Lefvnadsanteckningar började den

8 December 1862

Johan Bergsten Född den 31 maj 1801 på Gamla Herrgården uti Fahlu stad, qvarteret N:o 43 och gården N:o 24

Fadren

Grufvearbetaren och uppsyningsman öfver Skrädningen på ”Stöten”, Erik Jönson / Göransson /  Bergsten född år 1764, död år 1823, således endast 59 år gammal, var en Gudfruktig och arbetsam man, gick oftast till sitt tunga och farliga arbete kl. 2 och 3 på morgonen och vid hemkomsten middagstid uttröttad, ändock på eftermiddagen vandrade af till sina jordlappar några snesland på Öfra Heden och några snesland i grannskapet af Eriksgården eller Öfvre Smedstufvan – Påla kalladt, för att med odling utvidga dessa lappar och skonade derunder varken mig eller mina syskon; och ehuru han egde en ovanligt arbetsam hustru, min kära moder, och slutligen arbetsamma bar, var det icke utan stor möda de kunde förskaffa sig en tarflig föda och kläder så ringa var förtjensten den tiden, ehuru han, under sommartiden, egde såsom uppsyningsman högre inkomst än vanliga arbetare och ehuru han kunde ega någon vinst av det lilla jordbruket. Det är en skön tanke att ihågkomma hurusom han, min fader, innan han, tidigt om morgnarne, trädde ur sin låga stuga, invid dörren knäböjande befalldte sig i Guds beskydd och på samma ställe, innan han gick till vila, tackade för det Gud hört hans bön. När sön- och helgdag kom fick ingenting hindra hvarken honom eller någon i huset, som var över 5 o 6 år gammal, att besöka Ottosången, Högmässa och Aftonsång och ändock skulle barnen hvarje söndag afton läsa minst 2 kapitel
i Bibeln, innan de fingo gå att leka med andra barn, hvilket i alla fall han sökte hindra med berättelser af roliga sagor och historier, ty han var särdeles rädd att hans barn skulle vara med grannarnes hvilka voro icke särdeles väl kända. Han ville gerna, att äfven jag skulle komma till grufvan, dels för att i tid kunna anskaffa någon förtjenst och dels för att han ej ägde råd att hålla mig vid läsning i skolan, hvarföre och vid 11 och 12 års ålder försök gjordes, men som alldeles afskräckte mig för umgänget med i lasten uppfödde kamrater; dagpenning för en sådan gosse var de 6 skilling riksgälds för dagen och en middag kornmjölssoppa och en bit kött, hvilken jag vanligen bortgaf till någon mer behövande; arbetet bestod av vaskning av malm och en tid af sommaren vandra omkring i skogarna och upprensa diken för vattnets ledande till Wällan; men min mor tyckte synd om sin "Johannes" och förmådde gubben att låta mig vara hela året om (det förra var endast en del av sommaren) få idka studier; dock blef icke heller detta någon längre tid, ty redan på 15 året gaf jag mig på skrifvarebanan och som jag hade den framgång, att min Fader innan dödsdagen fick glädjen se mig vara ordinarie Landskontorist, vice häradsskrivare och Kronofogde samt förlovad med den som blivit min hustru. Hans lynne var skämtsamt, vilket jag fått ärfva jämte hela hans afbild; han sjuknade i vattusot, efter få veckors tid sängliggande afsomnade han påsk (fel) år 1823 (02-14) till allas vår sorg; han stog väl hos sina förmän och hade en tid till kamrat Majoren Steffenburgs son Jacob, som då ämnade gå Bergsvägen, men blev senare lantmätare och Grufegare. Frid vare över hans stoft. Hans fader Göran Bergensten härstammade från Thorsång och bodde i Hannö.

Min moder:

Elisabeth Hedling, härstammade ifrån Öljansgården i Svärdsjö och Norgärdet, född 1761, död uti sin gård på Gamla Herrgården sommaren 1828 således 67 år gammal. Om någon kan berömma sig af outtröttlig flit och arbetsamhet, i förening af en sann Gudfruktan, så förtjenar hon i sanning att omtalas: alla dagar utom söndagar, hela året om, var hon i full verksamhet ifrån klockan 4 om morgnarne till senaste afton, medelst bakning af kringlor m.m. hvarvid hon försedde snart sagt hela staden. Hon egde en ren och klingande röst, men hennes sång, som började samtidigt med arbetet, bestod af psalmer, dem hon kunde alla utantill, och höllo i nästan hela dagen, utom då något samtal hindrade henne. Ständigt glad och skämtsam, gick hennes arbete lätt och barnen måste följa hennes exempel; sqvaller och förtal, liksom svordomar, var hennes avsky; Då min faders arbetsförtjenst för månaden var ringa, var det hennes arbetsflit och omtanke som höll huset vid makt; och att barnen, så snart de kunde måste dertill biträda, var ej att pruta på; jag har redan nämnt att jag vid 11 och 12 års ålder måste om somrarne skaffa in 6 skilling om dagen; men år 1813, då allmän nöd fanns, tog hon sin ”Johannes” med sig till en tägt ovan varpen, som vi egde och kallades ”Påla” och lät mig biträda sig med att tröska ur hafra, hvaraf vi på en stör bar henne en half mils väg, en half tunna samma dags afton för att deraf skaffa oss bröd, som vi derigenom fingo, då många andra voro utan. Hon älskade till själ och hjärta sin man och sina barn, hvaraf likväl ”Johannes” enda lefvande sonen, var hennes förnämsta, dock i all tukt och förmaning; hennes önskan var att jag skulle blifva Prest, det högsta och angenämaste hon kunde tänka sig och för det jag hade en ”klingande röst”; men denna hennes önskan blef icke uppfylld af skäl som vidare skall omordas; i stället fick hon glädjas öfver min hastiga framgång på skrifvarbanan; och stor var hennes glädje då hon år 1826 fick följa sin sedan blifvande sonhustru till Mora, der hon var en del af sommaren och på hösten hjelpte mig på bostället Noreberg att slagta och ställa i ordning för min hustrus mottagande samma höst, vilket hon med stort
beröm fullgjorde, hon fick ock den glädjen att under flyttningen i December månad 1827 ifrån Mora till Sundborn, hos sig se och omfamna min första son, Johan Teodor, som då var 2½ månad gammal, men sedan året därpå sommaren skiljas hon från oss genom döden, till allas vår sorg och smärta. Hela hennes lif var arbetsamhet och en sann Gudfruktan, älskad och aktad af alla som gjorde hennes bekantskap, och ägde mannens och barnens största tillgivenhet. Frid vare öfver hennes stoft. Begge föräldrarna äro begrafvne på Christine gamla kyrkogård invid, där en mängd aspträd finnes planterade.

Mina syskon voro

• Sara född 1788 död 1827
• Anna född år 1790 död 1861
• Elisabeth född år 1795 död år 1798
• Gustava född 1797 död 1898
• Erik född år 1792 död 1795
• Johan f1801 död 1875 (författaren av denna skrift)

Fortsättning den 28 februari 1863

• Sara såsom äldst måste först ut ur boet och skaffa sig föda, hon kom först i tjenst hos barnen till de föräldrar, hos vilka vår moder äfven tjent, nemligen hos Räntmästaren Holmqvist i hörnhuset på Trotsgatan, bakom Christine Kyrka; sedan hos flera andra; men år 1812 antog hon tjenst hos en handlare i Örebro; derifrån till Uppsala, der hon blef gift med skomakaren Älström; Men äktenskapet blef ej lyckligt, utan de sjelfmant åtskiljdes: och blef hushållerska hos Borgmästaren Carlsson i Enköping. Under denna tid, eller år 1823, då jag gjorde min första resa till Stockholm, besökte jag på hemresan Uppsala, för att med det samma efterhöra Sara som på en längre tid ej låtit höra av sig; men der visste ingen af henne eller hennes man eller varest de uppehålla sig; derefter reste jag genom Enköping, hvarest jag blef uppehållen genom brist på skjutshäst och som gaf mig tid att göra en vandring utåt torget, der jag mötte bland andra en qvinsperson, som noga bekikade mig och gav mig anledning att äfven nogare se på henne – hvarpå vi, sedan gått ett stycke från varandra, begge vände åter, då vi stadnade och nästan på en gång frågade hvars andras namn: ”Jag heter ock Bergsten” – ”jag är från Falun” – ”jag ock” – ”Jag heter Johan” – ”ock min bror – Jag heter Sara” – varpå vi midt på torget omfamnade varandra - till mångas förvåning. Jag följde genast med henne till Borgmästaren Carlssons, som åsett vårt beteende från sina fönster, ock blev där särdeles väl mottagen – spisade der middag och först på aftonen afreste, med Sara promenerade ¼ mil efter vägen,  hvarunder hon fick tillfälle att omorda sitt öde under de många år vi varit åtskiljda.
  År 1826 lämnade hon ock detta hedens ställe och antog tjenst hos en grefvinna i Stockholm, hvars namn jag förgätit, där hon antogs för broderi och sömnader, hvari hon var serdeles väl öfvad; men hon blef snart sjuklig och dog året derpå 1827, utan att lämna större tillgångar än som betäckte begrafningskostnaden.
   
• Anna måste ock redan vid 15 års ålder bort, som barnpiga till rådmannen Lindh; blef år 1816 gift med sjuderiarbetaren Erik Wikström, med vilken hon hade barnen Johan Erik /nu fd länsman fattiga måg/ Anna Stina gift med lantmätaren G Hjort af Ornäs, Anders fd källarmästare, gift med en bondflicka från Gustafs, samt tvenne andra vilka dogo helt unga; blef enka år 1847 – flyttade samma åt till mig, som då bodde på Bergsgården, och biträdde i alla hushållsbestyr allt intill sista året af sin lefnad: dog uti min gård N:o 15 qvart N:o 33, den 8 oktober 1861. Hon var en arbetsam och Gudfruktig kvinna – lefde väl med sin man och mohn om barnens väl; för vårt hus var hon en stor hjelp, i synnerhet under den tid på Främsbacka, då jag hade sex drängar, som skulle bespisas: hon var, med ett ord sagt, en mig tillgifven och kär syster: och hon fick sin önskan fram, att dö under sin ock de sinas vård; hon blef lagd i samma graf på Christine Kyrkogård, der min andra svärmoder, fru Wallén, ligger belägen öster om Atter Noret och hon har syrener omkring sig.
   
• Elisabet var den enda af flickorna som ständigt fick vara hemma och biträda med bakning med mera: gifte sig först med korpralen Udd år 1818, men som afled redan året därpå, han var guldsmedsgesäll, men som beväring bevistade 1812 och 1813 års krig och blef så korpral och dog i tjensten: han fick en militärisk begrafning, med fältmusik ifrån begrafningsgården till grafven, hvari en mängd skott afskjötos – jordfästades af stadens Pastor fältprosten Enebom, som ibland andra böner, äfven uppläste denna: ”Du död, var är din udd – Du gaf, var är din seger”, Sedan blef hon år 1824 omgift med Carduansmakaren Johan Nyman, som dog 1856; hans alvarsamma lynne gjorde henne mycket nedstämd och slutligen försvagade hennes själsförmögenheter; men de voro bergade och i så måtto kände sig belåtna; Elisabet dog 1857 den 15.5 och begrafdes, liksom hennes bägge männer på Christine kyrkogård. Näst min moder, så var denna min syster, i afseende till hennes ständiga hemmavarande, under hela min ungdom mitt förnämsta stöd; därföre voro vi ock serdeles kära i varandra; hos henne egde vi och en längre tid, under det vi bodde på Bergsgården, vårt qvarter och flere af våra barn voro inaccorderade under skoltiden för ganska billigt pris. Hon, liksom hennes man, voro ganska gästfria, men han så sparsam, att han icke unnade sig sjielf nödiga kläder.
  
  Hennes barn voro:
  • en son Johan som ock blef garvare, men begaf sig till Amerika, sedan han först försökt sig som sjöman; blef där styrman på en ångbåt å Mississippifloden - men sedan, efter sista underrättelsen, antagen på en större läderfabrik; nu på tvenne år har man från honom ej vidare uppgift,
  •  En dotter Johanna, gift med skomakare Svarts och en dotter Christina gift med Ekman.
• Gustafva och Erik dogo helt unga, långt före min födsel.

• Johan Bergsten

Innan jag går att teckna något mer om mig sjelf, vill jag först ha omordat, angående mina närmaste:

Min första hustru

Christina Elisabet Leufqvist, dotter till Contractsprosten och Kongl Hofpredikanten, pastorn i Venjan Johan Leufqvist och dess kära maka Maria Christina Rathsman; född år 1800 den 14 november. Min första bekantskap med Kristina Elisabet började redan 1819, då hon inreste från Sundborn, där modern då vistades på Christineberg, till Fahlun för att se konung Carl Johan, som då var i staden, ”men fick se mig istället”, som hon ofta brukade säga; detta hade till följd, att, ehuru jag då blott var 18 år, mina utfärder oftast ställdes till Christineberg – hvaraf åter följde, att vi 1822 blefvo ordentligt förlofvade och år 1826 den 29 December gifte; hvaraf åter följde att vi redan år 1845 hade 12 barn. Allt deraf kan slutas att äktenskapet var lyckligt och kärleksfullt.
Hon var kunskapsrik och Gudsfruktig qvinna och skref den vackraste stil ock dermed kom oftast mig till hjelp. Under min friare tid, som kan anses varit under 6 år, hade jag mest hvarje vecka en fyrsidigt bref, således öfver 300 bref, fyllda med de ömmaste kärleksförsäkringar; och då hon å sin sida fått lika många och lika ömma - från mig – då var ju denna en stor samling, som jag med tårfyllda ögon måste efter hennes död offra åt lågorna, för att ej en gång komma i oblida händer. Hon ägde en välbyggd och stark kropp, men hennes täta barnsängar gjorde henne svag och i hufvudvärk samt hjertklappning sjuklig; hennes käraste sysselsättning var bibelläsning och blomsterskötsel, varmed hon ock var särdeles lyckosam; hennes blomsterparterre på Främsbacka skaffade henne många beundrare, äfvensom i kryddgårdsskötsel var hon verksam. Hon hade mig serdeles kär och var öm moder för sina barn.
Dagen före hennes dödsdag följde hon med mig åkande in till staden och gjorde der många påhelsningar hos bekanta; och var deröfver på hemresan mycket glad, emedan hon så länge dröjt dermed; dagen derpå, som var en söndag, vaknade hon och kände sig välmående och samtalade åtskilligt, hvarunder hon yttrade sin ledsnad öfver att 100 hennes Dalier förlorats under vintern och hennes förlust var derpå öfver 50 Rd (hennes sista ord till mig). Hon klädde sig sjelf och kom ner i rummet der vi brukade dricka kaffe, där hon träffade sin syster Charlotta men knapt hunnen inom dörren, började hon för henne beklaga sig öfver underlig yrsel och med möda fick hon henne på en stol, hvarpå Charlotta sprang öfver gården, där jag satt på mitt contor och skref, och omtalte förhållandet, hvarpå vi skyndade tillbaka, då vi funno henne liggande på golfvet utan tecken till lif; händelsen fogade att en slägting, nämndeman Wikström, kom dit i samma ögonblick och var försedd med åderjern – hvarmed han genast försökte på upp ådern, men allt för gäves, en doctor efterskickades ock, men vid hans återkomst voro redan alla dödstecken synliga; denna olycksdag för man och sju efterlefvande barn var den 13 Maj 1855, således en sammanlefnad af 28 ½ år. Hon jordfästes under stor folksamling sjelfva Pingstdagen eller samma dag som hennes moder 16 år före afled, och nedsattes uti vår familiegraf vid Kopparbergs kyrka. Liket var, i anseende till varande stränga värme, fördt från Främsbacka och nedsatt i grafven, där och jordfästningen skedde, men bönerne och sång med Orgeln upplästes vid altaret; Prosession samlades och utgick ifrån vår gård i Staden och begrafningen firades sedan på Främsbacka. Bland gästerna var landshöfdinge Grefve Cronhjelm. Under dessa 28½ år hafva vi pröfvat mycket av världens bekymmer, ty båda medellösa, var det ej så lätt att uppfostra och påkosta en sådan mängd med barn; men jag vill detta oaktat påstå, att få makar kunna lika med oss berömma sig af, att dessa bekymmer icke gjorde oss nedslående, ty glädjen och munterheten var där sjelfskrifvne gäster och ingen beklagade sig af tråkighet inom våra väggar. Detta gjorde ock att vårt hus var mycket besökt och vi lefde med en mängd af grannar och vänner; men ändå fick års räkningen någorlunda ihop och behållningen var vår förnöjelse:
’Hon lefver således hos efterlefvande make och barn uti ett kärleksfullt minne; Guds frid vare med hennes stoft, som hvilar med sin egen mor, fem barn och egen barnpiga Anna Brita Otin’.

Våra barn

• Johan Teodor född på Noreberg i Mora den 1 oktober 1827 på bostället Noreberg, som jag då hade på arrende; faddrar voro Kyrkoherde Restadius och hans fru, komminister Blomberg och hans fru, skolmästaren G Godenius och fru, Direktören E G Ternell och mamsell Sophia Leufqvist, kronolänsman Norell och Mansell Maria Godenius. Sedan han genomgått Fahlu Trivial skola, afreste han hösten 1843 till Uppsala och blev inskriven uti Realgymnasium, som han likväl måste lämna vintern 1847. Hösten 1847 läste han tyska för Br Madensvärd och under våren 1848 franska för Åkerblom, då ämnat var, att han skulle försöka sig på fabrik, men fick ej någon condition; Efter correspondens med Professor Zaritz, reste han till Uppsala hösten 1848 och blef ändtligen student våren 1850, på samma gång, som hans 5 år yngre broder Axel; tog kameralexamen, jämte Axel, i December månad 1851. Han har så bevistat 14 terminer i Uppsala och haft ett års privatundervisning, som uppgick till en kostnad av 3440:24 Rd utom för kläder. År 1852 började han tjenstgöra vid Landskansliet uti Kopparbergs socken. Gifte sig 1857 den 10 November med Mamsell Matilda Hagbom från Stockholm; deras barn
  • Carl född den 23 juni 1858 dog den 31/8 1861,
  • Jenny född 1860 (gifte sig med handl Stål i Smedjebacken och blev anmoder till en stor släkt),
  • Ernst född 1862, dog samma år
  • Ellen den 1862-06-25 (återfinnes ej 1900 eller i db5, men fanns på Björkhöjden och Sikfors i mitten av 1890 talet)
  • Ephine född den 29/9 1864, (gifte sig till St Sirsjö)
  • Carl född den 19/8 1866.
  • En odöpt gosse född 5/8 1869 dog samma dag.
• Elisabet Eufrosyne född på Christineberg i Sundbornbacken den 13 februari 1829, faddrar: Häradsskrivare Lars Gustaf Rathsman med fru, Landskamreraren J Fr Rathsman med fru, pastor Malmgren med fru, svågrarne Lindfors med fru, Nyman och Wikström med hustrur. Brukspatron C Litström och Mamsell Charlotta Leufqvist, Ingeniören Alb. Steffenburg och Mamsell Amalia Hanngren.
  Efter det hon gått i Mamsell Räls pension år, blef hon sommaren år 1843, intagen uti fru Watts pension i Stockholm, där hon var till hösten 1844 och hvarunder hon var inaccorderad hos Handlanden Mauritz Millde: kostnaden uppgick till 1,059:41 f Rgs. Sedan var hon hemma och biträdde uti hushållsbestyren till den 29 mars 1859, hennes bröllopsdag med Grufpredikanten Carl Erik Widegren. De bor sedan på Kyrkbacken i Falun, men flyttar till en kyrkoherdtjenst i Ore där Elisabet går bort 1879 och Carl Erik 1889. Deras barn äro: till denne dag den 2 februari 1864,
  • dottern Selma Maria född den 15/8 1861 och vi har en uppgift om att hon var död 1932
  • sonen Carl Mauritz född den 13/9 1863, är inspektör för Voxna Bruk och senare Ljusne Såg. Var gift med Elofina Nilsson åbodotter från Riseberga. Vi kan spåra deras son till Farsta.
  • Ester f1866.
  • studerande Axel f1869 men dör blott 13 år gammal på sjukstugan i Mora.
     
• Josephina Raphaela, född på Christineberg den 22 juni 1830. Dog den 14 april 1838, hon var föräldrarnas älsklingsbarn, och hennes död gjorde dem den smärtsammaste sorg, som ej kunde försvinna under många många år.
   
• Axel Gabriel föddes på Bergsgården dem 28 juli 1832; faddrar: Bergsmannen Anders Marius och enkefru Fahlström, Bergsrådmannen J G Ihrman och hans fru, Bergsmannen Carl Ihrman och fru, Bergsmannen G Fahlström, Länsbokhållaren Arén och Mamsell Carolina Ihrman; Nästan varje termin fick han premier uti Fahlu skola och blef gymnasist redan våren 1847 och student våren 1850; tog kameralexamen i December 1851 och Hofrättsexamen 1856; tjenstgjorde i Hofrätten nära ett år och kom derefter eller i juli månad 1857 i tjänstgöring hos Häradshöfdingen Rosén i Leksand; hans studier i Västerås och Uppsala samt under hans tid i Stockholm, uppgick till en kostnad af 5,855 Rd. För Roséus höll han ordinarie ting i Mora, Orsa och Elfdalen samt för Häradshövding Holm i Linde, dit han flyttade hösten 1860, höll han Fällingsbros ordinarie ting, varefter han blef vice Häradshöfding; Hösten 1862 blef han vald till Stads Notarius och Notarius publicus i Sundsvall, hvarunder han emellanåt vari vice Borgmästare. Han var gift med Ulrika Stavelius som var dotter till bruksinspektören Carl Stavelius i Karbenninge (U) och som dog 1918 i Uppsala efter ett kort änkeskap.
   
•  Erik August föddes den 15 februari 1834 på Bergsgården, men dog den 23 augusti samma år.
   
• Maria Constance född den 21 Maj 1835 på Bergsgården; faddrar: Kronofogden L Fr Ros och fru Gustafva Hvasser, Kronofogden C J Ros och fru Sophia Kronberg, Kronfogden C Westlinger och fru A G Steinhard, Häradsskrifvaren An Nordlander och Mamsell Brouder, Notarien A G Ros och Mamsell Charl Everström, Pastorn Axwl Odelberg och Mamsell Chr Nester. Hos den sistnämnda började hon sin läsning, som sedan fortsattes först hemma år 1844 och sedan hos Mamsell Hedda Forsgren ifrån October 1845 till juni 1847, derefter till februari 1849 hos Adelaid Lindfors i Avesta och slutligen hos Mamsell Wirgée derifrån till slutet år 1850. Ifrån den 9 juli 1853, då hon varit med mig och Euphrosyn på en resa åt Göteborg, Malmö, Landskrona, Ystad och Stockholm, och till den 19 augusti 1854 var hon inaccorderad hos handlanden M Millde i Stockholm, hvarunder hon gymnastiserade och biträdde fru i huset; kostnaden uppgick till 539 Rd. War sedan hemma till oktober 1860 då hon tog kondition hos Inspektor Bynsow i Sundsvall, hvarifrån hon hemkom den 19 juli 1862. Hon finns i Falun 1900
   
• Selma Leontina: föddes den 21 September 1836, faddrar: Prosten H Arosén och prostinnan H Forslind, Cassören O Everström och fru handlanden Fr Kronberg och fru L Litström, Rutor Fr Kindström och Mamsell Ulla Falström, Notarien C T Ihrman och Mamsell Kronberg. Uti läsningen hemma, hos mamsellerna Forsgren, Adelaid Lindfors och Wirgin var hon liktidigt med sin syster Maria; lika med henne blef hon ock inaccorderad hos handlanden Millde på ett år, men kunde ej vara der längre än 2ne månader och 9 dagar, nemligen ifrån den 16 augusti 1854, och flyttade i stället till Stadskassören Montelius, där hon var till den 2 juni 1855, då hon i anseende till Moderns frånfälle, hemkom. Kostnaden uppgick till 448:12 f.
  Förlofad med handlanden W Falk den 23 mars 1856; Slut i mars månad 1857: Hösten 1857 antog
  condition hos Häradshöfdingen Hasselberg i Östersund, flyttade derifrån hösten 1861, sedan ett år i Borgsjö by, och därifrån till Umeå, där hon öppnande en skola. Hon gifter sig sedermera med handlare Janne Göransson från Gåsborn f1840 och vi kan spåra den till Kyrkbyn i Orsa 00.
   
• Oskar Emanuel födds den 23 Maj 1838 på Bergsgården: faddrar: Brukspatron E G Litström och fru, bagaren M Borèn och fru, Doctor Kihlstedt och Mamsell Westblad, handlanden Reutermark ock Mamsell Skogsborg. Efter läsning uti en skola i Bergsgårds by inkom uti Fahlu Trivial skola år 1846, men vid uppflyttning i 4 och 5 klassen slöt han vid denna skola år 1853 och året fick kondition vid Dådrans Bruk - sedan ½ år på Svartnäs; återkom till Dådran under 3 års tid; derifrån till Norafors på ett år, 1859, 1860 till Hammarby och Hofors, men vi kan inte spåra honom.
   
• Moses var döpt på sin födelse och dödsdag den 4 September 1839
   
• Juliana Raphaela: född Bergsgården den 16 februari 1841 och dog dagen därpå nöddöpt.
   
• Frans Wilhelm: föddes på Bergsgården den 13 September1842; faddrar Geschwornern H P Eggerts och Prostinnan M B Arhusiander, Brukspatronen J H Munktell och frun, handlanden D G Lindh och fru, länsman Wikström och fru, Doctor Eklund och Mamsell Rosa Munktell, Magistrat sekreteraren A G Ihrman och Mamsell Emma Rathsman, Pastor J O Everström och mamsell Josephina Ihrman, Carl Melckersson och Jungfru Anna Stina Wikström.
  Inkom uti Fahlun Trivialskola 1851 och slöt 1859. Han har då fattat en oöfvervinnerlig håg att blifva sjöman och inskrefs i Gefle Sjömanshus hösten 1859 och gjorde samma höst den 19/9 med ett fartyg tillhörande Rettig med Kapitenen Wretman -, en tour till Australien efter en färd på 123 dygn; hans första bref var daterat Melbourne den 9 jan 1860; den andra Callas den 24 april 1860 det tredje ”Queenstown den 26 October 1869”, det fjerde ”Hamburg den 23 Nov 1860” det femte, Hamburg den 18 December 1860 och det sjette från sjukhuset i London den 18 februari 1861 der han blifvit intagen för åkommen sjuklighet och när han derifrån blef befriad, hade redan hans fartyg begifvit sig ut på ytterligare lång färd, hvarföre han ifrån London begaf sig hem uti medlet af februari månad. Han var då hemma till juli månad, hvarefter han lärde sig spela eller rättare blåsa Valthorn – köpt af mig genom ombud i Berlin och kostade 98 Rd. Så begav sig åter till Gefle och tog hyra på ett Herr Bång tillhörande fartyg, ”Oscar den I:sta”. Kapten Torsson, och afgick på hösten 1861 till Ostindien; hans första bref var dateradt Cowes, Isle of Wight den 15 dec 1861, det andra Batavia /utan dato/, men ankom den 23 Nov 1862; det tredje Plymoth den 21 januari 1863 – en resa på 118 dygn hvarunder han passeradt St Helena; det 4:de Rotterdam den 14 febr 1863, i hvilken han förklarar sin önskan att göra en tour till New York och komma på ett amerikanskt fartyg; det 6:te Hellere den 12 mars 1863, hvari han låfvar att komma hem, men den 3 Maj ankom ett bref från honom utan dato med innehåll ”jag lämnade Oskar i Shilds – kunde icke komma ifrån - är nu ombord på en Yankee, (Utan namn) skall skriva dit jag kommer (Chira) hinner inte mera”. Man kan väl tänka sig vår bestörtning öfver att han rymt från sitt fartyg till ett amerikansk, hvilket namn han icke en gång uppgifvit: Jag skriver nu den 9 februari 1864 och ännu icke har någon upprättelse om eller från honom anlänt: har han gått förlorad, hvarest skall man söka underrättelse.
   
• De 12:te barnet blef en dödfödd son den 28 dec 18,43.

Min svärfar

Kongl Hofpredikanten, Contraktsprost och kyrkoherde i Wenjan (född 1752 död 1814) Johan Leufqvist, var först gift med en mamsell Kansow och sedan med Maria Christina Rathsman. Han blef pastor i Wenjan 1795.

Min svärmoder

Maria Christina Rathsman, komminister i Rättvik, född dem 8 feb 1773. År 1816 flyttade hon med barnen från Wenjan till Christineberg i Sundborn, som långt förut var inköpt till Enkesäte. Där bodde hon till år 1827, då hon blef med den 75 år gamla Kyrkoherden i Lima Lars Restadius. Efter hans död år 1832 flyttade hon till oss, då boende på Bergsgården, med den gamla Barnpigan Anna Brita Otén och betaltes för dem begge första tvenne åren efter 26 Rgs för dagen och för de öfvriga åren efter 44; Hon afled efter ett långvarig lidande i vattusot, pingstdagen den 19 Maj 1839, sörjd och saknad af oss alla, ty hon var en vördnadsfull Gumma, med mycken beläsenhet och försökt verlden i alla dess skepnader. Mig visste hon all möjlig vänskap och tillgivenhet och derföre var hon mig och kär; vår son Axel var hennes älsklingsbarn.

Mina svägerskor

• Maria Magdalen Leufqvist född den 3 juli 1802, gift år 1825 på Christineberg med sedermera kronofogden Gösta Lindfors.
  • Herman Gustaf dog som student i Uppsala
  • Maria Adelaide startar som lärarinna en flickpension och bor på qv 26 gård 27 Kristine och finns där 1880-00, men db kan inte fånga henne.
  • Rudolf Lindfors kamrer finns som kamrer i Kungsörstrakten och får en barnkull som delvis går att följa in i 1900talet.
• Charlotta Johanna född den 8 oktober 1803, dog i Fahlun den 13 juni 1857.
• Sophia Teodora född dem 2 April 1807, flyttade till Amerika år 1846, der hon året derpå blef gift med Skeppsbyggaren Pettersson född i Göteborg.

1869 den 28 April

Efter 6½ års förlopp tager jag nu åter till pennan för att fortsätta med dessa anteckningar. Under denna långa tid har jag flera gånger föresatt mig att börja; men var gång blifvit erinrad derom, att fortsättningen skulle gälla min egen person; och som man känner sig sjelf minst, har det varit motbjudande att börja; nu måste det likväl ske. Jag blef född 1801 den 31 Maj uti föräldrahemmet, No 24 på qvarteret No 13 – å Gamla Herrgården uti Fahlu stad.
Redan 4de året höll min lifstid på att slutas medelst drunkning. Jag och min barndomsvän Carl Lustig gingo olofligen från hemmet ner till ån för att leka i vattnet – klädda i kolltar, hvarvid strömvattnet fattade uti min – och förde mig i stigande fart utför strömmen – men som kollten var tät och stod som en paraply under armarne, for jag som en gammal sjögast med huvudet uppe utför strömmen till en brygga, der en gumma var och klappade kläder och vilken hindrade vidare segling – till evigheten. För denna godhet fick hon i hemmet många koppar kaffe – äfvensom upplefvde jag den dag, då jag förstod att tacka henne.
Sedan minns jag ej någon otur förrän jag fick lägga bort kolten och i stället fick ett par mörkblå knäbyxor, efter hvilka jag länge väntat derföre att Lustig långt förut fått sådana; men o fasa! Första dagen dessa kom på min kropp, som var en söndag, gingo vi till vårt vanliga lekställe invid en lergrop, der jag hade den oturen att halka ner i gropen och ner i vattnet steg mig upp till midjan, varvid mina byxor fick en grå – istället för blå färg; hemkommen mistade jag mina byxor, som måste ordentligt bykas för att mista sin lera – men mistade äfven den blå färden, emedan tyget var av hemmavävt valdmal. Alltså måste jag tillgripa den föraktade kollten; och det gick länge om innan densamma fick bortläggas.
Vid sju års ålder kom jag i skola hos en fru Forsberg på Elfsborg, en snäll men alvarsam Gumma, ehuru hennes undervisningskunskaper ej sträckte sig högre – än ”stafva och läsa rent” – en het sommar dag föll de mig in, att vilja från skolan och dertill föregaf, att jag hade huvudvärk; ja – gå då hem sa Gumman; men hemkommen frågade min mor huru det kom sig att jag den tiden på dagen lemnat skolan? Jag kom då fram med hvad jag föru föregifvit; men Gumman, den förståndiga Modern, såg att sjukdomen ej var så farlig, utan tog sin ”Johannes” i hand och förde honom åter till skolan, frun och kamraterna till glädje, mig till skam. – Efter detta uppträde, kändes ej vidare hufvudvärk.
1809 – höstterminen började jag Fahlu Elementar skolas första klass – Vi hade till börja med en ”Magister” vid namn Axmar, en god och beskedlig man, passande för nybörjare, men efter få veckor gick han bort och i stället kom en student – Korsberger som började ett annat sätt med 8 á 9 årsbarn. Någon hvar af oss fick kännas vid hans dåliga lynne – och att få sitta på skamlådan (2 alnar hög), var daglig undfägnad. En gång gick det så långt för mig, att jag dömdes sitta qvar på denna låda under uppläsningen av min ”bakläxa”; och som jag av rädsla knappt kunde tala, än mindre läsa upp min läxa, gaf han mig en örfil så att jag föll af lådan och slog hufvudet i en bänk samt afsvimmade. Efter det kallt vatten öfverslogs mitt hufvud, kom jag mig åter till livs – och fick så gå hem; men si att få mig dit mera, var omöjligt, åter fick jag i stället in i räkneklassen; dock hade jag ock den oturen, att två år derefter få nämnde Korsberger åter som lärare; likväl hade han under tiden ändrat sitt svåra lynne och jag blifvit mindre rädd af mig; icke heller var han qvar i den klassen på länge, utan flyttad upp till tredje. Efter tre års vistande i Räkneklassen var det för mig der ej mera att lära, utan efter det jag under sommaren 1813, äfvensom under vintern, läste privat för komministern Forsner (och detta för intet, emedan jag var det första barn han döpte som här blifvande präst) fick jag höstterminen 1813 komma i andra klassen, hvars Lärare då, och hela min tid, var den älskvärde Samuel Hwasser, som äfven vintern 1814 gaf mig flere andra privatlektionen. Mine intimaste kamrater i 2:dre klassen voro 2:ne Carlboar Carl Gustaf (Dog som dödgräfvare, Jan Magnus dog på ett Lazarett i Spanien) samt Carl och Albrekt Steffenburg, alla fyra från Carlbon i Sundborns socken. Carl prost i Sundborn, Albrekt kommissions Lantmätare P J Roström, Notarius blef renskrifvare, men förklarad ärelös för bedrägeri; Landshöfdingen H Järtas 2ne söner, Carl Tomas, dog som professor i Uppsala, Hans dog som hofrättsnotarie; J E Rosberg, handlande men förnämligast den förut nämnda barndomsvännen Carl Lustig, Lantmätare i Westergötland, Med dessa hade jag den gladaste tiden i min lefnad. Vi egde (då 1813 och 1814 under kriget) ett ”skol Regemente”, hvarvid jag var Clarinettblåsare, en kamrat Ad Andersson var överste –
Regementsmusik bestod af en Clarinett, en flöjt, en fagott, en trumpet, ett valthorn, två trummor och en Muhamads fana med 15 pinglor. Hvarje onsdags och Lördagseftermiddag var exercis, hvarunder hölls sträng disciplin t.ex. jag hade blott Under Officers rang, men vänd upp och ner på Hans Järta, som var Löjtnant och derför en stunds mörk arrest! Profoss fanns äfven i Carl Gustaf Carlborg, men hans tjenstebestyr inskränktes till underhållande af påträngande gapfolk. Samtidigt uppförde vi ock sällskapsteater, först mot betalning af 3 öre person, då jag spelte Fabianus Wisbergs roll, föreställande en enfaldig Morsgris; sedan speltes en af 2ne kamrater skrifven pjäs "den flitige Skomakaren", der Carl Steffenburg var, sjelva mästaren ock jag hans Läropojke, hvarvid spannremmen kom till bruk och nyttjande, till åskådarnes stora förlustelse; priset har då gått upp till en skilling banko personen, utom för Magistrarna, hvilka gratis gjorde oss den äran. Slutligen steg modet så hos oss, att en större pjes speltes av oss på Bergslagets stora Magasinsvind intill ån, hvartill inbjöds de förnämare i staden; Landshöfdingen Järtas och Lagmannen Norei herrskapet o.s.v. Carl Tomas Järta spelte då en gammal tants roll. Hans en löjtnants Collén en vacker Mamsell, jag en tokrolig betjent. Sålunda kom jag att få mycket sällskapa med de så kallade "bättre mans söner" och som mycket inverkade på min framtid. Samtidigt var jag, jämte Carl Lustig, sångare i Kopparbergs kyrka, åtnjutande den tillsammans 12 Rd i årlig lön samt 2ne koleckter, serskild betalning för liksäng (12 sh. hvarutom för Herrskapslik) Vi hade då mod, blott 14 år gamla, att ensamma framträda intill altaret och sjunga julepisteln, men bägge hade vi klara, klingande röster och som jag än i dag besitter, fastän nu 68¼ år gammal. Denna sångförmåga, som sedan sträckte sig i inöfvande af åtskilliga stycken, som Winbergs stämma i "Agandet, Pagander och Winberg" och hvilken år 1818 inöfvades med min forne Lärare Sam. Hwasser, och komminister And. Morström, skolans sånglärare, tenor den vackraste och fylligaste kyrkröst jag någonsin hört; i öfrigt hade jag vanligen "rullbas" i många stycken såsom i "sköna flicka tillåt mig”, ”Skolmästaren", o.s.v. men förnämligast ”Vänskap kallar oss till bålen", hvari jag, till mångens förlustelse, ensam här på orten uppträdde med stora gester. Alltid egande god helsa, och godt humör och gladt sinne, var jag välkommen dit jag kom; och få menniskor hafva njutit sitt lifs gladt och trevligt som jag hittills gjort,
dock har jag icke alltid "dansat på rosor".
Nu (år 1815) kommer t.ex. en otur, som i det hela afgjorde min lycka, att jag uppflyttad i tredje klassen (skolan hade då 4 klasser till Gymnasium) åter fick den förut nämnda Korsberger till Lärare; Han var nu, om möjligt, värre än argsint än förr, helst då han var rusig, som ofta hände. Der i klassen fanns ej skamlåda, men kakelugn, dit han kunde förvisa 2/3 af klassens personal på en gång, för obetydliga fel. Der lästes bland annat Latin och Grekiska; men dessutom, utgaf egen drift, fingo vi stadna qvar en halftimme om qvällarna, sedan alla andra klasser fått sluta, för att undervisas i Franska språket. Det var mörkt i förstufvan då vi en afton trädde ur klassen och det föll mig in att gå förut, strax efter Magistern, och lägga mig, så lång jag var, tvärsöfver den sneda förstufvan, hvarpå följde, att den ene efter den andra föll öfver mig utan att veta orsaken, utan att röra någon mera skada än mig sjelf, som fick hela tyngden; dock var der en puckelryggig kamrat, som var pjunkig och klagade an för vår stränga Magister. Men som intet kunde gissas om, hvem det var, hvarpå jag, troende att en sådant vanligt skolputtas ej kunde anses så illa, hurtigt stod upp och sade "det var jag", hvarpå jag fick genast utslag i saken, då Magistern utbrast till kakelugnen och stå der en hel vecka". Detta väckte ett allmänt ogillande af kamraterne och en harm hos mig så, att jag dagen derpå, med mina föräldrars samtycke, gick till skolans Rector Forslind och anklagade Magistern för så väl detta, som hans öfriga beteenden och anmälde mig vilja sluta skolan, som icke allenast beviljades, utan låfvades af Rectorn att han sjelf skulle skaffa mig en Brukskondition, hvilket likväl gick om intet för en annans mellankomst - det gälde Lima Bruk; emellertid kom jag aldrig mer till skolan.
Innan jag lemnar Forsberger, så blef han komminister i Avesta och var det år 1824, då jag var utnämnd kronofogde i Ofvan Siljans fögderi. Då hände sig, att jag gjorde ett besök i Fahlun och Moström skickade bud till Sundborn efter Hvasser på det vi skulle få sjunga vårt favorit stycke Pagander, Agander och Winberg, hvilket så uppfördes på Fahlu Källare sal. Korssberger var ock af en händelse i Fahlun och blef af hans fordna kamrater inbjuden på denna sång och ett glas. Efter det vi poculerat en stund och blifvit litet upprymda, blef jag tilltalad af Korsberger; ”jag hör att Herrn nu blifvit bror med Moström och Hvasser, Herrns fordna Lärare, skulle jag ock nu få säga Du som förr har gjort i samma egenskap" jag tackade för den stora artigheten. Sedan började han yttra sin förvåning, att jag redan var Kronofogde, med dubbelt så stora inkomster som han, då endast varande komminister; då uppbrusade i mitt minne all den vålsbragd jag ansett honom ha begått mot mig och hvarom jag, så vaknade som sofvande, allt sedan skoltiden mig påmint; och svarade honom, att denna framgång hade jag ingen annan att tacka för än honom sjelf, ty, tillade jag ironiskt, hade han ej varit en så oskicklig Lärare förenad med kitslig stränghet, hade jag ej tröttnat på hans lärdom, utan sökt göra mina fattiga föräldrar till viljes ock "läsa till prest", det högsta dem kunnat tänka sig, och då hade jag på sin höjd den tiden 1824 varit adjunct. Men se - det var naturligt att detta mitt lättande, af hvad som länge legat för mig som en mara, skulle sätta honom i ursinnighet, han tog nemligen sin hatt och aflägsnande sig. Jag blef väl snart ledsen öfver mitt klandervärda beteende, men besynnerligt nog, tog de andra närvarande lärare, vid min berättelse om saken icke så serdeles hans parti, i kännedom om hans förfarande under Lärare tiden. Några år derefter sammanträffades vi åter här i staden, då han var prost i Köpingstrakten - Bro församling, då vi drucko tillsammans i all vänlighet.
1815 - var det alltså slut på min skoltid och nu inträdde omsorgen att skaffa mig någon annan verksamhet. Det blef, genom Rectorns godhet och förord, först fråga om en Bokhållare plats på Lima Bruk, utlofvad af sjelfva delägaren Brukspatron D. Ström, farfar till den nu lefvande, samt dag utsatt för affärden; men o fasa! Då jag kom upp till Gubben för att få respengarne, blef jag i stället underrättad, att platsen var honom ovetande bortlåfvad en annan Brukets delegare, Lagmannen Noreus; min och föräldrarnes sorg öfver denna otur kan ej beskrifvas, dock var denne en Försynens skickelse, som ämnade mig till något bättre; Jag skyndar i anledning deraf att berätta att då jag år 1824, såsom Kronofogde i Mora, förrättade en utmätning af Siljansfors Bruk, hvarvid Inspektoren på Lemån - Brandberg var, såsom ombud och med hvilken jag då gjorde min första bekantskap, blef jag af honom tillfrågad om det var jag som år 1815 var i fråga att komma till honom som Bokhållare, hvartill jag bejakade, hvarpå han upplyste, att den person som kom dit i mitt ställe ännu var qvar som Bokhållare. Det var ju en ödets skickelse min nämnda otur år 1815."
Jag fick i stället plats hos en Stads Bokhållare Erik Berg - en godmodig, men något fyllig man, som renskrifvare eller s.k. Lärling. Min enda förtjenst var, att i hans ställe få föra protokollet vid Stadsauktionerna. Ehuru skiljd från skolan, var ju dock ofta i sällskap, med min sång och Clarinett med mina skolkamrater.
1816 - Fick jag plats hos en Häradsskrifvare J W Berger mot kost utan lön, men då han år 1817 nödgades taga afsked, blef jag åter satt utan sysselsättning.
1817 Blef jag af källaremästaren Hedborg tillfrågad om jag ville hjelpa honom med skrifning under mötet på Rommehed och som af mig antogs; men i stället för skrifning, satte han mig till kypare i underofficiers salongen. Ovan vid sådant bestyr likasom vid allt det ovett jag fick af de besökande, då jag ej hant fullgöra hvad dessa stränga Herrar hade att befalla, sade jag upp tjensten efter 4 dagars lopp och begaf mig åter till Fahlun. Innan afresan, roade jag och Hedborgs son, en gammal skolkamrat, oss med att taga kråkungar och söka temja dem. Under det jag i denna egenskap hade en unge på armen, gjorde han en knyck på sig och på mitt venstra bröst lemnade ett fult märke. Som detta skett, framgick Öfversten, General Majoren Gahn, jämte sina Adjutanter och finge se kråkungens beteende, hvarpå han skrattande tilltalade mig "Du blir säkert Riddare med tiden”. Ja vackert tänkte jag och skamset kastade ungen ifrån mig, icke då anade att den högt uppsatte mannen icke allenast kunde spå - utan snodde sant - ty 45 år derefter, eller år 1861, dubbades jag till Riddare af Wasa orden och detta på samma ställe - der jag spåddes - eller på Rommehed; dubbningen skedde General Silfverstolpe. Jag
har aldrig trott på spådom, men nog var händelsen egen.

Den 17 Maj 1870

har åter ett års uppehåll skett med dessa teckningar emedan, min vana trogen, det angelägnaste skall först framgå.
1817 - På hösten var jag, utan plats, efter det Häradsskrifvaren Berger då tagit afsked. Utan förespråkare, nödgades jag sjelf erbjuda min tjenst; gjorde första försöka hos Häradsskrifvaren L G Rathsman på Hyttnäs, dit jag gående en söndagsmorgon begaf mig; men kom hem om kvällen med oförrättat ärende; han hade då redan en skrifvare i G Lindfors, som sedan blef min svåger. Han berättade mig sedan hufvudorsaken, hvarföre Rathsman ej ville hafva mig till skrifvare; men ansåg mig vara "för trång öfver hjernan”: Detta kunde visserligen äfven till någon del vara sant men icke voro alla af den tanken; då Kronofogde tjensten i Kopparbergs fögderi 10 år derefter blef ledig och söktes både av Rathsman, som även då var Häradsskrifvare i samma fögderi, och mig - fick jag densamma framför honom - ett Guds straff för den yttrade händelsen: Mitt andra försök gjordes hos Landskamreraren Daniel Petrus Westlinger; äfven han sade sig för närvarande ej kunna mottaga mig men låvade att hafva mig i minne. Detta gjorde han som en hel karl, ty 2 dagar derefter hade jag kallelse att komma uppå Lands Contoret och blef så i September månad antagen till Lands Contorist, extra förstås. Min glädje var stor öfver en sådan framgång - och jag söks belöna den med flit och läraktighet; från tidigt om morgnarne till sena qvällen, mattimmen undantagen, var jag i ständig verksamhet och som fästade förmännens uppmärksambet, i synnerhet då varande Landshöfdingen Hans Järtas; men detta utan annan ersättning än en middagsrisp hvarje torsdag, då för posten hade ingen hade tid att gå hem och äta, utan mat upptogs på Landskontoret.1818 - Hittills hade flere försökt sig att vara Lands Contorist, ordinarie utan framgång - men uti februari månad antogs förr bemälde G. Lindfors, som då redan i flera år varit på Häradsskrifvare Contor, till ordinarie, men redan då hade jag bättre reda på göromålens behandling än han, så att jag snart nog blef lika ansedd med honom och fick fri kost hos bemälde Landskamrerare, dock mindre lön. När hösten kom, fingo vi begge förordnanden att förrätta Mantalsskrifningar, han i Kopparbergs – och jag i Säthers fögderi. Man kan ej tänka sig min stolthet, att då, endast 17 ½ år gammal få uppträda som en vigtig tjensteman å Säthers Rådhus, der mantalsskrivningen skulle börjas. Lycka var att vederbörande ansåg mig, i anseende till min ovanliga längd - 12 qvarter 4 tumm, vara öfver 20 år gammal, eljest hade jag ej kunnat tillvinna mig det gehör, som var så nödvändigt för detta tjenste bestyr. Jag bodde vanligen i prestgårdarne, men kommen till Stora Tuna, fans der, i prestgården 30 rum, ingen plats för mig, utan blef inhyrd uti en mjölk kammare i Broby hos en Nämndeman, der pigan eljest skulle bott. Andra dagen
beklagade hon sig, att hon för min skull måste ligga i en oeldad portkammare; men denna ledsamma omständighet afhjelptes för de återstående 2 nätterne sålunda att vi lågo i samma rum - jag försäkrar vid Gud - i all tukt och ära: Jag har blott en enda gång sedan - 20 år efter denna händelse, träffat henne på gatan här i staden Fahlun, och uppriktigt tackat henne för sin ovanliga dygd och fasta karaktär som hon då visade - Vi voro jemnåriga! Denna händelse har jag omtalt för mina begge hustrur och flere äldre fruntimmer - jag vet ej om de trott mig. Tag mig fram en sådan flicka - och jag vågar säga – qosse!! I från februari månad detta år räknade jag mina ordinarie tjensteår - så att jag år 1968, med mycken ståt med Landshöfding de Maré i spetsen firade mitt halfva Seclum.
1819 - I början af året yttrade vår Landskamrerare, att han ej hade råd aflöna 2 kontorister, hvarföre han sökt skaffa endera en plats hos Kronofogden m.m. Joh. Jac. Ros på Båstad - men hvem af oss skulle dit - då ingendera vill. Vi gingo oroliga båda - men en vacker dag blef Lindfors tillsagd att flytta och jag fick blifva qvar! Jag vet ej om hans harm deröfver var större än min glädje; men min glädje förhöjdes äfven deraf, att han ansåg sig vara långt förmer än jag, äldre också nära 4 år. Nog af - han flyttade och jag blef qvar tills jag blef Kronofogde den 1 Januari 1824.
Under året 1819 passerade hvad mig angår ej något vidare af vigt än att, hvad jag förut har nämnt, Mamsell Christina Elisabet Leufqvist kom från Christineberg - hit för att se konung Carl den 14 Johan - som hon ock fick beskåda - men fick äfven sigte på mig, hvaraf följde en snar påhälsning på Christineberg – 3 år derefter förlåfning – 4 år derefter bröllop! 1820, 1821 – Ensam Landskontorist och flere Lärlingar under mig - fortfarande mantalsskriven i Säthers fögderi samt 1821 äfven Wester Bergslags.Frieriresor nästan hvarje söndag, till Christineberg; alltid medhafvande någon rolig Kurre - samt Clarinetten.
1822 Mantalsskrifven endast i Kopparbergs fögderi och Fahlu stad.
Detta år tog den högt värderade Landshöfdingen Hans Järta afsked - och efterträddes af en i allt okunnig - men skrikande kneckt - Öfverste Löjtnanten P D Lorichs, hvarunder jag sedan fick tjena 31 år. Jag blef då förordnad, att utreda Ränteri anticipationerne från åren 1784 - ett stort förtroende, förordnad af Järta. För de andra länen utsändes tjerstemän från Kongl. Stats Contoret. Samma är blef mig af Järta äfven uppdraget att uppgöra de tabeller, hvilka finnas bifogade hans väl skrifna fem års berättelser, hvilka väckte allmän beundran. På sommaren, då väl fyllda 21 år och skulle exercera Beväring men lejde, blef jag förlåfvad som förut är nämnd. Vid färden till Christineberg straxt utanför staden hände det, att hästen steg på en i vägen liggande orm, som slingrade sig omkring hans ben, derpå tvärstannade hästen och skadade benet, som fick ett bett, tills ormen släppte sitt tag - och blef af mig ihjälslagen. Mången skulle haft den fördomen att, stadd i lika ärende som jag, straxt vända om - men jag lemnade allt åt försynens hand och fortsatte färden till den längtande flickan och fann mig vara välkommen. Visserligen återkallades denna händelse i minnet, när som ormlistiga behöfvande kärringar lyckades få makt med den lätt åtkomliga sjuklingen, men äfven detta hade en öfvergång - ehuru dessa försåtliga kärringar, med sina uppdiktade lögner, ofta gjorde vårt eljest glada hem hjertslitande förargelser; måtte Gud förlåta dem och den som trodde deras falska uppgifter!

Den 26 april 1872.

Efter nära 2 års hvila, börjar åter med dessa anteckningar. Mantalsskrifven endast i Fahlu stad, emedan jag då, utom Lands Contoret tjenstens skötande, äfven hade slututredningen af de gamla Ränter anticipationerne och hvarföre jag, blef förordnad att afresa till Stockholm och i dervarande Collegier uppsöka de handlingar, hvilka voro nödiga för mitt arbetes afslutande. Resan företons i Juni månad i sällskap med Landskanslisten J. Norlin och Häradsskrifvaren A M Roman och kommo till Stockholm samma afton som dåvarande Prins Oscars fästmö Josephine, Maxemiliana, Eugenia landsteg vid Manilla. Den herrliga staden, som då första gången af oss blef besökt, och det folkvimmel, som då var i rörelse, gjorde på oss det djupaste intryck emedan det gick långt öfver vår föreställning. Få dagar derefter, eller den 19 juni skedde den Kongl. förmälningen i Stor Kyrkan. Landshöfdingen Lorichs var äfven då i staden ock bodde i första huset från Gustaf Adolfs torg på Fredsgatan, dit vi blefvo inbjudna för att från fenstren åse Prinsessans intåg åkande från Haga.
Detta var för oss ock något storartade att ej allenast få skåda de Kongl. vagnar, förspända med Kongl. stallets ståtligaste hästar, och de dyrbara höga personerna, utom en folkmassa, som hoppackade fyllde det stora torget och vidare hela vägen fram till slottet ut efter Skeppsbron, der 30 Regementen / det var stort möte på Ladugårdsgärdet denna sommar / stodo som en mur på begge sidor af vägen, under ständigt skjutande både frun Soldaterna och från Kastellholmen, så att knapt en enda fensterruta hölls hel utefter hela Skeppsbron (Stackars den utmärkt vackra Prinsessan och hennes öron). Genom Landshöfdingens goda bemedling fingo jag och mina reskamrater biljetter att öfvesvara förmälningen i Storkyrkan; på dessa voro anvista platser der hvar ock en skulle intaga; men ingen af oss egde reda på hvar vår plats fans och i den stora trängseln blefvo vi ock skingrade. I stället kom jag i sällskap med två obekanta studenter, med hvilka jag inträngde mig på en läcktare närmast altaret. Invid en pelare stod en vacktande Gardist som stängde vår väg, men på andra sidan var en hög afstängning, hvarinom vi sågo en mängd tomma bänkar - hvilka vi tyckte kunde passa oss, hvarpå vi beslöt att skaffa oss dit ehuru afstängningen var ganska hög och det skedde så, att jag och den längsta studenten lyftade öfver den andre, som var mindre - derpå klev den andre upp på mina axlar, och med hjelp af den redan öfverkomna stod han ock snart innanför planket - dessa båda mötte nu med sina händer mina - och vips var äfven jag der. Nu stod Gardisten på ena sidan och vi på den andra om pelaren och vågade oss ej ett steg längre för att icke blifva upptäckta; Men o fasa! om en god stund blef i vårt granskap ett förskräckligt buller, ty nu kommo de rätta innehafvarne af dessa bänkar - neml. hela Europas diplomatiska corps - guldsmidda från topp till tå - men hvilka ändå ej upptogo mera än omkring hälften af bänkraderna. Att komma derifrån var oss omöjligt - också funno vi snart att detta var obehöfligt ty dessa förnäma Herrar sågo att äfven vi voro - städadt folk, studenterna i uniform och jag i svart frack och hvit halsduk, ock gjorde ingen min af missbelåtenhet i vårt sällskap, af hvilken anledning vi flyttade oss fram den ena bänken efter den andra, tills all skillnad upphörde. Vi fingo derigenom den bästa plats som i kyrkan kunde erbjudas - då vi hade det Kongl. brud Herrskapet likasom de vid altaret officierande Biskoparne snedt under oss, hvaremot mine reskamrater blefvo inträngda i hopen och sågo intet af herrligheten. Vid mitt morgonbesök dagen derpå hos Landshöf Lorichs blef jag tillfrågad om jag fick
någon god plats i Kyrkan; men, då jag för honom berättade tilltaget och att jag hade bättre plats än han sjelf, skrattade han åt pojken - Samtidigt var ock stort möte på Ladugårdsgärdet der 22 Regementen dagligen vore i rörelse under befäl af konung Carl XIV; Man kan tänka sig vår förtjusning att på en gång få se så mycken grannlåt och ståt och att dagligen få se den stolte Konungen på sin vita häst – likaså den vackre Prins Oscar ock ännu vackrare hans Gemål Prinsessan Josephina, Maxemiliana, Eugenia, då endast 16 år gammal; Icke nog härmed; vi fingo ock bevista gala spektaklet på Stora Kongl. Theatern - der Friskytten för första gången omfördes jag, kan ej beskrifva vår förvåning när Max uppsteg ur afgrunder och alla klyftor på bergen voro fyllda med små djeflar och luften full med skriande foglar; vi häpnade vid denna syn. Våra raska ben förskaffade oss öfverallt der något var att beskåda – Ladugårdsgärdet, Djurgården, Haga och Drottningholm besöktes i alla vinklar och vrår likasom slottet och märkvärdiga, ställen inom Staden. Jag har så när glömt nämna något om vår ditresa, som skedde i lånt vagn till Västerås derifrån på ångbåten Yngve Frey den enda som då fans i Mälaren, till Stockholm der vi togo logis i ett hus midt för södra gafveln af Börshuset, med utsigt af halfva Stortorget och bodde alla tre i ett och samma rum. En natt kom Nordin hem och berättade att han varit på Tyska värdshuset, der slagsmål uppstått mellan en student vid namn Allan Hellman, en års kamrat till mig i Fahlu skola, och några sjömän, hvilka senare fått bra med stryk. (Hellman var redan under skoltiden en stor slagskämpe) Vi hade då ej sett hvarann på många år. Dagen derpå mötte jag honom på Norrbro, klädd i student uniform och af mig väl igenkänd, då jag genast angrep honom och uppgav mig vara polisbetjänt och sade att jag hade att uppkalla honom i polisen för att stånda till ansvar för slagsmål, som han natten förut utöfvat. Häröfver blef han mycket bestört och med ifver ursäktade sig med att det var inte han som började grälet; får intet hjelpa sade jag i myndig min och ton - utan följ bara, hvilket han ock gjorde -, men olyckan var, att jag då inte visste hvarest poliskammaren var belägen: men som klockan ej var mera än 8 fm. så föregaf jag att poliskammaren ännu icke var öppen utan att vi under tiden kunde gå in på Opera källaren, det vi ock gjorde och hvar och jag bjöd honom på en "bäskus” (brännvin och bäska droppar) som den tiden bruktes om morgnarna, detta under det han med mycken oro ville ursägta sig för slagsmålet, hvaremot jag "å tjenstens vägnar” ej kunde på något vis medgifva. Slutligen kunde jag ej hålla ut med polismannen, som han ock observerade och föll häftigt in - "aldrig är Herrn någon polisbetjent''. Nä hvad är jag då, frågte jag? ock då jag upplyste att jag var från Fahlun öppnades hans ögon att det var den gamle skolkamraten, som blåste clarinett, då han spelte fiol. Vi arresterade derpå hvarandra med ett varmt och kraftfullt famntag ock voro sedan ej åtskiljda på flere dagar. Han fortsatte ej sina studier utan gaf sig till sjöman, skref en gång hem att han slitit mycket ondt, men afhördes icke vidare.

Den 9 maj 1873.

Efter öfver ett års hvila, tager jag åter till pennan för mina anteckningar. Mina ofvannämnda reskamrater skiljdes vid mig och satte af till hemorten, hvaremot jag stadnade qvar tillsammans en månad i Stockholm, hvarunder jag dagligen besökte Collegierne och Stats Contoret för Ränteri utredningen och som blef gagnelikt för dess afslutande, hvilket skedde vid årets slut; men dessa göromål hindrade icke att vara med på allt högtidligt som då föregick i Stockholm; ofta fick jag det stora nöjet att åkande få göra utfarter med Landshöfdingen Lorichs och hans Broder Generalen vid andra gardet - och detta en söndag till Ladugårdsgärdet - der 22 Regementen voro uppställda till Gudstjenst och inom hvilken fyrkant Carl Johan var sittande; och aldrig skall eller kan jag glömma det herrliga och djupa intryck denna Regemente musik af 22 Regementen gjorde vid första anslaget - icke heller predikantens pastor Sckaltz, välljudande stämma inom den stora fyrkanten. Det var med ett ord upplyftande för både själ och kropp att höra ljudet af 22 Regements Corpsers musiken på en gång göra anslag. Att jag ock besökte alla tillgängliga slott; såsom Drottningholm, Haga (Ulriksdal var då ett tillhåll för invalider) Rosendal och Rosersberg, äfvensom alla muséer, var en gifven sak, ty mina ben kände ingen trötthet. När jag efter en månads tid fått slut på allt som var nödigt för Ränteri utredningen, begaf jag mig af på hemfärden, till hvilken jag köpte mig en schäskärra för 25 Rd, men med denna hade den oturen, att, sedan jag kvällen före afresan fått henne till hamnen vid Riddareholmen och satt henne under ett varande brädskjul, hon morgonen derpå befans vara borta och ingen viste hvart hon kommit, men att hon blifvit tagen på något af de tidigare på morgonen afgående fartygen. Jag gick på ångbåt till Upsala och fick i sällskap en gammal skolkamrat C W Carlsson (sedan pastor i Ore) en storsångare, och utförde flere sångstycken till allas nöje och förlustelser. Dagen derpå afreste jag till Enköping, der jag stadnade öfver natten och morgonen derpå, vid en promenad öfver torget, af en händelse mötte min äldsta syster Sara och hvarom här är förut berättadt; sedan till Westerås, der jag fick kunskaper om att min kärra, som hade ett eget utseende, liknande en trosskärra och af fältprosten Enebom varit begagnad under 1808 års krig i Finnland, kommit på ett fartyg som, samma morgon jag saknade henne, afgått till Carlskrona och blifvit observerad af Machinisten på fartyget som afgick till Westerås. Denna kärra fick besöka Carlskrona tre gånger innan besättningen kom underfund med, att hon af misstag kommit på fartyget och blef slutligen återlemnad till Stockholm och insatt hos en smed, der hon förvarades i flera veckor innan jag fick kunskap derom och som sedan fordrade högre hyra är hvad kärran var värd: men då jag nekade betala denna hyra med uppgift om förhållandet, fick jag, utan all ersättning kärran förskaffad till Fahlun. Emellertid har jag för kärrans skuld nödgas göra omvägen till Westerås och kom der underfund om, att min kassa ej skulle räcka till för hemfärden utan nödgades anlita en gammal skolkamrat - Th Olivenbaum, som der var i handel, om lån, dock till så ringa belopp, att, jag kunde skaffa mig mera än en middagsmåltid på Hemmingbo – af två ägg och ett glas mjölk under vägsträckan till Hedemora - der jag fick ett godt mål hos vännen J Leksell - och när jag om natten ändtligen kom till Fahlun, hade jag ej pengar att betala skjutsen från Strand, utan bad Skjutsbonden besöka mig morgonen derpå – då jag fick låna af min värdinna: Dessa bekymmer har jag undsluppit om ej min blygsamhet har nekat mig att af Landshöfdingen Lorichs i Stockholm mottaga af honom erbjuden kassa. Nu var det för mig att med största ifver fortsätta och afsluta Ränteriutredningen efter de upplysningar och handlingar, som jag medförde från Stockholm, hvilket arbete äfven blef fullbordadt innan årets slut. För detta ganska vidlöftiga arbete, förenade med rese kostnader, var låfvad ersättning af staten, men vid framställningen derom, resolverade Kongl. Stats Contoret, att Landskontoret hade denna skyldighet och att jag der var tjenstgörande. Detta var visserligen hårdt att erfara, men jag blef fullt ersatt dermed, att jag den 1 januari 1824, då endast 22 år och 7 månader gammal fick på vicariat mottaga Kronofogdetjensten i Ofvan Siljans fögderi och blef der ordinarie 9 månader derefter.
1824. I första veckan af året afreste jag, till Mora och mottog denna tjenst efter E O Holmberg och blef der inrymd i det s.k. gla Tingshuset, der ingen menniska bott under sista 10 åren och hade utseende derefter. Innanfenster fattades och draget från sjön var så starkt att ljuset på bordet intill fenstret utblåste, hvarföre den tredje rullgardinen måste äfven på, dagen nedsläppas för att kunna begagna ljus för postens hopslagning; följden blef deraf att jag fick en susning i mina öron, som sedan räckte i flera år. Jag inaccorderade mig hos komministern A Blomberg för ganska godt pris - och derjemte åtnjöt all deras vänskap och välvilja men kommen ifrån det glada Fahlun, der sång och musiken var nära daglig njutning, blef tiden mig lång att sitta i den ruskiga och kalla kammaren, dock gjorde jag snart bekantskap med socknens Herrskap - prosten Scharkeberg med en son och tre glada flickor, nämnde Blomberg med vördig och vänlig fru samt en 12 års flicka Charlott, som blef min "lekkamrat", skolmästaren G. Godenius med en glader fru och en väldig barnskara, Häradsskrifvaren A M Roman samt Länsmannen R O Norell äfvensom tvenne trefliga adjuncter Björkdal och Lidforss, med alla desse, hvartill bör läggas min företrädare E O Holmberg, hos vilken jag bodde, hade jag mången glad afton och med dem emellanåt gjorde en påhälsning hos fru Cederblom i Lisselby, som höll ett litet värdshus, och fingo oss en arraks toddy, i stället för en ”pallacé" (brännvin i Thevatten) som bjöds i prestgårdarne. Van vid strängt arbetande, var det en smal sak för mig att ensam hinna med de tjensten tillhörande göromål ehuru det var hopspart bra mycket från min företrädare, i synnerhet stora restantier å Krono utskylder, utestående från 1913 och så årligen; och deras indrifvande var förenadt med mycken möda, serdeles då en mängd af de restskyldige redan voro döda; dock under mine 4 år i tjerst, lemnade jag den temmeligen fri från rester.
Det dröjde icke länge förrän jag gjorde glada bekantskaper uti de öfriga socknarne, i synnerhet på Sollerön hos prosten Jac Godenius - sielf sångare och hans bror kapten G. Godenius (litet längre än jag 12 qv. 5 t.) som sjöng den vackraste och djupaste bas - vidare prostinnan som både sjöng och spelade Claver (pianot fans ej den tiden) samt 2 inaccorderade ynglingar - Lindh och Westholm, båda tenor sångare. Mitt första (och sedan under hela min tjenstetid) mottagande derstädes var, af den vänligaste art och med sång och musique så öfverraskande, att jag snart nog glömde Fahlu nöjena och blef här liksom barn i huset och gjorde påhälsningar både vinter och sommar ehuru ofta blottstäld för faror på sjön, alltid medhafvande min clarinett, hvars toner satte både gamla och unga i stark rörelse. Vidare gjorde jag snart bekantskap på Bäcka, der Häradshöfdingen Jonas Alin då bodde med sin stora Familje hos Inspektoren E G Tunell, hvilka begge omfattade mig med mycken vänskap och välvilja och hos hvilka jag ofta uppehöll mig hela veckor; äfven der var både sång och musique, ty tvenne döttrar spelade ”claver” och sjöngo. Hvad först angår Tunell, med hvilken jag blef särdeles förtrogen och som än till denna dag fortfar, ehuru nu 83 år gammal och boende i Rättvik; han var och blef min hjelpare och rådgivare vid många tillfällen först så länge jag var der uppe, men ännu mera sedan jag kom till Kopparbergs fögderi och han blef chef eller Direktör öfver Kopparbergs Jernverk och inrättningar. Det var han som skaffade mig bestyret att berörde år värdera Bergslagets byggnader, deribland hela Avesta, hvilket lemnade mig ganska goda inkomster; det var ock han som utverkade, det jag blef syssloman uti C M Litströms konkurs, som ej allenast gaf mig ett godt arvode, utan orsak till, att jag - blef egare till egendomen Främsbacka och genom hans försäljning 9 år derefter jag, kom ifrån mina tryckande bekymmer och stora skuldsättning - ja hans vänskap och välvilja mot mig kan och skall aldrig förgätas: Sedan, angående Domhafvanden Jonas Alin - hvars Domsaga började vid Hedemora socken rå och slöt vid Norska gränsen - så var jag nog lycklig att genast vinna ej allenast hans, utan hela hans familjevänskap och välvilja, som icke eller tröttnade, ehuru år 1825 afflyttade, först till Brusbo, der de bodde minst 35 år, och varest jag med min dåvarande familj blef en hvardagsgäst och sedan till Sätter, der han afled några och 70 år gammal. All den vänskap den hedersmannen visade mig, skulle jag ej utan glädjetårar kunna omtala; och skall äfven hans minne ständigt lefva i min själ.
Vidare fick jag ock en god vän uti Direktören och Inspektoren på Porfyrverket Per Forssgren, densamma/ och inte brodern Olof/ som byggde Elfkarleby bro - öfver Dahlelfven, och hans goda fru. Jag, gjorde täta besök hos dem, ehuru fyra dryga, mil från Mora strand; och då vi kommo tillsammans var det ingen som fick "hänga läpp”, men väl vara rädd för ett och annat skälmstycke, som vi bida hade lätt för att göra dem och som aldrig upptogs illa ehuru ofta ganska grofva, som att Släppa sump i kaffekokaren näst före drickningen - sticka strumpstickor i öfversta kanterna på fatet - o.s.v. Under min fogde tid der uppe, färdiggjordes den stora Porfyr vasen, som nu står vid Rosendals slott och som visar att denna Forssgren var en stor mekanikus. Då denna Vase, som måste dragas genom menniskokraft, affördes från det ställe han bearbetades, hvilket åtgick flera år var jag ock en af de 20 dragande, neml. så länge jag stod ut, d.v.s. första tusen alnarne; men många svättbad utpressades hos dem som bidrogo i dragningen, innan Vasen kom på sin plats. För allt detta storverk fick der fattige konstnären, med minst nio barn, endast en medalj af guld, som likväl var så stor att han vid försäljningen, som i harmen skedde samma dag han med stor högtidlighet mottog densamma i Mora sockenstuga, fick 3 å 400 Rd. Rgs af en Guldsmed, som då var der under pågående marknad: Troligen under den långa färden till Rosendal blef Forssgrens hälsa medtagen, kanske ock bidragande hans harm öfver den ringa belöning han fick åtnjuta för all sin möda med detta stora arbete, ty redan året derpå var han icke mer efter en tärande sjuklighet, lämnade
hustru ock barn i största fattigdom. 1824 om hösten, då jag fick fullmakt på kronofogde tjensten, fick jag ock lämna det gamla tingshuset och inflytta uti det nya i ett rum i öfra våningen med utsigt åt sjösidan, gladt och trefligt, men orappade och således mycket kallt. Där bodde jag till hösten 1926. då jag, flyttade till ett dervarande Löjtnantsboställe - Noreberg, som jag arrenderat och under sommaren 1826 satt Boställsbyggningen i
brukbart skick; Under sommaren fick jag påhälsning af min moder och fästemö och med dem gjorde resor till Bäcka m.fl. ställen. Helt hastigt på hösten kom en åtrå på, mig att gifta mig och i bref derom till min fästmö, blef hon i högsta grad öfverraskad alldenstund hon visste, att den tillämnade bostaden ännu icke var i ordning; men hvad har icke kärleken i alla tider förmått. Samma vecka jag avsände detta bref, voro sex murare, som af en händelse kommo till Mora från en kyrkobyggnad i Elfdalen, i full verksamhet på, Noreberg; ock inom 1½ vecka voro alla murar uppförda och rummen finrappade med linagu bruk, återstående endast efter strykning å rappningen, som jag fick lära mig med egna händer sjelf verkställa. Sednare på hösten kom åter min moder upp och tog in hos mig på nya bostaden - besörjde om slagt af en vacker oxe, gjorde och rökte korf samt anstälde bakning till ett halft års brödförråd för de älskande två.
1826. Nu var ingen tid att förlora, ty redan i December månad lyste det till äktenskap i Sundborns kyrka och den 29 stod bröllopet på Christineberg. Min fordna älskade Lärare kyrkoherden Samuel Hvasser officierade. Så slöts min ungdomsperiod och en alfvarsammare tog sin början; Jag var då ej mera än 25 år gammal och min brud ½ år äldre. Resultatet blef - tolf välskapade barn, 7 gossar och 5 flickor, ständiga behof, möda och arbete, med godt modtagande så väl den goda som onda dagen. Vår första uppsättning började med skuld och som ej lämnade oss under hela vår sammanlefnad af 28 år och 5 månader! Afresan till vårt nya hem skedde andra veckan på nyåret 1827 i sällskap med vår älskade kyrkoherde Sam. Hvasser, som då skulle till Orsa och prova. Bostaden Noreberg var allt treflig, men rummen saknade ännu nödiga möbler, endast egande 6 st klädda stolar och 4 Taburetter - men ingen säng för två personer förrän långt fram på vintern, då äfven erhölls ett dussin stolar från Leksand, allt omålade; min gamla ungkarls utdragssoffa fick tjena för de unga tu. Då vi på vintern hade vårt första middagskalas för Domaren, begagnade vi i Salen - 2 större gungbräden; men gästerna sade ändå ej någonsin sig haft trefligare och roligare! Vi bodde ej der längre än till den 1 December samma år, hvarunder vi hade en ganska glad sammanvaro med prest Herrskapet från Strand och från andra socknar och ökades familje glädjen med sonen Johan Theodors den 1 Oktober födelse. Jag blef så af Landshöfding Lorichs uppmanad att söka Kronofogdetjensten i Kopparbergs fögderi efter Uno Brander och afflyttade i slutet af November 1827 till egendomen Christineberg i Sundborns socken, då tillhörande min svärmoder och köpte densamma året efter för 4000 Rd, hvaraf 900 Rd fick afdragas, som utgörande min hustrus arfslott deri. Stället var dystert, men täta påhälsningar af främmande och nära årliga barndopskalaser gjorde lifvet drägligt. Der föddes Euphrosyne och Raphaela. 1831 på sommaren tillhandlade jag mig egendomen Bergsgården af Rådman A W Renström för 9.500 Rd under vilkor att derå göra årliga afbetalningar, men som icke gjordes bättre än att samma skuld återstod 19 år derefter, då egendomen såldes till Fr. Kronberg. Köpeskillingen 5.000 Rd för Christineberg åtgick till betäckande dels af resterande köpeskillingen för densamma, dels ock för anskaffande af nya inventarier till den nya egendomen. Så flyttade vi på hösten 1831 från skogsegendomen Christineberg till det glada och utmärkt vackra Bergsgården, der vi framlefde i 19 glada, dock ofta bekymmersamma år.

Innan jag alldeles lämnar mitt lif och verksamhet i Mora, vill jag och nämna, att jag endast ett år bodde i det gamla rucklet hos Holmberg, utan flyttade till det år 1823 i ordningsatta öfra våningen i Tingshuset, hvarifrån jag flyttade sent på hösten 1826 till Noreberg. Vintern 1825 köpte jag min första häst af kronofogden C Westlinger i Floda, jemte en kappsläde, hvari jag i all min stolthet färdades derifrån till Mora; på sommaren 1825 uppsatte jag på "Mora strand nedanför tingshuset ett stall, som fick namn af "Stallet Bergsten", Mora folkets bakvända sätt att uttrycka sig; ock som jag ej ensam behövde hästen för resor, försålde jag halfva eganderätten till Länsmannen i socknen H A Norell, under villkor att vi, i egna personer, hvar sin vecka skulle vattna och sköta honom, det vi ock riktigt gjorde och satte en ära uti, att hvarje söndagsmorgon lämna honom välskött. Var och en av oss skulle noga anteckna hästens begagnande och derefter fördela kostnaden; men som denna blef alltför dryg för Norell som mera än jag måste göra resor, upphörde detta Bolag hösten 1826, då jag tillträdde Norebergs
boställe. Hvad jag utom tjensten i Ofvan Siljan utträttade må nämnas, att jag gjorde en ny vägdelning af alla landsvägar der inom, utom inom Orsa socken, hvilket ock skulle skett, om ej afflyttning från orten inträffat; sålunda gjorde jag 2 gånger promenader ifrån Leksands rå, hitom Gransås by, till Johannisholm, från Nore by till Orsa rå, från Mora strand till Elfdals ås byn och från Elfdalsvägen till nära Bäcka masugn. (Annat nu d. 26/5 74 då jag skrifver detta, icke utan möda kan gå ¼ mil!) Som förut är skrifvit lämnade jag detta fogderi i November 1826 icke utan saknad, emedan jag viste mig vara älskad af både hög och låg; kom så med min hustru och förste son till Christineberg, der vi blefvo vänligt mottagna af Mamsell Ericsson, en gammal vän till min hustru, och som godhetsfullt varit der en tid och anställt bak m.m. och var sedan hos oss ett år. Det var visserligen en stor skillnad att bo på det vackra Noreberg, med trefliga grannar och på det, på all utsigt blottade skogshemmanet Christineberg och som jemväl saknade allt granskap; men med hästar och goda ben afhjelptes denna olägenhet; och vi saknade visst icke främmande, kanske nog ofta i förhållande till våra tillgångar. Som förut sagt är, afflyttade vi härifrån hösten 1931 till det utmärkt vackra Bergsgården, ock hvilken stor förändring, i stället för att på hela året ej få se andra åkande eller gående, än dem som komma för att "hälsa på", var här, hvarken vinter eller sommar, icke fem minuter emellan nya föremål att beskåda. Så kom första sommaren med all sin herrlighet, men också med ett nytt bekymmer att skaffa sig - fiskredskap; att börja med köpte jag af min företrädare Moberg en gammal not och några gamla nät, samt en båt. Mitt första försök var, att tvärs öfver viken och strömdraget lägga ut 3 st. grofva idnät, men ack - då jag med drängen morgonen derpå kom ut för att upptaga näten, voro de hopvirade som ett rep af 19 st 4 idar - hvilka, ehuru ogerna, nödgades följa med näten upp i vår båt. Min glädje och förvåning kan icke beskrifvas; att jag, som förr var glad när jag från Bergsgården fick gå hem med några stycken på bron metade löijor, nu på en gång fick 76 grof fisk, var verkligen uppmuntrande; också grep jag genast verket ann ock till våren derpå lät göra mig af tretvinnat segelgarn, två hvarf på qvarteret, en rysja 16 alnar lång med armar och tre ingångar och satte den ofvan bron fästad på en grof stolpe med öfverslag till bron och å vilket öfverslag, ett hirskverk var inrättadt för rysjans uppdragande och fiskens uttagning. Denna inrättning skaffade mig årligen 200 a 3-4 idar, hvilka jag förvarade i en damm, som jag ock lät göra mig för detta ändamål. Deri kunde iden lefva hela sommaren och upptogs medelst metning på kokt potatis. Då vi egde främmande, bjöds dem ofta sen nöjet, att meta upp dessa ”gubbar” med krok utan hullinge och släppa dem genast tillbaka i dammen. Under sommaren begagnades, om våren små rysjor för gäddor och nät och mjärdar för abborrar men då dessa ej vidare ville visa sig, framtogs noten, som sällan nekade oss fisk. Sällan hade jag, ej mera hjelp för notdragning än en dräng - med hvilken jag kunde draga 4 á 5 hvarp hvarje gång och sjelf utkasta noten: Nog kändes ryggen klen om kvällen, men morgon derpå var allt bra igen. Så kom hösten då näten för grönsik i strömmen skulle ut på tjenstgöring. Detta skedde första dagarne i november, då oftast var så kallt, att näten fröso mera och att fingrarne blefvo af köld stela vid nätupptagningen, fick ej hjelpa, då arbetet välsignades med 60 til 82 pund hvarje höst, upptagne af mina egna händer med roddarhjelp af min vän och skrifvare biträdare A G Ros. Huru skulle eljest, utan denna rikliga välsignelse, vårt, stora hushåll kunnat uppehållas? Dertill kom, att den tiden tillverkades bränvin med en 47 kns. panna och med drarken framföddes 6 svin som höst varje höst ökade matförrådet.

Den 27/2 1875

Här kan verkligen bibelspråket: "När det som bäst varit haver, har det möda ock arbete varit", tillämpas, ty denna var ock blef den trefligaste tiden af min lefnad, ehuru vist icke saknade bekymmer, både husliga och ekonomiska. Omringad af glada sjungande vänner, goda gästfria grannar, en älskad maka och friska hoppfulla barn. Sprittande fiskar, som tycktes vänta på sin förlossare; boende på det kanske vackraste landboställe omkring Falun; hvem skulle icke kunnat slå bort hvilka bekymmer som hälst? åtminstone var jag så lycklig och kunde göra det. Att bebo vackra ställen har likden plågan med sig, att få mottaga nog ofta främmande, hvad man vill eller intet; så var ock här händelsen, hvartill kan läggas, att vi sjelva ägde den svagheten att gerna vilja hos oss se glada menniskor, då de voro nöjda med hvad vi kunde åstadkomma till förplägning. Anmärkningsvärdt blir det i alla fall åtgången af smör till hushållet, neml år 1832 - 94 LW 8 d. år 1833, 38 LW 6nl, år 1834 35 LW ¼ nl men år 1837 - 57 LW 3! Under dessa år arrenderade jag Lima pastorat och dess smörtionde, som hitkorn i stora partier och var lätt åtkomligt, äfven åt spionerande kjäringar.
Är 1846, uppfördes i Bergsgårds ån en kopparhytta, hvari jag hade 1/4 , Rådman Ihrman ¼ och kassören 0 Everström ½. Så, länge den sistnämnde skötte bruket, gaf hyttan oss en ganska god vinst, men efter det sonen Joh. Olof öfvertog bestyret, lämnades årlig förlust, hvarföre jag till honom försålde min andel.
År 1834 inköpte jag egendomen Smedsarfvet för 1710 Rd och Bergsgårds Tullmjölsqvarn för 1500 Rd!
År 1848 uppfördes en sågbyggnad med cirkel såg kostade - 501 Rf.
Åren 1844 - 1845 nyodlingar i Slättmyran 320 Rf 31,
Åren 1836 - 1837 tillbyggdes stora byggningen 4 rum 50C Rf
Är 1850 såldes egendomen Bergsgården, jemte qvarn och såg till fo. Kronberg för 16000 RF
och egendomen Smedsarfvet till H Murman för 3.000 RF
Af dessa belopp betaltes skulder till fru Rinström 12,750
fr. Kronberg 1000
Summa 13.750 -
Återstoden 5.250 – 1850 Användes till inköp af växande gröda å egendomen Främsbacka 3.750 samt till kreaturs uppköp 1.500-
Köptes egendomen Främsbacka för 30.000 Rd Rgs utan att veta huru denna stora Köpeskilling skulle kunna betalas, som ock blef så mycket betänkligare, enär Lards- kamreraren J F Rathsman, som för 9000 Rf. hade sista inteckningen, men genom försummelse förlorat äfven sin rätt, derigenom icke kunde hålla sitt löfte, att låta inteckningen qvarstå; dock var lyckan äfven denna gång med mig; Då jag omnämnde detta förhållande för min goda granne herr direktör J G Clason, lofvade han utan allt betänkande att låna mig detta belopp Landshöfdingskan Lorichs innerstående medel, mot årliga afbetalningar; och som återstoden af köpeskillingen var ställd på amorteringar till allmänna kassor, så blef väl den saken klar; värre blef det med amorteringarnes tillbörliga verkställande, i synnerhet första åren, då gräsvexten, efter dåligt bruk, slog illa ut. När dertill kom ny uppsättning af Dragare, Ladugårdkor och åkerredskap – o.s.v. måste skuldsättning än ytterligare ske, särdeles som barnens uppfostran ännu icke var fulländad, men som slöts med ett belopp (se pag 166 i utgiftsboken) af 12,066 Rf. 80, contant utgifna, utom föda och kläder i hemmet. Förvånande måste det det anses, att allt detta kunde realiseras, utan större skuld än hvad rättade arfskiftet utvisar.