Bygdemusik vid Hornborgasjön
Vi konstaterar att vi har många fina spelmän, som vi vill presentera på denna sida. Vi kommer att berätta om Brinken, om Hwassagårdens spelmän och Råcka Pär. Vi kommer också att presentera många av de uppteckningar, som Laurell från Segerstad gjorde här i början av 1900 talet. dem förutan vi inte haft något.
Johannes Samuelsson
var född 1779 och var son till rusthållaren Hwassagården därstädes och med tillnamnet Springer. Johannes blir själv rusthållare här på Hwassagården i Hornborga tillika nämndeman och häradshövding. Duktig spelman som med kraft även sköter sin gård.
Efter Johannes finns en del musikstycken bevarade, varav den som vill kan hävda traditionen, under det att här skall något nämnas om denna fiol och dess senare ägare. Ehuru en skicklig och på sin tid ofta anlitad spelman, förmådde fader Johannes att behärska sig och tillät icke musiken gå framför allt annat, ehuru det kanche stundom såg så ut. Han skötte - åtminstone hjälpligt - sin ävenledes fäderneärvda gård och sina förtroendeuppdrag samt hade tid över att hjälpa vänner och grannar med att upprätta bouppteckningar och arvskiften etc. och än idag kan man här och var i bygdens gårdar få se dyl. handlingar skrivna och underskrivna av honom, berättade Hjilmer Johansson i Uddagården.
Johannes gifter sig med Brita från granngården och hon ger honom två välartade pojkar. Hon går tidigt ifrån honom och han gifter
om sig med rusthållardottern Annika från Högsgården i Segerstad, som beledsagar honom till hans död kring 1850. I denna kull föds Jonas, Brita Stina och Kristina. Jonas och
senare Brita Stinas man misslyckas i skötseln av gården. Det blir först
mågen och yngsta dottern Kristinas man Sven som kan få gården på fötter och föra den vidare.
Efter Johannes har vi några låtar som vi låtit föra vidare trots att hembygdsföreningens representanter försökt att hindra dess spridning.
Sonen Spele Jonas
I det Samuelssonska hemmet i Hwassagården fanns en gammal fiol, som enligt traditionen under flera släktled gått i arv från far till son men vars saga under något av de första åren på 1870-talet avslutades, i och med att sonen Jonas då avhände sig densamma.
Det var något särskilt med den fiolen, inte för att den såg något märkvärdig ut - men tonen i den var oändligt mycket vackrare än på alla andra sådana instrument. Rusthållaren Johannes Samuelsson släppte icke, så länge han själv levde, fiolen ifrån sig och hade rykte om sig att vara en överdängare i att traktera den. Detsamma gällde också sonen Jonas, sedan han efter faderns död fått den om händer.
Sonen Jonas Johansson f1813 hade emellertid ej samma praktiska inställning utan ägnade sig oförbehållsamt åt musiken. - det fick gå hur det ville med allting annat. Det hade väl även då ibland hänt, att man "mitt i beta" satt sig till att samöva musik eller att spela, under det att döttrarna, som också voro musikaliskt intresserade och begåvade, därtill sjöngo - men det hade dock alltid tagit en ända och ej alltid gällt den "lättare" musiken utan även religiös sådan.
När under Jonas tid i Hwassagården hästarna släpptes till ån för att vattnas, satt han alltid på ryggen på dem och spelade, för att de skulle vara vana därvid och kunna användas vid ridning å bröllopen. Jonas spelar både fiol och klarinett, det senare dock mäst på faderns tid. Såsom en komposition av Spele - Jonas nämnes den s.k. "Brunnuma sotrall". I övrigt har jag inga säkra belägg för någon uppteckning av honom ehuru vi har en av fadern.
När Jonas såsom enda sonen (i senare giftet - de andra sutto då redan vid egna hemman) övertog gården blev förhållandet beträffande dess skötsel rent ut sagt dåliga. Han hann för musikens skull ej med vad som skulle uträttas, kreaturen förolyckades och dogo av bristande tillsyn - ville sig icke; allt försummades och det tövade ej länge innan han gav modernäringen på båten, överlämnande sin anpart av arvet till svågrarna och slog sig med sin hustru ned på ett litet torpställe i dennas hemsocken, beläget i den s.k. torpareroten uppe vid krönet av Brunnhemsberget.
Han lämnar Hwassagården 1842 för Maria i Stämmetorp, men flyttar sedan 1846 till torp under Pikagården Brunnhem.
På detta ställe, där man kunde föda en ko, bodde sedan familjen under loppet av en del år, försörjande sig, hustrun genom att med de uppväxande barnens hjälp valla får åt bönderna och han genom att gå borta på snickar - och andra dagsverken nere i bygden - mellan det att han "drog sin fela".
Här i Brunnhem erhöll Jonas benämningen "Spele Jonas" eller "Spelman på berget" och var den ene av de tre spelmän - jämte Brink i Bolum och Lars i Dala - som där det skulle vara riktigt fint och viktigt alltid anlitades. Och var det nu så, att han om lördags - och söndagskvällarna någon gång var hemmastadd, då svärmade bygdens ungdom alltid omkring däruppe för att bli i tillfälle att tråda dansen till hans musik. Detta de ungas uteliv, som väl hade sina tråkiga följder, förtröt så småningom en del personer i orten, som ansåg roten till det onda ligga hos spelmannen och man sökte råda bot därför, ehuru till en början fåfängt. Ej förrän i början av 1870-talet då pastoratet fick en ny, av nitiskhet uppfylld själasörjare blev det slag i saken och det hela avlopp i själva verket rätt lätt och smärtfritt, i det att den ifrågavarande prästmannen helt enkelt infann sig på en av ungdomen anordnad lekstuga samt i milda ordalag förehöll arrangörerna och deras spelman deras leverne, uppmanande dem att bättra sig. Enbart detta skulle kanche ej ha uträttat så mycket i det avsedda syftet men prästmannen hade en trumf att spela ut och denna lyckades nästan över förväntan.
Det var nämligen så, att spelmansfamiljen kort före mistat sin enda ko och stod där utan möjligheter att förskaffa sig en ny - nödiga medel brukades. Nu gjorde prästmannen, spelmannen det förslaget, att om denne till honom överlämnade sin fiol och lovade att aldrig mera spela, så skulle han dagen därefter få begiva sig till hans ladugård och hämta en ko, vilken han ville. Och därpå gick denne efter mycken tvekan men på flera de närvarandes tillrådan in - dock föga anande vad följden skulle bli.
Prästen menade väl, det förstod de närvarande nog, men ingen anade att bytet skulle röna sådan inverkan på Jonas, som man ansåg utan svårighet skulle kunna få sig en annan fiol, för en i förhållande till kons, ringa värde. Sedan kunde ju prästen få stå där med "lång näsa", menade man. Men man missräknade sig. - Jonas fick aldrig någon fiol, som var god nog, det hjälpte icke vilken man stack under hakan på och lovade ge honom till skänks, om han bara ville spela för dem. Vare sig nu detta berodde på, att han ville stå vid sitt ord eller han icke fick någon fela med den för honom rätta klangen, står dock i denna dag oförklarat.
Det förefaller dock som om Jonas efter denna dag icke trivts vare sig i Brunnhem eller i den stuga ute på Eckornavallen, vilken av släktingarna i Hornborga uppfördes och dit han ämnade flytta, fast han istället innan dess utvandrade till det stora landet i väster.
Till vantrivseln i Brunnhem bidrog väl måhända det förhållandet, att han där fick en del oförsynta emot sig av ungdomen, som emedan de ej rådde få honom att spela för sig, "döpte" om honom till det enligt deras tycke mera passande namnet "Spele - Per", därmed syftande på visans "Per speleman", som också råkade byta bort sin fela mot en ko, men var lycklig nog att åter få den igen, vilket ej inträffade med honom, varför med namnet och ovilja retade honom.
Jonas beskrives av personer som mints honom såsom betydligt över medellängd, med framåtlutande gång, något bleklagd i ansiktet och med s.k. "pulsonger" på kinderna. Utseendet och det förhållandet, att när han gick, det verkade som om han flutit fram, skulle alltså närmast kunna beskrivas såsom "sälaktigt". Han hade dock, anses det, i yngre dagar varit om inte vacker så åtminstonde utav ståtlig växt. Minnena av honom bestå av namnet Spelmanslyckan, å den plats ovanför Ingvallstorp i Brunnhem, varest han var bosatt och Dansåsen på det ställe i Hornborga, där han skulle bott, och under yngre dagar anfört ungdomens s.k. lekstugor.
Han gifter sig med Maria med rötter i Ledsgården i Stenstorp som föder honom 9 barn och hela familjen återfinner vi sedan i Amerika och 1873 åker de med yngsta dottern till Minnesota.
Brinken Spelmannen Anders Eriksson Brink
Bonden
Spelmannen Brink Anders Eriksson var född 1814 och gifte sig med Maja Cajsa från Rönnagården i Rådene. Anders bodde på soldatbostället No 21 och från 1831 på Kappagården. Som nygift bodde paret på och brukade Korsgården Bolum. Härifrån till Sjogerstad 1847 där de bodde till 1861, då de återflyttar till Bolum med sina barn. Han tar ut sin arvslott 1/32.
Brinken uttog för sin del aldrig något s.k. åbobrev å sin arvslott i hemmanet utan överlät eller transporterade denna på sin svåger Adam Andersson och systern Anna Cajsa samt flyttade sedan från orten till hustruns hemsocken Sjogerstad, där han var bosatt tills alla egna och hustruns eventuella medel voro förbrukade, ty han var en i dubbel mening spelman, nämligen en av bygdens sista stora allmogespelman och en man utan förmåga och lust för arbete. Som spelman av det förstnämnda slaget lär Brinken ha varit något alldeles enastående samt gick så helt upp i musiken att han försummade både sig själv och familjen. Hans hälsa bröts och familjen saknade ofta det nödvändigaste för dagen.
År 1861 återflyttade spelmannen Brink, som då befann sig i grundlig misär till hemsocknen, där han av systern Anna och hennes man fått tillåtelse och åt sig uppfört en stuga å föräldragårdens utmark, den s.k. Marumsmarken uppe vid Brunnhemsberget, vilket de – väl som surrogat för uteblivet arv – icke haft hjärta att neka honom, och varå s.k. förpantningskontrakt skall ha upprättats, ehuru detta nu icke finnes bevarat.
Brinkstorp var beläget på Kappagårdens skifte i Marumsmarken. Brinken's far hade varit ägare till gården, på vilken stället låg, och hade liksom de två systrarna efter honom erhållit del i densamma.
Omfånget av Brinks såsom boplats och torp erhållna område synes icke ha varit närmare bestämt och som marken däruppe av delägarna ansågs såsom tämligen värdelös, så tilläts denne – liksom senare mågen – att där husera eller ställa och ordna efter önskan. Det var inget utom några enbuskar att göra skada på och man var ej kitslig. Att döma av en ännu gängse benämning ”Adama hagen” på ett den Leijonska hemmansdelen tillhörigt område synes dock ha i kontraktet funnits bestämmelser om torpets utsträckning till gränserna och man vill påstå att detta skulle omfattat den till moderns åttondel räknade andelen i utmarken, vilken icke varit laga fastställd utan endast sämjevis delad.
Sedan den nödvändiga stugan uppförts och han skulle tagas itu med odlandet, fann sig mannen sällan eller aldrig ha tid därtill – lusten tröt honom, spelmansyrket, som var hans liv, kallade och det blev
supe perioder under vilkas mellanrum han bara gick hemma och ”åt på” hustrun, till vars fromma och barnens uppfostran, han sällan hemförde något.
Efter hustruns timade död 1861 flyttar Anders mor (Mormora) till honom och tar hand om hans barn. Anders bor sedan på Brinkstorp hela sitt liv och var då förutom torpare spelman. Han spelade på begravningar, bröllop och danstillställningar och var ibland hemifrån i veckotal.
Spelmannen
Tillsammans med två andra bygdespelmän Lars i Dala och Spele Jonas, den senare bördig från Hornborga men bosatt i Brunnhem, bildade han en trio, som var vid alla finare bröllop och danstillställningar mycket eftersökt. Den tiden vid alla festliga sammankomster rikliga förekomsten av viner och spirituosa förledde även dessa spelmän att hemfalla åt bruket och missbruket därav och för dem alla slutade det illa.
Ett vid orten förknippat minne av denne spelman Brink finnes av folkminnet bevarat i den s.k. ”Hofska” eller ”Brinka - polskan”, som uppges diktad och komponerad av honom samt var av följande lydelse:
Hofska Visan
”Nissen å Greven, Hansingen, Brink,
Torssen å Ryttarn å Kappen,
Hoven å Snygg, Blommen å Trygg,
Trana å Jägarn å Laffen,
Hej, lille stackarn,
Fröjd, långe rackarn,
Tå Anders, Jonsen å Kroken
Larssen, Sion, Mårten,
Påvel å Ban’ å Jättarn å Pan –
Dä ä Håvska barn.
Men Tröskelågen bor i Tjuvadal’n.
Polskan, vars tillkomst är daterbar till omkring år 1840, bevarar namnen å de flesta gårdar och ställen i Hof, men vållade ilska hos byborna, som ansågo den som en nidvisa, med uppräkning av deras förmenta öknamn. Musiken till denna polska är borta och fördes aldrig vidare.
Tydligen var han en uppskattad spelman och det finns även en visa uppdiktad om honom. Anders var glad och livad, men stod inte högt i syskonens ögon. Han spelade fiol och klarinett, men övergick då han blev äldre till psalmodikon.
Medan "Kapp Erk" spela
När sum sola glänste
i bakum vinn’leka på hus’t,
då ble dä grannt å rart å ljust.
"Kapperk" to fiol’ ur lôda
uti fôrstekammern sin,
å spelte upp e’ slängapålska,
sum han själver fått i sinn’.
Ätter pålska to’n pulketten
å så spelte’n upp e’ vals
Ledi’-Annes lojevals.
Då kåm knöck i pôjkaskanka
å i fleckeben’t dä dro’.
Dränga pintes hem frå jäla
Mänars pij’ra steja to.
Då ble tonelåt i böjda
dä ble ekko bôrt i sko’n
dä ble busfôlk upå lo’n.
å di tösera i trakta,
sum va goa te sett sinn,
feck en tår ur sina öja ner i fôrklä’snebben sin.
Ett par bleka prostadöttra
kåm ve Kôrsebacka le.
Di vart ute fôr å se
ätter jolbär i röra
å dä martes att dä fanns,
fôr e rôkad lita tina
hade di fått var te mans.
Le’t di öppna, jeck ijenum,
stängde te’t å kroka på’t
bå mä ans å körkestät.
Sena treppa di så mjäkit
Å så tösst i prosession’
Blinka ente, skratta ente
Gnola ente te e’ ton.
Män den tösa bôrte’ Hômmans,
sum ve Svänsbokära sto(d),
ena stabotös, ho lo(g)
å ho’ svängde te mä kjortel
så dä änna luste te,
sena snurte ho å danste
så dä va e’ lust å se.
Ordförklaringar
Knöck = knyck, takt.
Pintes = trådde.
Böjda = bygden.
Sko’n = skogen.
Lo’n = logen.
Kôrsebacka le’ = Korsbacka led, grind uppe i Ryttarmarken.
Jolebär = jordbär, smultron.
Röra = stenrösen, morasen.
Mar’tes = märktes, sågs.
Rôkad = rågad, full.
Tina = korg eller låda av spån.
Treppa = trippade.
Mjäki’t = tillgjort, rådde ej riktigt med benen.
Profation = proportion, jämfört med. De gingo i rad.
Hômmans = Hovmans, torp vid Korpatorp.
Svänsbokara = Svensbokärren, sank skogsmark nordöst Håv.
Sta’botös = flicka från stad.
Luste = lyste.
Snurte = snörde, snurra.
Fadern
Fadern var torparson från Våmb och var först dräng på Uddagården och antogs som dragon för Kappagården. Deltog i de så kallade Napoleonkrigen och tjänte i 29 år. Erik är en duktig karl och kan förvärva en av Kappagårdarna som han driver efter två års tjänst och som han sedan förvärvar och driver till sin död. Han gifter sig strax 1810 med Maja från Korsgården och av deras 8 barn överlever blott fyra stycken. Äldst är Brinken själv varom vi mera skola tala. Inga gifter sig med VarjaPer och slår sig ner på en av Kappagårdarna. Per en broder som dör i sin ungdom och Anna Cajsa som gifter sig med soldatsonen Adam Andersson Skräck. Hustrun Maria överlever sin make med över ¼ sekel och går till dags dato som mormora. Hon får genomföra laga skiftet och tvingas att flytta ner till Hovs ängar nere vid Hornborgasjön.
Syskonen
Efter moderns död voro Anders Brink och systern Inga tillsammans med yngsta systern Anna Cajsa berättigade till arv i dennas 1/8 mtl Kappagården och det var naturligtvis ett streck i räkningen för de förstnämnda, att den senare och hennes man enligt testamente lade beslag på detsamma och det mesta av lösegendomen och kan vara förklarligt om därigenom uppstod någon missämja.
Hustrun
Hustrun Maria med rötter i Vadet under Toltan borta vid Södra Sniken gifter sig 1841.
Hustru Brinks liv var, som man av det sagda kan förstå, föga avundsvärt. Hon hade det många gånger lindrigt sagt svårt. Att sitta innestängd i en stuga i skogen med fyra oförsörjda små, innebar förvisso inga sötebrödsdagar varken för henne eller dem, särskilt som hon själv saknade alla möjligheter till arbetsförtjänst. Slutet blev också, enligt berättelser i orten – om man undanser folkfantasiens påspädning – ej oväntat sorgligt.
Brinks hustru var emellertid mindre lyckligt lottad. Fattigdom och svält kunde ej av henne hållas borta. Ställets oansenlighet och karghet, som icke av en ensam kvinna kunde bemästras, mannens ofta påkommande bortavaro, liv i sus och dus och ovilja eller oförmögenhet till arbete, lade slutligen båda i graven - hustrun först efter en händelse i skogen på berget. Vad som egentligen där inträffat med henne visste visserligen ingen med större säkerhet och detta gjorde väl sitt till att folk trodde så mycket mera. Hustrun hade gått upp på berget för att plocka bär och ej kommit tillrätta på ett par dar - och då utan att vara sig lik. Efter den dagen tynade hon bort och dog utan att ha blivit vid sig igen.
Vidskepligt folk, som det den tiden var gott om, trodde nu att hon under vistelsen där uppe på berget varit "bergtagen" och att det var detta som tagit henne så hårt, men om hon själv givit något stoff till uppgiften är okänt. Brinks hade i sitt äktenskap fyra barn, två döttrar och två söner. De sistnämnda utvandrade till Amerika. Ena dottern Matilda gifte sig och blev med sin man bosatt å stället. Efter svärfadern kallades han så allmänt Brink och antog eller erhöll småningom namnet även officiellt.
Det berättas att hustrun en dag begivit sig upp på berget för att plocka ”kröser” och icke återkommit förr ”en och på andra” dagen därefter, då man sökt, funnit och hemfört henne i mycket medtaget skick, varifrån hon aldrig ”repat” sig, d.v.s. blivit ”sig lik” eller som hon förut varit, utan långsamt och grubblande skött sina gärningar i hemmet, långsamt tynade bort.
Vad som uppe på berget hänt den arma kvinnan fick aldrig någon veta, men man gissade på att hon gått vilse däruppe och gripits av s.k. ”skogsskräck” (vanmakt, tröstlöshet), vilken rubbat hennes sinnen, att hon varit bergtagen eller anfäktad av onda makter. Den förstnämnda av dessa gissningar var kanche närmast verkligheten, föranledd även av oro för de i hemmet väntande barnen. Hon dör redan 1861
Barnen
Kristina f1848, efter att hennes fyra äldre syskon dött en förtida död, gifter sig med Larssens, han som bygger sitt livs ställe på Halleberg under Bjärsgården.
Matilda stannar på plats och gifter sig med Per Johan som hon träffar på sin tjänst vid St Lycke. Hade nu Anders Brink icke varit någon s.k. arbetsmänniska, så fick han en måg, som efter bästa förmåga var det och denne uppodlade inom loppet av några år med hjälp av sin sega och idoga hustru torpet, så att han därpå fick sin och sin familjs nödtorftiga bärgning men därmed steg också värdet av den mark varpå de nedlagt sin möda, så att när de sedan begärde samt av sin faders och svärfaders syster Inga och hennes man Per Johansson fingo lösa den till egen, de också måste erlägga det högre priset och s.a.s. själva betala för sitt arbete. Kontraktet om denna uppgörelse skrevs den 2 februari 1887 i närvaro av parterna Johan A:son Brinks och Per Johanssons hustrur, Matilda Brink och Inga Maja Eriksdotter samt gällde en areal av 23 kvadratrev, som jordeboksfördes under det redan förut använda namnet Brinkstorp och efter de då nyblivna ägarnas död nu oskifto innehaves av deras båda döttrar och deras barn, varav dock ingen där är bosatt. Avsöndringen skedde från Per Johanssons då hela fjärdedel av hemmanet. Vid Matilda Brinks död 1933 lade döttrarna enligt hennes under livstiden uttalade önskan hennes moders brudpsalmbok i kistan.
Sönerna Ville och August flyr till Amerika.
Efter mormora Brinks död 1868 fingo de ännu icke uppväxta barnen flytta till främmande människor och Brinken bodde ensam kvar, intill dess även han hade ”spelat färdigt” eller samlades till sina fäder.
Rocka Pär
är torparsonen från Segerstad född 1839, som fick växa upp på fattigstugan i Segerstad.
Per hade nog även utan ett släppsträngat instrument fått "rocka" sin fiol otaliga gånger, så mycket spela, som han i sin dag varit med om. Ett annat namnförslag är att han en tid hade en tvåstämd fela.
"fäm å säxti" hejdundrande bondbröllop och oräkneligt antal andra danstillställningar har han fåt uppleva i sin dar.
Sedan Brinken, Spele Jonas och Lars i Dala omkring 1870 slutat att verka var Rocka Pär, som ibland samspelat med dessa och lärt av dem, en av de få återstående, som kunde de gamla omtyckta låtarna. På sin ålderdom hade Per besök av många folkmusiksamlare och åtskilligt av hans repertoar torde ha blivit bevarat. Han blir den siste bygdespelmannen och det är han som till oss via Laurell fört bygdens musik vidare.
Spelmannen och sadelmakaren Råcka Per med hustru Johanna från Planteringstorpet i Hornborga är en kulturbärare av mått som via Laurells uppteckningar låter oss ta del av den tidens musik
Han har en liten stuga kallad Persberg och bilder av stugan och han själv finns kvar här. Det var en mycket liten och låg stuga på den smala markremsa som från stationen sträcker sig ner mot Hornborgagränsen, å denna del tillhörande Bolums klockarjord. RåckaPär gifter sig med Johanna från Hornborga 1866 och av barnen blir blott Klåcke August som stannar kvar på här på Hea.
August Persson Klåcke August
var liksom fadern var sko- och sadelmakare, snickare, orgelbyggare, klockemakare, m.m. och f.ö. kunde utföra nästan vad slags arbete som hälst, samt alltså var en mångkunnig man. Som barn kunde August traktera musiken och han var en flitigt anlitad spelman. I ungdomen mest jordbruk men sen mer och mer sadelmakeri vari han var skickad. Spelade sedan 7 års å vilken melodi som helst. Han reparerade musikinstrument mot slutet av sin levnad. Axevallapolskan är efter honom. Även hans barn i sin tur har en musikalisk ådra.
Bramberg
I den backalöcka.
i den tassamarka,
där skut Brambärj en hare.
Han skut’en lätt,
tappan i en säck,
gömde hem’en te Kari.
Lars i Dala
Lars Olofsson den i bygden ännu omtalade spelmannen ”Lars i Dala”. Död 1885. Lars i Dala var bygdespelman och spelade vid alla finare bröllop och tillställningar. Spelade på fiol och (mäst) klarinett. En son var folkskollärare Hallenius i Falköping. Han spelade tillsammans med Brinken och ofvanomnämnde Spele Jonas
Arvid Brodd
f1880 i Bjellum och slutar sina dagar i Stenstorp. Viskunnig och finns upptagen på band i Skara Museet.
Johan Rehn
f1897 i St. Lycke var med och spelade med Paul Lundh.
Edwin Milton
f1863 smeden i Bäckabo Torbjörntorp hade sitt födelsenamn Hakberg, då fadern var från Hakarp i Husqvarna. Brodern är Aron Hakberg.
Visor runt sjön
Utöver nedan tecknade finns länkar till Sätunabygdens egna visor.
Amerikavisan.
I Amerika härligt är, ty där växer pengar,
liksom gräset växer här uppå våra ängar.
Bergen är av sölv’ och gull, träden är av socker,
landet är av flickor fullt, däjeliga dockor.
Önskar du dig en av dem där emot dig smilar,
Får du strax tre, fyra, fem, som i famnen ilar.
Gubben i möfall.
Det gick en gubbe i snöfall, tjong falleralla la,
Han var så ofta i möfall, tjong falleralla la.
Han vill fria för hundra riksdaler, tjong falleralla la.
Men han ägde väl knappast en daler, tjong falleralla la.
Jag därför korgen skänkte, tjong falleralla la.
Uppå en annan tänkte, tjong falleralla la.
Jag nu dig handen giver, tjong falleralla la.
Om du blott trogen bliver, tjong falleralla la.
och nu är jag så hjärtans gla, tjong falleralla la.
Nu har jag fått den jag vill ha, tjong falleralla la.
Och nu är jag så hjärtans gla, tjong falleralla la.
Att jag har friat och fått Ja, tjong falleralla la.
Ja, nu är jag så hjärtans nöjd, tjong falleralla la.
Jag tror jag far in i himmels höjd, falleralla la.
Se nu, se nu, nu går det bra ! Se nu. Se nu, nu går det bra !
Nu har han fått den han vill ha ! Tjong falleralla la !
Loppvisan.
Och loppan är ett litet djur, tjong falleralla la.
Det komiskt är till sin figur, tjong falleralla la.
Och när det djuret en gång dör, tjong falleralla la,
Så sker det med en stor tornör, tjong falleralla la.
Rullan går.
Rullan går, rullan går, rullan går, bå här å hemma,
Män går mäst, den går mäst, allra mäst på Kulas Emma.
Sätunatrallen.
I Sätuna församling, tjong falleralla la.
Där drunknat har en gamling, tjong falleralla la.
Han var väl inte nöen, tjong falleralla la.
Han levde intill döen, tjong falleralla la.
Han sulle bôrt å sua, tjong falleralla la,
här bôrt i bua, tjong falleralla la.
Han hade fått en fjälla, tjong falleralla la,
Sum han gick till om kvälla, tjong falleralla la.
Han skulle bort å fria, tjong falleralla la.
Allt till en liten piga, tjong falleralla la.
Men först han gick till kro’a, tjong falleralla la,
Och kände på det go'a, tjong falleralla la.
Se’n gick han ner till ma’r’a, tjong falleralla la.
För att på isen fara, tjong falleralla la.
Han borde ha gått brona, tjong falleralla la.
I stället för på åna, tjong falleralla la.
För det var hål på pluret, tjong falleralla la.
Och karlen damp i hulet, tjong falleralla la.
Fiskar’n sta’t hål på pluret, tjong falleralla la,
Och karen damp i hulet, tjong falleralla la.
Där låg han uti natten, tjong falleralla la.
Och ropade som katten, tjong falleralla la.
Men ingen det förnummit, tjong falleralla la.
Och snöpligt han omkommit, tjong falleralla la.
Ja, där låg han i vatten, tjong falleralla la.
Och vinka’ gjorde hatten, tjong falleralla la.
Där fann man sedan kroppen, tjong falleralla la.
Och snart de togo opp’en, tjong falleralla la.
Men fästemön därätter, tjong falleralla la.
Hon sörjde år och nätter, tjong falleralla la.
Den karl’n var över sjutti’, tjong falleralla la.
Och fästemöa förtti, tjong falleralla la.
Men karlar hänga efter, tjong falleralla la.
Och nu så är hon jefter, tjong falleralla la.
Tacka - trall.
Tack ska’ du ha, för du gick den vägen,
Tack ska’ du ha, för du titta in,
Tack ska’ du ha för du drack mitt kaffe,
Tack ska’ du ha för du dopp’ en ring.
Tjuv och tjuv.
Vad skall den på balen göra, som sig ingen flicka har ?
Han skall sig en toddy dricka, sedan rökar han cigarr’
Tror jag trallala! Tror jag trallala!
Tror jag så !
Så man sade till den kraken, som satt ensam på en stol.
Men, man har ej sett på maken. Han flög upp, min kära tog.
Tror jag tralla la! Tror jag tralla la!
Tror jag så !
Tjuv och tjuv det skall du heta, för du stal min lilla vän.
Men jag har den glada trösten, att jag tar en ann’ igen.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Låt oss talas vid förtroligt, vi ha ingen ledsam dag.
Hela veckan ha vi roligt, söndagen vi gå på bal.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Lilla, lilla, vi oss gifte’? Lilla, lilla, du blir min !
Åh, jag tror bestämt, jag lofte, var så glader i mitt sinn’.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Tänk om pappa, mamma visste, att jag har en vän så kär,
Ta mej sjutton, attan, nettan, säkert blev det inte väl.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Så jag tar’ min’ ord tillbaka - jag vill inte gifta mej !
Det är bäst att sånt försaka - på den frågan svar Nej !
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Gifta mej och få bekymmer, det bryr jag mig aldrig om.
Bättre är att tjäna bönder, och få roa sig en stund.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Gifta mej och få på truten, det bryr jag mej aldrig om,
Det är bättre vara utan, än att ta’ en föllehunn.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Åh nej, åh nej, det tror jag ej, du bara går och retar mej !
Men jag vill ej bliva över, det är bäst att vara två.
Och jag vet, jag ej behöver genom livet ensam gå.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Har man sett på våra böner, de vill gifta sej i år,
Å de går omkring som höner, ta’ för gott vad skräp de får.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Siste, siste jag blev gifter. Siste, siste jag fick man.
Kan du gissa vad han heter ? Anders – Petter heter han !
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Denna blomma den är fager, när den i sin fägring står,
Men i kalla höstens dagar, vissnar hon och faller åv.
Tror jag tralla la !
Tror jag tralla la !
Tror jag så !
Udden later.
Och udden han ä later, tjong falleralla la,
Han äter skinnbetater, tjong falleralla la.
Ja, udden han ä later, tjong falleralla la,
Han tjänar inte maten, tjong falleralla la.
Och udden, han ä dummer, tjong falleralla la,
Han går till gamla gummer, tjong falleralla la.
Och uddan är en subba, tjong falleralla la,
Hon går till gamla gubba, tjong falleralla la.
Och udden , han är kvicker, tjong falleralla la,
Han går till unga flicker, tjong falleralla la.
Åh nej, åh nej, det gör han ej –
Han bara går å latar sej ! / Rut 1929.
Visa.
Här vi seter i en vrå, tjong – å ä ente fler än två, tjong –
Då faller ola si så här, tjong - " ja ä nock i däk lite kär!, tjong –
Men mi Maja svarar fal, tjong faller alla la – tror –a hôller mä te Kal", tjong faller alla la.
Nu alla våra böner, di går umkring sum höner.
Di vell jefta säk i år, å di tar va skräp di får.
Å di ser på alla kräk, di vell ha bå mäk å däk.
Men ja sa noj klara mej, fôr-a bara sejer "nej".
Ja vi sa noj klara uss, tjong faller alla la –
bjur lum bara på en buss, tjong faller alla la.