Kungsfiskaren
berättad av
Kungsfiskaren
Erik Rosenberg Per Olof Swanberg
Erik Rosenberg berättar om sin upplevelse 1932
Svartån är en typisk mellansvensk å, där han beskuggad av
lummiga alar långsamt slingrar sig fram över närkesslätten. Vid Karlslund bryter
han sig genom den mäktiga rullstensåsen, bildar forsar och fall och en mångfald
armar, vilka omsluta holmar med präktig vegetation. Åldriga träd välva sitt
lövverk över vattnet så tätt, att bara här och var några solstrålar leta sig
igenom. Vid åbräddarna frodas röda fackelrosor, gul Iris och blå förgätmigej och
den ståtliga ormbunken Struthiopteris, som bildar manshög djungel. Stora stim av
löjor simma i det mörka men genomskinliga vattnet, emellanåt komma blå
jungfrusländor förbi i vacklande flykt.
- Här är nästan tropiskt! utbrister någon.
- Nästan?! Nå, vänta bara.
Den yppiga lövskogen på holmarna vimlar av fåglar. Luften är fylld av fågelsång,
här finnas koltrast, svarthätta, trädgårdssångare och många andra framstående
tonkonstnärer. Granna fåglar skymta titt och tätt, stora och små hackspettar,
gröngölingar, blåduvor, stjärtmesar. Fasantuppen gal till ibland och bullrar med
vingarna, då och då kommer en andhona simmande efterföljd av en skara ungar, som
göra lustiga språng efter den dansande myggen. Plötsligt tränger ett fågelläte
genom de andra, ti ti ti låter det helt svagt men med en viss metallisk skärpa i
tonen. Det är svårt att lokalisera men det gäller att se upp, ty nu kommer en
liten fin fågel! Han flyger med svindlande fart, de små runda vingarna rör han
som en svärmarefjäril, man hinner knappt fatta situationen förrän han är förbi.
Men nu kommer den verkliga sensationen: man ser inte längre en fågel, som
singlar bort över vattnet mellan träden och ormbunkarna, utan en skimrande blå
turkos ! Det var kungsfiskaren, "den flygande ädelstenen", som flög förbi. Här
vid dessa parkkanaler har han valt sitt hem, här ser man honom titt och tätt,
och för varje gång tror sig ornitologen försatt till fjärran nejder, till Nya
Guineas urskogsdjungler, paradisfåglarnas land!
Kungsfiskaren, Alcedo atthis ispida, sam hans fullständiga latinska namn lyder, är sällsynt i Sverige. I den ornitologiska litteraturen omtalas blott ett bofynd, gjort i Sörmland 1899, samt dessutom några iakttagelser av utflugna ungar, som setts vid Motala, Jönköping och Engelholm. Själv hade jag bara sett en glimt av fågeln en vårmorgon, när han kom från Hjälmaren och svängde upp för Svartån, samt en höstmorgon, när han drog samma väg i motsatt riktning, tills en dag i somras bud kom, att en kungsfiskare uppehöll sig vid Karlslund. Det var en ivrig amatörfiskare och intresserad fågelvän, hr Sandberg, som fick se honom. Jag for strax dit, letade i tre dagar för att äntligen på midsommardagen finna såväl kungsfiskaren och hans hona som deras bo i en undangömd åbank. Så ofta tillfälle gavs var jag sedan där för att sätta mig in i den fascinerande varelsens liv, som inte torde vara studerat förut i vårt land utan uppgifterna i litteraturen hämtade ur tyska och engelska källor.
Egentligen borde man hålla tyst om var en sådan fin fågel residerar - hans ägg torde nämligen vara eftersträvade av samlare. Visserligen är kungsfiskaren sedan länge enligt lag skyddad till liv och egendom, men sådant hjälper inte alltid, det vet man av erfarenhet. Emellertid rör det sig här om en fågel, som i sommar varit gårdsfiskare, vid Karlslund och där stått under direkt uppsikt av jägmästare Dieden. Kommer han tillbaka, kungsfiskaren, kan han känna sig trygg.
Kungsfiskaren är Europas enda representant för ett fågelsläkte,
som annars huvudsakligen hör tropikerna till. Det märks också på honom. Hans
utseende är kostligt. På en kropp, som inte mycket överträffar gråsparvens i
storlek, sitter ett väldigt huvud med en ännu väldigare näbb. Han sitter alltid
upprätt och ser mycket kavat ut. En av mina vänner brukade ofta säga, när vi
betraktade fågeln: "nu ser han arg ut" eller "nu verkar han fryntlig". Det var
inte utan att man måste instämma. Fågelns fjäderdräkt är mörkt violblå, prickad
med grönt, på huvud och vingar, undersidan är rödgul, sidenskimrande, ryggen
koboltblå, fosforescerande i dunklet under alarna, i solskenet blänkande som
turkos eller smaragd, en vit fläck på vardera sidan av nacken utgör extra
prydnad, näbben är svart och de små fötterna, vilkas tår delvis äro sammanväxta
så att det på avstånd ser ut som det bara vore en enda, röda som lack, och den
lilla vickande stjärten slutligen är högblå. Kungsfiskarens skönhet är av det
slag "som tusende förstå". Tusentals människor skulle också ha fått se honom,
när de badade i ån under värmeböljan i juli, men de sågo inte, när den lilla
fågeln kom svirrande blott några meter över deras huvuden. Deras sinnen voro för
slöa för att hinna fatta den meteorliknande företeelsen. Endast några få, som
voro särskilt skarpsynta eller som fågeln satte sig strax intill, fingo se honom
och så det tjogtal, som mina vänner och jag visade tillrätta. Det var roligt att
höra de spontana utrop av beundran, som åsynen av den lilla fågeln framkallade.
- En så'n sensation! utbrast den bildade herrn, och så främmande, så absolut
främmande han verkar i miljön.
- Vilken fågel! utropade den pilsnerdoftande karlen, som metade i ån och som jag
visade på fågeln, när han flög förbi, vilken fågel, han var grann så jag blev
faktiskt snopen!
I sitt rätta hemland är också kungsfiskaren en mäkta populär fågel, kring vilken
folket spunnit många sägner och sagor. Det berättas, att han i början var en
vanlig grå fågel, men i glädjen över att slippa ut från Arken flög han så högt,
att han blåfärgades av skyn och rödbrändes av solen, som han råkade komma för
nära; han säges också vara en förvandlad prins, hans lik skall visa
vindriktningen, avvärja blixten och i garderoben utgöra ett ofelbart medel mot
mal.
Kungsfiskarens fiskevatten var mycket vidsträckt. Inom en fjärdingsväg från boplatsen kunde man räkna med hans uppträdande vid vissa tider på dagen. Han hade bestämda utkiksplatser, till och från vilka han, lustigt nog, tog kilometerlånga genvägar tvärs genom täta skogen. Man synes i allmänhet underskatta denna fågels flygskicklighet. Vingarna röras ytterst hastigt, kroppen hålles något upprätt - härav kommer det sig att den praktfulla ryggfärgen exponeras - och detta gör, att flykten verkar ansträngande, vartill kommer att den är något ryckig både i höjd- och sidled. Men fågeln är dock i stånd att göra de tväraste vändningar, stå stilla i luften, sväva med orörliga vingar ett stycke och höja sig rakt upp som en heliokopter, vilket jag aldrig sett någon annan fågel göra så fulländat. Härav kommer hans förmåga att pilsnabbt slunga sig genom den tätaste skog.
Alla möjliga uppstående föremål i och vid ån tjänade till kungsfiskarens utkiksplatser. Än satt han i en al, än på en stör eller trädrot, än på ett broräck, än på en kraftledning, som gick fram 7-8 meter över vattnet. Här kunde han sitta orörlig en lång stund som en liten fjäderboll och spana ned i vattnet. Det var nöjsamt att studera hans "minspel", när han fick se något byte. Han blev då plötsligt livlig, sträckte på sig och sjönk ihop, "neg", som mina kamrater uttryckte sig, rörde stjärten fram och tillbaka som hade den haft gångjärn, vred och vände på huvudet och fixerade en viss punkt med sina stora, svarta ögon. Så hukade han sig och riktade huvudet och näbben nedåt, flyttade sig i sidled hastigt fram och tillbaka på grenen - gick liksom på "drev" skulle man kunna säga - och så stelnade han till. Han hade riktat in harpunen, fått stadigt korn och fritt skottfält. Nu small det! Som en slungad sten försvann fiskaren med ett plums i vattnet. Han kom strax upp igen med en silverblänkande löja på tvären i näbben och flög tillbaka till utgångsplatsen, på vägen ruskande av sig vattnet alldeles som gjusen brukar göra. Han satt stilla i sin vanliga upprätta ställning, såg ännu viktigare ut än annars och lät löjan sprattla bäst hon ville. Men så började han jonglera med fisken, släppte ned den mer och mer åt sidan av näbben och fattade ett stadigt tag i stjärten. Så slängde han löjan i grenen så det sade "smisk". Löjan stendog nog bums, men för säkerhetens skull smällde han henne i ännu några gånger, innan han åter började bolla med henne och svälja henne med huvudet före.
Ja, så gick det till, när kungsfiskaren fiskade. Han kunde sitta
på kraftledningen högt uppe i luften och störta lodrätt ned, han kunde också
sitta på en rot invid stranden och flyga i väg ett tjogtal meter och mer och
blixtsnabbt bryta sin bana för att slå ned i vattnet. Han behärskade fullkomligt
tekniken. Jag såg honom bara bomma en enda gång, och då satt han för lågt för
att få ordentlig stötkraft.
Han siktade alltid ytterst omsorgsfullt - hur annorlunda än den slarviga tärnan!
När jag träffade samman med kungsfiskaren i ån, var han i kärlekstagen. Ideligen
jagade han honan upp och ned efter ån, igenom skogen och ut över åkerfälten.
Honan var lika fin som hannen, enda sättet att skilja dem åt i det fria var
lätet, som hos honan var ett enkelt "ti ti ti", hos hannen en mångfald
kombinationer därav i en aning annorlunda tonhöjd. En tidig morgonstund fick jag
se honan slå till i en al ute i vattnet. Hannen kom efter och satte sig med
fladdrande vingar på hennes rygg ideligen pipande "ti ti tihi tihi tirrirritt" -
han sjöng faktiskt en metalliskt klingande liten strof! Han viftade samtidigt
med stjärten, och om man tittade riktigt nog kunde man se, hur den i sitt högsta
läge ett ögonblick slog ut i solfjäder. Så sträckte han sig framåt och strök med
näbben på båda sidor av honans. Ja, kort sagt, det var ett högst förtjusande
kärleksmöte.
En präktig gammal al hade gripits av stormen och vräkts i ån. Där hon stått blev
en tvärbrant jordvägg, just precis en sådan, som kungsfiskaren vill ha.
Halvannan meter över vattenytan, strax under den överhängande grässvålen,
arbetade fåglarna ut en gång, som var 6 cm i diameter och sträckte sig 0,65
meter en smula snett uppåt. Längst inne gjordes en kammare och här reddes boet.
När jag kom dit, var arbetet i huvudsak färdigt, varför jag inte fick se hur det
gick till. Av iakttagelse, som skall omnämnas senare, föreföll det dock, som om
hannen skulle ha varit flitigast med att hacka ut hålet.
En morgon satt kungsfiskaren på en trädrot och såg så eländig ut, att mina kamrater och jag, som sutto på vår vanliga observationspost på motsatta sidan av ån, kände oss riktigt hjärtnupna. Han hade kväljningsanfall och krumbuktade sig som en sjösjuk, tills han slutligen fick upp en avlång vit boll av fiskben. Han tog den på tvären i näbben, vickade förnöjt med stjärten och flög in i bohålet. Det är en känd sak, att kungsfiskaren liksom många andra fiskätande fåglar kräkes upp de osmälta benen, lika känt är att själva balen under äggen utgöres av dylika uppstötta fiskben, ett mycket underligt bo, som lär vara så skickligt hopflätat, att det med försiktighet kan lyftas upp. En nyhet för oss var emellertid, att fågeln flög in i boet med byggnadsmaterial alldeles som andra fåglar.
I litteraturen uppges, att hos kungsfiskaren honan ensam ruvar,
medan hannen förser henne med föda. Så var dock ej förhållandet med mina fåglar.
De byttes åt med ruvningen och föda skaffade sig var och en själv. På morgnarna
skedde ombyte med en till två timmars mellanrum, fram på dagen kunde det däremot
dröja tre till fyra timmar och stundom ännu längre.
Många besök gjordes nu hos kungsfiskaren under ruvningstiden i juli. Det var
många, som ville se den praktfulla fågeln, och det fingo de naturligtvis mer än
gärna. I första gryningen församlades åskådarna, det kunde ofta bli timslång
väntan, en tid som gick fort under åhörandet av den ännu pågående
fågelkonserten. Det var flera fåglar, som sade "ti", det var nötväckan,
trädkryparen, grönsiskan, trädpiplärkan, flugsnapparna och skickligast av alla,
talltitan, men det tränade örat reagerade genast för kungsfiskarens skri, när
han nalkades första åkröken. Ögonblicket efter sköt han förbi som en pil och
slog till på en algren, skrek ivrigt och vippade med stjärten. Nu dröjde det
inte länge, förrän det surrade till i hålet och den ruvande fågeln kom utfarande
som ett skott. Båda fåglarna följdes åt till åkröken, där vände den nykomne och
flög åter till sin sittplats. Han brukade ta sig fem minuter. Han satt alltid
vänd mot boet, men upptäckte han åskådare, vände han sig kvickt helt om, visade
hur fin han var både fram och bak, som en fru uttryckte sig. Detta tydde på, att
han var nyfiken, men den rödgula undersidan liknade ett visset löv och skyddade
honom också för upptäckt. Däremot var fågeln alldeles likgiltig gentemot
råttorna, stora präktiga exemplar, som regelbundet hade sin väg under branten,
och mot ekorrarna, ävenså mot en igelkott, som drumlat ned vid bobranten och
inte orkade upp utan mitt ingripande. Men en vaken iakttagare var han i alla
fall. En av mina vänner medförde en ostyrig foxterrier, vilken genast anställde
råttjakt. Kungsfiskaren satt i alen med sitt vanliga, tröga, litet fundersamma
utseende, men då han fick syn på hunden, erbjöd han genast en attityd av högsta
förvåning. Han flög fram till en pinne strax nedanför hunden, sträckte på sig
och riktade näbben rakt upp som en rördrom och började pendla och svaja med
halsen som en göktyta. Han såg urkomisk ut, där han satt och kikade mot zenit,
men hans syfte var antagligen att skrämma bort hunden, vilken naturligtvis inte
tog minsta notis därom.
Lustigt nog var kungsfiskaren föremål för ovilja från andra små fåglars sida. Sädesärlor kommo ibland och ställde sig att skälla ut honom, en bofink sågs också djärvt kasta sig ned och slå efter honom. Roligt hade vi åt en talgoxe, som fick syn på fiskaren, när han satt på en rot invid boet. Talgoxen blev på det högsta upprörd, stod i luften med fladdrande vingar och skrek så mycket han förmådde alldeles intill kungsfiskaren, som emellertid nu lika litet, som vid andra dylika demonstrationer lät sig bekomma det minsta. Plötsligt kastade sig kungsfiskaren i luften och försvann i hålet. Det var mer än talgoxen kunde begripa. Han fladdrade av och an efter branten och letade efter sin ovän en lång stund. Sedan satte han sig på trädroten och tog sig en grundlig funderare.
I mitten av juli hördes ungarna pipa inne i boet. Åtminstone i början fick jag den uppfattningen, att det var båda föräldrarna, som nu flögo in i boet med små fiskyngel och insekter, antagligen sländor i näbben. Men så småningom, när ungarna blevo större, upptäckte jag, att det var endast honan, som matade. Hannen hade tagit semester och visade sig vid boet endast tidigt om morgnarna. De fem ungarna blevo med tiden särdeles matfriska. Vi lyste in i hålet med ficklampa och sågo dem sitta därinne helt beskedligt och se så barnsligt oskuldsfulla ut med sina förvuxna huvuden och blinka med de svarta, fromma ögonen. Men när modern flög in med en fisk, blev det ett fruktansvärt gnyende därinne, som varade en bra stund sedan hon flugit bort. Det var inte små mängder fisk, som gingo åt i hushållet. En dag satt jag vid boet från klockan 0950 till 1810 och kunde räkna, att under denna tid ungarna fingo 23 löjor av ett pekfingers längd. Fisken transporterades alltid med huvudet först för att bekvämt kunna stoppas ned i ungarnas gap. Den mindre fisken bar honan till hälften nedsväljd, varvid huvudet stack fram ur näbben, den större höll hon fastknipen om magen längs sidan av näbben, varvid fiskhuvudet sköt en god bit förbi hennes näbbspets, stjärten nådde bakom hennes nacke.
Man har beskyllt kungsfiskaren för att vara en riktig snuskpelle, vilkens bo skulle erbjuda bilden av det gräsligaste svineri. Det är ju klart, att renhållningen i boet stöter på oöverstigliga svårigheter. Liksom hos alla fiskätande fåglar är kungsfiskarens spillning flytande och kan således ej fraktas bort, ej heller ha ungarna någon möjlighet att "gå ut". Då och då sågs dock honan kasta ut en fiskbensboll, och när ungarna omsider kommo fram i dagsljuset, voro de så rena och snygga, att deras moder hade all heder av dem. Själv var kungsfiskar honan ett mönster av renlighet, som efter varje besök i boet gjorde omsorgsfull toalett. När hon kom ut ur hålan, störtade hon omedelbart ned i vattnet och tog ett dopp, varefter hon flög upp på en algren och ruskade sig. Därifrån störtade hon nu upp till sex gånger huvudstupa ned i vattnet, däremellan putsande sig med näbben var hon kom åt. I nacken torkade hon sig med vingen som handduk, vilket såg kostligt ut. Hon stödde sig också med ena vingen mot grenen och stack upp den lilla foten bakom den andra vingen och kliade sig på huvudet. När hon var färdig, neg hon ett tag och ilade bort. Det dröjde ofta inte mer än ett par minuter, förrän hon var tillbaka med fisk, men icke förty upprepade hon den omständliga badproceduren.
En dag kom en av mina kamrater och talade om, att han upptäckt kungsfiskarhannens privata tillhåll. Vi följdes dit och kommo till Karlslunds ankdamm. Denna ligger högt uppe på åsen, flera hundra meter från ån och är på alla sidor omgiven av parkanläggningar, trädgårdar och byggnader samt så skymd av träd, delvis granar, och snår, att man inte kan se den, förrän man kommer alldeles inpå. I en björk, som hängde ut över det gröngrumliga vattnet, satt vår lilla gynnare! Vi förundrade oss storligen över att han hittat hit. Runt om honom vimlade det av höns och duvor, ankor, gäss och änder. Något stort och grått skymtade också bland buskarna invid vattenkanten. Det var den tama tranan Pelle, härskaren över gårdens alla befjädrade innevånare. Kanske var det för att vara i hans förnämliga sällskap kungsfiskaren sökt sig hit? Ja, någon förnuftig förklaring kunde vi inte finna. I dammen fanns visserligen fullt med rudor, men dessa passade synbarligen inte på vår kunglige fiskares taffel. Då och då flög han pipande bort genom parken ned till ån för att fiska men kom tillbaka efter en kart stund för att sitta och filosofera i björken, medan honan slet och arbetade för sitt och sina ungars livsuppehälle vid boet en kilometer bort på andra sidan åsen. Honan visste emellertid mycket väl, var hennes herre och man höll hus. Min kamrat hade sett henne dyka upp här ibland och t.o.m. låta kurtisera sig, så någon fnurra på den äktenskapliga tråden kunde det inte vara fråga om.
När jag på morgonen den 7 augusti kom för att hälsa på kungsfiskaren vid boet, hade klockan hunnit bli halv 5. En av mina vänner satt där redan med kikaren i ena handen och anteckningsboken i den andra. Han hade spelat jazzmusik under natten och farit direkt hit. Det var en välsignad tur, ty han hade stora ting att förtälja. Klockan 4, berättade han, kommo båda kungsfiskarna i sällskap, honan med en fisk i näbben, hannen ivrigt skrikande, och satte sig i alen. Så flög honan in i boet, kom strax ut igen, badade som vanligt och satte sig i alen bredvid hannen. I näbben hade hon alltjämt fisken! Hon flög sedan in i boet utan att överlämna fisken ytterligare två gånger, därefter vände hon löjan och svalde den själv. Nu flög hannen in i boet ett slag, sedan sutto båda fåglarna stilla som om de väntat på något. Två minuter efter hannens besök surrade det plötsligt till i hålet och ut kom en unge, som fladdrade ut över vattnet och satte sig på en trädrot. Med korta mellanrum kommo sedan ytterligare tre ungar utfarande och placerade sig vid åkanten; en drog i väg mer än hundra meter nedför ån. Medan jag uppbyggdes med detta, kom ungen n:r 5 utfarande, han surrade med vingarna som en humla och utkommen mitt på ån sjönk han ned och höll på att hamna i vattnet men höjde sig igen och satte sig i en tät al ett par meter från vår sittplats. Så fick också jag bevittna, hur en kungsfiskare lämnade jordens sköte och gick ut i livet och solen.
Det var tydligt, att kungsfiskarna nu beslutit att med lock och pock få ut ungarna. Att det inte var för tidigt visades därav, att ungarna genast flögo nästan lika bra som de gamla. De voro mer gröna i färgen, undersidan var gråbrun, men på ryggen hade de den starka koboltfärgen, vilket gjorde dem svåra att skilja från föräldrarna i flykten. Nu sutto de kringspridda längs åkanterna, men svåra att upptäcka voro de inte, ty när något intresserade dem, nego de så starkt, att grenen de sutto på snart kom i häftig gungning. När de sågo föräldrarna, smackade de som stenskvättor - tjeck-ett. Ett tåg passerade med buller och bong. Det var roligt att se, vilken min ungen gjorde, som satt bredvid oss. Han vände sig kvickt helt om, lade sig, på magen och kikade mellan löven på det svarta, dånande vidundret. Vi sutta kvar hela förmiddagen. Hannen var nästan hela tiden närvarande, men det föll honom inte in att överlämna fisk åt sin avkomma. Honan matade endast ett par gånger, trots att ungarna på allt sätt visade, hur hungriga de voro. Hon kunde också sitta en lång stund bredvid en nigande unge, innan hon beslöt överlämna en fisk. Lustigt nog badade hon omedelbart efter matningen: Vanan hängde i.
Ungarna fördes till en sjöliknande utvidgning av ån, där de
snart lärde sig fiska på egen hand. Ett par veckor senare voro de borta, de hade
begynt sina strövtåg och en rapporterades sedd vid Tysslingen, närmare en mil
från födelsebygden.
Nu skulle man tro, att kungsfiskarens sommarsaga var slut. Ingalunda! Vi sågo
redan dagen efter ungarnas framkomst en av de gamla flyga in i boet. Vi visste
också, att kurtis hade ägt rum på sista tiden och hade sett hannen gräva ett
nytt hål vid sidan av det gamla, ett arbete, som dock avbröts som obehövligt,
när ungarna kommo ut. Av allt detta drogo vi våra misstankar, och så voro vi där
25 augusti på kvällen. Några minuter över sju hördes ett välbekant ljud från
åkröken och strax efter satt hannen i alen och neg och ropade "tihi", varpå
honan kom ut ur boet och blev avlöst. Något mer ombyte blev inte av den kvällen,
hannen hade fått nattskiftet på sin lott.
Det var mörk kväll, när vi gingo därifrån. Stora andflockar hade
flugit över på väg till de mogna havrefälten i skymningen, nu tjöto ugglorna i
parken och vårtbitarna spelade sin höstmusik. En flyttande drillsnäppa skrek vid
ån, högt uppe lockade en ortolan sitt "sie ty", hans kurs var rakt mot söder mot
den stora Antares. Det var underligt att veta, att en liten fågel just nu låg på
ägg och drömde om en ny vår!
Den sista historien blev emellertid kort. I början av september övergavs boet,
hannen försvann först, honan någon dag senare. Det var väl flyttningsdriften,
som gjorde sig gällande, ty att döma av iakttagelse föregående höst begynner
vandringen just vid denna tid. I samma veva som de gamla försvunno syntes också
två ungfåglar på nedgående. Egentligen var det tur, att det gick som det gick,
det skulle nämligen ha varit svårt, ja kanske omöjligt att skaffa tillräckligt
med föda fram i oktober, när kylan kom och småfisken sökte sig till djupet.
Nu beslöto vi att undersöka det egendomliga boet närmare. Den finurlige Knutte
gjorde en liten spegel på ett långt skaft, som han stack in i bohålan. Sedan
lyste han med en kraftig ficklampa och si! - där lågo de 7 runda äggen ordnade
som ett praktfullt smycke i den välsvarvade balen av fiskben. Vi läto äggen
ligga kvar några veckor för säkerhetens skull. Lord Grey berättar, att han
petade ut ett kungsfiskarägg en gång och tillägger, att det torde vara märkligt
att få ett sådant utan att gräva fram boet. Men Knutte klarade av den saken
fint. Han lirkade försiktigt upp det ena ägget efter det andra på kanten av
balen och lät dem rulla ned till hålets mynning, där de togos om hand. Vi måste
verkligen hålla med den nyktre och saklige Brehm, när han kallar dessa ägg "wunderschön".
De voro vita i skalet men så genomskinliga, att de tedde sig rosenröda. De voro
fullt värdiga den vackra fågeln. Sedan vi vederbörligen beundrat och
fotograferat dem, packades de in och skickades direkt till Naturhistoriska
riksmuseet. Egentligen var det inte vi, som presenterade äggen, det var
kungsfiskaren själv! Ty endast ett var ruvat, de övriga sex voro alldeles
friska, enligt vad professor Lönnberg meddelade. Det hade tydligen förhållit sig
så, att i andra kullen endast ett ägg blev lagt och detta ruvades, tills det
blev nästan kläckt, då det övergavs. Sedan, i slutet av augusti, värpte honan i
rask följd 6 ägg och flyttade omedelbart därefter.
Nog har jag träffat många besynnerliga fåglar men aldrig maken till kungsfiskaren ändå!
Per Olof Swanberg berättar om sin upplevelse 1951
På morgonen den 21 maj 1951 stod husfrun på en gård i Västergötland, vid köksfönstret och fick se ett par obeskrivligt färggranna fåglar fladdra fram och åter över vattnet i den lilla bäck som rinner förbi alldeles intill gården. Det var ett par kungsfiskare, som inledde bobyggandet, och detta skedde i en jordbrink, som stupar rätt ned i en djup håla i bäcken.
Att makarna i fortsättningen ömt vakade över de fina fåglar, som slagit sig ned alldeles utanför fönstret, säger sig självt. Jag har därför särskilt stor anledning att tacka för att jag fick helt fria händer att studera kungsfiskarna, sedan jag den 3 juli gjort mitt första besök på platsen.
Bonusbild Ett gömsle placerades på meterdjupt vatten omkring sex meter från bohålet och 3-4 meter från de grenar i en albuske, där kungsfiskarna brukade slå till, när de var på väg till boet. Min avsikt var egentligen blott att ta några bilder och att för egen räkning skaffa en smula erfarenhet av en fågel, som jag tidigare haft obetydlig kontakt med. Snart nog blottades emellertid en rad intressanta biologiska detaljer, som gjorde det »nödvändigt» att i görligaste mån följa kungsfiskarparets öden under hela den långa återstoden av häckningssäsongen.
Hanen hade helsvart näbb. Hos honan var undernäbbens undersida orangeröd, och på näbbens mittparti sträckte sig det röda ett stycke upp på undernäbbens sidor. Redan med denna differens mellan makarna var könsbestämningen säker. Definitiv bekräftelse erhölls på morgonen den 7 juli, då fåglarna kl. 0408 parade sig fyra meter framför mig.
Emellertid skulle man vid statistiskt biologiskt arbete omöjligen kunna klara sig med näbben som enda kännemärke på könet. Man måste ha andra igenkänningstecken, som kunna uppfattas snabbt även i dåligt ljus. För detta ändamål användes därför mer eller mindre individuella märken. Det förnämsta var de vita halsfläckarna, som hos honan var mer långsträckta, nästan dubbelt så stora som hanens, vilket praktiskt nog framträdde bäst bakifrån, eftersom honans vita fläckar nådde helt nära varandra på bakhalsen. Framifrån kunde man känna igen henne på att hennes undersida hade blekare röd färg än hanens. Vissa detaljer i uppträdandet särpräglade också individerna och lämnade god hjälp för bestämningen i en del situationer.
Den 27 juni sågs ett äggskal i boets ingångsöppning och av fåglarnas beteende dragit slutsatsen, att äggen kläckts den dagen. Ungarna skulle i så fall ha varit cirka 27 dagar gamla, då de lämnade boet, vilket enligt uppgift skedde den 24 juli. Då jag besökte platsen i gryningen den 25 juli, var de utflugna. Detta stämmer väl med litteraturens uppgifter om ungarnas nästtid.
När ungarna var omkring en vecka gamla, turades föräldrarna ännu om att komma med mat. Den 7 juli, då ungarna var 10 dagar gamla, inträffade en plötslig omkastning i de gamlas beteende. Jag satt gömd framför boet kl. 0255 - 0900. Kl. 0358 kom hanen under ivriga ti-ti och matade honan med en stor elritsa, som hon svalde i ett stycke. Omedelbart därpå sträckte han på sig, satt ett ögonblick i stel hållning med huvudet snett framåt - uppåt, for sedan åt sidan men återkom till den horisontella gren, som honan satt på, och gjorde därpå två utfall mot den vertikala jordvägg, som stupade ned i vattnet strax bakom grenen - det var 2½ meter från bohålet.
Efter ett par minuters bortovaro återkom han till honans gren och gjorde 6-7 nya utfall mot jordväggen. Vid varje utfall fladdrade han ett ögonblick framför jordväggen, gjorde därunder hack med näbben, varpå han återvände till honan och spottade ut jorden, sittande intill henne. Detta var tydligen ej egentlig bobyggnad. Det skulle senare visa sig, att honan troligen redan börjat lägga ägg i ett annat bohål. Hackandet i jordväggen utgjorde endast en ceremoni i parningsleken, och kl. 04.08 parade fåglarna sig
varvid hanen med näbbspetsen fattade tag i honans hjässfjädrar.
Ett par minuter senare försvann de och honan skulle sedan inte iakttagas på platsen igen förrän efter 10 dagar.
Tidigare hade matningen skett utan anmärkningsvärda uppehåll. Från och med nu kunde man iakttaga, att hanen under vissa perioder gjorde mycket täta besök med mat till ungarna för att sedan vara helt försvunnen flera timmar i sträck. Detta i samband med hans beteende då han stack iväg för en sådan där lång bortovaro, respektive kom tillbaka från den, gjorde mig övertygad om att honan ej helt försvunnit utan helt enkelt höll på med en kull № 2.
Efter en noggrann granskning av bäcken ett par kilometer ovanför och nedanför bo № 1 stod det klart, att det nya boet antingen inte alls fanns vid samma bäck eller också måste vara mycket långt borta.
För att ej försitta chansen att finna det övergick jag därför till att försöka följa hanen på hans färder mellan boplatserna. Under en följd av morgnar måste jag alltså infinna mig i gryningen, ty de enda två färder, som skedde på någorlunda bestämd tid, var morgonens två första.
Det visade sig att bo № 2 låg 5,5 km - fågelvägen räknat från bo № 1. Det råder knappast något tvivel om att hanens långa frånvaroperioder vid bo № 1 betingades av att han under dessa avlöste honan vid ruvningen av äggen. Han måste alltså samtidigt sköta två kullar, som han hade på mer än en halv mils avstånd från varandra !
Fig. 3. Genom hans karakteristiska missbildning på vänster fot kunde det bevisas, att hanen vid bo 1, där denna bild är tagen, verkligen var identisk med hanen vid bo 2. Jfr nästa bild. 17 juli 1951. (The male was identified on a defect of the left foot. This photograph is taken at nest no. 1)
Den 1 augusti syntes honan komma ut ur bo № 2 med något vitt i näbben, som ej gärna kunde vara något annat än ena halvan av skalet till ett ägg. Samma morgon for de gamla in i hålet med småfisk. Med ledning av litteraturens uppgifter, att ruvningstiden skall vara omkring 20 dagar, och att normal kullstorlek skall vara 7 ägg, anger att 66 % av 86 kullar hade 7 ägg kan man draga slutsatsen, att honan hade börjat lägga ägg i bo № 2 redan omkring den 6 juli, d.v.s. när ungarna
var c:a 9 dagar gamla och medan mer än två veckors matning av ungarna i bo № 1 ännu återstod. Ungarna i kull № 2 lämnade sitt bo den 24-26 augusti.
Givetvis var det inte i bokstavlig mening möjligt att följa fåglarna på deras färder mellan de två så vitt skilda boplatserna. Att det var identiskt samma hane kunde dock klart bevisas: han hade en karakteristisk missbildning på vänster fot, vilket tydligt framgår av fotografierna
ovan. Honans identitet ansågs klarlagd dels genom att hennes dräkt och näbbteckning
var desamma som vid bo № 1, dels genom att hennes uppträdande visade samma markerade egenheter, jämfört med hanens, vid bo № 2 som vid bo № 1 och slutligen genom att honans aktivitetsperiodicitet vid bo № 1 så väl stämde överens med rådande status i bo № 2.
Fig. 4. Denna bild, som är tagen vid bo № 2, visar det fel på vänster fot som styrkte hanens identitet. Observera för övrigt hur »maläten» han börjar se ut efter mer än ett par tusen »dragningar» av boets ingångslopp med åtföljande ännu flera dykningar i vattnet enbart under ungarnas nästtid ! 16 aug. 1951. (This photograph at nest № 2 shows the same defect of the left foot as is shown in fig. 3. Note the worn plumage acquired after »sweeping» the nest tunnel some two thousand times during the feeding period of the young !)
Detta par tycktes uteslutande uppföda sina ungar med elritsor (Phoxinus aphya) eller, som man kallar dem här i Västergötland, äling. 328 matningsbesök har jag registrerat och ytterligare några tiotal ha iakttagits men ej antecknats. Varje gång hade fågeln en elritsa i näbben, alltid vänd med huvudet framåt på det sätt som Rosenberg beskrivit. Specialiseringen på elritsa förklaras delvis därmed, att det finns ymnigt av denna fisk i bäcken, innan dennas vatten blivit förorenat och dött vid loppet genom samhället
De två heldagsprotokoll, som fördes, visa, att kungsfiskaren den 15 juli drog inalles 43 fiskar till bo № 1 och att båda makarna den 5 augusti hjälptes åt att föra 42 fiskar till sina ungar i bo № 2. Ännu högre var matningsfrekvensen den 08-08, då ungarna var 17 dagar gamla. Då matade hanen nämligen under tiden från gryningen fram till kl. 1400 med 43 fiskar, vilket skulle tyda på en total dagskvantitet av ett 80-tal, om man direkt jämför med matningsfrekvensen under samma tidsperiod den 5.8. Totala kvantiteten föda per kull ungar under dessas tid i boet kan beräknas ha uppgått till mer än 1000 elritsor.
Intressant var att se, hur noga avpassad fiskarnas storlek var. De stoppas ju alltid hela ned i gapet på den unge, som sitter redo att ta emot i ingångsrörets mynning i bokammaren. Den 5 augusti, då ungarna var mycket små, kom föräldrarna med småfisk, som i de flesta fall mätte 2,5-3 cm. Någon var blott 1,5 cm, somliga 4, några få 5 cm. Efterhand som ungarna växte till, blev matbitarna större, ofta stack fiskhuvudet ut 15-20 mm framför näbbspetsen medan stjärten hängde 30-40 mm bakom näbbvinkeln. Den 18 augusti mätte de fångade fiskarna följaktligen 7-8 cm.
Diagrammen över matningsfrekvensen under vissa bevakningsperioder visa en tydlig anpassning till nödvändigheten att sköta två kullar samtidigt. Under ett tiotal dagar då hanen var ensam om jobbet gjorde han så, att han kom med mat i mer eller mindre tät följd under en eller ett par tre timmar, ofta i jäktat tempo med blott någon minut mellan besöken. Därefter försvann han och var borta 1-3 timmar.
Det har tidigare framhållits, att honan upphörde med matningen något mer än en vecka efter kläckningen av kull № 1. Fem-sex dagar efter det att fåglarna hade kull № 2 fullagd, återvände hon och deltog i matningen av ungarna. Den totala frånvaron från bo № 1 under ett tiotal dagar är ju fysiologiskt lätt förklarad - läggandet av en kull på 6 eller 7 ägg är en betydande kraftprestation för en fågel, som väger ca 35 gram.
Fig. 5. Kungsfiskarnas matningstider under vissa bevakningsperioder hos första resp. andra kullen. Diagrammet för den 5 och 7 aug. bör jämföras med ruvningsdiagram för samma dagar! Anm.: den 15 juli kl. 1445-1810 och 2038-2135 var fågeln mer eller mindre störd av åskådare. (Alcedo atthis, feeding rate at the two nests. July 15 the bird was disturbed by people at 1445-1810 and 2038-2135.) Holger Johansson ritade och plitade alla dessa illustrationer till PO.
Fig. 6. Diagram över de perioder, då respektive föräldrar uppehöll sig i boet hos ungarna av andra kullen. Den 5 aug. beräknades ungarna vara 4 dagar gamla. Jfr även matningsdiagrammet för samma dagar! (Alcedo atthis, birds sitting at nest August 5 and 7).
Men anmärkningsvärt nog upphörde honans matningar även vid bo № 2 efter en vecka eller något mer. Här blev det emellertid aldrig konstaterat, att hon senare återvände. Bevis för att hon totalt uteblev även under ungarnas sista vecka i boet föreligger dock inte.
En eventuell tredje kull efterspanades vid flera tillfällen, senast den 6 september, men någon sådan fanns uppenbarligen inte utmed samma vattendrag. I England
och Estland är emellertid en tredje kull konstaterad. [Däremot är den på olika håll i utländsk litteratur synliga uppgiften, att F.
P. skulle ha konstaterat tredjekull i Sverige, ett misstag och värd att anföra som ett lärorikt exempel på vådan av att hämta sina uppgifter ur citat i stället för att gå till själva källskriften. Den felaktiga uppgiften har tydligen uppstått på följande sätt:
B:s nyssnämnda uppgift föranledde en redaktionell notis i Fauna och Flora 1934. Denna lästes av en känd tysk ornitolog som av någon anledning ej observerade, att notisen var ett referat i stället för en primäriakttagelse. Notisen är ej undertecknad, och den nämnde litteraturanmälaren ansåg därför, att den hade samme auktor som den efterföljande lokalfaunistiska notisen av F.
P. Hans femradiga anmälan i en facktidskrift kom alltså att innehålla det dubbla felet, att en författare tillskrevs en märklig observation som han inte publicerat och som heller inte var någon primäruppgift. Den har sedan godtagits av andra ornitologer, som ej varit förtrogna med svenska språket, och av dem förts vidare i
facklitteraturen. (ett fint exempel på POS källkritiska hållning och som
karakteriserar och varit vägledande för hela hans arbete med sjön, som senare
upptog hela hans uppmärksamhet)]
Saknas
Fig. 7. En unge ur första kullen någon dag efter det att den lämnat boet. Dräkten är redan så lik föräldrarnas, att det fordras ett vant öga för att avgöra om det är en ung eller en gammal fågel. 25 juli 1951. (A young kingfisher, one or two days after leaving nest № 1.)
Det blev aldrig tillfälle att studera ruvningen av äggen hos paret vid Bäcken. Däremot gjordes anteckningar om ruvningsdriftens rytm, när ungarna i kull 2 var 4 resp. 6 dagar gamla. Honan låg på dem om natten. Men vid jämförelse mellan hennes och hanens respektive andelar i ruvningen synes det lämpligast att i första hand göra beräkningen för den tid av dygnet, då kungsfiskarna normalt visa någon form av aktivitet, d.v.s. från 30 minuter före soluppgång till 30 minuter efter solnedgång. Gör man så, får man till resultat för den 5 augusti, att honan låg på ungarna 452 minuter under den ljusa tiden av dygnet, medan motsvarande tal för hanen blev 475. I stort sett delade de alltså arbetet med värmningen av ungarna lika. Hon låg dock på dem ytterligare 408 minuter under den mörka delen av dygnet. Redan två dagar senare, då ungarna var ca 6 dagar gamla, upphörde tydligen honans ruvningsdrift. Hon låg hos ungarna under natten men sedan ej mera, innan jag avlägsnade mig kl. 1350. Däremot deltog hon i matningen, ehuru med mattare intensitet än två dagar tidigare.
Fig. 8. 
Kungsfiskarhanen kommer med en elritsa bill bo № 2. Observera den utspärrade lillvingen, vilken anses öka vingens bärkraft vid bromsande vingställning. I bohålets mynning ser man spillningen rinna fram från de 70 cm längre in sittande ungarna. Djupet av ingångsrör + bokammare = 85 cm. 1951-08-20. (Male kingsfisher approaching nest with minnow in bill. Note alula that is supposed to be an antistalling device which opens when the angle of attack of the wing is high.
Kungsfiskarens vana att bada måste fängsla var och en som på nära håll får tillfälle att se denna vana regelbundet utövad. Erik Rosenberg och egna kungsfiskare av 1951 badade så konstant, att vanan förefaller vara en väl utbildad instinkthandling. Som Rosenberg skildrat saken, spruta ungarna ut sin spillning i det långa, trånga ingångsröret till boet. Att det inte är »småsmulor», som hamna där, förstår man, då man vet att ungarna i ovan skildrade bon måste ha fått mer än 1000 fiskar sammanlagt per kull under vistelsen i boet. 3-4 cm tjockt spillningslager vid mitten av gången och ännu mera, 7-8 cm, vid mynningen till kammaren enligt litteraturen.
Den 5 augusti, alltså medan ungarna var mycket små, hände det ofta att de gamla vände inne i kammaren och kröp ut med huvudet före. Men på kvällen den 5 augusti övergick de helt till den vana, som de uteslutande tillämpade, när ungarna var en vecka gamla eller mer - de backade ut genom gången för att vid ingångsrörets mynning mot fria luften blixtsnabbt kasta om och fara ut »i rätt riktning». Effekten blir tydligen den, att kungsfiskaren med fjädern mot rörelseriktningen sopar ingångsröret på ungefär samma sätt som man med en borste drar loppet på ett skjutvapen.
Till en början trodde jag, att badningen uteblev vid vissa tillfällen, men snart stod det klart, att det skenbart uteblivna badet blott förflyttats till någon mera undangömd och ostörd plats. Och efter att ha bevittnat omkring fyrahundra matningsbesök i boet hyser jag den uppfattningen, att »mina» kungsfiskare sommaren 1951 praktiskt taget aldrig försummade badet efter matningen. Oftast doppade de sig flera gånger i följd. Doppet gick blixtsnabbt, och när fågeln med en projektils hastighet kom ut ur sitt rör, kastade den sig ofta i vattnet flera gånger i följd, så att det såg ut som om den »kastade smörgås» med sig själv.
Man skall alltid försöka se vad som sker i det, som synes ske, och jag ville gärna komma underfund med, hur doppet egentligen tillgick. Men trots att kungsfiskaren massor av gånger bokstavligen talat badade vid mina fötter, dröjde det rätt länge, innan jag kunde avgöra, hur det hela verkligen gick till. Full visshet blev det inte med enbart ögats hjälp. Detta är kanske förlåtligt, om man vet, att hela doppet ej tar mer än
¼sekund. Flera olika badscener togs på nära håll med filmkamera, både när fågeln störtade i vattnet direkt från bohålet och när den vertikaldök från en kvist. De visa alla, att doppet rymmes på tre filmrutor enligt följande schema:
fågeln i luften, har ännu ej nått vattenytan.
fågelns rygg skymtas i en vattenkaskad.
endast vattenkaskaden tydlig.
¾ av fågeln synes ovan vattnet, mitt i kaskaden.
Eftersom min filmkamera vid den hastighet, som användes (nominellt »16/sek»), kör cirka 13-14 bildrutor per sekund, innebär detta att fågeln inte är i vattnet mer än 1/4-1/5 sekund vid varje bad.
För en säker »badanalys» blev det alltså nödvändigt att ta kameran till hjälp. Och efter misslyckade försök att klara av saken med ridåslutarekamera fann jag, att enda möjligheten till ett gott resultat var att låna ett elektronblixtaggregat och en modern Rolleiflex med synkroniserad 1/500-slutare.
Sedan dagsljusets inverkan på filmen eliminerats och jag fått kameran synkroniserad med elektronblixtens 1/6000 sekunds urladdning, återstod blott att helsynkronisera sig själv med fågelns rörelser, så att det skulle bli bilder av de olika faser badet genomlöper på bråkdelen av en sekund. Ett fascinerande arbete!
De bilder, för vilka här finnes utrymme, visa, hur kungsfiskaren skär snett ned genom vattenytan och doppar sig helt, men hur han redan i initialstadiet ställer in stjärten så, att denna skall hjälpa till att styra, när han i nästa moment med hjälp av de vid dykningen till 2/3 utbredda vingarna slungar sig vertikalt upp ur vattnet. Både still- och filmbilder visa, att han gärna stiger rätt uppåt till ett
par - tre gånger sin egen längd, innan han fortsätter sin till synes blixtsnabba horisontalflykt utmed vattendraget.
Kanske ger denna bad teknik förklaring till hur en fiskande kungsfiskare kan handlöst slunga sig i vattnet på en plats, där detta blott är en tvärhand djupt och porlar fram över en stenbotten, vars utrymme är ganska litet mellan ur vattnet uppstickande stenar. Även på sådana platser kommer den upp ur vattnet oskadd och med en sprattlande fisk i näbben. Den tycks inte slå sönder näbbspetsen mot stenbottnen, som småtärnan enligt uppgift stundom gör.
För att återgå till badet: »min» hane kan beräknas ha kommit med mat till bo 1 och 2 sammanlagt omkring 1,700 gånger. Efter praktiskt taget varje besök badade han, stundom med blott ett dopp, vanligen med flera, ej sällan med 4-5 dopp i följd. När han t. ex. på kvällen den 16 augusti kl. 1949 avlämnat den dagens sista fisk i boet, markerade han tydligt, att arbetet för dagen var slut, genom att han gav sig god tid, doppade sig 16 gånger i följd och satt och putsade sig en stund ett par meter framför mitt gömställe, innan han kl. 1956 for mot nattplatsen. Kalkylerar man med i genomsnitt två dopp efter varje matningsbesök (den 16.8. antecknades 74 dopp på 31 matningsbesök), betyder, det, att han för badets skull skulle ha kastat sig i vattnet omkring 3,400 gånger och under fiskfångst 1,700 gånger för ungarna och 100 för honom själv, alltså summa 5,200 dykningar enbart för den tid, ungarna legat i boet . Ej underligt att han mot slutet av perioden för kull № 2, då han dessutom började glida in i ruggningstiden, såg skäligen maläten ut (se bild sid. 55).
Rosenberg har berättat, hur störtandet i vattnet kom omgående som en reflexhandling, även när kungsfiskaren överlämnat en fisk till en redan utflugen unge. Att det är en instinkthandling, som lätt utlöses, antydes bl. a. av beteendet hos en ungfågel (sannolikt från kull № 1) som den 16 augusti kom på besök och flera gånger kröp in i boets ingångsrör. Varje gång »ångrade» den sig snabbt, kom ut baklänges och badade därefter upprepade gånger.
Är förmågan att välja byte medfödd?
Ungar ur kull № 1 redan den 25 juli, då de beräknades vara 28 dagar gamla,
satt på kvistar över bäcken, ivrigt spanande mot vattnet, och åtskilliga gånger kastade sig i detta utan att lyckas få något att svälja. Om detta berodde på att de bommade eller på att de
sköt mot fel mål, må lämnas osagt. Men vid det andra boet uppträdde bl.a. den 16.8. en ungfågel, som sannolikt hörde till kull № 1 och i så fall skulle ha varit 50 dagar gammal. Från sin sittplats gjorde den fyra störtdykningar, men varje gång kom den upp med en liten torr pinne i näbben. Reaktionen att fånga något i vattnet utlöstes alltså tydligen av att något (avlångt) föremål av ifrågavarande storlek (ca 1,5 cm) var i rörelse i vattnet - i detta fallet kom flytande med strömmen. Förmågan att välja rätt byte synes alltså vara en kombination av nedärvd instinkthandling och erfarenhetsmässigt inlärt bytesval.
Det kan tilläggas, att ungfåglarna både den 25.7. och 16.8. från sin sittplats på en gren framför mitt gömsle gjorde »utfall» mot den nakna, vertikala jordväggen strax intill. Huruvida de därvid någon gång
fick någon insekt, kunde ej avgöras. Åtskilliga gånger blev det med visshet intet utan de blott spottade lersand efteråt. Det är ej heller uteslutet, att detta kunde vara för tidig utlösning av driften att gräva - verkligt eller symboliskt - i sådan slänt, som uppfyller fordringarna för en boplats.
Emellertid hände det också många gånger den 25.7 att någon av ungarna for in i mynningen av boets ingångsrör och satte sig att plocka något där. Av vickningarna på den synliga bakdelen att döma var den ivrigt sysselsatt, kanske plockade den åt sig larver eller puppor av någon
dipterart, lägger sina ägg i ingångsrörets spillningslager.
Kungsfiskare lämnar brinken.
Fig. 9. Från det grovt nedsmutsade ingångsröret störtar sig kungsfiskaren huvudstupa i vattnet. Här ha huvud, hals och vingknogar skurit ned genom vattenytan. Stjärten i vädret. 20 aug. 1951. (Kingfisher diving to bathe)
Fig. 10. Nästa fas av badet - kungsfiskaren är strax helt under vattenytan. Stjärten utspärrad och riktad snett uppåt för att förbereda nästa ögonblicks styrning upp ur vattnet igen. 1951-08-20. (Kingfisher diving. Tail fanned and erected, ready for the turn upwards out of the water.)
Fig 11 I en kaskad av vatten slungar sig kungsfiskaren upp efter badet. Man kan faktiskt se virveln efter fågelns väg under vattenytan, vilket antyder hur oerhört snabbt doppet egentligen försiggår. 20 aug. 1951. (Kingfisher shooting vertically from waterafter a ¼ second dive. At this heigt turns into a horizontal course).
Efter badet
Fig. 12. En ungfågel, sannolikt från första kullen och i så fall ca 50 dagar gammal, på besök vid bo № 2. 1951-08-16. (Young kingfisher, probably about 50 days old, visiting nest № 2.)
Kungsfiskare vid sitt hem
Beträffande kungsfiskarnas vanor vid matning av ungar i bo och vid uppdelning av ruvningsarbetet föreligger en rad ganska olika, skenbart motsägande uppgifter från olika observatörer. Vad som ovan nämnts om kungsfiskarparets vanor, vilka starkt skiftade med olika perioder av häckningsförloppet, ger en påminnelse om hur viktigt det är att vid studium av hur ett fågelpar uppdelar arbetet sinsemellan etc. se till att man skaffar omfattande protokoll för flera olika tidsavsnitt. Inte ens om man iakttagit, att den ena av makarna varit ensam med ett visst arbete under en hel vecka, kan man enbart på den grunden kategoriskt frånkänna den andra maken del i samma arbete under t.ex. en föregående, men ej kontrollerad vecka. Vad som gäller för arbetet med kull № 1, behöver inte ovillkorligen gälla för kull № 2.
För litteraturlista besök gärna Stifts och Landsbiblioteket Skara.
En bonusbild som visar hur en strömstareunge tigger mat av en kungsfiskare.
Observations on
feeding, brooding Observations on feeding, brooding and bathing habits in a pair of Kingfishers (Alcedo atthzs).
A pair of kingfishers were studied in Central Sweden. Nest-building began on May 21, 1951. Eggs were laid, and hatching followed on June 27. Then the male and the female regularly fed the young but shared that work only for a few days. On July 7 courtship display was seen from 0358 when the male presented the female a fish. From beside his mate he then started 8-9 attacks against the vertical river-bank 2-3 meters away, each time hovering for a moment striking some ceremonial blows with his bill into the bank. After each attack he returned to the twig, close to the female, spitting out some soil from the tip of the bill. At 0408 this was followed by coition in exactly the same way as described by Rivière and
Gentz.
July 7 the female stopped feeding the young at 0322 and disappeared at 0410 for about 10 days. From this time on the male fed the young in a hurried way for 1-3 hours, then he was absent for 1-3 hours and so on. It was thought that he was busy at another nesting place and, in fact, he had a new nest 5,500 meters from the first one. In the second nest the first egg was laid probably about July 6 when the young of the first brood were 9 days old. Thus the male had to rear the first brood and, alternatively, to incubate the second one 5,500 meters away. The male was identified by a defect of the left foot as is shown in
fig 3 and fig 4
The female spent the night sitting in the nest. She stopped brooding on Aug. 7 when the young were 6 days old. In the second half of the nest period the young of this second brood were apparently fed by the male alone. A third brood was not reared, at least not at this stream. These illustration signed by Holger Johansson.
Broodingrate: Aug. 5 when the young of brood N:o 2 were 4 days old, the nest was watched from dawn until dusk. In the period of activity of the kingfisher, estimated as lasting from 30 minutes before sunrise until 30 minutes after sunset, the male brooded 475 minutes, the female 452 minutes. In the night the female brooded another 408 minutes.
Feeding rate: July 15 the total rate at nest No 1 was 43 fishes, delivered by the male. Aug. 5 the total rate at nest No 2 was 42 fishes, brought by male and female. Aug. 18, when the young were 17 days old, the male carried 43 fishes from early dawn until 14.00. The total of that day thus may be estimated to approximately 80 fishes. No other food than minnows was brought (about 400 observations). When the young were 5 days old the fishes were 2.5-3 centimetres (extremes were 1.5 and 5 cm). As the young grew the pieces of food increased in size and when they were 17 days old, the fishes measured 7-8 cm. The total amount of food for the entire nest-period of one brood was estimated to more than 1,000 minnows (Phoxinus aphya).
A bird probably 50 days old was seen several times diving for and fetching a twig, 1,5 cm long, floating along in the water. It is supposed that the selection of food is a combination of an innate instinct act and learning.
Bathing: Until the nestlings were six days old the birds frequently turned round in the nest chamber and crept out through the hole head first when reappearing. When the nestlings were a week old or more the birds always backed out through the nest tunnel, apparently sweeping it as the bore of a gun is swept with a brush. At the entrance hole the bird turns with lightning rapidity, so that the »reverse» moving through the tunnel is easily overlooked by the observer. Indeed, it is supposed that this backing out is the regular way of leaving the nest chamber when the young are a week old or more.
When there were young in the nest the birds generally splashed into the water when leaving (observations on two different pairs). As a rule they did so within a few meters of the nest-hole. When disturbed they preferred a well concealed bathing place.
The manner of bathing was analysed by means of film and electronic-flash photographs of which a few examples are given here (figs. 9-11). When diving to bathe the bird spent only ¼ second in the water. Frequently the bird splashed several times in rapid succession like playing at »ducks and drakes» with itself. August 16, when the daily work was finished at 1949, the male splashed into the water 16 times before leaving for the roosting place at 1956.
Apparently the splashing into water to clean itself after visiting a dirty tunnel is an innate instinct act, characteristic of the bird and easily released. A young, probably 50 days old, after visiting the nest-hole with 15 days old nestlings, rapidly backed out and then each time immediately splashed into the water.
The above results, partly shown in the diagrams, stress the necessity of well prolonged observation periods to get a full picture of the shares of male and female in incubation, brooding and feeding.