Det lustiga är att jag också gått här på 60 talet, bara några år efter att P O själv var här. 

Långa, höga, torra, lättgångna grusåsar är ett karakteristikum för landskapet kring övre Lainio älv. Här flyter Moljotjokk, ett västligt biflöde till Lainio älv, mellan sådana åsar. Bilden är tagen en timme före midnatt den i juni 1960. Torne lappmark.

Lainio älv visar mer forsar än lugnvatten. Att ta sig uppför eller nedför strömmen är en uppgift endast för tränade forskarlar. Utmed älven går ingen banad stig. Att följa den till dess källflöden är alltjämt ett litet vildmarksäventyr. Bilden visar forsarna ovan Liedakka, djupt nedskurna i mäktiga formationer av isälvsgrus. Två bröder Björnström knogar uppströms med båt. Torne lappmark. 11 juni 1949.

Myrar och flacka skogsberg avlöser varandra över väldiga områden väster om Lainio älv och Soppero. Bilden, som är tagen från en forsbåt på älven, visar berget Nummavaara, höjd 577 meter, vilket passeras av barrskogens nordgräns 8 kilometer nordväst om Övre Soppero. Torne lappmark maj 1960.

Palsar i snöskrud på en myr vid Liedakka den 9 juni 1960. I snön låg fjällabb, dalripa, blåhake, ängspiplärka med flera fåglar på ägg. Torne lappmark.

En av fåglarna vid Laisälvens källområden 

Snösiska på boet i en videbuske Sautso Torne lappmark 1949

Myrspov en rödbröstad hane, vid boet på Keukeskeros dvärgbjörkhed ovan trädgränsen. Torne lappmark 1960 

Myrspoven vid Lainio. 

Desto allmännare är blåhaken. Den »kör» av tusentals blåstrupar, som omgav oss överallt utmed älven och upp i videt på fjällplatåerna i slutet av maj och början av juni 1960, var rent ut sagt överväldigande. Något liknande hade jag efter många års rik kontakt med arten i andra fjäll dock inte väntat mig. 

Den smalnäbbade simsnäppan är mycket talrik i vattnen kring övre Lainio älv. Fågeln på bilden är en hane. Vid Ruotasjärvi, Torne lappmark. 28 juni 1959.

Skillnaden mot andra lappländska fjälltrakter blir mer utpräglad ju högre man kommer mot älvens källor eller i höjd över havet, och den blir kanske störst på palsmyrarna, där brushanelekar finns på varje myr, ofta med flera olika sällskap med ett tiotal hanar i varje helt nära varandra. Här har vi landets utan jämförelse rikaste brushaneförekomst. Ingenstädes torde man heller känna en rikare förekomst av kärrsnäppor. Dessa finns väl spridda över alla lågfjällen i området och på palsmyrar i björkskogen. Utom den vanliga enkelbeckasinen finner man dvärgbeckasinen spelande över alla större myrar - den behöver antagligen stort format på myren, ty den vill sträcka iväg kilometervis under spelet. Desto mindre anspråk har den smalnäbbade simsnäppan, och en sådan koloni, vid Jeullujokkis utlopp i Jeullujärvi, en av källorna på Taavaenosidan, kan nog sällan letas upp söderut. Den natten fann vi på ett helt litet område tio bon, ej alla med full kull, så att det kanske skulle bli ännu flera - dessutom fann vi säkerligen ej alls alla, som bodde där.

Pältsan som jag minns det

med mina blommor från Fallet

Erik Rosenberg berättar litet om

Vittangijärvi

Litet om fågellivet i Vittangijärvi området

Vittangijärvi ligger helt i björkregionen och bildar praktiskt taget centralsjön i ett av vårt lands största myrområden. Söder om sjön och vid översta loppet av Vittangi älv ligger sålunda myren Takovuoma, strax på nordsidan av det spetstoppiga berget Vittangivaara, som också höjer sig brant över sjön och ger trakten över huvud taget dess profil. Norr om den nästan milsvida sjön ligger den stora Rienakavuoma, öster ut bakom några bergkullar breder så Sekuvuoma ut sig. Ett stycke upp efter det största tillrinnande vattendraget ligger Raggisvuoma en smula undangömd mellan ett par lågfjällsryggar, och så längst i norr och som fortsättning nå sistnämnda myr och Rienaka slutligen den största slättlandsvidden Pirtimäsvuoma, som i sin tur mot norr går i ett med sakta stigande fjällhedar. Områdets utsträckning från söder till norr är omkring fyra mil, räknade man med Isovuoma uppe i nordväst bleve det fråga om ännu längre distanser av så gott som sammanhängande myr, men då komme vi också in på ett annat vattensystem. Områdets bredd håller sig väl omkring milen, men då man här nästan överallt finner ur fågelsynpunkt intressanta skogs- och hedmarker får man räkna med betydligt större vidd. Endast längst i söder når myrområdet ned till barrskog. Mest alla stormyrarna ha sin centralsjö och dessutom ett otal tjärnar och smärre vattensamlingar. I stort sett kan man säga att terrängen här uppe kring Vittangijärvi ungefär är densamma som den man ser från tåget mellan Gällivare och Kiruna - gräs- och revelmyrar, fjällbjörksbevuxna åsar i ständig växling. Sommartiden besökes större delen av dessa trakter inte av människor, blott i ett par av sjöarna bedrives fiske av folk från Övre Soppero och Sevuvuoma samt slåtter i en del av de lägre myrarna. Den lyckliga bristen på högre fjäll har medfört att turistväsendet lämnat trakten åt dess öde. De stora fullkomligt ostörda vidderna utgöra en fristad för de folkskygga storfåglarna under häckningstiden. Om vintern däremot är det mera oroligt ute bland myrar och lågfjäll, lapparna flytta då fram häröver och i björkliderna syssla de finsktalande nybyggarna med sina ripsnaror, de jämna snövidderna äro nu lätt tillgängliga och härav kommer väl den sorgliga bristen på de för lappmarkerna säregna däggdjuren. Björnen utrotades för ett kvarts sekel sedan, vildrenen för tre kvarts - han lever dock ännu i folkets minne! - och fjällräven tycks också vara försvunnen. Vargspår ha vi iakttagit vid två tillfällen, eljest har - frånsett sorkar och lämlar - den högre faunan som kommit i sikte utgjorts blott av för en sydlänning nästan banala djur som älg, rödräv och hare.

Vad fågellivet beträffar förekommer inom området flertalet för Lappland säregna arter. Det är lätt att räkna upp dem som icke iakttagits under de sex strövtågen: ringtrast, berguv, salskrake, skärsnäppa, myrspov. Nere vid Vittangiälvens sammanflöde med Torneälven har videsparven iakttagits, uppe i det egentliga fågelområdet har han nog hörts en gång, ehuru kanske ett ? måste sättas för principens skull. Rödbenan har endast setts tillfälligt. Sammanlagt har iakttagits 109 arter, av märken att döma kommer härtill ytterligare 4. Antalet häckande utgör 94, till vilka bör föras ett par mycket sannolika. Här kan endast nämnas några av de mer intressanta befjädrade innevånarna inom Vittangijärvi området med ett par rader.

För att börja med småfåglarna så är ju nordsångaren (Phylloscopus borealis) den märkligaste. Han har observerats sjungande i ett par yppiga björkskogsområden vid bäckar ovanför Vittangijärvi. S. Hederström uppger i Fauna och Flora 1943 att han fann bo med ägg av denna fågel i barrskogsområdet nedanför redan 1916. Här har jag ej iakttagit fågeln och ej heller sett några lämpliga platser. Däremot har en grönsångare (Ph, sibilatrix), som såg ganska hemmastadd ut, iakttagits i den allra översta barrskogen. En annan sydlig fågel att notera är koltrasten, som satt och sjöng i en fjällbjörk vid den stora sjön under strömmande regn midsommardagen 1939. Nämnas kunde kanske vidare sibiriska gråsiskan (Carduelis flammea exilipes), som åtminstone vissa år häckar i mängd i de översta björkskogarna, vidare berglärkan som bor på lågfjällens grusiga topplatåer, rödstrupiga piplärkan som häckar delvis i riktiga små kolonier på vissa ställen i de översta myrarna och sävsångaren som är allestädes närvarande i de stora videdjunglerna vid bäckmynningarna.
Ugglorna utgöra den fågelgrupp som är minst utredd däruppe, deras högsäsong är ju delvis förlagd till en tidigare tidpunkt än den man i regel väljer för fågelstudier i fjällbandet, nämligen april och början på maj, och vidare äro ifrågavarande fåglar periodiska, bundna till sork- och lämmelår. Jordugglan är tämligen årsviss, allmän under de feta, sparsam, kringstrykande och snart försvinnande i början på säsongen under de magra åren. Av hökugglan har ett par bon anträffats. Fjällugglan uppträdde under lämmelåret 1938 i övre delen av myrområdet, men tid och utrustning tilläto ej närmare efterforskning. Fjädrar och andra märken ha utvisat förekomst av lappuggla, slaguggla och pärluggla.

Rovfåglarna äro representerade av icke mindre än tio arter, tämligen säkra häckfåglar allesammans. Fjällvråk och blå kärrhök äro de som man oftast ser över myrvidderna, år med sork- och lämmelbrist äro de dock fåtaliga och häcka icke. Några par fiskgjusar ha sitt tillhåll i trakten, man ser en fiskande fågel emellanåt över sjöarna, dock är han märkbart glesare i sin förekomst här än kring de mellansvenska sjöarna. Falkarna ha de fyra arter, som kunna förekomma på så nordlig breddgrad representerade, den förnämste av dem, jaktfalken, visar sig någon gång flygande över myrlandet med snabba vingslag eller sittande på en sten i en backsluttning under de solljusa nätterna lurande på de skrattande dalriptupparna nere bland björk- och videsnår, som ibland fara upp i luften under spelyran. Ett jaktfalkbo med tre ungar påträffades i en bergsbrant; redan midsommardagen voro de utflugna och sutto skrikande på mat i talltopparna. Sparvhöken har setts ett par gånger, duvhöken har visat sig oftare i storvuxna, mycket ljusa exemplar.

Redan under första strövtåget över myrlandet sågos ett par väldiga havsörnar kretsa över en sjö. Det var inte direkt oväntat, ty för ett 20-tal år sedan hade Sune Hederström påträffat ett bo vid övre Torne älven och även senare hade det glunkats om förekomst vid Torne träsk, men stor fröjd väckte det och det har mest varit för den fågelns skull alla strövtågen företagits. Först efter flera år anträffades havsörnens bo med en unge och två rötägg. Det var 1939. Vid nästa besök 1941 befanns den gamla boplatsen övergiven, men några kilometer därifrån var det ett nytt bo, tyvärr dock utan att några fåglar voro närvarande. I redet funnos blott äggskal. Vissa märken i närheten tydde på att lappar rastat där under vårflyttningen och dessa hade tydligen stört den ruvande fågeln. Det är att hoppas att det stannat vid detta. I Kiruna besågs vid samma tid i en privatvåning en uppstoppad gammal havsörn som sades vara nyligen dödad av jukkasjärvilappar. Att åtminstone en av örnarna var i livet bevisade en mängd nyligen i boet upplagd proviant, gäddor mest men också ett par sjöfåglar. 1942 iakttogs blott en enda havsörn, men denne var en mörkstjärtad fjolårsunge, som vittnade om att häckning ägt rum i trakten på okänd plats. Det är alltså ett bekymmer med dessa ståtliga och beskedliga jättefåglar här uppe i det nordliga inlandet, om sommaren löpa de ingen fara men vintertiden, när de nödgas söka sin föda på stupade renar och andra kadaver, kunna de råka i rävsaxar och dylika försåt. Stammen kan nog räknas på ena handens fingrar.

Kungsörnen förekommer också häruppe fast man ser honom mindre ofta än havsörnen på grund av hans annorlunda jaktvanor. Han kan komma strykande över skogen följd av knorrande korpar eller segla upp över de sluttande fjällhedarna, omgiven av ett sällskap ilsket skriande labbar. Först under den senaste turen kommo vi på hans väldiga bo, byggt helt lågt i en fura. Det innehöll två dunungar med frambrytande fjädrar, alltså i den ålder som dylika småttingar äro som matfriskast. Men under de två dagar jag höll uppsikt vid boet lämnade hanen blott in en halv hare och en lokatt, vilken förstnämnde helt förslog för de båda dagarna. Detta omnämnes med anledning av en del påståenden om denna fågelarts stora glupskhet.

Vadare och vattenfåglar äro naturligtvis de fågelgrupper som dominera detta nordliga myr- och fjällhedsland, arter som vi i södern så väl känna till på genomresan under flyttningstiderna, men som vi måste fara långa vägar för att träffa på i deras ödsliga sommarhem. Det har nästan blivit en sport att räkna ihop de häckande arterna av dessa släkten och så få fram en mätare på en fågelsjö eller ett fågelträskområde. Man räknar med att Krankesjön med omgivningar har 30 arter, Tåkern 28, Kävsjön 24, Tjålmejaure - området 24, Ånnsjöområdet 32. Skulle man summera ihop dem som man har utsikt att träffa bofasta inom en dagsmarsch i olika riktningar från Vittangijärvi finge man nog ihop 36 eller 37 stycken. Artrikedomen är alltså rekordmässigt stor, men det bör genast tilläggas att vidderna också äro därefter och att man blott på ett par ställen träffar ett fågelvimmel som kan jämföras med en dylik terräng i södra Sverige. I norr går myrlandet ihop med fjällandet och orsakar en blandning av arter som på andra ställen häcka vitt åtskilt, i söder blandar sig myr- och skogsland. Stora myrvidder äro så gott som tomma på ifrågavarande fågelarter, detsamma gäller flertalet av de större sjöarna med Vittangijärvi själv i spetsen. Rikast är ifrågavarande fågelliv i de tjärnuppfyllda revel- och palsmyrarna och särskilt i vissa stråk längs de större vattendragen. Fågelstammen är uppenbarligen alltför liten för att kunna uppfylla alla träsk och kärrmarker. Hos vadarna förhåller det sig väl så att de mera äro beroende av tillgången på lämpliga vistelseorter i södern, där de vistas större delen av året, och hos sjöfåglarna spelar väl jakt och annan förföljelse vid Östersjöns stränder och kring Nordsjön den största rollen som decimerande faktor.

Av storsnäpporna är grönbenan den talrikaste och förekommer spridd på de allra flesta lämpliga ställen, glesare men lika spridd är svartsnäppan, medan glutten blott förekommer ett stycke upp i björk regionen. Drillsnäppan häckar här och där vid sjö- och älvstränder, skogssnäppan har ett eller två tillhåll i översta barrskogen. I alla stormyrarna finnas betydande tillgång på brushanar, stundtals förefaller han vara den individrikaste vadaren. För revelmyrarnas gungflyn, särskilt i de nedre delarna av myrlandet är myrsnäppan särdeles utmärkande. Här träffas också halvenkla beckasinen talrikt, den enkla beckasinen är spridd i kärr av alla slag, medan dubbelbeckasinen blott iakttagits på ett enda ställe. Morkullan har noterats dragande ett par gånger över björkskogen. I alla småvatten i övre myrlandet och på fjällhedarna i fortsättningen, i tjärnar, dammar och små vattenpussar mellan palsarna träffas simsnäppor. Kärrsnäppan är talrik på flera ställen längst i norr, mosnäppan däremot är ej så individrik som man skulle vänta sig, ehuru man nog finner henne utan alltför stort besvär, särskilt lönar det sig att söka i palsområden. På hedmarkerna är småspoven fläckvis talrik, i ännu högre grad gäller detta ljungpipare, som också är bosatt på lägre tundramarker. Fjällpiparen vill ha högre lägen men förekommer stadigt även på de isolerade bergen i myrlandet. För större strandpiparen däremot är fjällterrängen tydligen ej lämplig, han har blott påträffats häckande vid en tjärn mellan grusåsar på en lägre myr.

Tranan är väl representerad inom området, man kan se par ända uppe på hedarna, men häckning äger knappast rum annat än ett stycke upp i björkregionen - det gäller för fågeln att finna en snöfri fläck i mitten på maj när äggen skola värpas.

Änder och sjöfåglar kan det vara gott om vid älvmynningar och forsnackar tidigt om våren, men när de sedan sprida sig på häckplatserna blir det glest mellan paren. Bläsanden är vanligast, därnäst kommer krickan bland de äkta änderna. Stjärtanden bor här och där, sparsammast är gräsanden. Lustigt var det en gång att höra årtans knirkande i ett gräskärr under dessa höga latituder, det var två hannar och en hona. Storskraken och småskraken äro båda häckfåglar, likaså knipan inom barrskogsområdet. I sjöar och större tjärnar bo svärta och sjöorre, framförallt i myrvatten vigg och i fjälltjärnarna bergand och alfågel.
I ett vattenrikt skogsområde har sädgåsen ett säkert tillhåll, tyvärr har fågeln minskat märkbart även under den tid undersökningarna pågått. Om fjällgåsen är riktigt stadig häckfågel inom området är ännu oavgjort, att hon ibland häckar vid en åmynning nere på gränsen mot barrskogen är dock tämligen säkert.

Sångsvanen har ännu sitt tillhåll i dessa folktomma ödemarker och sex, kanske sju par ha under de år undersökningarna pågått befunnits ha sitt fast tillhåll inom stormyrarnas område. Endast tre bon ha iakt tagits på synnerligen avsides belägna ställen. Blott ett av dessa har närmare skärskådats, i det att en av kamraterna passade på medan fåglarna voro ute på en betestur till en avlägsen sjö och kilade fram för att ta en hastig titt på det stora redet ute på en holme i en tundradamm ett stycke ovanför trädgränsen med dess innehåll av tre, med mossa och fjäderdun väl övertäckta ägg. Eljest ha vi alltid tagit en vid sväng vid åsynen av sångsvanar för att inte störa dem under den ömtåliga ruvningstiden och nöjt oss med att beundra dem på avstånd och att lyssna till deras sång som klingat underbart över de ändlösa vidderna. Tyvärr är det med sångsvanen som med örnarna, han går inte fullkomligt säker för förföljelse: han infinner sig i slutet av mars eller i april medan ännu full vinter är rådande. Våren 1943 omtalades ett illdåd mot sångsvanarna i trakten av Torne träsk (Vikkikoski?), icke mindre än 40 fåglar skulle ha dödats. Om detta är bokstavligt sant innebär det en fullständig katastrof för sångsvanstammen i Vittangiområdet, som tydligen mangrant har övervintringen förlagd till Lofoten och om våren infinner sig vid öppna vatten vid ovannämnda tidiga tidpunkt. Svanstammen längre ned efter Vittangi älv flyttar lyckligtvis söder ut molandets södra och västra kuster och kommer till Lappland först fram i maj.

För att vattenfåglarnas lista skall bli fullständig måste storlommen som bor i alla större sjöar, och smålommen, som häckar här och där i små tjärnar i myrarna, nämnas, samt vidare den vackra fjällabben, en talrik fågel på de övre myrarna och fjällhedarna, och den prydliga silvertärnan, bofast i små kolonier vid en och annan myrsjö.

Domänstyrelsen har nyligen beslutat att kvarvarande urskog inom Vittangijärvi området skall undantagas från avverkning. Detta är mycket att glädjas över, det inger hopp om att havsörn och kungsörn allt jämt skola reda sina risborgar i jättefurorna i kanten av tundrorna, där de många milen och svårframkomligheten sommartid för övrigt skänka dem och den övriga fågelvärlden ett mer effektivt skydd än några direkta lagparagrafer.