Kort redogörelse för fågelfaunan i området kring sjön Tjålmejaure i (numera Sveipas fågelskyddsområde) Pite lappmark.

Av Per Olof Swanberg 1937, längre ner finner du fler länkar till artiklar som han har skrivit om fjällfåglar.

Det fjällområde, som utbreder sig mellan Laisälven övre lopp och Vindelälven på 1°30' - 2°5' v. long. fr. Stockholms meridian och 66° 20' - 66° 40' n. lat., uppvisar en i flera avseenden märklig fågelfauna, vilken i fråga om artrikedom torde vara enastående för våra svenska högfjällstrakter. Individrikedornen är också för en del arter synnerligen stor, både relativt och absolut.

Centrum för detta fågelliv utgöres av de mycket grunda sjöarna Tjålmejaure och Bosjusjaure jämte en tämligen smal zon av långsamt sluttande fjällmark runt sjöarna. Det är med andra ord bottnen av dalen mellan fjällen Räker i söder, Fällabona i väster, Tjekam och Svaipa i norr och Ripasåive i öster.

Sjön Tjålmejaure vatten är på grund av stenbottnen trots sitt ringa djup mycket vegetationsfattigt, men en utomordentlig rikedom av större och mindre öar och holmar, jämte en stor mängd skyddande vikar torde i samband med utmärkta näringsförhållanden i de omgivande myrmarkerna ha skapat betingelserna för det relativt rika sjöfågellivet. Så är berganden (Nyroca marila) mycket allmän, svärtan (Oidemia fusca) allmän, sjöorren (Oidemia nigra) och alfågeln (Clangula hyemalis) tämligen allmänna, småskraken och storlommen förekommande i enstaka par.

Bosjusjaures botten utgöres till stor del av sand, delvis med en utbredd algvegetation, och sjön utgör tillhåll för nyssnämnda häckande dykänder samt är dessutom under högsommaren uppsökt av en del änder av olika slag under dessas ruggningstid. Så räknades t. ex. den 13 juli 1936 42 st. mer eller mindre ruggande bergandhannar i en enda flock i denna sjö.

Terrängen omkring sjöarna är av växlande beskaffenhet. Den genomsilas av ett tätt nät av fjällbäckar och utgöres dels av torrare backar, bevuxna med Empetrum eller Betula nana med mera, dels ren myrmark med öppna smågölar och starrbevuxna gungflyn, dels - och övervägande - av videsnår på mer eller mindre fuktig eller sank mark. Dessa snår äro mestadels omkring meterhöga, men äro kring de större bäckarnas mynningar i sjöarna av mer än manshöjd och vid t. ex. älven, »jokken», från Tjekam - Kirjastjåkko och Tjabmejokk synnerligen svårgenomträngliga.

Videmarkerna uppvisa ett överflödande rikt fågelliv. Under juni månad mötes man av fågelsång, vart man går i dessa. Två tättingar, lappsparven (Calcarius lapponiclis) och ängspiplärkan (Anthus pratensis), dominera genom sin oerhört ymniga förekomst. Den förra torde utan tvivel vara den till antalet överlägsna - det fullständigt vimlar av lappsparvar vid den tid, då ungarna börja lämna sina bon -, men den senare förekommer likväl allmännare än i någon för henne lämplig terräng i södra delarna av Sverige. Ett liknande förhållande föreligger beträffande lövsångaren (Phylloscopus trochilus), som är minst lika allmän som på sydligare förekomstställen. Av övriga i videmarkerna häckande småfåglar förtjäna särskilt blåhaken (Luscinia suecica) och den rödstrupiga piplärkan (Anthus rufogularis) nämnas. Den förra, som måhända är den duktigaste sångare, vi äga i Lappland,. och i många fjälltrakter lär saknas, är i Tjålmejauredalen mycket allmän. Den senare har här sin sydligaste kända förekomstplats på den skandinaviska halvön och finnes i några få spridda par.

Bonusbilder 

Dessutom häcka följande tättingar: gråsiska (Carduelis linaria), sävsparv (Emberiza schoeniclus), björktrast (Turdus pilaris), och rödvingetrast (Turdus iliacus) allmänt, järnsparv (Prunella modularis) och ringtrast (Turdus torquatus) i enstaka par. Vidare fjällvråk (Buteo lagopus), troligen stenfalk (Falco columb. aesalon), dalripa (Lagopus lag.) samt en del av de för de egentliga sank- och myr markerna karakteristiska vadare - och simfåglarna.

Av dessa sistnämnda kategorier förekommer småspov (Numenius phoeopus) och myrsnäppa (Limicola falcinellus) i ensamma par, ehuru dessa arter annars endast sällsynt förekomma ovan skogsgränsen, och dubbelbeckasinen (Capella media), vars förekomst i Sverige anses ha starkt avtagit under senare år, är tämligen allmän och äger så pass stora spelplatser, att t. ex. 12 - 15 hannar kunde iakttagas i en och samma lek i juli 1936. Synnerligen allmänna, delvis i samhällen boende, äro den smalnäbbade simsnäppan (Phalaropus lobatus) och mosnäppan (Calidris temmincki). Den senare har här och i Tärnatrakten sina sydligaste kända häckningsplatser i Lappland (häckar dock i Jämtland). Allmänna äro vidare ljungpipare (Charadrius apricarius altifrons), brushane (Philomachus pugnax), drillsnäppa (Tringa hypoleusos) och enkelbeckasin (Capella gallinago), tämligen allmän, rödbena (Tringa totanus). Kärrsnäppan (Calidris alpina) förekommer i minst ett 10 - tal par häckande inom ett visst begränsat område nordväst om Tjålmejaure.

Beträffande denna art bör anmärkas, att för den endast två andra norrländska häckningslokaler angivits som bevisligen säkra och att dessa lappländska kärrsnäppor otvivelaktigt utgöra en annan ras än våra sydsvenska kärrsnäppor. Det är 26 år sedan kärrsnäppan iakttogs häckande på annan lappländsk lokal än vid Tjålmejaure!

Av andfåglar häckar berganden (Nyroca marila) tämligen allmänt även i videmarkerna, krickanden (Anas crecca) och möjligen gräsanden (Anas platyrhyncha) och stjärtanden (Dafila acuta) i fåtaliga par. Smålommen (Colymbus stellatus) är spridd i ett halvt dussin par över hela dalen. Fjällgåsen (Anser erythropus), en av våra ståtligaste fjällfåglar, är tämligen allmän, både som häckande och icke häckande.

Denna hittills framlagda fågelförteckning gäller endast sjöarna Tjålme - och Bosjusjaure jämte en 1 - 3 km. bred zon kring dessa, det vill säga det område, vars viktigaste delar mera ingående blivit föremål för undersökning.

På större höjd, ovan all buskvegetation, alltså på de egentliga kalhedsområdena, finnes även ett anmärkningsvärt rikt fågelliv av olika arter, delvis av utpräglat arktisk karaktär.

Allmänna äro ängspiplärka, berglärka (Eremophila alp. flava), stenskvätta (Oenanthe oenanthe), och på över 1,100 meters höjd måste även snösparven (Plectrophenax nivalis) sägas vara regelbundet förekommande i för honom lämplig terräng. Tämligen allmänna äro även fjällripa (Lqgopus mutus), ljungpipare och fjällpipare (Eudromias morinellus). Utom sistnämnda pipare förekomma ett flertal vadare och simfåglar. Så häcka t. ex. på 1,000 meters höjd kring Vuoreksjöarna och vattnen strax öster om Vuorektjåkko följande arter utom de ovannämnda: Större strandpipare (Charadrius hiaticula [tundrae?]) relativt talrikt, mosnäppa allmänt, kärrsnäppa i enstaka par, skärsnäppa i enstaka par.

Den sistnämnda Skärsnäppan (Calidris maritima) fanns här för första gången häckande i Lappland. (Läs mer om den upplevelsen i Fjällfåglars Paradis). Vidare häckar den smalnäbbade simsnäppan tämligen säkert häruppe, ehuru ej absolut bevisat, och den enkla beckasinen torde av under förbimarsch hörda läten att döma även kunna häcka i något enstaka par. Av storlommen är bo funnet vid skärsnäppans häckplats vid Vuorekjaure.

Synnerligen anmärkningsvärt är också, att av större strandpipare, kärrsnäppa, skärsnäppa och simsnäppa ha ägg eller dunungar funnits på högslätterna väster om Svaipas och Kirjastjåkkos topppartier.

Det björkskogsparti, som delvis av topografiska skäl inbegripits i det till fridlysning föreslagna området, är hittills icke undersökt. På grundval av de skildringar, folket i Laisdalen givit, och de iakttagelser som kunnat göras under marsch genom skogen mellan Laisälven och Svaipa samt vid Gavasjaure, kan fågellivet med säkerhet angivas såsom mycket rikt även här, även om det är omöjligt att yttra sig om, huruvida några mera märkliga arter skulle vara företrädda.

För att ge en fullständig och mera samlad redogörelse för de fågelarter, som uppträda inom hela det ovan skildrade området, meddelas nedan en förteckning över de under undersökningstiderna 23 juni-3 juli 1931, 27 juni-19 juli 1932 och 17 juni-15 juli 1936 iakttagna arterna.

Korp, Corvus corax. Uppträder familjevis hela sommaren i Tjålmejauredalen. Lär häcka på Ertektjåkko inom området.
Kråka, Corvus cornix. Tillfällig.
Gråsiska, Carduelis linaria. Allmän kring Tjålme - och Bosjusjaure samt i videsnåren öster om Räker.
Bergfink, Fringilla montifringilla. Allmän i björkskogen, tillfälligt strykande genom Tjålmejauredalen.
Sävsparv, Emberiza schoeniclus. Allmänt häckande, ehuru i tämligen spridda par.
Lappsvarv, Calcarius lappnicus. Ymnigt förekommande i videregionen. Uppträder även på kalheden 1000 m. ö. h. ,väster om Laddevardo.
Snösparv, Plectrophenax nivalis. Regelbundet förekommande i blockmark över 900 - 1000 m. ö. h.
Berglärka, Eremophila alpestris flava. Tämligen allmän på passande lokaler ovan videbältet på Svaipa, Luovaåive och det namnlösa fjället väster om Luovaåive samt mellan Räker och Vuorektjåkko, troligen även på de flesta andra lämpliga högfjällslokaler inom området.
Ängspiplärka, Anthus pratensis. Ymnigt förekommande upp till 900 - 1000 m. ö. h.
Rödstrupig piplärka, Anthus rufogularis. Några få par spridda i videmarkerna från Tjålmejaures östsida till Bosjusjaures västsida. 2 häckande par iakttagna såväl 1932 som 1936. Antalet i hela dalen kan uppskattas till att vara 4 - 10 par.
Nordisk gulärla, Motacilla flava thunbergi. Tillfällig vid Tjålme - och Bosjusjaure. Sannolikt häckande vid Laisälven.
Sädesärla, Motacilla alba. Tillfällig.
Lövsångare, Phylloscopus trochilus. Allmän.
Trädgårdssångare, Sylvia borin. Tillfällig vid Tjjålmejaure.
Sävsångare, Acrocebhalus schoenobaenus. Tillfällig.
Järnsparv, Prunella modularis. Några få sjungande hannar på bestämda ställen på Svaipas sydsluttning. Bo med ungar funnet den 3o juni 1935 i passet mellan Ertektjåkko och Svaipa enligt meddelande av tandläkare C.E. Stern, Älvsby.
Björktrast, Turdus pilaris. Allmän upp till videbältets övre gräns.
Rödvingetrast, Turdus iliacus. Allmän, ehuru mycket spridd.
Ringtrast, Turdus torqualus. Hanne och hona (eller ungfågel) iakttagna på Gavasvare i synnerligen lämplig häckningsterräng den 12 juli 1936.
Stenskvätta, Saxicola oenanthe. Allmän, särskilt på 8oo-l,ooo m. ö. h.
Blåhake, Cyanecula suecica. Allmän i videregionen.
Ladusvala, Hirundo rustica. Tillfällig.
Gök, Cuculus canorus. Hörd i björkskogen.
Jorduggla, Asio flammeus. Tillfällig. Möjligen häckande under lämmelår.
Fjälluggla, Nyctea nyctea. Ej iakttagen 1931 - 36 men skall enligt uppgift av Anselm Marklund i Gautosjö, Laisdalen, häcka tämligen allmänt under lämmelår.
Stenfalk, Falco columbarius aesalon. Regelbundet jagande, med säkerhet häckande.
Jaktfalk, Falco rusticolus. Som föregående. Uppgives häcka på Ertektjåkko, varifrån den synes komma varje dag och dit den också flyger med sitt rov.
Tornfalk, Falco tinnunculus. Regelbundet jagande sommaren 1931.
Kungsörn, Aquila chrysaetus. Tillfällig.
Fjällvråk, Archibuleo lagopus. Tämligen allmän 1931, d. v. s. under s. k. »efterlämmelår».
Fiskgjuse, Pandion haliaetus. Fiskar ofta i Tjålmejauredalen.
Blå kärrhök, Circus cyaneus. Regelbundet jagande 1936.
Tjäder, Tetrao urogallus. Förekommer i björkskogen.
Fjällripa, Lagopus mutus. Allmän.
Dalripa, Lagopus lagopus. Allmän.
Fjällpipare, Eudromias morinellus. Tämligen allmän.
Större strandpipare, Charadrius hiaticula (tundrae?). Allmän vid Vuorekjaure, häckande även väster om Svaipa.
Ljungpipare, Charadrius apricarius altifrons. Allmän.
Smalnäbbad simsnäppa, Phalaropus lobatus. Allmän.
Småspov, Numenius phoeopus. 1 par häckade 1936, troligen även 1932.
Brushane, Philomachus pugnax. Tämligen allmän.
Gluttsnäppa, Tringa nebularia. Fågelns uppträdande visar på häckning i björkskogen.
Rödbena, Tringa totanus. Tämligen allmän.
Grönbena, Tringa glareola. Allmän.
Drillsnäppa, Trikgoides hypoleucos. Tämligen allmän.
Kärrsnäppa, Calidris alpina. Häckar både i videregionen och på c:a 1,ooo meters höjd.
Mosnäppa, Calidris temmincki Mycket allmän.
Skärsnäppa, Calidris maritima. Häckande vid vattnen strax väster om Laddevardo, vid Vuorekjaure n. om Vuorektjåkko, på den mindre högslätten strax väster om Svaipa, på Kirjaståkkos topp-parti och på högslätten mellan Kirjastjåkko, Tjekam och Tjeuratjåkko. Tillsamman äro 7 par iakttagna på dessa platser i juli 1936.
Myrsnäppa, Limicola falcinellus. i bofynd 1936.
Enkelbeckasin, Capella gallinago. Allmän.
Dubbelbeckasin, Capella media. Tämligen allmän.
Halvenkel beckasin, Lymnocryptes gallinula. Tillfällig.
Trana, Grus grus. Tillfällig.
Småskrake, Mergus serrator. Några få häckande ex.
Svärta, Oidenia fusca. Allmän.
Sjöorre, Oidemia nigra. Tämligen allmän.
Bergand, Nyroca marila. Allmän.
Knipa, Bucephala clangula. Tillfällig eller under ruggning.
Alfågel, Clangula hyemalis. Tämligen allmän.
Gräsand, Anas platyrhyncha. Ruggande fåglar tämligen allmänna. Möjligen häckar något enstaka par.
Bläsand, Anas penelope. Troligen endast tillfällig.
Stjärtand, Dafila acuta. Som gräsanden !
Kricka, Anas crecca. Enstaka häckande par.
Fjällgås, Anser erythropus. Tämligen allmän.
Fjällabb, Stercorarius langicaudus. Flera par häckande.
Fiskmås, Larus canus. 1 bo fanns i Tjålmejaure 1936.
Storlom, Colymbus arcticus. Spridda par.
Smålom, Colymbus stellatus. Spridda par, kan kanske anses tämligen allmän.

Som sammanfattning bör till slut framhållas, att det märkliga med detta till fridlysning föreslagna område i stort sett är det synnerligen rika och omväxlande fågellivet i de delar, som höra till videregionen, samt ett ovanligt väl fördelat fågelliv på de kring Tjålmejauredalen utbredda större och mindre högslätterna. Dessa högslätter uppvisa ett stort antal för arktiska vadare lämpliga häckningslokaler med små fjällsjöar eller - tjärnar omgivna av dels torra, dels av vatten genomsilade högfjällsängar eller sådan arktisk tundramark, som t. ex. skärsnäppan och den större strandpiparen föredraga.

I fråga om de enskilda arterna förtjäna flera av dessa skydd av olika anledningar:

Den rödstrupiga piplärkan är, om icke sällsynt, så dock relativt sparsamt känd från norra Lappland och har i Tjällmejauredalen sin sydligaste kända häckplats på den skandinaviska halvön. Endast ett fåtal par torde finnas.

Dubbelbeckasinen är en fågel, som enligt uppgift skall ha starkt avtagit i ental även i nordliga Sverige under de senaste årtiondena. Fågeln torde vara starkt utsatt för jägares och äggsamlares intressen.

Skärsnäppan finnes utom i detta område veterligen endast i något eller några få par i Jämtland och är sålunda en av våra sällsyntaste fåglar.