media och deras spel i Svaipa

(Gallinago media) Tjålmejaure 1961

	Dubbelbeckasinens spel skiljer sig helt från enkel- och dvärgbeckasinens. Under begynnelsen av häckningstiden samlas hanarna från ett område till någon gemensam spelplats, ett beteende som alltså i detta hänseende är analogt till brushanens. På en begränsad yta har de vissa tuvor eller punkter i terrängen, som speciellt utnyttjas till ståndsplatser. Bildens Dubbelbeckasin står just på den punkt, som tycks vara hans favoritplats. Vid lägre spelintensitet i början av den nattliga spelperioden kan de stanna på samma favoritpunkt långa stunder. Den 22 juni 1961 bevakade Lars Erik Wiss och jag en lekplats från kl. 00.15-03.20. Wiss kunde då notera, att även vid fullt pågående spel en särskilt "stabil" hane vid två tillfällen satt 9 min i sträck på en och samma tuva och därvid gjorde 11 "slag " eller serier av knäppningar, som det benämndes nedan. När spelet försiggår med full intensitet, alternerar hanarna emellertid flitigt mellan olika ståndplatser inom det begränsade spelområdet. Dessa snabba, till synes målmedvetna förflyttningar efter blott 1-3 slag utgör ett karakteristiskt drag i leken. Fotot 1961-06-18 kl. 21.52 temp 3°C.
	I fågelskyddsområdet Svaipa i mellersta Lappland, 26-30 km öster om gränsen mot Norge har Dubbelbeckasinen två kända spelplatser. Den 13 juni 1961 skattades på den ena lokalen antalet spelande hanar till minst 12, sannolikt ca 15 st. (7 ex kunde ses samtidigt av Sven Fredriksson och mig, ytterligare ca 5 ex hördes då spela i snåren). Bilden är från denna spelplats, 16 juni 1961. På den andra lokalen uppskattades antalet till 15-20 exemplar den 22 juni 1961. Den förra spelplatsen mätte ca 45-60, den senare till 60 x 70 meter. Båda var av rännilar vattendränkt vitmosse tuvmark med meterhöga, tämligen glesa videbuskar. De var omgivna av vidsträckta, delvis täta videsnår och blötare kärr. På den senare platsen fanns även rikligt med dvärgbjörk. Den var på tre sidor omgiven av så mycket sankmark, att när man nalkades västerifrån fick man på den sista kilometersträckan gå över mark, som vid den årstiden stod helt under vatten. Det är Tjålmejaure vi ser i bakgrunden.
	Som inledning till de demonstrativa spelattityderna kan Dubbelbeckasinen sitta till synes lugnt hopkurad på sin speltuva bilden till vänster. På tre fyra meters håll kan man uppfatta, att det liksom kokar i fågeln av ett skrockande läte klokloklokloklo....
........ medan den samlar sig för "utbrottet" bilden till höger. Stundom händer, att den gör ett luftsprång, slår ned kanske några decimeter eller en meter därifrån och fortsätter att "koka" under kraftansamlingen till det sjud liga spelet. Även det nedan beskrivna "kvittret" kan separat dras på som en förberedelse tillfullt spel. Observera den för arten karakteristiska fläckigheten över bröst och kroppssidor, vilken lämnar endast ett mindre fält på buken nästan ofläckat. Foto 1961-06-18 kl. 21.07 resp. 1961-06-22 kl. 23.15.
	Huvudfasen i spelet karakteriseras av att fågeln sträcker sig maximalt, bl. a genom att resa sig på tå. Halsen sträcks, näbben riktas uppåt, stjärten höjs med en stel rörelse. I nästa ögonblick drar den upp kroppen i starkt upprätt ställning samtidigt som bröstet spänns ut framåtuppåt. Halsen ser därigenom åter indragen ut och hakan liksom vilar mot bröstet. Med något öppen näbb kommer så "kvittrandet" bipp-bipp-bippbippbippbippbipp....Det flyter över i det knäppandet eller trummande läte, som tycks utgöra spelets höjdpunkt. Bilden är tagen i just det momentet då knäppandet börjar. Se övernäbbens rörelseoskärpa- bilden är exponerad 1/50 sekund! Detta läte är det, på vilket man vanligen upptäcker spelet på avstånd. På något håll låter det närmast som serier av knäppningar, som kan liknas vid ljudet av snabbt studsande pingpongbollar eller som det ljud som uppstår, då man med fingret drar över spetsarna på en hornkam. Det kan med normal hörsel och med gynnsamt väder uppfattas på något mer än 200 m avstånd. På mycket nära håll förnimmes lätet som ett starkt trummande. Den 18 juni kl. 1914 antecknade jag från min dolda observationsplats inne på lekplatsen: "nu dånar det runt om mig", och jag kom att tänka på hur det dånar så att marken tycks skälva, när man står nära en snärpande kornknarr. Knäppandet kan bokstaveras klu-ki-kékekekekee avtonande mot slutet. Foto 18 juni 1961 kl. 2108
Det knäppande eller trummande ljudet övergår direkt i ett vibrerande, "vinande", mot slutet avtonande läte vyi-ýyyyyyy. I övergången mellan trummandet och vinandet göres en eller två ryckningar med delvis utslagna vingar, och stjärten slås ut solfjäderformat. Bilden återger detta moment, sett från ryggen foto 1991-06-18 kl. 21.49.
	I det moment, då stjärten slås ut, är den i mer eller mindre horisontalläge. I nästa ögonblick fälls den nedåt, medan kroppen sjunker ned. Under tiden hålles huvudet alltjämt kvar i oförändrat läge i förhållande till markplane, så att halsen åter blir sträckt, till en början även något uppblåst medan vinandet avslutas. Foto 1961-06-17 kl. 21.51.
	Kroppen har sjunkit i hop ytterligare , stjärten börjar fällas samman men vinandet är ej helt avslutat vilket markeras av den alltjämt öppna näbben och de utspända bröstfjädrarna. På denna och föregående bild ses de för arten karakteristiska vita stjärtpartierna, som annars särskit tydligt observeras, då fågeln vid inbromsande nedflog ses bakifrån. Stundom ser man dessa triangelformade vita partier även vid upp- flog. De yttre tre stjärtpennorna är till större delen vita. Stjärtpennorna nr 4 och 5 (av de inalles 8 stjärtpennorna) har dessutom bred vit spets. I nattens dunkel bildar de en effektiv "ljussignal" i spelet, ej minst i de luftsprång, som kommer tätt då spelet är i full intensitet. Dessa avslutas vanligen med att fågeln i upprätt ställning fladdrar rakt ned med stjärten utbredd. Foto 18 juni 1961 kl. 2135.
	Denna bild avspänningsfasen visar även vingens karakteristiska teckning med två väl markerade vita eller gråaktigt vita band på ömse sidor om den svarta vingspegeln. Lekens sociala karaktär framträder på olika sätt. Fåglarna kan sitta fördelad på spelplatsen , dämpat kvittrande i en mindre intensiv del av spelperioden. Så bryter en hane ut i ett trummande - genast tänder detta de andra successivt, så att trummandet går som en löpeld genom spelplatsen. De ovan nämnda luftsprången sker ej sällan parvis på sådant sätt, att fåglarna fara upp ett par tre meter högt bröst mot bröst, näbb mot näbb. Efter att ha avreagerat sig tar så tar de mark igen och blir vanligen fridfullt och avkopplande sittande helt nära varandra, kanske på blott en halvmeters avstånd. Möjligen mera allvarligt menad fäktning och bortmotande förekommer också. För min del har jag dock aldrig uppfattat klart aggressiva direkta näbbhugg eller att fåglarna gripit tag i varandra. Den 23 juni antecknade jag: "Kl. 0057 fightade två strax t h om mitt gömsle. De förde faktiskt näbben som ett spjut horisontellt. Som vanligt ej träta med utfall på markytan flaxande hopp bröst mot bröst. Slutade med att de sjönk ihop 30 cm från varandra, sida vid sida. Sedan kilade den ena 1,5 m åt sidan, varpå båda samtidigt drog på med en trumvirvel av knäppningar. Spelets sociala karaktär framhäves även av de flyktslingor, som flera fåglar tillsammans gör tätt över busktopparna när spelet försiggår med full intensitet. Då kan 4-5 beckasiner fara upp och på en gång susa iväg i en båge 10-20 meter eller mer, varpå 2-3-4 av dem kan slå ned helt nära varandra för att göra nya "slag" av knäppningar osv. där. En och annan gång ser man en av dem under en sådan flyktlov skilja sig från de övriga och försvinna bort till en torrare videbacke. Det kan ha varit en hona, som besökt leken. Häckningsplatsen är som bekant torrare terräng. Foto 18 juni 1961 kl. 2153.
Den fjällvandrare, som i ett videsnår mitt på dagen uppfattar dubbelbeckasinens spelläte, kan ej därmed vara viss om att han funnit en egentlig spelplats. Enstaka utlösningar av spelyttringar förekommer då och då, här och där i terrängen. Svårigheten att finna en riktig lekplats sammanhänger ej bara med fågelns sparsamma förekomst utan även med flera andra faktorer: leken försiggår mer eller mindre skymd av vegetation på något snävt begränsat avsnitt av kanske vidsträckta lämpliga biotoper, ljudet bärs ej långt, dubbelbeckasinen trycker eller löper gärna undan osedd till fots och spelet försiggår nattetid, med full intensitet endast under få timmar kring midnatt. Däremot förefaller dubbelbeckasinen föga väderleksberoende. Natten 13-14 juni 1961 uppehöll jag mig på lekplatsen klockan 23.05 - 00.30 och antecknade följande: »+6°, busväder med ca 10 sekundmeters nordlig vind, ymnigt regn som dränker alla videsnår med mer eller mindre översvämmande rännilar och bäckar. Spelet pågår med god om ock något dämpad intensitet. - Övriga fåglars aktivitet nästan helt nersatt.» Rytmen må exemplifieras med diagrammet nedan, vilket avser att åskådliggöra spelaktivitetens relativa frekvens kl. 17.45-04.00 den 22-23 juni 1961 på en lekplats i fågelskyddsområdet Svaipa, 66°16' nordlig bredd. Antalet deltagande hanar beräknat till 12-15 ex. Himlen molntäckt, periodvis lätt duggregn. Som mått på frekvensen har använts det antal »knäppningsstrofer» eller trumningar som kunde noteras per 5-minutersperiod. -->	Ytterligare exempel på rytmen: Den 18 juni bevakades spelplatsen från klockan 15.00. Spelet startade då först klockan 17.45 (vind ca 5-7 m/s, sol till 17.38, därpå mulet, duggregn). Natten till den 18 juni var leken märkbart dämpad kl. 01.10, endast några strödda spelyttringar hördes till 01.40, därpå blev det helt tyst och förblev så under de ytterligare tjugo minuter, som bevakningen varade (+ 3°, mulet, västlig vind ca 6-8 m/s). Vid den andra lekplatsen kunde L.-E. Wxss och jag den 22 juni anteckna, att spelet försiggick med full intensitet till kl. 01.30, därefter inträdde ett lugnare tempo men fåglarna var ganska livliga ännu då vi avlägsnade oss kl. 03.30 (+ 4°, mulet, västlig vind ca 5 m/s).
	Fram på småtimmarna slappnar spellusten. Det börjar märkas på att hanen på sin speltuva stoppar näbben under vingen. Att han emellertid ej helt kopplat av , markeras stundom av att lågmält skrockande eller kvitter, alltjämt med näbben instucken bland fjädrarna. Rätt som det är tänder en granne dock ett utbrott hos den avslappnade. Han kvicknar till, häver sig på tå, blåser upp sig och slår en trumvirvel av knäppningar. När spellusten slappnat ännu mera övergår han direkt på spelplatsen till den mera matnyttiga sysselsättningen att påta i jorden. Bilden är tagen vid ett sådant tillfälle den 23 juni 1961 kl. 0252.