojke de ä va’ du ä!”.

Rudolf vandrar med ett moloket utseende på ett gärde och sätter sig i ett dike. Han tar fram snoken ur fickan, betraktar djuret med en vidd saknad, men slutligen låter han snoken glida ur handen i gräset. Ormen ringlar iväg.

Man ser en binge pojkar i 12-14 års ålder stå samlade. Strömberg kommer i samma ögonblick på den tidigare skildrade trottoaren genom ”smutten”. I handen har han en fjärilshåv och en grävkäpp, över axeln en grön, portörliknande rund tingest och en låda – båda i rem. Han har en käpp i högra handen. Pojkarna hälsa och bocka. Man ser den omringa honom utanför porten och en palaver uppstår. Strömberg: ”I dag skall vi till Lasse i Berget”. Man ser skaran på åkerfälten och hur pojkarna sprida sig. Man ser hur de börjar söka likt jakthundar i tuvor och snår. Då och då kommer någon av pojkarna fram och lämnar någonting till Strömberg, som stoppar det i sin gröna portör.

Skaran synes i ett skogsbryn. Alla försvinna däri. I nästa ögonblick ser man ett väldigt moln av svarta fåglar höja sig över skogen.

Strömberg och pojkarna under höga tallar, i vilkas kronor framskymta en mängd fågelbon. Kameran visar hur pojkarna äntrar stammarna och sedan huru de sitta uppe i träden. Kameran går över samtliga pojkar och visar hur var och en plockar fågelägg i sina mössor. Nedstigandet börjar. Strömberg har vaksamt stått och iakttagit pojkarna då de är uppe i träden. Nedkomna samlas pojkarna kring Strömberg. Rudolf har krossat alla äggen i sin mössa. När han lyfter dem, rinna äggulorna ner över hans hår och fina kläder, som också äro vitmenade och spacklade i alla vinklar och vrår av den rika fågelspillningen, vilken smetat sig fast under klättringen. Rudolf får sköta toaletten själv, medan de övriga pojkarna breda ut sina brokiga skördar på gräsmattan i en backe. Närbild. Kameran visar äggen i skiftande färger och visar hur brokigt vackert en del är tecknade. (slut på närbild)

Man ser Strömberg på nära håll intimt betraktande äggen – hans ansikte ser fint ut – och pojkarna ligga på knä runt ikring honom ivriga och skrattande. Strömberg delar ut till var och en av pojkarna samt små stålstavar. Pojkarna har radat upp sig på sluttningen, var och en med ett ägg i handen. Strömberg demonstrerar: ” Med stålstaven här borrar ni ett hål i äggets sköra skal, så fattar Ni ägget mellan fingerspetsarna och vänder det på sidan utborrade hålet neråt, höjer ägget över ansiktet och med blåsröret i munnen för ni in den andra ändan i äggets hål och blåser ut dess segflytande innehåll ” Närbild av proceduren. Närbild av några färdigpreparerade ägg.

En grottfylld bergvägg i Kinnekulle. Man ser en förtjusande löväng, rikt med blommor på marken. Strömberg vecklar ut sin håv, pojkarna snoka i kring under insekt och fågelfångst. Rudolf, som nu är ensam, ryggar häftigt till och kastar sig på marken.
Närbild: På en gångstig ser han en svart, stor skalbagge rusa ut ur en grästuva ur vägkanten. I nästa ögonblick har skalbaggen med ursinne satt in sina munknivar i en stor svart snigel, 10 gånger större än han själv. Snigeln vrider sig under skalbaggens grepp, så att man ser, att det gör ont i Rudolf. Rudolf kastar sig i sin tur över den svarta jordlöparen, befriar snigeln, tar en burk ur fickan och stoppar snigeln i den.

Pojkarna äntra en blommande, lövrik brant i Kinnekulles kalkstensväggar. En vit grottboning skymtar mellan träden. Dennas utseende: En naturlig grotta i berget med tak, golv och sidgavel. Framsidan vitt murbruk; en glugg med fönster i, skorstenen en stupränna. På ena gaveln en smal dörr. En gångstig uppför branten leder till densamma. Allt idylliskt inramat i ljusa hasselsnår. Man hör en hunds skall och en späd klocka ringa. Ingen människa synes ännu. En hund som står bunden vid en tunna gjord till hundkoja skäller ilsket. Strömberg har kommit fram och knackar på dörren. Man hör ett ”ööö” till svar och dörren öppnas av Strömberg. Ett långt korridorlikt rum, skumt upplyst av solstrålar utifrån. På väggen grävlingsskinn, lodbössa, rävskinn och div. jaktutensilier. Längst bort i en vrå en öppen spis. Vid ena sidoväggen en bris. Golvet den naturliga stenen i grottan, belagd med granris. Vid fönstergluggen en gammal gubbe med reslig, kraftig gestalt, yvigt skägg och hår; bister uppsyn. Han är klädd i stora stövlar, f.ö. torftiga kläder och binder på en korg. Bredvid honom på en back en ”kustilibas”. Man ser korgens stripor stå upp, gubben i sitt förskinn rullande en annan ”kustilibas” på förskinnet. Bredvid ”kustilibasen”, på backen, ett grötfat, fyllt av gröt, en mjölhög bredvid. Man ser gubben lägga ”kustilibaen” ifrån sig, när Strömberg träder in. Man ser, att det är gröten han rullat på förskinnet till den s.k. ”kustilibasen”. I den öppna spisen brinner en glöd med en rot, på vilken en ”kustilibas” ligger. Gubben har just börjat sin middag. Strömberg har ödmjukt stannat vid dörren:
Gubben barskt: ”Vad vill han Strömberg?”
Strömberg: "Jag har hört att Lasse har så fina horndoser". Gubben myser, reser sig, går efter en del små, utomordentligt vackert polerade horndoser av skilda typer. Pojkarna har under tiden strömmat in i rummet.

Kameran visar natur- och kulturbilder såsom Husaby gamla tempel – äldsta i Sverige – S:t Sigfrids källa, där kristendomen först predikades o.s.v. Grottor på Kinnekulle. Vid vägarna gummor som sälja bergets märkvärdiga förstenade djurarter; trilobiter, ortoceratiter. Stora vyer från berget över Vänern.

Bilderna 24-29 äro tänkta en vacker majdag (Kameran skulle som en skarp kontrast visa huru en del människor fira dagen under skrål och glam vid matsäckskorgar ute i naturen och på något mindre landsortshotell)
Tid och miljö omkring 1890-1900.

En höstkväll. Strömbergs rum redan beskrivet – en flammande stockvedsbrasa i en öppen spis. Strömberg sitter mitt i en ring av följande fyra pojkar: Rudolf, Mille, Sandtyppan och Gustaf. Strömberg: ”I går såg jag de första flyttfågelflockarna på Sannerna. De kom nog från Sibirien.” (Bilder av flyttfågelflockar)
Rudolf: ”Kommer de från Sibirien!”
Strömberg: ” De första kommer nog därifrån. Det är Strandvipor och Kustsnäppor”
Kameran visar samtidigt småflockar av vadare springa på en sandrevel. Rudolf: ”Hur ska vi komma dit? Det vore allt väldigt roligt att se.”
Strömberg: ”Ja, jag har tänkt att vi skulle bygga en båt, som kan dras över Hamnpiren och flyta på så grunt vatten, så att vi kan komma dit. Se här får Ni se.”
Strömberg visar en ritning till ”expeditionsfartyget” (bild av den tecknade båten).
Strömberg: ”Ni ser den är flat i botten. På de här medarna kan vi dra den över piren. Den är så lätt, Här har vi olika rum för bössa, patroner och för fåglar; här har vi fack för mat, filtar, lanternor, hammare, spade och annat, som vi kan behöva. Loggbok ska vi också ha. Det finns plats för fem – alla kan följa med.”
Pojkarna ivrigt i korus: ”När ska vi bygga den?”
Strömberg: ”Jag har redan börjat. Kom hit i morgon ska ni få se.”

Strömberg vid båten. Man ser farkostens stomme och diverse utensilier. Strömberg och pojkarna i arbete bordläggande densamma; olika detaljer fogas till varandra. Närbild av förutnämnda rum och fack, vari de olika sakerna är nedlagda.

Båten klar och färdigmålad försedd med drakhuvud, där man ser en stjärna som öga. Även akterstäven något uppåtstående som på ett vikingaskepp.

Båten på en hög tvåhjulig kärra dras mot en älvstrand, kärran skjuts ut i vattnet tills båten blir flott. Strömberg högtidligt: ” Så kallar vi den för Brigg.” Pojkarna avfyra några skott och hurra samtidigt.

Strömberg och alla fyra pojkarna ombord på Brigg. Strömberg vid förårorna, Rudolf vid akterårorna. En pojke står spejande i fören, en annan sitter vid rodret i aktern. Farkosten glider för raska årtag över Lidan. Hamnpiren nås. Samtliga hoppa iland och med förenande ansträngningar dras båten över Piren, varefter den sjösätts på andra sidan. Kameran visar, när båten glider under bron och folkmassor tittar på. Så glider båten från hamnpiren ut på den grunda Kinneviken i Vänern. Kameran visar väldiga vassfält och sandrevlar om vartannat. Årorna läggs upp. Strömberg, Rudolf och Gustaf staka med långa ”pulsar” (långa stänger med en kluns i ändan) båten framåt. Båten landar vid en hög sandbrink.

Grejorna plockas ut. Spadar komma fram. Båten dras på medarna upp och gömmes i en vassrugge. Skaran tågar upp till strandbrinken, spadarna sättes i sanden. Man ser en koja uppföras.

Kojans inredning: Ett rum med sandgolv, sandväggar, britsar av sand, hyllor i sandväggen för bössa, patroner och andra saker. Utanför en eldhärd, där en lägereld tändes. En fisk stekes i askan, några potatisar kastas in, råa som de är. Sandtyppan kommer med en flaska vatten. Alle man kryper in i hyddan och intar var sin plats. Så blir allt stilla, ingen synes; endast hålan som en öppning i brinken.

Solnedgång över de flacka strandängarna med skogen bakom. Strömberg smyger ut med bössan i handen åtföljd av pojkarna i hukande ställning. De ha nått en vassrugge ute på sanden. Sista biten dit har passerats i krypande ställning. Man ser skaran samlad i vassen, spejande utåt sjön. Visslande ljud höres från sjön av fågelflockar. (Strändernas fågelliv och de stora flyttfågelskarorna skildras här av Kameran.) Strömberg lyfter bössan, ett skott knallar, alla rusa fram. På sanden ligger många fåglar fällda av skottet. Strömberg och pojkarna plocka upp dem. Närbild. Strömberg lyfter varsamt en av fåglarna, breder ut dess vingar – fågeln ligger på rygg i hans hand – faller på knä i sanden. Han tar upp en påse med mjöl; strör den försiktigt över blodfläckarna. Pojkarna har lägrat sig kring honom och betraktar med uppmärksamhet hans förehavanden.
Strömberg: ”De’ här ä’ märkvärdigt. Jag vet inte riktigt vad de’ ä’ för en fågel. Den har kommit långt ifrån. Från Ishavet och från tundrorna, de’ ä ’ jag säker om. Den va’ på väg till Afrika. Säkert har den flugit hundratals mil. Se så slitna fjädrarna är. Den måste vi stoppa upp för att den är så rar.” Det har mörknat. Alla reser sig. Strömberg och pojkarna öppna rocken och tända en lanterna, som de bundit om livet. Så knäppa de igen rockarna. Det är alldeles svart och de avtåga med bytet.

Samtliga äro samlade kring båten i vassen, där de slagit upp rockarna, så att lyktorna glimma trolskt i mörkret. Båten skjuter ut, man ser de glindrande ljusen, då båten avlägsnar sig och man hör vadarefåglarna visslande, långdragna läten genom mörkret. Vattnet kluckar kring årorna och bilden tonar bort.

Maj. En morgon vid Hornborgasjön. Strömberg, Rudolf och Gustaf stå på en höjd – Västtomten. Man ser den bakifrån. Framför dem utbreder sig panoramat: Träsksjön med väldiga vassar, Mösseberg i bakgrunden, en bit af Falan.
Strömberg: ”Förr hette sjön Lôen, det betydde den ludne, som det står i den gamla Västgötalagen. Det var de tusentals sävdungarna där ute, som den kallades så för. Så ser ingen annan sjö ut. Vassfältet härnere vid stränderna är någonting annat. Det är samma vass som växer vid Vänern. Ni ser skillnaden, så mörk den är. Den har ej heller sådana där blad. Den är mycket mörkare och dystrare än vassen! Den är inte så vackert grön som den. Men se där borta: se, se överallt glesa öppna gläntor i säven. Det är de vita näckrosorna, som lyser så. Det är den som lyser upp och gör allt därinne så grant och fagert. Och många andra blommor. Ni skall få se den strax. Där är det andflockarna ligga. Och där borta flyta de gula näckrosorna i väldiga fält på vattenytan. Så rött det lyser! Ser Ni! De är Chara algens undervattensängar, som fylla hela södra delen av sjön. Men ser Ni där borta åt norr. Där finns det ingen sådan växtlighet. Där ligger stränderna nakna. Där finns ingen dy och gyttja, bara sten och grus och sand. Sådan är denna sjö. Den är både träsk och havsvik! Och, se långt där borta, mitt över sjön! Där ser ni en mörk linjal alldeles ute vid vattnet. Det är den stora mossen, som skjuter ut i sjön, och som vågorna brutit sönder. Och där borta, ser ni väldiga, vita ytor. Det är bleket som torkat och ligger som ett vitt snötäcke i solen. Och bortom allt det där, på andra sidan, ser ni de stora väldiga starrfälten så långt ögat når. Och där har ni videskogen, som växer lågt ut i vattnet. Långt ut i sjön, små öar med var sin buske. Det är flytholmar som gunga på underjordiskt vatten. Därinnanför ligga väldiga gungflyn, dit ingen människa kan komma.

Kameran visar dessa bilder under berättelsens gång.
Strömberg ”Därinne kan man bara fara med sådana båtar, som våra förfäder hade.”
Gustaf: ” Hur skall vi dit? Kan vi inte fara med Brigg?” Strömberg: ” Dit kan inte Brigg gå.”
Rudolf: ” Finns det inga båtar här, som kan gå dit?”
Strömberg: ”Inga moderna farkoster, inte ens de gamla ekerna där nere”
Rudolf: ”Hur såg de gamla båtarna ut?”
Strömberg: ”De var urholkade ekstammar, som stenåldersmänniskorna gjort.”
Rudolf: ”Hur vet man det?”
Strömberg: ”Man har funnit dem på botten i sjön.”
Rudolf: ”Har det funnits stenåldersmänniskor just här?”
Strömberg: ”Javisst, de jagade fiskade och levde här ”
Rudolf: ”Var bodde de då?”
Strömberg pekande: ” Där borta på Falan bodde de”
Rudolf: ”Hur kan man veta det”
Strömberg: ”Det finns hundratals gravar efter dem, många fler än på något annat ställe i Sverige”. De kallades gånggrifter. De ha väggar och tak av väldiga stenblock. En gång går in till graven och den har dörrar och trösklar av sten. Och i kammaren ä’ de rum, som de döda sitter i ” Kameran visar tidigt bilder av gånggrifterna på Falan, såväl invändigt som utvändigt.

Strömberg: ”Jag har tänkt mig hur de’ va på den tiden. Då fanns Bävern här, Uroxen och Vildsvinet; kanske också Bison och Hjortar i Falbygdens ekskogar. Man bodde där borta på Falan, i hydder av lera. Och nu ser vi en man komma ut ur en hydda. Han är klädd i en djurhud, som är kastad över skuldrorna. Håret faller tovigt ner över dessa. Om halsen bär han ett halsband av genomborrade rovdjurständer, djuren har han dödat på sina jakter. I handen har mannen en båge, pil och en fint slipad yxa. Över axeln ett när förfärdigat av grova masker. Hans hund springer bort till en inhägnad med en flock hästar och nötkreatur, får och svin, som släpps in under natten till skydd mot rovdjuren. Mannen går fram över fälten, där det växer vete och korn och styr stegen ner mot denna sjö, som han kan se på avstånd. Medan han går i skogen. Han tänker på de mängder av fisk, som finns här och beslutar sig för att försöka få, synar han trädens stammar för att se, om det finns märken efter lodjursklor. Han bultar på stammarna; vildkatten brukar ofta sova där inne. Han följde ett spår genom urskogen, det var björnen som från Billingens tallskogar vandrat ner på slätten för att jaga. Men nu får han syn på all fågel därute i sjön, som drar fram och åter över vattnet. Han tänker på de mängder av fisk, som finns här och beslutar sig för att försöka få upp någonting ur Lôen; så kallar han sjön. Det vimlar av där av samma fåglar, som funnits till för kort tid. Han smyger sig sakta fram till stranden, emedan han vet att de vilda djuren brukar gå hit för att dricka. Bävern bygger ofta sina dammar där i vattnet. Han kanske ej får korn på något vilt, men han är icke orolig. Med sitt grova nät, kan han fånga fisk; präktiga gäddor, abborrar eller braxen. Så hoppar han i sin klumpiga ekestock, och glider ut på sjön. Men nu finns det som sagt, ej mycket kvar av denna härlighet. Hornborgasjön var förr så märkvärdig, därför att den kunde ge oss en bild av vårt land för 5000 år sedan, och visa oss rikedomen hos naturen på den tiden. Och i många avseende såg det precis likadant ut till att man för några år sedan sänkte sjön; därmed har allting förändrats och förstörts. Vi få nu nöja oss med resterna av vad som en gång varit.”
Kameran följer i bild berättelsens gång. (En stenålders eka kan möjligen lånas vid Hornborgasjön)
Rudolf: ”De’ va’ de’ roligaste jag hört!”.
Strömberg: ” Ja, och nu skall vi leva litet stensåldersliv.” Kameran följer Strömberg och bägge pojkarna ner till stranden och de hoppar i en eka och in vassarna och sävens rike.

Kameran följer dem, då de glida fram i båten. Strömberg: ” Förr var sjön mycket större än nu, men den har också varit mycket mindre en gång. Rudolf: ”Hur kan det komma sig?”
Strömberg: ”Ja, en gång var klimatet varmare och torrare än nu. De’ förstås, så började inte Hornborgasjön historia, för när sjön kom till då, såg Sverige ut som Grönland gör nu. En väldig landis räckte ända hit ner.
Kallt var det. Landet här var en tundra. Så blev det varmare och varmare: Sjöns stränder blev vassbevuxna; den blev grundare och grundare. Till slut så torrt, att skog kunde växa ut långt från på den nuvarande sjöbotten, som då var land”.
Rudolf: ”Ja, men de’ e väl ändå sagor.”
Strömberg: ”Inte, jag skall visa er de gamla stubbarna som ä kvar efter skogen från Bronsåldern. De ligga ut på sjöbotten. Ja, så blev vädret, kallare, regnigare och sjön svällde åter ut till sin gamla storlek. Också det vet man, därom berätta mossarna här vilka gömmer på växer, som levat här under såna tider” Kameran visar under denna dialog en serie förtydligande kartor över dessa förhållanden – detaljerad anvisningar skola lämnas. (I fall denna bild skall ingå, bör den något omarbetas Rudolf)

Kameran visar olika skymningsbilder. En lägereld upptänd på gamla stubbar, pojkarna och Strömbergs ansikten runt elden, där de laga ett mål mat. Då röken stiger och slingrar sig uppåt, säger Strömberg: ”Känner Ni nu sådan konstig doft. De ä inte vanliga stubbar de här. Den här veden kommer från skogen, som växte under bronsåldern. Fossil rök, förstår Ni! Det är nog ingen annan som kan laga sin måltid vid sådan.” Man ser pojkarna med händerna fånga in röken, lukta på den och inandas den. Kameran uppfångar olika ljud från naturen, bilden tonar bort.

På Hornborgasjön. Kameran visar flytande doppingbon skymta mellan vassen.
Strömberg: ”Se, där!”
Gustaf: ”Det ser ut som en samling ruttnande växtämnen.”
De kom närmare. Strömberg petar försiktigt med åran bort det skyddande höljet på den av honom utpekade platsen; fyra glänsande vita ägg skymta fram. Doppingens övertäckta bo har upptäckts. Ungar hålla på att kläckas; de hjälpas på traven. De små, roliga, randiga ungarna släpps i vattnet. Kameran uppfångar hur de pipa, skrika och simma mot båten. Strömberg sträcker ut handen. De krypa upp i den. Färden går vidare. Kameran fångar upp en simmande dopping. Kameran visar ett bo, som skymtar fram mellan vasstänglarna. Det är sothönans stora bohög.
Strömberg: ”Äggen äro ej övertäckta. De likna i stället i färg och mönster vasstråets små lavfläckar, som bruna punkter på skalet.” Kameran uppfångar, hur sothönan skrockar i vassen. Några staktag och en väldig sävhög skymtar. I det samma ses en svan glida ut ur vassen. Man landar vid boet. Rudolf kliver upp i detta, stryker med handen bort en del vassbitar, som täcker åtta stycken väldiga svanägg. Färden går vidare.
Strömberg: ”Här ser ni rörsångarens vackra näste, byggt över vattnet mellan lodräta vasstrån; det är verkligen beundransvärt.” Kameran fångar hur sävsångarna sjunga runt i kring.

Farkosten stävar ut ur vassen. Man ror bort mot gläntorna, där näckrosorna glimma.
Strömberg: ”Rudolf, du kan gärna ta upp stora musslor, som skall ligga på botten här.” Kameran uppfångar ändernas plask och snatter; vackra vyer av träskets blommor, näckrosor, charabankar, videöar och sävflockar. Vattenrallens och sumphönans egendomliga läten tona långt därifrån.

Båten har landat vid en holme. Strömberg: ”Detta är Viggens borede. Se på de många pepparkaksfärgade äggen.

Båten har rastat vid en glänta. Små ”farkoster” komma glidande övervattnet. Det är fjädrar, som ligga på rygg och driva för vinden. Strömberg bärgar den och säger: ”Dessa fjädrar se ut som små farkoster, de har tillhört en svan, vigg eller gräsand o.s.v.”

En lada i vasskanten. Skymningen faller på. Färdmännen inne i ladan, där de sysslar med att göra i ordning bäddar. En flammande eld utanför. Bilden tonar bort.

Tidig morgon. Solen strilar in genom breda strimmor i ladans väggar. Pojkarna resa sig upp ur höet och morna sig. De gå ut. De är alldeles stilla. Kring den uppfångar kameran ett fasligt väsen av fågelröster! Ändernas plask, sothönsens skrik, doppingarnas skorrande, spovarnas långa vissling, tranornas trumpetande och vipornas skrik.

Kameran följer hur Strömberg, Rudolf och Gustaf ströva ut på de vida ängarna. Strömberg framför ett bo: ”Detta är vipbon, så skickligt dölja de dem i tuvan. Ni hör själva deras gälla läte, de kretsa runt våra huvuden.”
Kameran uppfångar sedan en flock tranor, som lyfta långt borta på mossen.
Strömberg: ”Där har vi Kärrsnäppan vid sitt bo, se så lugnt hon promenerar i kring det.” Kameran följer sedan Strömberg och pojkarna, vilka gömt sig i en videbuske, som växer på ängen. De ligga alldeles stilla Plötsligt slå några brushanar i tuvorna och ställa till sina kämpalekar. (Film tidigare tagen av David Sjölander SF)
Kameran visar hur Strömberg och pojkarna vandra bort, bilden tonar ut.

Kameran visar en karta över Vänern. En pil visar en rundtur runt Läckö, går söderut genom Ullersundet i Dalbosjön till Navens fyr, Stora Eken och Skarven vid Värmlands Näs till Lurö, till Sibberön vid Kristinehamn till Fågelöarna, Kinnekulle och så till Lidköping.

Kameran visar en ”Vänersnipa” med två fyrskurna segel bemannad med Strömberg, Gustaf, Rudolf och Mille, som nu är i 15-16 års åldern. Kameran följer hur båten seglar ut från Pirhuvudet i Lidköping och fortsätter rätt ut i Vänern. Kameran visar hur Läckö slott tonar fram i bakgrunden, så passeras slottet, landning vid Läcköskäret. Ett fiskgjusbo! (boet utmärk beläget för filmning).
Kameran visar hur båten styr vidare mot stranden av Stor Eken.
Strömberg: ”Så fick vi se fiskgjusarna”
Kameran fångar vackra bilder från Stora Ekens storvulna ö. Bivackering sker i båten på granrisbäddar. Bilden tonar bort.

Kameran följer båten genom en rik skärgård. Landningen vid ett skär Havstrutungar filmades.

Båten landar vid Navens fyr. Strömberg: ”Nu skall vi iland på Navens Fyr.”
Fyren filmas. Kameran och Pojkarna ha gått in i stugan.

Ett enkelt och mycket torftigt och fattigt möblerat rum. Strömberg och pojkarna stå vid ett fotografi, som visar en familj med 15 barn. En gammal gumma står bredvid Strömberg, då denne säger: ”Kan det vara möjligt ä alla dessa era barn” Gumman nickar. Strömberg: ” Ä de födda i denna lilla fyrstuga, på detta lilla skär, där icke ett träd finnes. Gumman nickar åter. Strömberg ser gripen ut. Gumman: ”Ja, herren så det är. Alla har jag fött upp här. Fadern dog efter det sista barnet. Han var supig och drunknade. Sen fick vi dra oss fram här, så gott vi kunnat. De större fick lära de små. Alla ha de gått i skolan på Kållandsö. (Kameran sveper hastigt över från fyren till Kålland) Men fattigt har det varit. Nöden har allt stått på denna tröskel många gånger.” Gummans röst har blivit tjock så ljusnar plötsligt anletsdragen och hon ler. Strömberg: ”Ett helt dussin pojkar till på köpet och tre flickor, efter vad jag kan se. Var ä de alla nu?” Gumman: Di ä ute i världen var och en på sitt håll, utan Karl Gustaf här, som sköter fyren. (Karl Gustaf en man i 35 års åldern).
Gumman: ”Jag minns en morgon, när det var snö och slask och tie av mina barn skulle till skolan och min pojke, han skulle ro dem. Det hade gått bra på vintern, så länge isen låg. Men nu var det mars, isen var farlig. Jag vågade inte släppa ut dem, utan vi hade lagt ut en grusväg från skäret till land för att solen skulle lysa på gruset och smälta isen fortare där, så att vi fick en ränna att ro i. Det yrde och blåste den morron, som många gånger annars; barnen hade inte riktigt med kläder på sig och så helt hade de inte på fötterna heller. Värst var det att brödet inte räckte till. De fem äldre hade fått lite mat, kanske några av dem ingenting alls. Ingen klagade. De var snälla mot vanan; den äldre hjälpte alltid den yngre. Jag såg att isgloppet gick ut och in i skorna på dem. Till skolan ville de i alla fall. Skolläraren han va’ sträng, han, och barna ville inte bli hemma. Då gjorde det ont i hjärtat på hjärtat på mig, när jag såg dem fara. Jag stod ute i stormen, medan snön rök och båten och alltihop försvann ute på sjön. När jag blev ensam i stugan, grät jag mest hela dagen, för jag visste rakt inte, var jag skulle få någon mat ifrån, när de kom hem.” Kameran visar under berättelsens gång detta i bilder såväl berättelsen som bilderna skola visas i raskt tempo.

Långt ut till havs i Vänern – Skarvens fågelskär, över vilken ett moln av fåglar sväva under öronbedövande larm. Alla hoppa upp på skäret. Kameran visar bo vid bo på den av gul fetknoppövervuxna diabasklippan (klippan är den egendomligaste i Vänern). Kameran visar lavaskärets spruckna struktur; fyrkantiga ruter med ramar och sprickor, fetknoppen och lavatäcket. Pojkarna ropa till varandra. Färgkulörens rikedom på äggen i bona förvåna dem. Kameran bör i närbild visa äggen, som än äro ljust skarpfläckade, än mörkbruna, svartfläckade med en massa nyanser däremellan. De ljusa äggen ligga på ljusare grund, de mörka i den mörka massan, de gula i de blommande sedumtuvorna. Slut på närbilden. Kameran fångar fågelmolnet i luften.

På ett annat skär. En skrattmåskoloni. Kameran fångar tusentals fåglar i flykten och då båten landar. Kameran visar att skäret är rikt bevuxet av gräs, även vass. Pojkarna ströva i kring ett vissel av fågelungar, som löpa i kring i skäret. Kameran fångar även här bilder av fåglar och ungar på vattnet.
Kameran visar en i gräset förfärdigad grotta, hur Rudolf gömd däri med en kamera fotograferar fågellivet. Båten stöter ut från skäret. En svärm av fåglar återtaga sin plats på detta. Bilden tonar bort.

I land på ett annat skär. Kameran visar Pilgrimsfalkens stora ungar; nästan fullvuxna. Kameran visar boet i en klippränna. Likaså Pilgrimsfalkens rusthåll – ett ställe på skäret, där det ligger rester efter en massa vingar och lämningar efter fåglar, som han tagit.

Kameran följer nu båten, då den är i sjön. Man styr ut till havs. Det blåser upp. Vågorna skumma. Sjön går hög. Moln draga över himlen. Skymningen faller på. Genom mörkret lysa vågkammarna, skummet yr kring bogen. Plötsligt rusar båten in bland bränningarna, kantrar. Alla kommer i vattnet. Pojkarna arbeta sig iland på ett skär intill. Strömberg har tagit sig ut till båten och bärgar seglen. Med en ända fastgjord vid båten, banar han sig genom bränningarna till skäret.

Kameran visar, hur de funnit lä för stormen i en klippränna, seglet breddas över densamma. Strömberg har tänt en eld på torkad drivved. I skydd av rännan torka en del av kläderna, en del gör i ordning bäddar. Båten har förut halats fri från grundet intill skäret. Kameran visar hur de bärgar tärnägg, skopa, segel, åror, bössor o.s.v. och den primitiva bostadsrännan

Morgon Solen skiner.
Strömberg: ”Det blåser för hårt för att vi skall kunna ge oss iväg. Vi är fast här så länge. Och nu gäller det att skaffa mat”
Rudolf: ”Hej, grabbar maten är slut.”
Gustaf: ”Det var magert, vad skall vi göra?”
Strömberg: ”Där flyger några stekar” och pekar upp mot tärnor, som kretsa kring dem.
Rudolf: ”Bravo!”
Kamraterna har krupit ner i rännan. Rudolf ligger bakom en sten med bössan i hand. Tärnorna blir allt djärvare och kommer för nära. Ett par skott smäller, två tärnor stupa och falla ned på skäret. De gömda pojkarna skynda fram under ett illvrål. Kameran visar en uppgjord ed och en skopa vatten, som satt därpå. Pojkarna knäcka tärnäggen och kasta innehållet i pannan. Gustaf sköter tillagningen. Polarna mumsa på pannkaka med god smak: Gustaf: ”Det här var ändå inte så tokigt.” Strömberg har under tiden plockat en tärna och satt den på ett spett. Köttet stekes över elden. Pojkarna äta av tärnköttet genom att hugga tänderna i bröstmusklerna och dra benen mellan tänderna, ungefär som det vore sparris. Strömberg och pojkarna röka pipa, Gustaf spelar ett munspel. Bilden tonar bort.

Stormen har bedarrat. Senare på dagen. Alla ombord i båten på sjön. Gustaf: ”Jag är allt lite hungrig. Den som ändå hade köttbullar och bruna bönor, de’ e’ det bästa jag vet.
Strömberg: ”Säkert är vi alla hungriga och därför styr vi nu kurs på Kålland. Jag känner kapten Ahlberg, som bor där och han ger oss säkert mat.”

Kameran visar, hur båten ligger förtöjd vid Kållands strand. En matsal i stugan. Pojkarna sitta tillsammans med kapten Ahlberg och två söta flickor i 15-16 års ålder vid ett stort bord. Pojkarna äta med god aptit. Flickorna titta då och då förstulet på pojkarna. (Flickorna: Nanna och Märta)

Kameran visar kapten Ahlberg i sin Ateljé. Kapten Ahlberg – en rätt känd marinmålare – är ej sjömansklädd och har en duk på ett staffli, som han arbetar på. Några dukar och hans vinteride, (Ateljén) ett rum inrett som en kajuta med alla de inventarier, som tillhöra sådan. Kameran visar ett hissat flaggspel. Ungdomen leker, Gustaf spelar munspel. Den ljuslockiga flickan Nanna och Rudolf – stå och prata i ett hörn av trädgården. Rudolf får en blomma av Nanna. Nanna och Rudolf äro blyga för varandra, flickans spröda ansikte har ett vekt uttryck, hon skall icke le; endast ögonen lysa.

Gymnastikbal i Skara runt sekelskiftet. Kameran runt Skara gamla gymnastiksal. Lejdare, ribbstolar och linor, dekorerade med stora affischer med fosterländska motiv. Kameran visar pittoreska bilder av gamla och nya Skara med domkyrkan, biblioteket, läroverket, den gamla Brobacken (befäst under Jarlatiden) Gamla skolgatan - särskilt typiskt, med åldriga gårdsinteriörer, även några studierum. Kameran lyfter av taken på olika hus, där ungdomen pyntar sig till den stora händelsen.

Gymnastiksalens mörker – väl besatt, ridån går upp. Tablå: Ett litet sockertoppstält. I mitten brinner en lägereld. Utanför stå gevär och bajonetter korsställda mot varandra. Inuti tältet ligger några pojkar i 16-17 års ålder iklädda dåtidens uniform och sova. Utanför går en lång räkel med gevär på axeln posterande och sjunger Afzelius soldatvisa: ” På vakt för er soldater, jag här så ensam går.” o.s.v.
Tystnad! Sångaren upptäcker något föremål i fjärran, griper geväret i försvarsställning och skriker: ”I geväääääär!” Pojkarna rusar ut, griper sina gevär och ordna sig i skyttelinje i knäböjande ställning med gevären riktade mot fienden. Våldsamma applåder, ridån går ner och ljuset tänds.

Vid ena långväggen mammor med ett par eller tre flickor. Flickor klädda i den tidens vita eller skära balklänningar med långt hår och blommor eller rosetter i håret. Flickorna i 15-16 års ålder. Tidstrogen bild av mammorna i olika åldrar. Pojkarna i 16-19 års ålder, det övervägande flertalet i kortbyxor och för övrigt svarta kläder, sittande i en klunga i ett hörn av salen. Pojkarna ”sitta som i kyrkan” och skåda på ståten. Endast ett svag sorl höres, alla viska, ingen talar högt. Rektor eller några lärare går manhaftigt genom salen och gör en gest åt en liten blåsorkester, varpå en Polonäsmarsch tonar i salen. Pojkarna resa sig, gå var och en till sin flicka, bocka sig otympligt, valpaktigt sätt och bjuda flickorna armen. Rudolf är med (Nanna) Beth. Paren ha ordnat sig. I täten går en större pojke med ett brett, blågult band över axeln och så defilera hela sällskapet förbi mammorna. Polonäsen har övergått till slängig vals i ungdomens manér på den tiden. Mammorna sitta med händerna på magen; högtidliga och stel; betraktande och mönstrande den ungdomliga skaran. Mammornas ansikten mildras så småningom till förstulna smil och förtjusta miner; deras huvuden börja röra sig, stelheten försvinner, samtal med grannen utbytes; till sist är snacket i full gång. Kameran bör visa korta bilder av hur ungdomen dansar: polka, hambo, pas de quatre; eventuellt några turer av en francaise. Kameran bör visa en del närbilder: genom att effektfullt utnyttja skuggor och dagrar, fotografera en del av de församlade ovanifrån och nedan och vise versa bör roliga bilder kunna åstadkommas.

Majdag med blommande kastanjer i en lund utanför Skara Läroverk. Kameran visar en mängd ”fruntimmer” och även herrar med buketter i händerna – tid omkring 1903.
I kastanjelunden står Rudolf samman med Beth, bägge två bleka och högtidsklädda. Rudolf i en söndersliten gymnasiemössa, varur bomullen tittar fram På en dubbeltrottoar, som går längst med lunden tätt invid den vackra domkyrkans bakre skepp, ses ett halvt dussin censorer i sina doktorshattar tåga mot skolans kollegium. De två första, som gå bredvid varandra, se ut på följande sätt: Den ene lång, mager, krokig med skarpt mejslad profil, stirrande i marken, klädd i galoscher mitt på solblanka förmiddagen; bredvid en liten tjock, rund, som pliraruppåt skyn, iklädd bonjour och knäiga byxor med vänster arm slängd på ryggen, den andra upplyft, pekande framåt; bakom struttar en långskäggig fysionomi med framåtlutad ställning, trippande på tårna; bakom honom en annan censor i glasögon, långt hår, fallande med nästan på skuldrorna och böcker under armen; bakom dessa prelaten i prästkrage och kors på den tjocka magen, ena byxbenet har åkt över pjäxan; till sist en underlig figur, stöttande sig på en käpp, högra benet slängde uppåt för varje steg, som han med detta ben smäller i armen, medan det andra tar ett vanligt steg framåt, och det förra dröjer en stund i sitt läge.

Kameran visar stora människomassor framför skolan, vari det ungdomliga elementet är starkt förhärskande, alla med blommor eller buketer i händerna. Flickor och mammor i den tidens ljusa vårtoaletter. Gymnasisterna ha bildat dubbelhäck från skolans port långt ut på gatan. Man hör först ett dovt sorl, så blir allt dödstyst. Alla blickar riktas med spänd uppmärksamhet upp mot några fönster. Man ser ett och annat pojkansikte skymta förbi, allvarligt, kastande en skygg blick ut över mängden utanför. I ett närgränsande fönster ses slutligen den gamle vaktmästarens anlete. Han öppnar fönstret, stickande ut huvudet och ropar ”Alla!”
Ett ändlöst jubel bryter ut. Man ser pojkarna däruppe genom fönstren sätta mössor på sina huvuden. Den ena mössan efter den andra kommer utflygande genom läroverkets sportar och slukas av gymnasisternas dubbelhäck, där han får springa gatlopp under kraftiga dunkar i ryggtavlan. I kastanjelunden försiggå de vanliga scenerna. Mammor, pappor, systrar och väninnor överhölja studenten med blommor, kyssar, kransar och granna band. Kameran visar hur Nanna bekransar Rudolf. Närbild: Båda ser glada och förvirrade ut.

Gatan företer nu en livlig anblick. Den sista studenten har rusat genom häcken, hela massan drar till Kastanjelunden, där de nya studenterna kastas upp och hissas. Slutligen har detta kaos ordnat sig och med sångarna i spetsen tågar skaran under studentsången mot ”Botan” Folkmassan har satt sig i rörelse efter den. Bilden tonar bort.

Kameran visar läroverkets innanmäte, däri inbegripet de unga adepterna, som nyss tagit studentexamen. Mycket folk rör sig i trapporna. Rast under årsexamen. En ung skara sångare stämmer upp i läroverkets olika trappvåningar den stämningsfulla medeltidssången ”Hera Nona” (klockan är 9 slagen) som stämningsfullt dånar genom valven.

Nannas hem på Kålland i vårbrytningen några år efter Rudolfs studentexamen. Kapten Ahlberg sitter och pysslar med jaktgrejer, gevär o.s.v. Rudolf står bredvid och synar en fågelbössa med förtjusta blickar, medan Nanna plockar i diverse jaktgrejor iklädd en sportaktig kostym. Stoppar patroner i en liten jaktväska och går ut ur rummet. På golvet ligger en hel del vettar av ejder och alfågel.

Nästa dag. Alla tre jaktklädda, Nanna med en liten förtjusande mössa med en fjäder i, en liten fågelbössa och dito jaktväska över axeln. Kapten Ahlberg och Rudolf äro likvärdigt rustade Kameran visar en fiskarstuga i Sandhamns skärgård. Det är sent på natten, eller rättare strax före gryningen. Ett par fiskares lanternor skymta i dunklet nere vid båtarna. De komma lastade med vettar och skårgrejor, och hela sällskapet gå i en skötbåt. Månen står blank på himlen. Under natten har blåis lagt sig. Man får slå sig därigenom till det silverglittrade klarvattnet utanför Det klinga, som av kristall när båten skär sig fram och årorna används som isbräckare. Väl ute på klarvattnet glider båten med hastiga årtag ut mot havsbandet.

Kapten Ahlberg, Nanna och Rudolf stiga i land på Finnkobben. Fiskarna ro ut ett stycke från skäret, sedan sällskapet på skäret ordnat en skåre. Kameran visar, hur fiskarna lyfta den ena vetten efter den andra med sin långa sladd och sten i ändan och slänga den senare överbord, medan fåglarna placeras på vattnet, två honor nära varandra, en hane bakom. Så förfares med ejder och alvettarna, de sistnämnda ett stycke utanför den förutnämnda. Därpå ro de bakom skäret och dölja sig. Allt är stilla på Finnkobben.

Dagningen börjar gry. Kameran visar vettarna på vattnet, skäret med skåren o.s.v. Soluppgång över havet. Rörliga punkter synes vid horisonten. De äro ordnade i långa radband. De förstoras. Till slut bli ett par viftande armar synliga på var sin sida om kropparna, som förstoras, får form och färg och förvandlas till band av ejdrar på sträck mot land. En flock stryker förbi Finnkobben, några ejderhannar gör en sväng in mot vettarna och slå med kläm, så att vattnet stänker, bredvid desamma. Några alfåglar komma även. En bössmynning skymtar över skålkanten, man ser Nannas huvud böja sig däröver. Ett skott smäller, krutröken lyfter som ett litet moln, ejdrarna likaså utan den hane som blivit i skottet och vänder buken i vädret med sprattlande ben. Ögonblicket därefter har ännu några skott smällt, och man ser ett par lyftande fåglar falla därför på vattnet. Bilden tonar bort.

Omkring 1904 En tidningsartikel med rubriken ”På forskarfärd till Australien” (Artikeln finns i SvD med alla nödvändiga detaljer) Kameran visar hur Nanna läser tidningen, tårar skymmer hennes blickar, och en stor transatlantångare drar igenom tidningen, som förvandlas till havet; under utvecklande av stark skorstensrök. Bilden tonar bort.

Något vägvisande bildmaterial återfinnes inte i Arkivet men efter hand kommer jag att lägga in lämpligt material som illustrerar vad Rudolf berättar om

Rudolf Söderberg

Filmmanus Vildmarken lockar

Vildmarken Lockar eller Leken som blev alvar

Filmmanus
Vildmarken lockar