Jag har i ett arkiv från St Sirsjön hittat bilder, som Du kanske kan hjälpa mig med. Klicka här så vore jag tacksam om Du ville hjälpa mig.

Efterlysning

Hej, jag heter Bertil och jag föddes på Stora Sirsjö i Norra Ekebergs Rote i Hällefors socken i slutet av 1800 talet. Ni skall känna er varmt välkomna till mina förfäder och vänner bland kolare och bergsmän. De flesta av mina anförvanter har rötter i vårt grannland Finland. På min farfars farfars farfars sida härstammar vi från Grönhult, och på farfars mors sida har vi djupa rötter i Norra Ekeberg med tillhörande hytta, vilket förklarar denna sidas budskap. Ha en trevlig vandring. Och glöm inte att vi hela tiden försöker att uppdatera sidan, även om jag själv sedan lång tid vilar på Hällefors kyrkogård. Men jag litar på Anders !

Referat från vandringar åren 2008-2010.

• Referat av vandringen vid Gränsjöhöjda och Löfåsen. juni 2010.

• Referat av hemvändarhelgen vid Bredsjö Herrgårdar maj 2009; Här hade vi tre vandringar en till Jansa i Grönhult, en till Ekebergshyttan med tillhörande Bergsmansgårdar och slutligen en resa bland bergsmansgårdar från Skåln över Norrelgen, Nyttorp och till Norra Ekeberg.

• Referat av hemvändardag vid Lilla Hafsjön juni 2009; Här berättade vi om hemvändarmöte med våra vänner med anknytning till Lilla Hafsjö, där vi samlades vid Storstugan vid Finnstigen.

• Referat av vandringarna året 2008;

Välkommen alltså till Hjulsjö socken och Ekebergs Rote.

En bild om den trakt vi skall berätta om. Bilden tecknad 1688 av Gabriel Toringh. Diagonalt i bilden ser vi den gamla vägen, som har sin egen historia, som vi berättar mer om. Här har vi Ekebergshyttan, Jönshyttan och Grönhults hemman med gruvan, som gav hyttan malm.

Visst är vår hembygd värd att beundra. Men hoten mot miljön är många. Bergvik och Stora ENSO skövlar våra skogar och det måste vi kunna hindra även om kolarna och bergsmännen förr gick hårt åt skogarna.

På denna sida kommer vi att berätta om de rotar, som gränsar till Grönhult, vars namn du finner på menyraden ovan med Grönhult, Jönshyttan, Sirsjön och Ekebergshyttan och Gränsjö med omgivningar. Det kommer att handla om finntorpare, bergsmän, hyttor, gårdar och torp i detta jernbärarland. Vi skall berätta om de människor, som bott i dessa de västra delarna av Hjulsjö socken och de Östra delarna av Hällefors socken. Som bonus kommer vi att berätta om Elfsbacka socken i Värmland.

Dessa sidor hänger vi upp på två personligheter här uppe.

• Jansa, som var grufägare av Haggrufvorna vid Grönhult och

• hans hustru Greta Ersdotter, som kommer från N Ekeberg och Siggessläkten.

Dessa två personer knyter ihop alla dessa sidor på denna domän. Båda är de ättlingar till de finntorpare, som kom hit på 15 och 16 hundratalen.

Och på denna sida skall vi berätta om
Haggruvorna
Hjulsjö Kyrka
Ordförklaringar

Namnet Hjulsjö kan härledas från 1400 talet och antyder då att det är frågan om en säter och att områdets form av ett hjul skulle kunna vara dess förled. Hjulsjö skulle egentligen heta Hjulsäter. Men från 1600 talet och framåt liknar stavningen Hjulsjö, men från mitten av 1700 talet stavas det som nu.

Först under senmedeltiden  kan vi räkna med en bebyggelse och invandring i jakten på malm och uppförandet av hyttor. Noraskogs bergslag från 1340 talet kan tala härför. Grängshyttan är nog den första i Nora Bergslag från slutet av 1300 talet. En Hywlssehytta skattelagd på 1400 talet.

Efter hand så ökade invandringen inte minst av utländsk expertis från Tyskland till en linje Saxhyttan - Hjulsjö By. Norr om denna linje fanns ingen skattelagd bebyggelse. Från 1530 talet noteras en ökning av befolkning och järnproduktion. 1600 talet sker ett stort uppsving speciellt kring perioden 1620 och till 1640 talen, d.v.s. under 30 åriga kriget.

Hjulsjö By i Hjulsäter må ha härbärgerat den första bebyggelsen där en man på medeltiden som hette Jöns Ulfsson figurerar. 1/8 mantal (örtugland) där man i skatt betalade med näver. Grengisboda utgjorde tidigt två torp, som betalade med näver eller järn. (I dagens läge motsvarar detta Grängestorp, Björklund, St. och L Hästnäs om vardera ¼ och Ånnenäs, Holmsjöbråten, Löfåsen, Ånsjön eller Bergtorp och Björneboda vardera om ¼).

Från hjälpskattelängder från 1595 kan vi namnge vissa personer.

De första finnarna i trakten nämns 1606 Clement Finne i Hjulsjö och Per Finne i Gränsjön. Redan Gustaf hade införskrivit finnar som Legefolck och under Karl IX skedde en spontan invandring, som avstannar kring 1640. Från Savolax kom våra förfäder och befolkade skogarna i dessa utmarker och bröt sin mark och fann järnet, som de kolade. Det var finnar som upptäckte silvret i Grythyttan och Hällefors. Det var driftiga människor, som jag är stolt att vara en del av.

Hembygden har på ett förtjänstfullt sätt tagit till vara traditionen och skapat en historisk exposé över människans villkor och utveckling här uppe. Längs Finnstigen vid Bredsjö Herrgårdar har man fångat mycket av hur strävsamma de var här uppe.

Bygden häromkring var kronans mark enligt Gustafs vilja. Den lades sedan under Nora och Lindes Bergslagar på 1600 talet. Finländare inbjöds att svedja och odla mot skattefrihet under upp till sex år. Carl IX var den som uppmuntrade invandringen. Erik och Johans fejder med ryssen gjorde livet outhärdligt för gränsfinnarna där borta. De kom i stora skaror mellanlandade på någon gård som dräng eller grufpojke för att sedan med yxan över axeln söka en lämplig plats, eller fortsätta mot Värmland eller Norge. Det tog blott en generation kring början av 1600 talet, så var marken mättad av nybyggare och konflikter och regelverk om begränsning av svedjan tillkom. Det har talats om våldsdåd mellan mötet med de från söder kommande slättboerna och finnarna, men detta saknat grund i verkligheten. Kulturellt blev det en blandning, som varit fruktgivande med sagan och sångerna från den finska kulturen. Dominansen av finnarna var betydande i dessa våra trakter. Myndigheterna var på det klara med vad som skedde här och krävde att tingsställen och andra nämnder skulle minst vara 50 % finnar. Ur finnarnas händer har sedan de flesta gårdarna och torpen sitt ursprung. Ställena benämndes därefter kronotorp. Intressant är att många ställen kom att ligga på höjder, gärna med ett läge som gynnades av frostfrihet och sol. Vårt Bergslag var även ett genomgångsland för många finnar, som flyttade med till Nya Sverige på andra sidan och med sin kunskap bröt ny mark där borta, även om det skedde under ett visst mått av tvång.

Ur kyrkböckernas data kan vi spåra förfäder från gårdar och torp. Här timas grufveliga saker, som vi skall se om vi inte kan bena ut, men det kan ta sin tid att redogöra för dessa våra gemensamma trakter. Fantastiska människor har jag mött, när jag försökt att spåra våra förfäder och mången kunskap har jag funnit i kyrkboken och på nätet. Frändskap för livet är också frukten av mitt möte med mina fäders trakter.

Ett utdrag av berggrundskartan i trakten. 

Om vi ber kyrkboken om hjälp så kan vi inom socknarna Hällefors och Hjulsjö finna torp, gårdar och gruvor, vilket ovanstående karta ger ett smakprov på och som låg i

Ekebergs Rote
Björksjöns Rote
Bresjö Rote
Hafsjö Rote
Grönhults och Jönshytte Rote

Gränsdragningen mellan rotarna blir mindre tydliga allt efter hand som tiden går. Märkligt nog så anger kyrkboken sällan om en person i fråga är eller har varit soldat, något som andra studerade länsdelar uti Svea Rike markerat.

Haggruvorna

ett namn som dyker upp först 1790. Området kallades dock vid skifte på 1790 talet för Grufhagen, vilket kan vara intressant i namngivningssammanhang. Vi vet att malmletaren Olof Persson troligen startade gruvdriften här och 1790 hade han förvärvat hela gruvan. Det förklarar att vi med visshet konstaterar att Jansa besitter denna gruva under sin levnad och att hans söner senare delar på kakan efter hans död. 11 till 12 gruvhål finns i området, och gruvan lades ner 1929.

Från ett protokoll 1896 ser vi att under ordförandeskap af brukspatron Edvin Grönvall, så förstå vi att Bredsjö hade köpt merparten av grufvan av Jansas söner redan 1895, och den övergick året efter i Sikfors Bruks AB. 1895 hade man brutit 80 ton malm till en kostnad av 401 kr och vi antar att man önskade fortsätta driften med samma kraft som tidigare. Mer om människorna vid grufvan finner Du här.

Kolpriset för stigen var 1885 18 vid Sikfors, men 19 vid Bredsjö.

Skrädda var det hantverk, där man skilde malmen från gråberget. Gruvan nämns inte i hfl men p 1816 - 25 hittar jag en Masmästare Anders Joh. f1773.

På denna bild från 1860 talet anar man två stugbildningar, den övre kan vara stenstugan. Personer boende inom grufområdets hägn finns här.

Vi får lära oss att i samband med att man ritade kartan ovan så berättas att malm uppfordrades i tunnor på linor från ett närbeläget grufspel hvartill lokomotiv användes som motor. En intressant uppgift att för ett dagsverk vid en hytta åtgick det 20 vid kolmilan, så vi kan förstå att kolningen var en viktig näringsform här uppe.

Ordförklaringar och begrepp

En vy från Nedre Bredsjö

Bergsman

kallas innehavare av bergsmanhemman, vilken ägde skyldighet att bedriva hyttebruk (blåsa tackjärn) och använda sina skogar till kolning. Bergsmännen voro indelta på hyttelag och deras hemman voro till följd av dessa skyldigheter och mot erläggande av tionde jern fritagna från rotering. (vilket förklarar att vi har så lite soldater i området). Sedan tackjärns tillverkningen frigjordes 1858 kvarstår dock benämningen, men övergick till bergsbruksidkare eller om det skedde i större skala brukspatron. (som kan vi läsa i den förtjenstfulla uppslagsboken Nordisk Familjebok).

Kolare

För att få fram järnet ur myrmalmen eller berget så måste det reduceras, vilket man lärt sig sker med träkol. När finnarna kom under 1600 talet utvecklades de tekniken för att framställa detta. Kol blev ett betalningsmedel i skatt och arrende för den mark de sedan brukade. Varje torpare hade att under kommande århundrade leverera sitt kol vid hyttan. Exempel på kontrakt kan vi återfinna under Sirsjön från slutet av 1800 talet. En stig kol är 40 häktoliter får vi lära oss av Berna från Sirsjö. Vi skall också komma ihåg att det krävdes 20 dagsverken i skogen för att få fram den kol som under ett dagsverke konsumerades vid milan.

Här ett exempel på en liggmila, där man låter virket ligga på längden. Här ett exempel från Finnstigen vid Bredsjö, där man demonstrerade en mila sommaren 2007, som skall brinna och vaktas dag och natt under ca 3 veckor.

Ett exempel på en timrad kolarkoja där torparna och kolarna tillbringade långa mörka nätter under vakt på sin mila. Det var inte ofta som kolarkojan var av så här god kvalitet.  Jag kan tänka mig att

Kôlbottnar

är resterna av en mila. Ofta lade man nästkommande mila på samma plats. Kolbottnar är skyddade av kulturminneslagen, men det skiter ju skogsbolagen i.

Bergslag

Från 1200 talet organiserades dessa genom kronan. Bergsbruket blev ett privilegium, som tilldelades jordegare, bergsmän, vilka hade att bryta i gruvan och smälta ner malmen i hyttan. Härtill erhölls vissa förmåner. Bergsmännen hade därmed sin egen domstol och egen lag, som kallades bergslag. Här skapades sålunda ett silverbergslag (Sala) och ett kopparbergslag (Stora Kopparberg) och 17 jernbergslag. Namnet kom sedan att betyda distriktet för en dylik sammanslutning och används så än i dag.

Bergstaten uppkommer just 1858 med bl.a. säte i Falun.

Fyrk återfinner vi på gårdsnamnen. Det var tidigare och före 1500 talet ett mynt vart ett 1/6 öre. Namnet kommer igen mellan åren 1862-1909, som kallades fyrktal och reglerade den kommunala beskattningen och rösträttsvärdet. Någon form av fyrktal hölls ändå vid liv långt in på 1900 talet när det gällde väghållning.

Sexman

Från början har det gamla anor där en socken styrdes av en tolv eller sexmanna samling, men kom senare att jämföras med rotemästare. De var ett slags polismyndighet för kyrkotukt och ordning i socknen. De uppbar bland annat böter för sorl och sömn i kyrkan, dryckenskap vid gästabud, sedlighetsbrott o.d. Ursprungligen utsågs de vid sockenstämman eller turvis efter matlag i varje rote, och antalet var olika beroende på socknens storlek. Efter 1862 års kommunal författning förlorade de alltmer sin betydelse och blev ofta biträden vid kommunal och kyrkostämma. Rollen tas över av fjerdingsmän och särskilda byordningsmän.

Vald till sexman, d.v.s. av sockenstämma vald tillsynsman för kyrkans och prästgårdens underhåll samt för övervakning av tukt och goda seder i församlingen. Särskilt skulle de till prästen rapportera, vilka som försummade gudstjänsten, samt om lönnkrögeri förekom inom roten. De skulle också verkställa vissa inkasseringar. Stämman ålade dem jämväl att ange om någon under 21 år rökte tobak, vilket enligt en kunglig förordning var förbjudet, samt om " tjenste - eller arbetshjon uti uthus eller annorstädes, hwarest eld lätteligen kan antända, röka tobak eller gå med bart ljus". De som bröt mot dessa bestämmelser skulle plikta 5 daler silvermynt som tillföll angivaren samt dessutom sitta i stocken en eller två söndagar efter sockenmännens gottfinnande.

Sockenman

var den man, som ägde talan vid sockenstämman.

Sinnersten.

är det gröna glasartade slaggresterna, som utgjorde ett viktigt byggmaterial i husgrunder källare och uthus.

Skrädda

är att skilja malm från gråberget, vilket ofta var barn och qvinnogöra.

Finnskogarna

som låg norr om Nora inkluderade Grythyttan, Hällefors och Hjulsjö socknar.

Hällefors, Grythyttan och troligen också Hjulsjö koloniserades på 1500 talet och under 1600 talet tidigare trakten till övervägande del finsk. Presterskapet tvingade våra förfäder att välja svenska namn, varför vi inte kan läsa så mycket om dem i de domböcker vi trots allt har tillgång till. Vi kan ana oss till deras närvaro bland försyndelser som vådlig skogshantering, nävertäkt, svedjandet som många gånger förorsakade skogsbrand. Så klagar bergsfogden Anders Svensson 1645 på Olof i Långnäs (Skåln), som olovandes sålt besådda svedjefall. En skogvaktare klagade till Philip Clementsson i Svartebäcken att han förorsakat en skogsbrand. Han fick böta 40 mkr mot förbudet och 20 mrk för skadan efter den punkt i Kungl. Skogs Ordinationen. Sen kommer bekymmer med driftefinnar som KB Gustaf Leionhufvud ville att de skulle upptaga ödehemman. Övriga ostadiga finnar skulle övertalas att begiffa sit till Virginien. Klagoropen föranledde en ny kungl resolution 1641 vari drottningen påpekar att hennes allvarlige och strenga vilja och befallning, att alla finnar och torpare, som inte bruka bergsbruk, åker och äng utan fälla skog skola avhysas och deras hus och råg brännas.

En tysk läkare från Västerås skaldade 1639

Finnen som nybyggare hade sina frihetsår och drog sedan vidare till Värmland. Men några stannade kvar och har du släktingar från våra trakter med rötter i tidigt 1600 tal så räkna med dina finska rötter. Själv är webbmaster stolt över den månghövdade skara med rötter i Mången, Ekeberg och Grönhult som jag lyckats spåra.
Så berättar domboken att Tomas, Erik Månsson, Erik Ersson , enkan på Croneberg, Per Olsson i Skåln samtliga finnar och nybyggare företer Kungl. Maj:ts brev på deras torp, enligt vilka de i tre år skall vara fria från utlagor. Att mäster Hubert de Besche ville ha ränta då han arrenderade Bergslagen vände rätten ner.

Jag kan inte undanhålla er att berätta om en skock finnar som 1631 sig roterat i trakten. Vi läser i domboken och jag kommenterar några av de inblandande.

Så gick det till förr i världen.

Lite mer om Skogsfinnarna

De skogsfinnar som blev huvudmännen inom våra skogar i Hjulsjö och Hällefors kom sannolikt från svedjemarkerna i Savolax. Finnarna lärde svedjebruket av slaverna och i tider av brist på svedjeland, krig med ryssar som i sina konflikter med Vasasönerna (1570-1795). Flytten underlättades ju av att Finland var ju en del av Sverige. Med en yxa, en skära och en påse av den egna skogsrågen tog de barn och blomma med sig till de orörda skogarna. Svedjebruken innebar att de svedjade 1-2 tunnland. Första året högg man, andra året fick det torka, tredje året svedjade man och sådde och fjärde året skördade man. Normalt fick normale brukare 4de till 7de kornet medan finnarna kunde få måhända upp till det mångdubbla (uppgift om 100-150 finns nämnda i litteraturen). Huuhta (=vår) är benämningen på företeelsen. (I min barndom talades om huuhta heite dit man kunde dra man inte passade i sällskapet). Granskogen var mest attraktiv och man såg till att humuslagret brändes och då marken var sur i grunden kunde rågen ta till sig all tillgänglig näring. Men man kunde bara ta en skörd och eventuellt återvända efter 30 år, såvida man inte skapade sig ett bestående hemman på någon lämplig frostfri höjd, gärna i dess östra kan. Många finnar drog successivt till Värmland och Norge. Många finnar var mycket framgångsrika röjare i vår koloni i Amerika.

En databas om våra förfäder finns på www.finnia.nu
www.finnbygden.se har mer information att bjuda för den lystne.