Mera sagor från Hornborgasjön

Hög och väldig tornar Billingen upp sig. Branta, på sina ställen nästan obestigbara äro dess murar. En mäktig hand har en gång byggt det upp – en jätte har forslat blocken samman.
Denne jätte hette Bläng. Namnet betyder stor! Och stor var han. Stort var även det slott, han byggde åt sig, och fast årtusenden sen dess svunnit står det där ännu, lika väldigt – och sagoomspunnet.

Vid bergets fot låg också en stor sjö. Storsjön kallades den. Man säger att den ännu ligger där och pekar på ett träsk kallat Hornborgasjön. Men dess utseende stämmer ej med nämnda sagosjö.
Tiden har med denna farit hårdhäntare fram.
Många märkliga ting hade man förr att förtälja om denna minnesvärda, en gång så beryktade sjö. Då var allt, som sades om densamma, en verklighet. Nu är det en saga blott, buren från gångna släkten.
Då bodde överallt i naturen onda och goda makter, som endera fruktades eller dyrkades. I bergen och i jorden, i skogar och strömmar - överallt bodde sådana.
Och även Hornborgasjön hade då sina väsen, sina invånare – Näcken och Sjöfrun. I gången tid hade väl också de dyrkats av människorna. Man kan åtminstone av sägnerna förmoda detta.

Många märkliga ting hade man förr att förtälja om denna minnesvärda sjö – framförallt om näcken och sjöfrun, som där sades ha sina visten. Dessa voro enligt gammal folktro farliga makter, för vilka man noga borde akta sig under vistelsen vid eller ute på sjön. Visserligen visa de sig sällan, men hände någon gång detta, att man fick se någon av dem under en färd där ute, då var det bäst att tiga och ”slå eld” och pallra sig i land fortast möjligt, annars kunde det gå en illa, trodde man.

Länge höllo föreställningarne om dessa underväsen i sig bland folket i bygden. Ännu för en 40 - 50 år sedan levde här personer, som uppgav sig ha sett både sjöfrun och näcken, i synnerhet den förstnämnda. Mången trodde då fullt och fast på tillvaron av dem:
man fick väl åtminstone tro vad man med egna ögon sett och vad man med egna öron hört berättas av trovärdiga personer, höll man före. Och än i dag som är finnes bland bygdens gamla en och annan, som, om än icke fullt så tvärsäkert som till exempel deras fäder för ett sekel sedan eller så, tror på tillvaron av ovan nämnda och flera andra trollväsenden eller åtminstone hyser den föreställningen, att de funnos till förr. Inte behövde man ljuga sådant, menar man.

Ja underlig var denna ”de gamlas” tro, underliga även de från dem härstammande och ännu gängse berättelserna om dessa andeväsen, ty som sådana betraktade man dem, även om de i sägnerna erhållit en något fastare, mera mänsklig form och skapnad.
Hjilmer vill härnedan återgiva några, huvudsakligast efter ännu levande åldringars muntliga berättelser noggrant upptecknade sägner och erfarenheter, vilka åtminstone i någon mån belysa den gamla bygdebefolkningens föreställning, om här nämnda sagogestalter.

Näcken

Ute i Hornborgasjön, så kan man ännu få höra bygdens gamla berätta, har Näcken sin bostad. Därute är han särskilt under stjärnklara och ljusa sommarnätter synlig.
De platser, där han enligt sägnerna oftast lär ha visat sig, voro vid de så kallade Brokaren och på stränderna av den lilla Almön i sjöns sydligare del. Där sitter han gungande på vågorna med guldharpa i sina händer. När himlen är mulen och inga stjärnor lysa på fästet, då sitter han där så sorgsen, som saknade han en förlorad vän. Strängarne på hans harpa röras då icke. Men i stjärnornas glans höres sköna, glada melodier ljuda från hans harpa.

Om någon ute på sjön får se Näcken eller höra honom spela bör han ej stanna eller lyssna till musiken utan fortast möjligt och under iakttagande av tystnad skynda sig i land. Han kan eljest bli förtrollad av honom. – Att bryta mot denna regel ansågs förr vara liktydigt med att ge sig själv ”näcken i våll”.

En av Näcken förtrollad person blir inbunden, ”går å drömmer”, som det heter. Han söker ensamheten på ensligt liggande platser, hälst vid sjöstranden, flyr undan människors sällskap och för en tynande tillvaro. Slutligen händer under stundom även, att en sådan människa blir ”tagen” av näcken, varmed i allmänhet menas, att hennes liv ändas genom bråddöd, vanligen i böljorna. Med tanke härpå kan den av allmogen emellanåt använda önskningen ”Må naggen ta däk!” sägas vara långt ifrån kärvänlig.

Ehuru inga nu kända gängse sägner om den gamle näcken i Hornborgasjön förtälja stort annat om honom än att han varit ”fredligt” sinnad, hyste dock strandbefolkningen en stark vidskeplig fruktan för honom. Därför tilläto de häller ingen av sina anhöriga att bada i sjön förrän de ”bundit” näcken, vilket tillgick på så sätt att den eller de badande fästade en nål i ett säv eller nedsatte en kniv eller annat skarpt föremål av stål i strandbrädden. Detta ansågs sedan skydda från alla faror i vattnet.
Under det man på detta sätt band näcken med nål eller stål innan man gick i vattnet för att bada brukade man ännu för 50 - 60 år sedan, fast mera på lek än allvar, att läsa en rimmad ”besvärjelseformel” av följande lydelse:

”Näck å näck å stål i strand,
nu vill jag dig lysa bann : -
Far din var en stålatjuv
Mor din var en nålatjuv
Så långt skall du borta vara
Som du kan detta ropet höra!”
Varpå de badande med full hals ropade
”Ho naggla!”

Näcken uppträder enligt sägnerna i olika skapnader (åldrar). Än säges han ha varit sedd som en gammal man med långt, grönt skägg. Att få se honom bådar enligt folktron storm och oväder. Och än har han som en ung gosse vandrat omkring på stränderna med en röd toppmössa på huvudet. Han är snarlik en tomte, säges det, men saknar ”dä vita pesaskägget”. Det förebådar lycka för den som får se honom.
Dessutom påstås han kunna antaga skapnaden av en häst, varom närmare nedan.

Folkets vidskepliga tro på näcken kunde stundom ta sig för vår tids ögon rätt lustiga uttryck. Afzelius berättar därom i sina ”Barndomsminnen” en ganska betecknande historia om hur hans farfader, den fördomsfrie och rådsluge bonden och rusthållaren Pehr Pehrsson i Sätuna Helsingsgården (f1719, d1797), ”segrade över näcken i Hornborgasjön”.

Det var nämligen så, att något förskräckligt hade blivit skådat där ute i sjön, och alla fiskare där i bygden hade låtit skrämma sig från sina nät och andra fiskredskap. ”Pär i Helsingsgården” var den som i dylika fall alltid blev tillfrågad.
Den gamle bad fiskaren följa med och tog tre stora ljuster och drängen Mårten med sig och rodde i var sin ekstock ut till det grund ute i sjön, där näcken sist skulle ha visat sig. De förskrämda fiskarna höll sig långt bakefter.
Gubben trodde på beskrivningen, att det var en gädda, som fått någon ovanlig börda på sin rygg, och snart fick man se – ett benrangel göra underliga krokar ovan vattenytan.
Han och Mårten rodde sakta fram, till dess de fått den förmente ”näcken” mitt emellan sig, då de snart upptäckte, att det var en stor gädda som stod där, synbarligen illa besvärad av den tunga börda hon länge måst bära på. Ett tecken av Pehr och båda ljustren möttes i gäddans sidor, och med stor möda bragtes hon upp i farkosten.

Det visade sig nu, att det var skelettet av en örn, som hängde på gäddans rygg. Rovfågeln hade velat fånga den stora fisken och slagit sina klor i hennes rygg men hade i stället själv blivit fångad och dragen ned under vattnet. Det var det vidunderliga skelettet, vilket, sedan köttet bortslitits, ”svävat” ovan vattnet, när den seglivade gäddan simmade på grundet, som förorsakat fiskarnas förskräckelse.

Näcken säges även ha sin bostad under broar och i strömmar. Han benämnes då strömkarl och säges spela fiol i stället för harpa. Vid Snikens kvarnar i Hornborgaån uppgives han sålunda ha blivit hörd.

En sedan gammalt känd och upptecknad sägen omtalar, att näcken eller strömkarlen en tid uppehållit sig vid Hornborgabro i nämnda å och där blivit hörd till en behaglig melodi sjunga orden:”Jag vet, och jag vet, och jag vet, att min förlossare lever”.

Sjöfrun

Qvick och Brandberg voro i brist på annat arbete fiskare, och därtill duktiga sådana. De ägde var sitt torpställe i den dåvarande fattigmansbyn Fåfänga i Bjellum, belägen alldeles nedanför det branta diabasstupet uppe på sluttningen av den så kallade ”Bjelluma nabbe”. De voro båda gifta och hade ”en hel skralldus” med barn. Och jämt höll de ihop. Brandberg frös ihjäl under en resa till Mariestad i början på 1840-talet. Qvick däremot levde tills fram emot sekelskiftet. Om dessa båda män berättar en sjuttioårig släkting till Brandberg efter sin mor följande:

” – En gång va di nere på sjön å dro not, män di feck inget; nä – ente så mö sum en murt en gång, fast di hôllde på nästan hela natta.
Fram på otta va di alldeles fôrbi, di va bå trôtta å lessna ôver te ente få nôket å fundera just på te beje säk å hem. Då mä ens räcktes dä upp ena finer viter hånn ur sjön. Dä va sjöfrua, sum kåm upp, å ho saa:

”Je mäk ena blia te mett barn!” sa ho. – Ho hade’le fått en liten på natta, dä va klart, å velle’le fôrstås ha en rumpelapp te’n, ho sum andra morer, riktia morer.
Män blia – dä hade’le kara inga, dä kan en’le fôrstå. Va sulle di mä ena dä på sjön te? Så di hade inga å läta’na få.

Å di sto där å jena å titta den ene på den are å vesste säk inga levanes rå. – Å skrajja va di’le u ett grånnane, kan ja tro, så di kåm sä ente fôr mä ett färn.

Um ijen ba sjöfrua dum um ena blia å då låttes dä sum’o hade hatt bråttum.

Då äntelien va dä en uttå kara sum hetta på rå. Han fann säk. – Hocken dä va å dum, dä kunne ingen få rea på rittit, fôr Kvecken, han sa dä va Brambärj, å Brambärj, att dä va Kvecken. Män en å dum va dä. – Jo, han fann säk, han, å knäppte ner böcksera å rev å ett redit stöcke nerte på sjorta, å dä ga’n sjöfrua, sum saa:

”Tack fôrt!” sa ho. – ”Belöning rättne!” – Å nôr ho hade sagt dä fôrsvann ho.
Män kara di ättla te dra in nota å beje sä hem, fôli tängte dä ente va vart å stanna länger på sjön – män då va ho så fuller mä fesk, så di jamt å rätt feck upp’a, å båten ble så fuller så di knappt rådde ta säk i lann.
Dä va sjöfruas belöning dä, dä va jevet, å senn ätte’län dan hade di en ärbarmeli tur mä sett feske.

Fiskars-Alfred – född den 7 juni 1853 och boende i Bäckgården under Stora Weka i Sätuna socken – vars förfäder i åtminstone fyra släktled varit fiskare i Hornborgasjön, berättar:

- Um jak har vôrt ute fôr sjöfrua – dä vet jak ente. – Män dä va en gång jak å Hänning i Storegårn va ute å feska. Dä va ena natt på senhösten. – Vi hade hurt talas um att dä sulle finnas ena sjöfru, män satte inga tro te’t ….. män dä kan’le hända va ho vi råka ut fôr.

Vi feck se dä va änna sum ell i repa å i sjägget på uss. Jak feck se’t fôrst å töckte te’n:

”Se’lu ente dä ell i sjägget på dä?” sa ja.
”Ä dä tro’lu ente ä likedannt mä däk!” sa han.
Män då sulla vi tejet, fôr nu tapa vi pulsen å ble änna fôrvellata å vesste knappt var vi va. Å dä juste runtenekring uss.
Då for vi upp (till land) och jick hem.
Senar på natta laa sjön säk å dä ble tjocker is så en kunne gå på’n.

Dä va fôr longesena dä bodde bönner i Hogårn i Hånger, sum hör te Bjurum nu, å di hade hästa på bete ner ve Honbôrjasjön.
En da sulle di ha en häst å jeck å to upp en å tjule mä’n, män då feck di se han ble så välldit svätter å mätaen så di släppte’n – å då for’n å ut i sjön. Dä va sjöfrues häst di hade fått tag i, trodde di.
Um dä fanns en sånn sjöhäst, dä vet jak ente, män dä va en sägen så. – Jak så teminstingen ingen, fast ja va’le på sjön sina tusen gånger.

Dä va en sägen i Sätuna, att’ä va en, sum hôllde te utafôre Lôdda (bygärde så benämnt) å feska. Fram på natta kåm sjöråt, hälle sjöfrua te’n å språka mä’n. Å ho te å mä bjudden på ottekaffe. Män nôr sola jeck upp, då slank ho ifrå’n.
Ho va ett osjälia grannt frujetemmer, sa di, å dä va flere stöckena, sum mente på di hade sett’a. – En del påsto ho hade feskarump.

En gång i min barndom hade jak olôvanes furt mä ett par andra pôjka ner te sjön fôr å bada. (Tomten)
Nôr’a kåm hem, ruska mi gamla farmor på huvet å töckte dä va’le väl’a kåm hem ijen. – ”Tänk um sjöfrua hade tatt ere”, sa ho å tarte um att dä fanns ena dä å att dä va monga sum hade sett’a. ”Å ho velle särsjelt ha di små barna, sum jeck olôvanes ner te sjön”, sa ho. – Å senar le dä um ena gor ti enar’a våja gå te sjön å bada ijen. Barna ä lätta å skrämma.

En söndagseftermiddag för några och trettio år sedan voro ett sällskap ungdomar från Bjellum ute på sjön och rodde. En av färddeltagarne berättar:
_Nôr vi i kvällinga va på hemväj feck vi se nônting – dä va’le sjöfrua. Ho kåm sätane frå Kärrtôrpa donge (belägen i N Lundby socken norr om sjön) å ga säk å rätt ôver sjön imota Römôsen. Hurner ho va dä kunne ingen se riktit fôr ho va ett bra stöcke ifrå uss, män ho hade långt hår, sum sto änna sum en kåsst ätter’na.
Dä va’le bara ena sunvella, ja kan ai tro aent, män kônnstit va dä i alle fall fôr vi så’na tudelit allihop.

När morgondimman sommartiden vid solens uppgång ligger som ett tunt flor, ”sum en sôkerduksväv”, över sjöns yta och liksom ser ut att hänga på vassruggarne, anses detta av ortsbefolkningen vara ett säkert förebud till vackert väder. Man säger då, att ”sjöfrua hänger ut tvätten”.
Flera sägner av personer som sett denna ”tvätt” uthängd skulle kunna anföras, men följande må vara nog:

- Dä va en môre presis i sols uppgång å min murfar, Gustav i Fåfänga, sum ja då va ijamter,
sto ute på fôrstetrappa. Då ropa’n på mor, att ho sulle kåmma ut, så ho feck se hurnt dä va, nôr sjöfrua hade hängt ut tvätten. Ho hade alldri sett dä fôrut. Å ho jeck ut å feck se’t. Å precis sum sola jeck upp, fôrsvann dä. -

- På fråga, om detta gamla ”märk”, som jag ofta hört omtalas, ännu stod vid sig, svarade mig för kort tid sedan en äldre lantbrukare:

”Grannt vär på sjön i da Kersti lella”.

Sjöfrua – Hänne hade far min sett! (Johannes Jonsson Kärrtorp (Åkholmen) i Norra Lundby socken född 1822. Di va ute på sjön å fesska, han å en gubbe te, å då feck di se hu-lä kåm fira båta, en ifrå vart hörne på sjön, å di rodde säk sta metten å nära sä varara allt mer.
Män far å gubben, di hannt ente fästa sä ve båta å sånnt di så, utan kasta ut nota i sjön å feck hôlla på mä dä så fort di hinde. Å di feck vådeli mä fessk.
Män um ena stunn vela di å titta utôt sjön va-li hade didäre båta. Å då feck di se sjöfrua mett ute, å hure båta nära säk-a å hu-lä långa hårt fladdra um-a.
”Grannt vär på sjön i da, Kersti lella”, sa gubben, nôr-an feck se-na.
Senn feck di se bå hänne å båta, alltihopa på en gång, hu-lä ännasum ble te ett.
”Dä nock bäst vi far hem nu”, sa gubba te varara, ”fôr nu bli-lä snart stôrm”.
Å så ga di säk å. – Män nô-li kåm inimota lann vre di på sä lite å sulle se va-li hade dädäringa. Å då feck di se hu-lä hade blett ett stort farttu utte båta å dä kåm farane ätte-lum mä sjöfrua i snadda. Män i samma börja dä blåsa å di feck ett sjufasa mockel mä te ta säk i lann mä aller fessken. Å di hôllte nästan på te bli där.
Senn nô-li kåm upp sunntes dä inget mera. Då va alltihopa bôrtte. –
Då kunne di gå upp mä eka änna te Gamla-Kerttôrp – sånn juppn mä vatten va dä.

{meddelat av Augusta Charlotta Jonsdotter, Arvid Mikaelsgården, Hornborga född 30/11 1859.Uppt av Hilmer Johansson, Uddag., Bolum 1926}

Knallarna som summo över Linåkern

Sambärss här i Bulum, dä va ett ställe sum knallara hade te höjkvarter på dänn tia, när bun lå ihop. Ja minns’et falia väl, fast ja ente va ett färn gammel då. Dä va ente ôfta antan dä lå nônn älle fler knallara där.
En gång – dä va le fôre mi ti; di tartte um-et, när’a va pus – kåm då ett fulje på sju knallara knallane, å di to in te Sambärss å feck stanna sum vannlit. Di hade Bo där.

Um môern, när li sulle gå, fråjde di sä väjen i Valle hära, va bua hette nerijenum å så, hurnt dä va där. Å dä feck di veta.
”Dänn fôrste bun umma väjen, sum I kåmmer te”, tartte di um fôr lum, heter Bjellum å senn kåmmer I te Lumbu, män där delar väjen på sä: en går ôta Varnem älle Klosstert å Höjjentôrp å te, utôta, å dänn anndre går ôt Axevall. Ifrå Axevall kåmmer I senn te Skara å Ving å Åsaka å te Sjärv å Issterum å …. D-ä monga väja å välja på. I kan kåmma mäst vart sum senn”, sa di te dum.

Ôta Varnem å Höjjentôrp, därôt velle ente knallara. Varnem, dä ort töckte di lät änna sum a varning å trodde dä bodde ilackt å falit fôlk där, å te tôrpet dä kunne le ente vära nô fôr lum å gå; dä vula di ente på. Di hade redia knute å velle jära storafärer, kan en veta. Män dänn anndre väjen sulle di ta – te Issterum sulle di dra. Dä va nock ena sjöner böjjd, dä sto ente te aent, å dä trodde di, fôr se isster lä va dä fetaste di vesste. Så dit ättla di sä å jeck, glaa i hujen.

Män när li kåm nerijenum å hade vôrtt i Sjärv, jeck di vell ivalmä alla småsjöa – dä ä gôtt um sånna neri Valle hära, å dä dummaste å alltihop va att di nu mä ens, alla sju på en gång, glömde å va bun di sulle te hette, så di kunne ente fråja sä väjen häller. Män sum di jeck så kåm di te en stor linaker å där stanna di å fundera på, va iallsinda dä va bun kunne heta. Dä va nô sum va fetare än fett dä vesste di, män va dä va, kunne di ente få klart fôr sä, dä va sturtt omöjjelit fôr lum. Å sum di så sto å grunna, kåm en dräng åkane, å när han feck se knallara stå i ena klonga å se bekömrata ut, så hôllde-n in hästen å fråjde, va di sto så dära å så lessna ut å hängde huvva fôre i ställt fôr å komärssa.

Då tartte knallara um dä fôr drängen, att di sulle te en bu, sum hette nô sum va fetare än fett, män att di hade glömt å va dä va.
”Då ä le dä Issterum dä då!” sa drängen.
”Ja, Issterum va dä!” ropte sju på en gång.
”Dä legger lär bôrtte!” sa drängen å peka rätt ôver linakern, å knallara furdde-n mä öja å feck se, att dä lå en stor bu på dänn ara sia.

Nu feck knallara bråttum å se sä um ätter sina knute å när li hade fått på sä dum, titta di ätter drängen fôr å fråja väjen, män han va allt åken. Så nu sto di där ändå – å toers ente släppa bun ur seckte: va rädda di sulle råka vellse ijenn å ente hetta dit senn. Å di grunna å undra, hur i Harrans Petter li sulle rå kåmma ôver linakern å te bun på anndra sia. Se di trodde dänne akern va en sjö – å dä va le kannshen ente olickt – fôr hörn blumma å va så blår å granne, å dä blåste rätt nu, å buljera di jeck u – dä va präcis sum en ritti, en juper sjö, töckte di. Å dä hade di hurtt tarss um, att dä sulle finnas bå gröna å blåa å aent färjata här nere i Valle hära. Å när li ente så te nônn båt vesste di inga anner rå än te simma ôver – fôr se te simma, dä hade di hurtt durdas, att dä sulle finnas männsker sum kunne jära lika bra sum feska i sjön, män sum ingen å dum hade sett nôra anndra simmara än hôppetåsser, så sulle di jära likedannt sum dum, när li sam, va le jevet, å på så vis sulle di nock ta sä ôver, mente di. Dä bule le ente va varer fôr lum än fôr anndra å simma, töckte di – män va allt lite rädda fôr att di sulle drockna. Dämmeså lôva di varara, att um så illa bledde, så nônn å dum ente kåm ôver mä livet, sulle di anndre hällsa te hanses kvenna å barn. Senn så läste di sina böner å så jeck di å hävvde sä i sjön, mä huvva fôre, alldeles sum di hade sett tåssera jära. Å när li dunnsat i mark, så flaxa di å slo mä hännera å sjäckta mä låra te höjer å vennster å bar sä ôt ackerat sum fläckta tåsser. Män di kåm ente nô vartt på dä vist, dä kan en le fôrstå, di måtte upp å je sä te å pullsa ôver.

När li hade gått ijenum linakern, va dä ena fôrrädisker duhula på dänn ara sia. Nu va di på dä tôra trodde di, å jeck på å va så modia så di rittit brösta sä. Män ”alla stiva kö så lången môsa bär”. Di hade ente mer än jammt å rätt kåmmet ut på dun, enar li sjack ner – å feck ta te sina tåssekônnster fôr å rädda livet på sä.
Så när li äntelin hade kråvat sä ôver te anndra sia, undra di um allihop va mä å en å dum sulle fôr säkerhetas skull räckna ätter, bjönna på sä själver å räckna:
” Ja å du å – en, två, tre, fira, fäm, säx”, räckna’n – å kunne ente få-t te fler än säx, fast han räckna um bå tre å fira gånger.
”Vem å uss ä dä sum har blett ätter i sjön? Vi ä ente män säx !” socka-n te slutt. – ”En har drocknat”, sa-n, å så bedrövater ut.
”Dä va le besönnelit! Ja ä ente go te sackna nônn”, sa en å di nare å bjönna räckna um, män räckna på samma vis å kunne ente få-t te fler än säx, han häller.
När så dänn hade räcknat så to en trejje ve, fôr ingen kunne kåmma unfunn mä vem sum fattas utan töckte di va alla, å allihop fôrsöckte män va lika stiva räcknemästara. Å när länn sisste hade ôvertujat sä, va ingen tvivvlare länger. Di trodde att en å dum värkelin hade fått bli på sjöbôtten – män se vecken? Dä kunne di ente bli kloka på.
Mäna di sto där å fundera ätter å sörde sin döe kammerat, kåm samme drängen sum fôrut åkane, å när han feck se fuljet stå så nerve duhula, så stannte-n å fråjde :
”Va står I nu där nere å hänger näsera fôre?” – Han trodde dä hade hännt nô illa.
Då kom knalla te-n å lätta sina bekömmer å tartte um va sum hade hännt. Å nu fôrsto drängen seck niner han hade kåmmet i tarss mä. Så kockta å så illa nerklenta – sum dranna ur dungestan. När drängen så dum, rådde-n knappt hôlla sä fôr å flatgrina.
”Um I vell, så sa ja lära er ett nutt räcknesätt, får vi se um I ente blir alla senn”, sa han.
Dä va knallara mä på, dä fôrstår sä, å jeck in på te å läta drängen välja ut sä en finer fästemöduk ur dumses pôsa, fôr att han sulle lära dum si nua räcknekônst.
”Ta nu bara å steck ner näsera däri!” sa drängen å peka på ena brer nötarôka.
Strax så huka knallara sä ner på marka å jole sum drängen ba dum, å när han töckte di hade hatt dum där teräckli längen, kule-n te huvva å saa :
”Upp mä ere nu, era kräk, å ä dä så i vet, hure monga näser I har vann, så kan I räckna hula, där I har hatt dum”, sa-n, så får I se, um I ente ä så monga I sa vära”.
Dä jole knallara- å feck-et te sju, å att di ble glaa fôr lä, dä va en sak dä. {Tomten / H J 1927}

Knallarna och den underliga grytan

En pôjker sto inumma spisen å varnde sôppa ôt farssi å morssi, sum jeck utpå jaert å mäjja sä. Han va ente stor nock å jällpa te mä nô arbete å därfôr feck-en koka däres lelle medda. Å när sôppa va kockter löffte-n å gruta å ellen å ställde-na umma spisen. Senn to-n lite börkeris å fläckta ôver gruta mä fôr sôppa sulle svarna å bli lajum ätvarmer tesse far å mor kåm å sulle äta. Män i däsamma han bjönna mä dä, kåm dä tre knallara in, å när li feck se pôjken stå på dä dära vist, så trodde di han va okönnier å frågte, va dä va fôr nôjet han sto å jole.
”Ja kokar sôppa”, svarte pôjken, ”män dä ä falit nu. Ja bara står å skrämmer på-na ett grånnane”, sa-n å sluta fläckta.
Då titta knallara i gruta å feck se hur lä puttla å koka i-na – uttå dä, att ho hade stått på ellen så nuss, män se dä begrep di ente – å trodde att dä va ena sånn besönnerlier, sum koka utan ell, ätter sum pôjken hade stått å slaet-a å så, hade sagt att han skrämde på-na.
”Jär lu så jamt, när lu kokar?” va dä en å knallara sum frågte pôjken.
”Jaadå!” dä joer-n, sa-n. Han fôrsto ente aent än knael mente sum han saa.
När knallara hule dä, töckte di te varara, att dä sulle allt va bra fôr lum å ha ena sånn gruta, som koka utan ell, å kåm ôverens um, att dänn bule di allt fôrsöka å bli ve, kôssta va dä velle. Å så satte di ôt pôjken å velle köpa gruta å-n. Män han va ente fôr å sälja-na. Knalla bju å bju redit fôr-na, män dä jällpte ente. Pôjken vesste fôr väl va han jole – velle vänta tesse far å mor kåm. Å när li kåm, va di ente mö fôr å sälja si gruta, di häller, män mot bra betarning feck ho gå.
När knalla kåm ut töckte di dä va bra. Nu sulle di ente behöva ha nôra bekömmer um maten länger. Nu kunne di laja-n själva, när li velle.
Senn när li kåm te en skogsbacke sulle di prova gruta å koka välling, å så ställde di sä te å pisska på-na mä ris samma sum pôjken – män feck-a ente te koka.

Sju knallar som åkte till skogen för att hugga ved

En gång va dä sju knalla, sum sulle åka te skojen ätter bränna. Män unner väjen dit bar ente bäter te än dänn sum åckte fôrst råka tapa si öx. Å när näste kåm å feck se-na, så tängte-n :
”Se här har la bror lackt si öx – dar ä la så gôtt ja lägger mi mä!” å där mä så kasta-n si öx ummamä dänn anndres å for sina fale te skojen, änna sum um så hade sulla vôrtt.
Alla di anndre fäm, sum kåm ätter, va ente ett färn slujare, di tängte å jole på samma vis sum dänn anndre. Å när li kåm te skojen, ägde ingen enda å dum nô värcktu.
Då hetta di på, di sulle fôrsöka väja ner träna. Å så klev en å dum upp i ena stor gran, to tak i tôppen å hang så te väja allt va han kunne. Män ente fôr grana fall.
När li då feck se, att dä ente jeck mä dä, så klev en te upp i trät – å honnka sä fast i fôttera på dänn fôrste å så bjönna di å väja å väja ijenn. Män grana rule sä knappt.
Då klättra en te upp å honnka sä i fôttera på dänn anndre, å så jeck dä unnar fôr unnar tess di hang där alla sju dänn ene i dänn anndre. Å ändå fall ente grana.
Sum di så hang, töckte dänn å dum sum hôllde i tôppen, att han pehövvde buta um tak. Dä ble le vasst um näva, fôrstår-se, fressta på. Å så sjoan te di anndre å ba :
”Hôlla i redit nu gubba, mänars ja sputtar i näva å tar um tak!” Å så to-n å släppte. Å vart dä to hus, dä kan en le veta – hele knallahurven slo i backen. {F / H J 1928}